Tomt. Torftigt. Trist. Tragiskt. av Gunnar Stensson

 

Att i timmar, dagar, månader och år fokusera på metoder att slippa betala skatt!
   Att muta dussintals jurister och ekonomer att förslösa sina liv i byråkratiskt sökande efter luckor i lagstiftningen som kan utnyttjas för att slippa betala skatt!
   Att alltid fråga: Vad tjänar jag på det?
   Att motivera skattesmitning med frågan: Vad tjänar jag på att betala skatt?
   Det perspektivlösa i denna monomana besatthet. Egoismen. Det totala ointresset för andra.
   Jag talar förstås om Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling idag, den 6 november, samma dag som miljömötet startar för att försöka bromsa den klimatkatastrof Östling och hans gelikar bär huvudansvaret för.
   Vilka valde honom till ordförande i Svenskt Näringsliv? Säkert några av de 2000 svenska miljonärer och miljardärer som på samma sätt som han ansträngt sig för att smita från skatten?
   De är alla offer för samma religion, nyliberalismen, som gjort girighet till samhällsmotor. De är alla falska profeter. Vi känner dem på deras frukt.
   ”Den tillväxtfokuserade kapitalismen hotar planetens bräckliga klimat. Låt oss förverkliga ett ekonomiskt system som är människans och skapelsens tjänare snarare än vår härskare och exploatör.” (Pelle Strindlund, SDS 5/11)
   Låt oss omyndigförklara Leif Östling och uppdra åt en statssekreterare att förvalta hans förmögenhet! De övriga 2000 skatteprofitörerna måste förpliktas att betala sina skatter.
   Liksom kungen.
   Då får vi råd med 100 000 nya sjuksköterskor i äldreomsorgen eller skolor för 400 000 barn.
   Inte ska pengarna förslösas på lyxjakter med garage för ubåtar. Vi vet vad som kan ske i privata ubåtar.

Drömmarnas rike av Staffan Lindberg

Här är det tillåtet för vuxna att drömma sig bort en stund. Något som annars bara är förunnat barn och pensionärer.
74 år och med barnbarnen i Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Barnen då? De klarar sig själv, in och ut i Bullerbyn, längs kullerstensgatorna eller på skridskoisen i Söderhavet!

På min tid fanns bara Kalle Blomkvist och Pippi. Bovarna var Dunder Karlsson och Blom. Poliskonstaplarna Karlsson och Larsson, mest Karlsson.

Det var äventyret med Kalle som jag minns bäst. Tänk att få vara polis och fånga bovar! Riktigt försåtliga sådana. Och att den vita rosen var finare är den röda, förstod man också.

Men vad var sensmoralen i dessa sagor? Att barn också kan och måste tas på allvar. De är inte vuxna men har allt som behövs för att bli vuxna. Har dagens skola förstått det? Jag är inte säker på det.

Asylpolitiken en het potatis för sossarna. Agera! av Bertil Egerö

Det är svårt att i historien hitta något jämförbart till alla de protester som idag landat på regeringens och migrationsverkets bord. Rättsmedicinalverkets röntgenbedömningar av knän och visdomständer får kritik t.o.m. inom verket självt, och ifrågasätts inte bara av enskilda läkare utan också av läkarförbundet. Advokatsamfundet har riktat stark kritik mot osäkerheten i beslut baserade på sådana bedömningar.

Inte bara civilsamhället, utan politiker av olika kulörer, bland dem socialdemokrater, begär ett stopp på utvisningarna. Migrationsverkets förre generaldirektör kräver amnesti för de som kom under 2015. Under tiden fortsätter migrationsverket att uppgradera unga i ålder, och när de anses vara 18 placera dem var som helst i landets vuxenboenden. Lund följer efter med att med omedelbar verkan avvisa de unga från sina boenden, i praktiken göra dem hemlösa. Självklart vill de inte lämna den kommun där de har sin skola, sina vänner, sina svenska nätverk.

I april skrev jag ett medborgarförslag om att de unga ska få stanna genom överklagandeprocesser etc. Bortåt 700 lundensare stöttade. F! skrev en motion i samma riktning. I september fann kommunfullmäktige för gott att bordlägga ärendet – sossarna kände trycket, följde inte Stockholm, Malmö m fl orter i att låta de unga stanna, men valde att avvakta besked om ev. mer pengar ur den statliga budgeten. Nu är det dags: riksdagen väntas besluta om budgeten om ca tio dagar. Vi behöver underhålla pressen på regeringen, och på vår egen kommun.

Det gäller att förstärka protesterna inom socialdemokratiska partiet. Över hela landet skriver nu enskilda människor till sosse-politiker i sina kommuner. Ett enkelt bidrag med potentiellt stor verkan.

Får Lund mer pengar ur statsbudgeten förbereds ärendet på nytt inför kommunstyrelsemöte den 6 december, och kommunfullmäktige beslutar den 20 december. Ju mer de känner trycket från medborgarna, desto svårare har de att fortsätta avvisningarna.

Idag sände jag ett öppet brev till migrationsministern och vd för migrationsverket, se nedan. Kanske tas det emot för publicering i någon tidning.

---

Öppet brev till migrationsministern Heléne Fritzon, och till migrationsverkets vd Mikael Ribbenvik

Arton år är inte detsamma för afghanska ungdomar som för svenska
Se de unga asylsökande som vad de är: unga människor utan färdig grundutbildning, utan djupare kunskap i svenska. Unga vars liv hänger på de kontakter de lyckats skapa i sin närmiljö. Vars integrering beror på möjligheten att fortsätta sin utbildning där de börjat den. Anpassa er politiska praktik så att de får leva vidare med de svenska kontakter de lyckats få i sin närmiljö.

De flesta svenska ungdomar slutar gymnasiet omkring 18-årsåldern. Då har de 12 års gedigen skolutbildning bakom sig, och en lika gedigen erfarenhet av vårt samhälle, dess kultur och samlevnadskoder.

De afghanska barn som lyckades nå Sverige under 2015 – 2016 har nu, på knappt två år, lyckats lära sig elementär svenska. De har börjat förstå vilket samhälle de lever i, de har fått vänner och stöttare bland oss svenskar. De har lärt sig maktens mysterier: socialsekreterare, HVB-hemmens föreståndare, offentliga biträden och – mest svåråtkomligt – migrationsverket.

Vi alla, ni också, ”visste” – eller hur? att dessa barn skulle bli äldre och efter några år nå den ålder där de i svensk lag blir vuxna. I juridisk mening. I social mening, som nykomlingar till vårt samhälle, vårt skolsystem, är de ännu långt ifrån vuxna.

Det är hög tid att detta sjunker in hos politiker och tjänstemän, och resulterar i helt andra sätt att hantera asylungdomarna än vad som sker idag. Att skicka iväg ungdomar till vuxenboenden varsomhelst i landet enbart för att de blivit – eller bedömts vara – 18 år är exakt vad som inte ska göras. I stället ska de kunna bo kvar i den kommun de landat i. Genomföra asylprocessen, fortsätta skolan, samt med uppehållstillstånd gå genom återstående stadier till vuxenlivet.

I korthet: För alla de som fått uppehållstillstånd, och för de som ännu finns i kön, och som under tiden fyller 18 år, måste följande regel gälla: låt dem stanna kvar i sin ’hemkommun’ den tid det tar att från ’svenska för invandrare’ avsluta gymnasiets sista klass.

Den reformen kräver omtänk på alla nivåer: en asylsökande ungdom kostar lika mycket i sin kommun som i migrationsverkets boende. Staten behöver omdirigera sina medel till kommunerna; kommunerna behöver planera för boenden och skola till fler asylsökande över längre tid. Migrationsverket avlastas uppgiften att hålla boenden för ’nya’ vuxna, och kan fokusera på sin huvuduppgift: asyl eller ej.
Lund den 9 november 2017
Bertil Egerö, God man, Lund  

Höje å vattenråd invaderar Lunds utbyggnad av Gunnar Stensson

Lund är en lång backe och nedanför den ligger Höje å. Ån ligger nedsänkt i landskapet och skyddas av vildvuxen grönska. Där kan man röra sig fritt utan att bli sedd, tillsammans med rådjur och rävar, andfåglar och skarvar, näktergalar och svanar, humlor, trollsländor och fjärilar. Där kan man plocka björnbär och hallon, äpplen och plommon. Där ser man karparna leka i juni och hör grodornas högljudda kväkande när de parar sig. Där har jag tillbringat mycket tid, under många år.
   Så hamnade jag Höje å vattenråd i början av 2000-talet och återkom dit efter 2014 efter några års avbrott. I vattenrådet finns representanter för Lund, Lomma och Staffanstorps kommuner, jordägare och dikningsföretag.
   För 20 år sedan ägnade sig rådet (ja, det kallades något annat på den tiden) mest åt att försöka hindra övergödning. Fosfor- och kväve-utsläppen från jordbruket mättes ständigt. Det gällde att skydda Öresund från övergödning. Den viktigaste metoden var att skapa våtmarksområden. Det ledde till ständiga konflikter med jordägarna för åkermarken var värdefull.
   Ja, det var en mycket viktig verksamhet, men ingen brydde sig egentligen om vattenrådet utom de närmast berörda. Att jag hamnade där berodde på att ingen annan politiskt aktiv ville dit.

Nu är det annorlunda. Klimat- och miljöfrågor står i centrum. Stormar och störtregn är våldsammare och förekommer oftare. Översvämningar blir allt vanligare. Havet hotas inte bara av övergödning utan också av plastpartiklar från stadens konstgräsplaner. Insekterna slås ut. Jag har iakttagit att förekomsten av bin, humlor och trollsländor minskat, ja även småflugor och spindlar förekommer alltmer glest. Det är inte hållbart. Näringskedjorna klipps av. Gräsmattor behöver bli ängar med en mångfald av örter Den biologiska mångfalden är nödvändig.
   Lund är på väg mot sin största expansion hittills. Helt nya stadsdelar ska byggas i Källby och Brunnshög, andra ska förtätas. I stadsplaneringen blir det viktigt att skapa ”gröna ytor och blågröna strukturer”. Det betyder ett system av dammar, våtmarker, diken och rör för att ta hand om vattnet. Mängden hårdgjorda ytor fördubblas. Dagvattnet flödar över tak och asfalt och ner i gatubrunnar. Till slut hamnar det i Höje å. Ett kraftigt regn kan förhöja vattennivån flera decimeter och översvämma stora områden på några timmar. Föroreningar från bildäck förgiftar vattnet.

Så nu är Höje å vattenråd uppe och härjar i hela Lund, anlägger ängar, diken, dammar och träddungar och ”boulevardiserar” gator. Det är det som kallas blågröna strukturer. Björn Abelsson är ordförande både i Byggnadsnämnden och Vattenrådet, lämpligt nog. Massmedia intresserar sig. Lund är visserligen mindre hotat av klimatförändringen än till exempel Lomma där ån regelbundet flyter ut över gatorna och in i källarna, samtidigt som havsvattnet sköljer över vallarna. Men även i Lund hotas bebyggelsen nere vid ån och på ställen som ligger lägre än omgivningen.

Nu yttrar sig Vattenrådet om översiktsplanen. Det pekar framför allt på konflikten mellan å ena sidan förtätningen av staden och expansionen av bebyggelsen och å den andra de gröna miljöerna, ekosystemen och ”de blå strukturerna”, det vill säga nätverket av dammar, vattendrag och diken.
   Vattenrådet varnar för riskerna. Men det berömmer också många av de insatser som faktiskt görs, till exempel försöken att åstadkomma ”mångfunktionella ytor” av fotbollsplaner och golfbanor.
   Det betonar att Lund är en av de städer i Sverige som har minst grönytor per invånare.
   Oändligt mycket mer vore att säga, men det osagda får fyllas ut av läsarens tankar och fantasi.

Observatoriet av Ann Schlyter

Nu har Observatoriebyggnaden stått tom i sexton år. Sånär som den natt för ett par år sen då vandaler bröt sig in och härjade. Som väl är har ingen bränt ner den fullständigt, byggnaden har faktiskt upprustats. Även oanvända byggnader måste underhållas, och dom mår inte bra av att stå tomma och kalla. Parken genomgår för närvarande också ett upprustningsprogram, men utan några radikalare grepp för att göra den mer attraktiv.
 

Hybrid parks workshop i Lund
 

Under förra mandatperioden deltog jag som en av tre politiska representanter (s, m och v) för Lund i ett EU-projekt kalla Hybrid Parks. Genom det fick vi se hur på många ställen i Europa man lyckades skapa fantastiska mötesplatser i staden.  Vi insåg vilken fantastisk resurs Observatorieparken och Observatoriet är för Lund. Den mest centrala delen av Stadsparken skulle kunna bli en vibrerande mötesplats för lundaborna. Vi kallade iden Plantor och Planeter. Men det blev inte mer än idéer, eftersom de stora partierna var inte beredda att stödja dem.

Observatorieparken
I början av denna mandatperiod skrev därför vänsterpartiet en skrivelse som lades fram i de tre närmast berörda nämnderna, tekniska, byggnads-, och servicenämnden. I den föreslogs att det skulle bildas en projektgrupp med personer från de tre nämnderna och med uppdrag att planera Observatorieparken i nära samarbete med föreningar och andra intressenter. Erfarenheterna vi fått del av i EU-projektet pekade mot att det krävdes en långsam och inkluderande planering om de fortsatta verksamheterna skulle bli framgångsrika.
 

 

Men skrivelsen antogs inte. Istället för detta lanserade s och mp ett förslag om att hålla en tävling om vad byggnaden skulle användas till. Det fanns redan många idéer och begränsningen till byggnaden var inte så lyckad. Vänsterpartiet stödde ändå förslaget i förhoppning om det ändå skulle leda till någonting. Men det gjorde det inte. I kommunstyrelsen avslogs efter lång tid förslaget. Och sen har inget hänt. Mina försök att få in insändare i Sydsvenskan har inte varit framgångsrika. Så i stort sett har det varit tyst tills i måndags då Föreningen Gamla Lund höll ett välbesökt möte om Observatoriets historia och framtid.

Museum eller nya förslag?
Efter ett intressant föredrag av Arne Ardeberg om den astronomiska forskningen och undervisningens historia blev det paneldebatt om vad som bör göras. Stadsantikvarie Henrik Borg berättade om byggnadens status som byggnadsminnesmärke och om lagar och regler som definierar handlingsutrymmet för vad man kan göra med en sådan byggnad. Christer Wallin (m) förde fram idén om att göra byggnaden till astronomiskt museum, och fick stöd från vetenskapens representant, föredragshållaren, som dock med viss bitterhet berättade att detta förslag hade framförts redan för 16 år sen när kommunen övertog byggnaden, och att det då också fanns en donator som varit villig att betala. Sen blev det inte mycket av debatt, för Björn Abelsson (s) deklarerade att de skulle komma med ett förslag om två veckor. Och Cecilia Nelson som talade för Föreningen Gamla Lund berättade att även de arbetade på ett förslag som snart skulle offentliggöras.
Att behålla kopplingen till observatoriets ursprungliga användning är ingen dum idé, men jag vill gärna se en något mer levande verksamhet än ett museum. Skulle det gå att få in ett mindre planetarium som kunde locka barn och skolor? Någon interaktiv verksamhet kring klimatfrågor? Naturskolan, som redan finns i parken, borde kompletteras med en stadsmiljöskola. Vänsterpartiet pekade i sin skrivelse för ett par år sen på många möjligheter, till att skapa en aktiv och attraktiv park.
 

 

Någon barack i parken kan med fördel tas bort och man kan bygga en stor permanent dansbana med tak. Sommarlunds dansbaneinitiativ är fantastiskt roligt och populärt, men dansbanans kvalitet är för bedrövlig. En dansbana med tak skulle också kunna användas för andra mindre event. De övriga husen i parken kan fyllas med kulturaktiviteter. Det fattas lokaler i Lund för musikrepetitioner och ateljéer för bildkonstnärer. Parken skulle kunna ha skulpturutställningar. Ja, detta är bara exempel, möjligheterna är obegränsade, men som sagt, planeringen måste ske tillsammans med berörda föreningar.  
Ann Schlyter, suppleant för v i byggnadsnämnden och medlem i bevaringskommitten

Tio dagar … av Owe Svensson

De flesta av oss hade nog önskat att den ryska revolutionen skulle ha mynnat ut i ett annat resultat än det som blev fallet. Att ryska folket skulle besparats ett samhälle cementerat i en beslutsstruktur som berövade medborgarna initiativförmågan, ett samhälle som inte klarade av att förse sina medborgare med materiell standard jämförbar med grannländer i Europa, som tom skötte jordbrukspolitiken så uselt att det uppstod svält bland befolkningen, ett samhälle präglat av bombastisk betongarkitektur och sträng ideologisk styrning, men som ändå var så ömtåligt att det inte tålde att avvikande uppfattningar och kritik fick nå offentligheten och att de som gav uttryck för samhällskritik var så farliga att de måste utpressas eller fängslas och placeras i arbetsläger. Ett samhälle som dessutom kunde tillåta en tyrann att terrorisera och begå massmord mot sin befolkning. 

Å andra sidan är nog de flesta av oss på det klara med att någon form av samhällsförändring var nödvändig. Att tsarväldets förtryck behövde brytas. I början av 1900-talet mognade de revolutionära stämningarna Ryssland och speciellt i Petrograd och i mars 1917 vägrade slutligen militären att lyda order från tsaren och han kunde störtas från makten.

Om man vill lära sig mer om vad som hände just under tiden då allt stod och vägde, tiden från tsaren fall till bolsjevikernas maktövertagande och framför allt om dagarna kring själva maktövertagandet, kan man läsa den amerikanske journalisten John Reeds bok ”Tio dagar som skakade världen”. John Reed befann sig i Petrograd under själva oktoberrevolutionen. Han besöker möten av olika slag, intervjuar olika personer och samlar flygblad, proklamationer och tidningssammandrag på franska från ryska tidningar. Med utgångspunkt från detta beskriver han väldigt levande om vad som hände de här dagarna. John Reed var själv kommunist och tack vare det kunde han få tillträde till platser, möten och sammankomster genom pass som utfärdades av olika revolutionära kommittéer.
 

Revolution eller kupp?
Många borgerliga debattörer har funnit det väldigt viktigt att definiera bolsjevikernas maktövertagande som en kupp. Genom att hävda att det var en kupp, vill man säga att bolsjevikerna inte hade något folkligt stöd, att det bara var en mindre krets kring Lenin och Trotskij som genomförde maktövertagandet. Dessa debattörer menar att om bara den provisoriska regeringen, som tillsattes i samband med februarirevolutionen, hade fått verka ostörd så hade ett demokratiskt samhälle, likt det som t ex utvecklades i Sverige, blivit resultatet. Detta är en otrolig förenkling och tar inte hänsyn till att många olika krafter var i rörelse vid den här tiden. John Reeds bok ger en bild av en politisk häxkittel med många olika politiska partier, många av dem med olika varianter av socialistisk prägel, men också borgerliga partier och att överhet och adel fortfarande utgjorde politisk kraft. I denna röra finner man också ett otal olika fackföreningar, politiska råd och kommittéer och stadsduman plus ett antal tidningar, som på olika sätt håller en livlig politisk debatt igång. Hur stort folkligt stöd bolsjevikerna verkligen hade vid maktövertagandet kan nog ingen veta. Inget val genomfördes ju vid denna tidpunkt och knappast någon opinionsundersökning. 

Petter Larsson skriver i sitt referat från en utställning på Tyska historiska muséet i Berlin i Sydsvenskan den 7/11: ”Inte minst får man klart för sig varför den av nutida liberaler och socialdemokrater så älskade provisoriska reformregeringen under Kerenskij föll så lätt. Det berodde på att man helt hade ignorerat de två för de breda folklagren helt centrala politiska frågorna. Omfördelning av jorden sköts på en osäker framtid och i stället för att avsluta kriget med Tyskland, intensifierade man det.” Detta stämmer väl överens med beskrivningen i John Reeds bok. Den provisoriska regeringen skulle under alla omständigheter säkert inte ha fått regera ostörd och det finns säkert många tänkbara alternativa utfall på de politiska händelserna vid den här tiden. Ett eldorado för den som vill skriva kontrafaktiska romaner.

Omedelbar fred
John Reed beskriver hur man dagen efter att den provisoriska regeringen hade störtats och ministrarna fängslats, läser upp en proklamation ”Till folken och regeringarna i de krigförande länderna” i de allryska sovjeternas kongress för godkännande. Proklamationen föreslår att man omedelbart skall inleda förhandlingar om en rättvis och demokratisk fred, en omedelbar fred utan tvångsannexioner och krigsskadestånd. Med begreppet tvångsannexion menades ”varje anslutning av en liten eller svag nationalitet till en stor och stark stat utan den förras klart uttryckta och frivilliga samtycke och önskan … Det betyder föga om denna vilja uttryckts genom press, folkmöten eller beslut av politiska partier eller genom upplopp och oroligheter mot förtryckaren.”   Ett sympatiskt anslag tycker jag. Kan det vara innehållet i denna proklamation som gjorde att bolsjevikerna så småningom lät de baltiska länderna och Finnland bli självständiga eller var det så att proklamationen, som många andra politiska intentioner, föll i glömska och att hårda realiteter slutligen avgjorde? 
Det blev ingen omedelbar fred, men redan den 13 november 1917 kontaktade Lev Trotskij det tyska överkommandot för att anhålla om ett vapenstillestånd. I mars 1918 fick man ett separat fredsavtal med Tyskland, men istället fick man ett ödestiget inbördeskrig som säkert påverkade utfallet av den ryska revolutionen mer än något annat.

Den ”judiska och demokratiska” staten, avsnitt 1. Apartheidmurar av Ulf Nymark

Apartheidmuren i Bethlehem

Som framgår uppmärksammas en nordamerikansk murbyggare.

Redan innan ”Skammens mur” i Berlin hade fallit planerade regeringen i den ”judiska och demokratiska” staten Israel en ”Skammens mur” runt och på den ockuperade Västbanken i Palestina. Men muren/barriären byggs inte bara längs den s k gröna linjen, dvs gränslinjen mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken.

Muren – dubbelt så lång som ”gröna linjen”
Muren/barriären är mer än dubbelt så lång som ”gränslinjen” från sexdagarskriget 1967. Bara ca 20 procent av sträckningen går på den ”gröna linjen”, resten inne på palestinsk mark. Än så länge är bara delar av sträckningen byggd som mur, t ex vid Bethlehem, Tulkarm och vid al-Quds/Jerusalem. I övrigt består barriären av elektriska stängsel, och ”rakbladstaggtråd” (en ”utveckling” av den traditionella metalltråden, vars ”piggar” ersatts av små rakbladsvassa tunna metallplattor). Sträckningen i sin helhet övervakas av en rad kontrollstationer och vakttorn med till tänderna beväpnade vakter (maskingevär, stridsvagnar) och en uppsjö av övervakningskameror och elektronisk övervakningsutrustning.
 

Apartheidmuren i Bethlehem med ockupanternas vakttorn

Speciella tillstånd för passage
Strängt övervakade kontrollstationer finns med endast sparsamma mellanrum. De är bemannade av militär eller tungt beväpnad paramilitär polis. Genom muren/barriären får Västbankens palestinier passera enbart med tillstånd från ockupationsmakten. En del med ”permanenta” tillstånd (citationstecknen för att markera att dessa tillstånd kan dras in med omedelbar verkan) eller tillfälliga tillstånd. Trots tillstånd kan passagerna stängas i timtal eller tillstånden förklaras ogiltiga. Det innebär att akuta sjuktransporter allt som oftast fördröjs – kanske i timtal – vilket lett till dödsfall. Likaså har havande kvinnor tvingats föda vid vägspärrar på grund av nekad eller fördröjd passage. De flesta palestinier på Västbanken har inte möjlighet att i normalfallet ta sig till al-Quds där en av islams allra heligaste platser finns, al-Aqsamoskén.
 

Apartheidmuren i Bethlehem med ockupanternas vakttorn
 

Vägar – bara för israeler
Barriären går således i stor utsträckning på ockuperad mark på Västbanken. Gamla vägar mellan städer, byar och odlingar stängs av. På så sätt har barns skolvägar avstängts eller förlängts med långa omvägar för att komma igenom en passage med vägspärrar. Inte sällan nekas passage. Likaså avskärs jordbrukarna från sina marker, vilket gör att de inte kan bruka dem. Israeler, som inne på Västbanken har egna vägar där palestinier inte får färdas, har givetvis inga som helst problem att passera kontrollerna vid murpassagerna. Västbankens dryg 700 km långa vägsystem för fordon är merparten endast till för israeler. Palestinier får inte färdas där, utan hänvisas till vägar med sämre standard och oftast långa omvägar. Men ibland löper palestiniernas vägar parallellt med de israeliska – då omgärdas de för israeler reserverade vägarna med – ja, just det: murar. På hela Västbanken finns mer än 600 vägspärrar och avstängningar med betongblock. Detta på en yta ungefär lika stor som halva Skåne (Västbanken är ca 5 600 kvadratkilometer till ytan). 

 

Graffiti på apartheidmuren
 

Massiv kolonisering
Men det är inte bara runt om Västbanken som barriärer byggs. Som bekant koloniseras västbanken av ockupationsmaktens befolkning. De kallas ”bosättare”, vilket kan ge sken av en stillsam etablering av fredliga människor i små pittoreska hus och prydliga grönsakstäppor. Vad det handlar om är i själva verket en massiv kolonisation av det ockuperade området, helt i strid mot internationell rätt. Uppskattningsvis har minst 600 000 kolonisatörer etablerat sig på Västbanken, inklusive östra al-Quds. (Palestinska invånare beräknas till ca 2,8 miljoner) Det handlar ofta – men inte alltid – städer med flera tiotusentals invånare. Alla dessa judiska kolonier är omgivna av murar och stängsel. Med beväpnade vakter vid grindarna. Inte bara militären, utan också de civila kolonisatörerna trakasserar ofta den palestinska befolkningen. (Mera om detta i kommande nummer av VB).
 

Mur och vakttorn vid Ramallah
 

Etnisk rensning
Israels officiellt uttalade syfte med mur- och barriärbygget är att det ska ge ökad säkerhet mot terroristangrepp inne i Israel. I själva verket torde finns flera syften med muren/barriären: att försvåra palestinsk handel med omvärlden, att försvåra kontakten med palestinier i Gaza och i östra al-Quds. Vidare att beslagta mark från palestinierna men också att göra det dagliga livet svårt för palestinierna. Strypningen av ekonomin, försvårande av att nå sjukvård och utbildning, trakasserierna och den dagliga förnedringen är ett led i att få palestinierna att lämna Västbanken och göra fältet fritt för att införliva ytterligare delar av Västbanken i staten Israel – på sikt hela Västbanken. Palestinierna på Västbanken och i östra al-Quds är utsatt för en hårdnande apartheidpolitik och en lågintensiv, men ständigt pågående etnisk rensning.

Källor:
Palestine, palestinians, Alternativ Tourism Group, Beit Sahour, 2008
Vad händer i Palestina? Olofsson & Österholm,eget förlag 2016
https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/we.html
Intervjuer och föreläsningar på plats på Västbanken, 22-29 oktober, 2017.

Palestinsk dröm om alternativ användning av militärens vakttorn

Foto, alla bilder: Ulf N

66 år i skolan 68. Summering:5 av Den Gamle

1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan, formellt för att stödja en kommunistisk regering, reellt för att öka det sovjetiska inflytande i regionen . USA, Storbritannien, Kina och Saudiarabien (Al Qaida, Usama bin Ladin) stödde kampen mot den sovjetiska invasionen. Den svenska Afghanistankommittén bildades.
   1989 drog Gorbatjov tillbaka de sovjetiska styrkorna. För sent. Kapprustningen med USA och nederlaget i Afghanistan hade uttömt Sovjetunionens krafter. Berlinmuren föll. Öststaterna blev självständiga. Den revolutionerande omvandlingen skedde under jubel, nästan utan blodsutgjutelse.
   På våren reste han till Budapest i en buss som hyrts för MFF-funktionärer. Han for genom DDR. Alla gränser var öppna. Vakttornen stod tomma. Taggtrådsstängslen hängde meningslösa. Det var i Ungern som järnridån öppnats för strömmen av flyktingar.
   Sovjetunionens inflytande över VPK upphörde. VPK blev V. Alla var inte överens. Somliga hade föreställt sig att kommunismen äntligen skulle förverkligas som en demokratisk rörelse när det sovjetiska förtrycket upphörde. Gorbatjov störtades och Jeltsin tog över. Sovjetunionen upplöstes.

I Sverige kom socialdemokratin tillbaka som dominerande politisk kraft med Ingvar Carlsson och Göran Persson. Mellanspelet med Bildt slutade i den ekonomiska kraschen med 500 procents ränta.  Vänsterpartiet växte under Gudrun Schymans ledning.
   Han hamnade i kommunalpolitiken genom att motvilligt åta sig att representera partiet i Lunds skolnämnd. Han efterträdde Rolf Nilsson som valts in i riksdagen. Rolf lugnade honom: ”I skolstyrelsen händer ingenting. Alla är överens.” Och det stämde till en början.
   Men efter något år omorganiserades skolsystemet och han övergick till den nya utbildningsnämnden som hade hand om Lunds fyra gymnasieskolor. Friskolereformen och kommunaliseringen genomfördes. Svensk skola skulle komma att förändras i grunden. Men den första tiden märktes ingen större skillnad.

Eritrea tog det mesta av hans tid och gav ett perspektiv på världshändelserna. 1989 dödades hans vän Lars Bondestam av en landmina vid gränsövergången till Sudan.  Striderna mellan EPLF och den etiopiska ockupationsarmén intensifierades. När det sovjetiska stödet till Etiopiens Mengistu-regim upphörde blev utvecklingen snabb. EPLF befriade Asmara i maj 1991. Tigrays befrielsefront TPLF tog makten i Addis Abeba och Mengistu flydde med statskassan.
   I september reste han tillsammans med 133 eritreaner och journalisterna Donald Boström och Karin Bojs till Asmara i ett chartrat plan för att fira befrielsen. Det var en upplevelse av odelad lycka.
   En folkomröstning om att göra Eritrea till en oberoende stat genomfördes 1993. Han fick uppdraget som valövervakare i hamnstaden Massawa. Donald Boström följde med. Stora delar av staden låg i ruiner efter etiopiska bombningar. Någon vecka senare genomfördes folkomröstningen i Lund. Kort tid därefter hissades Eritreas flagga utanför FN-byggnaden i New York.  

   Det hade aldrig tidigare varit möjligt att besöka Eritreas städer, men nu fick han möjlighet att göra en rundresa. Behoven var stora och som företrädare för Eritreagrupperna i Sverige åtog han sig att verka för stöd till de eritreanska skolorna.
   De närmaste åren deltog han i en mängd solidaritetsmöten på olika orter i Sverige och internationella möten i Köpenhamn, Oslo, London och Bologna. Det ledde så småningom till att de svenska skolornas Operation Dagsverke kom att ägnas åt Eritreas skolor. 5 miljoner samlades in och staten bidrog med lika mycket. Eritreagrupperna fick det tunga ansvaret att tillsammans med den nya eritreanska administrationen fördela pengarna på skolbyggen och andra utbildningsinsatser. Elsa Grip i Lund ledde under många år detta arbete.
   Han hade övertagit ordförandeskapet för Eritreagrupperna efter Philip Gottlieb och gjorde regelbundna besök på Eritreas ambassad i Stockholm. Adhanom som var ambassadör var en lågmäld, klok man och blev senare en av de femton ledande eritreanska politiker som krävde att konstitutionen skulle antas och val genomföras.
   Tillsammans med Donald Boström och ambassadör Adhanom grundade han 1997 ett bredare Svensk-eritreanskt vänskapsförbund för det långsiktiga samarbetet mellan länderna. Målet var bland annat att skapa svensk-eritreanska kulturinstitutioner i Stockholm och Asmara. Det fanns mycket att bygga på: den svenska kyrkan i Asmara, mer än 10 000 eritreanska flyktingar i Sverige och den nu ganska breda svenska solidaritetsrörelsen. Kulturgrupper från Eritrea framträdde i Stockholm och på andra håll.

Arbetet i Lund inriktades på att göra Asmara till Lunds vänort. Adhanom besökte staden och förhandlade med Tetrapak om en eventuell etablering. Eritreas flagga vajade över förpackningsfabriken. Tillsammans med Elsa Grip och fullmäktiges ordförande Larry Andow reste han till Asmara. Där förhandlade de med utbildningsministern och stadsledningen om vänortsförhållandet och skolbiståndet.
   En förutsättning för den nu ganska tidsödande verksamheten var att han pensionerades 1997.
   Katastrofen drabbade Eritrea när han befann sig på ett möte i en skola med Örebros Eritreagrupp. Det var en vacker dag i början av juni 1998. Plötsligt kom två unga eritreaner inrusande.
   ”Dom bombar Asmara! Etiopien bombar flygfältet!” Alla rusade till tv-apparaten i lärarrummet. Kriget hade börjat. När han reste vidare till Göteborg hade han långt ifrån fattat katastrofens vidd.

Löven envisas... av Karin S.

Löven envisas
Vi vill fara mot himlen
inte plattas till

Vad ska hända med gamla Observatoriet?

Föredrag med efterföljande debatt
När? Måndagen den 6 november klockan 19.00
Var? Pingstkyrkan, Stora Södergatan 25

 

Föredrag av Arne Ardeberg, professor em. i astronomi
I föredraget beskrivs observatoriets olika byggnader – vilka funktioner hade de och vilka var personerna som arbetade där? Hur fördes diskussionerna innan institutionen flyttade? Dessutom berättas om den vetenskapliga aktiviteten i byggnaderna och dess resultat. Vilken roll har arbetet som utfördes i observatoriet spelat i den vetenskapliga utvecklingen?
   Följande medverkar i debatten: Björn Abelson, byggnadsnämndens ordförande, Henrik Borg, stadsantikvarie, Annika Eklund, kulturchef, Thomas Hellquist. professor em. i arkitektur och gestaltning och Christer Wallin, oppositionsråd.

Manifestation till minne av Kristallnatten 9/11 kl 18

 

Den 9:e november samlas vi på Stortorget i Lund för att gemensamt hålla en manifestation till minne av kristallnattens offer. I år är det 79 år sedan kristallnatten ägde rum i Tyskland 1938 då 400 judar mördades och 20 000 - 30 000 fördes till koncentrationsläger och över 7 500 butiker vandaliserades av nazister.
   Vi ser idag en växande nazistisk och fascistisk rörelse i Europa såväl som i Sverige. De höger extrema rörelserna växer i hela världen och vi kan inte låta dem göra det.
   Vi samlas 18.00 för att lyssna till tal, dricka en kopp kaffe, fika och tillsammans minnas och visa att vi aldrig accepterar den utveckling som vi nu ser sker. Låt det aldrig hända igen

Arr: Ung Vänster

Malmö, Staden och kapitalet

 

I Malmö kan Ståle Holgerssons bok "Staden och kapitalet" läsas tillsammans med Svenska Clartéförbundet. Bokcirkelgrupp på Kvarnby Folkhögskola (Industrigatan 4, Malmö)söndagen den 10 december kl 15.00. Anmälan till <forbundet@clarte.nu>

Terrordådet på Manhattan utnyttjas av Donald Trump av Gunnar Stensson

”Vi måste förbereda oss på att säkerhetschocker kommer att användas som förevändning att jaga och internera mängder av människor från de grupper som denna administration redan har i siktet: latinamerikanska invandrare, muslimer, ledare i Black Lives Matter, klimataktivister.”
 

Citatet är hämtat från Naomi Kleins aktuella bok Nej är inte nog. Hennes varning har besannats. Terrordådet i Manhattan gav Donald Trump en efterlängtad chans.
   Han har i sina tweets dömt gärningsmannen till döden och förklarat att han ska riva upp Obamas ”lotteri” som släpper in terrorister.
   Efter massmordet i Las Vegas för en månad sedan var han mest bekymrad över att det kunde gå ut över den lukrativa försäljningen av maskingevär och andra skjutvapen.
   Nu hetsar han ohämmat mot muslimer, afroamerikaner och invandrare i tweets med stora bokstäver som sprids till hans brutala anhängare i varje amerikansk avkrok och ökar spänningen i Mellanöstern och hela världen.
   Under valrörelsen slog han fast: ”Tortyr fungerar. Bara en dumbom skulle säga att den inte fungerar.”
   Trump lovade också att fylla Guantanamo med nya ”uslingar, tro mig, vi kommer att stuva det fullt.”

Donald Trump gynnar terrorismen. ”IS har betecknat Trumps inreseförbud för muslimer som ”ett välsignat förbud” som kommer att göra det lättare att rekrytera krigare.
   Irans utrikesminister sa att ”förbudet var en gåva till terroristerna”, påminner Naomi Klein.
   Terrordådet kan kanske inte utnyttjas till att försätta USA i undantagstillstånd, därtill är det demokratiska motståndet för starkt. Men det utgör ett hotfullt steg på vägen.
   För oss gäller det att ta fasta på Naomi Kleins ord: NEJ ÄR INTE NOG. Så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld.

Daniel Kallos har avlidit av Göran Persson

Vi har nåtts av det sorgesamma budet att Daniel Kallos avlidit. Sedan mitten av 80-talet så bodde Daniel i Umeå. Nedan kan du läsa deras minnesord.
Men innan dess så bodde han i Lund i många år och var medlem i Vpk sedan mitten av 50-talet. Varför han blev kommunist och partiaktiv kan du läsa mer om i artikel som det finns en länk till nedan.
   Jag och många med mig hade våra duster med Daniel när det kom till ideologi. Det vi främst trätte om var synen på den reellt existerande socialismen. Eller som vi sa på min sida, det förstelnade byråkratiska Sovjetsystemet. Så sa vi när vi sökte efter nya vägar mot socialismen på 70-talet.
   Men det var det ideologiska och det finns mer än det i det politiska livet. När det kom till praktiskt politiskt arbete fanns det ingen bättre kamrat än Daniel. Och det var mycket som var praktiskt på den tiden. Ett sätt för en vänsterorganisation att få ut sitt budskap var att samla en tillräckligt stor demonstration så borgar- och sossepressen blev tvungna att ta upp det.
   Det andra sättet var att skriva ner det på ett papper, trycka upp det och dela ut det till lundaborna, på stan eller i brevlådorna. På den tiden hade partiet en egen tidning, Ny Dag. Ingen kunde sälja tidningar på stan som Daniel.
   Alla som jobbade med Daniel i politiken har säkert sin egen anekdot att berätta. Här är min: Daniel var på 80-talet en hängiven rökare. Partiet var modernt och hade infört rökförbud på partilokalen. För att kunna arbeta tillräckligt mycket med inbladning och annat politiskt som gjordes där så slutade Daniel röka under valrörelsen, rökpauser tog helt enkelt för mycket tid från partiarbetet.
   Förutom allt det politiska var Daniel en omtänksam och intresserad människa som det alltid var roligt att träffa och byta några ord med.
 

Några andra röster om Daniel

Vänsterpartiet Umeå den den 30:e oktober
Vila i frid vår fantastiska kamrat!

Du kommer att vara mycket saknad för den levande, entusiastiska och lojala kamrat du var. Du kommer att vara saknad av många och aldrig glömd. Din gärning var outtröttlig. Alltid var du en god kamrat, alltid villig att göra en insats, orädd. Du tog stor plats för att du hade mycket viktigt att säga. Men alltid stöttade du kvinnor. Du lyfte alltid kvinnor i partiet i sann feministisk anda.
   Få personer var så barnkär som du var. Även om många vuxna kunde tycka att din briljanta intelligens, din kvicka förmåga att alltid se skillnad på rätt och fel kunde var skrämmande, så älskade alltid barnen dig!
   I fredags var du på För- och grundskolenämndens arbetsutskott...så intensivt brann du för partiet frågor om jämlikhet, rättvisa, socialism och feminism. Du var aktiv in i det sista. Så viktigt var de frågor vi drev, så personifierade du Vänsterpartiet som består av dig, av oss, av kamrater som brinner på riktigt...
   Du har varit en trogen partivän i över 60 år. Under decennier har du varit en stor av del av det som kan betraktas som ryggraden i partiföreningen Umeå. Du var en skarp profil som många identifierar med oss som parti. Vi kommer sakna dig oändligt.

Västerbottens-kuriren:
Sov i ro, kära Daniel, vi tar över kampen nu
Hans sätt att stå upprätt när det stormade inspirerade många och har fått oss att visa mer mod mer än vi egentligen vågar. skriver Elza Dunkels till minne av Daniel Kallos.

Daniel Kallos lämnar ett stort tomrum efter sig. Han var den gamla tidens akademiker med bred och djup kunskap inom en lång rad ämnen och med ett aldrig sinande intresse för världen. Samtidigt var han den nya tidens man som levde som han lärde. Hans skarpa maktanalys stannade inte i dammiga seminarierum utan levdes i praktiken, i alla relationer och situationer.
   Han var en intellektuell och en makthavare men han var också en allierad, oavsett om det handlade om kvinnor i akademin eller de som kommit till Sverige för att be om pengar och en chans till en framtid. Hela sitt liv stred han mot sexism, rasism och översitteri.

Han försvarade alltid samhällets utsatta. Hans sätt att stå upprätt när det stormade inspirerade många och har fått oss att visa mer mod mer än vi egentligen vågar.
   Daniel var stolt över det han uppnått och rörde sig världsvant i maktens rum men han var lika mycket en stolt make och pappa, vars ögon glittrade när han talade om sin familj.

För mig personligen ska tomrummet fyllas efter en av de människor utanför familjen som har betytt mest för mig. Han var den som fick mig att börja forska, som stöttade, som såg och som tog sig tid. Jag är stolt och glad att ha fått vara hans vän. Och jag är bedrövad över att han har lämnat oss.
   Det kanske inte känns så nu, när sorgen är som tyngst, men Daniel har öppnat dörrar som inte går att stänga. Så sov i ro, kära Daniel, vi tar över kampen nu.

Pedagogiska magasinets intervju med Daniel från 2004
Daniel Kallós, den ”röde” professorn i Umeå: Låt gå för friskolor men inte med skattepengar
Utbildningspolitiken under hela 1900-talet har präglats av orealistiska föreställningar om skolans betydelse. Skolan kan inte skapa ett socialt och ekonomiskt rättfärdigt samhälle på egen hand. Det är naivt att tro att man kan utbilda bort klassklyftorna.
Det säger Daniel Kallós, professor i pedagogik vid Umeå universitet. Sedan ett par år tillbaka professor emeritus, men fortfarande med ett stort patos för skolan i ett vidare samhällsperspektiv.
Läs hela artikeln »

Dags för Basinkomst 2 av Gunnar Stensson

 

Naomi Klein kräver ”en energisk diskussion om allmän årlig basinkomst” i sin aktuella debattbok Nej är inte nog. Så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld.
   Det förhärskande nyliberala systemet tvingar många att arbeta för att försörja sina barn i verksamheter som direkt skadar klimatet och barnens framtida livsmöjligheter på vår planet. Det missförhållandet kunde förhindras med basinkomst.
   Samtidigt utförs en ökande mängd obetalt omsorgsarbete för barn och gamla, liksom för klimatet och planeten. Det kunde finansieras med basinkomst.

Det frivilliga, ideella arbete som hundratals aktivister utförde i Malmö under flyktingkrisen hösten 2015 gjorde det möjligt att bemästra en mycket svår humanitär situation. Genom att införa en allmän basinkomst skulle man kunna mångdubbla resurserna för insatser i sådana – och andra – krissituationer.
   Kanske kunde basinkomsten förenas med en plikt till samhällsinsatser i samband med katastrofsituationer som översvämningar och skogsbränder.
   En allmän årlig basinkomst skulle bidra till en utvidgning av de sektorer som har små utsläpp: vård och omsorg, undervisning, socialt arbete, kultur och allmännyttiga medier. Detta är grundstenarna för mänskliga, motståndskraftiga lokalsamhällen. Det oavlönade arbetet där utförs till stor del av kvinnor.
   Att tvingas försörja sig på jobb som bidrar till en ständigt ökande konsumtion av lyx och skräp är om meningslöst och direkt skadligt.
   Ett helt annat problem är att allt fler jobb automatiseras så att tillgången till betalt arbete minskar.

Den allmänna årliga basinkomsten existerar redan för nästan en fjärdedel av Sveriges befolkning: pensionärerna. De utför en stor del av omsorgsarbetet för barn, gamla och funktionshindrade. De bär också upp mycket av den ideella verksamheten för miljö och kultur.
   Kanske skulle man som ett led i införandet av en allmän basinkomst skapa möjlighet till frivillig pensionering i betydligt tidigare ålder än nu, t ex 50 år, för att med full kraft driva ett oavlönat livsprojekt. Det skulle ge möjlighet att lämna arbeten inom destruktiva och själsdödande sektorer, samtidigt som det skulle innebära ett krafttillskott till de områden som Naomi Klein utpekar som grundstenar för mänskliga, motståndskraftiga samhällen.
   Införandet av basinkomst skulle innebära en revolution i dagens ekonomiska system. Alla konsekvenser kan inte förutses. Vi hade förespråkare för basinkomst i Demokratisk Vänster men beslöt att avstå från förslag i den riktningen eftersom majoriteten fann dem irrelevanta.
   Det var bara alltför lätt att förutsäga de nyliberala allianspartiernas angrepp: ”införs basinkomst skapas en tärande, provocerande och för all framtid bidragsberoende underklass.”
   Man kunde svara att en allmän årlig basinkomst skulle befria samhället från mycket av den byråkratiska kontrollen i dagens bidragssystem.
   Årlig basinkomst kommer kanske att vara en nödvändig förutsättning för samhällets funktion och krisberedskap – i en inte alltför avlägsen framtid.

Göran Persson rapporterade i förra numret av VB om filmen Free lunch society: what would you do if your income were taken care of? och informerade om Facebookgruppen Basinkomst Lund som planerar ett möte den 8/11.
   Synpunkter för och emot basinkomst är välkomna i VB.

Hundraårsdagen av Balfourdeklarationen av Ulf Nymark

Palestinska aktivister under en demonstration på Västbanken i samband med

att det har gått hundra år sedan den brittiska Balfourdeklarationen.    

       

Den 2 november, den dag då detta nummer av VB ”skärmläggs” är det exakt på dagen hundra år sedan Balfourdeklarationen avgavs. Balfour var vid den tiden brittisk utrikesminister. Deklarationen är egentligen ett brev som Balfour skrev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England. I brevet uttryckte Balfour den brittiska regeringens sympati för sioniströrelsen och lovade stöd för upprättandet av ett judiskt ”nationalhem” i Palestina. Den brittiska regeringen skulle ”bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt”, men ”under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina.”

Brittiskt mandat
År 1917 var Palestina fortfarande formellt en del av det osmanska riket, men rikets kollaps var tydligt skönjbar. Året därpå intog brittiska trupper Palestina. Palestina blev efter beslut i Nationernas Förbund ett brittiskt mandat, dvs ställt under brittisk överhöghet.

   Den judiska invandringen/koloniseringen i Palestina hade börjat redan under 1870-talet. Det ledde till arabiska protestaktioner som tog fart under det följande decenniet. År 1897 grundandes formellt den sionistiska rörelsen vid en kongress i Basel.

Judisk kolonisering tar fart
Efter Balfourdeklarationen tog den judiska koloniseringen av i Palestina på allvar fart. Ca 10000 judar invandrade under 1920-talet varje år, vilket mötte kraftfulla arabiska protester. Vid denna tid bestod Palestinas befolkning av ca 90 procent araber och ca 10 procent judar.
   Från 1917 går en rak linje fram till FN:s 1947 fattade beslut om att godkänna etablerandet av en judisk stat i Palestina och vidare till Israels ockupation av Västbanken, Östra al-Quds/Jerusalem och Gaza år 1967. FN har förklarat ockupationen för olaglig och hävdar de fördrivna palestiniernas rätt att återvända. (Palestinska flyktingar uppgår i dag till ca 5 miljoner, varav ca 300 000 lever i flyktingläger i sitt eget land)

Apartheidsystem
Men FN har inte satt kraft bakom sina ställningstaganden. De av Israel fördrivna palestinierna tillåts inte återvända. Palestinierna på Västbanken och i Gaza är än idag, efter 50 år av ockupation, ett folk som dagligen och stundligen förödmjukas och förtrycks. Genom judisk kolonisation (s k bosättningar) av ockuperat område (som strider mot internationell rätt), hundratals vägspärrar och en nära 8 mil lång mur kapslas nu palestinierna in i ett apartheidsystem.

Palestinska protester
Palestinier i Israel, i Palestina och runtom i värden protesterar nu i dagarna mot Balfourdeklarationen och kräver slut på den israeliska ockupationen och att den brittiska regeringen tar avstånd från den hundra år gamla deklarationen. Vilket den brittiska regeringen vägrar. Och världssamfundet och västvärlden fortsätter att blunda för ”den judiska och demokratiska staten Israels” ockupation och förtryck av det palestinska folket.


Not 1. Källor: Palestinas frihetskamp, Per Gahrton, 2008; Migrationsinfo.se
Not 2. Jag är nyss hemkommen från en studieresa till Västbanken och Östra al-Quds. Med något oregelbundna mellanrum kommer jag att i denna tidning i ord och bild ge glimtar från resan och palestiniernas situation.         

Vandring i motvind av Gunnar Stensson

Oktobersolen strålade och lönnlöven virvlade i den hårda nordanvinden när en grupp bekymrade medborgare från Lund och Flackarp i söndags samlades utanför Källbybadet för en vandring genom det åkerområde söder om Höje å som Lunds och Staffanstorps kommuner enligt Lunds översiktsplan gemensamt planerar att bygga ut.
   Nattens regn hade via Lunds dagvattensystem strömmat ner i Höje å-dalen och ängen utanför vattenverket var översvämmad. Det sprutade ur den underjordiska Prästbergaströmmens ventiler. Söder om vattenytan bredde kilometer efter kilometer av världens bästa åkermark ut sig.
   I hård motvind passerade gruppen under järnvägsbron och stannade till för att överväga hur byggandet av ytterligare en järnvägsbro och kanske därtill en bro för biltrafik skulle påverka den frodiga, alltjämt gröna naturen.
   Gruppen vandrade vidare över lämningarna av Flackarps gamla by. Den böljande åkermarken i söder sträckte sig till horisonten.
   De hade tänkt passera gränsen mellan Staffanstorp och Lund via gångbron över Höje å, men marken på ömse sidor om bron var vattentäckt så de tvingades fortsätta fram till Trolleberg.
   När de återvände mot Klostergården längs dammarna norr om ån, satt rader av sothöns och ett par hägrar på betongbalkarna i skydd från blåsten. Några långnäbbade skarvar spanade efter fisk.
   Vid lövskogsdungen norr om reningsverket, där Källbystadens kvarter och gator snart ska ligga, svängde de upp mot Maskinvägen. På en stor asfalterad yta glänste länstrafikens gula bussar i kvällssolen.
   De fortsatte till den plats där Klostergårdens station ska stå färdig 2024.
    Åtskilliga av de 15 000 bostäder, som Lund åtagit sig att bygga i samband med att höghastighetsjärnvägen tas i bruk, kommer att uppföras där.
   Vilka blir konsekvenserna för korpfotbollsplanerna, koloniträdgården och odlingslotterna?

PS Jag har från säker källa fått upplysningen att region Skånes tjänstemän uppmanat Staffanstorp att bygga ut vid järnvägen söder om Lunds kommun.

Vision i vår tid av Staffan Lindberg

Fragmenteringen av vårt samhälle med fria individer och fria val har nått en punkt där det inte längre finns några starka normsändare. Ingenting är rätt och ingenting är fel längre. Det är bara jaget som gäller. Det saknas en moral som omfattas av de flesta och som ger vägledning om vad som är gott eller ont, bra sätt att leva eller dåliga. Hur skulle annars kvinnor stå så hjälplösa inför de sexuella övergreppen som de utsätts för?

Samtidigt är vi hela tiden drabbade av sociala jämförelser. Samhället blir mer ojämlikt med den nya nät- och kvartalskapitalismen som segregerar oss i olika klasser och skikt som har helt olika intressen. Alla nås av reklamen om det goda livet, men många har inte råd med det. Andra vältrar sig i den lyxkonsumtion som når de rika i alla länder.
 

 

I spiralen nedåt med stagnerande låga löner, arbetslöshet och socialbidragsberoende, nära till missbruk och kriminalitetens frestelser, spirar mer än en resignation, en förbittring och revanschstämning. För de drabbade är den är inte olikt situationen i 30-talets Europa och USA under den stora krisen och arbetslösheten. Men för de flesta är spiralen närmast osynlig och kan skyllas på individuella brister. ”Man har valt sitt liv”, heter det.

I 30-talets Europa gick fascismen fram som en ångvält över ett kuperat landskap. Även de liberala och konservativa medborgarna var drabbade i länder som Tyskland, där nederlaget, förnedringen och skuldbetalningen efter första världskriget skapad en i det närmaste "psykotisk" kulturell situation. Det stora och mäktiga kejsardömet slagit i spillror med en enorm längtan efter en "frälsare", en ny Bismarck. Med kommunisterna i krig mot socialdemokraterna låg fältet öppet för Hitler och 12 års diktatur och helvetiskt lidande.

Vi har formats i vår kultur av starka ideologiska krafter. Kyrkornas budskap om ömsesidigt bistånd, industrialismens starka disciplinering av arbetslivet, fackens sammanhållning av arbetarna och krav på mänskliga arbets- och levnadsvillkor, och folkrörelsernas kvinno-, bildnings- och nykterhetskamp. Tillsammans bildar dessa den moderna rörelsen för social demokrati och välfärd för alla. I de länder som inte blev fascistiska på 30-talet var det just denna sammanhållning som skapade en välfärdsstat genom en socialt organiserad ekonomi. Det gav en slags immunitet mot ondskans karisma.

Hur många är med i den rörelsen idag?

Leden vacklar, man kan i bästa fall se denna sociala demokrati i ideella föreningar och engagemang, i patientföreningar och i kvinnogrupper och kollektiv, små brokiga lapptäcken på det stora havet där det annars stormar och är kallt. De är bräckliga farkoster.

När högerpopulismen breder ut sig igen i nya kläder, finns en valhänt osäkerhet. Vad ska vi göra för att stoppa att denna tar över. När till och med rika medborgare börjar sympatisera och rösta på högerextrema rörelser är det fara på färde. När ordet ”ras” kan var på väg tillbaka inom olika grupperingar.

En slags folkhemschauvinism ligger hotande nära. Varför ska vi få lida för att andra lider av arbetslöshet och krig? Sänk skatterna åtminstone för de rika så att de blir solidariska igen hörs det från de etablerade högerkrafterna, men det är ingen bra medicin mot fattigdomen och dess förnedring.

Vi måste nu hitta tillbaka till en visionär social demokrati. En dröm och ett hopp om det goda samhället för alla. Solidaritet och gemenskap. Det är mycket som står på spel. Vi behöver en ny sammanhållning som lappar över bristen på solidaritet inom familj och släkter, som gör lokalsamhällen levande igen, som bär fram ett starkt normbildande budskap mitt i all miljöförstörande konsumtionshysteri.

Var ska vi börja? Där vi redan står, ungdomarnas spontana nätverk, i cirkeln, i facket, i föreningen, i grannskapet, i familjen, i skolan, på arbetsplatsen, i en hållbar konsumtion som modell. Vi behöver bli goda förebilder för varandra och vänner. Något annat finns inte.

66 år i skolan 67. Summering:4 av Den Gamle

Han var inte ensam om att ansluta sig till VPK efter Vietnams seger över USA. Medlemsantalet i Lunds lokalförening ökade drastiskt. Som många andra måste han nu markera mot partiets demokratiska brister och beroendet av Sovjetunionen.
   Han gick med i Lunds Antiimperialistiska utskott som riktade sig både mot amerikansk och rysk imperialism och sammanträdde varje vecka. Vid kongressen 1977 krävde Lund att partiet skulle anta det demokratiska manifest som Jörn Svensson tagit initiativet till.
   Kongressen blev ett groteskt exempel på just det som det demokratiska manifestet riktade sig mot: en stor sovjetisk delegation tronade i Folkets hus i Stockholm och debatten om manifestet förvisades till en middagspaus. Försöken att blidka Sovjetunionen misslyckades. APK, Arbetarpartiet kommunisterna, bildades med sovjetiskt stöd.
   I Lund ökade fokuseringen på demokrati. Som många andra påverkades han av den italienske ideologen Antonio Gramsci och studerade Peter Weiss Motståndets estetik. Han stödde Dubceks och andra tjeckoslovakers manifest Charta 77.

Antiimperialistiska utskottet sammanträdde regelbundet och bjöd in organisationer från Chile, Argentina, Uruguay, Nicaragua och Iran, diktaturerna i Grekland och Spanien och Södra Afrikagrupperna och Palestinagruppen. Utskottet medverkade till deras olika manifestationer.
   Polen och den framväxande fackföreningsrörelsen Solidaritet intresserade honom. Han såg Andrzej Waidas filmer Marmormannen och Järnmannen. När den relativa demokratin i Polen krossades avbröt Lund symboliskt förbindelserna med Sovjetunionens kommunistiska parti och dess satellitpartier, inklusive det polska.

På Lunds universitet fanns många iranska studenter som stödde den växande oppositionen mot schahen som tvingades lämnade landet i början av året och överraskande efterträddes av den religiöse ledaren Khomeini. Den amerikanska ambassaden i Iran ockuperades vilket ledde till att den sittande amerikanske presidenten Jimmy Carter förlorade valet och efterträddes av den nyliberale Ronald Reagan.
   1979 inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg och kärnkraftfrågan kom att dominera partiets och Sveriges politik de närmaste åren. Ett nytt progressivt parti bildades: Miljöpartiet. Rörelsen mot kärnkraft fick stor folklig anslutning och flera marscher mot Barsebäck genomfördes. Genom att inför kärnkraftomröstningen bilda linje två lyckades socialdemokraterna splittra majoriteten för Nej-linjen.

Presidenten Reagan startade krig mot Iran genom sitt ombud Saddam Hussein. Kriget, som var mycket blodigt, varade i åtta år. Olof Palme utsågs till FN-medlare.

   Reagan inledde den kapprustning med Sovjetunionen som så småningom knäckte dess ekonomi. Kärnvapen placerades ut i Nato-länderna. Fredsrörelsen blev ett viktigt centrum för kampen mot kärnvapen. Han deltog i en fredskongress i Paris.
   En kärnvapenbestyckad rysk ubåt körde på grund i Karlskrona vilket blev utgångspunkt för en mångårig moderat ubåtskampanj mot verkliga och inbillade ubåtar som så småningom kom att göra Carl Bildt till partiledare.
   Han välkomnade den nye ryske presidenten Gorbatjov och försöket till en ny sovjetisk politik definierad av begreppen glasnost, öppenhet, och perestrojka, förnyelse.

Palestiniernas befrielsekamp som inleddes sedan Israel ockuperat Palestina under sexdagarskriget var därefter ständigt en viktig fråga för Internationella utskottet. Solidariteten med palestinierna växte oavbrutet under 1980-talet. Som ett led i fredsansträngningarna bjöd Olof Palme in ledaren Yasser Arafat till Sverige. Det väckte ett extremistiskt motstånd från högern som bland annat tog sig uttryck i att Olof Palme, då statsminister, blev utbuad i Storkyrkan i Stockholm. Det oresonliga Palmehatet ledde till mordet i februari 1986.

Han hade följt Eritreas befrielsekamp mot Etiopien sedan mitten av 1962 då Eritrea annekterades av kejsar Haile Selassie. 1977 mördades kejsaren av Mengistu, en militär som utropade en kommunistisk republik och genomförde en blodig utrensning, den så kallade röda terrorn.
   Kriget mot den eritreanska befrielserörelsen intensifierades med militärt stöd från Sovjetunionen. Han bildade en Eritreakommitté i Lund och skrev några artiklar om Eritrea i Ny Dag.
   Eritreafrågan var kontroversiell i VPK eftersom partiet till en början stödde Mengistu. Partiledningen bekostade 1981 hans resa till Khartoum där han kontaktade ledningen för den eritreanska befrielserörelsen ELF och företrädare för den konkurrerande rörelsen EPLF. Tillsammans med Philip Gottlieb grundade han EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, och blev utgivare för Eritreanytt från år 1986. Som delegat besökte han följande år EPLF:s viktiga andra kongress och framförde bland annat en hälsning från Sveriges nye statsminister Ingvar Carlsson.

Slappa ner... av Karin S.

Slappa ner
koppla ut.
Andas djupt och
tanklöst.
Acceptera damm och
spilld mat
Låt tankar tänka
vad de råkar tänka
Slappa ur
koppla ner

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan i Lund
28 oktober kl 17
”Saxdags”
Sopransax: Kerstin Vikner
Altsax: Birgitta Frostin
Tenorsax: Essie Andersson
Barytonsax: Bosse Förander

Vandring genom Flackarp och längs Höje å

Söndagen den 29 oktober kl 14-14.30. Samling vid Källbybadet kl 14
Skydda naturen längs Höje å!
Stoppa urbaniseringen av förstklassig åkermark i Flackarp!
Klostergårdens byalag


Skydda naturen längs Höje å!
Källby är en av de nya stadsdelar som föreslås i Lunds översiktsplan. Den ska byggas i sluttningen mellan Åkerlunds och Rausings industriområde och Höje å, när reningsverket flyttats till Malmö.
   Det innebär att naturområdet längs Höje å och dammarna förvandlas till stadsbebyggelse. Naturområdet är det sista nära stadskärnan.
   Höje å och de intilliggande dammarna är Lunds enda vattendrag med ett rikt fågelliv: änder, gäss, svanar, doppingar och sothönor året runt och näktergalar, gökar och svalor sommartid.
   Naturstigen under de stora pilträden längs ån är ett av Lunds mest älskade motions- och promenadstråk. Inte bara människor från de närliggande bostadsområdena Klostergården, Gamla Väster och Värpinge rör sig där, sommar som vinter, utan Lundabor från hela staden.
   Naturen i sluttningen norr om ån är orörd, med täta dungar av bokar, lindar, lönnar, körsbärsträd och fläder. Det är viktigt att den bevaras så oförstörd som möjligt när området bebyggs, kanske i form av naturpark med smala vandringsstråk.
Naturen längs Höje å och runt reningsverket måste bevaras!

Stoppa urbaniseringen av förstklassig åkermark i Flackarp!
Flackarp med sina vidsträckta åkrar utpekas i Lunds översiktsplan som ”gemensamt utredningsområde med Staffanstorps kommun”.
   För några år sedan planerade Staffanstorps kommun en utbyggnad av området. Planerna stoppades efter påpekande av Lunds kommun att man inte accepterade att avloppsledningar drogs till reningsverket över Höje å.
   När den nya Källbystaden med Klostergårdsstationen som centrum nu planeras norr om kommungränsen vill man i stället införliva Flackarp i den nya stadsdelen.
   Det innebär att vida arealer av förstklassig åkermark exploateras för urbanisering. Nya villor på åkrarna innebär också att man måste bygga nya vägar för bilar och tvingas dra ledningar för vatten, avlopp och el. Om man gör sådana ingrepp kommer åkermarken aldrig att kunna återvinnas.
   Villamattorna breder ut sig över sydvästra Skåne. Staffanstorps kommun tillhör de värsta exploatörerna. Det ser man lätt när man passerar Hjärup på Malmövägen.
   Här föreslås alltså ytterligare villabebyggelse, med ökande biltrafik som följd, på Skånes – och Sveriges – bästa åkerjord i en tid då  all åkerjord behövs för att försörja en växande befolkning.
   Dessutom förstörs den utsikt över vida fält som kännetecknar landskapet i sydvästra Skåne.
Därför är det nödvändigt att stoppa den planerade urbaniseringen av åkermarken i Flackarp!

Pilgrimsvandring

        

"Vi minns"
Vid Flackarps mölla finns det som en gång var begravningsplats för mentalpatienter från Sankt Lars sjukhus. Från 1895 fram till 1951 begravdes drygt tvåtusen patienter där.
   På Alla helgons dag minns vi dessa själar under en pilgrimsvandring. Under vandringen går vi med tända gravljus via Sankt Larsområdet till Sankt Lars begravningsplats (ca 1,5 km).
   Samling utanför Helgeandskyrkan, lördag 4 november kl 18.
   Alla som vill är också välkomna att delta i en minnesgudstjänst i kyrkan med ljuständning kl 17
Arr: Svenska kyrkan 

Föredrag av Pierre Schori

An emerging Trump Doctrine for Latin America - Will Europe resist?
När: Den 6 november 2017 kl 19.00 (prick). Fri entré.
Var: Athen, AF-borgen, Sandgatan 2, Lund
Före och efter föredraget signerar Pierre Schori sin senaste bok "Minnet och elden", pris 100 kronor, endast kontant betalning. Föredraget hålls på engelska.

Arrangörer: Vänortsföreningen Lund-León, Utrikespolitiska Föreningen i Lund, Lunds FN-förening och Folkuniversitetet

Region Skåne skämmer ut sig igen

Sveriges lägsta skatt ger Sveriges sämsta sjukvård. Det är de sjuka som drabbas. Pengarna går till de välsituerades överkonsumtion. Vi minns Staffanstorps-politikernas spritorgier vid Medelhavet härom året.         

