Var det bättre förr? av Sten H

I tisdags gästades filosoficirkeln i Lund av historikern Håkan Arvidsson, ett känt och uppskattat namn i Lund. Palestra var nästan fullsatt. Föredragsrubriken handlade om den medborgerliga offentlighetens förfall, dvs att det offentliga samtalet, det som bedrivs av och via media, inte når upp till rimliga krav på kvalitet. Det är ett ämne där de flesta av oss skulle kunna bidra med exempel.
   Håkan är ju ingen duvunge och här satt han nu med den äldre akademikerns fulla auktoritet och la ut texten med karakteristisk tyngd. Han började med en exposé över den engelska revolutionen på 1600-talet och menade att där hade vi en början på ett offentligt samtal om hur ett land skulle utvecklas och styras. Det var intressant och bildande men kanske lite långt från den dagssituation han i övrigt ägnade sig åt.
   Om man ska vara grov så var hans budskap i huvudsak att det var bättre förr och det var tydligt att han hade publiken med sig. Tidningarnas kultursidor är nu allvarligt hotade. T.ex. har Svenska Dagbladet skurit ner på allting: personalen på kulturredaktionen, längden på SvD:s understreckare, längden på debattinläggen etc., detta kopplat till restriktioner om vad som får sägas i polemik mot den egna tidningens artiklar. Själv hade han fått kicken från SvD som kulturskribent, ett faktum som uppenbarligen gått honom djupt till sinnes.
   Ja så var det eländet med teves morgonprogram där det sitter människor som Göran Hägg, en person utan egna åsikter enligt Håkan. Tja, det finns ett och annat att säga om Hägg, men han har skrivit den bästa eller i varje fall elakaste universitetsskildring som finns i den svenska litteraturen (”Faust i Boteå”).
   Håkan är ju alltid välformulerad och hans många utvikningar var ibland roande. Han känner också sin publik: i det här fallet akademiskt bildade SvD-läsare i det gediget borgerliga Lund, 50+, och gav dem vad de ville ha. Långa stunder lät han som en insändare av den sort man förr fann i SvD där major von Peiland eller hans moderna motsvarigheter uttalade sig om tidens och ungdomens förfall. Sålunda saknades inte ens att angrepp på skribenternas grammatikkunskaper, närmast då deras hantering av de possessiva pronomina. Vist, det är inte alltid så bra, men det är kanske ändå inte livshotande.
   Jag tror att jag kunde hålla med honom i nästan varje exempel på dåligheter. Vem har inte retat sig på alla dessa programledare i TV – i regel gamla sportjournalister – som skriker ut sina välkomsthälsningar i program där de har varandra som gäster. Och förvisso är det trist att se DN:s kultursidor glida över till att bli nöjessidor. Men att sitta och längta efter Herbert Tingstens tid?
   Det är en sliten kliché att tala om hur gamla radikaler på sin ålders höst blir konservativa. Det får man stå ut med och ingen går fri. (Jag avskydde som ung religion och kyrka. Visst kan jag nu se att kyrkan och rentav bibelorden är en del av vårt kulturarv som vi vore fattigare utan.)  Men att som Håkan gjorde här: slå ner på ett antal yttringar av vad som i grunden är strukturella fenomen utan att angripa strukturen!  Jag hade nog trott att han hade kvar analysförmågan. Men Håkan Arvidsson har ju som opinionsbildare i trettio år i huvudsak ägnat sig åt att backa upp den ekonomiska struktur som gett oss de kulturyttringar han nu gick till storms mot.