Stormen mot skolpengen i Järnåkraskolan av Gunnar Stensson

Det har nu gått ett år sedan det stormiga opinionsmötet om skolan en blåsig aprildag i Järnåkraskolans aula. Opinionsstormen handlade inte i första hand om nedskärningarna. Den handlade om skolpengen.
Föräldrar och lärare vet – och de vet det med stor oro och omsorg - att alla barn är individer med särskilda förutsättningar och särskilda problem. De vet att barn utvecklas i olika takt. De vet att nästan alla barn då och då behöver särskilt stöd.
När skolpengen infördes vårterminen 2008 upplevde många föräldrar ett hot mot det egna barnet, ett hot om att det höll på att förlora det stöd som var nödvändigt för dess utveckling. Lärarna upplevde att de höll på att förlora resurser som var nödvändiga för en individualiserad undervisning. Modersmålslärarna och invandrarföräldrarna upplevde att modersmålsundervisningen fördes ut i periferin och försämrades. Den ständiga frågan var: Hur ska det gå för just våra barn när resurserna till skolor och klasser omfördelas enligt det mekaniska skolpengssystemet där varje barn förvandlas från en person med många egenskaper till en summa pengar.
De ansvariga politikerna försökte svara att det fanns en extra resurs i skolpengen för vissa elevkategorier. De påstod att systemet ledde till rättvisa. De påstod att det underlättade planeringen. De påstod att det gav lärare och rektorer mer tid för undervisning.
Men mitt barn har stora problem fast det inte hör till någon av de där kategorierna, ropade ledsna pappor.
Politikerna satt handfallna. De svarade på fel frågor eller teg.
Ni svarar ju inte!” ropade de desperata föräldrarna.

Att kompromissa, lappa och laga
Stormen i Järnåkraskolans aula bedarrade så småningom. Barn- och skolnämnderna skaffade sig ett visst utrymme för att med politiska beslut rätta till de några av de värsta konsekvenserna av skolpengssystemets mekaniska resursfördelning. De lyckades blidka vissa resursstarka föräldrar. Effekterna av i grunden omänskliga system kan alltid mildras något. Det går till viss del att dölja systemfelet genom att lappa och laga och kompromissa.
Men under skolans skenbart lugna yta kokar missnöjet bland föräldrar, elever, lärare och skolledare.

Vårt skolprogram
Vad vill då vi i oppositionen göra med skolan? Detta är en del av vad jag hoppas att vi vill.
• Vi vill avskaffa skolpengen.
• Det är orättvist att sätta ett enhetspris på varje barn.
• Det är orättvist att straffa en skola genom att minska dess resurser när ett barn flyttar bort.
• Det är orättvist att belöna en skola när ett barn flyttar dit.
• Skolpengssystemet är inte bara orättvist. Det är irrationellt.
• Varje elev är en individ med speciella förutsättningar.
• Vi kräver individualisering, motsatsen till den uniforma skolpengen.
• Vi vet att varje klass har speciella förutsättningar.
• Vi vet att varje skola har speciella förutsättningar.
• Vi satsar på varje elev efter behov.
• Vi satsar på varje skola efter behov.
Detta kräver medveten politisk styrning. Det är motsatsen till skolpengsmekaniken.

Resurser till skolan!
När den förra skolbudgeten togs var kommunen rik och på väg att bli rikare mitt i en högkonjunktur som man då trodde var evig. Det var gott om pengar. Trots överflödet gjorde kommunledningen nedskärningar på skolan. Skatterna sänktes.
Nu går vi in i en kärvare ekonomisk period. De borgerliga kommer säkert att minska grundskolans resurser ytterligare, precis som under 90-talskrisen.
Men i en lågkonjunktur är det viktigare än någonsin att höja kvaliteten i skolor och undervisning. Det kräver att regeringen tar sitt ansvar och tilldelar kommunerna större resurser. Men det kräver också högre kommunalskatt.

Höj skatten!
Det kommer att sägas att det är fel att höja skatten eftersom efterfrågan minskar då människorna får mindre pengar i handen. Men reellt drabbar skattehöjningarna höginkomsttagare som lever i ett konsumtionsöverflöd av lyxprodukter. Den konsumtionen behöver inte gödas. Det är också bland höginkomsttagarna det finns mest att återföra till det gemensamma.
Överföringen av konsumtionsmedel till låginkomsttagarna sker genom att sänka avgifter, hyror och andra kostnader samtidigt som tillgången till olika samhällstjänster ökar.
Det gäller att styra konsumtionen från lyx till basvaror och bastjänster: skolor, förskolor, lärare, vårdpersonal, vård, omsorg. Det gäller att öka barnfamiljernas och pensionärernas konsumtion.