Lokalt över Malmö och Lund av Lucifer

Mediakritik är en angelägen uppgift. Det gäller inte minst i Lund där vi har en monopolsituation. Som vi ofta har påpekat här är Lund den största staden i Sverige som saknar egen dagstidning. Det betyder att vad som står i Sydsvenskan (och inte står) präglar stadens samtalsämnen och SDS är och förblir en borgerlig tidning, inte bara på ledarplats. Det är inget nytt – så har det varit sen Arbetet lades ner. Skånskan kan vid udda tillfällen gaska upp sig och komma med något angeläget, som t.ex. när man avslöjade glasmästarens tomt- och byggaffärer, men i regel ligger man lågt och nöjer sig med att referera Lars Bergvalls (c) insatser för Dalby. Det är också så att vad som, händer i Lunds kommunfullmäktige får en mycket klen behandling. Det kan väl sitta en kommunalreporter från SDS på fullmäktige fram till halvniotiden, men sen är det slut, och debattreferat saknas. Det är anmärkningsvärt när V:s flygblad ”Politiken” har stans utförligaste fullmäktigereferat.

En efterträdare till Mårtensson?
Sydsvenskan hade länge en inflytelserik lokalredaktör i Jan Mårtensson och även om han inte skrev ledare så kunde hans lördagskrönikor rymma verkningsfulla nålstick. Han kan inte ersättas lätt, men det är ändå med glädje man måste hälsa att man nu kastat in en av tidningens främsta journalister Andreas Ekström som lokal krönikör. Han har skrivit utmärkt om (globala) IT-frågor i ett antal år. Och än är inte undrens tid förbi. Han tog upp hur fastighetsägarna håller på att ödelägga Lunds stadskärna på butiker. De tjänar helt enkelt mer pengar på att ha tomma affärslokaler än att sänka hyrorna så att småbutiker kan etablera sig. Han ifrågasätter alltså Marknadens envälde och det är djärvt. Om han dessutom skulle ge sig på några andra av borgarnas underlåtenhetssynder, t.ex. deras bristande kamp för att man i Lund ska kunna köpa SJ-biljetter på stationen eller ha kvar ett fullvärdigt universitetssjukhus så kanske man kan gripas av nytt hopp.

Pete T Olzen is back again
Men Sydsvenskan är och förblir i första hand Per T Olssons plattform, Avellan, Bredberg och Skogkär får ursäkta. Han är inte helt dålig. Han läser och skriver böcker och det är ovanligt och han skriver flitigt och han uppfyller därmed en journalists främsta plikt. Vi har ägnat honom en del uppmärksamhet över åren och fick anledning benämna honom Wing Commander Pete T. Olzen där han satt på stridsledningscentralen på Segevång omgiven av hängivna lottor och manade till strid mot de Onda. Hans reportage från ett besök ombord på en av USA:s hangarfartygsgrupper i Indiska oceanen är oförglömligt i sin entusiasm för den tekniskt och materiellt överlägsna världsmakten. Det kan nog en dag komma att jämställas med Sven Hedins reportage från Västfronten under första världskriget.
   Olsson är väl lite dämpad nu för tiden och framträder mer som äldre stadsman och publicist. Men han verkar ha kvar sin grundhållning som framför allt går ut på att slå mot vänstern. Härom söndan tog han chansen att hänga på den helgonförklaring som ägnas Anna Lindh och ta upp hennes mycket tydliga ställningstaganden som utrikesminister. Hon höll på ”styvt” på folkrätten säger Olsson ” men hon var inte formalist och insåg 1999 att det var nödvändigt för Nato att utan FN-stöd ingripa militärt för att förhindra ett folkmord i Kosovo. Hon stod rak i ryggen när partiets vänsterromantiker rasade mot USA:s FN-sanktionerade militära respons mot talibanerna i Afghanistan efter terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001.”  Se där en politiker i Olssons smak.

Anna Lindhs insats
Och det viktigaste: ”Anna Lindh såg till att Sveriges säkerhetspolitiska linje anpassades till en värld bortom det kalla kriget. Märkligt nog har den aspekten inte lyfts fram i porträtten av henne, kanhända därför att neutralitetsmyten fortfarande lever sitt eget bedrägliga liv i svensk offentlighet och i synnerhet inom socialdemokratin.” … ” Sverige anslöt sig till Partnerskap för fred, PFF, ett samarbete mellan Nato och länder utanför alliansen, och svenska soldater engagerades i Natoledda operationer, först i Kosovo, sedan i Afghanistan. Inträdet i EU 1995 innebar dessutom att Sverige gick med i en gemenskap där ömsesidig solidaritet är en självklarhet. Att i denna situation tala om neutralitet var direkt missvisande. Sverige anslöt sig till Partnerskap för fred, PFF, ett samarbete mellan Nato och länder utanför alliansen, och svenska soldater engagerades i Natoledda operationer, först i Kosovo, sedan i Afghanistan. Inträdet i EU 1995 innebar dessutom att Sverige gick med i en gemenskap där ömsesidig solidaritet är en självklarhet. Att i denna situation tala om neutralitet var direkt missvisande.”
   Förmodligen har Olsson rätt: Anna Lindh bröt upp den klassiska svenska neutralitetspolitiken, den som hade Wigforss och Undén som sina främsta namn i det nyss förgångna. Det intressanta är att Olsson tar chansen att i det allmänna hyllandet av Lindh haka på med sina Natosympatier. Och han har också rätt i synen på Sveriges nuvarande utrikespolitik som går ut på att vi gör som USA vill. Med Bildt som statsminister är det närmast garanterat och Sveriges röst i världen skiljer sig inte från Natoländernas.

Varför Nato?
Enligt opinionsundersökningarna ökar sympatierna för en svensk Natoanslutning. Det vore egendomligt annars med den styrka Nato-sympatierna har inom eliten: politikerna långt in i socialdemokratin, militären, industriintressena. Det är bara vanligt folk som är skeptiska och som dessutom har fräckheten att ifrågasätta vår krigsmakt och tala positivt om värnplikten. Men ingen jag har hört eller läst har kunnat tala om varför vi skulle gå med i denna malätna politiska allians som borde ha upplösts strax efter Warszawapakten och som i första hand innebär lojalitet med en tydligt försvagad världsmakt som är politiskt dysfunktionell redan på hemmaplan och vars huvudinstinkt i politiska kriser är att bomba.