Demokratisk Vänsters årsmöte

Demokratisk Vänster har årsmöte den 4 mars kl 19 – 21 på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2, in på gården,
Mötet inleds med en bildackompanjerad politisk reseberättelse från Kuba,
”Kuba – vardag och vägval”. Bertil Egerö och Elsa Grip står för presentationen, som pågår till kl 20.

Böcker som förändrar - en seminarieserie

DFörfattare får oss att se annorlunda på världen, påverkar och förändrar, som inga andra kulturbärare. Vad betyder dom för oss nu, böckerna som förändrat och fått oss att begrunda vår tillvaro?

Sven-Erik Liedman om Marx och samhällsevolutionen, onsdag 5 mars, kl 18.30
Få författare har påverkat världen som Karl Marx med Das Kapital. Verken har haft en oerhörd politisk betydelse, men utgör framför allt ett samhällsvetenskapligt arbete, som Marx själv ansåg vara en social och ekonomisk evolutionslära. Kanske Berlinmurens fall och Sovjets sammanbrott i viss mån befriat Karl Marx teorier från dogmatism och rigida tolkningar och åter ger oss en möjlighet att betrakta hans verk ur en samhällsvetenskaplig utgångspunkt. Teorier, som ”Profitkvotens fallande tendens”, har visat sig ha en hög grad av uppfyllelse, liksom teorierna om centralisering och global arbetsdelning.
Utgör Das Kapital en ekonomisk och social evolutionslära, där kapitalismen varken är ond eller god, men en nödvändig länk i utvecklingen? Den enda stat av rang, som idag vilar på en marxistisk grund är Kina. Värden ställer sig frågan, hur kan Kina utveckla en höggradig kapitalism och alltjämt säga sig vila på en kommunistisk grund? Praktiserar Kina en mer framgångsrik variant av den ryska NEP-politiken, där man försöker att inhämta förlorade länkar i utvecklingen, eller offrar man sina politiska ideal för kapitalismens skull?

Alla föreläsningar i seminarieserien sker på Författarcentrum Syds samlingslokal ”Loftet” i Litteraturens hus
Lokalen finns på andra våningen på Hedmanska gården, Lilla torg i Malmö
Inträde: 40 kr (kaffe / kanelbulle ingår)
Hela programmet

Klimatföreläsningar

I vår är alla Lundabor välkomna till en serie kostnadsfria föreläsningar
om klimatet.
Samtliga föredrag hålls i Stadshallen klockan 19:00.

Tisdag 4 mars Klimatmärkt mat
För oss konsumenter är det en djungel att bedöma en matvaras bidrag till växthuseffekten, om transporter, förpackning och odlingsmetoder ska vägas in.
Zahrah Ekmark, projektledare på KRAV, berättar om matens klimatpåverkan, och om hur man kan utforma en klimatmärkning för mat.
Hela programmet

Kultur i Malmö

Gr-Groovy! Sofi Hellborg Afrobeat och afrojazz av bästa slag, på Jeriko 29 februari 20:30, Jeriko, Spångatan 38, Läs mer

Caroline af Ugglas – Janis Joplin på svenska Palladium, Södergatan 15, 1 mars 19:30
Läs mer

Featuring Pierre Björkman - Solo on stage Moomsteatern på Södra Teatern, Folkets Hus, Olof Palmes plats 1, 1- 15 mars 19:00 Läs mer

Malmö Gitarrfestival - Jörgen Tånnander and Carsten Gröndahl Flöjt & gitarr / Tangouppvisning på Tangopalatset, Amiralsgatan 47/Karlskronaplan, 1 mars 19:30 Läs mer

Timmar Berlin.Upplev ett nervpirrande och surrealistiskt dygn i Berlin i regi av Melanie Mederlind, på Inkonst, Bergsgatan 29, 5 mars 19:00 Läs mer

Sofia Karlsson på Palladium, 6 mars 20:00
Läs mer

Möte i vårblåsten av Gunnar Stensson

Mätta Ivarsson (mp) kryssade hemåt från Klostergårdens centrum med en barnvagn som svajade i västanvinden. Själv länsade jag för fulla segel i motsatt riktning med en liknande vagn. Hennes Ebba (ett år på det andra) och min (dotterson) Reuben (två på det tredje) iakttog varandra med vidöppna ögon, blå och mörkbruna.
- Vi fick just meddelande om att dom tänker stänga vårt dagis, sa Mätta. Det är en småbarnsavdelning, tolv barn i ett- och tvåårsåldern. Vart ska dom ta vägen? Det finns väl inte plats för dom på nåt av de andra ställena, Nordvästan eller Västan. Synd att jag inte visste det på debatten, för då hade jag kunnat fråga om det.
Vi pratade lite, enades om att det var bekymmersamt för elva andra barn och föräldrapar i Klostergården utom Ebba, Mätta och Anders.
- Hälsa Anders, sa jag, fångades av en vindstöt och svepte bort. Mätta spände sina krafter och fortsatte mot Virvelvinds.
Himlen var inte helt grå. Snabba moln bröts mot det tegelröda höghusets vassa vinklar.

Olydnad (v) av Gr

Etanolens olämplighet som drivmedel har bekräftats av många sen Erik Kågström gjorde en grundlig studie i Veckobladet. Tillverkas den av vete, majs eller annan spannmål driver den upp de globala matpriser, till förfång främst för de fattiga i tredje världen. Sker tillverkningen av annat än sockerrör är den energiineffektiv, förbrukar mer än den ger. Sockerrör är effektivare, men de skördas under människovidriga förhållanden och odlingarna hotar regnskog och annat.
Vänsterpartiet föreslår en premie på 5 000 kr till den som konverterar sin gamla bensinbil så att den kan köras på etanol. Det är positivt att partiföreningen i Lund och distriktsstyrelsen är olydiga mot partilinjen genom att tillstyrka en kongressmotion (av Sven-Inge Cederfelt) som underkänner miljöstämpeln på etanolbilar.

Om Sydsvenskans insändarpolicy av Gunnar Stensson

Som VB:s läsare minns uppstod härom veckan en liten debatt om Sydsvenskans insändarpolicy. Den är viktig för vänstern, särskilt för vänstern, kanske. Vi har ofta använt flygblad för att sprida våra åsikter. Men redan att dela ut några tusen är en stor kostnad, både ekonomiskt och tidsmässigt. Då är en insändare så mycket lättare och billigare. Och den når tiotusentals läsare.
Detta var faktiskt ett argument vi fick höra från de hårda förespråkarna för demokratisk centralism när de drev igenom att vänsterpartiet skulle göra sig av med VB. Den var onödig i agitationen och skapade bara dålig stämning.
Jag ringde alltså upp Sydsvenskans lundaredaktion och ställde de frågor jag publicerade i VB nummer 5 (länka).

Svaren
Huvudprincipen är att trycka alla insändare, förklarade Sydsvenskans tf chef Pia Rehnqvist (samma som Veckobladets, tänkte jag), oavsett politisk ståndpunkt. Politiker från majoriteten blir förstås ofta angripna och då måste de få svara, vilket leder till att de ganska ofta publiceras. Sen måste vi ibland förkorta texter. Och så gäller förstås vanliga tryckfrihetsregler om förtal osv. Men huvudprincipen är helt klart att låta alla komma till tals. Det är i tidningens intresse för det ökar kontakten med läsarna. Debatten reglerar sig själv för det mesta. Någon gång har vi satt streck för en evighetsdebatt där samma argument ideligen upprepas.
Ägarintressen och övergripande politisk linje är absolut inte styrande. Vi träffar nästan aldrig ledarskribenterna och den politiska redaktionen. I det avseendet är våra journalister helt fria.
Det är klart att många journalister väldigt ofta träffar samma makthavare i Lund gång på gång. De utsätts inte för påtryckningar, men de kan kanske känna ett tryck om de har skrivit något obekvämt. Men de träffar ju både majoritet och opposition. Jag tror det finns en policy att flytta lokaljournalister ibland, också för att låta dem möta andra perspektiv. Oftast återvänder de efter något år. Så har vi tjänstledigheter, mammor som är borta något år osv.
Journalisterna kollar nog insändarna, men jag tror knappt att de påverkas. Däremot händer det att de tycker att en insändare ger ett bra uppslag för ett reportage och då kontaktar de ofta skribenten och gör en bredare text.
Sydsvenskan har alltid gett insändare och läsarkontakter stort utrymme. Det är en tradition. Det finns insändaravdelningar i alla kommuner eller distrikt. Vi tillämpar en metod som kallas public journalism (hoppas jag hörde rätt, jag är ju lite döv) som innebär ett samspel med läsarna.
Vi saknar Arbetet och vi vill att Skånskan ska finnas. Konkurrens är bra och det är dåligt om det bara finns en tidning. Det är dåligt för oss också.
Du ville veta hur många insändare vi fått om skolpengen. Det är många. Jag ska räkna. Elva tolv före jul och en massa om förskolorna. Sedan..tretton, fjorton…minst tjugo i januari och februari. Det har varit den största enskilda debatten. Och vi har ju själva skrivit ganska mycket om just det. Ja, tack då. Vi hörs.

Kuba idag - och efter Fidel

Queert eller oqueert? av Lucifer

Jag hörde Maria Wetterstrand på Dagens Eko förklara att nu hade hon ändrat åsikt om EU: Sverige bör vara medlem av EU. Som skäl angav hon klimatfrågan. Min bedömning är att det snarare handlar om regeringsfrågan. Miljöpartiet vill sitta i regeringen med sossarna – inget ont i det – men frågan är naturligtvis hur långt man är beredd att gå för att bli regeringsfähiga. Lars Ohly skriver i dagens tidningar att vänsterpartiet inte har ändrat ståndpunkt och det gör han rätt i, inte minst inför detta år då den svenska riksdagen ska anta den nya EU-författningen som lämnar över massor av makt till Bryssel. Det är väl illa nog som det är med de inskränkningar vi redan har i möjligheterna att bestämma över interna svenska angelägenheter. Till det kommer allt meckande med Nato och militära EU-styrkor.
Ändå: politik är alltid det möjligas konst och ibland får man ta också ganska taskiga kompromisser. Det måste också vänsterpartiet om det vill vara med. Det är väl OK att kompromissa så länge man säger att det är kompromisser och att det inte handlar om att man överger sina ståndpunkter. Det är i det avseendet Eriksson och Wetterstrand brister.

Urban Ahlin (s) igen
I förra veckan skrev jag några rader om nättidskriften Dagens Arena och dess påfallande partitrohet. Det är förstås deras sak, men när nu socialdemokraterna satsar så mycket på en verksamhet som ska kunna matcha alla de borgerliga tankesmedjorna, omvärldsanalytikerna etc, så borde väl ändå tidningen ges lite lösare tömmar. Ta fallet med Urban Ahlin (s), ordförande i riksdagens utrikesutskott och en ständig förespråkare för NATO-anpassningarna. Han gick förra veckan ut med kritik av Carl Bildt för att Sverige inte snabbt nog erkände Kosovo. Kosovo är som bekant inte ett dugg självständigt, vare sig politiskt, ekonomiskt eller militärt och är enligt alla normala internationella lagar en del av Serbien. Ahlins utspel var en monumental omdömeslöshet, värd en skarp reprimand av oavhängiga socialdemokratiska opinionsbildare. Arenas kommentar var att det är klokt att erkänna Kosovo, dock ”utan entusiasm” och att det var klokt av Bildt att inte stressa fram ett erkännande. En synnerligen mild reprimand alltså, Ahlin kan fritt fortsätta företräda den svenska socialdemokratins utrikespolitik. Ulf Bjereld (s), politolog vid Göteborgs universitet, brukar ha en ganska vettig syn på utrikes förhållanden. Men också han är mild i kritiken: ”Låt oss därför sikta på ett erkännande av Kosovo. Men inte i hast, utan efter en noggrann granskning av de beslut som tas i Kosovo de närmaste dagarna. Jag tycker absolut inte som Urban Ahlin (s), att Utrikesnämndens skall snabbinkallas för att hasta fram ett erkännande redan under helgen.” Nähä. Men nog känns Palmelinjen i socialdemokratisk opinionsbildning långt borta.

Könets mörker och politikens materialitet
Det är hårda tag i debatten bland de ledande feministerna just nu verkar det. Mycket tycks handlar om queerteorins allmänna förtjänster. Det är rätt skönt att inte delta i striden. Ett tag hade man det inte lätt: man var liksom körd i politiska debatter redan från början därför att man var en vit, heterosexuell och lagom tjock man i sina bästa år. Nu tycks slagordet vara intersektionalitet vilket betyder att man t.ex. kan vara både fattig och sjuk, egenskaper som kan samverka. Det verkar ligga nåt i det.
Men det intressantaste nu är den konflikt som tycks härja på tidskriften Bang (med ett skitbra kärleksnummer i fjor somras) och en konflikt man kan känna igen från fler håll inom vänstern. Två ledande redaktionsmedlemmar avgick sedan de tröttnat på att göra en massa småjobb av typ sköta Plusgirot och vara den ”intellektuella martyren som med blödande tummar sitter och skickar ut varje ex. av tidningen själv”. Nej, detta vill inte redaktörerna. De är trötta på det gamla vanliga vänsterköret och förmodligen också på foträta skor mm – de vill gå på Spy Bar och fira 8 mars.
Tja, säger Jenny Tunedal och försvarar det traditionella arbetssättet: ”Det vore underbart om kulturtidskrifterna kunde ta sig ur gör-det-själv-träsket. Om de kunde betala skäliga arvoden, slippa vara beroende av frivilliga, nå massor av läsare” . Men när det nu inte är så ”måste det kanske få lov att skimra lite kring det oglamorösa, nödvändiga slitet.”

Arvet från Luther
Jag är naturligtvis i hög grad en produkt av det slit som bedrevs i politiken från slutet av 60-talet: försäljning av Vietnambulletinen, senare Ny Dag, sen spikandet av affischtavlor, springande i trappor med valförsändelser, blåsorkesterns appellmöten på Lunds bakgårdar etc. Det var ett slit, visst, och det är skönt att slippa det nu. När jag ändå ser det som värdefullt så är det inte för det romantiska skimrets skull. Nej det handlar om att förankra politiken i kroppen, att göra den materiell, att satsa sig själv inte i form av pengar eller prat utan i fysiskt arbete. Det kostar nämligen mer och då måste man tänka efter om man verkligen ställer upp för det.
Det är lätt hänt i kulturen och politiken att man tappar fokus och bara bryr sig lite lagom och sen glider omkring. Om man kan slippa blödande tummar och har råd till kuverteringsmaskin så ska man väl skaffa det. Och visst förekommer det en moralism i vänsterkretsar som med hänvisning till världens allmänna elände förnekar dess glädjeämnen. Är det så att redaktions- medlemmarna på Bang känner att dessa finns att få på Spy Bar så får de väl gå dit. Vi i Lund gillar allt som gör livet lätt och lekande, men vi bor så långt från Stureplan så vi vet inte så noga. Dock, i grunden är det nog ändå Luther som gäller: livets mening är arbete. Det håller väl alla med om?

Kristidender IX: Obama for president? av Erik Kågström

Det sjuder i USA. Även om det landets styrelseskick mera börjar likna oligarki än demokrati är intensiteten och deltagandet i det pågående primärvalet imponerande. Miljontals människor är engagerade i dörrknackning, telefonpåringning, skickar kommentarer till tidningarnas webbsidor, delar ut flygblad, sätter upp affischer, samlar in och skickar själva kampanjbidrag.
I Kristidender VII beskrevs Paul Krugmans vision av ett reformprogram för USA som skulle innebära att landet förvandlas till ett välfärdssamhälle i stil med Sverige. Man kan spekulera i vad som skulle krävas av en hypotetisk amerikansk presidentkandidat med en sådan – dold - målsättning. En förutsättning för att bli vald måste vara att inte avslöja sina planer förrän hon eller han väl är president. De demokratiska presidentkandidaterna Denis Kucinich och John Edwards med sina öppet progressiva och populistiska program visade sig ju vara helt chanslösa i primärvalen.

Kravprofil
Först och främst måste han – om det nu är en han – vara ett politiskt geni med en Ciceros vältalighet och en Cesars karisma. Han måste ha ett fullständigt fläckfritt förflutet, vara gift och ha barn födda inom äktenskapet. (Den enda amerikanska presidenten som varit ungkarl var James Buchanan som nu tävlar med Bush jr om vem som varit USA:s sämsta president). Han måste vara en skicklig diplomat. Han måste kunna övertyga väljarna om att han tror på de kristnas gud. Han måste vara tydlig med färdriktningen och målet men otydlig när det gäller vilka förändringar som krävs. Detta för att inte oroa penningstarka intressegrupper vars kampanjbidrag han behöver. Han får räkna med en motsträvig kongress när han väl kommit till makten och bör därför skaffa stöd hos en bred gräsrotsrörelse. Modellen är Roosevelt 1932. Det är värdefullt om han kan skapa ett kodifierat språk som egentligen bara anhängarna förstår. Där är förebilden George W.Bush. Hans ”compassionate conservatism” verkade ju ganska tilltalande men för de invigda betydde det att välfärd och välgörenhet skulle skötas av religiösa samfund och inte av regeringen. När vår kandidat till exempel säger ”change” skall hans sympatisörer förstå att han menar något som är större och mera genomgripande än det han säger på valmötena. Han måste framstå som en tveklös patriot. Han måste inse att krigsmakten är USA:s statsreligion och övertyga väljarna om att han som överbefälhavare kan försvara de ”goda” amerikanarna mot en illvillig omvärld. Han måste vara beredd att svika sina vallöften till storkapitalet när han väl blivit vald till president. Om denna tänkta presidentkandidat är en kvinna skall hon uppfylla samma krav men vara ännu mera skärpt på alla områden än sin manliga motsvarighet.
Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. Som debattör var han till en början osäker och stapplande men har efterhand blivit allt bättre och anses nu vara i klass med Hillary Clinton.
Som ledare har Obama tillämpat den moderna inkluderande stilen. Hans kampanjorganisation tycks ha fungerat helt perfekt till skillnad från Clintons som närmast måste ses som en katastrof. Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.

Strategi och värderingar
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald. Obamas senaste uttalande i palestinafrågan refererades i Jerusalem Post den 25.2. Vid ett möte med företrädare för den judiska församlingen i Cleveland, Ohio, sa han: ”Jag tror det finns en tendens inom det proisraeliska samfundet som innebär att om du inte intar en orubblig pro-Likud hållning till Israel, så är du anti-Israel, och sådant kan inte få bli avgörande för vår vänskap med Israel. Om vi inte kan ha en ärlig dialog om hur vi skall nå våra mål så kommer vi inte heller att ha någon framgång.” Han kritiserade också förhållandet att den som ställer tuffa frågor om fredsprocessen eller försöker sörja för Israels säkerhet på annat sätt än att ”bara krossa oppositionen” betraktas som för mjuk eller anti-Israel. Dessa uttalanden får väl ses som goda exempel på Obamas diplomatiska förmåga
Både Clinton och Obama söker stöd av de fackliga organisationerna mot löften att förbättra villkoren för den stora amerikanska medelklassen. Det kan de göra utan att stöta sig med storkapitalet. Man har alltid kunnat räkna med att demokratiska politiker sviker sina vallöften till arbetarna.
När det gäller s k värdefrågor är Obama för fri abort men tveksam till samkönade äktenskap.
Bristande patriotism kan visa sig vara en svaghet hos Obama. Det sägs dock att han börjat bära flaggnålen på kavajuppslaget, hur långt nu det kan räcka. Det är också tveksamt om han är tillräckligt krigisk. Han har till exempel röstat för bannlysning av splitterbomber (Clinton röstade mot) och röstat mot bannlysning av flaggbränning (Clinton röstade för). Han har visat sig beredd att ha förbehållslösa samtal med ledarna för USA:s fiender. Han har förklarat att han till skillnad från Bush jr kommer att söka samförstånd med andra makter i internationella krissituationer men han kommer inte att dra sig för unilaterala militära åtgärder när USA:s intressen är hotade. Han har lovat att dra tillbaka trupperna från Irak under 2009 och koncentrera krigsansträngningarna på Afghanistan och norra Pakistan där fienden – terroristerna och Usama bin Ladin – finns. Han vill öka krigsmakten med 70 000 man och förbättra omhändertagandet av de soldater som återvänder från striderna. Vi får se hur långt detta räcker om Obama i presidentvalet ställs mot krigshetsaren McCain.
Är Barack Obama en sann revolutionär eller en ulv i fårakläder? Om ett år vet vi kanske mer om den saken.

Ifrågasättanden av Gunnar Stensson

USA:s presidentval & Kosovos självständighet

Jag har som flertalet av Veckobladets läsare i årtionden levt i en miljö präglad av vänstersanningar. En stor del av dessa sanningar är hållbara och bekräftas av historien.
Vi som hyser dem är en minoritet i Sverige. Vi har ofta betraktat oss som den lilla elit som sitter inne med sanningen. Därför uttrycker vi oss kategoriskt och högljutt. Ju mer kategoriskt och självsäkert vi talar, desto mer uppskattas vi av våra likasinnade. Och desto mer bekräftar vi de utanförståendes fördomar. Det leder sällan till samhällsinflytande men ofta till sekterism.
Dessvärre är sanningarna ofta föråldrade och gäller situationer som inte längre är aktuella. Jenny Lindahl Perssons tal vid partikongressen 2000 är ett exempel. Jublet från den unga publiken var ett jubel över att få sina ortodoxa tankemönster och vänsterattityder bekräftade, att äntligen befinna sig i majoritet.
2008 inser alla att retoriken var förlegad och förde partiet ut i öknen.
Talet kommenteras i tidskriften Arenas februarinummer av Devrim Mavi under rubriken Flykten från historien.
Konventionella vänstersanningar måste ifrågasättas, särskilt av oss inom vänstern. En ny verklighet kräver nya perspektiv.

USA:s presidentval utan betydelse?
VB publicerade i förra numret en text av Bengt Svensson om det amerikanska presidentvalet. Textens huvudtes är tillspetsad men innehåller en kärna av sanning: det spelar ingen roll om Barack Obama eller Hillary Clinton (som BP avskriver) vinner valet. USA:s militära framryckningar i Östeuropa och Centralasien kommer att fortsätta. USA kommer inte att överge de nya fina militärbaserna i Kosovo, Irak, Afghanistan, Tjeckien och fd Sovjetrepubliker. Kanske sant. Men är det inte för tillspetsat?
Jag är inte säker på att alla de där baserna existerar (det beror förstås på vad man menar med en militärbas). Däremot har BP missat en bas som verkligen är strategisk, stor och ödesdiger, den i Djibouti, mellan Eritrea och Somalia. Den ligger utanför vänsterperspektivets konventionella euroasiatiska fokusering.
Vänstern har en tendens att hålla på Ryssland ( arvtagare efter den saknade Sovjetunionen ) trots folkmordet i Tjetjenien. Traditionell vänster underlåter att kritisera det aktuella ryska presidentvalet trots att det ger minst lika stor anledning till kritik som det amerikanska.
Det militärindustriella komplexets makt över amerikansk politik är en vedertagen hörnsten i kritiken av amerikansk demokrati alltsedan president Eisenhower varnade för det. Och dess makt har ökat ofantligt under de senaste presidenterna. Det förtjänar att upprepas.
Men är det verkligen säkert att Obama kommer att fortsätta Bushregimens politik? Kommer han i strid med FN och folkrätten att föra en unilateral politik med illegala krig? Kommer han att beordra preventiva överfall (och illegala bortföranden, hemliga fångläger och tortyr) under förevändningen att det är nödvändigt i USA:s War on Terrorism? Kommer han att fortsätta Bushregimens destruktiva miljöpolitik i konflikt med hela den övriga världen? Är det säkert att han får mandat att göra det?
Tidskriften Arenas februarinummer innehåller en omfattande analys av nya strömningar i USA inför presidentvalet. Där finns texter av Susan Faludi, Katrine Kielos, John B. Judis och Ruy Teixeira. Tesen är att USA är på väg in i en stabil demokratisk era med rötter i Roosevelts New Deal.
Å andra sidan rapporterar journalisten Nils Erik Forsgård i sin nyutgivna bok Den amerikanska rädslan om nationalistisk paranoia, dödsstraff och vapenfetischism. I republikanska stater som Arizona och Florida är den personliga friheten kringskuren av ett kontrollsamhälle som vetter mot auktoritära stater. En intervjuad mamma berättar med stolthet att hon till sin sons 22-årsdag gett honom ett maskingevär. (En sorgsen association går till den nye ANC-ledarens favoritsång Ge mig mitt maskingevär). Men reportaget speglar kanske framför allt stämningsläget under Bush-erans dödsryckningar.
Erik Kågströms förtjänstfulla och omfattande genomgång i VB av amerikansk litteratur om USA:s kriser, demokratiskt, ekonomiskt och militärt, ger underlag för betydligt intressantare diskussioner om presidentvalet och det amerikanska samhället än det ortodoxa vänsterperspektivets slagord.

