Vad var bonuskapitalismen för en sorts kapitalism? av Lars-Åke Henningsson

Nu när regeringen och en del uppmärksammade storbolag gått till bonusreträtt, och LO:s företrädare fått stå till svars för sin del i frikostigheten, kan man undra vad bonuskapitalismen var för en sorts kapitalism. De fasta och rörliga ersättningar som bonusdirektörerna har fått, handlar uppenbarligen inte om ersättning i förhållande till nerlagt arbete. Det är inte möjligt med så svindlande belopp. Det direktörerna har fått kan knappast betraktas som lön. Men om det inte är lön, vad är det då?
En bonusdirektörs anställning skulle kunna ses som ett slags förläning. När man upptas i finansadeln förlänas man en ägarroll med maktbefogenheter och med rätt till uttag från egendomen. Som företagsledare arbetar man då inte för ägarna på vanliga anställningsvillkor, utan man har blivit upptagen i ägarklassen för att representera ägarnas intressen.
Den gamla kretsen av ägare har inte klarat av att själv förvalta och utvidga sina rikedomar. De har behövt ta upp nya aspiranter i sin krets. Förutom dessa traditionella kapitalägare finns det också en ny sorts stora ägare, pensionsfonder, försäkringsbolag och liknande. De har också behövt anställa kapitalförvaltare, och har mer eller mindre öppet dragits in i samma slags förläningsmönster. Förutom de senaste skandalerna där det smusslats med kapitalöverföringarna kan man t ex tänka på Skandia för några år sen, och deras program för direktörernas wealth building.
Förläningsekonomin är knappast borta för gott även om det just nu blivit bonusstopp, eftersom de gamla ägarna fortfarande behöver vasaller. Medan nyrekryteringen till finansadeln dämpas under en tid framöver, kan ändå åtminstone pensionsfonderna passa på att ändra kurs, och börja ta de långsiktiga intressen på allvar som de egentligen ska företräda. De borde anställa ekonomer som är inriktade på realekonomi och hushållning med begränsade resurser, och göra sej av med de närsynta spekulationsekonomerna som inte kan sätta in ekonomin i sitt mänskliga och globala sammanhang. Det som fackliga företrädare i fondstyrelser försummade när de på sin höjd kunde reservera sej, har de nu chans att ta igen, när kapitalbubblan spruckit, och den enda vägens politik har nått vägs ände. De är inte tvungna att låta samma sak hända igen.