Låt ingen förföras! av ”Rudolph”

En nyhet från NAH:s hemsida
 

Nordisk alternativhöger (NAH) – nazismen i ny förpackning – är det senaste högerextrema utspelet. Plötsligt framstår Sverigedemokraterna som söndagsskolebarn med sin hemvävda sverigeidyll.
   Men så är det inte alls. De flesta samhällsomstörtande extrema rörelser har en radikal flank som genom sitt extrema budskap förvandlar framtoningen av huvudrörelsen som en moderat reformrörelsen, redo att lyssna på folket.
   SD:s representanter tar naturligtvis avstånd från NAH och betonar sin civiliserade politik.  NAH framställs som det förfärliga alternativet till en förnuftig befolkningspolitik.
   Hitlers raspolitik med eutanasi, dvs. folkmord på programmet, började genomföras efter det kuppartade maktövertagandet 1934-35 och tusentals förståndshandikapade dödades. Operationen skedde genom Hitlers egna organisationer som växte fram parallellt med statsapparaten. Bara offrens familjer protesterade utan resultat.
   Protesterna mot Hitlers styre blev ingen folkrörelse, men det fanns modiga personer som t ex den katolske biskopen i Münster, Clemens August Graf von Galen, som 1941 kritiserade eutanasin. Hitlers totala makt tålde egentligen ingen kritik, men han var slug nog att inte komma i konflikt med kyrkan och äventyra soldatmoralen. Eutanasiprogrammet stoppades.
   Tänk om kyrkorna hade protesterat tidigare. Nu sparades i alla fall uppskattningsvis en miljon förståndshanidkapade och fördrivningen av 30 miljoner slaver till bortom Uralbergen i de erövrade områdena sköts på framtiden.
   Sex miljoner judars liv kunde inte räddas. Massavrätt-ningen av ryska krigsfångar stoppade inte heller. När ett maskineri har kommit i gång blir det som ett självgenerande system i det här fallet baserat på rasism och antisemitism och ett brinnande krig.
 

Att läsa: Hans-Ulrich Wehler (2017) Nationalsocialismen. Från massrörelse till Führervälde och utrotningskrig. Göteborg: Daidalos.

Vad händer i Postnord? av Sven-Hugo Mattsson

Jag är benägen att tro att det mesta som rapporteras om Postnord är en myt. Jag konstaterar först att det inte bara är Postnord som delar ut brev, här finns också Citymail och Tidningsbärarna. Både Postnord och tidningsbärarna delar ut A-brev, som väl är det intressanta.
   En annan sak är att många brev färdas på tåg och flyg. Vi vet att, framförallt tågen, inte är lika säkra som förr, att förseningar förekommer allt mer. Detta påverkar givetvis utdelningen.
   Det är en annan sak som bekymrar mig, varför görs ingen koll vilka brev som försenas eller försvinner. Ett förslag vore att Post och telestyrelsen skickar ut, säg, 1000 testbrev om dagen i en månad. Varje utdelare får i uppgift att rapportera om testbreven är i tid eller inte. Om brevet är försenat skall brevbäraren förklara varför. På så vis kan vi få en bild av hur distributionen fungerar och var felen finns. Bara genom att ta reda på detta kan vi rätta till felen. Vem är det som delar ut fel, vem är det som tar för lång tid på sig och varför händer detta.
   Intill dess att vi tar reda på det jag ovan beskriver, är gjort på ett eller annat sätt, är jag beredd att hålla fast vid att det som påstås mest är en skröna.
   Visst jag har själv jobbat i det som nu är Postnord, så jag har kanske i viss mån att behov att försvara dem. Men jag tycket att rapporteringen är slarvig när en inte djuplodar och försöker hitta var felet ligger i postdistributionen.
   En annan fråga är om felen har blivit fler över tid. Jag menar. brev har alltid lagts fel eller försvunnit, det är ingenting med det. Det finns många fällor i utdelningen. I en trappa kan det finnas flera med samma efternamn, som exempel. Så det kräver noggrannhet att dela ut. 

Dags för Basinkomst? av Göran Persson

 

I tisdags var det Doc Lounge i Lund. Där visades filmen Free Lunch Society: What would you do if your income were taken care of? En medryckande appell för basinkomstinitiativ i olika länder. Verkligen olika länder, exemplen kom från Namibia till Alaska via Schweiz och Tyskland.
   Frågan om en garanterad basinkomst har hela tiden funnits med i diskussionen om vägar att frigöra sig från kapitalismens löneslaveri. Diskussionen var livlig under 60 och 70-talet i t ex USA, men när Reagan blev president så försvann den från dagordningen.
   Nu verkar den börja vakna igen, till del med anledning av automatiseringen som eliminerar allt fler jobb. Men även mer ideologiskt så ökar intresset av vad som händer om man frikopplar arbete från inkomst. Vi vet alla att mycket önskvärt arbete inte utförs idag av ekonomiska skäl, t ex stora grupper i skola och barnomsorg och bristande omsorg. Vad skulle människor välja att arbeta med om inte försörjningsmöjligheten var kriteriet för vad man skulle arbeta med. Att människor skulle arbeta även utan tvång tyder alla studier på, men med vad och hur mycket?
   Det finns många argument och mycket information att ta del av för den intresserade. Se t ex www.basinkomst.nu (Sverige), www.ubie.org (Europa) och www.basicincome.org (Internationell).

I Lund planeras ett möte, Basinkomst-fika, den 8/11 kl 19. Tid och plats meddelas i Facebook-gruppen ”Basinkomst Lund”, eller skicka ett mail till samuel.kazen @gmail.com.

90-talets skolreformer sliter isär samhället av Gunnar Stensson

Pisa-undersökningen visar att utvecklingen mot allt större klyftor i samhället fortsätter. Risken är stor att samhället slits isär fullständigt om inte justeringar i 90-talsreformerna görs! Det handlar om kommunaliseringen av skolan och beslutet om friskolor och fritt val.

Det är tunga aktörer inom skolan som varnar, Åsa Fahlén, ordförande i Lärarförbundet, och Matz Nilsson, skolledarförbundet. (Sydsvenskan 20/10)
   Skolkommissionen lade fram ett genomarbetat förslag för hur den svenska skolans snabba förfall ska stoppas, men regeringen bryter loss delar av förslaget och för fram dem separat.
   Olyckligt! säger de båda ordförandena. Men än värre är allianspartiernas ointresse eller avvisande av Skolkommissionens förslag.
   290 kommuner och över tusen friskolor kan inte var för sig styra skolan mot likvärdighet!
   Staten måste ta över ansvaret för skolans finansiering och resursfördelningen!
   Vinstbegränsningar räcker inte. Det måste bli förändringar av 90-tals-besluten om kommunalisering och friskolor.

Dan Andersson av Sven-Hugo Mattsson

Hösten 1957 gav elever på Parkskolan i Lund ett Dan Anderssonspel. Det är 60 år sedan och jag minns väl inte det hela glasklart. Dan Ljunghill hade väl huvudrollen och spelade och sjöng de där välkända låtarna.” det är mil efter mil till lador och hus där frosten går tjurig vid grind”. Han sjöng här om en av sina fästmör som kom från Lycksele. Han sjöng säkert också om ”när morgonens stjärnor blekna och dö / och när ångorna stelna till is / och när dagningen skälver på myr och sjö / vi sova på doftande ris”. Vi spelade på AF:s stora scen och kolsyreisen flödade över tiljorna. Dan Ljunghill är son till den kände skolpersonen K-G Ljunghill, som hade just kultur som en bärande idé i skolan.
   Det finns mycket naturlyrik i DA:s diktning den vackraste dikt han skrivit är nog, enligt min mening, ”Hemlängtan”:
   Jag är trött jag är led vid fabriken
   jag vill hem till jordhöljt bo
   till min koja vid blodstensmyren
   i de gröna gömmenas ro
   Jag vill hem till det fattiga folket
   som svettas i somrarnas glöd”.
Myten säger att Dan arbetade nere vid en fabrik i Grängesberg i 1 ½ dag, sen stod han inte ut längre. Han trivdes bäst i skogen där han slapp att ”be för dem som staden kväver”.
 

Dan Anderssons byst på Järntorget i Göteborg,
invigd 18 november 1990, utförd av Britt-Marie Jern.
 

32 år gammal
Dan Andersson föddes i april 1888 och dog i september 1920. Han blev alltså bara 32 år ung, Detta delade han tyvärr med många diktare och författare. Stig Dagerman är en, Edit Södergran en annan, Hjalmar Gullberg med flera. Han dog i en olycka på hotell Hellman i Stockholm som inte hade vädrat ut ordentligt efter att de cyanväterökt hans rum. Jag sörjer honom i den meningen att jag kunde träffat honom om han blivit normalt gammal. Tänk, han hade bra varit 69 år när vi spelade upp han dikter på Parkskolan. Vi hade kanske bjuda dit honom för diskussioner om hans liv och diktning. Jag tänker också på hur mycket mer han kunnat skriva. 

Radikal
DA var radikal och medlem i socialdemokratiska partiet. Vi ser ett exempel i dikten ovan, ”Hemlängtan: ”Jag vill hem till det fattiga folket/som svettas i somrarnas glöd”. Han slog alltid uppåt.
   Ett exempel är ”visan till diversehandlaren Noaksson: ”Stor och stursk har du blivit bakom din disk den höga / Ingenting mer än salt och ovett har du åt kunden mer / och att krusa dig och din dräng lönar numera föga / bara allt värre blir du, mer surt du på människan ser / sparkad i ändan av kristidsturen tror du väl snart för fanken / att en monark du kan bli på salt och surkål och jäst”.

Märta Larsson
DA var också förlovad med Märta Larsson, dikten ”minnet” anses väl skriven för henne: ”Och het av lust jag smekte / ditt bröst och dina länder / och fick av dig det heliga / som endast mannen får”. Han träffade henne på Brunnsvik där de bägge var elever. Förmodligen var romansen med henne den starkaste. Han kunde dock inte få henne eftersom hennes far inte tillät det. Märta var överklass och bodde på Östermalm, fadern krävde att DA skulle ha fast jobb. Om honom skrev han: ”Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små / honorar för utrivna hjärtan, som han aldrig lyckats förstå / han är sann patriot på bordellen och i kyrkan vid bön och psalm / det är han som har hus med hiss och bad och WC på Östermalm.

Olga Turesson
I sluter på 10-talet gifte sig DA: med Olga Turesson, Olga var syster till Gunnar Turesson, som tonsatte en hel del av DAs dikter. Han levde länge, långt in i vår tid. Äktenskapet med Olga var nog perfekt för honom. Hon var lärarinna, så här hade DA tillgång till en fast lön och kunde därigenom dikta samtidigt som det stod mat på bordet. DA dog, 16 september 1920. Då var Olga gravid och födde en dotter på våren 2021, en dotter DA aldrig fick se. Även hon blev gammal.

Mer
Det finns mycket mer att skriva om Dan Andersson. Så jag hoppas få återkomma.