Bengt Svensson slänger i förbigående ur sig en annan vedertagen vänsterbanalitet: Barak Obama som president gör det lättare för EU:s ledare att strunta i folkopinionen och dra med sina länder i fortsatta amerikanska krigsäventyr.
EU utgör i många avseenden en konkurrent till USA. Därför vårdar USA inom EU en amerikavänlig femte kolonn, mest bestående av tidigare öststater. Tidigare leddes den av Tony Blair, men han förlorade makten och det politiska anseendet på kuppen. Nu leds den av Frankrikes president Sarkozy. Hans stjärna förefaller dalande.
EU är en viktig arena i kampen mot USA:s världshegemoni. Bland annat av den litteratur Erik Kågström presenterat framgår, att dollarns ställning som reservvaluta är huvudorsaken till att USA kan suga ut den övriga världen ekonomiskt genom ständiga underskott i handelsbalansen. De länder som använder dollarn som reservvaluta finansierade tidigare Vietnamkriget och finansierar idag krigen i Irak och Afghanistan.
Det största hotet mot den amerikanska hegemonin är framväxten av en konkurrerande reservvaluta, euron. Viktigast är den för Latinamerika som fått ett alternativ till dollarn i kampen för ekonomisk och politisk frigörelse.
Jag hörde just i halvettnyheterna att dollarn nu sjunkit till sin lägsta nivå någonsin i förhållande till euron.
Sverige röstade visserligen mot införandet av euron av en rad respektabla skäl. Men det innebar en uppslutning kring dollarn som reservvaluta (som man säkert är tacksam för i USA i dagens ekonomiska kris) och stärkte amerikansk ekonomisk imperialism. Ledande i uppslutningen kring dollarn är v och mp.
Nu hör jag i samma nyhetsutsändning att Maria Wetterstrand tar avstånd från sitt tidigare EU-motstånd, framför allt på grund av miljön och EU-utvidgningen. När kommer Ohly till samma slutsats?
Den som nöjer sig med de enklaste EU-fientliga vänsterslagorden missar helt dynamiken i maktkampen mellan EU och USA, mellan multilateralism och unilateralism.

Kosovo, icke självständigt?
Lucifer skriver: Det rimliga vore naturligtvis att Kosovo med mycket långt driven autonomi skulle ingå i ett jugoslaviskt statsförbund.
Den lösningen är inte längre realistisk.
Även jag sörjde när Jugoslavien gick under. Under lång tid framstod den jugoslaviska federationen som Europas mest hoppingivande socialistiska statsbildning. Men de ansvariga för undergången är knappast CIA och USA. Huvudansvaret vilar på den extrema serbiska chauvinism som ville omvandla federationen till en serbisk nationalstat. Den vilar på Slobodan Milosevics folkmordspolitik för att uppnå det målet. Ett par av de värsta episoderna var den tvååriga belägringen av Sarajevo och massakern i Sebrenica.
Lucifer återger vänsterns konventionella beskrivning av konflikten där tio års grymt krig sammanfattas i en formulering om Milosevics ”betydande brutalitet”, varefter indignationen riktas mot de tre månader av NATO-bombningar som ledde till att kriget äntligen upphörde. Det är en falsk beskrivning.
Däremot kan vi enigt fördöma bombkriget som metod och beklaga EU:s misslyckande att begränsa den serbiska expansionismen, ett misslyckande som ledde till att NATO och USA fick chansen att få in en fot i Balkan.

Radions utmärkta Konflikt-redaktion redovisade i söndags dagsläget mot bakgrund av Kosovos historia. Företrädare för olika parter i konflikten beskrev den ur skilda perspektiv.
Serbien avskaffade Kosovos autonomi 1990. De närmaste åren växte ett motstånd mot serbiskt förtryck. Den serbiska armén inledde omkring 1996 en massiv etnisk rensning. Mer än en halv miljon kosovoalbaner fördrevs. Tusentals civila mördades. En av den serbiska arméns mest effektiva strategier var massvåldtäkter.
EU:s handfallenhet under hela Balkankriget är en skam som symboliseras av massakern i Sebrenica. En liten nederländsk FN-styrka tvingades utlämna 7000 bosnier till den serbiska armén som sedan slaktade dem. De enda européer som tagit ansvar för massmordet är den nederländska regeringen som avgick sedan massakern utretts.
En av de intervjuade i programmet var författaren Ismail Kadaré (ofta nämnd i nobelsammanhang, väl känd i Sverige genom flera romaner, bland annat Krönika i sten, som utgivits av En bok för alla, ett av offren för allianspartiernas kulturpolitik).
Han trodde att Kosovos självständighet var den enda vägen till en slutlig fred. Det hat som orsakats av massvåldtäkterna kunde läkas endast genom folken hölls åtskilda tills nya generationer fötts.
Någon lösning av konflikten i Kosovo uppnås inte genom förenklingar. Vi måste akta oss för att fastna i vårt ortodoxt självtillräckliga vänsterperspektiv. I likhet med paret Lars Ohly och Carl Bildt måste vi undvika förhastade slutsatser. Kosovoalbanernas jubel över självständigheten (också i Malmö), serbernas massdemonstrationer, de vandaliserade ambassaderna i Belgrad och oförsonliga uttalanden av den ryske president som tillträder efter det kommande pseudovalet manar till besinning.
EU bär ett stort ansvar och den enda synliga lösningen på sikt finns inom EU:s ramar bortom nationalstatstänkandet.

Demokratisk Vänsters årsmöte

Demokratisk Vänster har årsmöte den 4 mars kl 19 – 21 på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2, in på gården.

Mötet inleds med en bildackompanjerad politisk reseberättelse från Kuba, ”Kuba – vardag och vägval”. Bertil Egerö och Elsa Grip står för presentationen.

Alla intresserade är hjärtligt välkomna!

Programpunkten ”Kuba – vardag och vägval” pågår cirka en timme – inklusive frågor och diskussion, därefter följer de egentliga årsmötesförhandlingarna

Kommentar till Gr av Bertil Egerö

Gr-artikeln om olika energikällor påminner mig om en lösning på förvaringen av vindenergi: låt vindsnurrorna pumpa upp vatten till en reservoar. De kan göra jobbet dygnet runt, året runt. Därmed minskar väl den dygnsvariation Gr's eget förslag innebär. Men det behövs förstås stora dammar för att klara årstidsvariationerna.

Cykelkommun? av Ulf N

Jag funderar på att gräva ett djupt dike rakt över väg 941, dvs bilvägen mellan Lund och Södra Sandby. Och jag ska inte begära tillstånd. Inte heller ska jag sätta upp några varnings- eller hänvisningsskyltar i förväg. Så får bilisterna stå där på varsin sida av diket och grunna på hur de ska ta sej vidare till Lund respektive Södra Sandby.

Varför sådana tankar? Individuellt sabotage för att hejda bilismen? Ja, i och för sig måste bilismens framfart stävjas, men jag tror inte på enskilda attacker. Nej, mina dikesgrävningstankar bottnar i att jag skulle vilja testa om det blir några rättsliga efterräkningar. Skulle jag bli åtalad för hindrande av trafik? Egenmäktigt förfarande? Framkallande av fara? Ja, jag vet inte riktigt vilken brottsrubricering det skulle bli – men att det skulle rendera mej en djupare kontakt med de rättsvårdande myndigheterna är jag helt säker på.

Att skära av ett av kommunens huvudcykelstråk, närmare bestämt det mellan Södra Sandby och Lund är dock helt straffritt. Onsdagen den 20 februari såg det ut som på bilden härintill. Tvärtstopp! Ingen förvarningsskyltning förekom, inga hänvisningar, ingen som helst ansats att anlägga en provisorisk förbifart för cykel- och gångtrafiken.
Vilka påföljder det blir för gång- och cykelvägssabotaget? Det blir på sin höjd ett ”fy” från Tekniska förvaltningen – inte mer. Så kan det gå till i en kommun som gärna kallar sig ”Cykelkommun”.

Kuba idag – en regim som söker sin väg; ett frustrerat folk av Bertil Egerö

Denna text bygger på mina och livskamraten Elsas fyra veckors möten med 'vanliga kubaner' i Santiago de Cuba och Baracoa årsskiftet 07/08, samt på en del läsning. Artikeln är skriven 19.2.08

Dagens paroll i Kuba är inte längre ”Socialism eller döden”. Det är ”En bättre värld är möjlig” (Gott 2004, s. 325)

Läs artikeln här

Kollektivrörelsen har fått nytt liv av Bertil Egerö

Lund anses vara Sveriges kollektivhus-tätaste stad. Ändå bor mindre än en procent av lundensarna i våra fyra kollektivhus. Malmö får snart sitt första, Landgången i Annestad söder om Malmö. En stor framgång, efter åratal av motgångar och skepsis hos politiker och bostadsproducenter.
Varför är det så svårt att få till fler kollektivhus i Sverige? Den frågan tas upp i en ny skrift av Kollektivhus Nu, den nationella organisationen för fler kollektivhus, Elsa Grip och Ingrid Sillén, red., Gemenskap och samarbete: att bygga upp och bo i kollektivhus. Delvis finansierad av SABO lanseras skriften nu runtom bland allmännyttans företag, politiker och vanliga boende.
Kollektivboende erbjuder goda möjligheter till att minska den privata konsumtion och leva litet mer miljövänligt. För många är det socialt vettigt att bo i en bättre gemenskap än flerfamiljshusen erbjuder. Så som boendet är organiserat följer jämställdhet mellan könen med på köpet, en härlig bonus eller hur? Nog borde vänstern se en klar poäng i att både arbeta för och själv pröva sådant boende?

Landgången inbjuder
Landgången i Malmö är en variant som inriktas på litet äldre hushåll utan barn – de som inte har barn eller där barnen vuxit upp och lämnat sina föräldrar. ”40+” är parollen i lanseringen av det nya kollektivhuset med sina 40 lägenheter och några hundra kvadratmeter gemensamma utrymmen. Juridiskt är Landgången en kooperativ hyresrättsförening, som ”blockhyr” huset av en hyresvärd, medan de boende betalar sin hyra till föreningen. ”Det ger stor självständighet: ju mer vi sköter huset själva desto lägre blir blockhyran. Mellanskillnaden bestämmer de boende själva över”, säger Nils Assarson i kollektivets kärngrupp. Han vill snarast få kontakt med intresserade; inflyttningen börjar i september.
Landgången ligger söder om brofästet, med fin naturkontakt med strandängar och Öresund. ”Läget lockar många, men skrämmer andra. Ocentralt eller naturnära? Det beror på vem man är.” Nils har lagt upp en hemsida med mycket information. Där kan man också anmäla intresse och hitta vägen till förberedande möten: http://www.boaktiv.se/

Hur många lundensare kan namnen på våra kollektivhus?
I mitten av mars håller Kollektivhus Nu sitt årsmöte i ett Stockholmskollektiv. Föreningen ska ordna informationsmöten under året bland annat i Skåne. Den intresserade har bara att titta in på dess hemsida www.kollektivhus.nu
Bertil Egerö, Slottet, också kallat Lunds kollektivhus nr 1

Byt Åkarp mot Klostergården av Gunnar Sandin

Sällan har det varit tydligare att tågfrågor är vänsterfrågor. I Klimatberedningen var alla riksdagspartier ense om att öka järnvägens kapacitet med 50 procent till 2020 (medan man var oense om utsläppsmålen). Inom ett dygn gick emellertid näringsminister Olofsson och statsminister Reinfeldt ut och desavouerade sina partiers representanter i beredningen, genom att förklara att järnvägssatsningen var ogenomförbar och/eller överdriven. Och att det inte brådskar med att fastställa Sveriges klimatmål.

Tåg till glasmästarens hall
Men eftersom nästan alla räknar med regeringsskifte 2010 gör Banverket, Skånetrafiken och andra aktörer klokt i att planera enligt 50-procentsramen.
Den mest angelägna nya satsningen i Skåne är ju utbyggnaden till fyrspår norr om Malmö, som hittills har stoppats av främst Burlövs kommun. Den ska enligt ännu gällande planer göra halt i Flackarp, söder om Höje å, men behoven växer snabbare än vad nästan alla tidigare har räknat med. Därmed lär det inte dröja så länge innan de nya spåren når Högevall, vid badhuset, och centern har som bekant redan öppnat för en fortsättning till Lund C.
Nu verkar det som en kohandelslösning är på väg mellan Burlövs kommun och tågintressena. Den öppna marken mellan Arlöv och Åkarp ska exploateras, och det ska bland annat byggas ett jättelikt p-hus för pendlare som vill ställa bilen inför den fortsatta resan till Köpenhamn. Stationerna i de båda samhällena ska slås samman, och på den nya stationen ska alla lokal- och regionaltåg göra uppehåll. I Lund har det då och då aktualiserats att åter öppna hållplatsen Källbymölla som låg i höjd med Klostergården. Den stadsdelen har ju fått många nya invånare på sistone samtidigt som underlaget ökat även på den västra sidan. Men inte minst håller Glasmästarhallen på att färdigställas, i ett läge som är svårt att vettigt försörja med lokala busslinjer.
Låt oss alltså öppna hållplatsen på nytt, men gärna med namnet Klostergården!

Att ge och få
Det går inte, har Banverket och Skånetrafiken sagt hittills. Med ännu en hållplats mellan Malmö och Lund kräver lokaltågen större plats i en redan tajt tidtabell. Det krävs fyra spår. Fast någon hållplats är ändå inte inritad i Skånetrafikens framtidsplan där de fyra spåren är ett faktum.
Men – slås Burlöv och Åkarp samman kan en ny hållplats etableras på sträckan utan att kräva mer tidtabellsutrymme än nu. Det kan alltså ske samtidigt som sammanslagningen, men blir förstås ännu lättare med fyra spår.
Planeringsprocesser av det här slaget är emellertid långa och tröga. Lunds kommun skulle genast behöva driva idén och ge sej in i förhandlingar med Banverket och Skånetrafiken där man säger ungefär: Vi släpper fram fyra spår till Lund C på villkor att det öppnas en hållplats vid Klostergården. Och vi kan låna ut pengar om det behövs för att skynda på bygget.
Vilket parti blir först med att ta ett initiativ i den här riktningen?

Fidel, Borg, Wigforss m.fl av Lucifer

Fidel håller på att lämna in – han är verkligen i sin fulla rätt, han har gjort sitt. Det har sagts mycket om honom på sistone, men det är Pierre Schori som har formulerat sig bäst med sina ord om honom som en encyklopedist och renässansfurste, och att han varit en politiker av ett format som var för stort för sin lilla ö.

En riktig besserwisser
Javisst, han kunde stå på Plaza de la Revolución och prata jordbrukspolitik och mjölkkornas avkastning med en agronoms övertygelse. Man skulle också kunna kalla honom folkskollärare eller besserwisser i hans strävan att ständigt dela med sig av kunskaper. Och entusiast: man hörde talas om egendomliga projekt som han engagerade sig, som odlingarna utan jord (bara vatten) och krokodilfarmen. Jo, så blev det ju när hans prestige och popularitet gjorde att berättigad kritik inte kom fram – ett pris för Cuba att betala. Raoul är en annan sort. Det handlar inte om nepotism när han nu efterträder utan om en rationell politiker med stor erfarenhet. Raoul var medlem i kommunistpartiet medan Fidel ännu var en idealistisk studentpolitiker.
Det är länge sedan jag träffade Fidel nu och det var ingen lång stund heller. Det skedde i den svenska ambassadörens residens, i trädgården där vi stod i våra vita utanpåskjortor och drack mojitos. Plötsligt stannade det några jeepar utanför på gatan och in i trädgården kom Fidel med sitt gäng av säkerhetsvakter, Fidel i uniform, den gröna kubanska säg ungefär som vår gamla m/59. Jag och min fru trängde oss fram och blev introducerade för honom av ambassadören: det här var en tid då Sverige och Cuba hade mycket goda relationer och då Alfa-Laval i Lund byggde ett mejeri utanför Havanna. Något år senare var Olof Palme på Cuba och själv fantiserade jag om att Fidel skulle komma på svarsbesök och att Blåsorkestern skulle spela för honom på Mårtenstorget. Mordet på Palme satte punkt för alla sådana tankar. Nu inskränkte sig resultatet av mötet till att min fru drömde om Fidels bruna ögon flera nätter, enligt vad hon senare rodnande berättade.

Självständigt? Icke.
Låt oss gå vidare med utrikeshändelserna och Kosovos s.k. självständighet. Kosovo är resultatet av att CIA utbildade och utrustade självständighetskrigare i Albanien. De bemöttes med betydande brutalitet av Milosovic. Det i sin tur fick NATO att starta krig: i tre månader flygbombade man Kosovo med en kvarts miljon flyktingar som resultat och sedan Serbien (elverk, TV-stationer, broarna över Donau etc). När Ryssland inte kom Serbien till hjälp, for den jugoslaviska armén hem under en FN-resolution som garanterade att Kosovo skulle vara kvar i Jugoslavien. Det är den man skiter i nu. Hundratusentals serber, romer, judar m.fl. har tvingats fly under de här åren.
Kosovo är inte självständigt, det står och faller med utländska trupper och utländska pengar, allt under ett genomkorrumperat styre. Vad kommer det att innebära för framtiden att FN griper in i ett land, skriver under att inga territoriella förändringar ska ske och sen låter USA bestämma att landet inte ska få vara kvar i den ursprungliga nationalstaten? Det här är ett brott mot folkrätten av USA i klass med Irak och att EU-länderna i stor utsträckning tycks falla undan för USA är skrämmande och visar vad EU går för som självständig aktör. Det rimliga är naturligtvis att Kosovo med mycket långt driven autonomi skulle ingå i ett jugoslaviskt statsförbund. Men i svenska media sägs det mycket lite om sådana alternativ, ledarsidorna är fyllda med gratulationer till självständigheten.

Tack och adjö Urban Ahlin!
Att det är något sjukt med denna självständighetsförklaring tycks Carl Bildt åtminstone ha en aning om när han ändå dröjer med ett svenskt erkännande. Fram stiger då Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiske talesman och kräver snabbt erkännande. Det är en omdömeslöshet av utomordentliga mått och det måste rimligen betyda att han får kicken från den posten. Han har gjort egendomligheter tidigare och visat en NATO-vänlighet som platsat bättre ihop med Blair. Häftigt nog fick han Lars Ohly att uttrycka sin uppskattning över Bildts linje! Ohly tog väl i, Sverige borde rimligen inte alls erkänna Kosovo som en självständig stat så länge det inte är det, men OK, det hade sina poänger.

Partitrogen Arena
Det ska bli intressant att se om den socialdemokratiska nättidskriften Dagens Arena tar tag i Ahlin. Jag är inte så säker. Jag blev glad när Arena etablerade sig för någon månad sen. Äntligen ett tecken på att (s) bryr sig om media och inte lämnar över allt till Timbro. Det verkade ju lovande att redaktionen skulle ha en fri och självständig linje. Det har funnits bra grejer – Björn Elmbrandt är ju oftast en ljusglimt – men det slående är nog ändå partitroheten. Nog är väl partihögern, med namns om Per Wirtén och Magnus Linton, överrepresenterad. Och det är lite trist att se Arena falla in i kampanjen mot Anders Borg under antiintellektualismens förtecken. Felet är att han läser för mycket böcker och är en riktig teknokrat, och samma kampanj hittar man på borgerliga ledarsidor. Men problemet med Anders Borg är ju att han är moderat, har ett övertygande nyliberalt förflutet med obetald TV-licens och allt, samt att han för en orättvis politik. Men i den antiintellektualism som alltid finns under ytan i svensk politik är angreppspunkten alltid densamma från de fantastiska män som kan konsten att skriva en ledarsida. Jag gillar finansministrar som läser böcker, som t.ex. Ernst Wigforss. Han angreps på samma sätt.

Golfen på väg ut. Äntligen!
Jag ser i torsdagens New York Times att det går utför med golfen. Sedan 2000 har antalet golfspelare i USA gått ner från 30 miljoner till 26. Varför? It’s the economy, stupid! Ont om tid, två jobb, stagnerade reallöner och pensioner som smälter bort. Dessutom verkar kvinnoemancipationen ha nått även USA, med fruar som kräver att maken tar hand om barnen på lördags- och söndagsmorgnar. Ja, och trenden tycks vara densamma i Sverige, för någon vecka sedan talades det i media om överetablering i branschen.
Jag tycker det verkar upplagt för att vänsterpartiet i Lund aktiverar sina gamla krav på att Kungsmarken ska återgå till folket. Man skulle kunna ta in klimathotet i bilden också och börja genom att stänga de jättestora parkeringsplatserna där ute och säga att golfarna kan få fortsätta ytterligare några år, förutsatt att de cyklar eller går till Kungsmarken. Det blir mer motion då också.

Som att lägga en motorväg över hela Skåne av Älvräddare

Riksdagens beslut att skydda våra sista älvar har aldrig respekterats av de krafter som vill exploatera vår natur. I denna intressegrupp finns i första hand de som vill säkerställa billig ström till de industrier som förbrukar mest samt med dem lierade fackliga organisationer inom metall och byggnads. Samma krafter som talar för en utbyggnad av kärnkraften i Sverige eller i våra grannländer. Något annat är i sig inte förvånande.

Det som däremot förvånar är att en skribent i vänsterns tidskrift Veckobladet ställer sig på samma sida. Vänstern trodde jag i min naivitet omfattade människor som såg värden i livet utöver de rent materiella. Den alltmer okontrollerade konsumtionen och den hänsynslösa exploateringen av människor och natur hör kapitalet till.

Långtgående ingrepp
För kraftverksbyggare är Kalixälven på grund av sitt jämt fördelade fall den mest intressanta älven. Av samma orsak skulle en exploatering medföra mer långtgående ingrepp än någon tidigare exploatering. En utbyggnad skulle ödelägga gamla kulturområden från norska gränsen till Bottenviken. Femton mil fors skulle torrläggas. Åtta mil fors skulle försvinna i uppdämningar. Sammanlagt skulle 22 000 ha mark dränkas och ytterligare områden försumpas. Även biflöden som Lina älv och Ängesån skulle byggas ut. Flödet från den kända Kaitum älven skulle regleras. En utbyggnad skulle vara som att lägga en motorväg över hela Skåne. En hel kultur från sameland och ner över Tornedalen skulle försvinna.

Europeiskt och globalt perspektiv
Från norrlands älvar hämtar vi idag 80 procent av den totala vattenkraftsbaserade elproduktionen. Många miljöer i norr är redan skadade. En fortsatt utbyggnad i dessa områden är ett övergrepp mot den ursprungsbefolkning vi enligt flera konventioner har att respektera.
Tiderna förändras, eller borde förändras. Svenskarna kan inte längre köra över de folkgrupper som talar ett annat språk och har en annan kultur. Allt för att energikonsumenterna skall få en respit på några år. För när signaturen Gr fått sitt krafttillskott finns det ju inga nya älvar att bygga ut.
I ett Europeiskt eller globalt perspektiv, är den kraft våra sista älvar tillför försumbar. I ett Europeiskt eller globalt perspektiv är våra sista älvar ovärderliga. Det måste till andra lösningar för att säkerställa energi, och då utan att förstöra vår jord. Men då måste man våga, inte vara uppgiven som signaturen Gr.

Clinton och McCain chanslösa av Bengt Svensson

Tyresö Ulandsförening, TUFF, har en rapportör i San Francisco. Så här skrev rapportören Bengt Svensson den 17 februari till Radio TUFF:

Det är precis elva månader och en vecka till USA:s näste president tillträder sitt ämbete, men redan nu kan jag berätta att han heter Barack Obama. Vad han tänker genomföra för politik vet jag däremot inte.
Utrikespolitiken kommer att fortsätta ungefär som nu, fast i ny förpackning, ny presentation och kanske nya attityder. Men att Obama skulle avbryta USA:s militära framryckningar i Östeuropa eller Centralasien eller överge de nya fina militärbaserna i Kosovo, Irak, Afghanistan, Tjeckien och fd Sovjetrepubliker? Nej, det kan ni glömma.
Till skillnad från dagens president behärskar han dessutom det engelska språket. EU:s ledare kommer att känna sig lättade. Nu blir det mycket lättare för dem att strunta i folkopinionen och dra med sina länder i fortsatta amerikanska krigsäventyr.
Det där var kanske cyniskt i överkant. Men liksom med Abba, så är det stilen och framförandet som drar jublande folkmassor; inte låtarnas faktainnehåll. Obama utstrålar elegans och intelligens, precis motsatsen till George Bush:s arrogans och inskränkthet.
Fru Clinton, då? Tro mig, hon är redan historia, en dyr historia, men historia likförbannat. Den korporativa eliten skänker redan mer pengar till Obama än till någon annan kandidat.
Och McCain, då, krigshjälten, som hjältemodigt släppte så många ton bomber över vietnamesiska byar? Jag misstänker att till och med amerikanerna har börjat tröttna på krigshjältar, både äkta och fejkade. I vart fall kan jag inte se hur denne ilskne gamle krigsgubbe skulle kunna dra fler röster än Obama. Frånsett oförutsedda katastrofala mediala eller reella situationer, som kan inträffa före valet.

Tilltagande visuell miljöförstöring vid Mårtenstorget av Ulf N

Många lundabor gillar Mårtenstorget. Fast egentligen är det lite svårt att förstå varför. Större delen av dygnet är torgytan en öken av plåt. Lite bättre är det när torghandeln pågår. Men sedan det för ett antal år sedan blev tillåtet för torghandlarna att ta med sina bilar kan man under stundom undra om det är fråga om en marknadsplats för begagnade bilar som piffats upp med lite grönt och frukt.
Men visst, byggnaderna runt torget kämpar för att ge det en viss charm och karaktär, även om t.ex ”Domushusets” bidrag till detta alltid varit tämligen blygsamt. Huset har dock – hittills - haft en lågmäld framtoning och så att säga i tysthet smält in ganska bra i miljön. Lågmäldheten har nu förbytts i ett vrål. Först kom sportaffärens stora förfulande fönster på plats på andra våningen. Och i dagarna har fem jättelika reklamskyltar satts upp vid takfallets slut. Skyltarna sträcker sig längs hela husets längd, dvs. längs hela torgets östra sida.
Affärerna i huset har enligt min mening gjort sig skyldiga till grav visuell miljöförstöring. Med byggnadsnämndens tillstånd. Antagligen har en tjänsteman på delegation gett lov att sätta upp skyltarna. Likväl är det nämndens ansvar. Jag hoppas verkligen att de rödgröna i nämnden nu agerar med kraft för att få väck skyltarna. Och är det fråga om ett tjänstemannabeslut är det för de förtroendevalda hög tid att se över nämndens delegationsordning.

Nyliberal skolrevolution av Gunnar Stensson

Pengar från behövande till privilegierade

– Det blir alltid vinnare och förlorare när man reformerar organisationen, säger Tove Klette, fp, kommunråd med ansvar för skola och utbildning. Lund satsar 10 000 kronor mer än andra kommuner på skolan. Jag har alltid undrat vad vi får för pengarna. (Någon kunde ha svarat: Sveriges bästa skola). Nu pressas Lunds skolor tillbaka till vanlig bedrövlig genomsnittsstandard i medelstora svenska städer.

Inga vinnare
Klostergårdsskolan är en av de skolor som förlorar mest på den direkta skolpengen. Modersmålsundervisningen är den hårdast drabbade verksamheten. Det var därför Klostergårdens byalag inbjöd till skolpolitiskt möte. Men hur är det med de skolor som utpekas som vinnare?
– Jag har rest runt och talat med rektorerna i de östra kommundelarna som påstås vara vinnare. Men inte en enda upplever sig som vinnare, sa Monica Brundin Samuelsson, Sydsvenskan, i skoldebatten på Klostergården den 14/2. Jag kan inte hitta någon vinnare i skolpengssystemet.
Lars Hansson, fp, grubblade länge, sedan svarade han: - Friskolorna och skolorna i de östra kommundelarna är vinnare
Liksom Monica Brundin Danielsson har Lars Lovén, Skånskan, vittnat om stor oro bland rektorerna i de östra kommundelarna.
Ingen jublar och känner sig rik, säger de. Det finns skolor som inte har ordning på ekonomin, som i Dalby och Veberöd.
Bsn Öster har ett underskott på elva miljoner. Den direkta skolpengen ger nämnden ett extra tillskott på sju miljoner, pengar som tas från Lunds stad. De räcker till lite mer än halva underskottet. Resten måste man spara sig ur.
– Tillskottet genom direkt skolpeng räcker inte till några synbara kvalitetsökningar, säger
utvecklingsledare Lars Persson.
Det är inget vinnarläge
Men nämndens ordförande Carolina Nordbeck, fp, är förstås lika optimistisk som ordföranden för bsn Lunds stad, Lars Hansson, fp.

47 lärartjänster bort
Enligt Therese Thomasson, Sydsvenskan, försvinner 47 lärartjänster i Lunds stad. Olof Blomqvist, Skånskan får summan till 46. Det handlar om den sista tre fjärdedels lärartjänsten.
– Det är jättemycket, säger Kerstin Torstensson, ordförande i Lärarnas Riksförbund i Lund. Om det blir så här i slutändan är det hemskt!
– Uträkningen gäller per helår som vi förstått, säger ordföranden för Lärarförbundet, Mats Andersson. Det innebär att konsekvenserna kan bli ännu värre under hösten.
Tjänster som ska bort: Gunnesbo/Nöbbelöv 10, Norra Fäladen 9, Kloster 7, Vårfru/Svane/Paletten 5,75, Järnåkra/Klostergården 5, Östra Torn/Linero 5, Tuna 0.
Värst drabbas skolor med många elever med utländsk bakgrund. Där blir det inte färre elever men dyrare för skolan när nu kommunen ändrar system, skriver Therese Tomasson, Sydsvenskan.
Ulla-Britt Petersson, tidigare ordförande bsn Söder, sammanfattade den borgerliga skolpolitiken.
– Pengarna tas från invandrartäta skolor i Lund och skickas till skolorna på Öster och friskolorna där det mest går svenska medelklassbarn.

Fortsatta nedskärningar
Alliansens nya ramar för budgeten 2009 innebär ytterligare nedskärningar på 38 miljoner i kommunal verksamhet.
För skolorna i Lunds stad leder det att de tvingas spara 10 miljoner till. Det blir en kvalitetsförsämring i undervisningen och tjänster kommer att försvinna, säger Mats Olsson,v.
– Det kommer att sätta sig, säger kommunrådet Tove Klette, fp.

Vi hann inte, sa Lars Hansson
Rolf Englesson, mp, tidigare kommunråd med ansvar för skolor och utbildning, kritiserade det nya systemet för att det gör skolorna till företag och rektor till vd. I stället för huvuduppgiften att vara pedagogisk ledare tvingas rektor att arbeta med administration, inköp av tjänster från t ex modersmålsundervisningen och att med otillräckliga tillgångar fördela pengarna mellan stridande intressen. Det är sällsynt olyckligt.
Klostergårdsskolans rektor Marita Christoffersson, som kommit för att lyssna på debatten, suckade i sitt hörn.
Anders Almgren, s, tidigare ordförande för Centrala skolnämnden beklagade att alliansen ensidigt drivit igenom skolpengssystemet. Det värsta är att den har ljugit om konsekvenserna. De är helt andra än den utlovat. 50 procent av borgarnas skattesänkning tas från skolorna. Fördelningen av pengar är absurd. En del skolor får pengar så att det endast täcker 20 procent av kostnaden för hemspråksundervisningen. Andra skolor får åtta gånger mer än vad som krävs.
Också Sven-Bertil Persson, dv, tidigare ordförande i socialnämnden, beklagade att de borgerliga valt konflikt i skolfrågan. Tidigare år talade man med varandra i Lund och fattade beslut i relativ enighet. Resursfördelningssystemet borde kallas indirekt skolpeng med tanke på allt det slarviga lappande som blivit nödvändigt vid konfrontationen med verkligheten.
Hanna Gunnarsson (v) fastslog kort och gott att besparingen innebär att 40 miljoner tas från skolan.
Lärarförbundets ordförande Mats Andersson beklagade att beslutet om direkt skolpeng tagits på ett odemokratiskt sätt och utan remissförfarande. Lärarna och skolkonferenserna blev aldrig tillfrågade.
– Vi hann inte, svarade Lars Hansson.
Skolpengsbeslutet har fattats över huvudet på alla dem som berörs.

Total okunnighet om skolan
De enda närvarande av alla de som bär ansvaret för nedskärningarna och den direkta skolpengen var Lars Hansson, fp, ordförande i bsn Lunds stad, och Karl Axel Axelsson (m), vice ordförande i samma nämnd. Men egentligen har väl beslutet om skolpeng och nedskärningar genomdrivits av kommunstyrelsen med den i skolfrågor oerfarne Mats Helmfrid i spetsen. Den mest ansvariga, skolkommunalrådet Tove Klette, fp, lyste med sin frånvaro. Det visade sig dessutom att den moderate vice ordförande i nämnden totalt saknade kunskaper om skolfrågor. Lars Hansson och Karl Axel Axelsson är de politiker som leder arbetet i skolnämnden! Att moderaterna utsett en sådan representant tyder på ett totalt ointresse för skolan. Varken c eller kd skickade någon företrädare alls trots att de är representerade i bsn Lunds stad. Men de röstar bara med majoriteten.
Det kan dock i bästa fall tyda på att de vill distansera sig från den utbildningspolitiska katastrof som den direkta skolpengen håller på att utvecklas till. Men i så fall måste de snart säga till. Lars Hansson var alltså ensam om att ha möjlighet att ge svar på frågorna. Men hans intresse för skolan är i stort sett begränsat till den direkta skolpengen, det nyliberala flipperspel som han hoppas ska fungera automatiskt och göra all skolpolitik onödig. Skolpolitik betecknar han som godtycklighet. Gapet mellan oppositionsföreträdarnas kunskaper och majoritetens okunnighet var svindlande.

Du svarar inte på en enda fråga
Kultur- och fritidsförvaltningens lokal i Klostergårdens centrum var full till sista plats, vilket innebär 70 till 80 åhörare. Deras frågor och iakttagelser upptog större delen av debatten.
Mecca Noru, som tidigare var bosatt i Göteborg, tog upp hemspråkundervisningen. I Göteborg var den väldigt eftersatt. Hon hade varit glad att få komma till Lund, men sedan den borgerliga majoriteten fått makten höll Lund på att bli sämre än Göteborg. Varför?
Modersmålslärare Qudos Shaur berättade att undervisningen och studiestödet i det afghanska språket shaur halverats.
Lars Hansson svarade att skolan kunde spara genom att beställa modersmålsundervisning per timme och genom att organisera den som gruppundervisning.
– Hur ska det gå till när vi har 20 språk och 80 utlandsfödda elever? frågade någon. I många av språken har vi bara en elev.
Antalet specialpedagoger minskar från 1, 75 tjänst till 0,75, alltså mer än en halvering. De mindre studiegrupperna kommer att halveras och läxläsningshjälpen rationaliseras bort.
Nina Gynnerstedt påpekade att barn kan ha särskilda behov även om föräldrarna har hög utbildning. Lars Hansson hävdade att motsatsen statistiskt sett var giltig. - Du är en duktig politiker. Du svarar inte på en enda fråga, replikerade Nina.
Specialpedagogen Lisbeth Snitting och flera föräldrar påpekade att när man placerar barn med särskilda behov i vanliga klasser så får de sämre undervisning eftersom vanliga lärare saknar utbildning för att lösa deras problem. Dessutom förväntas lärarna ha samma kvalitet som tidigare på undervisningen för de vanliga barnen i de nu större klasserna. Det blir stora försämringar för barnen med särskilda behov och lika stora försämringar för de andra barnen.

