Kejsarens nya kläder i konsthallen av Bengt Hall

Lunds konsthall ” ska vara en betydande aktör inom den internationella samtidskonsten” enligt kommunens målsättning.  Konst i framkanten, brukar man säga. För ett år sedan ifrågasatte jag inriktningen och pekade på utställningarnas svårbegriplighet, brist på pedagogik, ensidigheten och att det som visades konsekvent föreföll ointressant för en bredare publik. Följden av min insändare i SDS (21/3 2014) blev att Kultur- och fritidsnämndens ordförande Radner, som också satte upp ett frågetecken, blev uthängd och formligen massakrerad i spalterna av alla experter och förståsigpåare och ingen annan politiker vågade sticka ut hakan. Konsthallschefen bestämmer. Politikerna får inte lägga sig i. Visst får en konsthallschef göra kontroversiella utställningar men blir resultatet uselt får han troligen lämna in efter sin period. Konsthallschefer är normalt anställda under en viss tid just för variationens skull. Men så inte i Lund. Nuvarande chef sitter på livstid och kan fortsätta att ställa ut obegripliga (och ointressanta) utställningar.
 

 

Nu visas en utställning, Free-Space Path Loss av Nina Canell som upptar hela nedervåningen. Det är nästan svårt att upptäcka konsten när man kommer in. Det är kanske det som är meningen? (Ett otroligt slöseri med lokalen och väggytor) Mitt på golvet står en gammal reseradio. På stora väggen hänger en tavelram i koppar. Bara en ram. Inget innanför. Ett nästan osynligt nät hänger på motsatta väggen.  Det finns ingen förklaring, inga kommentarer. Jodå man kan läsa i den sedvanliga boken om 75 sidor som besökaren tillhandahålls gratis. Så är det för alla utställningar i Lunds konsthall. Det känns slentrianmässigt. I förordet kan man t ex läsa att konstnären använder ”igenkännbara material och av föremål tagna ur sitt egentliga sammanhang. Det kan vara några kopparrör, ett tuggummi eller en bit kabel. Till synes oväntade föremål i rummet som efterlämnar en känsla av frånvaro och ger utrymme för eftertanke.” Även om jag har en universitetsutbildning i bagaget är texten i katalogen som ska förklara det unika i Canells konst för mig ren rappakalja.
   Det är så långt ifrån samhällsengagemang man kan komma. Det är så långt ifrån väsentliga existentiella frågor man kan komma.  Det är inte vackert, det är inte spännande, det är inte väsentligt. Det känns för mig som om någon driver med mig, som kejsarens nya kläder.
   Och frågan är naturligtvis: Vad gör och tänker den nya kultur- och fritidsnämnden?

Motståndets kultur av Gunnar Stensson

Antonio Santucci: Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi. Översättning Gustav Sjöberg, Celanders förlag 2014.
 

Konst, litteratur och vetenskap har alltid dominerats av den härskande klassen och tolkats i dess intresse. Att erövra den ekonomiska och politiska makten är inte nog.
   För arbetarklassen är det nödvändigt att tillägna sig och använda kulturen och kulturyttringarna som förutsättning för ett politiskt maktövertagande. För att uppnå detta krävs ett uthålligt intellektuellt och vetenskapligt arbete. Gramscis livsverk kretsar kring detta tema. Men han är inte ensam.

Också den svenska arbetarrörelsen förde en kulturkamp inom ABF, Verdandi, Folkets park-rörelsen och andra organisationer. Kulturkampen stod i centrum för de svenska proletärförfattarna på 1920- och 30-talen: Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, Artur Lundkvist, Harry Martinson och många andra.
   Socialdemokratins makt under perioden 1930 till 2000 vilade på dess hegemoni över tänkande, värderingar och ja, kultur.

Gramscis tankar var centrala när de eurokommunistiska teorierna utformades i konfrontation med sovjetsystemet med dess auktoritära maktutövning.
   I Sverige utgavs ett urval av Gramscis texter första gången i pocket 1967: ”En kollektiv intellektuell”.  De blev vägledande för den nya vänstern, för SKP:s namnskifte till VPK på 70-talet och skiftet till V på 90-talet. Liksom för 2000-talets rörelse Vägval Vänster.
   ”Motståndets estetik” av Peter Weiss 1976-81 är ett omfattande försök att lägga Gramscis idéer till grund för en roman om kampen mot fascism och nazism.
   De tre volymerna utgavs på VPK:s förlag Arbetarkultur. Inom VPK bildades en mängd studiecirklar för att tillgodogöra sig den komplicerade och faktaspäckade framställningen. I en av dessa studiecirklar deltog CH Hermansson.
 

 

Vem var Antonio Gramsci? Han föddes 1891 på Sardinien i en fattig familj, men lyckades trots detta under svåra omständigheter bli student och 20-årig skriva in sig vid Turins universitet. Ett par år senare anslöt han sig till socialistpartiets Turin-sektion.
   Han arbetade som journalist och tidningsutgivare, inspirerades av Lenins teorier och revolutionen 1917, var en av det italienska kommunistpartiets grundare och blev 1926 dess ledare.
   Den 8 november samma år grips han och döms till 20 års internering. Efter tio år i fångenskap avlider han 1937 av vanvård och umbäranden.
   Mussolini beskrev honom som en puckelryggig filosof och ekonom med en farlig hjärna som måste oskadliggöras.
   Om Mussolini skrev Gramsci: ” Vi är förtrogna med det där ansiktet, vi är förtrogna med de där rullande ögonen, som förr gav borgerskapet och nu proletariatet klåda. Vi är förtrogna med den där näven som ständigt är knuten i en hotfull gest.”

Gramscis tänkande och arbete som politiker är en del av 1900-talets första decennier, en del av historien.
   Men det är under sina sista tio år i livet, fängelseåren, då han är skild från sin älskade Giulia och de två barnen, som han utför det arbete som gjort honom till en av världens oftast citerade tänkare: Breven från fängelset och Dagböckerna.
   Som politiker är Gramsci historiskt betydelsefull. Som fånge och tänkare blev han tidlös, en av Europas och världens klassiker. Europas för resten, Edvard Said inspirerades av Gramsci när han skrev sin klassiker ”Orientalismen” om den förtryckande koloniala kulturen.
   1947, tio år efter Gramscis död, utgavs Breven från fängelset för första gången, Senare följde den successiva utgivningen av Fängelse-anteckningarna.
   Fortfarande pågår ett arbete för att redigera och tolka den omfattande textmassan i fängelseanteckningarna.

Författare till den skrift som nu utkommit på svenska är Antonio Santucci, den främste forskaren och utgivaren av Gramscis efterlämnade skrifter. Den utkom första gången 1997.
   Det är en koncentrerad bok; den omfattar bara 205 sidor. Det innebär också att den kan vara ansträngande att läsa – å andra sidan kan den bli inledningen till ett livslångt studium.

Extrem ojämlikhet i världen – och värre blir det, säger Oxfam av Bertil Egerö

I måndags, lagom till den globala superelitens träff i Davos denna vecka, släppte Oxfam en rapport med dramatiska slutsatser: Nästa år väntas den rikaste en procentens samlade förmögenhet överstiga vad de övriga nittionio procenten förfogar över. En klyfta av gigantisk storlek.
   Svenska Dagbladet har under hösten gett oss en del insikter i hur denna superelit fungerar. SCAs ordförande och vd har, tillsammans med sina familjer, Industrivärdens toppchefer och andra kompisar, flugit företagets dyra tjänsteplan till trevliga besök i hela världen, bland annat till etapphamnarna i den extrema världskappsegling som kallas Volvo (!) Ocean Race. Där betalar SCA alla kostnader för en av de superdyra deltagande båtarna.
   Att SCA-ordföranden Sverker Martin-Löf gillar segling behöver kanske inte nämnas. Han gillar också att jaga älg, och flyger då med kompisar och kockar till Östersund fvb den lyxvilla SCA gett honom. Till kompisarna hör Nordeas vd och den förre sossen Anders Sundström, nu en aktiv glidare i den värld enprocentarna umgås i.
   Detta slags journalistik av Svenska Dagbladet är värd all uppskattning, inte minst för hur väl den blottlägger den röta enprocentarna representerar mitt i vårt alltmer underminerade folkhems-Sverige. Deras attraktionskraft är stor, om man får döma av det antal f.d. politiker som dragits in i närstående kretsar – även från sosse-leden.

Supereliten ett stort hot
Oxfams rapport visar hur den extrema förmögenhetsbildningen förmedlas genom generationer. Över en tredjedel av de 1945 miljardärer som återfinns i Forbes lista har ärvt det mesta av eller hela sin förmögenhet. De utgör nu en global ekonomisk maktgrupp med stora resurser att hindra reformer som går emot deras intressen. Då hjälper det troligen inte mycket att Oxfam-chefen Byanyima utnyttjar Davosmötet till att kräva att trenden mot ännu värre ojämlikhet hejdas, och att myndigheterna slår ner på företagens skattesmitning.
   I fjolårets Davosmöte avslöjade Oxfam att världens 85 rikaste människor hade en förmögenhet motsvarande vad den fattigare hälften av världens befolkning disponerade. Nu är den siffran nere på 80 – vars förmögenheter har dubblerats på de senaste fem åren.
   Möjligen börjar IMF och andra liknande aktörer inse vad de extrema ojämlikheterna betyder för den ekonomiska tillväxten, säkert ett tyngre argument för dem än vad de betyder för världens fattiga. Att de inte gynnar fred i världen borde stå klart. Frågan är om odemokratiska möten sådana som det i Davos ger något av substans i rätt riktning. Pessimisten i mig misstänker att de mest blir en demonstration av superelitens växande makt och statsmakternas oförmåga (ovilja?) att begränsa den.
   Kaske var det synd att gamle Peter Wallenberg gick ur tiden innan spelet om tok-cheferna i SCA och Industrivärden avgjorts – ska de fällas för sin avancerade korruption? Var sticker de då upp sina trynen härnäst, i dessa kompisnätverk som alltid ser till att belöna och försvara sina egna?

Läs om Oxfamrapporten.

Framgafflat - om cykel och trafik; Bildextra från Cuba

Cykeln är ett vanligt transportmedel på Cuba.
Här lånecyklar av högsta cubanska kvalitet utanför ett turisthotell.
Observera frånvaron av individuella cykellås.

Cykellås finns nästan inte alls att tillgå på Cuba.
Cyklar förvaras i bostäderna, och vid parkering utanför hemmet
finns ibland små privata avgiftsbelagda cykelgarage.

Cykeltaxi är vanligt förekommande.
Cykeltaximarknaden gynnas av att städernas stadskärnor ofta är fredade från biltrafik.
(Tänker på hur vi har det här hemma …)

Fredade från biltrafik är också ofta torgen. Här torget i Trinidad.
(Tänker åter på hur vi har det här hemma …)

Moderna Kinatillverkade bussar finns i kollektivtrafiken.
Fortfarande rullar dock välskötta åldrande skönheter.

Gud, giv kommunismen seger, del 2 av Gunnar Stensson

Under den kamp för demokrati som inleddes av CH Hermansson var ett syfte att befria begreppet kommunism från den stalinistiska förvrängning som gjort det obrukbart.
   Men under Werners tid som partiledare gjordes knappast några framsteg efter fiaskot med det Demokratiska manifestet. Beroendet av Sovjetunionen och ”den faktiskt existerande socialismen” upphörde först med Berlinmurens fall 1989 och upplösningen av Sovjetunionen två år senare.
   Omvälvningen hade kommit inifrån Sovjetsystemet efter en period av stigande spänning mellan USA och Sovjetunionen och skett i stort sett utan våld och blodsutgjutelse. SUKP hade äntligen insett det som VPK Lund haft klart för sig redan 1979.
   Samtidigt framstod Kina efter massakern på Himmelska Fridens torg som en barbarisk kommunistdiktatur.
   Jag blev ändå lite överraskad när Ulf Nymark uppmanade mig att skriva på en lista som krävde att K-et skulle bort ur VPK. Det var på Stortorget efter en förstamajdemonstration. Jag skrev på efter en kort diskussion om hur väljarna uppfattade utvecklingen.
   K-et försvann snabbt efter att kongressen hade valt Gudrun Schyman till partiledare. Nya medlemmar strömmade till V.

I Eritrea och Etiopien skedde samtidigt en snabb utveckling som krävde mycket av min tid och mina känslor.
   Den svenska Eritrea-rörelsen var djupt skakad av Lars Bondestams död 1989, orsakad av en troligen etiopisk vägmina som sprängde bilen han färdades i vid Kassala nära gränsen mellan Eritrea och Sudan.
   Befrielsefronten EPLF:s offensiv drev ut den etiopiska armén ur Eritrea. Mengistu störtades när den etiopiska oppositionen intog Addis Abeba 1990. Han flydde med en stor del statskassan i ett privatflygplan.
   1993 vann Eritrea erkännande som stat efter ett referendum.
   Eritrea-politiken blev lokal i Lund genom att Eritreagrupperna inledde en kampanj för att göra Eritreas huvudstad Asmara till Lunds vänort. Det fanns en folklig grund i de hundratals eritreaner som var lundabor.
   1997 föreföll målet vara nått. Elsa Grip och jag reste tillsammans med fullmäktiges ordförande Larry Andow till Asmara för att förhandla med den nybildade regeringens representanter.
   Försommaren 1998 satt jag på ett nationellt möte med Eritreagrupperna i Örebro. Plötsligt slogs dörren upp och någon kom rusande.
”Etiopiskt flyg bombar Asmara!”
   Vi slog på en tv. (Mötet ägde rum i en skola). Vi fick omedelbart se ett par etiopiska MIG-plan svepa över Asmaras internationella flygplats. Explosioner dånade och kratrar slog upp. Det var helt overkligt i den svenska försommargrönskan.
   Ett krig som skulle pågå i två år och krossa alla förhoppningar hade inletts.
   Under 90-talet fick Lunds Internationella utskott ökade befogenheter som utskott för hela Skånedistrikt.

Rolf Nilsson hade försäkrat mig att det inte fanns något som kunde kallas skolpolitik. Det handlade bara om att tillskjuta lämpliga resurser och agera enligt skollagen. Skolan var en institution som skötte sig själv.
   Det fick den inte göra länge till. Två reformer förvandlade skolan till ett av 1990-talets hetaste politikområden: socialdemokraternas kommunalisering av skolan och moderaternas friskolereform.
   Som så gott som hela lärarkåren var jag övertygad om att kommunaliseringen var ett misstag. Det stod helt klart att likvärdigheten skulle försvinna och klyftorna vidgas mellan kommuner och stadsdelar.
   V var från början mot kommunaliseringen men partiets skol-talesperson Ylva Johansson övertalades av Göran Persson att stöda det socialdemokratiska förslaget. Kort tid därefter blev hon själv socialdemokrat.
   Själv hörde jag till de lärare som oroades av att bli beroende av kommunpolitiker. Vänstermänniskor var inte alltid populära i skol- och utbildningsnämnder.
   Friskolereformen bekämpade V ända från början, men eftersom MP stod bakom den åtnjöt den hela tiden tryggad majoritet. De första åren föreföll den dessutom leda till ganska små avsteg från den likvärdiga skolan.

   I Utbildningsnämnden konfronterades jag för första gången med en kommunalpolitikers vedermödor.
   Fria skolmåltider i gymnasiet var en angelägen fråga för oss. Borgarna var alltid emot. Men när Lund fick socialdemokratisk majoritet visade det sig att det inte heller då fanns stöd för fria skolmåltider på grund av den dåliga ekonomin.  Särskilt irriterade jag mig på MP som oavsett politisk majoritet konsekvent röstade mot förslaget med argumentet att det var viktigare att maten höll god kvalitet än att skolmåltiderna var gratis. Frustrerande och tidsödande!

Den kaotiska händelseutvecklingen i Östeuropa följdes noggrant av V Skånes internationella utskott som sammanträdde varje vecka.
   Det jugoslaviska sammanbrottet med etniska utrensningar och massakrer inträffade redan i början av 1990talet. 1992 inleddes Serbiens belägring av Sarajevo.
   Utskottet fick en allt mer kritisk inställning till den opportunistiskt överslätande medlöparpolitik som vi menade att socialdemokraterna och V-partiet gjorde sig skyldiga till, samtidigt som tusentals civila mördades i massakrer som den Srebrenica.
   I valet 1994 försökte Wilhelm Agrell samla den kritiska opinionen i ett Sarajevo-parti. Jag deklarerade att jag ämnade rösta på det i riksdagsvalet och flera andra gjorde detsamma. Sarajevopartiet fick någon procent av rösterna. I Lund gick V tillbaka något. Mats Olsson suckade.
   Ingvar Carlsson efterträdde Carl Bildt som statsminister.
   Allt finns dokumenterat i Veckobladet. Läs särskilt Lucifer och Gunnar Sandin!

Carl Bildt hade genomfört stora nedskärningar framför allt i socialpolitiken under sin tid som statsminister. Arbetslösheten hade ökat. Klyftorna mellan rika och fattiga hade vidgats. Fattigdom och rent armod hade blivit vanligare. Särskilt ungdomen hade drabbats. Nu gick Sverige efter några år av förhandlingar med i EU.
   Ingvar Carlsson och än mer Göran Persson förde en återhållsam ekonomisk politik under de åtta åren av socialdemokrati 1994 till 2006. De fick stöd av Gudrun Schyman och Johan Lönnroth.
   Det växande missnöjet ledde till att allt fler sökte sig till Vänsterpartiet. Framför allt Ung Vänster växte. Många av de nya medlemmarna var kritiska till Vänsterpartiets stöd till den socialdemokratiska politiken. Detsamma gällde många äldre partimedlemmar som ville se en återgång till partiets traditionella oppositionspolitik.

Även USA-kritiken mildrades under 1990-talet. Det var paret Clintons årtionde. USA:s ekonomi fungerade. Medan EU framstod som handlingsförlamat under den långvariga konflikten i före detta Jugoslavien ingrep USA diplomatiskt och militärt mot Serbien på ett sätt som bidrog till att de öppna krigshandlingarna upphörde och Milosevic avsattes och ställdes inför krigsförbrytardomstol.
   Vänstern kritiserade visserligen de amerikanska bombningarna och förordade någon form av diplomatiska lösningar, men det fick inget genomslag. President Clintons ämbetsperiod var framgångsrik. Den ljudligaste kritiken handlade om hans oralsexuella snedsprång.

Millennieskiftet och krisen närmade sig George dabbeljo Bush valdes till amerikansk president. När han besökte Göteborg samlades tiotusentals demonstranter från hela Sverige. Polisens dubbelspel ledde till omfattande kravaller. Butiker på Avenyn vandaliserades. Polis besköt demonstranter med skarp ammunition. Minst en blev allvarligt skadad. En ny tid stod för dörren.
   Det skärpta läget ledde till kris också inom V.

Mer om detta nästa vecka

Replik på Ann-Sofie Dahls gästkrönika i SDS den 19 januari av Per Almén(s)

Ett grumligt gäng samlas kring ett nej till NATO skriver Ann-Sofie Dahl, en av de fristående krönikörerna på Sydsvenskans ledarsida, i måndagens tidning.
   Detta grumliga gäng visar sig bestå av S, Mp och V. För inte länge sedan ingick såväl C som KD i samma ”grumliga gäng”. Moderaterna har av taktiska skäl legat lågt i frågan, länge var Fp det enda partiet som öppet drev frågan om medlemskap i NATO. Inför det mer skärpta säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen – i sig ett inte mot det som rådde under det kalla kriget! – är de borgerliga partierna nu på snabb reträtt att överge den alliansfria säkerhetspolitiken till förmån för ett svenskt NATO-medlemskap. 

"Ann-Sofie Dahl: ”Grumligt gäng samlas kring ett nej till Nato”
Publicerad 20 januari 2015
Märkliga sängkamrater – strange bedfellows.
Det kan man lugnt konstatera att Socialdemokraterna håller sig med i Natofrågan.
Ett grumligt gäng samlas kring ett nej till Nato, och inte bara till medlemskap utan till och med till en utredning om frågan: S, V, MP och hela vägen över till SD.
Är de månne rädda för att de egna argumenten inte räcker till?
Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har i och för sig en hel del gemensamt, men aldrig blir det mer uppenbart än när just frågan om Nato är på tapeten.
Där sitter de fast i en och samma båt, med unken nationalism och folkhemsnostalgi som huvudingredienser i sin gemensamma, förlegade syn på världen och Sveriges roll däri.
När splitternya Moderatledaren Anna Kinberg Batra äntligen gjorde slut på Reinfeldterans tystnad, uttalade det magiska M-ordet – för Medlemskap – och meddelade att "Det är dags nu!"- i alla fall för en utredning – tvingades de andra partierna ut att redovisa sina positioner.
Det var ingen vacker syn när det omaka paret S och SD skulle utföra sina säkerhetspolitiska piruetter till allmän beskådan.
"Den ena eller andra alliansen", talade Sveriges statsminister Stefan Löfven om i Aktuellt, som hade han helt missat att Warszawapakten skrotades för knappt 25 år sedan.
Och den var väl heller aldrig aktuell för svensk del?
Eller kanske var det förvirrande med både en försvarsallians och en borgerlig allians på en och samma gång.
Hans utrikesminister, Margot Wallström, hävdade emfatiskt att osäkerheten för både Sverige och världen skulle öka med en svensk Natoutredning.
En sådan har Finland i och för sig redan genomfört – två gånger – och vad jag minns gick jorden inte under för det.
Sverigedemokraterna sänker anständighetsribban ytterligare med sitt huvudargument: att svenska pojkar och flickor inte ska "skickas i döden för andra länders intressen", med partiledarvikarien Mattias Karlssons ord häromdagen.
Att stå upp och försvara vår fred, frihet och demokrati är uppenbarligen inte SD:s melodi. Och solidariteten – vanligtvis ett honnörsord i S – tar slut vid landets gränser.
Tillsammans drömmer S och SD sig tillbaka till en värld som aldrig funnits mer än i S-propagandan, då ett neutralt Sverige aldrig tog ställning mellan frihet och diktatur, som flöt ovanpå och stod utanför som en mästrande moralisk stormakt, finare och förmer än alla andra.
Fast Sverige ju inte var ett skvatt neutralt – "det sjuttonde medlemslandet" kallades vårt land på den tiden i Natohögkvarteret.
Här i Danmark har deras partivänner i S och Dansk folkeparti för länge sedan insett att ordet "neutralitet" inte ger något skydd mot angripare.
DF delar SD:s EU-motstånd, men Nato gillar man skarpt, framför allt när det bekämpar islamistisk terror i den muslimska världen.

Kanske S och SD skulle ta sig en tur över Sundet?"

Ann-Sofie Dahl konstaterar att också SD är också mot medlemskap. Detta framställer hon som att ”Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna… sitter (de) fast i samma båt, med unken nationalism och folkhemsnostalgi som huvudingredienser i sin gemensamma, förlegade syn på världen och Sveriges roll däri.”
   Läs den meningen en gång till och fundera över vad där står. En docent i internationell politik hävdar alltså - utifrån regeringen Lövdéns nej till ett medlem-skap i NATO - att den socialdemokratiska utrikes- försvars- och säkerhetspolitiken leds av ”en unken nationalism och av en förlegad syn på världen och vår roll i den.” Sällan har väl det klassiska talartipset: Argumentation svag, höj rösten passat in bättre! Att en docent i internationell politik uttrycker sig på denna nivå i en viktig utrikespolitiks fråga drabbar fler än läsarna av hennes artikel.

Sverige är, tillsammans med Schweiz, det land i Europa som längst lyckats att stå utanför krig. Vi har ställt oss neutrala i de krig som drabbat vår kontinent med förödande kraft under det senaste århundradet.
   En kombination av tur och politisk skicklighet höll oss utanför det andra världskriget. Inget land, vad jag vet, gav sig in i kriget på ideologiska grunder utan antingen på grund av utfästelser de gjort, framför allt Storbritannien och Frankrike i sin reaktion på det tyska anfallet på Polen. Eller därför att de blev anfallna.

Ann-Sofie Dahl påstår: ” …då ett neutralt Sverige aldrig tog ställning mellan frihet och diktatur.” Det är ett remarkabelt påstående. Då neutraliteten inträder i en krigssituation förmodar jag att det är Sveriges hållning under andra världskriget som avses. Att hålla Sverige utanför kriget var självfallet den övergripande målsättningen för samlingsregeringen. Att efter förmåga stödja Finland, att ta emot norska motståndsmän och de c.a 7000 danska judar som lyckades fly undan den tyska arresteringsvågen är några exempel på en politik som ändå var möjlig och som tydligt motsäger det Ann-Sofie Dahl hävdar. Åtskilligt mer kunde säkert gjorts, men det är påfallande lätt att vara efterklok. 
   Syftar citatet på efterkrigstiden blir det än mer missvisande. Sveriges militära alliansfrihet har inte varit något hinder utan tvärtom en grund från vilken vi kunnat kritisera övergrepp från båda supermakterna.
   Det gäller t.ex. Warshavapaktens ockupation av Tjeckoslovakien 1968 och det amerikanska engagemanget i Vietnam.
   Sverige har valt att i sin utrikes- och säkerhetspolitik stå upp för och solidariskt bidra till FN:s fredsbevarande arbete.  Relativt vår befolkning och ekonomi är vi en av de nationer som mest bidragit till FN:s insatser. Det gäller allt från svenskt militärsjukhus i Korea till UNPROFOR i Bosnien. Insatser under NATO-flagg i Kosovo och Afghanistan har inte hindrats av vår alliansfrihet.

Att den alliansfria säkerhetspolitik som har tjänat oss väl under så lång tid och som starkt bidrog till att vi inte blev angripna under det kalla krig som var oerhört mycket mer riskabelt för Sverige än dagens, förvisso försämrade säkerhetspolitiska läge, helt plötsligt skulle överges, för att ersättas med ett svenskt NATO-medlemskap, fordrar allt en argumentation av annan kaliber för att övertyga än den djupt ideologiskt demagogiska text som docent Dahl presterar.

Läs artikeln i Sydsvenskan

Välkomna till 41:a årgången

Dags igen att starta debatten! 2015 har på något sätt rivstartat trots att det tidigare utlovade extra valet försvann under mellandagarna. På sitt sätt känns det skönt för VB. Att hålla trycket uppe i en tredje valrörelse på mindre än ett år kändes tungt. Baksidan är naturligtvis nu att vi måste leva med en i många frågor borgerlig riksdag och inte minst ett (ny)fascistiskt parti på 13 % i densamma. Parantesen ovan beror på att red har så förtvivlat svårt att koppla ordet ny till sd.
   Efter att i ett år skrutit med att VB 2014 gav ut sin 40:e årgång känns det lite mystiskt att konstatera att bladet nu framåt våren fyller 40! Men sådant är nu livet för den periodiskt utkommande tidskriften, vi får väl se vad det kan bli fråga om i presentväg vad det lider.
red

Syndaflodspromenad

Söndagen den 18 januari
Vi samlas vid Källbybadets entré 14.00
   Promenaden kommer att följa Höje å mellan  järnvägsbron och Malmövägen.
   Vi ska studera det vattenland som uppstått efter de senaste regnens översvämningar.
   Orsakas översvämningarna av kalhyggena i parken, hårdgjorda ytor, vädret eller klimatet?

   Vi går oavsett väderförhållanden. Det gör vi alltid. Ju värre de är desto intressantare blir vandringen.
Men anpassa klädseln efter vädret!
Gunnar Stensson

Hur klimatsäkrar vi Skåne?

Lunds universitet har på uppdrag av Klimatsamverkan Skåne skrivit en rapport om hur vi ska klimatsäkra Skåne.
   På Media Evolution Center den 26 januari kl 9-13 inleder Professor Markku Rummukainen med att presentera rapporten. Därefter kommer tre på varandra följande panelsamtal med fokus på styrning och vägledning, ekosystemtjänster och näringslivets påverkan och utmaningar. Anmäl dig till camilla [dot] greiff [at] skane [dot] se senast den 15 januari.
Välkommen!

Musik i mörka tider

Missade du Röda Kapellets julkonsert den 12 december? Du får en chans till. Söndagen den 8 februari spelar orkestern åter upp det succeartade programmet.
   Denna gång äger det rum på Moriskan i Folkets Park i Malmö kl 16.00. Dörrarna och baren öppnar 15.00.
   Av publikens reaktioner att döma var det en spännande föreställning som knöt an till politiskt mörka företeelser både på trettiotalet och idag. Kanske orkesterns bästa program hittills? För Lundabon är det en enkel logistisk affär. Pågatåget stannar vid Triangeln och sedan är det bara några få kvarter uppför Friisgatan till Folkets Park.
Bengt Hall

Apoteket i Klostergården har gått i konkurs! av Gunnar Stensson

Marknaden bryr sig inte om de sjuka. Den bryr sig om de rika. På den avreglerade apoteks-marknaden koncentreras ägandet till de vinstmaximerande bolagen. Glesbygd och områden med lägre inkomster blir utan. Nu har apoteksdöden drabbat Klostergården. Det är mörkt i lokalen. Dörren är låst. För första gången på 50 år är vi utan apotek.

Jag är Charlie av Gunnar Stensson

Vi ser efter händelserna i Frankrike ett allmänt, känsloladdat och retoriskt högstämt försvar för yttrandefrihet i alla former. ”Jag är Charlie” lyder dagens slogan.
   Vem som helst har rätt att till exempel publicera en bild som på samma gång är antisemitisk och islamofobisk och visar en jude som kör en muslim i rullstol med kommentaren OBERÖRBARA - eller en annan bild som framställer Jesus som bög. Eller sjunga ”Vi vill se knugens kuk!” som en punkgrupp från Höganäs gjorde på 70-talet.
   Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem, som Voltaire påstås ha sagt.
   Att mörda dem som framför antisemitiska, islamofobiska och homofobiska åsikter är hur som helst oacceptabelt. Däremot kan de kanske bötfällas eller sättas i fängelse.
   Nu är nog inte terror det största hotet mot yttrandefriheten. Den värsta inskränkningen är att yttrandefriheten är förbehållen dem som har pengar. Och makt.
   För ett par veckor sedan ville borgarna tysta ett antal tidskrifter genom att ta bort tidskriftsstödet. En folkstorm stoppade dem.

Jan Samuelsson avslöjar i Sydsvenskan 10/11 under rubriken ”De pressas till tystnad” att inskränkningar i yttrandefriheten är vardagligare, vanligare och mer accepterade i vårt demokratiska land än de flesta av oss föreställer sig.
  De som är anställda på friskolan Framtids-kompassen i Vellinge tvingas att ”under inga omständigheter röja någon information eller uppgift av något slag rörande arbetsgivaren och dennes verksamhet, idéer, interna förhållanden, affärshemligheter elever, vårdnadshavare och kollegor. Sekretessen gäller även efter anställningens upphörande”.
   Om någon lärare bryter mot förbudet riskerar han visserligen knappast att bli skjuten av friskoleföretagets administratör, men råkar kanske ut för andra repressalier. ”Jag är magister Svensson” kan vi i så fall solidariskt säga och kanske göra en liten insamling.
   Friskolekommittén arbetar på riksplanet för att friskolorna ska tvingas tillämpa den typ av yttrandefrihet som kallas meddelarfrihet. ”Det är en grundbult för demokratin”, försäkrar Gustav Schyllert, M, ordförande i Vellinge utbildningsnämnd.

Ödesdigrare exempel på kvävd yttrandefrihet är vanliga i det globala samhället. Den brittiska tidningen The Guardian tvingades av regeringen att slå sönder samtliga sina datorer för att förhindra publiceringen av Edward Snowdens avslöjanden av USA:s illegala massövervakning.
   I söndags stod Storbritanniens premiärminister Cameron på Place de la Republique och påstod att han var Charlie.
   The Guardian hade dock förutsett det statliga våldet. Det fanns kopior av avslöjandena i New York Times datorer. Sanningen kom fram trots maktens försök att stoppa den.
   Men Edward Snowden tvingades gå i landsflykt och lever i Ryssland under ständigt hot. ”Jag är Edward Snowden” vore ett mer konstruktivt och kanske djärvare slagord.

Vi är VB, men vi gillar Charlie! av Göran Persson

Jag är Charlie är slagordet för dagen. Mycket har sagts och skrivits om det fruktansvärda terroratentatet och morden i Paris bl a i detta nummer. VB är naturligtvis så upprörd man kan bli över ett sådant övergrepp i allmänhet och på en tidning i synnerhet.

   Satirteckningen hade länge en given plats i VB och att den numera saknas beror enbart på att vi inte har någon driven tecknare bland de aktiva skribenterna. De vi haft genom åren, vars bilder ni kan se mycket mer av genom att klicka på länkarna ovan, var av en mer resonerande och mindre "vulgär" typ än den franska.
 

Mannes bild av en tidigare kommunstyrelseordförande


Gojas bild av en tidigare statsminister
 

Förklaringarna till detta "snällare uttrycktssätt" var nog till stor del kulturella, VB ville och vill gärna vara bitsk men det svenska temperamentet är olikt det franska på många sätt. Det är skälet till att det känns förmätet att som tidning uttala "Jag är Charlie".

Några bilder från Charlie Hebdo vill vi naturligtvis ha med i detta nummer, vi koncentrerar oss på deras satir mot vår egen sort dvs "vita kristna" men den tredje bilden var oemotståndlig för mig trots att den riktar sig åt ett annat håll.
 

Jungfru Maria med särade ben
blev för mycket för kyrkan


"Men vem vill ha engelsmännen i Europa",
lyder det här inlägget i EU-debatten

 

"Bin Laden lever", lyder rubriken till bilden
där terrorledaren görs om till Elvis

Pest eller Kolera i Universitetsstyrelsen av Lucifer

Per Eriksson, avgående rektor för Lunds universitet, har suttit i sex framgångsrika år. Med meriter från Blekinge Tekniska högskola och Vinnova är han ett gott exempel på den typ av universitetsledare som det ska vara nu för tiden: skickliga strateger och pengaanskaffare med goda kontakter i Stockholm, närmast en sorts VD i kunskapsbranschen. En gång gällde att till de ledande positionerna vid universiteten valdes den främste av likar, vad man kan kalla en kollegial rekrytering. Det är slut med det, det handlar om att få fram managers som odlas fram på särskilda kurser och det handlar minst av allt om vetenskaplig skicklighet. Och eftersom vi här på VB galltid vill värna om ursprung och geografisk bildning är det lika bra att meddela att Per Eriksson delar ursprungsort, Sölvesborg, med Mats Knutsson och Jimmie Åkesson.
   Per Eriksons största framgångar är förstås lokaliseringen av två stora fysiklaboratorier, Maxlab och ESS, till Lund. Häftiga grejer som kan förvandla Lund, men som också kan bli svarta hål som suger upp alla pengar. Fysiker är sällan billiga i drift. Som ny rektor föreslås Torbjörn von Schantz, professor i zoologisk ekologi. Jag har inga särskilt varma känslor för honom. Som dekan ledde han nerläggningen av mitt ämne (datavetenskap) vid mat.nat fakultet åren innan det blev en våldsam efterfrågan på den typen av utbildning. Men visst, det här med datorer är väl en övergående fluga och det blev ju mer pengar över till de andra ämnena vid fakulteten. Beslutet var populärt.
   Så är det också dags för en förnyelse av universitetsstyrelsen. Moderatkvinnan och landshövdingen Margareta Pålsson har som ny ordförande föreslagit Jonas Hafström, juristutbildad i Lund, tidigare ordf. för LAOS, Luns Akademiska Officerssällskap, reservkapten i armén. Hafström var under 1980-talet sakkunnig och utrikespolitisk rådgivare till Carl Bildt. Han sattes också in som styrelseledamot i Vostok Nafta i samband med Bildts ryska oljeaffärer, men tvangs avgå efter kritik från S. På senare har han varit Sveriges ambassadör i Washington.  Hafström är i högsta grad Carl Bildts man.
   Men Per Eriksson som formellt inte är inblandad i tillsättandet av en ny styrelse har framlagt ett eget förslag. Med en lista på Vd:ar från det skånska näringslivet ville han realisera vad som närmast måste var en dröm ifråga om närings- och industritillvändhet. Här är grabbarna från Peab och SEB, från Trelleborg, Sigma och Alfa Laval. Vi som i slutet av sextiotalet målade upp hur kapitalet skulle ta över Lunds universitet skulle inte kunnat ha kommit på något tydligare.
   Vad ska man säga? Tja, landshövding Pålsson säger att förre rektorn inte ska blanda sig i det här och det får hon väl tycka. Men vi andra?
   Vill vi ha tio näringslivsdirektörer eller Car Bildts torped? Pest eller kolera? Tja, i det här fallet är väl pesten lite värre än koleran, men om det finns någon sorts studentinflytande kvar borde det väl protestera inför såna val. Och varför skulle inte V Lund kunna ta ett uttalande som avvisar bägge möjligheterna och kräver att universitetsstyrelsen och dess ledning får en folklig och demokratisk förankring. V Lund skulle väl någon gång bry sig om stadens största arbetsgivare och dess viktigaste ideologiproducent.

Bravo Margot – Israel tappar ansiktet av Bertil Egerö

Så blev det riktigt tydligt: Israel ser numera Europa som sin största utmaning. Sverige har bidragit till att EU-länderna nu på allvar överväger en radikalare politik mot det militariserade Israel.
   Så här sades det i Ekot på torsdagsmorgonen:
Avigdor Lieberman (Israels utrikesminister) har pekat ut Västeuropa som Israels stora utmaning - inte Iran eller palestinierna. I ett tal till Israels toppdiplomater för knappt två veckor sedan sa Lieberman till exempel att Sveriges och Irlands sätt att uppföra sig påminner om Europas eftergifter mot Nazityskland i Munchen 1938, när Europa övergav Tjeckoslovakien. På samma sätt överges i dag Israel, det enda land i Mellanöstern som upprätthåller västerländska värderingar, enligt Lieberman.

Resonemanget är en logisk kullerbytta: medan Sverige tar ställning för den förtryckta parten menar tydligen den israeliska ledningen att vi ska göra eftergifter mot den regim som utövar fruktansvärd terror, ja fullskaligt krig, mot miljoner i Gaza-remsan, och som stadigt berövar allt fler palestinier på Västbanken deras fäderneärvda marker.
   Det stora problemet är att Israel med sin totala hänsynslöshet mot palestinier och sina brott mot fundamentala demokratiska värden förstärker tendenserna till antisemitism runtom i världen. Därför är den internationella judiska gemenskapens ansvar stort: i allas intresse måste Israel pressas till att acceptera sin situation, erkänna palestiniernas historiska rättigheter och samverka till en fredlig lösning på konflikten.
   Idag känns detta som en ouppnåelig dröm. För visst är det mer sannolikt att antisemitismen leder till ökande emigration till Israel och därmed en ännu hårdare politik mot resterna av Palestina? Därför är det mycket viktigt att vi stödjer den svenska politiken, förstärker BDS-kampanjen och på alla sätt visar vårt stöd för den palestinska saken.

Pressmeddelande

Med sorg, oro och ilska har vi tagit del av terrordåden i Paris. Massakern på tidningen Charlie Hebdo följdes av ett bestialiskt attentat mot en kosherbutik där minst fyra personer mördats i en antisemitisk attack.
   Det är viktigt att poängtera att jihadisternas mördande inte har något att göra med islam och alla muslimska samfund i Sverige och Frankrike ser med avsky på de brott som gjorts i namn av deras religion.
   Vi ser nu hur nationalistiska grupper över hela Europa går hand i hand med terrorgrupper i en gemensam attack mot öppenhet, mångfald och demokrati.
   Vi i Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF) ser med oro på utvecklingen som hotar judar och muslimer runt om i Europa. Vi kräver kraftinsatser från regeringen för att värna religionsfrihet och intensifiera arbetet mot främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.

Olle Katz & Ilan Cohen, Talespersoner JIPF

Varför EU måste erkänna Palestina av Gunnar Olofsson

135 stater har i dagsläget erkänt staten Palestina. Sju parlament inom EU röstade förra året för ett erkännande, och Sverige tog alltså steget fullt ut. Varför måste nu EU skynda vidare och gemensamt erkänna Palestina?

   Förklaringen är det som händer på marken, i verklighetens Palestina. All mark som varje dag beslagtas av Israel för att bygga fler olagliga bosättningar och flytta in fler judiska kolonisatörer och militärer på palestinsk mark. Nu uppgår de till 600.000. Om detta fortsätter är den palestinska staten snart bara en teoretisk konstruktion i cybervärlden.
   Och våldet. Det dagliga trakasserandet av palestinier som tvingas vänta i timmar i olika militärposteringar på att få komma till sina arbetsplatser, skolor, sjukhus – eller bara besöka varandra. Arresteringarna, fängslandena och tortyren av de – även barn - som protesterar mot ockupationen. Dödsskjutningarna. De återkommande övergreppen mot Gaza, där det senaste krävde närmare 2.200 palestiniers, varav 519 barns, liv.
   Återuppbygget av allt som förstörts i Gaza, som ännu inte påbörjats. Med nuvarande takt kommer det att ta 40 år. Blockaden som hindrar människor att röra sig, att ha kontakter med omvärlden - en explosiv situation som gynnar radikala grupper som inte längre tror på någon fred och rättvisa.
   EU måste sätta ner foten, sluta upp att förhindra en fredlig icke-våldslösning av konflikten, erkänna Palestina och avsluta sina samarbetsavtal med Israel tills ockupationen upphört. Om inte är risken stor att situationen briserar i nya utbrott av våld och terror – något som i värsta fall också kan drabba oss själva här i väst.

Syndafloden av Gunnar Stensson

I den stora dagvattenskulverten vid järnvägsbron över Höjeå å gungar och bubblar vattenmassorna, stönar och sörplar, medan smutsvattnet stötvis spys ut och blandar sig med kalla, snabba strömmen i ån.
   Cement och stenar lossnar från plattformen vid kulverten och spolas ner i virvlarna. Den eroderas snabbt bort av vattenmassorna.
   Från Flackarpsbron ser man vidsträckta vattenytor i öster och väster.
   Bron söder om vattenverket är översvämmad. Ett träd ligger och skaver mot räcket.
   Uteklassrummet vid ån ligger under vatten. Gungande träd sticker upp ur vattnet som mangrovedungar i tropikerna.
   Källby ängar är översvämmade. Det har de varit i 40 dagar. Den som har långa stövlar kan vada i det strömmande vattnet som tynger och suger och drar. Källby ängar? Nej, Källby träsk.
   Stora stenar i underlaget under mandéernas nybyggda dopplats eroderas bort.
   Den snabba strömmen gräver i vattenverkets nybyggda vallar. Länspumparna arbetar för fullt att hålla det borta från Lunds dricksvattensystem.
   Mängder med sjöfåglar simmar på de översvämmade ängarna: bläsänder, svanar, storskarvar, viggar, gräsänder och enstaka gäss. Luften är full av måsar.
   På norra stranden står de nybyggda tegelhusen tätt med Klostergårdens sjuvåningshus som mäktig bakgrund. All grönska och alla pilevallar är borta. Kranar och grävskopor rör sig bland de skräpiga högarna med byggnadsmaterial.
   Vatten strömmar över den gamla bron där paviljongen en gång stod.
   I Sankt Lars-parken öppnade sig plötsligt ett två meter djupt slukhål med vatten och gyttja i en gräsmatta invid Höjeå å. Där hade någon kunnat sugas ner med hull och hår som i exotiska skräckfilmer.
   Nu är hålet inhägnat och Höörs väg och vatten försöker med pumpar och grävskopor fylla igen det.
   I backen ovanför vrålar motorsågarna och de hundraåriga träden faller ett efter ett. Jättelika skogsmaskiner med dånande motorer styckar dem och lägger dem i högar. Stora grävmaskiner bökar upp stubbarna med deras rotsystem.
   Här ska allt kalhuggas och hårdgöras. PEAB ska bygga bostadsrätter för de rikaste.
 

 

Men en dag kommer Syndafloden att strömma över de nya parkeringsplatserna och källarutrymmena på sin väg ner mot ån.
   På Sankt Lars väg flyter en jämn ström av bilar förbi. Bullret från HSB:s bygge överröstar motorbullret och dånet från bilarnas dubbdäck. Det går inte att komma fram på vägen under bron. Den är översvämmad.
   Trafikintensiteten ska öka. Nyligen beviljade Byggnadsnämnden Kunskapsskolan tillstånd att bygga en ny parkering.
   Den avgående borgerliga majoriteten i Utbildningsnämnden gav några vinstdrivande förskoleföretag rätt att etablera sig i parken.
   Barnen kommer att skjutsas dit i bilar från Staffanstorp och Hjärup. De hamnar i en otrygg miljö med tät trafik, strömmande vattenmassor och lurande slukhål.
   Syndafloden är över oss. Jag ser fram emot dagar, månader och år då den stiger tills vattnet forsar genom dalen och drar med sig allt: hus, enstaka kvarstående träd, bilar, bussar och lastbilar, skolor, förskolor, dagis, företag och vägbanor.
   Jag minns min gröna dal.

Det lönar sig att leda stora biståndsorganisationer av Bertil Egerö

Det hände för inte så många år sedan. Jag minns ännu de starka känslor avslöjandet av Röda korsets vd som bedragare väckte, han som hölls bakom ryggen av ordföranden Bengt Westerberg. Båda uppbar mycket höga löner/arvoden för sin del i Röda korsets verksamhet. Sedan dess finner jag det svårt att ens trycka på knappen för Röda korset när jag stoppar mina tömda ölburkar i återvinningsmaskinen.
   Någonstans måtte jag dock ha närt föreställningen att Röda korset skulle lägga om politik efter den stora skandalen. Det handlar ju om internationell solidaritet, och om hundratals volontärer runt om i landet som arbetar för att stötta organisationens verksamhet. Men för Röda korset tycks den hållningen tillhöra en svunnen tid.
   TUFF, Tyresö ulands- och fredsförening, håller på de fina idealen med solidaritet. Föreningen sköts av volontärer som jobbar gratis, och utgifter för lokaler mm. betalas genom medlemsavgifter och bidrag. Vid sidan av samarbeten med fattiga i Indien och Kongo driver TUFF en lokalradio med avslöjande analyser och bevakning av händelser i omvärlden. Vi som inte bor i Stockholmstrakten och kan lyssna har i gengäld glädje av de nyhetsbrev den omutlige centralfiguren Åke Sandin lägger ihop.
   I det senaste brevet ger han en eloge till Svenska Dagbladet och Aftonbladet, som kollat chefernas löner i de stora biståndsorganisationerna:
   ”Det är en imponerande lista på högavlönades årslöner. Några exempel:
 • Cancerfonden 1 190 000 kr
 • Världsnaturfonden i Sverige 1 128 000 kr
 • Röda Korset 1 108 000 kr
 • Hjärt och lungfonden 1 087 000 kr
 • Barncancerfonden 1 060 000 kr
 • UNICEF 1 039 000 kr
 • Rädda Barnen 996 000 kr
 • SOS Barnbyar 908 000 kr
 • Sjöräddningssällskapet 865 434 kr
 • Stockholms stadsmission 808 000 kr
 • Radiohjälpen 780 000 kr.
På Läkarmissionen går 24 procent av intäkterna till kostnader för insamling och löner.
   ”Ingen av cheferna på Aftonbladets lista är dock i närheten av att tjäna lika mycket som Postkodlotteriets vd, som sagt att Postkodlotteriet inte jobbar med välgörenhet utan med att bedriva affärer.”
   ”Som kontrast”, säger Åke Sandin, ” kan nämnas att lokalföreningarna jobbar helt oavlönat. I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) finns ingen avlönad, så varenda insamlad krona från Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36-2, går oavkortad till ändamålen i Indien och andra länder.”
   TUFFs berömda mangogram – stöd till odling av mangoträd i Indien – fungerar utmärkt som present och julklapp. Hemsidan har en enkel adress: http://www.tuff.nu/

Gud, giv kommunismen seger av Gunnar Stensson

ur En arbetarkvinnas bön av Bert Brecht

Jonas Sjöstedt står just nu i riksdagens talarstol och talar med auktoritet och trovärdighet om Grekland, EU och vinster i välfärden. Han har makt att påverka politiken.
   Tidigare var VPK/ V oftast exkluderat från regeringsmakten utom som stödparti till S, utan inflytande.
   Mycket har hänt de senaste 50 åren. Det kan vara dags med en liten resumé av utvecklingen ur VPK/V Lunds perspektiv. En summarisk, godtycklig resumé. Avslöja felen och komplettera de många luckorna!

Alla människor ska väl ha det lika bra, och då ska ju inte somliga vara fattiga och andra rika, sa jag till min mor. Varför är folk så arga på kommunisterna?
   Jag var nog tolv år. Min far var präst och såvitt jag förstod tyckte han samma sak. Jesus hade ju sagt åt den rike mannen att sälja allt han ägde och ge till de fattiga. Vad var det för fel med det? 
   Mamma svarade att det var svårt att genomföra och att man inte fick tvinga någon.
   Vi diskuterade nog en stund fram och tillbaka. Det var strax efter andra världskrigets slut. De goda hade besegrat de onda nazisterna. Amerikanska soldater förbrödrades med ryska.
   Jag var inte nöjd med mammas svar.

1940- och 50-talen gick och 60-talet började. Jag röstade socialdemokratiskt och såg att mycket blev bättre här hemma samtidigt som världen var full av ondska: krig, diktatur, rasförtryck, kolonialism, utsugning.
   Och mycket av det onda utfördes av länder som ansågs goda: Frankrike, Storbritannien, USA. Som många andra prästbarn ansåg jag att en genomgripande samhällsomvandling i hela världen var nödvändig. Ett rättvist världssystem
   C H Hermansson intresserade mig. ”Vänsterns väg”, utgiven 1966, presenterade en ny demokratisk eurokommunistisk politik. Hermansson försökte förverkliga den.
   SKP blev VPK och de nya idéerna fastslogs i ett nytt partiprogram. Beroendet av Sovjetunionen minskade.  När Brezjnev krossade Pragvåren i augusti 1968 protesterade Hermansson i ett skarpt principiellt uttalande.
   Valet 1968 blev en katastrof för VPK som räddades kvar i riksdagen tack vare det gamla tvåkammarsystemet. Men för många unga var Hermanssons ställningstagande avgörande. Själv röstade jag för första gången på VPK.
   Elever och lärare på Framnäs folkhögskola i Norrbotten (inte alla) gav mig Marx Kapitalet som kommit i nyöversättning i födelsedagspresent. Jag röstade på VPK men var långt ifrån beredd att bli medlem i partiet.

Avkoloniseringen, den amerikanska medborgarrättskampen och atombomben var viktigare än sociala reformer i Sverige.
   1954 drev Vietnam ut fransmännen ur Indokina. Slaget vid Dien Bien Phu påverkade min korta militära karriär när I ll en vårmorgon försattes i krigsberedskap inför en eventuell global kommunistisk offensiv.
   Fransmännen drevs ut ur Indokina men fortsatte sitt smutsiga krig i Algeriet år efter år. Engelsmännen byggde koncentrationsläger i Kenya. I Sydafrika och Rhodesia fortsatte förtrycket. Belgien härjade i Kongo, Portugal i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau. USA invaderade Kuba.
   De ruttna europeiska kolonialmakterna hade inte kunnat stå emot Nazityskland men ägnade sig åt folkmord i sina kolonier. Den franska vänstern demonstrerade med Sartre i spetsen.
   Den amerikanska medborgarrättskampens växande intensitet i slutet av 50-talet och början av 60-talet fångade världens engagemang och tycktes gå mot seger med de nya lagarna 1964.
   Inget av detta kunde man egentligen påverka i Sverige. Man förblev en åskådare
   Kampen mot en svensk atombomb däremot fördes på hemmaplan och kunde stödjas på olika sätt. Den var viktig ur ett historiskt och internationellt perspektiv.

Så utbröt USA:s krig i Vietnam. Kriget blev ett globalt fokus för många, kanske de flesta, av tidens konflikter. Vietnamrörelsen var internationell.
   Skapa två, tre flera Vietnam, manade Che Guevara. Äntligen fick en hel generation utlopp för sitt uppdämda engagemang. USA-imperialismen var alla folks fiende. Vietnam var imperialismens svagaste länk. Krossa USA-imperialismen.
   Enigheten blev kortvarig. Vietnam befann sig i skärningspunkten för motsättningarna mellan Kina, Sovjetunionen och USA, kom under pågående krig mot USA i konflikt med Kina, störtade Pol, Pot i Kambodja och invaderades av Kina, men slog tillbaka det kinesiska anfallet.
   Maoisterna valde med Jan Myrdal i spetsen Kina – och Kambodja - i stället för Vietnam.
   Jag flyttade till Lund 1969 och upplevde ur Vietnam-rörelsens perspektiv den tidens turbulenta vänster. Flammaniter, APK, VPK, SKP, KPMLr, trotskister, maoister, FiB-Kulturfront, Afrikagrupper, Chilekommitté. Det var studenternas vänster och AF var navet i Lund.

VPK-Lund växte snabbt under 1970-talet och var den i särklass inflytelserikaste och pålitligaste vänsterorganisationen.
   Socialdemokratin var i början av 70-talet närmast fientlig mot FNL-grupperna. ABF vägrade att ta ansvar för våra studiecirklar som i stället hamnade hos Studiefrämjandet.

   Som FNLare höll man sig utanför de politiska partierna för att kunna bygga en enhetsfront över partigränserna mot USA-imperialismen.
   Efter Vietnams seger 1975 splittrades FNL-rörelsen mycket hastigt. Stora delar av dess materiella tillgångar överfördes av den i huvudsak Kinainspirerade ledningen till en solidaritetsrörelse för Kampuchea, men flertalet aktivister följde inte med. Efter avslöjandet av Pol Pots folkmord förlorade de ledande sin auktoritet.

VPK Lund skördade frukten av sitt tålmodiga solidaritetsarbete de gångna åren: jag och många andra strömmade in i den lokala partiorganisationen 1975 och 1976. Vi hade ju samarbetat med VPK:s aktivister i åratal. Många av oss blev engagerade i VPK Lunds Internationella utskott som samverkade med de på den tiden talrika exilgrupperna och solidaritetsorganisationerna från Chile, Uruguay, Palestina, Nicaragua, Iran, Sydafrika med flera områden. Det fanns en värdegemenskap och en gemensam marxistisk begreppsapparat.
   En del av oss kommit att omfatta traditionella kommunistiska teorier grundade på Lenins skrift ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”. Andra var många främmande för den typ av partidisciplin som alltjämt förekom i VPK.
   Det bäddade för motsättningar. 1977 ingick jag i en styrelse som tog som sin huvuduppgift att definitivt bryta beroendet av Sovjetunionen genom att solidarisera sig med demokratiska proteströrelser i länder som Tjeckoslovakien (Charta 77) och Polen (Solidarnosc).
   Inför kongressen 1978 ställde vi oss bakom ett Demokratiskt manifest som utgjorde en logisk fortsättning på den utveckling som inletts av CH Hermansson, men som avstannat under Lars Werner, som var angelägen att hålla samman partiet, som hotades av splittring när det sovjettrogna APK bildades.
   Till vår bestörtning gästades kongressen av en stor delegation från SUKP. Det Demokratiska manifestet bordlades till nästa kongress 1981 då det antogs i en form som vi uppfattade som urvattnad.
   I Polen infördes militärdiktatur den 13 december under general Jaruzelski. Det ledde till att VPK Lund, en lokalförening, bröt förbindelserna med SUKP och satellitpartierna i Östeuropa.

Då hade jag redan i september samma år som representant för VPK besökt Eritreas befrielserörelser. Eritrea var ockuperat av en Mengistus etiopiska militärdiktatur som stöddes militärt och ekonomiskt av Sovjetunionen.
   Två befrielserörelser konkurrerade om ledningen av befrielsekampen.
   ELF, Eritrean Liberation Front, var den äldsta. Den upprätthöll förbindelser med Sovjetunionen och stöddes av VPK.
   Den andra, EPLF, Eritrean Peoples Liberation Front, fann förbindelsen med Sovjetunionen orimlig i en situation då den etiopiska armén anföll Eritrea med sovjetiska stridsvagnar och mig-plan. Det var också min åsikt.
   Men jag var gäst hos ELF eftersom det var den rörelse VPK hade relationer till. Redan när jag besökte Eritrea första gången 1981 hade EPLF i realiteten trängt tillbaka ELF.
   Så småningom växte de svenska Eritrea-grupperna fram och fortsatte sin verksamhet i tjugo år till början av 2000-talet. Huvuddelen av min och många andras energi ägnades åt Eritrea-solidariteten.

Under tiden ägnade sig VPK Lund åt konstruktiv kommunalpolitik. Några namn dyker spontant upp - det kunde ha varit flera och det kunde ha varit andra varit andra - Thomas Schlyter, Finn Hagberg, Kitten Anderberg, Ann Schlyter, Roland Andersson, Cecilia Wadenbäck, Gunnar Sandin, Saima Jönsson, Eva Wigforss, Sven-Bertil Persson, Kent Nilsson, Tarcisio Bommarco, Bodil Hansson, Kajsa Theander...
   Olof Palme mördades. Den breda vänstern hade en engagerad och motsägelsefull relation till honom. Han hade skapat det demokratiska skolsystemet. Han demonstrerade med Nordvietnams ambassadör 1968. Han var ansvarig för IB och registreringen av FNLare och amerikanska desertörer. Han fifflade igenom linjen Avveckling med förnuft i kärnkraftsfrågan. Nu var han död. Mördad.
   VPK Lund var Skånedistriktets ledande organisation. Vi valde vem som skulle bli Skånes riksdagsledamot. Under 80-talet valde vi Rolf Nilsson.
   1989 övertalade Rolf mig att ta mitt första kommunalpolitiska uppdrag som representant för VPK i Utbildningsnämnden.
   Vad har vi för skolpolitik? frågade jag. Det finns ingen, sa Rolf. Gör som du vill.

Under Carl Bildt kollapsade Sverige. Jag minns en regnig novemberdag i en laborationssal i Heleneholmsgymnasiet när vi via en radioutsändning fick veta att från och med nu gällde en ränta på 500 %. Ingvar Carlsson tog över. Han - och senare Göran Persson -styrde med stöd av Gudrun Schyman Sverige ur krisen.

När Berlinmuren föll och Sovjetunionen bröt samman såg många i VPK Lund det som en kommunismens seger över stalinismen. Äntligen – efter tio års kamp - gällde grundsatserna i det Demokratiska manifestet. Marschen mot en demokratisk socialism som CH Hermansson inlett hade slutat i seger – en seger nästan utan blodsutgjutelse.

Forts följer, förhoppningsvis i nästa
nummer av VB

Tack för i år!

 

Så var Veckobladets 40:e årgång till ända. Men varför misströsta, om några veckor så är det 2015 och då fyller VB 40. Det är nåt visst med att vara tidskrift, jubileerna står som spön i backen.
   Det har varit ett bra VB år, det brukar det bli när det är valår. Undrar om denna effekt håller i sig nu när vi skall ha val igen. Den som lever får se, på återseende den 16 januari 2015.
red

Affisch »

Förskoleghettot i S:t Larsparken växer! av Per Almén

Vid Utbildningsnämndens avslutande sammanträde för mandatperioden valde den avgående majoriteten att lika programmatiskt som tidigare säga ja till ännu några friskoleansökningar.
   Det gällde två företag – Kids2Home och Bolaget Palmlunds i Helsingborg - som vill starta förskolor i S:t Larsparken. Kids2Home vill ha godkännande för att starta fem avdelningar med 65-70 barn med start i augusti 2015. Palmlunds en småbarnsavdelning med 15 barn och en syskongrupp om 30 barn med montesoripedagogik.
   Barn- och skolnämnd Lunds stad avstyrker ansökningarna i sitt yttrande med hänvisning till att det i S:t Larsparken redan finns 8 förskoleavdelningar från fristående förskolor och den kommunala Källbystugans förskola som dessutom ska utökas med 3 avdelningar.
   Utbildningsförvaltningen skriver i sitt yttrande ”Upptagningsområdet kan av den anledningen vara för litet för ytterligare förskolor.” Dessutom pekar man på att kommunens målsättning om 0,2 personal per barn i blandad åldersgrupp inte nås upp av Kids2 Home som anger 0,15 personal per barn som en miniminivå.
   Trots detta valde en enad borgerlighet att vid den sista beslutspunkten vid nämndens sista sammanträde utnyttja sin utgående majoritet för att trumfa igenom ett godkännande av ansökningarna.
   Våra invändningar om att här skapas ett friskoleghetto med omfattande bilburen avlämning- och hämtning av förskolebarn som följd som går stick i stäv mot kommunens miljömål väckte ingen reaktion på den borgerliga sidan.
   En ideologisk förstockelse av borgerligt märke. Blå khmerer är kanske ingen helt missvisande beteckning.  

Per Almén, ersättare för s i Utbildningsnämnden

Pusselbitar om nazisamarbete och registrering av judar

SKF:s affärer med Nazityskland
Min far och hans medhjälpare hade 1942 plundrat SKF:s förråd av kullager på Avenue de la Grande Armé och kört godset till sitt svartabörslager på Avenue Hoche... Det hedrar dem. Och jag älskar dem för det.
Patrick Modiano, Dora Bruder, s. 97.

Jude-registret
Han var van vid att myndigheterna placerade honom i en eller annan kategori, och han godtog det utan diskussion. Diversearbetare.  F.d. österrikare. Fransk legionär. Icke misstänkt. Krigsinvalid till 100 %. Arbetspliktig utlänning. Jude.
Dora Bruder, s.40. Familjen hamnade i förintelselägret Dachau


Björn Söder från Lund, Sverigedemokraterna, andre vice talman i riksdagen
"Det finns människor som tillhör den samiska och judiska nationen i Sverige. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige.”  Fortfarande? Hur länge?

Kriminalvården ska registrera fångar som är svenska medborgare men vilkas föräldrar är födda utomlands, föreslår Sverigedemokraterna i en motion till riksdagen.

Sverigedemokraterna ökar till 16 procent i den senaste Novus-mätningen, offentliggjord 16/12

Anne-Marie Pålsson (M) påstår att varje sysselsatt betalar 20 000 i skatt per invandrare. Sven Hugo Mattson visar 16/12 i Sydsvenskan att påståendet är felaktigt. Varför argumenterar Pålsson för SD-politiken?

Alliansbudget slår mot yttrandefriheten
Tidskriftsstödet på 19 miljoner skärs ned till 5 miljoner. Det är ett slag mot bland annat tidskriften Expo. Inte konstigt att Sverigedemokraterna stödde alliansbudgeten. Riksdagsdebatt om nedskärningen torsdag 18/12.

Europaparlamentet stödjer erkännandet av den Palestinska staten

on, dec 17, 2014

- Det är stort att Europaparlamentet idag gett sitt stöd till erkännandet av den Palestinska staten. Jag hoppas att detta har en positiv effekt på EU:s medlemsstaters agerande, säger Marita Ulvskog (S).
   - Det är uppenbart att svenska regeringens modiga agerande att erkänna Palestina som stat har skapat ringar på vattnet. Nu ser vi flera länders parlament som uppmanar sina regeringar att göra samma sak, fortsätter Marita Ulvskog.
   - Det momentum vi nu befinner oss i måste vi ta tillvara på för att skapa de bästa förutsättningarna för fredsamtal mellan två jämlika parter. Målet med erkännandet av Palestina är att bidra till att Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fredlig samexistens, avslutar Marita Ulvskog (S), ledamot av Europaparlamentet.

Inför helgen av Lucifer

Försvarsdebatten är nu tillbaka på den normalnivå man minns från de senaste trettio åren. Politikerna har sagt att de kan tänka sig att öka på med en miljard, varpå militären och de s.k. försvarsvännerna säger att det räcker inte, det är hål i försvarets plånbok, det krävs väldigt mycket mer. Det är klart att det gör. Men när militären säger att det viktigaste av allt är tio ytterligare JAS-plan kan man inte ta dem på allvar. Inte luftvärn, inte fler piloter, inte helikoptrar, nej ytterligare tio JAS av ny modell. Under tiden står ett stort antal JAS och blir dammiga i bergrummen. Jag är i och för sig beredd att följa ÖB mycket långt beroende på hans förtroendegivande Hässleholmsdialekt, men där går gränsen.

Den nya moralismen
Jag är kanske överkänslig, men är det inte så att det håller på att sprida sig en sorts hycklande scoutmentalitet i politiken? Det är ingen måtta på de ständiga kraven på ursäkter för fullständigt normala politiska utfall. Man skulle t.ex. inte få häva ur sig att SD är nyfascister utan att styrka detta genom hänvisningar till definitioner i NE. Den viktigaste delen i skällsordet är ju ”ny” – de har just hittat en ny, tidsenlig och valvinnande form för en gammal förkunnelse.
   Och ta det här fallet med att S taktikröstade på SD som motförslag för att slippa se att den borgerliga budgeten skulle gälla i Region Skåne. En klassisk manöver som mycket riktigt kritiserades från den socialdemokratiska partisekreteraren. Så får man inte göra tyckte man där. Men visst får man det. Det har folk gjort i parlamentariska församlingar i alla år. Vad är det för Ny Moral som ska gälla? Det verkar som de vill se politik som en hobby för gentlemän, med sportsmanship som överordnad etik.
   I vänsterpartiet gäller sedan ett antal år att man inte får nämna sådana egenskaper hos personer som kan anses vara negativa när man diskuterar kandidater vid personval. Mitt intryck är att sådana negativa egenskaper ändå lurar under debattens yta för den halva av församlingen som känner till dem, medan den andra halvan sitter där och tar ställning baserad på alla de lovord som strös fritt. Det ger det hela en anstrykning av organiserat hyckleri och ibland blir resultatet riktigt dåligt för den gemensamma saken.
   Jag är säker på att bli hårt kritiserad på denna punkt Ingen vill väl se att personvalsomröstningar blir till pajkastningar och den risken finns naturligtvis. Men risken är värd att tas för uppriktighetens och tydlighetens skull.

Vi vann
Visst måste man gratulera Cuba till att ha vunnit en drygt femtioårig strid med USA i och med den senaste uppgörelsen. Blockaden är fortfarande inte slut och lär inte bli det än på några år, men USA kan nu knappast låtsa som om landet inte går att umgås med. Cubas existens har betytt oerhört mycket för Latinamerikas kämpande socialister och demokrater och det har inte gillats i norr. Det är förstås inte säkert att det går bra med att släppa in stormakten. Det har hänt förr att ekonomerna tar makten över politiken i ett socialistiskt land. Men visst behöver Cuba reformeras. I ett land som nästan sprängs av växtlighet och omges av ett hav fyllt av fisk är det plågsamt att det ska finnas livsmedelsbrist. Det är dessvärre ännu ingen som har lyckats driva produktivt jordbruk i kollektiv form utan privat vinstintresse och inte heller caféer och restauranger. På den senare punkten har man reformerat sig. Det kan nog behövas lite till. Man måste också vara klar över riskerna. men det är cubanernas sak, Själv tänker jag fira lite stillsamt genom att köpa ut en halvflaska cubansk rom till helgerna. God Jul!

