Historien måste alltid skrivas om. Det förflutna revideras hela tiden, tyngdpunkterna förskjuts, nya fakta förs i ljuset, gamla slutsatser förkastas och nya (preliminära) ståndpunkter formuleras. Också i våra egna liv.
På Lilla Teatern spelar Dagmargruppen John Steinbecks pjäs ”Möss och människor”, ett drama om vagabonderande lantarbetare i depressionens USA. Jag tror aldrig den har spelats tidigare i Lund. Den har aktualiserats av den kris som inleddes med bostadskollapserna i USA. Åttio år efter 1929 upplever vi upptakten till en global depression. Arbetslösa massor söker sig till jättestäderna, färdas över Medelhavet till Europa och via den mexikanska gränsen till USA. I Sverige går ungdomar arbetslösa eller jobbar gratis mot löfte om eventuell anställning. Utsattheten är densamma nu som då, men omständigheterna skiftar.
Steinbecks lantarbetare söker rimlig försörjning, bostad, ett mått av trygghet och den frihet det ger. Under sökandet försöker de bevara hopp och värdighet i en likgiltig eller direkt fientlig och farlig omvärld.
Det är George (Per Granvik) som håller drömmen vid liv och driver handlingen framåt. Han planerar, agerar och tar ansvar. Han skyddar - och utnyttjar kanske - sin kamrat, den efterblivne Lennie (Andreas Josefsson) som lever i ständig ångest inför en värld som han inte kan förstå och med ett ömhetsbehov som han är ur stånd att uttrycka. En jätte som hamnar i situationer som han inte bemästrar. Hans svaga punkt är den fysiska styrka han inte kan kontrollera.
Författare som Eyvind Johnson, Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Jan Fridegård och Lars Ahlin arbetade med liknande teman. De läses inte mycket nu, knappast ens i skolan. Deras böcker är utrensade ur bibliotekens utlåning. Men med den globala depressionen kommer de kanske tillbaka. Och nya berättelser skrivs, böcker som Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”.
Teaterns sätt att skriva om historien är förstås att berätta nya historier, men också att visa nya perspektiv i klassiska dramer eller finna kvaliteterna i sällan spelade eller helt bortglömda pjäser. (Till skillnad från den levande, hela tiden kommenterande teatern, som nu Dagmargruppens uppsättning av ”Möss och människor”, skulpterar filmen en sorts evighetsmonument. John Fords gestaltning av Steinbecks ”Vredens druvor” med ett liknande tema är bild för bild, replik för replik, sekvens för sekvens exakt sådan som den var när den spelades in för mer än 60 år sedan. Förnyelsen finns i betraktarens öga.)
Ulf Rosquist (med erfarenhet som vårdare i Sankt Lars på 80-talet) har regisserat en mycket skånsk version av Steinbecks arketypiska drama. George agerar och talar som en arbetslös diversearbetare på drift mellan Trelleborg och Landskrona. Hans kompis Lennie kunde vara fördriven från en trygg tillvaro på Sankt Lars. Den vidrige kvinnoplågaren Curley (Oscar Stenström) är direkt hämtad från de kriminella gäng som förpestar stad och landsbygd och hans sensuella fru (Anette Eldh) är en flicka med drömmar om frihet och Hollywood som kunde vara född i Tomelilla. Den enkla scenbilden är vacker och funktionell. Ella Kari Hellströms fiolspel och Daniel Johnssons sång (Summertime) skapar en lyrisk stämning och stöder spelet på scenen.
Hittills har gruppen gjort tre föreställningar. Fredag, lördag, söndag spelar de tre till på Lilla Teatern. Det finns alltså tre chanser att se den. Det är därför det är lönt att diskutera den här i VB. Jag hoppas att någon tar chansen att se en gripande, spännande och tankeväckande pjäs. Den är som teater ska vara, en maskros som lyser några dagar mellan gatstenarna.
Gunnar Stensson
PS. På söndag klockan 18 kommer ett gästspel från Helsingborgs stadsteater: ”Tills döden skiljer oss åt” med Göran Stangerts och Kajsa Ernst. En föreställning, en kväll, en illustration till vad jag skrev förra veckan om lånta fjädrar. Men se den gärna, dom är duktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar