Kulturtips

The Queen Symphony
På Palladium den 16 september kl. 20.00
Läs mer

Weeping Willows (SE) LIVE
på Babel 16 september kl 19:00.
Läs mer

Guidad cykeltur genom Malmö
Cykeltur med en personlig guide på två timmar igenom cykelstaden
Lör 17 sep kl. 14:00. Läs mer

Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 30 november. Lör 17 sep kl. 14:00.
Läs mer

The Cavern Beatles
På Palladium 17 sept kl 19.30
Läs mer

Ufomammut/MoRkObOt live
På Inkonst lördag 17 september kl 21:00.
Läs mer

Från Bach till Buenos Aires
På Palladium den 18 september kl 15:00.
Läs mer

Camerata Nordica och Ensemble Syd
På Palladium den 19 september kl. 19:30
Läs mer

Malmö By Foot - Historisk vandring
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Tis 20 sep kl. 17:15. Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 21 sep och Tor 22 sep kl. 16:00
Läs mer

Styckmord
STYCKMORD ÄR ETT KAMMARSPEL SOM UTGER SIG FÖR ATT VARA EN DECKARHISTORIA. På Inkonst 21-30 september kl 19.00.
Ons 21 sep kl. 19:00. Läs mer

A Bossa Elétrica (Sverige)
Brasiliansk bossafunk på Klaffbron 22 september kl 19:30. Läs mer

LITTLE BOXES
I samband med festivalen, Den tredje åldern, en internationell teaterfestival om åldrandets möjligheter ges workshopen Small Boxes av den brasilianska gruppen Cia de Theatro Fase 3.
Tor 22 sep kl. 09:00. Läs mer

Midnattsdopp med Bastu Extrem
Midnattsdopp med Bastu Extrem - arombastu varvat med olika relaxupplevelser. På Ribersborgs Kallbadhus 23 september kl 19:30.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Arbetshistoriska seminariet hösten 2011

Under hösten arrangerar Centrum för Arbetarhistoria (CfA) och Arbetshistoriska seminariet ett seminarium på CfA i Landskrona tillsammans med Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona, ett seminarium i Ekeby tillsammans med Skromberga Akademi, ett på historiska institutionen i Lund och ett på statarmuseet i Torup.
   Fritt inträde. Kaffe med dopp. Alla intresserade välkomna
   Marion Leffler, fil dr. i historia. Har forskat om bl.a. statare, arbetarkultur och arbetarbildning. Hennes föredrag har rubriken: Yngre gubbar - och en gumma. Studenter och arbetare i Lund 1880-1934.
Torsdag 29 september, kl 19.00-21.00, Historiska institutionen i Lund, sal 3, Magle Stora Kyrkogata 12A

Höstens program  

”Äsch, det är ju bara cyklister!” av Ulf Nymark

I samband ombyggnaden av Lund C och stationsområdet för ett antal år sedan kom majoriteten av Lunds trafikpolitiker på den lysande idén att bygga en kombinerad gång- och cykelbro som det inte gick att cykla hela vägen över.  Det är förstås den gång- och så kallade cykelbron `(GskC-bro) över spårområdet jag syftar på. På östra sidan av järnvägen finns en hög trappa som är omöjlig att cykla uppför eller nerför. Cykeln måste ledas.

Delsträcka på cykelhuvudled
i Lunds kommun

Till yttermera visso gjordes denna GskC-bro till en delsträcka i ett av Lunds cykelhuvudstråk, det Röda Stråket, som sträcker sig från rondellen vid Mobiliaområdet till Östra Torn (eller vice versa, förstås).

Svårt cykla i trappor
Att man dåförtiden byggde gång- och så kallade cykelbroar på detta sätt kan – och det är den välvilligaste tolkningen – bero på att majoriteten av den tidens trafikpolitiker inte kände till att det är svårt för vanliga människor med vanliga cyklar att cykla i trappor. Dessutom är det livsfarligt. En annan tolkning – vilket sanningen att säga är den troligaste – är att de styrande trafikpolitikerna tyckte det var helt i sin ordning att cyklister fick stiga av sitt fordon och leda det ner eller uppför trappor. Detta enligt det då, och tyvärr fortfarande, alltför vanliga mottot: ”Äsch, det är ju bara cyklister – det är ju inga riktiga trafikanter!”
   När vi nu skriver september månad 2011 kan man nog räkna med att de flesta av Lunds politiker inser att det är svårt att cykla i trappor, i synnerhet i den långa och branta trappan vid LundaHoj. Så när det nu fattas beslut om att bygga ytterligare GskC-bro där cyklisten tvingas leda sitt fordon i trappor är det ”Äsch-det-är-ju-bara-cyklister”-syndromet som styr beslutsfattandet.

Omöjligt att cykla = ”mindre god” framkomlighet
Den nya gång- och så kallade cykelbron ska byggas över järnvägsområdet från nya Sockerbruksområdet till plattform 1 vid Carl Bernlunds gata. Så småningom, i en framtid som ingen vet hur långt den sträcker sig, ska bron förlängas över Carl Bernlunds gata och anslutas till Spolegatan. Om man då kommer att kunna cykla hela vägen över bron råder det i dag fullständig oklarhet om.
   Att det inte går att cykla över den nya bron beskrivs av de styrande som att ”framkomligheten för cyklister kommer att vara mindre god”.

När ska Lund bygga ”knuffa-bilen”-broar?
Men kan det inte vara acceptabelt att cyklister på vissa sträckor får stiga av och leda sitt fordon? Naturligtvis inte. Inte om man som Lunds kommun vill kalla sig ”Cykelkommun”. Fast i enstaka undantagsfall kan jag ändå tänka mej att bejaka cykelstråk med avbrutet cyklande och en kortare sträckas cykelledande i trappor. Men detta enbart under förutsättning att det byggs minst lika många bilbroar där framkomligheten är ”mindre god”, dvs där bilisterna inte kan färdas i sina bilar hela överfarten utan måste stiga ur och dra eller knuffa fram sina fordon, helst i trappor. När får vi se sådana ”knuffa-bilen”-broar i Lund, månne?

Nästa: Framtiden av Stig Henriksson

(Först publicerad i VLT 6 sept)

En del beteenden blir med tiden omöjliga att ens föreställa sig. På medeltiden slängdes sopor och pottinnehåll ut genom fönstret. Så var man av med dem. Fortfarande på 60-talet, berättade en båtägare för mig, var det helt naturligt att tynga plastpåsen med sopor med någon medtagen sten och sänka den i vattnet. På land körde man allt på tipp och byggde där allt högre sopberg. Företag släppte i större skala ut diverse saker i vattnet och hade man bokstavligt flyt så försvann föroreningarna ända ner till havet och det kunde ju svälja allt.
   När jag växte upp var det ofarligt att röka. I alla fall inte värre än att det gjordes allmänt i lägenheter, bilar, flygplan och på kontor. Det var nog 1973 som det revolutionära maoisterna som röstats in i kommunfullmäktige i Gällivare fick igenom sin första, samhällsomvandlande motion; rökfria kommunala sammanträden.  Och nu går vi mot rökfri arbetstid, i Landskrona tolkat som förbud att röka även om man för tillfället arbetar hemma.
   Det här är bara två exempel på saker som på några decennier blivit närmast otänkbara och resan går bara i en riktning. Det kan vara tänkvärt att utifrån vad vi vet idag, fundera på vilka beteenden som om ett antal år kommer att anses lika tokiga som att kasta ut soporna genom fönstret.
   Jag tror att matvanorna kommer att gå samma väg. Kommer det att anses möjligt att äta brasiliansk oxfilé och kanske kött överhuvudtaget? Importera äpplen från Chile, Kiwi från Nya Zeeland eller sockerärtor från Kenya?
   Kommer resandet med flygplan att anses lika exklusivt slösaktigt som en rymdfärd ter sig idag? Kommer ens shoppingresor med bil 10-20 mil att förekomma? (Och vad händer med explosionen av externa köpcentra om den verkligheten kommer ikapp?)
   Kommer landsbygden och självförsörjning att få en renässans? Eller blir det tvärtom så att bara där vi bor riktigt tätt kommer det att gå att minimera klimatbelastningen för uppvärmning, byggande, transporter och annat?
   Hur blir framtiden? Där vi ska leva resten av våra liv.
Stig Henriksson  

"Den som inte skänker en tanke åt vad framtiden kommer att innebära, finner snart sorgen i sin närhet."

Turkiet tar ledningen i mellanöstern av Gunnar Stensson

Efter Israels vägran att be om ursäkt för attacken mot Ship to Gaza bröt Egypten de diplomatiska förbindelserna.
   Turkiet vidtog slag i slag en rad åtgärder som förefaller ingå i en större plan för en ny turkisk utrikespolitik.
   Israeliska försök att blidka Turkiet avvisades. I nya uttalanden bekräftar Turkiet att man bryter alla ekonomiska förbindelser och allt militärt samarbete med Israel. Åtgärderna, som slår hårt mot Israel, sker samtidigt som den kommande FN-omröstningen demonstrerar landets politiska isolering.
   I stället reser president Erdogan till Kairo för att sluta en militärpakt  med Egypten. Den nya egyptiska ledningen har förändrat Egyptens position genom att närma sig Turkiet och minska samarbetet med Israel och Saudiarabien. Det är två av Mellanösterns viktigaste och starkaste nationer som går samman.
   Turkiet kommer att öka den turkiska flottans närvaro i östra Medelhavet. Hjälpsändningar till Gaza kommer i framtiden att eskorteras av turkiska örlogsfartyg.
   President Erdogan planerar att inom kort personligen besöka Gaza.
   Den arrogans Israel visat har givit Turkiet möjlighet att snabbt genomföra sin nya politik. Det ekonomiskt och militärt starka nato-landet Turkiet ställer sig nu i spetsen för krafterna bakom den arabiska våren. Samtidigt ökar Turkiet sitt ekonomiska samarbete med Iran.

P-bolaget tar Lilla Manasse

Man skulle kunna berätta om det kommunala parkeringsbolagets storslagna perspektiv, som att planerarna tror sej förutspå ett behov av 3600 p-platser på Brunshögsområdet, fördelade på tre p-hus med 1200 platser i varje. Men låt oss hålla oss till den närmaste framtiden. Eftersom det är i början av mandatperioden ska styrelsen tidigt i oktober åka på utbildning, vilket naturligtvis är viktigt eftersom bolaget numera har sjutton anställda och en betydande omsättning. Utbildningen är förlagd till Åhus Havsbad. Det blir givetvis hårda undervisningssessioner, men eftersom vattnet beräknas vara alltför kallt för bad har vd kommit på ett annat avkopplande inslag som knyter an till ortens basnäring. Vi kommer att få ett föredrag om det berömda märket Absolut och dess historia, och vad mera är, få provsmaka hela sortimentet om cirka sexton sorter.
   Eftersom det handlar om stadgade kommunalpolitiker blir det förstås inga orgier, utan man kommer bara att få 0,5 till 1,0 cl av varje sort. Men det blir alltså sexton snapsar inalles.
   Helan, Halvan och Tersen kan ju alla. Sen kommer man till de så kallade apokryferna, och där finns det olika varianter och tolkningar. Men jag har bestämt för mej att strax före Kreaturens återuppståndelse kommer Lilla Manasse som just den sextonde snapsen. Dit har jag aldrig hunnit (såvitt jag minns) men nu ska jag alltså få chansen. Ser fram mot det!
Gr

Redaktörskommentar
Ämnet intresserade storligen redaktören som när han rådbråkade sitt minne inte heller kan minnas att han kommit till sexton men möjligen till hälften i sin krafts dagar. Skam till sägandes så hade jag bara namn på de tre första så min nyfikenhet drev mig till Wikipedia. Att deras lista skulle vara rättare än Gr:s kan man säkert tvista om. Det enda som verkar helt klart är att det verkar synnerligen vanskligt att komma till 18 om det ens är möjligt med tanke på den sjuttondes namn.

Så här skriver Wikipedia:
Traditionellt ges snapsar namn efter den ordningsföljd de serveras i. Den mest kända av dessa namn är Helan, den första snapsen, kanske främst genom snapsvisan Helan går, och Halvan, den andra snapsen. Historiskt har dock funnits en lista om hela 17 olika snapsar att inta under kvällens gång. Variationer på listan förekommer, även om namnen på de olika snapsarna i stort överensstämmer med varandra skiftar ordningen. Att utnyttja namn på snapsar med hög ordningsföljd torde framför allt förekomma i studentikosa sammanhang. Den lista som återges nedan torde kunna anses representativ för tiden kring sekelskiftet 1900/2000. Någon "officiellt fastställd lista" existerar inte.
   Det sägs dock att det endast fanns helan och halvan till en början. Och enligt traditionen fick de sitt namn redan på 1700-talet, då det var vanligt att männen vid inmundigande av brännvinsbordet tog två supar, varvid glaset första gången fylldes till brädden, andra gången till hälften. De följande snapsnamnen "tersen", "kvarten" o s v kom till först på 1800-talet, sannolikt i studentkretsar, och utan någon ytterligare halvering av volymen.
  1. Helan
  2. Halvan
  3. Tersen
  4. Quarten
  5. Quinten
  6. Sexten
  7. Septen
  8. Rifvan
  9. Rafflan
 10. Rännan/Repetitionen
 11. Smuttan
 12. Smuttans unge
 13. Lilla Manasse
 14. Lilla Manasses lillebror
 15. Femton droppar
 16. Kreaturens (åter)uppståndelse
 17. Absolut sista supen
 18. Ett evigt liv/Den bleka dödens dryck

Valfrihetsmodellens konsekvenser av Gunnar Stensson

Privatiseringar ökar varken  kvalitet eller effektivitet.

Ingen är väl förvånad. Att göra sig privat vinst på skattefinansierad verksamhet är naturligtvis ingenting annat än ekonomisk brottslighet. Har t ex ett skolbolag minskat kostnaderna för undervisning genom att snåla ska naturligtvis skattebetalarnas pengar återgå till stat eller kommun.
   Inom Lunds skolpolitik har liberaler som Tove Klette och Lars Hansson orerat om valfrihet, konkurrens, kvalitet och demokrati i sina ansträngningar att sprida profiten till så många giriga aktörer som möjligt.
   Det finns inga belägg för att någon av deras förespeglingar varit sann.
   Propagandan har sammanfattats i den tomma parollen VALFRIHET.
   Under de 20 år privatiseringarna pågått har landets skolor blivit allt sämre. Inom detta sönderfallande skolsystem sjunker Lund  år efter år från sin tidigare topplacering.
   Inom vård och omsorg drivs vinstinriktade aktörer att prioritera marknadsföring och trivselfaktorer i stället för att satsa på kvalitet. Kvaliteten försämrar de för att pressa kostnaderna.
   Skolorna konkurrerar genom att sätta för höga betyg – samtidigt som kunskaperna sjunker.
   Segregationen ökar då resursstarka och välinformerade individer bäst lär sig utnyttja systemet.
   I 20 år har valfrihetspolitiken tillämpats utan att någon systematisk utvärdering gjorts. Det är ingen tillfällighet. Bedragare agerar säkrast i okunnighetens dunkel.
   Utan genomtänkta regleringar, offentlig tillsyn och informerade kunder har valfriheten  förvandlat ett av världens bästa skolsystem till en Kiviks marknad.
   Det enda underlaget har varit den ideologiska trosvissheten att girighet är samhällsbyggets bästa grund.
   Bakom forskarrapporten står Sveriges ledande välfärdsforskare. Den är genomförd i SNS regi.
Källa DN, 7/9

Från ett yndigt land av Lucifer

Ja, då har det gått två av de tre veckorna i Danmarks korta valkampanj. På torsdag den 15 i nästa vecka är det val. Men det är häpnadsväckande så mycket det hinner hända under en dansk valrörelse: nya partigrupperingar hinner födas och dö inom loppet av några dagar.
   Det faktum att Danmark ligger så nära får många att tro att det är ungefär som i Sverige. Det är det inte. De enda partiet som är någorlunda lika i Sverige och Danmark är socialdemokraterna. Men nergången för S startade mycket tidigare i Danmark än i Sverige och rörelsen åt centrum/höger har också varit starkare.

Kärvt ekonomiskt läge
Men låt oss se på dagsläget. Danmark är i ekonomisk kris eller i varje fall på god väg in i den. Fallande sysselsättning/export och en demografisk utveckling som tyder på att det kommer att bli svårt på 5-10 års sikt att upprätthålla standarden. Och det är ekonomin som helt har dominerat valrörelsen. En särskild roll har då spelats av den s.k. efterlönen, en frivillig förtidspension som man betalar in extra till men som i huvudsak finansieras av staten. Men kan lämna arbetslivet vid 60 år utan särskild motivering och klara sig hyggligt fram tills den ordinarie pensionen tar över. Den stryker vi sa de borgerliga i början på nyåret, och då sparar vi 15 miljarder per år. Oacceptabelt sa man på vänstersidan, det är framförallt hårt slitna kroppsarbetare som har glädje av efterlönen och det är rena klasskriget att dra in den. Och då sa plötsligt de radikala, ett borgerligt vänsterparti som oftast ställer upp på vänstersidan att de också ville ha bort efterlönen. S och SF som står för vänsteralternativet var tvungna att komma med något som skulle ersätta de 15 miljarderna och kom upp med idén att alla danskar skulle jobba 12 minuter längre per dag.
   Låt oss säga att det inte är särskilt övertygande eller lätt att genomföra. Vad som behövs är uppenbarligen någon form för förtidspension för de som verkligen är utslitna i sitt arbete och därmed behöver den. En gissning är att S+SF kommer att retirera till den ståndpunkten om de skulle få majoritet.

De radikala, litet men inflytelserikt
Vad som sen har hänt är ett gemensamt uttalande av de radikala och de konservativa om att det behövs mer enighet i politiken och att DF, Dansk Folkeparti, bör isoleras. De konservativa är ett gammaldags högerparti som helt har överflyglats av Venstre, det tidigare bondepartiet som har blivit Danmarks nya moderater och stått för regeringscheferna Anders Fogh Rasmusson, nu Nato-chef, och Lars Lykke Rasmusson. Nog var det lite överraskande att de konservativa kunde ta avstånd från DF efter 10 års framgångsrik gemensam politik, men så kan det gå. Frågan är dock om det hjälper de konservativa. Men för de radikala går det lysande. De tänker stödja en S-SF-regering men för upplysta borgare kan de ses som en lämplig balans mot socialistiska äventyr. Vad gäller Venstre så ligger de inte särskilt bra till: det var har varit ett stort antal affärer och misslyckanden för regeringen. På frågan vem folk helst skulle dricka en öl med vinner Lars Lykke, men det räcker inte för valvinst.

Det är nog inte Pias år i år
Så är det DF. För första gången på tio år är det inte de som dikterar politiken för regeringen. De ligger inte så bra till och kommer väl bara gå lite tillbaka, men alltså inte öka som alla tidigare år. Deras tid är nog över. Opinionsframgångarna de senaste åren har i stället vapenbrödraskapet S + SF kammat hem. I spetsen för S har vi Helle Thorning-Schmidt, ekonom med viss överklasstämpel, men kompetent och uppskattad. Inte minst viktigt har det varit att hon nära förbundit sig med Socialistisk Folkeparti under ledning av Villy Søvndal, folkskollärare med en attityd som är brett uppskattad i det danska samhället och med starkt stöd hos kvinnor. Han är vänstersocialdemokraten där Helle Thorning är högersocialdemokraten. Han är lugn och pedagogisk och har en utpräglat pragmatisk inställning till politiken. Men just detta läggs honom också till last – han har förvisso drag av opportunism. Han anses t.ex. inte ha tagit tillräckligt stark ställning mot Dansk Folkepartis utlänningspolitik och SF är numera anhängare av NATO och div. danska krigsäventyr.

Årets stjärnskott
Så till slut stjärnskottet i dansk politik, Enhedslisten med Johanne Schmidt-Nielsen i spetsen. Enhedslisten är en märklig företeelse. Det var från början inte ett politisk parti utan en valkoalition av grupper som 1989 riskerade falla utanför Folketinget. Bland stiftarna fanns folk från gamla DKP, Europas mest Moskvatrogna parti, från VS, vänstersocialisterna som var ett parti av 68-intellektuella och SAP, Socialistisk Arbejderparti, en trotskistisk grupp. På senare år har Enhedslisten kommit att också samla Danmarks gröna. Partiets program talar om demokratisk socialism och ekologi. Partiet är emot danskt medlemskap i både EU och NATO, men höll på att hamna i en intern kris i samband med Libyenexpeditionen i våras. Man var för danskt deltagande i en humanitär aktion men när NATO började bomba elva dagar senare i strid med FN-resolutionen drog man tillbaka sitt stöd för aktionen.
   Partiet tog först fart efter omröstningen om Maastrichtstraktaten 1993 då man fick ett stort tillskott av besvikna SF-are. Det är ett mönster som har upprepats under senare år: i valet i år tror många att Enhedslisten nästan fördubblar röstetalet. Till det bidrar inte minst partiets intagande politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen. Kombinationen av ett vänt väsen och politisk skarpsinnighet är näst intill oemotståndlig även för en icke-dansk

Vem vinner?
Nå, hur går det då i valet? Jo, det blir jämnt. Vänstersidan ledde ganska betryggande för någon månad sen men gapet har blivit allt mindre. Och det blir ett val inte så mycket för som emot. Emot den trötta och nerslitna regeringskoalitionen som ständigt fallit undan för Dansk Folkeparti, emot den osäkra ekonomiska politiken från vänstersidan. Resultatet kan bli de mest halsbrytande partikombinationer i nästa regering – i Danmark har man mycket större vana vid den typen av förhandlingar. Hur som helst kan vi förvänta oss en nedtur för Pia Kjersgard och det är inte det sämsta.

Suveränt Palestina ökar fredschanserna i Mellanöstern av Gunnar Stensson

När Mahmoud Abbas först presenterade initiativet att söka ett FN-erkännande för Palestina som suverän stat möttes han av hånfulla kommentarer från besserwissrar och översittare i USA, Israel och Europa.
   Men en fjärils vingslag kan utvecklas till en orkan.
   Idag har 140 FN-länder erkänt Palestina som suverän stat. Vid FN-omröstningen om ett par veckor kommer stödet för den palestinska staten bli överväldigande.
   USA vill slippa att inlägga veto mot erkännandet i FN:s säkerhetsråd. Men hur?
   Framför allt vill USA förhindra att den Amerikas politiska isolering exponeras genom en omröstning i generalförsamlingen, något som USA dock inte kan förhindra.
   Naturligtvis förekommer hot mot palestinierna på olika nivåer som att stoppa det amerikanska biståndet eller till och med FN-biståndet till Palestina.
   USA uppmanade häromdagen 70 FN-stater att rösta nej. Sveriges regering har säkert fått en sådan anmodan. Men nu är den tiden längesen förbi då USA kunde hota: ”Den som inte är med oss är mot oss.”
   Israel har hela sommaren drivit en centralt dirigerad politisk kampanj mot erkännandet. Det har dels handlat om hemliga samtal med makthavare och dels om opinionspåverkan.
   Häromdagen gick den israeliska ambassaden i Stockholm till attack mot Per Gahrton i DN.
   Inofficiella samtal har förekommit med flera statliga institutioner och politiska partier. Hittills är det bara SÄPO, Sverigedemokraterna och det i frågor om medborgerliga rättigheter ständigt hycklande Folkpartiet som påverkats. I Sydsvenskans huvudledare förs ett typiskt FP-resonemang som argumenterar för fortsatt passivitet.
   Denna vecka presenterade USA ett sista förslag om fredsförhandlingar mellan Palestina och Israel - tio dagar innan frågan behandlas i FN.
   USA hoppas få stöd för förslaget från ”kvartetten” (FN, EU, Ryssland och USA) men EU är splittrat. Spanien och Portugal stöder Palestina. Tyskland och Frankrike stöder USA. Också FN är minst sagt splittrat. Kanske Ryssland ställer upp.
   Palestinska myndigheten svarar att förslaget kommer för sent. Processen i FN är redan inledd.

Detta kommer att hända.
Ett troligt scenario är att USA först inlägger sitt stormaktsveto i FN:s säkerhetsråd. Sedan följer omröstningen i Generalförsamlingen.
   Palestinas status i FN höjs från ”Icke-röstande enhet” till ”Icke-röstande ockuperad stat.” (Beteckningen ”Icke-röstande” är den enda konsekvensen av USA:s veto).
   Efter FN-omröstningen kommer Mahmoud Abbas inte längre att företräda den av Israel och USA beroende ”Palestinska myndigheten” utan den suveräna staten Palestina.
   De fortsatta förhandlingarna mellan Palestina och Israel kommer att föras mellan två likvärdiga parter, inte som nu mellan en beroende palestinsk myndighet och en ockupationsmakt.

   Förändringen får en rad praktiska konsekvenser. Palestina får tillträde till en rad FN-organ, bland annat Internationella valutafonden, IMF. Palestina kan väcka åtal i Internationella domstolen.

Diplomatisk och social tsunami
Israel fruktar en ”politisk tsunami”. Den inleddes när Egypten hotade kalla hem sin ambassadör sedan Israel dödat fem egyptiska gränsvakter.
   Sedan kom Palmers FN-rapport om attacken på Gaza-flottiljen. Den anklagade Israel för att ha utövat oproportionerligt våld när israeliska soldater sköt ihjäl nio turkiska aktivister, i flera fall bakifrån.
   Eftersom Israel vägrade be Turkiet om ursäkt avbröt Nato-staten Turkiet de diplomatiska relationerna och stoppade det ekonomiska och militära samarbetet med Israel. Turkiet blev ett exempel för andra arabstater.
   Turkiet kommer att vidta rättsliga åtgärder mot alla dem som är ansvariga morden.
   I Israel växer samtidigt missnöjet med skenande försvarskostnader och växande sociala klyftor. 400 000 unga israeler har deltagit i massprotester de senaste veckorna. Nu sätter den israeliska regimen hårt mot hårt. Israelisk polis har börjat riva demonstranternas tältläger i Tel Aviv. Demonstranternas aktioner fortsätter.

Förhandlingar mellan två parter med samma legitimitet
Flera journalister var närvarande vid ett möte mellan Mahmoud Abbas från Palestinska myndigheten och israeliska intellektuella som stöder kravet på ett erkännande av staten Palestina. I sitt tal förklarade Abbas, att avsikten inte är att beröva Israel dess legitimitet utan att skaffa Palestina samma legitimitet som den Israel åtnjuter.
   Israelisk säkerhetspolis försöker spåra vilka som deltog i mötet.
   Oavsett utgången i FN fortsätter fredsförhandlingarna, förklarade Abbas slutligen.

Israeliska panikreaktioner
Inför befarade demonstrationer på Västbanken under FN-förhandlingarna har Israel utrustat bosättarna med tårgas och chockgranater.
EU:s utrikespolitiska taleskvinna Catherine Ashton fördömer de bosättare som angrep en moské och satte den i brand härom dagen. ”De äventyrar freden i Mellanöstern”, sa hon.
   Israeliska hökar kräver upprustning och varnar för ”massterror och kärnvapenkrig” när Palestina blir den 23:e arabstaten.
   En hög talesman för den israeliska armén uttryckte farhågor för ”an all out war” i Mellanöstern, men försvarsminister Ehud Barak bedömde att det inte föreligger någon omedelbar risk.
   I tisdags genomförde den israeliska försvarsmakten en stor övning med kodnamnet ”Operation Fernando” vid den israeliska kärnvapenanläggningen Dimona.

Kulturtips

Dessa jävla människor!
Med humor, hopp och hopplöshet presenterar Teater Papillon stolt urpremiären av Dessa jävla människor, ett 2000-talets kammarspel infångat mellan det som är och det som kunde vara. Spelas på MAF 7 - 11 september.
Fre 09 sep kl. 19:00. Läs mer

Killl live
På Inkonst fredag 9 september kl 20:00.
Läs mer

Nine Parts of Desire
Teater Foratt presenterar Nine Parts of Desire av Heather Raffo. Spelas 27 augusti - 11 september på Teaterhuset Bastionen. Fre 09 sep kl. 19:30
Läs mer

De som inte älskar mig förtjänar inte att leva
PotatoPotato presenterar den högaktuella monologföreställningen om Khadaffi. Med skönsång, diktläsning och god retorik försöker Khadaffi få med sig folket på sitt personliga korståg. På Inkonst 10-11 september.
Lör 10 sep kl. 19:30. Läs mer

Guidad cykeltur genom Malmö
Cykeltur med en personlig guide på två timmar igenom cykelstaden.
Lör 10 sep kl. 14:00. Läs mer

Sound of Berghain@Inkonst
På Inkonst lördag 10 september kl 23:00.
Läs mer

Det nya klassiska soundet
På Palladium den 11 september kl 15:00.
Läs mer

Tango & Tortyr
Den 11 september 1973 tog Augusto Pinochet makten i Chile. Tango & Tortyr är berättelsen om en berättelse som tystnat - men som måste berättas om och om igen. För att vi inte ska glömma, på Moriska Paviljongen 11-15 september
Sön 11 sep kl. 19:00. Läs mer

Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 6 oktober.
Mån 12 sep kl. 09:00. Läs mer

Lidia & Ben
I Lidia och Ben ges två starka koreografpersonligheter plats på scen med hjälp av fem dansare. Det är en blandning av lite humoristiska, vridna porträtt och ett händelserikt och varmt formspråk. På Lunds Stadsteater 13 september kl 19:00. Läs mer

Malmö By Foot - Bland statyer och skulpturer
Vi tar med dig på en spännande vandring bland stadens offentliga konstverk.
Tis 13 sep kl. 17:15. Läs mer

Skambyrån - Mortified Sweden
Malmös uppmärksammade komediklubb återupplivar minnena från att vara ung, på Inkonst 13 september kl 19:00.
Läs mer

Oslipat - säsongspremiär
Oslipat är tillbaks på Babel med en stor klang- och jubelpremiär! Med bl a Jesper Rönndahl, Emma Knyckare och Kalle Lind. 14 september kl 20:00 på Babel.
Läs mer

One Man, Two Guvnors
Direktsänt från National Theatre i London på Biograf spegeln i Malmö torsdag 15 september kl 20:00. Läs mer

Robin Huw Bowen
Folkmusik från Wales på det traditionella instrumentet Trippelharpa, på Palladium 15 september kl. 19.30. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Klostergårdens Byalag hösten 2011

Möten i ABF:s lokal, Klostergården: 3 oktober, 7 november klockan 19.

Föreläsning 24 november: Arkitekt Ann Schlyter föreläser om Den nya staden och Klostergården i Kultur och Fritids lokal i Klostergårdens centrum klockan 19.

Söndagsvandringar: 9 oktober, 23 oktober, 13 november och 27 november

Kulturtips

Nine Parts of Desire
Teater Foratt presenterar Nine Parts of Desire av Heather Raffo. Spelas 27 augusti - 11 september på Teaterhuset Bastionen. Fre 02 sep kl. 19:30
Läs mer

Shonen Knife live
Japans Shonen Knife har knåpat ihop pop-punk-dängor ala Ramones i 30 år nu. Snacka om Zen! Välkomna till den enda Sverigespelningen på 17 år. På Inkonst Nya Rummet fredag 2 september kl 20.
Läs mer

Hussein Neamah (Irak) på Moriska Paviljongen
En av Iraks största och mest folkkära artister Hussein Neamah besöker lördag den 3 sep kl 19 Moriska Paviljongen i Malmö. Läs mer

Peter Pan - Malmö Cirkusskola
Malmö Cirkusskola gör varje vår en nycirkusföreställning på varierande teman som gestaltas med hjälp av cirkuskonster av alla de slag. På Barnens Scen 3 - 4 september. Lör 03 sep kl. 11:00
Läs mer

Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 6 oktober. Sön 04 sep kl. 14:00
Läs mer

TRIPPING NORTH - John the Houseband
John The Houseband är ett kollektiv som följer sin fascination för att dansa konserter och sjunga koreografi. På Dansstationen, Palladium 5-6 september kl 19.30. Läs mer

Inkonst Surplus: POGO MOB
Dans, live musik och ord om begär, maktlöshet och drömmar. På Inkonst 6 september kl 19. Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 06 sep kl. 16:00, Ons 07 sep kl. 16:00 Läs mer

Dessa jävla människor!
Med humor, hopp och hopplöshet presenterar Teater Papillon stolt urpremiären av Dessa jävla människor, ett 2000-talets kammarspel infångat mellan det som är och det som kunde vara. Spelas på MAF 7 - 11 september.
Ons 07 sep kl. 19:00. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Partiledarvalet i Vänsterpartiet

Blir det någon politisk debatt?
Det förestående partiledarvalet i v börjar höras och synas i media. Debatten på bloggarna är på väg att komma igång. Det är fortfarande väldigt mycket förpostfäktning där nästan inget av politiska skillnader kan märkas. Kanske kommer det att vara så hela vägen? Vad säger VB:s skribenter om det?
   För många år sedan gjorde Svenska Ord en sketch med Gösta Ekman som centerextremist med inriktningen att stå ”extremt i mitten”. Då var det ett skämt, idag håller det på att bli den förhärskande politiska linjen i de flesta partier.
   VB publicerar nedan lite material om det förestående valet från andra media. Förhoppningsvis fungerar det som lite kol på debattbrasan som verkar behöva all hjälp den kan få.
Göran Persson

VU tveksamt till medlemsomröstning
Publicerad i Flamman: 25 augusti 2011

På fredag ska Vänsterpartiets verkställande utskott diskutera förslaget om en rådgivande medlemsomröstning i partiledarfrågan. Bland de VU-ledamöter som Flamman talat med finns delade meningar.
   – Om vi har förmågan att genomföra det på ett bra sätt tycker jag att vi borde göra det, antingen via nätet eller som en exercis för partiföreningarna, säger Ulla Andersson.
   Även Lars Ohly har tidigare uttalat sig försiktigt positivt. Tamara Spiric är däremot negativ.

   – Jag har svårt att se hur man ska genomföra det på ett bra sätt. Det skulle vara bättre med en ordentlig debatt ute i distrikten och på kongressen om vilket parti vi vill ha och vilken politik som är viktig och välja en partiledare efter det, inte tvärtom, säger hon till Flamman.
   Bland de VU-ledamöter Flamman talar med finns även tveksamma.
   – Jag har inte bestämt mig än, utan kommer att lyssna in argumenten och diskussionen, säger Hans Linde.
   Också partisekreterare Anki Ahlsten säger att hon vill lyssna på de olika argumenten, även om hon säger att hon är tveksam till om det är mer demokratiskt med en medlemsomröstning istället för diskussioner i föreningar och distrikt och en gemensam diskussion på kongressen.
I slutändan är det partistyrelsen som fattar beslut om medlemsomröstning.

Turné med partiledarkandidaterna
1/9 Stockholm, Katasalen ABF-huset
   kl 19.00 (arrangör: Flamman)
19/9 Malmö, Moriska Paviljongen i
   Folkets Park kl 18.00
29/9 Stockholm
2/10 Sörmland (ort meddelas senare)
9/10 Kommun och landstingsdagarna i
   Västerås
29/10 Norrköping
14/11 Göteborg
21/11 Umeå
27/11 Småland (ort meddelas senare)
1/12  Stockholm, Popvänstern

Israel försöker stoppa FN-rapport om Ship to Gaza av Gunnar Stensson

Historien om Ship to Gaza fortsätter. Israel försöker försena en FN-rapport om dödandet av 9 fredsaktivister i maj 2010 då israeliska fartyg angrep och uppbringade de fartyg som ingick i Ship to Gaza.
   Enligt Haaretz kommer dock texten offentliggöras nu på fredag, dvs samma dag de flesta läser den här texten. Rapporten kommer säkert ge upphov till debatt.

Mellan fyra hötappar av Gr

 Jaha, så ska man ta ställning till Vänsterpartiets ledarkandidater.
   Ulla Andersson skulle vara min favorit om det inte vore för hennes l. L-ljudet alltså. Hon kommer från ett dialektområde där l-et i vissa positioner uttalas ”tjockt”, med tungspetsen i gomseglet i stället för mot framtänderna. Jag har inga som helst fördomar mot hennes hemtrakter men jag kan lätt föreställa mej vad satirprogrammet ”På håret” ska göra av den konsonanten. Den kommer naturligtvis att överdrivas och förgrovas. Därmed kommer Ulla Andersson att för alla P1-lyssnare (och bland dem finns många V-sympatisörer) att hela tiden förknippas med sitt l, och sålunda blockeras hennes och därmed partiets budskap. Synd.
   Rossana Dinamarca är gammal nytraditionalist, och det ska hon inte behöva äta upp under hela sin återstående karriär. Så jag var nollställd och öppen för henne. Men så hörde jag en radiointervju där hon avslöjade att hon inte kände till Mary Wollstonecraft. Okej, man behöver inte känna till en av feminismens stora pionjärer för att vara feminist, men att vara ledare för ett feministiskt parti går bara inte. Synd, synd.
   Återstår så Linde och Sjöstedt. Men jag förmår inte välja så jag hoppas på delat ledarskap. Åtminstone Jonas Sjöstedt är öppen för ett sådant, påstår han.
Gr, medlem sen 1970

Skingrad kompetens av Saima Jönsson Fahoum

På hälso- och sjukvårdsnämndens möte i måndags fick vi information om att regionens avtal med Lydiagården kommer att upphöra siste december i år. Lydiagården är en stiftelse för psykosocial rehabilitering av cancerpatienter, belägen mitt i Skåne utanför Höör. Verksamheten drivs ideellt utan vinstsyften och har utvärderats mycket positivt i livskvalitetsprojekt och uppmärksammats internationellt.
   Från och med årsskiftet skall patienterna i stället få sin rehabilitering på Spenshult sjukhem i Halland som vunnit en upphandling. De har ingen erfarenhet men lär kopiera Lydiagårdens modell vilket ju i och för sig låter lovande. Dock är det definitivt inte någon ideell grund för verksamheten utan den drivs av ett stort bolag, Transmedica.
   Hälso- och sjukvårdsdirektören fick tidigare i år uppdraget att skyndsamt utreda det långsiktiga behovet av psykosocial rehabilitering men någon sådan utredning redovisas inte vilket gör det svårt att uttala sig om vilket det faktiska behovet verkligen kommer att vara framöver. Det kan mycket väl visa sig att både Lydiagården och Spenshult behövs men den omedelbara konsekvensen blir att Lydiagårdens styrelse nu måste ta ställning till en likvidation av stiftelsen eftersom Lydiagården som non-profit organisation inte har ekonomiska muskler att bida sin tid tills en ny upphandling genomförs. Stiftelsen kan inte heller byta inriktning då verksamheten är låst av gällande stiftelseurkund.
   Så kommer specialkompetens att skingras och det arbete som byggts under år att raseras. Länge trodde jag att regionen ändå skulle inse vikten av att bibehålla verksamheten men efter det senaste mötet inser jag att man inte har sådana ambitioner.
   Nog är det upprörande att en välfungerande och uppskattad verksamhet måste läggas ner för att regionen upphandlat ett privat alternativ. Där ingen erfarenhet av motsvarande vård finns och som ligger i Halland långt ifrån patienterna och deras anhöriga i region Skåne. 

Dammarna 30 augusti klockan 8.23 av Gunnar Stensson

Gyttja på stigen. Pilarna står med stammarna i vatten. Som mangrove. Höga kaveldun med svarta ax.
En stjärnhimmel av vita malvor lyser bland kardborrar, hundkex och nässlor. Uppslingrade i pilarnas grenar fångar de solglimtar mellan farande moln.
   Klungor av rödlila balsaminer förökar sig genom att sprätta iväg sina frön i Höjeådjungeln vid Värpinge.
   Här är det stilla men granarna på brinken gungar i blåsten och kottarna faller. En vit häger avtecknar sig mot en grönsvart gran.
   På dammens betongbalkar sitter rader av fåglar. Just nu flera storskarvar. De är kusligt orörliga med utbredda vingar, framsträckta huvuden och vita näbbar, spetsiga som pilar.
   En dyker, stannar uthålligt under ytan, kommer upp med en sprattlande fisk och stöter snart ner den genom sin smala strupe. Två flyger som svarta kors tätt över vattnet. Heraldiska fåglar.
   En enda svanfamilj lyckades med sin kull. Men vilken kull! Sju stora gråbruna svanungar trycker sig mot varandra på balken.
   Ladusvalor med vita bukar pilar snabbt och knyckigt om varandra. De påminner mig om hur jag uppfattade luftstrider när jag läste Biggles för 60 år sedan.

Tio år sedan USA upphävde de mänskliga rättigheterna av Gunnar Stensson

Fallet Eritrea och Dawit Isaac.

Med terrorismen som förevändning inskränktes de medborgerliga och demokratiska rättigheterna i USA och många demokratiska länder efter den 11 september. 2001. Tortyr blev ett legitimt medel i politiken.
   För Eritrea blev konsekvensen av USA:s besinningslösa och gränsöverskridande hämndpolitik efter attacken mot World Trade Center att president Isayas Afeworki ostraffat kunde göra sig till diktator. Den chansen tog han, som så många andra tyranner.
   I demokratiska länder som t ex Sverige utlämnades fångar som forslades till tortyrcentra runt om i världen. Massmedia hyllade president Bush och hukade sig inför hans ukaser.
   Under mottot War on Terror upphävde Isayas Afeworki de demokratiska rättigheterna, fängslade och dödade politiska ledare som ägnat sina liv åt kampen för Eritreas befrielse, förintade yttrande- och press-frihet och arresterade Dawit Isaac tillsammans med andra journalister. Fängelserna fylldes. Många fångar omkom i containrar ute i öknarna.
   Isayas Afeworkis kupp ägde rum den 23 september 2001.
   När USA invaderade Irak 2003 skickade Isayas, liksom hans bundsförvant Kaddafi, en liten militär kontingent dit, vilket USA tacksamt registrerade.
   Vi är många som hoppas att det eritreanska folket ska resa sig som folken i Nordafrika och Mellanöstern. Det skulle återge eritreanerna den frihet och värdighet de tillkämpade sig under befrielsekriget. Och endast så kan Dawit Isaac befrias.

Det händer i Klostergården av Gunnar Stensson

Den nya Fritidsgården bygg

Förberedelserna för att bygga ”Mötesplats Klostergården” pågår, bekräftar Helena Nilsson på Lundafastigheter. Planen för interiören justeras. Det handlar om bibliotek, möteslokaler med möjlighet till musik, teater, film osv. I januari 2012 läggs planen ut på entreprenad. I maj kan man förvänta att spaden sätts i jorden och i september 2013 ska ”Mötesplats Klostergården” vara färdig för invigning. Alla beslut är fattade och Helena tror inte det finns risk för att kommunfullmäktige ännu en gång stoppar projektet.
   Vi får alltså vänta ett tag till. Inte förrän hösten 1913 blir det möjligt att rensa bort de gamla baracker där Fritidsgården varit inrymd de senaste 10 åren. Först då kan parken återfå sin forna skönhet.

Fontänen i Klostergården restaureras
Soliga septembereftermiddagar brukade mina föräldrar brukade sitta och dricka kaffe vid fontänen i Klostergården. Vattnet glittrade och lönnarna lyste röda.
   Fontänen är torrlagd sedan flera år. Där finns bara en rund grå cementbassäng med skräp och vissna löv. Det vackra parkrummet är vandaliserat.
   Vid fullmäktigemötet den 26/8 frågade Sven-Bertil Persson, DV, om det finns planer på att restaurera dammen.
   Oskar Kranz, FP, ledamot i Tekniska nämnden, svarade att Tekniska förvaltningen inlett planeringsarbetet. Äntligen kan vi hoppas på att Klostergårdsfältets ursprungliga skönhet återskapas!

Klostergårdsskolans fotbollsplan – en lervälling!
Stora leriga pölar täcker Klostergårdsskolans fotbollsplan. Föräldrarna tog i våras initiativ till ett medborgarförslag där de begärde att planen skulle dräneras och förses med konstgräs eftersom den var obrukbar på grund av vatten och gyttja. 
   Förslaget behandlades först i Kultur- och Fritidsförvaltningen, som skickade det till kommunfullmäktige, som i sin tur beslöt att hänskjuta det till Tekniska förvaltningen – där man ingenting hört och ingenting vet om saken. Segdragning alltså – demokratiskt underskott.
   Vi tycks bli tvungna att göra nya påstötningar för att få kommunen att agera.

Nytt palestinskt strategidokument gör det svårt för USA att motsätta sig FN-omröstning av Gunnar Stensson

Mer än 50 palestinska tjänstemän, forskare och rådgivare har utarbetat ett dokument för politiken både före och efter FN-omröstningen
(Efter en artikel av Akiva Eldar i Haaretz 30 augusti.)
   Premiärminister Netanyahu reser inte till FN:s generalförsamling. I stället skickar han president Shimon Peres. Generalförsamlingen förväntas erkänna en oberoende palestinsk stat med mycket stor majoritet.
   Palestinierna har utformat ett strategidokument som förväntas ha möjlighet att bli undertecknat också av tvekande stater som Tyskland, Italien, Tjeckien och Nederländerna. Det har utformats av mer än 50 palestinska regeringstjänstemän, forskare och rådgivare som ingår i den palestinska strategigruppen. Även Hamas-representanter som Omar Abdel Razek och Nasser al-Shaar, Hamas utbildningsminister, har deltagit i arbetet. Författarna understryker den ”strategiska enigheten”, underlättad av försoningsprocessen, som ett nyckelvillkor för framgång.
   Dokumentets utgångspunkt är att den israeliska regeringens oförsonlighet lett till att möjligheten att lösa konflikten genom bilaterala förhandlingar – som den palestinska ledningen försökt under 20 år – inte längre existerar.
   Flertalet av dokumentets undertecknare stöder kravet på en oberoende palestinsk stat inom 1967 års gränser med Jerusalem som huvudstad, och en rättvis uppgörelse som garanterar de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och få kompensation.
   Man avvisar helt fortsatta förhandlingar med utgångspunkt från status quo, liksom förslaget om en stat med temporära gränser och begränsad suveränitet under israelisk kontroll.
   Om den diplomatiska kampen för palestinskt oberoende – inklusive sanktioner, hänvändelser till Internationella domstolen och ickevåldsmotstånd som i Tunisien och Egypten – inte förändrar situationen övergår man till Plan B.
   Det innebär att avskaffa den Palestinska myndigheten och återföra ansvaret för Västbankens invånare till Israel. Dokumentets upphovsmän är väl medvetna om vilket pris detta skulle innebära för den palestinska befolkningen, men ser ingen annan hederlig möjlighet för den fortsatta kampen.
   Man kommer då att kämpa för en binationell stat eller en demokratisk stat för både israeliska och palestinska medborgare. En annan möjlighet är en konfederation mellan Jordanien och den palestinska staten.
   Planens upphovsmän menar att det är nödvändigt att förklara för israelerna att de måste glömma sina föreställningar om ett tillbakadragande från Västbanken, kombinerat med restriktioner för palestiniernas rörelsefrihet, liksom drömmen att förena Gaza med Egypten och Västbanken med Jordanien.
   De hoppas att israelerna och andra grannar ska inse, att de realistiska alternativen till en genuin förhandlad lösning skulle vara mycket sämre för Israels säkerhet.
   Upphovsmännen förkastar väpnad kam p mot utländsk ockupation och särskilt våld mot civila.
   De varnar för att en förändring av strategin från försöket att nå politiskt oberoende på diplomatisk väg till en konflikt liknande kampen mot apartheid i Sydafrika skulle spela extremister på båda sidorna i händerna.

   ”Skulle detta ske, hotas inte bara Israels legitimitet, utan själva dess existens”, avslutar de. ”Och det kommer att vara Israels egen skuld.”
Översättning och redigering GS.

Kommentar
En rättvis tvåstatslösning enligt 1967 års gränser är Israels enda möjlighet till fred och fortsatt existens som judisk stat.
Den arabiska våren har ändrat förutsättningarna för kampen för ett oberoende Palestina. Utvecklingen i grannländerna och stödet från det arabiska folket har öppnat nya möjligheter för en fredlig palestinsk ickevåldskamp.
   Utgångspunkten för den palestinska strategigruppen är att mer än 20 års ansträngningar visat att bilaterala förhandlingar ingenstans leder.
   Den slutsatsen är inte bara palestiniernas utan har dragits av flera insiktsfulla bedömare. Det är därför tid att i stället fortsätta kampen med diplomatiska, folkrättsliga metoder.
   Skulle den diplomatiska kampen misslyckas övergår palestinierna till en plan B som innebär att man avskaffar den Palestinska Myndigheten och återför ansvaret för Västbanken till Israel.
   Den Palestinska Myndigheten befinner sig nämligen i en beroendeställning under Israel som avlägset påminner om judiska ledares situation under andra världskriget.
   Åtgärden skulle leda till stora lidanden för palestinierna på Västbanken. Men den skulle vara den enda värdiga lösningen.
   Palestinierna kan då eftersträva vad dokumentet kallar en binationell stat, vilket innebär två stater i ett land, en modell som länge diskuterats, bl a i Lund.
   En annan tänkbar modell skulle vara en stat som inte gör åtskillnad mellan israeliska och palestinska medborgare utan tillerkänner alla lika medborgerliga rättigheter. I en sådan stat skulle palestinierna vara i majoritet. Någon exklusivt judisk stat skulle alltså inte längre existera. Alternativet liknar det som framförts i årtionden av Palestinagrupperna.
   Det är nödvändigt att förklara för Israel att det aldrig kan bli tal om ett ensidigt tillbakadragande från Västbanken och att man måste överge drömmen om att förena Gaza med Egypten och Västbanken med Jordanien.
   Flertalet av de som utarbetat dokumentet förkastar tanken på väpnad kamp och särskilt allt våld mot civila. Men de påpekar att om man tvingas överge försöket att nå politiskt oberoende hamnar man i en konflikt av samma slag som anti-apartheidkampen i Sydafrika. En sådan konflikt kan bli förödande för båda sidor.
   I första hand gäller det uppnå politiskt oberoende med diplomatiska medel, internationell lag och användande av folkrättens principer. Världen måste övertyga Israel om att alla andra alternativ är sämre för Israel och till och med kan leda till att staten Israel som vi känner den upphör.
   Så ser palestinierna framtiden. Samtidigt läser jag i Haaretz att Israel väntar demonstrationer och oroligheter under september månad. Därför beväpnas bosättarna nu med tårgas och chockgranater
Gunnar Stensson

Håll fast vid EU-motståndet!

Öppet brev till Vänsterpartiet
Kommunistiska partiet skriver öppet brev till Vänsterpartiet om EU. På den tiden EU-diskussionen var livlig i v så var VB påtagligt mer EU-positivt än vad som var vanligt i vänstern på den tiden. En del av KP:s argument är intressanta och tål att tänkas på så vi återger här brevet i sin helhet.

Läs hela brevet  

Kulturtips

Gondwana (Chile/reggae)
på Moriskan 27 augusti kl 22:00.
Läs mer

Nine Parts of Desire
Teater Foratt presenterar Nine Parts of Desire av Heather Raffo. Spelas 27 augusti - 11 september på Teaterhuset Bastionen. Lör 27 aug kl. 19:30
Läs mer

Sport, glädje & motivation - Idrottsmässan för tjejer!
Den första unika mässan som är helt koncentrerad på tjejer och idrott. På Atleticum lördag 27 augusti 10.00-17.30
Läs mer

Carron & Widlund
På Palladium 28 augusti kl. 15.00
Läs mer

Red Hot Chili Peppers - exklusiv livekonsert!
Visas exklusivt på Biograf Spegeln den 30/8 kl 21.00.
Läs mer

MACK 30/8 Lena Frisk & Robin Paulsson
Stand-up på Ribban 30 augusti kl 20:00.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 31 aug kl. 16:00, Tor 01 sep kl. 16:00. Läs mer

Hela kulturcentralens program

”De mördade tillhör den norska motsvarigheten till Hitler-Jugend.” av Gunnar Stensson

Påståendet har fällts av mormonen Glenn Beck, tidigare nyhetsankare på Fox News.
Glenn Beck besökte den 24 augusti Israel tillsammans med en grupp politiker från Republikanska partiet och ledare för de sionistiska evangeliska samfunden i USA. Flera av dessa kristna fundamentalister tror att ett nytt holocaust är nödvändigt för Jesus återkomst. Ändå välkomnas Glenn Beck till Israel av nationalistiska rabbiner.
   Huvudledaren i Haaretz den 25 augusti har rubriken ”The extreme Israeli rights alliance with lunatics”. Men det handlar inte om några maktlösa högerextremister. Bland dem som inbjudit Beck återfinns Israels vice premiärminister Moshe Ya´alon och det styrande partiet Likuds världs-ordförande Danny Danon.
   Med regeringens godkännande höll Glenn Beck ett tal på Tempelberget. Ett par tusen anhängare deltog i mötet. En handfull demonstranter från Peace Now protesterade.
   Haaretz konstaterar att Glenn Becks framträdande var ytterst provokativt och påminner om att Israel nyligen vägrade fredsaktivister tillträde till Israel.

”Cykelkommunen” av Ulf Nymark

På annat ställe i detta nummer av VB skildras hur de borgerliga vill ta bort bussgator och bilhinder och göra bilväg genom parken på Linero. Hinder i cykelbanor har man däremot tydligen ingenting emot, om man nu ska döma av hur det ser ut på Råbylund  (bilden ovan). Vaddå cykelkommun?!

Rädda Solhällans koloniområde! av Ulf Nymark

Byggnadsnämnden har, som VB tidigare berättat om, i planprogram för ett nytt bostadsområde öster om Solhällans koloniområde föreslagit att en bilväg ska dras genom koloniområdet och att ett antal kolonilotter ska asfalteras. Planen förutsätter också att biltrafiken på den smala Fritjofs väg kraftigt ska öka. Denna gata är redan i dag hårt drabbad av en genomfartstrafik, inklusive lastbilstrafik, som den aldrig varit avsedd för.
   Kolonisterna har förstås protesterat mot stympningen av koloniområdet. Nu tar de boende också strid för sin närmiljö. I en skrivelse som i dagarna lämnats in till Byggnadsnämnden säjer de boende bestämt nej till skövling av koloniområdet och den föreslagna kraftiga trafikökningen på Fritjofs Väg. Skrivelsens 61 undertecknare representerar 42 hushåll, dvs ca 90% av de ca 48 hushåll som finns i det aktuella området. Dessa siffror visar att det finns ett brett stöd i hela bostadsområdet för att bevara kolonierna.
   De boende kräver att det fortsatta planarbetet utgår från aktuella trafikflöden, inte från de förlegade trafikräkningar som redovisas i planen. Vidare framhålls det självklara i att kommunen ska göra en gedigen barnkonsekvensanalys (någon sådan finns inte i planförslaget).
   Skrivelsens förslag till trafikförsörjning av det nya bostadsområdet sammanfaller i allt väsentligt med den lösning som förespråkas av kolonisterna, dvs trafikförsörjning från Dalbyvägen via Fritjofs väg i söder. Vägen till bostadsområdet kan då dras utanför koloniområdet. Fritjofs väg stängs i norr vid Hj Gullbergs väg och den kvarvarande, lokala trafiken norrifrån på Fritjofs väg får väjningsplikt gentemot trafik till och från nya Solhällanområdet. Detta förslag skonar koloniområdet och minskar motortrafiken på Fritjofs väg och det tar tillvara barnens behov och intressen.
   Än så länge saknas besked från de styrande i Lund om att koloniområdet kommer att bevaras från asfaltering och motordriven genomfartstrafik – kampen går därför vidare!
Ulf Nymark, boende vid Fritjofs väg

Libyen av Lucifer

Vad ska man säga om det som har skett i Libyen. Behöver vi inte bry oss? Så klart vi måste, inte minst därför att Sverige har hundra man på en NATO-bas i Italien och har bidragit efter förmåga till NATO:s krigföring, med stöd av alla partier.

Khaddafi var värd att falla
Man skulle kunna börja med att säga att det är bra att Khaddafi störtades. Han var diktator i ett gammaldags stamsamhälle, med armé och säkerhetsapparat enbart ansvariga inför honom. Han höll igång sitt styre under halvt operettmässiga former. Han var så klart chanslös i längden, Det är förstås alltid utmärkt att en diktator försvinner.  Men betyder det att vi ska applådera det sätt på vilket han besegrades? Nej, och särskilt inte i detta fallet.
   Det här var en s.k. humanitär intervention, man säger sig ta till våld för att undvika övervåld mot människor. Det började med att en separatiströrelse i östra Libyen, området kring Benghazi satte sig upp mot centralregeringen i Tripoli. Det fick den obalanserade Khaddafi att fara ut i våldsamma hotelser om död och elände. Det var vad USA, Storbritannien och Frankrike hade väntat på, här fanns nu chans att ge igen Khaddafi för gammal ost. NATO började skicka kryssningsrobotar och samlade upp villiga attackplanstyrkor på en bas på Sicilien och gick ut med dem för allt de var värda. Sverige bidrog med målspaning, avgörande för en effektiv kampanj.
   Så hat det hållit på i månader, efter hand kompletterat med sk. drönare, små automatiska spaningsplan. Hela tiden har det bombats. Vi vet inget om hur många offer det har krävt, men det borde ligga på några tusen. Regeringsstyrkorna har också skjutit, de svarar väl för liknande siffror.

Alla tunga aktörer avskydde honom
Och nu har det alltså dragit ihop sig till slutspel i Tripoli. Det är kört för Khaddafi, vilket det har verkat vara många gånger förr under 42 år. De gamla kolonialmakterna hatade honom verkligen: Italien, Frankrike, Storbritannien. Och blandade smekningar med hotelser. Men nu är det slut och de oregerliga stammarna på Nordafrikakusten kan nu pacificeras. Och oljan börja flöda.
   Sista ordet är alltså sagt då? Fan vet.

Aftonbladets ledare
En gång i tiden, på 60- och 70-talen, var Aftonbladet ett andningshål för oss som inte såg världen på samma sätt som de borgerliga media. I Sydsvenskan fick vi veta vilka huliganer vi var medan Aftonbladet kunde säga att det var rätt att demonstrera mot USA:s krig i Vietnam.
   När LO fullföljde sin katastrofala presspolitik genom att sälja tidningen till Schibsted ansågs det viktigt att undanta ledar- och kultursidor från Schibsteds kontroll. Men hjälper det? V ar finns omdömesgilla s-redaktörer? Var är Gunnar Fredriksson?
   I veckan hade Aftonbladet en ledare under rubriken ”FN-systemet har fungerat”, Jag tror nig aldrig ha sett något en lika ogrundad bedömning.

Ett regimbyte
FN har genom en resolution gått in i en intern konflikt och genom aktivt militärt stöd till ena sidan lyckats byta regim. Inblandning i andra staters angelägenheter har hänt förr. Men det unika här är att det är en internationell organisation som backar upp detta. Dessutom säger man att det göra av humanitära skäl. Man bombar i månader, man driver en militär kampanj där FN-flyget, (NATO:s så klart) ska upprätthålla en flygförbudszon och man lovar att på intet sätt blanda sig i den interna konflikten. Men många bombattacker har gjorts i det uppenbara syftet att döda Khaddafi och hans söner och senaste veckorna har det handlat om taktiska flygattacker i samarbete med framryckande markstyrkor.

Urban Ahlinskolan?
Artikeln är skriven av ledarskribenten Anders Lindberg. Vad jag kan se har han varit politisk sakkunnig i Utrikesdepartementet. Jag anar Urban Ahlin-skolan i socialdemokratisk utrikespolitik och blir förstämd. Vänsterpartister kan väl frossa i formuleringarna, men för traditionell svensk utrikespolitik är de dåliga För att kunna säga att FN-systemet har fungerat i detta ärende måste man antingen vara oerhört cynisk eller anse lögn och bedrägerier vara tillåtna medel i FN-politiken.

Marknadens sammanbrott av Gunnar Stensson

Föreställningen att globaliseringen urholkar statsmakten är en myt. Det avslöjar de finansiella  kriserna 2008 och 2011. När länder konkursar, banker kapsejsar och arbetslösheten stiger dramatiskt, vem kan då hjälpa oss?
   Då finns helt enkelt bara staten. Det är allt vi har. Endast den demokratiska staten står till svars för medborgarna – och de för den.
   Det är Tony Judt som konstaterar detta i sin bok Illa far landet, Karneval 2011.
”Politiken förblir nationell även om inte ekonomin gör det.”

Den värsta fienden
I början av 1900-talet vände sig liberala reformvänner till staten för att tackla marknadens brister. Det var ju marknaden som från början skapade den ”sociala frågan”.
   Marknaden är sin egen värsta fiende. Tony Judt citerar liberalen Karl Popper: ”en fri marknad är paradoxal. Om staten inte ingriper så kan andra halvpolitiska organisationer som monopolföretag, truster, fackföreningar etc. göra det och reducera marknadens frihet till en illusion.”
Samhällets behov kan inte fyllas genom vare sig marknaden eller frivilliga organisationer.

Ojämlikhetens konsekvenser
För att staten ska fungera behövs demokrati och ömsesidig tillit mellan medborgarna. Det förutsätter framför allt jämlikhet.
Idag ser vi i hela världen en rörelse mot ökad ojämlikhet. Stora delar av det som var gemensamt privatiseras.
   I Sverige har vinstdrivande aktiebolag fått möjlighet att parasitera på skolan. Effekt: färre än någonsin når behörighet.
   Järnvägarna har sålts ut. Den progressiva skatten ersätts med platt. De allra rikaste är i praktiken skattebefriade.
   Den sociala rörlighet vi hade för 40 år sedan är avskaffad, framför allt i Storbritannien och USA. I de nordiska länder existerar den fortfarande, framför allt därför att utbildningssystemet till största delen ännu inte privatiserats.
   Hälsorelaterade och sociala problem  växer med ojämlikheten. Storbritannien är ett av de värsta exemplen. Det förklarar kravallerna under augusti. Ett skäl är att människorna förlorat tron på möjligheten att agera politiskt. De tror inte längre att det är möjligt att göra skillnad genom att rösta. De tillämpar principen om kreativ förstörelse och privatiserar genom plundring. Det är beskedligare  än att privatisera tillgången till vatten som bolagen gör.
   Den konservativa regeringen hämnas med hårda straff, polisbrutalitet och övervakning. Kravallerna kommer att fortsätta.
   Med ökande ojämlikhet ökar kriminaliteten och den psykiska ohälsan.
   Fri sjukvård är en förutsättning för hälsa och livslängd. Den måste vi betala gemensamt. Men somliga köper sig förbi. Och prioriterar lägre skatt och ökat lidande.

Privatiseringens tillkortakommande
Ett drastiskt exempel på marknadens oförmåga är privatiseringen av de brittiska järnvägarna som Judt ägnar ett helt kapital. Han är helt överens med Gunnar Sandin och Ulf Adelsson.
   En förutsättning för jämlikhet och fungerande offentlighet är höga och progressiva skatter. I praktiken försämrar många borgerliga väljare sin egen ekonomi genom att rösta på partier som förespråkar skattesänkning, vanskötsel och taxehöjningar.
   Rikedomarna måste omfördelas för en mer ändamålsenligt fungerande marknad och för en förnuftig konsumtion.
   Vad efterfrågar den som har miljoner? Lyxyachter och lyxbilar. Bättre att öka konsumtionen av Christiania-bikes. Judt är helt överens med Sven-Hugo Mattson. Alla länder som drabbas av krisen har i årtionden tagit ut för låg skatt.

Exemplet Lund
I Lund är skatten för låg. Vi har alltså – mögelskolor  – biblioteksnedläggning i Järnåkra – höjd busstaxa (snart kostar det en tjuga att åka till Lunds centrum). Och på regionnivå allt sämre sjukvård. Fortsätt uppräkningen!
   Vem drabbas? Ja i varje fall inte den som privat kan betala bästa utbildning för sina barn, som köper böcker i stället för att besöka bibliotek som åker mercedes oftare än buss och som köper privat sjukvård. Egoismens elit drar sig tillbaka til gated societies.

Den ekonomiska ”vetenskapens” falska generaliseringar
Vi kan hoppas att Håkan Juholt läser boken. Mona Sahlin lär ha gjort det. Tony Judt är socialdemokrat. Han tänker sig en delning av makten mellan staten och kapitalet.
   Hans bok redovisar det ekonomiska tänkandets utveckling från 1900-talets början.
   Bland annat får du veta hur de av nyliberaler firade tänkarna Hayek och Schumpeter formulerade sina teser om ekonomins oberoende av staten med utgångspunkt från ett mycket speciellt historiskt perspektiv.
   De utgick från erfarenheterna av det kortlivade försöket med planekonomi i Österrike 1918 som  följdes av de fascistiska och nazistiska kommandostaterna.
   Speciella erfarenheter från en speciell historisk situation ligger alltså till grund för de generaliseringar som vi nu ser haverera.

Hur lägger man ner USA? av Lars-Åke Henningsson

Jo, man börjar med att öka statsutgifterna, förslagsvis med ett antal dyrbara militära krigsinsatser, utan att öka inkomsterna. När skuldbördan blivit så stor att den blivit besvärande, fortsätter man att motsätta sej skattefinansiering av statens utgifter. Det enda som då återstår är att skära ner på den statliga delen av det civila samhället. Man kan behöva skära i det militära också, men det får det vara värt.
   Attackerna mot den amerikanska staten som kulminerade i och med tepartyrörelsens blockering av den amerikanska budgeten är resultatet av en lång tids enträget politiskt arbete. Det är den politiska linje som presidenterna Reagan och Bush I och II stimulerat och byggt sina framgångsrika presidentvalskampanjer på. Men varför har de utnyttjat stämningar som är fientliga mot den amerikanska staten för att bli statchefer för samma stat? Och vad för slags politiska riktningar är det fråga om? Ibland talar man om neokonservatism, ibland om nyliberalism, men man kan också tala om anarkism eller högerpopulism.
   Även om det kan verka egendomligt, får man väl säja att alla de nämnda politiska etiketterna är berättigade. Man är liberal eller anarkistisk i den bemärkelsen att man vill minimera eller eliminera statsmakten. Man är konservativ i den bemärkelsen att man hämtar sitt samhällsideal från en tid långt tillbaka, när det inte fanns någon nämnvärd civil stat att tala om, en tid när staten väsentligen var en militär institution. Man är populistisk i den bemärkelsen att man bortser från stora delar av verkligheten och kör med en grovt, eller gravt, förenklad syn på samhället.
   Att människor på 1700-talet inte ville betala skatt till kungen av England, det är en sak, men att människor nu inte vill betala skatt till en egen demokratisk stat, det är faktiskt någonting helt annat! I ett väsentligt avseende är fientligheten mot staten konservativ snarare än liberal, eftersom den frigörelse för individen som skett i västvärlden, ifrån det tryck man förr kunde utsättes för av t ex släkt och grannar, den frigörelsen bygger på att vi lagt över viktiga ekonomiska skyddsnät på staten.
   I den förenklade synen består samhället väsentligen av ett antal självständiga ekonomiska enheter, kärnfamiljerna, som köper och säljer på ett antal marknader. Om man skulle vidga perspektivet, till lite större och stabilare ekonomiska enheter, så hamnar man i en liknande konservativ tradition, klansamhället.
   Att människor i Afghanistan eller Somalia tyr sej till klanerna, det kan man förstå, eftersom det som funnits av ansatser till stat har brutits ner av långa tider av inbördeskrig stimulerade av stormakternas konkurrens. Klanerna är den samhällsstruktur som har funnits av hävd, och som fortfarande återstår. Det alternativ som kommer därnäst är det islamistiska, den religiösa gemenskapens samhällsstruktur.
   Men att människor som har erfarenhet av en demokratisk civil stat vill lägga ner väsentliga delar av en sådan stat, och inte förstår att man gör sej av med något väsentligt och i vår tid livsnödvändigt, det verkar inte riktigt klokt! Det är det naturligtvis inte heller. Det man kan undra är hur långt förfallet ska gå innan det  stoppas, eller hur långt det skall gå, innan det är för sent att stoppa det, och USA har reducerats till en tekniskt avancerad version av Somalia.
   En möjlig väg är naturligtvis den som aktualiserats av Cameron, när det kommersiella samhällets inneboende anarki bröt igenom i London, att återuppliva den repressiva militära staten, med kraftigare polisinsatser och ökad övervakning av det civila samhällets kommunikationsmedel. Då är vi, frånsett de tekniska detaljerna som mer påminner om dagens Iran eller Kina, snarast tillbaka i det 1600-talets England som de första amerikanska nybyggarna flydde ifrån. Om man i USA skulle föredra en repressiv stat framför en demokratisk, civil stat, så finns det inte många kontinenter kvar att ge sej iväg till och bygga nytt på för dem som inte står ut längre. Det får väl bli Antarktis!

”Upp flyga orden…” av Stig Henriksson

(först publicerad i VLT 23 aug)

Här får du Livstid. Så står det på infartsskyltarna till Fagersta. Omdiskuterat och nyligen det direkta upphovet till en hel bok om kommunslogans. Boktiteln lyder ”Var femte invånare är en häst”.
   Tanken bakom Fagerstas formulering är förstås att erövra ett negativt ord och få det att betyda något annat. Att man lyssnar på ordet och nybrukar det helt enkelt.  Samt att väcka uppmärksamhet förstås!
   Världens första reklamslogan lär ha varit för glass: ”I scream, You scream, We all scream for Icecream.” Gör sig bäst i tal och sämre i skrift. För övrigt tvärtemot Blandarens rimmade varning. ”Akta skogen, akta skogen, tänd inte på med fotogen”.
   Att byta ut, erövra eller ladda ord med en positiv eller neutral betydelse finns det annars många exempel på.  Inom politiken är detta standard, om än sällan genomfört med så stor konsekvens och snabb framgång som av ”det nya arbetarpartiet.”
   Vänsterns försök att omdöpa det varma ordet ”arbetsgivare” till det mer krassa och verklighetsnära ”arbetsköpare” har aldrig trängt igenom. Inte ens det mer blygsamma försöket att låta ”den offentliga sektorn” bli den ”gemensamma” har anammats.
   Däremot skällsordet ”bög” har erövrats så det nu kan användas i vardagssvenska, allt  tack vare att aktivister själva började använda ordet helt skamlöst.
   ”Skamlöst” är förresten ett negativt laddat ord som jag tycker borde omvärderas. Skämmas bör man göra ibland och skuld ska man känna när man gjort fel, men skam – nej. Låt oss vara skamlösa!
   Hur viktigt språket är för tanken visste redan August Strindberg. ”Vilka revolutioner är lagliga? De som lyckas.” Översatt till idag: ”Vilka terrorister är frihetskämpar? De som vinner.”
   Vi ser bara de blommor vi kan namnet på. Och vi väljer våra epitet. Breivik – är han ”en kristen terrorist”? Hustrumisshandel på lördagskvällen ”en kristen sedvänja”? För inte så många år sedan var det sistnämnda ”lägenhetsbråk” vilket dolde verkligheten ganska bra. Så var rädd om orden.  Men i Fagersta får du livstid!


"Man bör undvika främmande ord om man har en adekvat inhemsk vokabulär disponibel."
okänd

Staden och framtiden av Ann Schlyter

Framtiden, staden och naturen var temat på årets stadsträdgårdmästarkongress som ägde rum I Lund. Som politiker i tekniska nämnden fick jag lov att vara med och lyssna. Det är intressant att höra hur Lund och Lunds parker och natur beskrivs för utomstående. Det är stolthet över den 100 åriga stadsparken och det är stora visioner om en Världspark som binder ihop Brunnshög med Kungsmarken.

Visst är det härligt med visioner, och det är ju i samband med jätteprojekt som Brunnshög som oväntade saker kan hända, även positiva sådana. Den allmansrättsliga naturen i tätorten Lunds närmiljö är begränsad. Det kan bli fint med en stor park som varieras med växter från olika delar av världen och som når till Kungmarken, även om den inte är tillgänglig för allmänheten.  Tyvärr förlorade ju vänsterpartiet kampen mot att golfbanan där skulle få förnyat kontrakt när det gamla gick ut för snart tjugo år sen.   Det vi inte får idag får vi ha som framtidsdrömmar.
   En del av marken i den tilltänkta parken är kommunens men mycket ägs av kyrkan. När kyrkan gick över från att tillhöra oss alla och blev en privat förening följde de enorma skånska markinnehaven bara med utan särskilt mycket diskussion. Vore det inte en gudi behaglig gärning om kyrkan skänkte den marken åter till befolkningens gemensamma fromma?
   Lund kommer att växa och vi vill förtäta och bygga högt för att fortsatt ha en stad av rimlig utbredning och med cykel och kollektivtrafik som de viktigaste färdmedlen. Om detta finns rätt stor politisk enighet. Men när man förtätar måste man tänka på grönstrukturen.  Det blir mera folk som behöver grönytor för närrekreation och det blir mer hårdgjorda ytor vilket ökar problemen med dagvattenhantering. Det är tyvärr inte omöjligt att den våta sommaren förebådar en klimatförändring mot mer regn här. När det är stora regnmängder släpps orenat vatten ut i Höje å eftersom inte tillräckligt har gjorts för att lokalt ta hand om vattnet.
   Vid nybygge planeras såväl såväl för vattnet som för grönska. Men sällan görs något i äldre områden, och ofta för lite vid förtätning. Jag vet till exempel inte om man gjort något alls för att kompensera för att den nya bebyggelsen söder om domkyrkan gjort hela denna yta hårdgjord. I sådana lägen borde man kräva gröna tak. Ibland när det byggs talas om att den hårdgjorda ytan kompenseras med en parksnutt en bit bort. Men det håller inte; det gäller vattnet som faller just på den fastigheten som inte ska ut i ledningarna.

   Peter Neal från London argumenterade för att ett hållbart samhälle måste planera för fem infrastrukturer: energi, vatten, avfall, transport och grönska, alla lika viktiga. De hänger dessutom ihop. Eivor Bucht talade om en blågrön infrastruktur.
   Lunds politiker satsar mycket på framtiden i betydelsen att de skjuter upp vad som borde göras idag. Till exempel avstår man från att lätt och relativt billigt göra om de tomma betongytorna efter stans plaskdammar till dammar som skulle kunna fördröja dagvattenavrinningen. Och dessutom skänka skönhet för människor och en miljö för diverse småkryp.

De enda som på trädgårdsmästarkonferensen talade om nedskärni ngarna i den gröna sektorn var de utifrån gästande föreläsarna. Peter Neal berättade lite av vad som kunde hända när politiken endast var inriktad på nedskärningar och ytterligare nedskärningar. På något ställe i London hade man infört inträde på två pund till lekplats.
   Ulf Nordfjell, landskapsarkitekt från Stockholm som arbetat med stadsparkens förnyelse var den andre. Han uttryckte stor frustrationmed att politikerna i Lund inte fullföljer förnyelsen av stadsparken trots att budgetkalkylerna har varit framtagna från början och borde kunna ha planerats in. Det skulle inte kosta mer än en vägrundell och en vägkorsning. Så det visar tydligt på prioriteringarna hos de styrande politikerna i Lund.  Den nya entren från stan in i parken och mycket av det som planerats för att ge barn och familjer upplevelser är satt på obestämd framtid. Det är inte bara en av stadens stora exploatörer som tycker att stadens ledande politiker har bromsvätska istället för blod i ådrorna.
   Det finns också en stor underhållsskuld i stadsparken. Den kommer att bestå. Ändå har ju stadsparken i alla fall fått lite pengar. I övrigt skars i år parkförvaltningens budget ner så att det redan fatalt eftersatta underhållet i stans andra parker kommer att bli mycket mycket värre. Mot bättre vetande låter de beslutande politikerna  en ren kapitalförstöring pågår år efter år.
   Vi lever i ett individualiserat konsumtionssamhälle, men de borgliga politikerna tror väl inte på framtidsstrategen Ulf Boman som  pekade på vikten av en attraktiv miljö för att locka framtidens kreativa befolkning till Lund. Det är sorgligt när det är viktigare att hålla nere skatten än att underhålla och försköna det som vi ska konsumera gemensamt.

Borgerlig miljöpolitik: Biltrafik genom Tre Högars Park av Ulf Nymark

I Tre Högars Park på Linero finns en bussgata som förbinder Östra Linerovägen med Kämpagränden. Skyltningen vid bussgatan ser ut så här:

Jodå, skylten står så här starkt lutande. Det symboliserar förmodligen att denna trafikreglering är på väg att upphöra. För borgarna är det en styggelse att sätta upp bilhinder och att omöjliggöra biltrafik. Därför har nu borgarna i Byggnadsnämnden beslutat att gatan ska byggas ut och trafikregleringen slopas. Fritt fram för biltrafik genom parken!
   Denna stimulans till ökad biltrafik motiverar man med att den handfull villa- och radhusägare som bor norr  om parken inte klarar av att gå, cykla eller åka buss till Linero Centrum. De klarar inte, anser borgarna, ens av att  köra bil på den ytterst bilvänliga Vikingavägen till denna målpunkt. Centrats framtida existens hänger enligt detta synsätt på att bilisterna norr om parken får några meters kortare körväg. Men i själva verket handlar slopandet av bussvägen om att släppa på genomfartstrafik från berörda delar av östra Lund, dvs Mårtens Fälad och Östra Torn.
   Demokratisk Vänster, som inte har rösträtt i Byggnadsnämnden, lämnade följande anteckning till protokollet:
   ”DV anser att förslaget till detaljplan ska avslås med hänvisning till att planen syftar till att öka biltrafikens attraktionskraft i förhållande till den miljövänliga trafiken, samtidigt som bilar släpps in i ett hitintills för biltrafik fredat parkområde. Prioritering av biltrafik strider mot Lunds miljömål.”
   MP och V röstade emot förslaget till detaljplan, medan S nöjde sig med en  något kryptisk protokollsanteckning där man ställde sig positiv till biltrafiken genom parken, men att gatan borde vara en lokalgata för undvika genomfartstrafik. (Till saken hör att en lokalgata inte i sig hindrar genomfartstrafik.)
   Först släpper borgarna på biltrafik genom Stadsparken (bilvägen till det nya p-huset), sedan lägger man fram en plan som ska dra en bilväg tvärs igenom ett koloniområde, och nu öppnar man för genomgående biltrafik i Tre Högars park – så ser den borgerliga trafik- och miljöpolitiken ut.
   Alla miljövänner torde känna en stark bävan inför vad nästa steg kan vara ….
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Börsen av Sven-Hugo Mattsson

För 50 år sedan var den svenska börsen en relativt stillsam mötesplats. Börsen gick upp en procent, hausse, eller ner en procent, baisse, men mest gick den upp. Uppgången drevs av att bolagen i stor utsträckning producerade varor för att tillfredställa basala behov. Vi hade en regering som hela tiden höjde skatter eller införde nya, som momsen, det gick utmärkt eftersom människor trots det kunde fylla på sina egna plånböcker. Skatten användes för att vi skulle få bättre sjukvård och läkemedelsbolagen kunde tälja guld med kniv. Skatten användes för att subventionera byggandet, detta gynnade byggbolagen men även de som producerade varor för att fylla lägenheterna med. Utbyggnaden av den gemensamma sektorn innebar att företagen var säkra på att få beställningar. Satsningen på den offentliga sektorn skapade jobb, den reala arbetslösheten var nära noll och människor kände sig trygga. Ekonomin var stabil, vi hade inte ens någon statsskuld, trots att vi hade tillgångar i form av infrastruktur, skolar och statliga bolag. Vi producerade själv det mesta av våra basala varor.

Ekonomin blev skakig
Så förändrades det mesta. Vi fick olika borgerliga regeringar som alla ställt till oreda. Importerad energi flödade allt mer, vi tog till och med till oss atomkraften trots att vi hade/har massor av egen energi. Allt som kunde avregleras, avreglerades.  När de basala behoven var, i stort, fixade började en absurd jakt för att få människor att konsumera. Reklamen ökade mångfalt, vi fick enorma mängder reklam i våra brevlådor. Inte en de som inte vill ha reklam kommer undan. Så påbörjades en bisarr konsumtion av varor som knappast var basala, ingen kom undan eftersom vi alla påverkas av all reklam överallt, i brevlådan, i tidningen, i TV, överallt.  Tillväxt som var en självklarhet när vi mest producerade basala varor och tjänster blev nu ett mantra men få frågade sig vad vi skulle ha den till.
   Globaliseringen tog fart. Visst, vem är emot en globaliserad handel, Det är självklart att Sverige exporterar av sin skog och metaller, vi kan ju knappast använda allt själv. Vi måste importera varor som är nödvändiga men inte finns här. Men globaliseringen är inget självändamål. Det är ju trots allt inget fel att länder producerad basala varor i sina egna länder om man har förutsättningar. Vi är dopade med ändlig energi som är alldeles för billiga, vilket gör att vi transporterar varor i all oändlighet. Och länderna förmår inte ta ut tillräckligt med skatter trots att energislagen är farliga för vår planet. Skall vi klara miljömålen måste priset på allt som är farligt, genom skatter, fördubblas.

Börsen nu
De senaste 20 åren, si så där, har den svenska börsen rasat några gånger. Jag tror att den vid tre tillfällen har rasat med ungefär 35 procent innan den vänt och gått upp. Det är intressant att höra analytikerna, ekonomerna och förståsigpåarna, ingen gång har man spått de här rasen. En av de mest kända, jag kommer inte ihåg namnet, spådde en uppgång på 20 procent i år. När sen börsen har gått ner sådär 20 procent som nu, så säger dessa uttolkare att vi skall sitta still i båten. Sälj för tusan inte, det kommer en vändning, se aktier som ett långsiktigt sparande. Visst, men hade dessa experter talat om att börsen skulle gå ner 20 procent och jag hade sålt då, så hade jag nu kunnat köpa tillbaka samma aktier 20 procent billigare.
   Vad är det sen som säger att börsen inte fortsätter ner. Jag kan inte se mer än att vi är mer illa ute än på länge. Det finns inget skyddsnät i form av en nödvändig produktion och hela världsekonomin är i gungning. När ekonomin rasar konsumerar man mindre, framförallt allt det onödiga som mycket av konsumtionen bestå av. Vi förlorar jobb och självförtroendet minskar. Horribelt höga bostadspriser sjunker och många blir tvungna sälja och människor sitter med skulder men utan tillgångar. Experterna tror att riksbanken kommer att hålla räntan oförändrad, men betänk då att inflationen stiger, bland annat på grund av höjda matpriser, vi producerar ju inte ens all vår egen mat Jobb kommer att försvinna och spiralen är på väg ner.
   En annan erfarenhet, när hybrisen för vår ekonomi är som störst är nergången närmast. Det är inte många månader sen Anders Borg spådde en tillväxt på runt 15 procent för de närmaste åren och en kraftigt sänkt arbetslöshet. Frågan är vad skall vi med ekonomer till?
   Jag utesluter inte att börsen kommer att falla med de där 35 procenten, jag utesluter inte att det kan bli ännu värre, kapitalismen och dess tillväxtfilosofi är verkligen i kris.

Tony Judt läser Sydsvenskan av Gunnar Stensson

Judt har gått bort men han är inte död Sålunda sitter han i sin stickade tröja i Lunds stadsbibliotek och läser Sydsvenskan denna fuktiga sommartorsdag. Han ser skymten av Gunnar Sandin och tycker sig känna igen honom, men minns inte i vilket sammanhang.

Sydsvenskans ledare: ”Politiker måste våga ta en öppen diskussion om medborgarkontraktet. Vilken vård kan befolkningen förvänta för skatten som tas ut. Ska prioriteringarna bli hårdare eller behövs ett högre skatteuttag?”
   Judt: ”Högre skatt behövs, förstås. Men den där högerkvinnan Kinhult satsar givetvis på prioriteringar. Ja, det ser jag ju här på sidan 6. Som hemma i GB. Ve de bortprioriterade!

Sid 13. Ny partiledare i Centern. ”Lööf är bäst. Hon är valvinnare, går genom rutan,.är kommunikativ och ett strå vassare.”
   Judt: ”Dammit, men vad står hon för? Är hon inte en sorts nyliberal tomboll?”

Sid 17. Daniel Rydén: I väntan på Libyens nya roll: ”De internationella oljebolagen räknar med att återuppta produktionen inom sex månader.”
   Judt: ”Ja, det tror fan. Kaddafi var bra för dem. Nu får de fixa nåt nytt. Vinsten hägrar. Den privata.”

Daniel Rydén: ”Arabvärlden bevittnar hans fall med blandade känslor.”
   Judt: ”Arabvärlden. Han menar förstås storfinansens klientdiktaturer. Allihop sitter med stöd utifrån och nu har ännu en fallit. Klart dom är oroliga.”

Daniel Rydén: ”Kaddafi förbjöd Muslimska brödraskapet och krossade det slutgiltigt 1998.”
   Judt: ”Nu är islamofoberna förstås rädda. Dom gillade Kaddafi.

Daniel Rydén: ”Av Libyens olja såldes 85% till EU. Målet var ett partnerskap med Kaddafi 2013. Stabiliteten viktig.”
   Judt: ”Sarkozy är så angelägen att han pissar på sig. Han vill fixa ett toppmöte  för kontrollen över oljan.”

Daniel Rydén: ”2004 ville många länder säkra kommersiella möjligheter.”
   Judt: ”Den säkerheten gick åt fanders. Men nu kan dom tjäna pengar på återuppbyggnaden.

Daniel Rydén: ”Säkerhetsföretaget G4S hoppas kunna spela en roll i Libyen.”
   Judt: ”Nu blir jag förbannad. Privata säkerhetsföretag med det vanliga slöddret av lejda våldsmän och gamla krigsförbrytare. Nä, dom blir inte libyerna förskonade från.”

Daniel Rydén: ”För EU:s regeringar hägrar en sekulär författning av västerländskt snitt.”
   Judt: ”Ja uppenbarligen tänker de inte sky några medel att genomdriva en sån författning, oavsett vad det libyska folket vill. Viktigast är att regeringen håller sina internationella avtal också om de blivit påtvingade dem.”

Daniel Rydén: I det glesbefolkade Libyen behövs arbetskraft. En miljon egyptier och hundratusentals afrikaner.
   Judt: ”Hurdana arbetsförhållanden väntar dem i oljefinansens våld? Och hur går det för de arbetslösa libyerna? De lämnar väl landet.”

Daniel Rydén. Flera afrikanska diktatorer har Kaddafi att tacka för sin makt. Nu kan 1990-talets inbördeskrig blossa upp igen.
   Judt: ”Samma gamla visa. Hellre stabila diktaturer än frihet.”

Daniel Rydén: ”Bekämpa illegal invandring i Medelhavsområdet”, lyder första målet för EU:s Libyen-strategi.”
   Judt: ”Det var Kaddafi bra på. Rena koncentrationsläger. I framtiden får människojägarna lita till privatföretaget G4S.
   Duktig journalist den där Daniel Rydén. Han tar fram fakta som kickar. Det ska han ha heder av.

Sid 28. Claes Fürstenberg: ”Stora besparingar väntar danskarna. De rika blir flee liksom de fattiga. Medelklassen krymper.”
   Judt: ”Ja, stackars jävlar. Nu får de känna av samma sak som lågskatteländerna vid Medelhavet och kära gamla GB och USA. Eliten roffar åt sig.”

Lennart Pehrson: ”Republikaner tror inte på klimathotet. Michele Bachmann kallar klimathotet nonsens, en bluff, och lovar att hon som president omedelbart ska stänga USA:s miljömyndighet EPA.”
   Judt: ”Den dumma människan förlitar sig på att de andra  amerikanerna är ännu dummare. Men de valde ju trots allt Obama. Fast avsikten var kanske att mobba ihjäl honom. Genom dumhet”

TT: ”Ekonomer oroliga för att Borg sparar för mycket”
   Judt: ”Det är klart att han sparar för mycket. Som den där Calmfors säger: Infrastruktur- investeringar kan tidigareläggas. Jag tycker fortfarande att man kan göra satsningar på skola, forskning och utbildning, vård och äldreomsorg.
   Men det skiter väl Borg i.

Lundabilagan C4: Det är vår skyldighet att ta ut rätt hyra för Viktoriahallen. Prishöjningarna skrämmer aktiva och klubbar.
   Judt: ”Ständigt samma sak. Sänkta skatt för de rika och höjda avgifter för dom som kan betala. Dom som inte kan får finna sig i misären.”

Mats Olsson C 8: ”Alliansen är Lunds egen Tea Party-rörelse. Inför nästa år ska ytterligare 2% försvinna inom skola, förskola, äldreomsorg, park- och gatu-underhåll, idrott och barnkultur, ja all kommunal verksamhet”
   Judt: Inget är svårare än att se det uppenbara! Men det kan Mats. Fast det är ingen rolig syn. Illa far Lund. Illa far landet. Illa far världen.
   Men det är kul att få vara med i samtalet också efter sin bortgång.