Sol och Vår av Birgitta Frostin

Solen skiner över både onda och goda. I vårens tid också över mig.
Fast jag inte fick den där struntsumman som jag så väl behövde. Till den nya flygeln för alla gäster som så gärna vill bo kvar ute hos oss över natten, till söndagens brunch.
Våra fester börjar få så fin form – vi är nu etablerade festfixare, ingen kan bjuda så generöst och genomtänkt som vi. Vår gästbok av fylld av tacksamma utrop från Marcus och Percy och alla andra vänner. Hur kan någon missunna oss denna tillbyggnad, när vi kan vara till sådan glädje för våra medmänniskor!
Två fattiga miljoner – en petitess i dessa tider. Och hela idén har liksom förfuskats, solkats ner av avund och elakhet. Och rangordningen är raserad. Tilltron. Den som är grunden till all framgång. Den där tilltron som gör att man får vara med. I klubben. För utan den ekonomiska rörelsefriheten blir man lämnad utanför den klubb där allt som har betydelse för ens fortsatta liv och framgång avgörs.
Det är som att bli vingklippt, avklädd, förnedrad. Vilken skam! Nyckeln till all utveckling har tagits ifrån mig. Det är nedrigt och orättvist. För jag är värd allt jag jobbat och slitit för, varendaste miljon. Och gudarna ska veta hur väl jag förvaltat mina pund!
För vem har maken till min arbetsdisciplin – jag har inte missat en arbetsdag under hela min karriär på SEB. Inte ens under våra konferensresor till Sydafrika och Galapagos har jag slösat bort dyrbar tid på sovmorgnar. Nej, upp med tuppen till gym och rejäla golfrundor – kroppen ska vara i heltrim, representativ. De nödvändiga plastikingreppen har aldrig någonsin utförts under arbetstid, fattas bara!
Och inte har jag ens snuddat vid tanken på att planera för skatteflykt, som Percy och PG. Nej, jag är trogen mitt land och min bank. Jag har alltid känt mitt stora ansvar som en hederssak. Och nu ifrågasätts allt jag sätter så högt: att ett gott arbete på en hög post ska värderas och uppskattas efter förtjänst.
Istället får jag medlidsamma blickar från mina manliga kolleger som tidigare alltid beundrat mig för min arbetsdisciplin och höga ambition. De verkar tycka att jag får skylla mig själv. Att jag borde skämmas. Skämmas för vad! Jag som alltid gjort allting rätt, aldrig fallerat eller tvekat inför att ställa upp.
Kan det vara så enkelt som att jag har haft otur, hamnat i het luft vid precis rätt tidpunkt – en olycksam timing. Och kollegerna har ju sina egna flyglar och fallskärmar att bevaka, sina egna liv att skydda. För att vara solidarisk med en olyckssyster krävs mod. Det ser jag nu att de inte har. Det gör ont!
Kan det vara så att mitt yttre som jag hittills alltid prisats för nu blivit mitt fall? Att vara vacker, kvinna, och chef – det blir nu misstänkliggjort. Som att jag bara är en vacker maskot, en som utnyttjats som omslagsflicka. Var den senaste operationen kanske droppen?
Vem vill nu komma till vår rådjursjakt?
Vi kanske inte ens behöver bygga den där flygeln!
Annika Falkengren med hjälp av
Birgitta Frostin