Också Per T Ohlsson hyllar Anna Lindh i en krönika fylld med floskler
15/9. ”Hon stod rak i ryggen när partiets vänsterromantiker rasade mot
USA:s FN-sanktionerade militära respons mot talibanerna i Afghanistan”.
Ja, hon föll undan som så många andra när George W Bush krävde
total uppslutning i invasionen mot Afghanistan. Den 7 oktober inleddes
USA:s militära operationer. Den 18 januari 2002 togs riksdagsbeslutet
om ett svenskt deltagande i en internationell styrka i Afghanistan.
Det var Anna Lindh som tog det första steget till ”ett krig här och nu”, för att citera titeln på Wilhelm Agrells bok.
Per T hyllar henne också för att hon i regeringens
utrikesdeklaration fyra veckor senare, den 13 februari 2002,
”reducerade den svenska neutraliteten från princip till möjlighet, från
något för framtiden säkert bestående till något som har tjänat Sverige
väl.” Neutralitetspolitiken urvattnades. I praktiken skedde ett
närmande till Nato.
Slutklämmen i hyllningen är som hämtad ur en svulstig Hollywoodfilm och måste citeras.
Scenen är följande: Colin Powell, USA:s utrikesminister,
håller en presskonferens i oktober 2003. Han är sliten. Per T som är
där nämner Anna Lindhs namn.
”Den gamle krigshjälten sken upp som om han hade väntat på att
höra hennes namn. Hans röst vibrerade av respekt, värme – och sorg:
– Jag och Anna Lindh blev mycket goda vänner även om vi ofta var oeniga.”
Så långt Per T.
Colin Powell hade i början av 2003 inför FN:s
säkerhetsråd presenterat falska ”bevis” för att Irak förfogade över
massförintelsevapen. Mycket tyder på att han redan då var medveten om
att bevisen inte höll. Fråga Hans Blix. Säkert är att han visste det i
oktober 2003. Inga massförstörelsevapen hade hittats. Han hade satt
sin heder på spel – och blivit avslöjad. 2004 valde han att avgå - ”den
gamle krigshjälten”.
Men Per T Ohlssons avsikt var aldrig att hylla Anna Lindh.
Hans avsikt var att använda henne som tillhygge mot det
socialdemokratiska partiets ”vänsterromantiker”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar