Inte bara Irak: ”Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan.” av Gunnar Stensson

Så lyder titeln på Wilhelm Agrells analys av kriget i Afghanistan, utgiven på Atlantis. Det är en faktatät, teknisk, omfattande, väl underbyggd framställning som fyller nästan 400 stora sidor. Jag ska försöka ge en översiktlig och kortfattad sammanfattning av slutskedet av den svenska insatsen i Afghanistan.
   Ett litet faktum som belyser situationen är ÖB:s krav att insatsstyrkans tolkar ska få asyl eftersom de annars riskerar att förlora livet. Tobias Billström, M, motsätter sig kravet.

Vi är förda bakom ljuset av regeringen. Den har dolt att Sverige sedan 2009 befinner sig i krig. De svenska soldaterna i Afghanistan ägnar sig under amerikansk ledning åt samma typ av upprorsbekämpning som tillämpades i stor skala i Vietnam. De är dåligt utbildade för sitt uppdrag. Orderkedjan är kaotisk på grund av olika traditioner bland ISAF-nationerna och språksvårigheter. Dessutom blandar sig ledningen i Sverige i verksamheten utan att förstå den situation som råder. Det har lett till tragedier som hade kunnat undvikas.
   Var sjätte månad byts hela den svenska så kallade fortsättningsstyrkan ut. Det tar ett par månader innan soldaterna hunnit acklimatisera sig. Den sista månaden tar förberedelserna för hemresan överhanden. Insatsen blir alltså allt annat än effektiv. Agrell påpekar att ingen svensk myndighet kan klara sina uppgifter när samtliga tjänstemän byts ut var sjätte månad. Hittills har drygt ett tjog fortsättningsstyrkor avlöst varandra.
   Svenskarna har bland annat försökt skapa sådana förhållanden att den afghanska polisen ska kunna överta förvaltningen av områden. Problemet är att befolkningen, med rätta, ofta är mer rädda för polisen än för talibanerna. Polisen begår ofta sexuella övergrepp och är genomkorrumperad.

När president Obama tillkännagav att insatsen i Afghanistan ska avbrytas 2014 började ISAF-nationerna skyndsamt dra sig tillbaka. Härom dagen beslöt Danmark att ta hem sina trupper. Redan 2010 tog Nederländerna hem sina. Sedan följde Kanada, vars trupper lidit stora förluster. Norge drar tillbaka sin ISAF-styrka under 2013. Fortsättningsstyrka 23 blir den sista svenska ISAF-kontingenten av större format.
   Länderna som medverkar i ISAF brukar peka på avgörande och märkbara framgångar när det gäller afghanernas utbildning och kvinnors ställning, men analytiker menar att den afghanska staten inte kommer att kunna besegra talibanerna och att alternativet till fortsatt krig är ett fredsavtal med dem. Hur det då går med framstegen kan ingen veta.

ISAF-insatsen bygger på analyser som antingen varit grovt missvisande eller inte funnits alls.
   Folkpartisten Allan Widman som varit pådrivande för en aktiv svensk Afghanistaninsats skrev nyligen i sin blogg: ”Det är nog nu; det blir inte bättre. Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem.”
   Wilhelm Agrell skriver: ”Väst försökte bygga en demokrati utan att det fanns en stat och sedan en statsapparat utan att det fanns en nation. Allt gick fel från början och hade egentligen inga förutsättningar att gå på något annat sätt.”
   Rapporteringen om insatsen har varit ogenomskinlig, en blandning av retorik, politisk konsensus, mediekontroll, sekretess och tillrättalagd historieskrivning.
   Han påpekar: ”Att sanningen är krigets första offer är ett gammalt men ytterst giltigt talesätt. När den svenska kontingenten genom order förmedlade ner längs hela den USA-ledda alliansens kommandokedja, växlade över till upprorsbekämpning och landet därmed de facto deltog i ett krig var sanningen den första motståndare som framgångsrikt nedkämpades.”