Ja till spårväg - ja till en hållbar stadsutbyggnad av Ulf Nymark

Just i kväll då detta nummer av Veckobladet pressläggs ska Lunds kommunfullmäktige behandla detaljplaner för spårvägsdragningen mellan Lund C och Brunnshög. Hitintills har spårvägsdebatten väldigt mycket handlat om tekniska spörsmål: kapacitet, buller, vibrationer, elektromagnetiska fält, kurvradier etc. Debatten har i stort sett handlat om huruvida persontransporterna ska ske på spår eller på gummihjul.

Visst måste de tekniska frågorna belysas och diskuteras. Men i grunden handlar frågan om spårväg om hur vi vill bygga ut staden, vilken stad vi vill ha. Hur vill vi att Lunds stad ska utvecklas mellan Lund C, genom det s k Kunskapsstråket och ut till Brunnshög? Ska vi fortsätta att bygga en stad för biltrafik? Vill vi fortsätta att bygga en gles och asfalterad stad med stora trafikytor för bilarnas färd, parkering och skyddszoner?

Den täta, gröna staden
Spårtrafiken möjliggör en tät och grön stad – till och med merparten av spårområdet blir grönt med gräs och blommor. Har något sett krokus och pärlhyacint växa i bussarnas körfält? Staden kan byggas tätare därför att verksamheter och bostadsföretag ser fördelar med en spårväg som strukturerar staden långsiktigt och hållbart. Företagen ligger i startgroparna och vill förtäta på Ideon, Medicon Valley och bygga Brunnshög. Men man avvaktar beslut om spårväg. Spårvägsmotståndarna kallar busstrafik för ”flexibel”. Men när det gäller kollektivtransporter är motsatsen till ”flexibel” inte negativt värdeladdat, utan kan betecknas med ord som ”stabilt”, ”långsiktigt”, ”pålitligt”, ”hållbart” och ”tydligt”. Med spårtrafik skapas en ryggrad i stadsbygget.

Morgondagens trafik
Lund ska inte bygga spårväg för i första hand dagens trafik – den ska byggas för framtiden, den ganska näraliggande framtiden. Resandet på Lundalänken kommer enligt prognoserna att öka med 5-6 procent varje år fram till 2025. Senast detta år slår bussalternativet i kapacitetstaket. Spårvägen behövs för utbyggnaden av Brunnshög, där 40 000 personer kommer att bo och/eller arbeta. Den behövs för utbygganden och förtätningen av Ideonområdet och längs det s k Kunskapsstråket, där redan i dag finns 40 000 studenter och 25 000 arbetsplatser, bland annat Lunds största arbetsplats, tillika största kvinnoarbetsplats, Lunds lasarett.

Ett genombrott för kollektivtrafik, gång- och cykel
Från spårvägsmotståndarnas sida har dragits paralleller till kampen mot det s k genombrottet i slutet av 1960-talet. Lika vikigt som det var att förhindra gatugenombrottet är det att förhindra spårvägsbygget, menar motståndarna. Förvisso handlar spårvägen om ett genombrott, om ett systemskifte. Det handlar om att bryta en av de mest fundamentala principerna i hittillsvarande stadsplanering: bilen har varit och är till dags dato normen. Ett genombrott för spårvägen handlar således om ett genombrott för kollektivtrafiken och för gång och cykel. Spårvägen handlar inte bara om att klara av den resandeökning som nya verksamheter och bostäder ger upphov till, den ska också vinna över så många som möjligt av dem som i dag färdas med bil till målpunkter längs Lundalänken. Spårvägsprojektet är ett ”låt-bilen-stå”-projekt.
   Högst en tredjedel av persontransporterna ska enligt kommunens målsättning ske med bil till Brunnshög. Bussalternativet blir inte tillräckligt attraktivt för att klara av konkurrensen med bilen, inte ens med ett pärlband av 24 meter långa dubbelledande superbussar. Och klarar kommunen inte tredjedelsmålet för biltrafiken till Brunnshög kommer inte heller kommunen att klara sina åtagande i klimatarbetet.

Ja till ett hållbart transportsystem
De partier som säjer nej till spårväg har i själva verket inget alternativ till bilsamhället. Att bara säja ”elektriska bussar” är inget alternativ för trafiken längs Lundalänken ut till Brunnshög. Men även med spårvagn till Brunnshög kommer det att behövas en omfattande busstrafik i övriga kommunen. Att vifta med plakatet ”elektriska bussar” säjer inget om hur man ska klara kapaciteten, hur man vill bygga Brunnshög och förtäta staden. Att säja nej till spårväg är inte att förnya Lund, det är att fortsatt låta bilen spela huvudroll i samhällsplaneringen. Att säja ja till spårväg är att säja ja till ett hållbart transportsystem längs Kunskapsstråket och till den nya stadsdelen Brunnshög. Det är att säja ja till en hållbar samhällsutbyggnad, det är att säja ja till ett hållbart Lund.

Den judiska invandringen till Nöden i Lund av Gunnar Stensson

Människor flyr från krig, fattigdom, förtryck och miljökatastrofer. Samtidigt förgiftar nationalism, rasism och främlingsfientlighet Europa. Sverige också.
   ”En invandring som medför att främmande element upptagas i vårt folk framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar” hette det i den antisemitiska resolution som studenterna i Lund antog de 6 mars 1939.
   Oförsvarbar är idag resolutionen. Men liknande tankar framförde Björn Söder (SD) i riksdagen denna vecka.
   1939 levde en judisk minoritet i stadsdelen Nöden i Lund. Den hade kommit till Lund omkring sekelskiftet 1900. Hur upplevde Lunds judiska medborgare akademikernas resolution?

Tre imperier dominerade norra och östra Europa fram till 1914: Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. De var alla mångnationella och mångkulturella.  
   Folkmängden växte snabbt under 1800-talet. Kontrollen av imperiernas gränser var obetydlig. Marx, Engels och Lenin rörde sig obehindrat över dem, liksom August Palm. Med järnvägar och ångfartyg hade folkvandringen fått nya förutsättningar.
   Folkvandringen från öst till väst i Europa och från Europa till Amerika under den senare hälften av 1800-talet var större än den nuvarande invandringen till EU från Afrika, Östeuropa och Mellersta östern.

Till Amerika utvandrade en miljon svenskar. Men Sverige var också ett invandringsland.
Invandrarna kom i första hand från det ryska imperiet, som då omfattade Finland, de baltiska länderna och största delen av Polen.
   Judarna intog en särställning. De var många och hade en gemensam kultur och ett gemensamt språk: jiddisch.
   De utsattes för diskriminering och förföljelse. Efter mordet på tsar Nikolaus 1881 blev pogromerna mer systematiska.
   Till Sverige – och Lund – flydde ortodoxa ryska judar, framför allt från Litauen, men även från Polen, mellan 1870 och 1914, då nationsgränserna stängdes.

Sverige låg nära och ansågs vara ett tryggt och fredligt land. Invandringen skedde i två steg. Först kom unga män och familjefäder. När de etablerat sig i Lund följde familjerna efter. Människor med samma språk, kultur och religion slog sig ner på samma ort. Ofta var de släkt och härstammade från samma stad eller by.
   Så var det också med den svenska utvandringen till Amerika. Många Älghultsbor hamnade i samma del av Chicago, etablerade svenska butiker och läste svenskspråkiga tidningar.
   Så är det nu. Eritreaner från Keren slår sig ner hos grannar och släktingar i Rosengård och läser tidningar på tigrinja på biblioteket.

Till Lund flyttade ortodoxa judar från Kaunas, Pumpenai, Trishki och andra ukrainska städer. De tog ofta båten från Königsberg, nuvarande Kaliningrad.
   De grundade ett litet judiskt samhälle, en shtetl, i den stadsdel som kallas Nöden. Där talades jiddisch och där firades gudstjänster enligt den mosaiska religionen (som myndigheterna kallade den).  Judisk religion styrde det dagliga livet.

   Arbetsveckan slutade på fredagseftermiddagen. Sabbaten firades i synagogan. Eftersom den judiska arbetsveckan skilde sig från den svenska försörjde sig många som gårdfarihandlare.
   Förutsättningen för gårdfarihandel var att bönderna i Skåne och södra Småland hade lite slantar och behövde vissa varor som t ex tyg. De kunde visserligen fara till stan och handla, men det var ju bekvämare om en gårdfarihandlare kom med det de behövde.
   Älghult 25 mil norr om Lund besöktes regelbundet av den judiske gårdfarihandlaren Sender långt in på 1940-talet.
   Omkring sekelskiftet 1900 hade Lund en befolkning på cirka 20 000 invånare, och då fanns det kanske 500 judar i Nöden. Den lilla stadsdelen Nöden utgjorde en på många sätt främmande enklav mitt ibland lundaborna och skåningarna.

Hur blev de bemötta? Myndigheterna var förstås misstänksamma. Det var svårt att kontrollera en befolkning som ständigt skiftade genom att familjemedlemmar och släktingar flyttade in, samtidigt som andra flyttade ut till andra svenska orter och till Amerika.
   Till en början gjorde språksvårigheter det besvärligt att kommunicera med nykomlingarna. Ofta var kvinnorna de som sist lärde sig svenska.
   De fattiga lundabor som var grannar till de judiska invandrarna tycks ha varit toleranta. Många hade säkert som August Palm arbetat i Danmark och Tyskland och vant sig vid främmande språk och seder.
   Men ofta möttes judarna med misstänksamhet och antisemitism. Kanske mest från myndigheterna och akademikerna, som i Lund ofta utgör en stat i staten.
   Jag har många gånger undrat hur de kände det under förintelselägrens och den öppna antisemitismens tid före och under andra världskriget.

Somliga familjer blev kvar i Lund och lever här än idag, hundra år senare. Jag har haft anledning att samarbeta med åtminstone en, vars förfader hörde till de första immigranterna i Lund tre generationer tillbaka. Eller fyra.
   Judarna i Nöden fick ett civiliserat bemötande trots att landet var fattigt. De visade sig snart vara en tillgång för Lund.
   Det rika Sverige har idag resurser att ta emot 100 000 invandrare om året. Nu vill Kristdemokraterna bromsa invandringen genom att minska de redan låga ersättningarna och begränsa flyktingarnas uppehållstillstånd till tre år. För att vinna röster. De borde oroa sig för de röster de förlorar.
   Lund har alla förutsättningar att visa generositet mot det 80-tal EU-migranter som finns här just nu. Gästfrihet är en gammal svensk – och skånsk – tradition. Särskilt i juletid.

Källa: Anna Svensson, Nöden – en shtetl i Lund, Gamla Lund, 1995

Vi i vänsterpartiet vill se en helt annan utveckling inom vården av Saima Jönsson Fahoum

Det behövs en skattehöjning för att finansiera alla de tillkortakommanden som finns i dag. Detta för att bygga en arbetsmiljö där samverkan, öppenhet, dialog sätts i centrum. Där personalen känner sig som den värdefulla resurs de faktiskt är.

Bland våra vallöften fanns 200 nya vårdplatser. Det är ungefär lika många som nu står tomma i den skånska vården p.g.a. urusel personalpolitik. Redan tidigare tävlade vi med alla OECD länderna om lägst antal vårdplatser.

Nu lär vi ha vunnit. Liksom vi gjort när vi i hård konkurrens intagit tätplatsen av OECD länderna när det gäller ökningen av den ekonomiska ojämlikheten under senare år. Detta genom bl.a. försämrade arbetslöshets -och sjukersättningar och genom upprepade jobbskatteavdrag.

Vi vill sänka avgifterna i vården. SKL har rekommenderat att avgifter används för att styra patientströmmar, inte för att finansiera verksamhet, eftersom de är marginella i budgeten. Men en avgift på 450 kronor är inte marginell för den enskilde. Det är orimligt att personer med knappa inkomster utsätts för detta om de behöver akut vård.

Inte heller är det rimligt att cellprovs- och mammografi- undersökningarna skall vara beroende av betalningsförmåga. Det är självklart lätt att välja bort dessa till förmån för t.ex. barnens behov när resurserna är små.

Att belägga sköterskebesök i primärvården med avgift på 50 kr är totalt improduktivt. Vi vill ju att så många besök som möjligt sker hos dem. Det är bedrövligt att se äldre, trötta patienter köa framför receptionen med sina rullatorer inför sköterskebesök. För att sedan betala en avgift som är fullständigt betydelselös och möjligen lägre än vad kostnaden för registreringen belöper sig till.

Beträffande jämställdhet har region Skåne år efter år intagit en jumboplats i nationella jämförelser.

När det gäller specialistvårdvalen vill vi utarbeta en plan för att återta dem i egen regi. Här är ju även universitetssjuk-husen utsatta för den kompetensflykt som utskiftningen från klinikerna innebär. Samtidigt har sjukhusen kvar sistahandsansvaret, ansvar för de svårast sjuka och ansvaret under jourtid som utgörs av 128 timmar, inte 40! Det leder till tung jourbörd för de läkare som finns kvar på kliniken. I Malmö har hudkliniken nu halvårslånga köer.

Men inom Vårdvalen sätter man själv sin agenda och bestäm-mer sin volym eftersom de är taklösa. Var kostnaden hamnar är tydligen inget problem medan sjukhusen haft hårda besparingskrav.

Beträffande utbildning, forskning och utveckling är Vårdvalen förödande.

Avkastningskraven inom offentlig primärvård är en orättvis pålaga liksom att man påtvingat dubbla chefsled. Nu finns en enhetschef och över denna en VC chef på alla VC Det bör förändras med omedelbar verkan. Dessutom kan den offentliga vården inte sätta egna löner och blir därför beroende av hyrläkare i stor utsträckning.

Städet skall tillbaka i egen regi liksom ambulanserna.

Den organisation som kallas 2.0 och som tvingades på regionen illegalt innan extra fullmäktigemöte måste inkallas för att legalisera eländet måste bort. Sjukhusen i Malmö och Lund återupprättas som självständiga universitetssjukhus

Mörkret i Gaza av Gunnar Olofsson

Vintern har kommit såväl till oss i Sverige som till människorna i Gaza. Men medan vi kan stänga dörren om oss mot kyla och vind, och tända ljus i mörkret, tvingas Gazaborna framleva sin julmånad i fuktiga, dragiga, mörka och ofta förstörda bostäder utan fungerande el och vatten.
   De ständiga strömavbrotten i Gaza påverkar i stort sett alla delar av människors liv – mat, vatten, avloppsrening, sjukvård, utbildning. Krisen började egentligen redan 2006 när israeliskt stridsflyg bombade alla sex generatorerna i Gazas enda kraftverk. Kapaciteten har aldrig kunnat återställas och sedan Israel under sommarens offensiv åter attackerat kraftverket har situationen blivit förödande.
   El-systemet i Gaza har således bara delvis kunnat repareras. Israels blockad hindrar nödvändiga reservdelar att komma in, och man fortsätter att systematiskt sabotera livet för de inspärrade Gazaborna. Vid varje tidpunkt är idag minst var tredje hushåll i Gaza helt utan el. Människor får inte den sjukvård och utbildning de har rätt till. Vattenreningen fungerar inte och varje dag spolas enorma mängder orenat avloppsvatten ut i havet eller - när regnen slår till - ut på gatorna bland de skadade och förstörda husen.
   Brist på matvaror och rent vatten skapar en grogrund för olika sjukdomar, och en stor del av Gazas barn är idag både undernärda, drabbade av infektioner och traumatiserade av krigsupplevelser. Den senaste israeliska militäroffensiven kostade 2.193 palestinier, varav 519 barn, livet, medan över 10.000 lever med resultaten av olika skador. 60% av befolkningen är arbetslös, 80% är beroende av livsmedelsbistånd och 90% lever under fattigdomsgränsen.
   Israels attacker mot Gazas fiskare har också ökat. Nyligen arresterade israelisk sjömilitär 12 fiskare, beslagtog 5 båtar och förstörde mängder av utrustning i ett enda tillslag. Fisket är ett av få sätt för Gaza att alls få in någonting i sin ekonomi på normalt sätt, när exporten av allt det som Gaza en gång producerade upphört. Därför stoppas det. Gaza skall inte få leva och utvecklas.
   Blockaden av Gaza är ett förfärligt exempel på brott mot internationell rätt, och det är skrämmande att EU, och våra egna regeringar i Sverige, inte lyft ett finger för att få det här att ta slut, utan bara låter det fortsätta. Vad tror man skall hända? Hur hoppas man att palestinska föräldrar, som gång på gång förlorar sina barn, skall tänka om Israel, om fred och försoning? Hur länge dröjer det innan spänningarna byggts upp på nytt, och vi får se ännu ett utbrott av krig och förstörelse, och ny massdöd bland palestinierna?
   De svenska politikerna blundar och folk i gemen är upptagna av sina julförberedelser. Hoppet om en fredlig och rättvis lösning av konflikten i Israel/Palestina dör långsamt i takt med att mörkret tätnar. Men låt oss åtminstone, när vi nu kurar ihop oss i våra varma hus, skänka våra medmänniskor i Gaza en enda tanke.

2200 palestinier erased av Gunnar Stensson

2200 Gazabor dödades under de 51 dagar Gaza-kriget varade.  66 israeliska soldater och 5 civila israeler dog. Kriget utbröt den 17 juli.

Före kriget 1948 mellan arabländerna och Israel bodde många Gaza-bor vid kusten i städer som Ashkelon. Under striderna flydde de till Gaza, och de städer de en gång bott i blev en del av Israel.
   Till att börja med såg Gaza ut som ett läger. UNWRA försåg flyktingarna med tält i väntan på en permanent lösning. Men det blev ingen lösning och palestinierna förlorade sina hem för alltid.
   Palestinierna kallar detta nakba – katastrofen. Flyktingarna utgör nu 1,2 miljoner av Gazas befolkning som uppgår till 1,8 miljoner. De 600 000 övriga har levt i Gaza under generationer.

Gaza är ett fängelse, helt omgivet av murarKusten patrulleras av den israeliska flottan. Det finns sex övergångsställen. Passagerna till Egypten har stängs på grund av den egyptiska diktaturens rädsla för kontakter mellan Hamas och det muslimska brödraskapet.
   För att passera till Israel genom Erez, det viktigaste övergångsstället, krävs tillstånd från de israeliska myndigheterna. Sådana tillstånd beviljas mycket sällan.

Gaza har varit belägrat under nästan hela sin historia. Belägringen skärptes när Hamas tog makten 2006. Hamas och ledarna på Västbanken försonades för några månader sedan, men nya konflikter uppstod och Gaza saknar idag politiskt ledarskap.

EU-domstolen i Luxemburg beslöt den 17 december att Hamas ska tas bort från EU:s lista på terrororganisationer eftersom Hamas uppförts där på felaktiga grunder. Det var efter amerikanska påtryckningar i samband med the war on terrorism som Hamas terrorstämplades för tretton år sedan.
   Domstolens ställningstagande har stor praktisk betydelse eftersom det leder till att sanktionerna som omöjliggjort Gazas återuppbyggnad tas bort. Men processen kan komma att ta tid.
   Samma dag, den 17 december, beslöt också EU-parlamentet med stor majoritet att erkänna Palestina som stat.

Beit Hanoun i nordöstra Gaza är en av de värst bombade städerna. Anledningen till att så många civila dödats där är att invånarna ingenstans hade att fly.
   Ungefär 500 000 civila sökte skydd i UNRWA:s skolor. Sjukhuset i Gaza City är fullt av stympade offer, barn och vuxna om varandra. Många har förlorat sina ögon.
   11553 hem är förstörda och man bedömer att det innebär att 68162 palestinier är hemlösa på grund av kriget.
   Israel har bombat sönder Gazas vattenreservoarer och en pumpstation för avloppsvatten nära kusten, så att kloakvattnet nu orenat flyter rakt ut i bukten.
   Innan man kan börja återuppbygga måste man röja bort 2,5 miljoner ton ruinrester.
   Sedan behövs 400 lastbilslaster cement per dag till återuppbyggnaden. Israel kontrollerar tillgången.

   Förra veckan släppte Israel in 2 lastbilslaster cement.

Faktauppgifterna ovan är hämtade från en artikel av Sarah Helm i Newsweek den 19.12.2014.
   Tidskriftens framsida visar ett foto med fem palestinska barn under ett enda ord: ERASED, utplånade. Artikeln berättar hur det gick till.
   Den 21 juli träffade en israelisk raket grannhuset. Familjen rusade ut. När de hunnit tio meter från dörren hördes ljudet av en drönare.
   Israelerna måste ha sett oss, berättar mannen. Drönare ser allting. Sen minns jag ett dammoln och jag tittade efter mina barn. Barnen hette Mustafa, 9, Ghaida, 8, Abdul Rahman, 6, Balruddin, 5, och Dalal, nio månader. Deras mor hette Shireen.
   Alla dog utom Balruddin, som förlorade en njure. Fadern förlorade sin vänstra arm.
   Det var inte den enda familj som utplånades. Människorättsorganisationer har upprättat en lista över 97 familjer som förlorade mellan sju och tjugofyra familjemedlemmar. Dessa familjer räknas som erased.  Utplånade. Förintade.

Den 17 december möttes representanter från mer än 200 länder som ställt sig bakom den 4:e Geneve-konventionen som skyddar civila i krig för att debattera Israels politik i Gaza, den ockuperade Västbanken och östra Jerusalem.
   USA försökte förmå Schweiz att förbjuda mötet.

Det är betydelsefullt att en ansedd amerikansk tidskrift så tydligt tar ställning i Gaza-konflikten.
   Artikeln har publicerats inför mötet om Genevekonventionen den 17 december. Delegaterna från länderna som står bakom konventionen kommer att läsa den.
   Det skulle jag önska att också VB:s läsare gör. Texten ovan är bara ett kort och torrt referat av några uppgifter i Sarah Helms artikel. Newsweek kostar 60 kronor i SJ-kiosken.
 

 

Den fullständiga versionen kan läsas i The Aftermath. A correspondents return to Gaza, Sarah Helm. Newsweek insights.