Jag tror att den ekonomiska kris vi nu har kommer att bli långvarig. Risken är att, när det väl vänder så står nästa kris runt knuten. Min tro bygger på att mycket av produktionen bygger på konsumismen, snart orkar vi helt enkelt inte konsumera mer.
Jag är ingen ekonom, men det finns erfarenhet, inte dum att ha. Jag vill dela upp de 60 senaste åren i två tidperioder. 1950-75, ca 25 år. och1976-2009, knappt 35 år. Att jag väljer dessa perioder finns en tanke, eftersom perioderna framförallt har skillnader som ger kunskap.
Det finns två saker som förenar dessa bägge perioder. Produktionen ökade kraftigt i bägge perioderna. Mellan tummen och pekfingret tror jag att vi dubblade produktionen i första perioden och gjorde om det i den senare perioden. Vi har alltså ungefär fyrfaldigat produk- tionen de senaste 60 åren. En annan sak som är lika är att kvinnorna kom ut i arbetslivet.
Skillnaderna
Men det finns mycket som skiljer. I första perioden höll vi arbetslösheten i schack. Det fanns perioder, där vi knappast hade någon arbetslöshet alls. Vi fixade detta genom att gå ner i arbetstid, från 48-40 timmar. I andra perioden har vi nästan inte alls sänkt arbetstiden och arbetslösheten har bitit sig fast. Tidvis kan man tala om massarbetslöshet. Trots att vi nu producerar mer än ca fyra gånger mer än för 60 år sedan så har vi massarbetslöshet. Det verkar alltså inte finnas något självklart samband mellan hög produktion och låg arbetslöshet.
I den första perioden hade vi ingen statsskuld, alltså bara tillgångar. I den andra har statsskulden ökat kraftigt efter flera ekonomiska moras. Därmed kommer jag in på att vi enbart hade socialdemokratiska regeringar i den förra perioden medan vi haft borgerliga regeringar under snart 12 år den senare perioden. Borgarna har inte förstått att välfärd kräver höga skatter. Det är under borgarnas tre regeringsperioder som statsskulden skapats.
En annan skillnad, som jag hoppas återkomma till, är att vi under den första perioden inte hade någon atomkraft medan vi nu har runt 60 TW. Det verkar inte heller finnas något som talar för att god tillgång till atomkraft förbättrar sysselsättning, kanske är det tvärtom. God och därmed relativt billig el innebär maskiner fler robotar och datorer.
En annan sak, kanske viktigast är att den produktion vi hade i första perioden drevs, i hög grad, av eftersatta behov. Vi behövde bygga mycket och beslutade om ett millionprogram. Välfärden behövde byggas ut. med barnomsorg, skola och bättre sjukvård, säga vad man vill om sjukvården nu men den är överlägsen den vi hade då. Det är det här argumentet som gör att jag tror att krisen blir långvarig, nu drivs produktionen i hög grad av konsumismen, som kan undvaras. Jag skall komma med en säkert kontroversiellt åsikt. Vi borde stannat vid 1975 års levnadsnivå. Redan då hade vi det bra, vi hade det så bra att vi hade haft utrymme att höja skatten och därmed utveckla välfärden, vi hade råd att göra samhället mer jämställt och jämlikt. Vi i den rika världen borde gått in för 0-tillväxt redan 1975 och i perspektiv av hur världen ser ut var vi i Sverige stenrika redan då.
Slutsats
Min slutsats är att det blir allt svårare att hålla ner arbetslösheten när konsumtionen i hög grad drivs av varor som inte är oundgängliga. Om vi i det läget envisas med att inte sänka arbetstiden, samtidigt som vi producerar allt mer per tidsenhet så är det nästan ett matematiskt faktum att arbetslösheten kommer att öka.
En kommentar: hur kan regeringen se hur byggmarknaden säckar ihop så att vi inte kan tillfredställa ett mänskligt grundbehov, utan att göra något?? Jag hoppas få återkomma, i dessa spalter, om särskilda artiklar om sysselsättningen och atomkraften.
Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk Vänster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar