Efter att på livstid ha hållits inspärrade som
sinnessjuka eller sinnesslöa i Sankt Lars asyl söder om Höje å grävdes
de ner invid Flackarps kvarn, bortom de åkrar där de tvingats arbeta.
Järnstavar med anonyma patientnummer markerade gravarna. Deras namn var
glömda innan de dog. Två tusen begravdes där mellan 1895 och 1951.
Detta är den framväxande jämlikhetstankens skuggsida:
när man vill framhålla ”vanliga människors” förmåga att ta politiskt
ansvar sker det inte sällan genom att man avgränsar ”det verkliga
folket” från vad man uppfattar som ”de hopplösa längst ner”,skriver Ola Larsmo i sin nya bok Lektion 11.
Förra veckan kritiserade Lars Eric Jönsson i
Sydsvenskan vanskötseln av Sankt Lars begravningsplats. Ogräset växer
högt, gräsmattorna förbuskas och järnstavarna sitter snett.
I tisdags svarade kyrkogårdschefen Emma Bodin och ordföranden i kyrkogårdsutskottet Eric Hammarbro på kritiken.
Den 1 augusti i år övertog kyrkan vården av Sankt Lars
begravningsplats. Pastoratets kyrkogårdsavdelning håller på att ta fram
en vård- och underhållsplan. Planen ska utformas med hänsyn till
begravningsplatsens särskilda historia.
Bra att kyrkan tagit över ansvaret, men nu har redan
fyra månader gått. Man borde ha kunnat resa järnstavarna, klippa
gräset och vårda buskar och träd redan under den vackra hösten,
samtidigt som man utformade planen. Det skulle ha gett goda kunskaper
om platsens unika förutsättningar.
Begravningsplatsen är en viktig del av Lunds kulturhistoria och
har en särskild betydelse för många lundabor. Den borde anslutas till
Sankt Lars-parken med en allé. Den färdiga begravningsplatsens
invigning borde firas med en stor minneshögtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar