På Palmes tid. SVERIGE EN VINTERSAGA av Gunnar Stensson

Där satt han, Göran Palm, Sveriges viktigaste författare 1968 och 69 med sina handböcker om revolutionär demokratisk kamp ”Indoktrineringen i Sverige” och ”Vad kan man göra?”, stor, med vitt hår, rutig skjorta och leende ansikte, men också drabbad, en syreslang till näsan och tung andning.
   Hans förening ”Liv i Sverige”, startad för att ge svenska människor en möjlighet att skriva om sina liv och bli publicerade, firade 30-årsjubileum.
   I Timmermansgården på Timmermans-gatan, nära Södra station och inte långt från hans hem, det var där vi satt, Karin, min fru, som ombetts läsa sin novell ”Gölen”, och jag som följt med.
   Vi satt tillsammans med några andra svenska människor, mest från Stockholmstrakten, och drack kaffe och åt tårta, medan årsmötesförhandlingarna genomfördes. Sedan höglästes noveller, om arbetet på en tvättinrättning, om ett bostadsområde nära Sundbyberg, om en liten flicka som steg av bussen en mörk kväll i svartaste Småland.
   Ett pris, årets ”trampcykel”, delades ut till författaren Torgny Karnstedt som bland annat skrivit arbetarromanen ”Slamfarmen”.
   Efter ett par timmar sa vi hej och gick ut i ett kallt och soligt Stockholm längs Hornsgatan, förbi Slussen, Riksdagshuset och Slottet, där prinsessan Lillians jordfästning ägt rum, när vi passerade tidigare på dagen. Vi tänkte: ”Det var sista gången vi såg Göran Palm.” Ni måste höra hans röst i ett par texter. Först en bit ur ”Vad kan man göra”:

”I Stockholm samlar sig innerstadsbor av alla åldrar för att med hjälp av upprop, kvartersmöten och namninsamlingar förhindra att deras stadsdel byggs om eller rivs ner så att de själva tvingas ut i förortslängor med frysbox och tredubbla hyror. I Lund där myndigheterna sen gammalt ömmar varmast för den akademiska ungdomens fritidsintressen tar tonåringar från skilda grupper mod till sig och ockuperar ett rivningshus som de börjar bygga om till ett allaktivitetshus.”

Och ett par bitar ur hans stora episka dikt ”Sverige. En vintersaga”:

”Hur många smärtsamma interndebatter
av samma typ som vänstern ägnat Stalin
har till exempel Centern ägnat Hitler
och smygfascismen i de egna leden.
Då måste de ha viskat lika tyst
som hakkorsmoderaterna i Bromma.”

Och den här:

”Det var år 1973.
Tänk på Sven Andersson, försvarsministern,
som ljög så durkdrivet om IB då
att han blev vald till utrikesminister!
Bordellmammans skandalberättelse
om våra toppolitikers besök
på parlamentarismens bakgård hade
knappt börjat och gett skvallerpressen vittring
förrän den stoppades av hänsyn till
debattnivån i riksdan och till folkets
behov av vördnad för sin överhet.”