Vilseledande budget
Klostergårdsskolans budget delades ut under mötet. Av den tycktes framgå att skolan fått en något ökad tilldelning. Men den ökningen var bara skenbar eftersom skolan pålagts nya kostnader på cirka en och en halv miljon som tidigare legat centralt. Totalt innebar budgeten minskade anslag. Detta doldes genom det sätt siffrorna presenterades på. – Det är för att kostnaderna ska bli synliga som vi lagt ut sådant som tidigare legat centralt till skolorna, förklarade Lars Hansson.

Årligt ansvarsutkrävande
Slutligen enades de närvarande om att ställa skolpolitikerna mot väggen vid ett motsvarande debattmöte i februari 2009. Sådana debattmöten ska i fortsättningen bli en stående institution i Klostergården. Någon uttryckte sin oro för att situationen 2009 skulle komma att vara mycket värre än den nuvarande, eftersom det stora flertalet besparingar inte kan göras förrän på höstterminen. Anders Almgren menade att det skulle komma att ta tid och krävas stora insatser för att efter valsegern 2010 reparera allt det som allianspartierna raserat. För många av de barn som nu går i skolan skulle åren fram till 2010 vara förlorade år. En namninsamling genomförs för att stoppa nedskärningarna. Byalaget kallade till sammanträde måndagen den 25 februari för att diskutera den fortsatta verksamheten.

Citat

ur nätkollegan Dagens Arena (s), 13 februari
”Det är dags för Ohly att skärpa sig och börja ta den övriga vänstern på allvar och tänka på hur alliansen ska motas till nästa val. De ensamma dörrknackningarna i Hallonbergen är ett bra försök men räcker inte till för regeringsskifte.”

Årsmöte i v-Lund av Gunnar Sandin

Självförnöjd föråldring

Vänsterpartiets årsmöte i Lund 2008 kommer nog mest att minnas för sitt bisarra mellanspel. På återväg till mötet efter lunchpausen överraskades man av att Nationalsocialistisk front kom tågande på väg mot Stortorget. Mötet beslöt (efter omröstning) att ajournera sej för en aktion. Innan den organiserade motdemonstrationen hunnit fram till nazisternas samlingsplats hade dessa försvunnit, men dessförinnan kom det till en del spontana motståndsyttringar. Appellen framför rådhuset (”Svenskar! Lundabor! Arbetare! Studenter! … Dagligen våldtas svenska kvinnor av invandrare” etc. etc.) kunde dock framföras tämligen ostört.
Vad själva årsmötet beträffar kunde konstateras att det som mest samlade en knapp fjärdedel av de numera cirka 130 medlemmarna, en lätt nedgång sen förra året. Ett stycke in i förhandlingarna gjorde VB:s reporter ett överslag och fann, att fem av de 26 då närvarande var under tretti år medan hälften hade fyllt sexti. Under mötet redovisades visserligen två nya medlemmar, men båda hade varit med redan på det glada 70-talet.
Klart är att den föryngring av partiföreningen som skymtade för några år sen nu har upphört och återgått till föråldring. Därtill framkom att Ung vänster haft betydande svårigheter under året, och en mångårig tradition med hälsningsanförande därifrån bröts. Däremot försäkrades från studentförbundets representant (”Kamrater! Feminister!”) att kapitalismen sannolikt hade inlett sin sista kris.

Härliga kompolmöten!
Av verksamhetsberättelserna med anslutande diskussion framgick att allt som beslutades och eftersträvades ett år tidigare inte hade kunnat förverkligas. Försöket att få 2008 års partikongress till Lund hade strandat, och som det rapporterades från initierat håll främst på det motarbetades från andra håll i Skåne. (Vilmer Andersens namn nämndes inte, men det är känt att han och organisationen i Malmö inte gillade tanken.) En annan stor diskussion den gången gällde insatser i de östra kommundelarna. Två flygbladsutdelningar och några insändare kunde redovisas, men det är tveksamt om det starkt stadsorienterade partiet har ökat sitt stöd ute i bushen.
Vad kommunalpolitiken beträffar östes beröm över de kommunalpolitiska måndagsmötena, som upplevs som både konstruktiva och trivsamma. Klart är att vänsterpartiet bereder de kommunala frågorna grundligt och brett, och genom inbjudna sakkunniga och politiker utifrån eftersträvar att bredda sina perspektiv och kunskaper. Om ett flitigt opinionsarbete i lokaltidningarna vittnade en tjock bunt med pressklipp. Däremot finns det inget entydigt samband mellan aktivitet och popularitet: partiets kommunalpolitiker har varit aktiva även tidigare men ändå tappade man tre mandat av sju i det senaste valet.
Olika generationsperspektiv präglade mötets längsta debatt. I en motion efterlystes större aktionsinriktning på medlemsmötena, och de unga motionärerna besannade det gamla talesättet att avloppstaxan inte är något för ungdomar att syssla med. De tyckte att de av andra lovordade ”kompolmötena” var dödtrista! Det förståndiga svaret var att människor är medlemmar i ett parti av många skäl och att somliga har sin stora aktivitetsperiod bakom sej. Ålderssammansättningen är förstås en naturlig förklaring till svårigheten att entusiasmera medlemmarna, även om det finns fler.
Det hade varit intressant med en diskussion om partiet nationella taktik just när avståndstagandet från ett förvalssamarbete med mp och s var aktuellt, men de ämnen som togs upp var strikt lokala.

Mogen styrelse
Även styrelsevalet innebar en föråldring, med tre 60+are (varv en 69+are) bland de sju ordinarie ledamöterna. Man kan också notera att alla dessa tre var aktiva i krysskampanjen för Karin Svensson Smith, vilket kanske borgar för en framtida besinning och realism hos partiföreningen, men man kan undra varför de med sina erfarenheter inte stödde en motion som ville mjuka upp partiets rigida hållning mot just personval.
Styrelse och valberedning utsågs med acklamation, men det blev lite debatt och röstningar när ombud skulle utses till partidistriktets årskonferens, och det framgick att motsättningarna mellan förnyare och nytraditionalister finns där ännu. Med fröken Lottens hjälp ombesörjdes emellertid att inga störande röster lär höras från Lundabänken.

Rekordintresse för påskvandring

Inte sen 1980-talet har någon av lundavänsterns påskvandringar väckt så stort förhandsintresse. Fem personer är anmälda och andra står på lut. Men fler får plats, till exempel om vi bygger vindskydden i vinkel.
Några detaljer i planeringen har klarnat och meddelas här.
Vi startar skärtorsdag, den 20 mars, och tar tåget från Lund C 10.02. Vi stiger av i Höör och handlar mat till de båda gemensamma kvällsmåltiderna. Sen tar vi bussen till Tjörnarp där vi börjar gå 11.27. Efter halvannan mils promenad på småvägar kommer vi i den första skymningen till Linderöd, där deltagare som arbetat under dagen kan ansluta med en buss som går från Lund 17.15 (byte i Hörby). Vår första övernattning blir i skogen strax söder om byn. Långfredagens etapp blir cirka två mil och slutar utanför Hörröd. På påskaftonen återstår så en mil till bussen i Brösarp som avgår 13.53. Efter byte till tåg i Kristianstad är man åter i Lund 15.57.
Fler preciseringar i kommande nummer. Men ring gärna Gunnar Sandin, 135899, för personlig vägledning.

Gerda fyller år av Lucifer

Gerdahallen firade i söndags sitt tjugofemårsjubileum. Den oreflekterade läsaren kan då kanske undra vad det har att göra i denna tidning, men det har det naturligtvis. Vi behandlar viktiga företeelser i Lund och vi intresserar oss för politik och däribland också folkhälsa.

Vi som hatade gymnastik
Jag vet inte hur ni har haft det med gymnastiken, men själv hatade jag det. Serien av gymnastiklärare med tvivelaktiga personliga och politiska karakteristiker bidrog säkert. I Helsingborgs Högre Allmänna Läroverk för Gossar var det Kigern och Prawitz, i Jönköping Folke Dahlström, en av grundarna av förbundet Manhem och sedan Lindholmsnasse och till slut KDS-are. Men i grunden var det nog annat: under mina tonår ansåg jag att intresse för sportutövning var ett direkt hinder för tankeverksamhet. Jag skolkade alltså från gymnastiken och satt mycket hellre och diskuterade Hemingway,rökte pipa och åt wienerbröd på Bernards konditori.
Jag vill med detta bara ha sagt att om någon i min ungdom hade påstått att jag vid mogen ålder frivilligt skulle gå på gympa två dagar i veckan så hade jag aldrig trott på det. Det var naturligtvis en flicka som i mitten på sextiotalet talade om för mig hur häftigt det var med musiken på Kerstin Anderséns timmar i Palestra. Men när jag också gick dit var det en äldre gentleman, idrottsläraren Stig Björnung, som lät oss gympa till gamla regementsmarscher och en och annan schottis. Men så småningom var det Bertil Andersén och han lånade hustruns rockmusik. Det var förstås könssegregerat och därmed möjligt för Bertil att på fredagseftermiddagen uppmana oss att göra några armhävningarna extra med hänvisning till att i morgon var lördagkväll.

En framgångshistoria
Ja, och sen brann Palestra och gamla Seminariet blev en tillfällig lösning, men för tjugofem år sen stod alltså Gerdahallen färdig i sin ursprungliga skepnad. Visst, den blev bra, men bastun har aldrig nått upp till Palestras och inte riktigt golvet heller. Men i stort är Gerdahallen en fantastisk framgångshistoria och det var den Bertil Andersén, nu pensionerad, berättad om i en föreläsning på jubileumsdagen. Tretusen deltagare har blivit tjugotretusen. Gerdahallen är störst i Sverige som motionscentrum. Fysiskt har det växt med åren i kvarteret, men än står striden om den gamla tennishallen. Den står tom stora delar av dygnet men omhuldas av en liten grupp röststarka spelare. – Jag har inget emot tennis, sa Bertil, men när det gäller utrymmeskrav kan man räkna med att en tennisspelare lägger beslag på ungefär samma utrymme som 100 gympamotionärer. Där har vi politiken igen.
Men hur blev gympa populärt? En intressant fråga. Nog var det i viss mån via USA, med Jane Fonda och aerobic. Som om vi behövde det för att komma bort från de gamla associationerna till redskapsgymnastiken och dess elände. Viktig var nog också musiken och det är inte heller fel att man kan nu vila ögonen på varandra när det inte längre är könsuppdelat. Kerstin Andersén, också hon nu pensionerad och sällan förekommande i hallen, har alltid haft den bästa musiken. Själv höll jag på att lämna salen när en av hennes yngre adepter envisades med att köra Magnus Uggla.

Motion – en klassfråga
Jag är övertygad om att de båda Andersénarna har haft stor betydelse för motionsgympans spridning i Sverige och de är såvitt jag kan förstå också de som har inspirerat Friskis och Svettis som ju når ut till hela landet. Men det är säkert också så att de tiotusentals studenter som passerat igenom Lund har spritt deras syn på motion: inga kommandon, man jobbar som man vill och ingen mjölksyra.
Alla går på gympa, säger man. Nåja, kanske inte alla. Jag tror att det fortfarande är en klassfråga och därmed något som är åtkomligt för politiska beslut. Gerdahallen har inte fått ett öre i kommunala eller statliga bidrag. Det är billigare än någon annan inrättning, men också i basutförandet kostar det 700 för studenter per termin. Ska man gå på gymmet också blir det 1000 och det är summor som kan få folk att tveka. Jag tror sjukvårds- och välbefinnandevinsterna är så stora att samhället borde subventionera det till, säg hälften, (och naturligtvis komplettera det med kost- och levnadsråd!).

Var är dricksvattenfontänerna?
Problem då? Ja, motionsanorexin är ingen ovanlig företeelse på Gerdahallen och som sagt, det börjar bli lite dyrt. En gammal käpphäst: varför finns det numera inga dricksvattenfontäner, varken på Gerdahallen eller på universitetet? Man får stå och dricka ur toalettkranar, eller, vilket Gerdahallsledningen förmodligen önskar, köpa drycker i cafeterian. Man blir nämligen himla törstig av att gå på gympa.
Lucifer

Vid gränsälven av Lars-Anders Jönsson

Strax innan Pajala på vägen från Antis kan man ändra färdriktning, ta sig över Torneälv och vidare mot byn Kaunisvaara. Kaunisvaara betyder det vackra berget.
Vi färdas förbi byn norrut längs Muonioälven, gränsen mot Finland.

Vid vägkanten står plötsligt en skylt som visar på ett minnesmärke. En bit in i skogen har vänsterpartiet i Pajala rest ett litet monument som vittnar om en händelse under kriget mellan Sovjet och Finland. Inbördeskriget 1918 delade Finland i ett vitt och ett rött läger. Många såg fortfarande Sovjet som arbetarnas stat. För att undvika att slåss mot sovjets soldater stack man till skogs och sedan vidare över gränsen in i Sverige. De finska flyktingarna togs dock av svensk polis och militär för att utvisas till Finland. Vad dessa finnars, jag tror de benämndes skogsgardister, öde sedan blev vet jag inte.

Som så mycket annat kan en gräns såväl ha positiv som negativ betydelse. Gränsen kan markera en skillnad. För de flyende finnarna betydde gränsen frihet i ett land som inte låg i krig, en frihet som dock förhindrades av svensk polis och militär. Är det inte många gånger så att den svage söker skydd bakom en gräns medan den starke vill riva gränser för att de är i vägen för honom. Murar byggs av folk som vill skydda sig. Murar rivs av de som vill breda ut sig.

Mörkrets hjärta 7 av Gunnar Stensson

Den värsta humanitära situationen i världen är enligt FN inte Darfur utan Somalia. En miljon somalier befinner sig på flykt. Till och med Läkare utan gränser har lämnat landet.
Det möte som Alliance for the reliberation of Somalia försökte arrangera i Stockholm i november kunde stoppas genom att delegaterna förvägrades visum efter ett ingripande från Svenska Dagbladets ledarredaktion.
Allt enligt Sveriges Radios Konflikt, som sändes lördagen 9/2.

Den franske Somalia-experten Roland Marchal vid Centrum för internationella studier i Paris intervjuades. Interimsregeringen är uppenbart illegitim. Den har inte lyckats uppnå några resultat trots den etiopisk-amerikanska uppbackningen. Den består av krigsherrar, som den till stor del inte ens kan kontrollera när de utför egna terrorangrepp.
Han fördömde Etiopiens USA-initierade invasion i december 2006. Den skapade ett nytt Irak. Nu sitter Etiopien fast för överskådlig tid. USA är enögt inriktat på militär terroristbekämpning och tycks aldrig lära sig vad som krävs. Den amerikanska strategin leder bara till självuppfyllande profetior.
Det enda som kan rädda det somaliska folket är en politisk lösning. Nu är striderna spridda över hela Somalia. Kostnaderna för den etiopiska invasionsarmén växer. Så länge den finns kvar försvåras en politisk lösning av konflikten. Den måste ersättas med styrkor från Afrikanska Unionen och fredsbevarande FN-styrkor. Men AU saknar resurser.

Den stillsamme amerikanen
Man intervjuade också den amerikanske rådgivare vars främsta merit är att han initierat USA:s strategi. Han stödde till hundra procent den etiopiska invasionen. Den kunde motiveras med att de somaliska domstolarna utgjorde ett militärt hot mot Etiopien. Invasionen hade dessutom förhindrat att Somalia blev en bas för terrornätverket al Qaida.
Men beträffande interimsregeringen var han helt enig med Marchal. Den var oduglig och saknade legitimitet. Slutsatsen han drog var att den etiopiska invasionsarmén måste stanna för överskådlig tid för att hålla ordning på somalierna.

Fredsutsikter?
Alliansen för återbefrielse av Somalia kräver att Etiopien lämnar Somalia. Först sedan det har skett är det möjligt att förhandla med interimsregeringen.
Interimsregeringens nye premiärminister Nur Hassan Hussein företräder en mer försonlig inställning än den tidigare, och det lilla hopp som finns om en förhandlingslösning är knutet till honom.
Men Alliansens styrka växer och motståndet mot den etiopiska inblandningen finns i alla somaliska skikt. Frankrike har gjort medlingsförsök, men så länge Etiopien och USA agerar som de gör är medlingen svår.
Den svenska ambassadören för Afrikas Horn Marika Fahlén förklarade att Sverige har kontakter både med Alliansen för återbefrielse och interimsregeringen. Sveriges syn på konflikten och möjligheterna till fred överensstämmer i stort med Roland Marchals. Sverige arbetar för förhandlingar mellan alliansen och interimsregeringen.

Svensksomalierna
De svenska somalierna stöder i stor utsträckning Alliansen för återbefrielse. Flera av deras representanter deltog i Alliansens kongress i Asmara i höstas. De känner sig kränkta av den etiopiska invasionen. Den enda som talade för interimsregeringen var ordföranden för det somaliska riksförbundet. Bland yngre somalier finns också många opolitiska utan intresse för konflikten.

Omvärlden blundar
Efter en period av fredlig utveckling, då de Islamiska domstolarna styrde en stor del av landet, stoppade mördandet och våldtäkterna, plundringarna och sjöröveriet, kastades Somalia åter in i det förödande inbördeskriget genom den etiopisk-amerikanska invasionen.
Anledningen till att världen blundar för en katastrof som är värre än Darfur – i det fallet agerar Steven Spielburg och andra kraftfullt och riktar kritiken mot Kina - är att den orsakats av USA med dess terrorparanoia, ensidiga inriktning på terroristbekämpning och vulgära fobier mot islam. Väst är ju i stort för USA och mot ”terroristerna”.

Svar till ”Älvräddare” av Gr

Inte bara Skåne

Klimatkrisen har lett till att gamla debatter väcks till liv. Framför allt den om kärnkraften, som även handlar om resurshushållning och livsstilar i stort. Vi kan ju konstatera att inte bara centern utan även miljöpartiet och vänsterpartiet åter slirar i frågan om avvecklingen.
Det sker förstås därför att de inser hur politiskt svårt det blir att genomföra de nedskärningar av utsläppen som forskarna kräver och olika beslutsfattare har bundit sej för. En del tekniska lösningar finns förvisso, men fortsätter levnadsstandarden att öka så uppväger dess energibehov mer än väl de besparingar som kan göras med konventionella metoder. Därmed är vi inne på livsstilsfrågan, och där vågar inget etablerat parti föreslå något radikalt.
Därmed får vi räkna med att kärnkraften bevaras och kanske byggs ut, trots att den genom sitt kylvatten och på andra sätt medverkar till den allmänna uppvärmningen av jorden, enligt termodynamikens andra, förargliga lag. Och att det blir en massiv utbyggnad av vindkraften.
I ett stort, integrerat (numera allleuropeiskt) elnät innebär båda kraftkällorna speciella problem. En kärnkraftsreaktor är binär, påslagen eller stoppad – och stoppar den gör man bara om man är tvungen. Därmed används kärnkraften som baskraft, och det behövs annan teknik för att klara variationerna. Gasturbiner är inte längre till att tänka på, och vi vet inte om det går att få tillräcklig ekonomi i tryckluftsaggregat. Då får vi ännu mer än nu lita till vattenkraften, som ju under senare decennier har anpassats ytterligare för att erbjuda just spetskraft.
Vindkraft kan inte användas som baskraft på grund av sin nyckfullhet. Då kommer åter vattenkraften in i bilden: när det blåser bra kan dammluckorna stängas och magasinen fyllas på.
Detta är ett stort problem som det inte finns några enkla lösningar på, och det är så stort att vi – både medborgare och politiker – lätt skyggar för det. Men det bör vi inte göra utan föra en diskussion om alternativen.
Själv tror jag alltså att vi bör tumma på beslutet att spara fyra stora Norrlandsälvar, trots att även jag uppskattar forsande vatten. I Skåne finns det inte så mycket av den varan att exploatera. Men det finns kanske skäl att aktualisera en annan gammal plan. Den gick ut på att dämma upp ett stort vattenmagasin på Västanåberget i nordvästra Skåne. Nattetid, när förbrukningen är lägre, skulle vatten pumpas dit från den närliggande Ivösjön, för att släppas tillbaka dit under dagens högförbrukning. Vattennivån i sjön skulle förstås pendla med vissa negativa konsekvenser för lokala organismer och miljö, vilket ledde till häftiga protester när planerna yppades. Sådana skulle säkert komma även nu, men vi måste alltså vara inställda på radikala omställningar.
Undertecknad är beredd, liksom jag här i VB tidigare, tillsammans med andra, har varit öppen för gruvdrift såväl på Österlen som på andra håll i Skåne.

Sydsvenskans insändarredaktion av Gunnar Stensson

Chefen på Sydsvenskans lundaredaktion Pia Rehnquist ringde mig sådär klockan 10 i fredags morse. Veckobladet tycks vara det första redaktionen läser på fredagsmorgnarna. Vi hade en liten diskussion som slutade med att vi kom överens om att jag skulle intervjua henne klockan 14 samma dag. Jag sammanställde i hast några frågor (mer om dem nedan) och mailade dem.
När jag sedan ringde henne klockan 14 menade hon att intervjun måste uppskjutas eftersom frågorna var av principiell betydelse och hon ville samordna svaren med Sydsvenskans ledning. Dessutom var hon jäktad eftersom hon skulle resa på semester. Jag kunde återkomma till intervjun i mitten av vecka åtta.
Hon bad samtidigt att jag skulle meddela tid och plats för den aktuella skoldebatten. Jag skickade in en notis men kan idag konstatera att den inte publicerats.

De gångna dagarna har jag kollat lite vilka insändare som kan ha refuserats de senaste dagarna. Monica Molins, s, insändare om skolpengen och Klostergårdsskolan publicerades i Skånskan den 7 februari. Den blev troligen refuserad av Sydsvenskan. Samma sak gäller Anders Ebbessons, mp, om skolanslag och skolpeng häromdagen. Nilla Bolding (v) skrev en intressant insändare om Sankt Lars-parken och ett grönt bälte kring Lund. Den refuserades på Sydsvenskan men trycktes också i Skånskan.
Alla tre insändarna är av stort allmänt intresse och gäller viktiga aktuella frågor men refuserades av Sydsvenskan. Tack vare Skånskan publicerades de.

Mot den bakgrunden formulerade jag följande frågor:
1. Jag upplever att Sydsvenskans lundaredaktion har en liberal och självständig hållning när det gäller insändarna (och för resten också i övrigt). Allt kan inte tryckas, bland annat av utrymmesskäl. Vilka huvudprinciper styr urvalet när det gäller de insändare som ska publiceras?
2. Sydsvenskan har ägarintressen och en övergripande politisk linje. Hur styrande är de?
3. Lundaredaktionen rör sig i en mycket begränsad krets makthavare (inte bara politiker) som är ytterst angelägna att tidningens verklighetsbeskrivning motsvarar vad de vill se. Många reportrar kommer i kontakt med dessa makthavare så gott som dagligen. Kan det då inte vara svårt att upprätthålla tidningens integritet? Ett sätt skulle vara att flytta lokaljournalister då och då. Man förlorar i erfarenhet men vinner i oberoende. Tillämpas det som en medveten policy?
4. Insändardebatten kan fungera som ett korrektiv, och kanske ibland ett stöd, i journalisternas ansträngningar att beskriva verkligheten självständigt. Håller du med om det?
5. Jag upplever att insändaravdelningarna fått ökat utrymme i alla sammanhang i Sydsvenskan. Stämmer det?
6. Skånska Dagbladet är hotat. Om tidningsstödet försvinner eller minskar kraftigt kan det i värsta fall läggas ner. Jag är säker på att du skulle beklaga det. Eller hur?
7. Jag kan konstatera att tre av mina insändare de senaste två månaderna har refuserats i Sydsvenskan men publicerats i Skånskan. Det måste väl vara bra att ha två olika redaktioner som gör egna bedömningar?
8. I din motivering för att inte publicera insändaren Alla förlorar ( som var ett svar på Lars Hanssons insändare Rättvisare med direkt skolpeng ) nämnde du att Sydsvenskan fått en massa insändare om skolpengen och det är viktigast att publicera texter av föräldrar, lärare osv än av tyckare med känd inställning. Jag instämde. Men mitt intryck är att Sydsvenskan inte publicerat så värst många kritiska insändare från allmänheten om skolpengen. Det vore intressant att få veta hur många insändare det rör sig om, om du gör ett överslag? Ett stort antal insändare kanske inte ger så många nya perspektiv, men de kan väl spegla förekomsten av en stark opinion och därför vara värda att publiceras.

