Vad då snart säger den som tillbringat hela senaste helgen i solsken och 25-gradig värme. VB gillar våren men nu får vi snart ge oss så nästa vecka kommer vi med vårens sista nummer.
För den som orkar se så långt in i framtiden så planerar vi att starta (den publicistiska) hösten den 19 augusti.
red
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2011-06-09
Filmvisning Heart of Jenin 16 juni
Kom och se den palestinska filmen Heart of Jenin och träffa skådespelaren som spelar huvudrollen. Han nu är på besök i Sverige och kommer till Malmö torsdag 16 juni kl 18:30. Vi visar filmen och diskuterar därefter. Inget inträde. Alla hälsas välkomna!
Torsdag 16 juni klockan 18:30 Vänsterpartiet, Nobelvägen 51
Arrangör: Vänsterpartiet och grupp 194
Torsdag 16 juni klockan 18:30 Vänsterpartiet, Nobelvägen 51
Arrangör: Vänsterpartiet och grupp 194
Om filmen HEART OF JENIN
In 2005, Ismael’s 11 year old son Ahmed was shot down by the Israeli army. Despite his grief, Ismael decides to donate his son’s organs to Israeli children thus saving their lives. A year later, still deeply affected by his son’s death, he opens a culture centre for the children of the camp as an alternative for their street life. Thanks to foreign donations the centre starts providing many activities among which film courses are given. After a while the children want to produce their first short film, only to realize that they have no place to show it in. The only cinema in town was closed more than twenty years ago.
The resurrection of Cinema Jenin has enormous dramatic potential and its story will be told in the form of a documentary which follows a parallel process where the children of the camp make a film about their lives. At the same time they are taking part in reopening what wouldbecome their future stage.
Mer information
In 2005, Ismael’s 11 year old son Ahmed was shot down by the Israeli army. Despite his grief, Ismael decides to donate his son’s organs to Israeli children thus saving their lives. A year later, still deeply affected by his son’s death, he opens a culture centre for the children of the camp as an alternative for their street life. Thanks to foreign donations the centre starts providing many activities among which film courses are given. After a while the children want to produce their first short film, only to realize that they have no place to show it in. The only cinema in town was closed more than twenty years ago.
The resurrection of Cinema Jenin has enormous dramatic potential and its story will be told in the form of a documentary which follows a parallel process where the children of the camp make a film about their lives. At the same time they are taking part in reopening what wouldbecome their future stage.
Mer information
Veckans citat
”När Oscar II på Axel Danielssons tid besökte Malmö hissades alltid flaggan på Folkets Hus – men den hissades på halv stång.”
Vilhelm Moberg, Citerad i Sydsvenskan 3/6
Vilhelm Moberg, Citerad i Sydsvenskan 3/6
Anna-Klara Arvidsson av Gunnar Stensson
Efternamnet fick Anna-Klara när hon gifte sig med Johan Arvidsson. Johan och jag var vänner sedan gymnasietiden. Alla våra tonår hade vi tillbringat i ödsliga inackorderingsrum i Växjö. Det hade gjort oss till asociala töntar.
1954 var Anna-Klara 22, en urban tjej, intensiv, snabbtänkt, självsäker, kortväxt, med svarta ögon och svart hår - kanske elegant – och försedd med ett stort nätverk i Lund. Tänk efter så förstår ni att det var sådan hon var. Men hon bodde hemma i prästgården i Kävlinge tillsammans med sina systrar. På somrarna badade de i Barsebäck långt innan kärnkraftverket byggdes.
Jag kan lätt förstå att hon tog sig an Johan. Han var en av de mest begåvade människor jag träffat, beläst inom litteratur, filosofi, politik. Humoristisk, lågmäld, temperamentsfull, mycket lång. Men som sagt, fumlig.
Mest tycktes vi sitta på Håkanssons konditori och röka cigarretter, bläddra i London Illustrated och lösa korsord medan vi väntade på att det skulle bli dags att gå på bio. Ibland reste vi till Köpenhamn, ännu präglat av kriget. Anna-Klara kände till de bästa smörrebrödsställena.
Vi måste ha gjort annat också. Ett länge förträngt minne handlar om att Anna-Klara ordnade en politisk debatt om ”An American Dilemma”, alltså det som då kallades ”negerproblemet”. Jag tror att Anna-Klara var ordförande. Debatten ägde rum i Kävlinge. Jag skulle inleda. Det var kanske första gången jag framträdde i den rollen. Kvällen blev katastrofal. Efter inledningen konfronterades vi mest med frågor av typen ”Skulle du acceptera att din dotter gifte sig med en neger?”
Efter två år i Lund lämnade jag stan för att inte återvända förrän 1969. Med stor glädje återfann jag då Anna-Klara och Johan i en Vietnamdemonstration som formerades i Lundagård. September. Anna-Klara drog en barnvagn med en tremånaders baby. När tåget gick nerför Bredgatan kom Anna-Klaras mamma rusande för att ta hand om barnvagnen. Det blev en dispyt som mamman vann.
Jag bosatte mig i Lund, pendlade till Heleneholmsskolan i Malmö. Anna-Klara blev lärare i Fridhems folkhögskola i Svalöv och så småningom Sveriges första kvinnliga folkhögskolerektor.
Plötsligt fick jag höra att Johan och Anna-Klara skilt sig. Efter ganska kort tid dog Johan. Det drabbade Anna-Klara mycket hårt.
Efter sin pensionering flyttade hon till Lund och gick med i Vänsterpartiet. Vi träffades ibland. Jag gjorde mina försök att få med henne i DV, men hon valde att stanna i V.
Anna-Klara hade gått ur svenska kyrkan. Hennes inställning till den var mycket kritisk. Vi delade ett engagemang för religion och politik. Bland det sista jag gjorde – det är något år sedan - var att förse henne med ett ex av Karen Armstrongs Mohammed-biografi.
Jag upplevde hennes stilrena begravning som ett fint och konsekvent uttryck för hennes liv och personlighet. Från intet allt vi vilja bli.
1954 var Anna-Klara 22, en urban tjej, intensiv, snabbtänkt, självsäker, kortväxt, med svarta ögon och svart hår - kanske elegant – och försedd med ett stort nätverk i Lund. Tänk efter så förstår ni att det var sådan hon var. Men hon bodde hemma i prästgården i Kävlinge tillsammans med sina systrar. På somrarna badade de i Barsebäck långt innan kärnkraftverket byggdes.
Jag kan lätt förstå att hon tog sig an Johan. Han var en av de mest begåvade människor jag träffat, beläst inom litteratur, filosofi, politik. Humoristisk, lågmäld, temperamentsfull, mycket lång. Men som sagt, fumlig.
Mest tycktes vi sitta på Håkanssons konditori och röka cigarretter, bläddra i London Illustrated och lösa korsord medan vi väntade på att det skulle bli dags att gå på bio. Ibland reste vi till Köpenhamn, ännu präglat av kriget. Anna-Klara kände till de bästa smörrebrödsställena.
Vi måste ha gjort annat också. Ett länge förträngt minne handlar om att Anna-Klara ordnade en politisk debatt om ”An American Dilemma”, alltså det som då kallades ”negerproblemet”. Jag tror att Anna-Klara var ordförande. Debatten ägde rum i Kävlinge. Jag skulle inleda. Det var kanske första gången jag framträdde i den rollen. Kvällen blev katastrofal. Efter inledningen konfronterades vi mest med frågor av typen ”Skulle du acceptera att din dotter gifte sig med en neger?”
Efter två år i Lund lämnade jag stan för att inte återvända förrän 1969. Med stor glädje återfann jag då Anna-Klara och Johan i en Vietnamdemonstration som formerades i Lundagård. September. Anna-Klara drog en barnvagn med en tremånaders baby. När tåget gick nerför Bredgatan kom Anna-Klaras mamma rusande för att ta hand om barnvagnen. Det blev en dispyt som mamman vann.
Jag bosatte mig i Lund, pendlade till Heleneholmsskolan i Malmö. Anna-Klara blev lärare i Fridhems folkhögskola i Svalöv och så småningom Sveriges första kvinnliga folkhögskolerektor.
Plötsligt fick jag höra att Johan och Anna-Klara skilt sig. Efter ganska kort tid dog Johan. Det drabbade Anna-Klara mycket hårt.
Efter sin pensionering flyttade hon till Lund och gick med i Vänsterpartiet. Vi träffades ibland. Jag gjorde mina försök att få med henne i DV, men hon valde att stanna i V.
Anna-Klara hade gått ur svenska kyrkan. Hennes inställning till den var mycket kritisk. Vi delade ett engagemang för religion och politik. Bland det sista jag gjorde – det är något år sedan - var att förse henne med ett ex av Karen Armstrongs Mohammed-biografi.
Jag upplevde hennes stilrena begravning som ett fint och konsekvent uttryck för hennes liv och personlighet. Från intet allt vi vilja bli.
Löftesrika p-problem av Gunnar Sandin
Är jag så tillbaka i Lunds kommunala parkeringsbolag. Jag satt i styrelsen under tolv år men har varit borta den senaste mandatperioden.
En del känns igen: ett par av ledamöterna inklusive ordföranden (Fp) och viceordföranden (S), den frikostiga middagen i samband med bolagsstämman och de rundhänta inbjudningarna till personer som bolaget på ett eller annat sätt haft med att göra. Inte mej emot, det är mina fiender Lundabilisterna som betalar.
Välbekant är också ärendet med det kombinerade p- och studentbostadshuset vid Parentesen. Det diskuterades fram och tillbaka under första hälften av 2000-talet och fortfarande har spaden inte kommit i marken. Dessutom svajar hela projektet. Kommunfullmäktige tyckte med viss rätt att det inte var en angelägenhet för ett parkeringsbolag att bygga studentlägenheter så nu samarbetas det med AF Bostäder men inte friktionsfritt, som det ser ut.
Verksamheten har vuxit påtagligt under de gångna åren och fördubblat både personal och antalet p-platser. Och verkställande direktören är ny, han debuterade på styrelsemötet i veckan där jag nydebuterade.
Jag har till min sorg noterat bolagets fortsatta expansion sådan den avspeglats i årsrapporterna. Krisen för bilbranschen låter tyvärr vänta på sej. Men när det gäller själva det kommunala p-bolaget finns det uppmuntrande tecken. Till exempel den senaste tertialrapporten som bröt en lång positiv, jag menar förstås negativ, utveckling. Det blev en liten men dock förlust. Största orsaken var den svåra vintern som höjde elkostnaderna men framför allt knäckte ett tak som det kostar en dryg miljon att återställa.
VD kunde berätta att bolaget har fått ett fint pris för den nya anläggningen Arena Park, alltså p-huset vid Högevall som bland annat ska serva handbolls- och hockeypubliken. Men vi fick också veta att Kultur- och fritidsförvaltningen vid åtminstone ett tillfälle har låtit evenemangsbesökare parkera gratis på den närliggande Södra lekplatsen, och det var cirka fyra hundra bilister som valde det initiativet framför att offra en tjuga åt p-bolaget. Vad den ena kommunala handen gör etc.
Det största löftet inför den närmaste framtiden stavas emellertid Klosterhagen. Jag utkämpade men förlorade för ett decennium sedan en hård strid om p-huset Lund C som byggdes mot mitt partis (V) och min vilja. Intill, precis väster om Klosterkyrkan, ligger en likaså kommunal markparkering som de flesta bilister föredrar. Det var därför länge svårt att få Lund C att gå runt och mitt förslag att tvinga dit bilister genom att ta bort markparkeringen ignorerades. Men nu har ni kanske sett om tingsrättens problem. Den vill expandera. Ett alternativ är att flytta men ett annat att växa in över Klosterhagens parkering.
För att ersätta denna sägs det behövas 280 platser under mark, och att bygga såna är inte direkt billigt. VD ser bekymrad ut. För att betala den investeringen skulle man behöva ta ut 2 500 kr i månaden mot 750 idag, och det är inte självklart att den investeringsviljan finns. Men det är ägaren, Lunds kommun, som bestämmer och säger den att ersättningsplatserna är nödvändiga får p-bolaget ta förlusten. Eller så blir det inga ersättningsplatser, och forskningen har visat att det effektivaste sättet att reducera bilkörandet är att eliminera p-möjligheterna.
Så det verkar löftesrikt, hur det än går.
Gunnar Sandin
PS För övrigt anser jag att det bör finnas ett kulturhus i Klosterhagen, varken tingsrätt eller p-platser
En del känns igen: ett par av ledamöterna inklusive ordföranden (Fp) och viceordföranden (S), den frikostiga middagen i samband med bolagsstämman och de rundhänta inbjudningarna till personer som bolaget på ett eller annat sätt haft med att göra. Inte mej emot, det är mina fiender Lundabilisterna som betalar.
Välbekant är också ärendet med det kombinerade p- och studentbostadshuset vid Parentesen. Det diskuterades fram och tillbaka under första hälften av 2000-talet och fortfarande har spaden inte kommit i marken. Dessutom svajar hela projektet. Kommunfullmäktige tyckte med viss rätt att det inte var en angelägenhet för ett parkeringsbolag att bygga studentlägenheter så nu samarbetas det med AF Bostäder men inte friktionsfritt, som det ser ut.
Verksamheten har vuxit påtagligt under de gångna åren och fördubblat både personal och antalet p-platser. Och verkställande direktören är ny, han debuterade på styrelsemötet i veckan där jag nydebuterade.
Jag har till min sorg noterat bolagets fortsatta expansion sådan den avspeglats i årsrapporterna. Krisen för bilbranschen låter tyvärr vänta på sej. Men när det gäller själva det kommunala p-bolaget finns det uppmuntrande tecken. Till exempel den senaste tertialrapporten som bröt en lång positiv, jag menar förstås negativ, utveckling. Det blev en liten men dock förlust. Största orsaken var den svåra vintern som höjde elkostnaderna men framför allt knäckte ett tak som det kostar en dryg miljon att återställa.
VD kunde berätta att bolaget har fått ett fint pris för den nya anläggningen Arena Park, alltså p-huset vid Högevall som bland annat ska serva handbolls- och hockeypubliken. Men vi fick också veta att Kultur- och fritidsförvaltningen vid åtminstone ett tillfälle har låtit evenemangsbesökare parkera gratis på den närliggande Södra lekplatsen, och det var cirka fyra hundra bilister som valde det initiativet framför att offra en tjuga åt p-bolaget. Vad den ena kommunala handen gör etc.
Det största löftet inför den närmaste framtiden stavas emellertid Klosterhagen. Jag utkämpade men förlorade för ett decennium sedan en hård strid om p-huset Lund C som byggdes mot mitt partis (V) och min vilja. Intill, precis väster om Klosterkyrkan, ligger en likaså kommunal markparkering som de flesta bilister föredrar. Det var därför länge svårt att få Lund C att gå runt och mitt förslag att tvinga dit bilister genom att ta bort markparkeringen ignorerades. Men nu har ni kanske sett om tingsrättens problem. Den vill expandera. Ett alternativ är att flytta men ett annat att växa in över Klosterhagens parkering.
För att ersätta denna sägs det behövas 280 platser under mark, och att bygga såna är inte direkt billigt. VD ser bekymrad ut. För att betala den investeringen skulle man behöva ta ut 2 500 kr i månaden mot 750 idag, och det är inte självklart att den investeringsviljan finns. Men det är ägaren, Lunds kommun, som bestämmer och säger den att ersättningsplatserna är nödvändiga får p-bolaget ta förlusten. Eller så blir det inga ersättningsplatser, och forskningen har visat att det effektivaste sättet att reducera bilkörandet är att eliminera p-möjligheterna.
Så det verkar löftesrikt, hur det än går.
Gunnar Sandin
PS För övrigt anser jag att det bör finnas ett kulturhus i Klosterhagen, varken tingsrätt eller p-platser
Så ska palestinierna isolera USA i FN av Gunnar Stensson
I juli kommer den Palestinska myndigheten att kontakta FN för att inleda processen att få Palestina erkänt som full medlem och säkra en omröstning i generalförsamlingen i september.
Generalförsamlingen har rätt att acceptera Palestina som medlemsstat, men måste först få en rekommendation från säkerhetsrådet att göra det.
Eftersom USA häftigt motsätter sig palestiniernas ensidiga hänvändelse till säkerhetsrådet och har vetorätt så kommer omröstningen troligen att stoppas.
Palestinierna inser det, men planerar att i stället uppmana FN att erkänna Palestina utan att ge landet fullt FN-medlemskap.
En sådan omröstning kräver ingen rekommendation från säkerhetsrådet. Palestinierna anser sig redan ha garantier för en två tredjedels majoritet av ja-röster. USA och Israel kommer att bli politiskt isolerade.
Den palestinske förhandlaren Saeb Erekat har utformat planen för ansökansprocessen. Enligt den måste palestinierna ansöka senast i mitten av juli. Ansökan ska åtföljas av ett brev till FN:s generalsekreterare med begäran om fullt medlemskap för Palestina innanför 1967 års gränser. I brevet deklarerar palestinierna att staten Palestina accepterar FN-principerna.
Den diplomatiska aktiviteten kring erkännandefrågan kommer att pågå hela sommaren. USA och Israel kommer att använda alla sina maktresurser för att stoppa den.
Generalförsamlingen har rätt att acceptera Palestina som medlemsstat, men måste först få en rekommendation från säkerhetsrådet att göra det.
Eftersom USA häftigt motsätter sig palestiniernas ensidiga hänvändelse till säkerhetsrådet och har vetorätt så kommer omröstningen troligen att stoppas.
Palestinierna inser det, men planerar att i stället uppmana FN att erkänna Palestina utan att ge landet fullt FN-medlemskap.
En sådan omröstning kräver ingen rekommendation från säkerhetsrådet. Palestinierna anser sig redan ha garantier för en två tredjedels majoritet av ja-röster. USA och Israel kommer att bli politiskt isolerade.
Den palestinske förhandlaren Saeb Erekat har utformat planen för ansökansprocessen. Enligt den måste palestinierna ansöka senast i mitten av juli. Ansökan ska åtföljas av ett brev till FN:s generalsekreterare med begäran om fullt medlemskap för Palestina innanför 1967 års gränser. I brevet deklarerar palestinierna att staten Palestina accepterar FN-principerna.
Den diplomatiska aktiviteten kring erkännandefrågan kommer att pågå hela sommaren. USA och Israel kommer att använda alla sina maktresurser för att stoppa den.
Pågående mobbing av Lucifer
Mobbandet av Håkan Juholt fortsätter, nu också med visst 
gillande från högerdelen av socialdemokratin. Juholt kan inte yttra sig utan att få veta av borgarna vilken oduglig ledare han är. Som om borgarna skulle vara intresserade av framgångar för en socialdemokratisk ledare. Det är de naturligtvis inte. De drivs av en önskan att han ska tycka ungefär som dem, lite åt det hållet Mona Sahlin var på väg. Till det kommer så den kollektiva lynchstämning borgerliga ledarskribenter så lätt faller in i.
Ett nederlag för s-vänstern
Den socialdemokratiska linjen vad gäller Sveriges inblandning i Libyen har naturligtvis inte varit rak eller konsekvent. Den har tvärtom vacklat hit och dit och nu förklarar det opinionsbildande etablissemanget – läs borgarna – att det senaste ställningstagandet, överenskommelsen med m och mp – ska betraktas som ett försök att rädda Juholt (se t.ex. DN och Expressen i dag torsdag) Från socialdemokraterna själva, genom Urban Ahlin, sägs i stället att överenskommelsen innebär att man har vunnit en seger. Jaha: vi ska ha fem JAS i Libyen i stället för åtta, men i gengäld ska de flyga mer och spana över större områden och vi ska bidra med en styrka på NATO-fartyg i Medelhavet som ska kunna äntra fartyg på väg till Libyen och Khaddafi. Och vi ska bidra med specialister på psykologisk krigföring som ska stärka NATO: s ställning i Libyen.
Uppgörelsen innebär en utökning av den svenska insatsen och det är ett nederlag för den mera restriktiva linje Juholt annonserade i sitt förstamajtal. Hur kunde det bli så? Svaret kan väl bara bli ett: Juholt har inte klarat den massiva press han har utsatts för från hela det opinionsbildande etablissemanget – läs borgarna – och från högerflygeln inom det egna partiet. Och kanske är han själv heller inte så övertygad anhängare av återhållsamhet. Han har ju låtit Urban Ahlin m.fl. hållas, t.ex. i deras kritik av Carl Bildt
gillande från högerdelen av socialdemokratin. Juholt kan inte yttra sig utan att få veta av borgarna vilken oduglig ledare han är. Som om borgarna skulle vara intresserade av framgångar för en socialdemokratisk ledare. Det är de naturligtvis inte. De drivs av en önskan att han ska tycka ungefär som dem, lite åt det hållet Mona Sahlin var på väg. Till det kommer så den kollektiva lynchstämning borgerliga ledarskribenter så lätt faller in i.Ett nederlag för s-vänstern
Den socialdemokratiska linjen vad gäller Sveriges inblandning i Libyen har naturligtvis inte varit rak eller konsekvent. Den har tvärtom vacklat hit och dit och nu förklarar det opinionsbildande etablissemanget – läs borgarna – att det senaste ställningstagandet, överenskommelsen med m och mp – ska betraktas som ett försök att rädda Juholt (se t.ex. DN och Expressen i dag torsdag) Från socialdemokraterna själva, genom Urban Ahlin, sägs i stället att överenskommelsen innebär att man har vunnit en seger. Jaha: vi ska ha fem JAS i Libyen i stället för åtta, men i gengäld ska de flyga mer och spana över större områden och vi ska bidra med en styrka på NATO-fartyg i Medelhavet som ska kunna äntra fartyg på väg till Libyen och Khaddafi. Och vi ska bidra med specialister på psykologisk krigföring som ska stärka NATO: s ställning i Libyen.
Uppgörelsen innebär en utökning av den svenska insatsen och det är ett nederlag för den mera restriktiva linje Juholt annonserade i sitt förstamajtal. Hur kunde det bli så? Svaret kan väl bara bli ett: Juholt har inte klarat den massiva press han har utsatts för från hela det opinionsbildande etablissemanget – läs borgarna – och från högerflygeln inom det egna partiet. Och kanske är han själv heller inte så övertygad anhängare av återhållsamhet. Han har ju låtit Urban Ahlin m.fl. hållas, t.ex. i deras kritik av Carl Bildt
som ju inte var så pigg på Libyenutflykten när USA höll igen. Jag är övertygad om att det handlar om en intern strid i partitoppen, en strid mellan höger och vänster, mellan NATO-vänner och anhängare av alliansfrihet. Att låta Urban Ahlin vara kvar som utrikespolitisk talesman för socialdemokratin kan bara leda till sånt här. Ahlin är en uppenbar NATO-vän, åtminstone mellan skål och vägg och när han är i Washington. Han väntar förmodligen bara på att det ska bli dags att vända kappan när det gäller svensk NATO-anslutning. Och det är väl honom vi skulle få som utrikesminister i en s-regering.
Var det detta FN ville?
Avsikten med FN-interventionen förklarades vara att skydda den libyska befolkningen från angrepp från Khaddafilojala. Verkligheten är att NATO för ett intensivt flygkrig mot Khaddafi och väl försöker ta död honom personligen, vilket man redan har gjort med en av hans söner och två barnbarn. Men om sättet på vilket FN genom NATO bedriver krig i Libyen sägs inte ett ord, skrivs inga ledare. Sedan en vecka är det franska och brittiska stridshelikoptrar som för deras krig. Skydda civilbefolkningen?
Och Sverige bidrar med att spana åt bombförbanden dvs leta upp mål för de mera stridskåta flygarna. Skulle det vara en hedervärd insats, i linje med Sveriges traditioner av arbete för FN?
Uppfyller vi inte NATO:s alla önskemål?
Ett sista citat, från en ledare i Expressen den 7 juni: ” Den kompromiss med S som kanske presenteras i dag är därför troligen inte optimal för Nato och det libyska folkets behov. Sverige skickar inte det som passar Nato, utan vad som passar S för stunden.”
Alltså, det libyska folkets behov, mer bomber? Och vilken fruktansvärd anklagelse, vi skickar inte det som passar Nato?
Var det detta FN ville?
Avsikten med FN-interventionen förklarades vara att skydda den libyska befolkningen från angrepp från Khaddafilojala. Verkligheten är att NATO för ett intensivt flygkrig mot Khaddafi och väl försöker ta död honom personligen, vilket man redan har gjort med en av hans söner och två barnbarn. Men om sättet på vilket FN genom NATO bedriver krig i Libyen sägs inte ett ord, skrivs inga ledare. Sedan en vecka är det franska och brittiska stridshelikoptrar som för deras krig. Skydda civilbefolkningen?
Och Sverige bidrar med att spana åt bombförbanden dvs leta upp mål för de mera stridskåta flygarna. Skulle det vara en hedervärd insats, i linje med Sveriges traditioner av arbete för FN?
Uppfyller vi inte NATO:s alla önskemål?
Ett sista citat, från en ledare i Expressen den 7 juni: ” Den kompromiss med S som kanske presenteras i dag är därför troligen inte optimal för Nato och det libyska folkets behov. Sverige skickar inte det som passar Nato, utan vad som passar S för stunden.”
Alltså, det libyska folkets behov, mer bomber? Och vilken fruktansvärd anklagelse, vi skickar inte det som passar Nato?
En vår som förändrat världen av Gunnar Stensson
Den kallas den arabiska våren. Den pågår fortfarande i hela regionen, i länder som Egypten och Tunisien, där de gamla regimerna krossats; i länder där makten fortfarande befinner sig i händerna på kungar och förtryckare som försöker rädda sig kvar genom en blandning av militärt förtryck och hycklande anpassning; och i länder där förtryckarna skickar sina legoknektar mot folken som i Libyen, Syrien, Bahrain och Jemen.
Våren har fått långtgående konsekvenser. Egypten för nu en självständig utrikespolitik. Samarbetet med Turkiet har utvidgats. Förbindelserna med Iran har normaliserats. Gränsen till Gaza har öppnats och blockaden hävts.
I brännpunkten befinner sig Israel och USA. Det är det amerikanska maktsystemet som håller på att fragmentiseras och vittra bort. Vasallen Israel kontrollerar visserligen fortfarande Mellanöstern med sina vapen - inklusive kärnvapen - men det finns situationer där vapenmakt inte hjälper, något som Sovjetimperiets sammanbrott visade.
Under de senaste veckorna har frågan om den palestinska staten dominerat den internationella debatten. Det började med att den Palestinska myndighetens Mahmoud Abbas gjorde ett utspel i New York Times där han tillkännagav att Palestina avser att vända sig till FN för att uppnå erkännande som fri palestinsk stat.
Sedan följde slag i slag Obamas tal inför Netanyahus besök i Washington och Netanyahus två destruktiva tal, först inför AIPAC (den amerikansk-israeliska lobbygruppen) och sedan inför den av republikaner dominerade kongressen. Vi har i tidigare vb-nummer dokumenterat dessa utspel.
Hur gick det sen?
Två artiklar med perspektiv på utvecklingen ska citeras här. Båda är skrivna av experter som under en lång följd av år har analyserat skeendet i Mellanöstern.
Robert Fisk, journalist och historiker, är författare till den kanske viktigaste boken om Mellanöstern, ”The Great War for Civilisation”, som vi tidigare ofta hänvisat till.
Robert Fisk vet vad som sker och är förbannad. Han har ett annat språk än de politiska kommentatorerna på Sydsvenskan.
Våren har fått långtgående konsekvenser. Egypten för nu en självständig utrikespolitik. Samarbetet med Turkiet har utvidgats. Förbindelserna med Iran har normaliserats. Gränsen till Gaza har öppnats och blockaden hävts.
I brännpunkten befinner sig Israel och USA. Det är det amerikanska maktsystemet som håller på att fragmentiseras och vittra bort. Vasallen Israel kontrollerar visserligen fortfarande Mellanöstern med sina vapen - inklusive kärnvapen - men det finns situationer där vapenmakt inte hjälper, något som Sovjetimperiets sammanbrott visade.
Under de senaste veckorna har frågan om den palestinska staten dominerat den internationella debatten. Det började med att den Palestinska myndighetens Mahmoud Abbas gjorde ett utspel i New York Times där han tillkännagav att Palestina avser att vända sig till FN för att uppnå erkännande som fri palestinsk stat.
Sedan följde slag i slag Obamas tal inför Netanyahus besök i Washington och Netanyahus två destruktiva tal, först inför AIPAC (den amerikansk-israeliska lobbygruppen) och sedan inför den av republikaner dominerade kongressen. Vi har i tidigare vb-nummer dokumenterat dessa utspel.
Hur gick det sen?
Två artiklar med perspektiv på utvecklingen ska citeras här. Båda är skrivna av experter som under en lång följd av år har analyserat skeendet i Mellanöstern.
Robert Fisk, journalist och historiker, är författare till den kanske viktigaste boken om Mellanöstern, ”The Great War for Civilisation”, som vi tidigare ofta hänvisat till.
Robert Fisk vet vad som sker och är förbannad. Han har ett annat språk än de politiska kommentatorerna på Sydsvenskan.
Turkish and Syrian protesters in Istanbul
The Independent
Hör här (hela artikeln kan läsas på nätet, Independent 30/5:
”Vad Amerika säger betyder – ingenting.”
”Obama gafflade om Amerikas nya roll i Mellanöstern.
- Vad handlar den där rollgrejen om?
”Vad Amerika säger betyder – ingenting.”
”Obama gafflade om Amerikas nya roll i Mellanöstern.
- Vad handlar den där rollgrejen om?
frågade en egyptisk vän. Tror dom fortfarande att vi bryr oss om vad dom säger?
Obama var tyst när Ben Ali störtades, anslöt sig till kören av fördömanden av Mubarak först två dagar innan han flydde, fördömde den syriska regimen, men klargjorde att han helst ser att den sitter kvar, trots att den dödat flest människor av alla, frånsett den förfärlige Kaddafi, skakar sin lilla näve åt Bahrain men är förstummat tyst om Saudiarabien.
Och lägger sig på knä för Israel.
Obama stöder förstås demokratin men erkänner att den står i konflikt med USA:s intressen.
Sedan sa den store talaren att ”varje land har rätt till självförsvar”, men att Palestina ska vara ”demilitariserat”.
Obama varnar palestinierna för följderna om de begär att FN ska erkänna dem som stat.
Varför i hela världen skulle de inte det? Om folken i Egypten och Tunisien och Jemen och Libyen och Syrien kan slåss för frihet och värdighet, varför skulle då inte palestinierna göra det?
Obama säger att palestinierna inte får kräva att Palestina erkänns av FN. Men varför inte? Vem i hela världen bryr sig om vad Obama säger? Inte ens israelerna, tycks det.
Den arabiska våren blir snart en het sommar och det blir en arabisk höst också. Då kan Mellanöstern vara förändrat för att framtid. Vad Amerika säger betyder då – ingenting.”
Historikern Immanuel Wallerstein, upphovsman till teorier om världssystemet, anlägger ett vidare perspektiv än Fisk i sin Kommentar nummer 306 den 1 juni, men utgår också han från Obamas situation:
”Obama har enorm makt att skada men nästan ingen att göra gott
Netanyahu talar till den amerikanska kongressen som entusiastiskt och oändligt applåderar hans farliga och själviska nonsens som om han var George Washington reinkarnerad.
Det var ett direkt slag i ansiktet på Obama, fastän Obama redan i talet till AIPAC (den israelisk-amerikanska påtryckningsgruppen) dragit tillbaka sitt timida försök att föreslå en fredslösning på basis av 1967 års gränser.
Den saudiska regeringen har gjort det mycket klart att den kommer att göra allt som står i dess makt för att försvara de existerande regimerna i arabvärlden och irriterar sig på att Obama då och då förfaller till tal om mänskliga rättigheter.
Pakistans regering talar mycket tydligt om för Obama att om han försöker vara tuff mot dem så har de en mycket pålitligare vän i Kina.
De ryska, kinesiska och sydafrikanska regeringarna har alla gjort det mycket klart för Obama att om USA försöker få säkerhetsrådet att besluta om en aktion mot Syrien så kommer de inte att stödja det och att han antagligen inte ens skulle få majoritet för förslaget i rådet.
I Afghanistan kräver Karzai att NATO stoppar drönarattackerna och Pentagon känner trycket att dra sig tillbaka eftersom kriget är för kostsamt.”
Obama var tyst när Ben Ali störtades, anslöt sig till kören av fördömanden av Mubarak först två dagar innan han flydde, fördömde den syriska regimen, men klargjorde att han helst ser att den sitter kvar, trots att den dödat flest människor av alla, frånsett den förfärlige Kaddafi, skakar sin lilla näve åt Bahrain men är förstummat tyst om Saudiarabien.
Och lägger sig på knä för Israel.
Obama stöder förstås demokratin men erkänner att den står i konflikt med USA:s intressen.
Sedan sa den store talaren att ”varje land har rätt till självförsvar”, men att Palestina ska vara ”demilitariserat”.
Obama varnar palestinierna för följderna om de begär att FN ska erkänna dem som stat.
Varför i hela världen skulle de inte det? Om folken i Egypten och Tunisien och Jemen och Libyen och Syrien kan slåss för frihet och värdighet, varför skulle då inte palestinierna göra det?
Obama säger att palestinierna inte får kräva att Palestina erkänns av FN. Men varför inte? Vem i hela världen bryr sig om vad Obama säger? Inte ens israelerna, tycks det.
Den arabiska våren blir snart en het sommar och det blir en arabisk höst också. Då kan Mellanöstern vara förändrat för att framtid. Vad Amerika säger betyder då – ingenting.”
Historikern Immanuel Wallerstein, upphovsman till teorier om världssystemet, anlägger ett vidare perspektiv än Fisk i sin Kommentar nummer 306 den 1 juni, men utgår också han från Obamas situation:
”Obama har enorm makt att skada men nästan ingen att göra gott
Netanyahu talar till den amerikanska kongressen som entusiastiskt och oändligt applåderar hans farliga och själviska nonsens som om han var George Washington reinkarnerad.
Det var ett direkt slag i ansiktet på Obama, fastän Obama redan i talet till AIPAC (den israelisk-amerikanska påtryckningsgruppen) dragit tillbaka sitt timida försök att föreslå en fredslösning på basis av 1967 års gränser.
Den saudiska regeringen har gjort det mycket klart att den kommer att göra allt som står i dess makt för att försvara de existerande regimerna i arabvärlden och irriterar sig på att Obama då och då förfaller till tal om mänskliga rättigheter.
Pakistans regering talar mycket tydligt om för Obama att om han försöker vara tuff mot dem så har de en mycket pålitligare vän i Kina.
De ryska, kinesiska och sydafrikanska regeringarna har alla gjort det mycket klart för Obama att om USA försöker få säkerhetsrådet att besluta om en aktion mot Syrien så kommer de inte att stödja det och att han antagligen inte ens skulle få majoritet för förslaget i rådet.
I Afghanistan kräver Karzai att NATO stoppar drönarattackerna och Pentagon känner trycket att dra sig tillbaka eftersom kriget är för kostsamt.”
Gå till källorna av Per Roijer
Vad sa Obama egentligen? Jag föredrar att gå till källorna. Här är två länkar. Den ena är Obamas tal på utrikesdepartementetoch den andra är en transkription (med applåder) från presidentens tal inför den amerikansk-judiska lobbyorganisationen AIPAC.
Hur länge kommer demokratin att överleva?
Del 2 av Bertil Egerö
Den organisation av samhällslivet vi kallar demokrati kan visa sig vara en passus i mänsklighetens moderna historia. Idag upplever jag att prognosen är lite allvarligare än när jag skrev om denna fråga i VB i mitten av maj. Då handlade det delvis om folkökning och konkurrens om Afrikas resurser. Nu vill jag knyta an till en annan aspekt av utvecklingen; globaliseringen och den snabbt växande polariseringen mellan rika och fattiga.
The gap between rich and poor in most wealthy nations has widened
De fria kapitalrörelserna öppnade
Det stora steget togs i min mening med 1980-talets avreglering av valutan och därmed öppnandet för fria kapitalrörelser över gränserna. Den ekonomiska eliten kunde börja agera med mycket mindre kontroll från statens sida. Resultaten ser vi idag i en skenande tillväxt av de rikaste rika och deras förmögenheter. De återfinns självklart i första hand i den rikare delen av världen, men jag ser spåren av dem i många riktigt fattiga länder.
Svenska Dagbladet innehåller idag överraskande många bra informationer om detta sakernas tillstånd. Den 20 maj läste jag hur Revolutionen rycker fram i dagens USA – en kolumn skriven av Anna Laestadius Larsson. Hon hade plockat upp en artikel i Vanity Fair skriven av den välkände ekonomen Joseph Stieglitz. Hör här: ”En procent av USA’s befolkning tar idag 25% av inkomsterna och äger 40 % av rikedomarna.” Vidare, ”I stort sett alla senatorer och många i representanthuset tillhör topprocenten, tar emot ekonomiska bidrag av topprocenten och vet att de när de lämnar politiken kommer att belönas av topprocenten.” Allt enligt Stieglitz.
Detta slags människor är oftast djupt okunniga om vanliga människors vardag. Osökt kommer jag att tänka på sexisten Dominique Strauss-Kahn, den avpolletterade IMF-chefen. Uppskattad (av vem?) för sitt sätt att leda valutafonden hyr han en svit för ca 20 000 kr natten i
centrala New York (några timmars tågresa från bostaden i Washington), drabbas av lust till en hotellstäderska och – när hon kämpar emot – vrålar ”Vet du inte vem jag är?”.
Enprocentarnas politik
Det verkligt skrämmande är de starka länkar mellan politisk och ekonomisk makt Stieglitz tecknar. En grupp oftast mycket nyrika, vars stora engagemang verkar ligga i att med bonusar och liknande medel berika varandra, styr över samhällen och människor de inte känner, inte förstår. Den internationella konkurrensen om naturrikedomar, mark och arbetskraft styrs inte enbart av marknaders efterfrågan och partiers intresse för att förbli i regeringsställning. Den penninggalna nyrika procenten med Dubai som ideal styr företag och investeringar med sikte på kortsiktiga vinster – för egen del. Resultaten är skrämmande, var de än kan beskådas.
Till det skrämmande hör också denna elits förmåga att styra media och försäkra sig om att inga politiska hot ska rubba dess ställning. Trots att, som Laestadius Larsson rapporterade, närmare hälften av ett blandat urval US-amerikaner väntar sig en ny revolution inom de närmaste hundra åren. Långt bort för dagens nyrika, men inte för deras barn.
Fattigdomen ökar – inom EU
Den folkliga mobiliseringen i Nordafrika skickar en tydlig varningssignal till nyliberalismens förespråkare. Snart lär Europa nås av växande protestvågor liknande de i Nordafrika, som kommer att göra livet mer osäkert för våra nyrika och deras politiska representanter. EU tycks också ha enats om ett slags förbredande försvar, liknande vad vi redan hört om från Mellanöstern. SvD den 25 maj: EU pytsar ut 4,5 miljarder kronor (årligen) till stöd för matutdelning till unionens fattiga. EU, den rikaste överstatliga gemenskapen i världen, kör idag soppkök åt sina fattiga.
”Efterfrågan på hjälp ökar i hela EU, antalet fattiga ökar, och måste vi kunna efterfråga solidaritet inom EU”, menar den europeiska Anti-Poverty Network. Tydliga signaler, ändå tycks de inte räcka till att väcka politiker och ekonomer. Kan det bero på att de mycket rika i så hög grad tycks dominera det politiska beslutsfattandet? Där regerar ännu den nyliberala ordningen.
Motsättningarna lär komma att öka, och med dem ett växande hot mot demokratin. Kan den i dagens USA motstå den politik som via låga skatter och enorm skuldsättning för landet rätt in i ekonomisk ohållbarhet? Och hur är det i Europa? Vad betyder den tydligen helt accepterade lobbyingverksamhet som ständigt bedrivs i Bryssel? Vad säger oss här hemma signalerna om en växande korruption, även inom den offentliga sektorn?
Signalerna duggar allt tätare. Det gäller att uppfatta dem, tolka dem, och reagera på dem.
Enprocentarnas politik
Det verkligt skrämmande är de starka länkar mellan politisk och ekonomisk makt Stieglitz tecknar. En grupp oftast mycket nyrika, vars stora engagemang verkar ligga i att med bonusar och liknande medel berika varandra, styr över samhällen och människor de inte känner, inte förstår. Den internationella konkurrensen om naturrikedomar, mark och arbetskraft styrs inte enbart av marknaders efterfrågan och partiers intresse för att förbli i regeringsställning. Den penninggalna nyrika procenten med Dubai som ideal styr företag och investeringar med sikte på kortsiktiga vinster – för egen del. Resultaten är skrämmande, var de än kan beskådas.
Till det skrämmande hör också denna elits förmåga att styra media och försäkra sig om att inga politiska hot ska rubba dess ställning. Trots att, som Laestadius Larsson rapporterade, närmare hälften av ett blandat urval US-amerikaner väntar sig en ny revolution inom de närmaste hundra åren. Långt bort för dagens nyrika, men inte för deras barn.
Fattigdomen ökar – inom EU
Den folkliga mobiliseringen i Nordafrika skickar en tydlig varningssignal till nyliberalismens förespråkare. Snart lär Europa nås av växande protestvågor liknande de i Nordafrika, som kommer att göra livet mer osäkert för våra nyrika och deras politiska representanter. EU tycks också ha enats om ett slags förbredande försvar, liknande vad vi redan hört om från Mellanöstern. SvD den 25 maj: EU pytsar ut 4,5 miljarder kronor (årligen) till stöd för matutdelning till unionens fattiga. EU, den rikaste överstatliga gemenskapen i världen, kör idag soppkök åt sina fattiga.
”Efterfrågan på hjälp ökar i hela EU, antalet fattiga ökar, och måste vi kunna efterfråga solidaritet inom EU”, menar den europeiska Anti-Poverty Network. Tydliga signaler, ändå tycks de inte räcka till att väcka politiker och ekonomer. Kan det bero på att de mycket rika i så hög grad tycks dominera det politiska beslutsfattandet? Där regerar ännu den nyliberala ordningen.
Motsättningarna lär komma att öka, och med dem ett växande hot mot demokratin. Kan den i dagens USA motstå den politik som via låga skatter och enorm skuldsättning för landet rätt in i ekonomisk ohållbarhet? Och hur är det i Europa? Vad betyder den tydligen helt accepterade lobbyingverksamhet som ständigt bedrivs i Bryssel? Vad säger oss här hemma signalerna om en växande korruption, även inom den offentliga sektorn?
Signalerna duggar allt tätare. Det gäller att uppfatta dem, tolka dem, och reagera på dem.
Verkliga Israelvänner av Gunnar Stensson
Jag ser mig själv som en israelisk patriot. Jag vill vara stolt över mitt land, vilket blir alltmer omöjligt för människor som jag. Som verkliga israelvänner betraktar jag dessutom enbart de som höjer sina röster mot Israels nuvarande politik. Mot ockupationen, mot blockaden och mot kriget. Detta är riktig vänskap:
Så skriver den
israeliske författaren och journalisten Gideon Levy i sin bok Gaza, mitt älskade. En krönika 2006-2011, i översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham, Karneval förlag, 2011. Den står på hyllan för samhälle och debatt på Gleerups och kostar 229 kronor.
Gazakriget var ”ett krig som inte var något krig, där det nästan inte förekom något motstånd eller några strider, ett brutalt anfall på en hjälplös, omringad och instängd befolkning som inte hade någonstans att ta vägen, inte ens ut i havet. Granater med vit fosfor som brände i det levande köttet och Flechette-ammunition som spred sina spikar åt alla håll, bemannade och obemannade flygplan som spred missiler; bombningar och åter bombningar helt utan proportionalitet; hundratals oskyldiga som dog bara för att de råkade bo i Gaza,” skriver Gideon Levy.
För Gideon Levy är palestinierna inga abstrakta offer. De är individer. Med namn. Medmänniskor.
Många av artiklarna är ledare och debattartiklar ur tidningen Haaretz, vars medarbetare Gideon Levy är sedan många år.
Haaretz är en liberal tidning i Israel. Sydsvenskan påstår sig vara en liberal tidning i Malmö. Den modiga israeliska tidningen kritiserar Israels brott i Gaza under pågående krig . Den fega svenska tidningen smeker den islamofobiska skånska opinionen medhårs, sprider krigshetsarnas lögnpropaganda och förringar krigsförbrytelserna. Vi listar några textexempel nedan.
Den svenska tidningen är ingen Israelvän. Verkliga Israelvänner är däremot de som snart kommer att segla med Frihetsflottiljen till Gaza
Gaza-kriget i Haaretz och i Sydsvenskan. Textexempel.
Haaretz 5/1 2009, Gideon Levy:
”Trots att Israel hela veckan har varit fullständigt engagerat i Gaza har ingen frågat vems blod det är som spills och varför. Allt är tillåtet, legitimt och rättfärdigt.
Här ligger deras kroppar, rad efter rad, några av dem mycket små. Våra hjärtan har blivit hårda och våra ögon skumma. Hela Israel har burit militärkläder, avskärmande blodfläckade uniformer som gör det möjligt för oss att begå alla sorters brott. Till och med våra ledande intellektuella sviker när det gäller att tala öppet om den förödelse vi ställt till med."
Sydsvenskan 5/1 2009, Mats Skogkär:
”I krig är det tillåtet att döda fiendens soldater. Däremot inte att medvetet angripa civila mål – det vill säga det som Hamas och liknande grupper gör genom sin raketbeskjutning av israeliska städer.
Ändå vet alla att civila dör i krig och väpnade konflikter.”
Haaretz 8/1, Gideon Levy:
"Hemska Darfurliknande bilder från Shifasjukhuset visar barn, döende på golvet – och den ”patriotiska” reaktionen är att ropa: Hurra, hurra, hurra! Bra gjort Heder åt det land som utfört detta!
Gråt, mitt älskade land – detta är inte min patriotism, även om den är förhärskande. De ursinniga reaktionerna på minsta lilla kritik får en faktiskt att misstänka att några israeler kanske, djupt ned i dina förhärdade hjärtan, vet med sig att något fasansfull brinner under fötterna på dem,”
Sydsvenskan 8/9 2009, Mats Skogkär, under rubriken ”För tidigt att jubla”:
”Hamas taktik är av allt att döma att locka in de israeliska trupperna i städerna och flyktinglägrens trånga gränder, tvinga fram strider inne bland civilbefolkningen, i byggnader som befästs och försåtminerats. Det kommer oundvikligen leda till stora israeliska förluster. Och ännu fler civila offer.”
Haaretz 9/1 2009, Daniel Levy
”Befälhavaren för Israels försvarsstyrkor är nu enligt TV:s militära korrespondenter
Så skriver den
israeliske författaren och journalisten Gideon Levy i sin bok Gaza, mitt älskade. En krönika 2006-2011, i översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham, Karneval förlag, 2011. Den står på hyllan för samhälle och debatt på Gleerups och kostar 229 kronor.Gazakriget var ”ett krig som inte var något krig, där det nästan inte förekom något motstånd eller några strider, ett brutalt anfall på en hjälplös, omringad och instängd befolkning som inte hade någonstans att ta vägen, inte ens ut i havet. Granater med vit fosfor som brände i det levande köttet och Flechette-ammunition som spred sina spikar åt alla håll, bemannade och obemannade flygplan som spred missiler; bombningar och åter bombningar helt utan proportionalitet; hundratals oskyldiga som dog bara för att de råkade bo i Gaza,” skriver Gideon Levy.
För Gideon Levy är palestinierna inga abstrakta offer. De är individer. Med namn. Medmänniskor.
Många av artiklarna är ledare och debattartiklar ur tidningen Haaretz, vars medarbetare Gideon Levy är sedan många år.
Haaretz är en liberal tidning i Israel. Sydsvenskan påstår sig vara en liberal tidning i Malmö. Den modiga israeliska tidningen kritiserar Israels brott i Gaza under pågående krig . Den fega svenska tidningen smeker den islamofobiska skånska opinionen medhårs, sprider krigshetsarnas lögnpropaganda och förringar krigsförbrytelserna. Vi listar några textexempel nedan.
Den svenska tidningen är ingen Israelvän. Verkliga Israelvänner är däremot de som snart kommer att segla med Frihetsflottiljen till Gaza
Gaza-kriget i Haaretz och i Sydsvenskan. Textexempel.
Haaretz 5/1 2009, Gideon Levy:
”Trots att Israel hela veckan har varit fullständigt engagerat i Gaza har ingen frågat vems blod det är som spills och varför. Allt är tillåtet, legitimt och rättfärdigt.
Här ligger deras kroppar, rad efter rad, några av dem mycket små. Våra hjärtan har blivit hårda och våra ögon skumma. Hela Israel har burit militärkläder, avskärmande blodfläckade uniformer som gör det möjligt för oss att begå alla sorters brott. Till och med våra ledande intellektuella sviker när det gäller att tala öppet om den förödelse vi ställt till med."
Sydsvenskan 5/1 2009, Mats Skogkär:
”I krig är det tillåtet att döda fiendens soldater. Däremot inte att medvetet angripa civila mål – det vill säga det som Hamas och liknande grupper gör genom sin raketbeskjutning av israeliska städer.
Ändå vet alla att civila dör i krig och väpnade konflikter.”
Haaretz 8/1, Gideon Levy:
"Hemska Darfurliknande bilder från Shifasjukhuset visar barn, döende på golvet – och den ”patriotiska” reaktionen är att ropa: Hurra, hurra, hurra! Bra gjort Heder åt det land som utfört detta!
Gråt, mitt älskade land – detta är inte min patriotism, även om den är förhärskande. De ursinniga reaktionerna på minsta lilla kritik får en faktiskt att misstänka att några israeler kanske, djupt ned i dina förhärdade hjärtan, vet med sig att något fasansfull brinner under fötterna på dem,”
Sydsvenskan 8/9 2009, Mats Skogkär, under rubriken ”För tidigt att jubla”:
”Hamas taktik är av allt att döma att locka in de israeliska trupperna i städerna och flyktinglägrens trånga gränder, tvinga fram strider inne bland civilbefolkningen, i byggnader som befästs och försåtminerats. Det kommer oundvikligen leda till stora israeliska förluster. Och ännu fler civila offer.”
Haaretz 9/1 2009, Daniel Levy
”Befälhavaren för Israels försvarsstyrkor är nu enligt TV:s militära korrespondenter
”benägen att döda så många som möjligt”. Och även om han därmed syftar på Hamaskämpar inger denna benägenhet köldrysningar.
Denna otyglade aggression och brutalitet rättfärdigas som ”en övning i försiktighet”. Det skrämmande saldot i blod – omkring 100 döda palestinier för varje dödad israel – väcker inga frågor. Det är som om vi bestämt oss för att deras blod är värt hundra gånger mindre än vårt, som en bekräftelse på vår inneboende rasism.
Högern, nationalisterna, chauvinisterna och militaristerna är de som slår an vår enda legitima bon ton. Besvära oss inte med mänsklighet och medlidande.”
Sydsvenskan 9/1 2009, Mats Skogkär:
”Israel anklagas av en högljudd kritikerkör för att bryta mot folkrättens princip om proportionalitet.”
”Hur hårt det israeliska angreppet slagit mot Hamas, motterrorns infrastruktur, mot organisationens möjlighet att behålla sitt grepp över Gazaremsan. Detta och mycket annat är oklart. En så grundläggande sak som hur många man Hamas förlorat i kriget är höljt i dunkel."
Haaretz 16/1 2009, Gideon Levy
”I torsdags såg gatorna i Gaza ut som ett slagfält mitt i ”det tredje steget” och värre än så. Arrogant ignorerar Israel säkerhetsrådets resolution som kräver vapenvila – i stället beskjuter man FN-byggnaden i Gaza, som för att demonstrera vad Israel tycker om FN som institution. Nödsändningar avsedda för de boende i Gaza står i lågor i de brinnande lagerlokalerna. Tjock svart rök från brinnande mjölsäckar och bränsleförråd i närheten fyller gatorna.
På gatorna springer människor fram och tillbaka i panik. De håller barn och resväskor i händerna, och de är hjälplösa när granaterna faller omkring dem.”
Sydsvenskan 17/1 2009, Mats Skogkär
”Lögner och propaganda.
Lika självklara följeslagare i krig som död och förödelse.
Striderna i Gazaremsan utgör inget undantag.
Låt oss granska två av denna konflikts många ”sanningar”:
(Att ”sanningarna” var sanningar bevisades av Goldstonerapporten och andra undersökningar. Men det gällde för Skogkär att dölja sanningen i ett akut läge. GS)
Till slut sammanfattar Sydsvenskans chefredaktör Heidi Avellan 7/2 2009:
”Bilder av krigets offer, lemlästade civila och raserade hem har skapat ilska och frustration världen över.
Svårare att förstå är att de israeler som levt i skräck för Hamas raketbeskjutning inte räknas. För att offren är färre? För att det handlar om israeler? Eller judar helt enkelt.?”
”Om detta ska vi skriva mer än vanligt de kommande veckorna.”
Och i Haaretz sammanfattar Gideon Levy:
”Eftersom vi anser att kriget skedde praktiskt taget utan förluster, med bara tretton döda israeler, blir detta krig det första på 36 år som inte får en undersökningskommission i sitt kölvatten.” (Goldstonerapporten tvingade till slut fram en israelisk kommission GS)
”Vi har betalat ett högt pris: Hamas är starkare, det sårade palestinska folket är ännu mer hatiskt inställt mot oss, och Israel uppfattas som paria av den allmänna opinionen, vilket ledde till kravaller på en basketplan i Ankara där ett israeliskt lag spelade och åskådarförbud vid Israels Davis Cup-match i Sverige i Malmö. Vi är den sista skurkstaten.”
”Och vad ska man säga om hejaklacken som satt som åskådare till denna helvetiska mardröm. Kanske vi borde hålla åtminstone dem ansvariga. De satt i sina TV-soffor och på sina redaktioner!” Det handlar både om israeliska och Israel-partiska medier som till exempel Sydsvenskan.
Köp Gideon Levys viktiga bok som ett viktigt dokument från slutfasen i en ohållbar våldspolitik!
Denna otyglade aggression och brutalitet rättfärdigas som ”en övning i försiktighet”. Det skrämmande saldot i blod – omkring 100 döda palestinier för varje dödad israel – väcker inga frågor. Det är som om vi bestämt oss för att deras blod är värt hundra gånger mindre än vårt, som en bekräftelse på vår inneboende rasism.
Högern, nationalisterna, chauvinisterna och militaristerna är de som slår an vår enda legitima bon ton. Besvära oss inte med mänsklighet och medlidande.”
Sydsvenskan 9/1 2009, Mats Skogkär:
”Israel anklagas av en högljudd kritikerkör för att bryta mot folkrättens princip om proportionalitet.”
”Hur hårt det israeliska angreppet slagit mot Hamas, motterrorns infrastruktur, mot organisationens möjlighet att behålla sitt grepp över Gazaremsan. Detta och mycket annat är oklart. En så grundläggande sak som hur många man Hamas förlorat i kriget är höljt i dunkel."
Haaretz 16/1 2009, Gideon Levy
”I torsdags såg gatorna i Gaza ut som ett slagfält mitt i ”det tredje steget” och värre än så. Arrogant ignorerar Israel säkerhetsrådets resolution som kräver vapenvila – i stället beskjuter man FN-byggnaden i Gaza, som för att demonstrera vad Israel tycker om FN som institution. Nödsändningar avsedda för de boende i Gaza står i lågor i de brinnande lagerlokalerna. Tjock svart rök från brinnande mjölsäckar och bränsleförråd i närheten fyller gatorna.
På gatorna springer människor fram och tillbaka i panik. De håller barn och resväskor i händerna, och de är hjälplösa när granaterna faller omkring dem.”
Sydsvenskan 17/1 2009, Mats Skogkär
”Lögner och propaganda.
Lika självklara följeslagare i krig som död och förödelse.
Striderna i Gazaremsan utgör inget undantag.
Låt oss granska två av denna konflikts många ”sanningar”:
- Den israeliska armén använder vit fosfor mot civila palestinier.
- Den israeliska armén skjuter avsiktligt på ambulanser.
(Att ”sanningarna” var sanningar bevisades av Goldstonerapporten och andra undersökningar. Men det gällde för Skogkär att dölja sanningen i ett akut läge. GS)
Till slut sammanfattar Sydsvenskans chefredaktör Heidi Avellan 7/2 2009:
”Bilder av krigets offer, lemlästade civila och raserade hem har skapat ilska och frustration världen över.
