”Change” – trots allt av Erik Kågström

Den amerikanska vänstern är inte nådig mot Barack Obamas ekonomiska politik. Nu gödslar han bankerna med skattebetalarnas pengar, menar de, och undrar om det var sådana åtgärder Obama avsåg när han talade om ”change” under valrörelsen. Obamas finansminister Timothy Geithner har lagt fram ett kontroversiellt förslag till hur den finansiella krisen skall hanteras. Liberala amerikanska ekonomer med Paul Krugman i spetsen förkastar detta program och menar att endast förstatligande av bankerna kan rädda situationen.
Om man bortser från de nyheter som ger stora rubriker i tidningarna och ser till vad som hänt i USA under de drygt två månader som gått sedan Obama tillträdde som president, är det i själva verket häpnadsväckande vad han har åstadkommit – i progressiv riktning.

Inbjudan
I slutet av januari 2009 inbjöd Barack Obama hundra fackliga ledare och företrädare för arbetare till ett möte i Vita Huset. Han förklarade då att ”för honom var arbetarrörelsen inte problemet, för honom var arbetarrörelsen lösningen på problemet”. Problemet var naturligtvis den ekonomiska krisen. Enligt Obama krävdes det en inkomstökning för de amerikanska arbetarna och övriga delar av medelklassen för att man skulle få den ökning av efterfrågan som behövs för stabilitet i ekonomin. Han uppmanade amerikanska arbetare att organisera sig fackligt. (I dag är i USA bara 7,4 % av arbetarna i privat verksamhet anslutna till fackföreningar och de fackligt anslutna har i genomsnitt 20 % högre lön än de oorganiserade). Han lovade att privata företag som får statliga beställningar inte skall tillåtas motverka facklig aktivitet.

Budget
I den budget som nyligen framlagts ingår en ökad progressivitet i beskattningen. Enligt förslaget är det de rikaste 5 procenten som får ökade skatter, övriga får sänkta skatter. När svenska politiker käbblar om vem som är mest emot bonusar har Obama fått kongressen att besluta att bonusar skall beskattas med 90 %. Hedgefondmäklare får höjd skatt då deras vinster skall beskattas som inkomst av lön och inte av kapital som det varit tidigare. Kryphål i skattelagstiftningen skall täppas till.
Obama stöder ett lagförslag som har vilat några år eftersom det aldrig har antagits av senaten - Employee Free Choice Act – men som nu tagits upp på kongressens agenda igen. Lagen skall underlätta för arbetare att bilda fackföreningar.
Obama har vidtagit andra åtgärder för att stärka arbetarnas position i landet. Bushregimen gav subventioner till företag som ville utlokalisera sin verksamhet till låglöneländer. Det har Obama satt stopp för. Bushregimen utfärdade hundratusentals arbetsvisa till utlänningar, ofta högt utbildade, som fick arbete i USA mot att de krävde lägre löner än infödda amerikaner. Det innebar en effektiv lönedumpning i de sektorer som drabbades. Obama har gett direktiv till utrikesdepartementet och arbetsdepartementet att sluta utfärda sådana visa och att se till att de som har sådana visa bara får anställas om det inte finns en amerikansk behörig sökande.
Vicepresidenten Joe Bidens arbetsuppgifter har – för den positionen - blivit ovanligt många. Bland annat har han översikt över distributionen av stimulanspaketet på över 700 miljarder dollar. Det innehåller satsningar på framför allt grön teknik, utbildning, sjukvård och infrastruktur. Biden är känd för att stå på arbetarnas och medelklassens sida. Vid hans kansli har inrättats en ”middle-class task force”. Den progressiva ekonomen Jared Bernstein har blivit utnämnd till chef för den enheten, vilket lär borga för att den kommer att verka för den breda medelklassens bästa. Bernstein var tidigare verksam vid Economic Policy Institute där han bland annat var medförfattare till ett radikalt reformprogram med titeln ”Agenda for Shared Prosperity”. I sitt invigningstal sa Obama bland annat ”After years of growing inequality it´s time to build truly shared prosperity”.
Märkligt nog står det väldigt litet i amerikanska tidningar om de progressiva åtgärder som Obama i sin egenskap av president kunnat besluta om utan att rådfråga kongressen. Det mediala intresset är nästan helt inriktat på det som rör Wall Street.

Ändrad omfördelning
Sedan Ronald Reagan valdes 1980 har alla amerikanska presidenter medverkat till en omfördelning av inkomster och förmögenheter från botten till toppen i det amerikanska samhället. När nu Obama försöker vända på den utvecklingen och vidtar åtgärder som syftar till att minska den ekonomiska ojämlikheten så är det verkligen fullt berättigat att tala om ”change”.
Inför G20-mötet i London denna vecka har makthavarna i Europa låtit förstå att USA inte längre kommer att vara ett föredöme när det gäller ekonomi, och att man inte längre kommer att underkasta sig diktat från USA när gäller hur världens finanser skall styras. Förmodligen blir det ändå någon form av transatlantisk överenskommelse om skärpta regler för banker och andra finansinstitut och restriktioner för skatteparadis. Däremot tycks EU motsätta sig ytterligare ekonomiska stimulanspaket för att öka efterfrågan.
Något som kan göra det svårt för världens makthavare att förstå sig på Barack Obama är att hans politiska instinkt tycks vara baserad på empati. Att man i EU skulle överväga att ta efter Obamas åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten är inte troligt, med den politiska maktkonstellation vi har i Europa i dag. Helst tycks man här vilja gå åt andra hållet.
EU-kommissionen verkar betrakta facklig aktivitet närmast som besvärande handelshinder. Sveriges globaliseringsanpassare nr 1 Kjell Olof Feldt har efter ett uppdrag från Globaliseringsrådet nyligen framlagt en rapport, där han vill ha en ny skattereform och bland annat rekommenderar att värnskatten avskaffas och momsen höjs på matvaror. Regionchefen för Svenskt Näringsliv i Malmö Eva Östling Ollén tycker att Sverige skall följa Danmarks exempel och sänka marginalskatten.
Man kan se det som en tumregel att varje åtgärd som skall anpassa ett lands ekonomi till globaliseringen och som medför ökad ekonomisk ojämlikhet, på grund av sin negativa effekt på global efterfrågan bidrar till den obalans i världsekonomin som lett till den nuvarande ekonomiska krisen. Den enda politiker på hög nivå som verkar ha insett detta fundamentala faktum, är USA:s president Barack Obama. Om han lyckas i sina föresatser återstå att se. Han har mäktiga motståndare.