Ja, det var de frågor jag i hast kunde komma på. Jag hoppas de besvaras nästa vecka.

Val i Vänsterpartiet

Till styrelse valdes:
ordförande: Marta Santander,
övriga ordinarie: Sten Henriksson, Saima Jönsson Fahoum, Olof Norborg, Lars A. Ohlsson, Maja Stolt, Angelica Svensson
ersättare: Gösta Eklund, Claes Regander, Anna Klara Arvidsson

Årsmötesuttalande v-Lund 2008

Stoppa borgarna!

Lund drabbas nu fullt ut av konsekvenserna av den borgerliga politiken. Inom skola och förskola har hittills 40 miljoner kronor skurits ner, och ytterligare kraftiga sparbeting är att vänta 2008 och 2009. Inom vård och omsorg är privatisering och utförsäljning orden för dagen, samtidigt som resurserna inte räcker till för att täcka behoven. För de hemlösa räcker inte platserna ens i tillfälliga boenden till, samtidigt som kommunen plockar bort bänkar och genomför upprensningsaktioner mot de tält och skjul som utgjort de hemlösas tillflyktsort.

Nu har invånarna i Lund också på allvar börjat reagera mot den förda politiken. De ser att detta inte är vad borgarna sa att de skulle göra innan valet 2006. Visserligen utlovades då sänkningar av kommunalskatten, något som de lyckas genomföra, åtminstone till hälften. Men samtidigt lät borgarna påskina att skattesänkningarna inte skulle påverka kvaliteten i verksamheten. Alla kan nu se att detta var en lögn.

Den borgerliga politiken är inget annat än en katastrof för Lund. Skolan, förskolan, vården och omsorgen måste värnas. Vi uppmanar kommunens invånare att protestera mot nedskärningar, försämringar och privatiseringar. För Lunds skull – stoppa borgarna!

---

Borgerlig anhöriginvandring
– ökad diskriminering och ändlös cynism

Regeringen beslutade den 7 februari 2008 att tillsätta en utredning med uppgift att försvåra för anhöriga till bland annat flyktingar med uppehållstillstånd att återförenas i Sverige. Borgarna vill att flyktingar med uppehållstillstånd skall ha jobb såväl som bostad för att få tillåtelse att deras närmaste (man/fru och barn) flyttar till Sverige.
Det är ett cyniskt förslag som diskriminerar mot kvinnor, gör flyktingar ansvariga för den diskriminering de utsätts för och bryter troligen mot barnkonventionen. Det diskriminerar mot kvinnor eftersom det oftast är mannen som får flyktingstatus, men kvinnor får ofta bära en stor del av bördan av politisk förföljelse. Syftet med utredningen är att ändra lagstiftningen så att de inte får förenas med sina nära och kära förrän de har bostad och arbete. Samtidigt vet vi att de utsätts för diskriminering inom såväl bostads- som arbetsmarknaden. Detta är ren cynism.
Barnkonventionen som Sverige anslutit sig till innebär barns rätt till sina föräldrar. Med den borgerliga regeringens intentioner kommer barn att med lagens hjälp hållas åtskilda från en förälder i Sverige i upp till fyra år.
Migrationsministern Tobias Billström och regeringen Reinfeldt har inte bara sneglat på den danska regeringen och Dansk Folkeparti. Direktiven till utredningen presenterades inte av en slump i Landskrona – är det sverigedemokraternas röster man söker?
Vänsterpartiet kräver genom sitt årsmöte 080209
– att regeringen omedelbart drar tillbaka
direktiven till utredningen
– att regeringen omedelbart slutar att flörta med
sverigedemokraterna
– att regeringen kämpar för att minska
diskrimineringen av kvinnor och personer med
utländsk bakgrund – inte öka effekten av den.

Årsmöte

i vänsterpartiet Lund
Lördagen 9 februari 2008
Tid: kl 10.00
Plats: IOGT NTO:s lokal på Bantorget 5
Vänsterpartiets medlemsmöten är öppna för alla intresserade.

Årets första Rosa Parks kafé i Malmö

Föredragshållare: Emma Johansson
Ämne: Implementeringen av FN-resolutionen 1325 i Sverige - kvinnor, fred och säkerhet.
Vi avslutar årets första Rosa Parks kafé med ett möte för att kunna vidareutveckla idéer som framfördes i planeringsmötet den 23/1.
Tordsdag 14 februari kl. 18.00
Bokcafé Liberté, S:t Gertrudsgatan 4C

Så drabbar skolpengen och nedskärningarna Klostergårdsskolan

Politikerna i fullmäktige möter allmänheten i en skolpolitisk debatt i Kultur- och Fritidsnämnden lokal i Klostergårdens centrum torsdagen den 14 februari klockan 19 till 21.
Välkomna till en hjärtlig debatt!
Klostergårdens byalag

Mot koldoixidutsläpp av Demokratisk Vänster

Med hänvisning till behovet av akuta åtgärder för att minska koldioxidutsläppen menar Demokratisk Vänster i en motion att Lund bör tillsätta en politisk styrgrupp, en ”klimatkommission”, som ges i uppdrag att:
1. granska hur utvecklingen i Lund förhåller sig till de uppsatta målen i LundaEko och LundaMats,
2. kartlägga hur stor ökning av växthusgaser planerade stora infrastruktur- och verksamhetsprojekt alstrar
3. pröva om de beslutade målen behöver skärpas med tanke på den accelererande globala uppvärmningen
4. föreslå snabbt verkande åtgärder och finansiering av åtgärderna för att nå målen
Läs hela motionen»

Från Kulturcentralen

The Tossers (US)
på KB, Bergsgatan 18, Malmö fredag 8 februari kl18:30
Läs mer

Oomaigoosh
Det nya Malmöbandet som hyllar den persiska sångerskan Googoosh, på Jeriko, Spångatan 38, Malmö 8 februari kl. 19:30
Läs mer

Musikalen PIPPIN för första gången i Sverige!, 8, 10 och 12 februari på Heleneholmsgymnasiets aula, Munkhättegatan 1, Malmö
Läs mer

Klas Klättermus
Klassisk familjemus-ikal! 8-24 februari på MAF Scen 3, Spångatan 20, Malmö
Läs mer

Donkeyshot
picknickteater på Victoria, S Förstadsgatan 18, Malmö 8/2 kl. 19:30
Läs mer

Prunes - Tour de France
picknickteater på Victoria 9/2, kl. 19:30
Läs mer

Bortbytingen
Moomsteatern gör Selma Lagerlöf! på Södra Teatern, Folkets Hus, Olof Palmes plats 1, Malmö, sön 10 feb kl. 15:00
Läs mer

Familjekonsert, Arga Damen och
Andra Djur
På Palladium, Södergatan 15, Malmö 10 februari kl. 15.00
Läs mer

Kronvittnet (Swiadek koronny)
Sverigepremiär! Endast en föreställning. På Biograf Panora, S:t Gertrudsgatan 4, Malmö, 10/2 kl 16.00
Läs mer

Tower Of Power (US)
KB söndag 10 Februari kl. 20:00
Läs mer

Georg & Sarah Riedel
picknickteater på Victoria 12/2 kl. 19:30
Läs mer

Shi vilken graj
Ungdomsarrangemang med standupkomedi, improvisationsteater, Hiphop och en massa annat, 13/2, 13/3 och 9/4 på Jeriko kl. 19.00-23.30
Läs mer

Svensk tenn, Varanteatern
13-16 februari på Inkonst, Bergsgatan 29, kl. 19:00
Läs mer

Alla barnhjärtans konsert
På Palladium 14 feb kl 19:30
Läs mer

För tidiga vårkänslor av Lucifer

I förra veckan hörde jag koltrasten sjunga för första gången i år och i går var det fullt ös i råkkolonierna på Helgona- backen. Vi går förmodligen mot en ljusnande tid, om än inte i alla avseenden. Lågkonjunkturen är så sakta på gång och den lär inte hejdas av de restriktioner klimatkrisen kommer att tvinga fram. Stimulans är ordet, president Bush delar nu i fullt Keynesiansk anda ut pengar till alla alltmedan riksbankerna sänker räntan.
Apropå stimulans kommenterar den sympatiska journalisten Barbara Ehrenreich (Barbara’s blog) läget: ”Med allt tal om hur den ska stimuleras så skulle man kunna tro att ekonomin är en jättestor clitoris.” Nu fullföljer hon tyvärr inte med fler sexuella metaforer utan försöker mest göra upp med begreppet ”ekonomin”, något som är så långt från verkligheten att man är tvungen att för den senare tala om ”den reella ekonomin”.

Nytt barnvagnsmode
I nyhetsfloden har jag annars mest fastnat för det nya häftiga barnvagnsmodet. Det är slut med de rickiga kärror man drog omkring med förr. Det som gäller är avancerade sportmodeller, en sorts barnvagnarnas stadsjeepar. Det senaste är att de nu också har en lattehållare där man behändigt ställer ifrån sig den långsmala kaffemuggen medan man trycker i sig den degiga jättemuffinsen.
Jag tror det blir årets nya svenska ord: lattehållare.
Visst, den amerikanska valrörelsen inför presidentvalet är en utomordentlig show som har det mesta: pengar, tårar, karisma, ja rentav lite politik emellanåt. Vi är många som följer den och ibland vet vi väl inte om det är verklighet eller en TV-serie, West Wing eller vad den kan heta. Jag vill med det här på intet sätt förstöra glädjen eller spänningen.
Men risken finns att man börjar knyta förhoppningar till den ena eller andra utgången. Jag vill verkligen varna för det. Många hyggliga liberaler trodde att Bush skulle hålla USA hemma och föra lite stillsam frikyrklig politik och det fanns socialdemokrater som trodde att Bill Clinton på sin tid skulle bedriva klassisk socialdemokratisk politik. Vad Bush gjorde vet alla och Clinton var den store nerskäraren av amerikansk Social Security, dvs. generell välfärdspolitik. Då har jag ändå inte dragit min vanliga historia om hur vi 1964 knöt förhoppningar till LBJ i motsats till den hemske Barry Goldwater.

Strukturerna!
Hilary Clinton och Barrack Obama är emot Bush och vill säkert avsluta Irakkriget, förmodligen med äran i behåll, vilket brukar betyda några år extra. Men det avgörande är strukturerna kring dem. Om man tittar på gruppen av utrikespolitiska rådgivare kring dem består kärnorna i båda fallen av ett halv dussin generaler och amiraler. På Hilarys sida tillkommer sedan namn som Leslie Gelb, Strobe Talbot, Madeleine Albright, ingen av dem någon duvunge precis, medan Obama kan räkna in Zbigniew Brzezinski och Richard Clarke bland de sina. Det är inget konstigt eller elakartat i det. Det är den amerikanska världsmaktens ledare som ska väljas och det är på det här sättet man får kontinuitet. Det är en kontinuitet som fanns också i övergången från Clinton till Bush: också under Clintons period skickades det ut straffexpeditioner med bombplan när något inte passade världsmakten. Jag ska inte förneka att Bush var lite dummare och mer ideologiskt driven. Men amerikansk utrikespolitik kommer att ligga tämligen fast vad som än händer. Vinner McCain blir det väl hundratusen man till i Irak, visst, det kommer att förlänga plågan ungefär som när Nixon vann 1968 när Vietnamkriget skulle kunna avslutats. Personligheterna har förvisso en roll i historien, men de verkar inom strukturer.

Bryt borgarväldet i Lund!
Om man åter vänder blickarna mot Lund kan man bara notera det för varje vecka försämrade läget för borgarna. Jag gissar att de snart börjar känna det rent fysiskt, som en matthet i knäna. Det handlar om folkstämningen, vad som sägs på kafferaster och på insändarsidor, vilka protestlistor som är på gång. Det handlar inte om att oppositionen har varit speciellt framgångsrik. Nej det jag talar om är den vanliga medelklassen i Lund, med barn på dagis och i skolan, en grupp med stort självförtroende och stor politisk styrka när den väl tas i anspråk. Jag känner igen stämningen från tidigt 80-tal. Resultatet då blev parollen ”Bryt borgarväldet i Lund” och så småningom ett regimskifte. Jag har goda förhoppningar inför 2010.
Lucifer