Inga räta vinklar i Klostergården av Gunnar Stensson

När Klostergårdsborna i måndags samlades i biblioteket för att få bekräftat att de bodde i Sveriges bästa bostadsområde var det ändå en fråga som skavde. Varför är inte rummen rätvinkliga kvadrater?
   Någon av de boende hade lagt om golvet och en annan hade tapetserat. Väggarna var inte parallella. Golven var inte kvadratiska. Det hade uppstått problem.
   De frågade experten som satt i panelen, Tomas Tägil. Han hade inget annat svar än att byggarna kanske slarvat på grund av brådska. Svaret var inte tillfredsställande. Problemet var att samma felaktighet uppstått regelmässigt på samma ställen i olika byggnader.
   Jag fylldes av grubbel. Någonstans fanns det en förklaring, det visste jag.
   Under natten drog jag mig till minnes ett tv-program vid millennieskiftet om Klostergården och dess ungerske inspiratör Janos Kleineisel från Budapest.
   Han berättade om den osynliga arkitektoniska finessen att rummen i Klostergården inte är fyrkantiga. De som bor där skall slippa känna sig instängda i fyrkantiga boxar. De oregelbundna vinklarna och volymerna upplevs inte av blotta ögat, men oregelbundenheten känns ändå som en frihet, en sorts befriande rymd för de som vistas där, förklarade han.
   Efter programmet diskuterade vi det några dagar och gick in i en del lägenheter. Ingenstans kunde vi se att rummen var oregelbundna. De var ljusa och snygga, helt okej. Men vi använde förstås bara ögonmått, inte tumstockar och vinkelhakar.
   Nu, 50 år efter det att husen byggdes, är det många som sätter upp nya tapeter eller lägger in nya golv. Rätvinkliga tapeter och rätlinjiga golv.
   De som försöker passa in dem i Klostergårdens rum har upptäckt att det inte går och jag har därigenom äntligen fått bekräftat att rummen i Klostergården faktiskt inte är fyrkantiga boxar! Det känns befriande!

Svenska lantbrukare bör stödja Palestina av Gunnar Olofsson

Nu i november startar den palestinska grenen av ”Via Campesina” sin verksamhet. ”Via Campesina” (”Böndernas väg”) är en internationell rörelse med närmare 150 olika organisa-tioner, omkring 200 miljoner farmare i runt 100 länder, som verkar för ett hushållsbaserat och hållbart jordbruk. Framför allt inriktar man sig på så kallad matsuveränitet (”food sovereignty”) vilket innebär rätt att producera sin mat på eget territorium – något mycket relevant för palestinierna vilkas land till största delen kontrolleras av Israel. ”Via Campesina” räknar sig till den globaliseringskritiska rörelsen och driver sedan 1999 kampanjen ”Global Campaign for Agrarian Reform” i opposition mot marknadsorienterade jordbruksreformer.

Problemet för staten Palestina idag är att man varken kan producera sin mat - över 60 % av territoriet kontrolleras av israelisk militär och så kallade bosättare som ockuperar marken – eller fritt importera / exportera det man behöver. Naturresurser som vatten, gas och olja beslagtas och utnyttjas av israelerna. Ekonomin kan inte utvecklas och arbetslöshet, fattigdom och armod består.

Markstölden pågår hela tiden. Enligt palestinska ”Abdullah Al-Hourani Center for Studies and Documentation” konfiskerades 12 326 dunam mark (1 dunam = 1000 kvadratmeter) under 2016, en ökning med 127 % jämfört med året innan. 2017 riskerar också att bli ett nytt rekordår för illegala bosättningar: planerade 8 345 nya bostäder för judiska israeler varav 3.066 som skall byggas omedelbart. I Gaza är situationen direkt ohållbar med kraftiga restriktioner på handel, svår miljöförstöring med icke fungerande avloppsrening och odrickbart vatten och en stor del av jordbruksmarken outnyttjad på grund av beskjutningar från israelisk militär.

En konsekvens av situationen är att palestinier tvingas ta arbete i israeliska bosättningar för att kunna försörja sina familjer. Enligt en uppskattning arbetar minst 36 000 palestinier på detta sätt, ofta i farliga och utsatta arbeten och för en lön under israelisk minimilön. Några fackföreningar existerar inte, ingen ersättning utgår vid sjukdom och skador och man kan när som helst godtyckligt stängas av från arbetet – vilket är regel för perioder av några dagar till flera månader vid varje utbrott av våld i den israelisk-palestinska konflikten.

Även barn utnyttjas i bosättningarna. Enligt en rapport av människorättsorganisationen Human Rights Watch, ”Ripe for abuse” (2015), utnyttjas hundratals palestinska barn, en del så unga som 10-11 år, som barnarbetare för halv minimilön inom framför allt jordbruket, där ockupationsprodukter som tomater, dadlar och avocado saluförs inom EU som gjorda i Israel - och svenska konsumenter blir därmed delaktiga i såväl barnarbete som ockupation och kolonisation. Barnen utsätts för kemikalier, vissa förbjudna inom EU, som orsakar illamående, yrsel och hudutslag – och som på längre sikt är kopplade till cancer, neurologiska skador och ofruktsamhet. De skadar sig på vassa verktyg och tunga maskiner, klättrar på stegar och arbetar i extrema temperaturer.

 

 

En del barn går fortfarande i skolan, men många har hoppat av. I en undersökt skola försvann från en termin till en annan 25 av 75-80 elever ur undervisningen. Under högsäsong arbetar fler, med arbetsdagar upp till 12 timmar eller 60 timmar per vecka. Totalt beräknar israeliska källor att omkring 1 900 barn är sysselsatta inom bosättningsindustrin.
Svenska lantbrukare har all anledning att aktivt stödja den palestinska kampen för rätten att odla sin jord. Frågan är också högaktuell i vår del av världen där en allt större del av livsmedelsproduktionen kontrolleras av multinationella företag som Monsanto, utslagningen av småbönder fortsätter och genmodifierade grödor införs med oklara ekologiska konsekvenser. Svenska lantbrukare bör knyta kontakter med ”Via Campesina”, och inte minst dess palestinska gren, och bidra till en framtid med matsuveränitet i ett hushållsnära och hållbart jordbruk för alla människor på vår jord!

66 år i skolan 66. Summering:3 av Den Gamle

Han deltog i den stora Vietnam-debatten 1965, var i Stockholm under Russelltribunalen om USA:s krigsförbrytelser 1966, chockerades av polisattacken mot Vietnamdemonstranter 1967, gladdes åt Palmes medverkan i demonstrationen i februari 1968, entusiasmerades av FNL:s Tet-offensiv och kom på kant med skolledningen i Framnäs.
   Morden på Martin Luther King och Robert Kennedy, den militanta amerikanska fredsrörelsen, kravallerna och valet av Richard Nixon till president fick honom att hoppas på en revolution i USA. Han läste Malcolm X, Stokely Carmichael, Noam Chomsky och Norman Mailer.
   Chansen att flytta till Lund kom när betyg i kulturgeografi krävdes för samhällslärare. Han flyttade till Ulrikedal i Lund, blev medlem i FNL-gruppen, läste kulturgeografi och ekonomisk historia, skrev en omfattande uppsats om ”Sveriges ekonomiska relationer med USA och den svenska Vietnampolitiken 1965 till 1970” och utbildade sig ett år på lärarhögskolan i Malmö.
   Det betydde att han började om och kom att ansluta sig till en generation som var tio år yngre än han själv.

FNL-grupperna var en enhetsfront, han studerade Dimitrovs bok Enhetsfrontens och folkfrontens problem, tryckt i DDR 1970, och undvek att engagera sig partipolitiskt.  I Lunds FNL-grupp fanns maoister, trotskister, kfml-are och vpk-are och han umgicks och diskuterade med personer som var anslutna till alla dessa partigrupper och sekter.
   Socialdemokrater och kpml(r)-are försökte bilda egna Vietnamorganisationer. Lunds FNL-grupp var en studentrörelse och hade lokal högst uppe i AF-borgen.
   Lilla Teatern var politisk och spelade agitationspjäser som Flotten och Joakim von Anka. Aten var det stora åsiktstorget och ständigt fyllt av diskuterande studenter.
   Han läste Jan Myrdal, attraherades en tid av maoismen som ett alternativ till den förtryckande moskvakommunismen, men reagerade skarpt när Kina och Nixons USA öppnade diplomatiska förbindelser. Kina svek Vietnam och stödde de röda khmererna.
   Han debatterade i Heleneholmsskolans aula med argument från Pentagonrapporten.
Sara Lidman agiterade i Ungdomens hus i Malmö mot USA:s julbombningar av Hanoi 1972.
   Olof Palme jämförde dem i ett radiotal med nazisternas krigsförbrytelser. USA bröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige.

IB, den socialdemokratiska spionorganisationen, avslöjades våren 1973. Socialdemokrater registrerade kommunister och vänstersocialister. FNL-grupper infiltrerades och namn utlämnades till CIA. Olof Palme förnekade och ljög. Han var djupt besviken och tappade det förtroende han haft för socialdemokraterna

   General Pinochet genomförde med stöd av USA en militärkupp i Chile. President Allende mördades. Politiska fångar fördes till stadion i Santiago, torterades och mördades. Snart strömmade välutbildade och radikala chilenska flyktingar till Lund.
   Watergate-affären dominerade USA och därmed världen. President Nixon tvingades avgå 1974.
   DFFG:s ledning ville, inspirerad av Jan Myrdal, följa den kinesiska politiken att stödja de röda khmererna på Vietnams bekostnad. Sara Lidman tog upp striden mot maoisterna. Han stödde henne i en kritisk artikel i Aftonbladet sommaren 1974. Han kontaktades av Vietnams ambassad och fick uppdraget att förmedla den vietnamesiska nyhetsbyråns telegram om striderna i Vietnam till FNL-gruppernas aktivister. I Lunds FNL-grupp blev stämningen hård, men majoriteten kom till slut att stödja Sara Lidmans linje. 1975 befriades Vietnam. I Saigon utspelades kaotiska scener när amerikanerna och deras anhängare flydde.
  
Strax därefter höll FNL-grupperna en kongress. Han var delegat för Lunds FNL-grupp. Majoriteten av delegaterna var maoister. Vietnams ambassadör var inbjuden. I sitt tal kritiserade han ledningens ställningstaganden. Stämningen blev pinsam.
   Han blev överraskande invald i den nya styrelsen som enda representant för Sara Lidmans linje. Styrelsens uppdrag var att lägga ner FNL-grupperna och bilda en ny solidaritetsorganisation till stöd för Pol Pots röda khmerer. FNL-grupperna upplöstes. Tillsammans med Beppo Persson tog han initiativ till en ny organisation, Solidaritet med Vietnam.
   Under Vietnamkrigets decennium hade han undvikit att ansluta sig till något politiskt parti, men nu var det nödvändigt. Socialdemokratin var omöjlig efter IB-affären. SKP hade han bekämpat sedan 1972. Återstod VPK. Hösten 1976 gick han in i partiet, framför allt för att fortsätta solidaritetsarbetet för Vietnam. Han deltog i valkampanjen i Lund. Jörn Svensson var ledande VPK-politiker i Skåne. I valet 1976 förlorade socialdemo-kraterna makten för första gången sedan 1932.

Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner

BDS står för Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner. Bojkott är ett verktyg som ligger i dina händer som konsument. Du kan välja att inte köpa israeliska produkter så länge ockupationen och folkrättsbrotten pågår. Desinvestering innebär att företag, banker och institutioner drar tillbaka investeringar som stödjer den israeliska ockupationspolitiken. Sanktioner är politikernas och de globala institutionernas verktyg att med handelshinder, förbud mot militärt samarbete eller begränsningar i de diplomatiska förbindelserna markera att man inte accepterar statens politik.
Sammanfattning av rapporten om BDS

Text och bild från Palestinagrupperna i Sverige