Svårare att förstå är att de israeler som levt i skräck för Hamas raketbeskjutning inte räknas. För att offren är färre? För att det handlar om israeler? Eller judar helt enkelt.?”
”Om detta ska vi skriva mer än vanligt de kommande veckorna.”
Och i Haaretz sammanfattar Gideon Levy:
”Eftersom vi anser att kriget skedde praktiskt taget utan förluster, med bara tretton döda israeler, blir detta krig det första på 36 år som inte får en undersökningskommission i sitt kölvatten.” (Goldstonerapporten tvingade till slut fram en israelisk kommission GS)
”Vi har betalat ett högt pris: Hamas är starkare, det sårade palestinska folket är ännu mer hatiskt inställt mot oss, och Israel uppfattas som paria av den allmänna opinionen, vilket ledde till kravaller på en basketplan i Ankara där ett israeliskt lag spelade och åskådarförbud vid Israels Davis Cup-match i Sverige i Malmö. Vi är den sista skurkstaten.”
”Och vad ska man säga om hejaklacken som satt som åskådare till denna helvetiska mardröm. Kanske vi borde hålla åtminstone dem ansvariga. De satt i sina TV-soffor och på sina redaktioner!” Det handlar både om israeliska och Israel-partiska medier som till exempel Sydsvenskan.
Köp Gideon Levys viktiga bok som ett viktigt dokument från slutfasen i en ohållbar våldspolitik!
Kulturtips
Dido & Aeneas - en föreställning för alla åldrar
11-12 juni i Universitetsaulan
Lör 11 jun kl. 16:00. Läs mer
11-12 juni i Universitetsaulan
Lör 11 jun kl. 16:00. Läs mer
Malmö By Foot - Historisk vandring
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid. 17 maj - 2 juli.
Lör 11 jun kl. 15:00, ons 15 jun kl. 17:15
Läs mer
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid. 17 maj - 2 juli.
Lör 11 jun kl. 15:00, ons 15 jun kl. 17:15
Läs mer
The importance of being Earnest
Nyinsatt teater på Biograf Spegeln den 12 juni kl 18:00. Läs mer
Nyinsatt teater på Biograf Spegeln den 12 juni kl 18:00. Läs mer
Anna Hertzman (SE) LIVE
På Babel 15 juni kl 19:00. Läs mer
På Babel 15 juni kl 19:00. Läs mer
Stockamöllan Jazz & Swingfestival 2011
17-19 juni 2011 femårsjubilerar! Alla är välkomna, i alla åldrar!
Fre 17 jun kl. 18:00. Läs mer
17-19 juni 2011 femårsjubilerar! Alla är välkomna, i alla åldrar!
Fre 17 jun kl. 18:00. Läs mer
Hela kulturcentralens program
2011-05-26
Ingen VB nästa vecka
I all sin ogudaktighet så tar VB ett litet uppehåll nästa vecka. Den 10:e juni är vi tillbaka igen.
Händer på torget
Demokratisk Vänster har torgaktiviteter på Mårtenstorget på lördag 28/5 mellan 11.00 och 12.00. Tal, flygblad mm
Karpen leker av Gunnar Stensson
Gå ner till den lilla kvarndammen öster om Flackarpsvägen en vindstilla dag, Se hur den speglar himlens moln och trädens kronor. Trots att luften är stilla börjar spegelbilderna bölja. De rörs av varelser under ytan. Så splittras den. Ett hisnande ögonblick bryter svarta kroppar igenom. Det plaskar till – och de är försvunna.
Leken fortsätter nästa vecka i större skala i de stora reningsdammarna. Enstaka grodor knarrar. Men vi väntar på den stora kören.
Leken fortsätter nästa vecka i större skala i de stora reningsdammarna. Enstaka grodor knarrar. Men vi väntar på den stora kören.
Veckans citat
De vill förändra världen. Det är bara det att ingen tycks vara intresserad av att lyssna.
Det är så mycket lättare att avfärda dem som bråkmakare – eller att helt enkelt låtsas att de inte finns.
Jag tror att vi måste lyssna, medan de fortfarande vill tala med oss, innan 80- och 90-talisterna helt har tappat hoppet om oss 60- och 70-talister som mest bryr oss om oss själva, vårt hem, vår trädgård och vad vi stoppar i munnen. Den slutsatsen drar i alla fall jag efter att ha läst hundratalet heminrednings-, trädgårds- och matochvin-tidningar som vänder sig till oss.
Vi är troligtvis den minst samhällskritiska
generationen någonsin.
Ann Heberlein i DN, 26 maj
Det är så mycket lättare att avfärda dem som bråkmakare – eller att helt enkelt låtsas att de inte finns.
Jag tror att vi måste lyssna, medan de fortfarande vill tala med oss, innan 80- och 90-talisterna helt har tappat hoppet om oss 60- och 70-talister som mest bryr oss om oss själva, vårt hem, vår trädgård och vad vi stoppar i munnen. Den slutsatsen drar i alla fall jag efter att ha läst hundratalet heminrednings-, trädgårds- och matochvin-tidningar som vänder sig till oss.
Vi är troligtvis den minst samhällskritiska
generationen någonsin.
Ann Heberlein i DN, 26 maj
Socialistiska föregångare
Inget är lättare än att se bergspredikans Jesus som ´den första socialisten´ eller kommunisten, och även om fleralet av de tidiga socialisterna inte var kristna så har många senare medlemmar i de socialistiska rörelserna funnit denna jämförelse brukbar.
Eric Hobsbawm, How to change the world.
Eric Hobsbawm, How to change the world.
Den första människa som inhägnade ett stycke jord och förklarade: detta tillhör mig – och fann andra som var nog enfaldiga att tro honom - han var den verklige grundaren av det borgerliga samhället.
Hur många förbrytelser, hur många krig och mord, hur mycket elände och fasa skulle inte mänskligheten besparats om det funnits någon som ryckt upp gränspålarna eller grävt igen dikena och ropat till sina bröder: Vakta er för att lyssna på den bedragaren; ni är förlorade om ni glömmer att frukterna tillhör alla, men jorden tillhör ingen.
J. J. Rousseau, Discours sur l´Origine et les Fondements de l´Inegalité parmi les Hommes.
Hur många förbrytelser, hur många krig och mord, hur mycket elände och fasa skulle inte mänskligheten besparats om det funnits någon som ryckt upp gränspålarna eller grävt igen dikena och ropat till sina bröder: Vakta er för att lyssna på den bedragaren; ni är förlorade om ni glömmer att frukterna tillhör alla, men jorden tillhör ingen.
J. J. Rousseau, Discours sur l´Origine et les Fondements de l´Inegalité parmi les Hommes.
Egypten öppnar gränsen till Gaza av Gunnar Stensson
På lördag 27/5 öppnar Egypten gränsövergången vid Rafah. Alla kvinnor, barn upp till 18 år och män över 40 får fritt passera gränsen. Män mellan 18 och 40 kommer att behöva egyptiskt visum. Gränsen ska vara öppen varje dag utom fredagar och helger mellan 9 och 21 från och med lördag.
Källor påpekar att det är osannolikt att alla gränsinstitutioner hinner bli färdiga innan floden av människor börjar strömma över gränsen. Situationen kan bli kaotisk.
Det råder inget tvivel om att det blir ett massivt flöde av palestinier som för första gången sedan blockaden infördes får en chans att lämna Gaza.
Enligt den egyptiska regeringens talesman togs beslutet för att lindra lidandet för de boende i Gaza. Man avsåg också att bidra till enandet mellan Fatah och Hamas, eftersom inga framsteg gjordes i den israelisk-palestinska konflikten.
Mustafa Barghouti, tidigare palestinsk presidentkandidat, ser Egyptens beslut som ett stort steg framåt. ”Hundratals människor har förlorat sina liv för att de inte kunnat få medicinsk vård. Tusentals studenter har stoppats i sina studier och tusentals företag har drabbats. Men belägringen är inte över. Byggnadsmateriel är fortfarande förbjudet och det betyder att de 25 000 hus som Israel förstörde inte kan återuppbyggas. Vi uppskattar det egyptiska initiativet – detta är en av de stora förändringarna efter den egyptiska revolutionen.”
VB rapporterade om beslutet att öppna gränsen redan för mer än en månad sedan. Då var avsikten att gränsen skulle öppnas inom en vecka. Det långa dröjsmålet kom oss att frukta att beslutet stoppats efter israeliska och amerikanska påtryckningar. Men det stod alltså fast!
Fortfarande ligger förverkligandet i framtiden. Detta skrivs på torsdagen. I övermorgon kommer befrielsen – kanske. Det kan bli en händelse jämförbar med öppnandet av Berlinmuren.
Igår genomfördes ett välbesökt ”Ship to Gaza”-möte på Mejeriet i Lund, nästan på årsdagen av Israels angrepp på förra årets Frihetsflottilj. Utan tvivel har Ship to Gaza och publiciteten kring det israeliska övergreppet bidragit till utvecklingen, liksom publiciteten om den kommande flottiljen, som avgår i midsommar. Nu kan den bli ett triumftåg i stället för ett risktagande. Och som Barghouti påpekade, fortfarande behövs byggnadsmateriel till 25 000 förstörda hus.
Källor: MENA och al-Jazeera.
Källor påpekar att det är osannolikt att alla gränsinstitutioner hinner bli färdiga innan floden av människor börjar strömma över gränsen. Situationen kan bli kaotisk.
Det råder inget tvivel om att det blir ett massivt flöde av palestinier som för första gången sedan blockaden infördes får en chans att lämna Gaza.
Enligt den egyptiska regeringens talesman togs beslutet för att lindra lidandet för de boende i Gaza. Man avsåg också att bidra till enandet mellan Fatah och Hamas, eftersom inga framsteg gjordes i den israelisk-palestinska konflikten.
Mustafa Barghouti, tidigare palestinsk presidentkandidat, ser Egyptens beslut som ett stort steg framåt. ”Hundratals människor har förlorat sina liv för att de inte kunnat få medicinsk vård. Tusentals studenter har stoppats i sina studier och tusentals företag har drabbats. Men belägringen är inte över. Byggnadsmateriel är fortfarande förbjudet och det betyder att de 25 000 hus som Israel förstörde inte kan återuppbyggas. Vi uppskattar det egyptiska initiativet – detta är en av de stora förändringarna efter den egyptiska revolutionen.”
VB rapporterade om beslutet att öppna gränsen redan för mer än en månad sedan. Då var avsikten att gränsen skulle öppnas inom en vecka. Det långa dröjsmålet kom oss att frukta att beslutet stoppats efter israeliska och amerikanska påtryckningar. Men det stod alltså fast!
Fortfarande ligger förverkligandet i framtiden. Detta skrivs på torsdagen. I övermorgon kommer befrielsen – kanske. Det kan bli en händelse jämförbar med öppnandet av Berlinmuren.
Igår genomfördes ett välbesökt ”Ship to Gaza”-möte på Mejeriet i Lund, nästan på årsdagen av Israels angrepp på förra årets Frihetsflottilj. Utan tvivel har Ship to Gaza och publiciteten kring det israeliska övergreppet bidragit till utvecklingen, liksom publiciteten om den kommande flottiljen, som avgår i midsommar. Nu kan den bli ett triumftåg i stället för ett risktagande. Och som Barghouti påpekade, fortfarande behövs byggnadsmateriel till 25 000 förstörda hus.
Källor: MENA och al-Jazeera.
Måtta på bevarandet! av Gunnar Sandin
Revingebanans lokstall i Lund är inte mer. Murarna var i så uselt skick att de hotade att falla samman vid renoveringen.
Den kommunägda byggnadens öde är en följetong. Sen de sista loken såldes 1940 har den använts för diverse industri- och lagerändamål. Till sist gick den inte att utnyttja till något vettigt utan stod bara och förföll. Regn läckte in genom det söndriga taket och kunde även ta sej in genom söndriga fönster.
Så småningom började dock huset anses som värt att bevara. Diverse planer presenterades, och punkterades. Vad kan man egentligen göra med ett bristfälligt tegelskal som dessutom står på oljekontaminerad mark? Men mot all förmodan dök det upp en intressent som ville bygga bostäder på tomten och låta stallet ha något slags gemensamhetsfunktion. Det var i samband med den påbörjade upprustningen som man blev tvungen att riva.
Men man tänker bygga upp igen, och här kommer min invändning.
Jag gillar gamla industriminnen i allmänhet och järnvägsbyggnader i synnerhet. Jag var med och skrev en bok om Revingebanan (och Bjärredsbanan) och känner extra för dess lämningar. Jag tycker det var synd att huset fick förfalla. Med sin lätt svängda portfasad (svängen var betingad av den vändskiva som förr låg framför) var det ett fint minne av en intressant företeelse i Lunds historia, den kommunägda bana som en gång kallades Sveriges mest olönsamma.
Men nu är förfallet definitivt, och då tycker jag det är fel att bygga upp en pastisch. Det saknas inte hus från BLHJ som banan förkortades. Ett par hundra meter väster om kolstallarna ligger stationshuset Lunds södra och snett bakom detta den gamla banbyrån. Stationshusen i Hardeberga, Revingeby och Revingehed är också kvar liksom tre banvaktsstugor och en godsbod, om vi nu håller oss till den östra delen. På den västra har stationshusen i Bjärred och Fjelie samt banvaktsstugorna i Leråkra och Kanik bevarats.
Så det är en överloppsgärning att återuppbygga lokstallet. Hellre ser jag på tomten någonting i nyfunkis som harmonierar med de nya husen på andra sidan av den f.d. bangården.
Den kommunägda byggnadens öde är en följetong. Sen de sista loken såldes 1940 har den använts för diverse industri- och lagerändamål. Till sist gick den inte att utnyttja till något vettigt utan stod bara och förföll. Regn läckte in genom det söndriga taket och kunde även ta sej in genom söndriga fönster.
Så småningom började dock huset anses som värt att bevara. Diverse planer presenterades, och punkterades. Vad kan man egentligen göra med ett bristfälligt tegelskal som dessutom står på oljekontaminerad mark? Men mot all förmodan dök det upp en intressent som ville bygga bostäder på tomten och låta stallet ha något slags gemensamhetsfunktion. Det var i samband med den påbörjade upprustningen som man blev tvungen att riva.
Men man tänker bygga upp igen, och här kommer min invändning.
Jag gillar gamla industriminnen i allmänhet och järnvägsbyggnader i synnerhet. Jag var med och skrev en bok om Revingebanan (och Bjärredsbanan) och känner extra för dess lämningar. Jag tycker det var synd att huset fick förfalla. Med sin lätt svängda portfasad (svängen var betingad av den vändskiva som förr låg framför) var det ett fint minne av en intressant företeelse i Lunds historia, den kommunägda bana som en gång kallades Sveriges mest olönsamma.
Men nu är förfallet definitivt, och då tycker jag det är fel att bygga upp en pastisch. Det saknas inte hus från BLHJ som banan förkortades. Ett par hundra meter väster om kolstallarna ligger stationshuset Lunds södra och snett bakom detta den gamla banbyrån. Stationshusen i Hardeberga, Revingeby och Revingehed är också kvar liksom tre banvaktsstugor och en godsbod, om vi nu håller oss till den östra delen. På den västra har stationshusen i Bjärred och Fjelie samt banvaktsstugorna i Leråkra och Kanik bevarats.
Så det är en överloppsgärning att återuppbygga lokstallet. Hellre ser jag på tomten någonting i nyfunkis som harmonierar med de nya husen på andra sidan av den f.d. bangården.
Bara några rader om… av Lucifer
…onsdagens stödfest på Mejeriet för Ship to Gaza. En välarrangerad kväll med en bra blandning av underhållning och allvar. Klezmergruppen Östblocket var av högsta klass och vi fick uppleva vad som kändes som ett lokalt genombrott för visförfattaren och –sångaren Kristian von Svensson (jo han kallar sig så). Det är sällan man hör någon med så god hand med texterna. Vi som var på Mejeriet var i allt väsentligt den gamla vänstern och det är lite sorgligt att vi tycks vara så ensamma i vårt stöd för Gaza. Kvällens program var en blandning av judiskt och palestinskt och borde kunna fungera som ett kraftfullt svar på de anklagelser om vänsterns antisemitism som Salomon Schulman ägnar sig åt.
… kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid. Vi har ibland (i nedsättande syfte) kallat honom ”Lunds starke man”, medan han ju är en påtagligt svag ledare av kommunen och en dålig debattör i fullmäktige utan en tanke större än att behålla den borgerliga sänkningen av kommunalskatten. Men nu har han oväntat sagt några ord om att universitetsrektor Eriksson och hans medförfattare i sin argumentation mot spårvägar och för bussar i deras knytning till Volvo kanske inte är helt opartiska. Att gå emot universitetet här i Lund är som att svära i kyrkan och kräver mod, ett mod vi inte riktigt trodde Helmfrid hade. Man ska aldrig ge upp hoppet.
… Eva Moberg (1932-2011), debattör och författare. För oss som var med på 1960-talet var hon en av dem som drog i gång den nya kvinnorörelsen med sin essä "Kvinnans villkorliga frigivning". Hon var också engagerad i fredsfrågor och kärnkraft. Hon är värd att hedras och hennes död är också en påminnelse om att det en gång fanns en liberal vänster, nu ersatt av den bomb- och betongliberalism som företräds av folkpartiet.
Östblocket var av högsta klass och vi fick uppleva vad som kändes som ett lokalt genombrott för visförfattaren och –sångaren Kristian von Svensson (jo han kallar sig så). Det är sällan man hör någon med så god hand med texterna. Vi som var på Mejeriet var i allt väsentligt den gamla vänstern och det är lite sorgligt att vi tycks vara så ensamma i vårt stöd för Gaza. Kvällens program var en blandning av judiskt och palestinskt och borde kunna fungera som ett kraftfullt svar på de anklagelser om vänsterns antisemitism som Salomon Schulman ägnar sig åt.… kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid. Vi har ibland (i nedsättande syfte) kallat honom ”Lunds starke man”, medan han ju är en påtagligt svag ledare av kommunen och en dålig debattör i fullmäktige utan en tanke större än att behålla den borgerliga sänkningen av kommunalskatten. Men nu har han oväntat sagt några ord om att universitetsrektor Eriksson och hans medförfattare i sin argumentation mot spårvägar och för bussar i deras knytning till Volvo kanske inte är helt opartiska. Att gå emot universitetet här i Lund är som att svära i kyrkan och kräver mod, ett mod vi inte riktigt trodde Helmfrid hade. Man ska aldrig ge upp hoppet.
… Eva Moberg (1932-2011), debattör och författare. För oss som var med på 1960-talet var hon en av dem som drog i gång den nya kvinnorörelsen med sin essä "Kvinnans villkorliga frigivning". Hon var också engagerad i fredsfrågor och kärnkraft. Hon är värd att hedras och hennes död är också en påminnelse om att det en gång fanns en liberal vänster, nu ersatt av den bomb- och betongliberalism som företräds av folkpartiet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)