Klostergårdsskolans internationella vecka
Fredag 29 maj
9.30 Morgondans för alla med Adams. Uppträdanden
13.15 Det stora internationella karnevalståget med Capoeira
14 – 19 Mat serveras. Elevuppträdanden. Kurdisk dans. Thailändsk dans. Persiska danser
19 Damorkestern
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2009-05-28
Kulturtips
Pressgrannar
Rädslan för massutbildningen
Det finns gott om forskning som pekar på att ju längre man håller samman klasser och skolor, och låter eleverna slippa välja utbildnings väg alltför tidigt, desto mindre slår klassbakgrunden – tydligast mätt i just utbildningsnivå – igenom i utbildningsframgång.
En sammanhållen utbildning för alla betyder därför att borgerlighetens barn inte automatiskt
tillförsäkras höga positioner i samhället, utan tvingas konkurrera med fler.
Men precis när den meritokrati som liberaler alltid hyllat i teorin är på väg att slå igenom, rullas den nu tillbaka. Meritokratin var tydligen aldrig tänkt för alla.
Petter Larsson, Efter Arbetet, 22 maj.
Israelaraber ska avkrävas lojalitet
Den israeliske utrikesministern Avigdor Liebermans parti Yisrael Beitenu kräver att alla medborgare ska svära lojalitet mot Israel som judisk stat.
”Inom kort lägger partiet fram ett lagförslag enligt vilket samtliga medborgare ska svära lojalitet mot Israel. Den som vägrar ska inte tilldelas nationellt id-kort, vilket krävs bland annat för att öppna bankkonto eller skaffa körkort. Dessutom ska den som vägrar göra värnplikt eller civil samhällstjänst kunna berövas sitt medborgarskap.”
TT, citerat i DN 26/5
Nytt monument i Lund av Ulf Nymark
Så har Lund fått ett nytt monument, så nytt att schaktvidundren ännu inte lämnat området. Invigningen av minnesmärket, som är placerat i motorvägen vid Råby, skedde den 25 maj.
Monumentet har rests för att påminna om att delar av mänskligheten, den gren som kallas ”homo automobilicus”, saknar förmåga att planera för långsiktig hållbarhet. Monumentet bär sålunda namnet ”Kortsynthet”.
Spisen och dasset av Gunnar Sandin
Nytt och anmärkningsvärt: tre ledande kommunalpolitiker (V) går ut på den ledande regionala tidningens debattsida och ifrågasätter en hörnsten i partiets ekonomiska politik, och får svar av tre andra kommunalpolitiker plus partiföreningens ordförande.
Detta är naturligtvis utmärkt. Vänsterpartiet har i Lund mer än tjugo gånger så många väljare som medlemmar, och nu får de förra chans till vetskap om en viktig intern debatt.
I sakfrågan kan intressanta argument framföras från båda sidor. En viktig skillnad mellan rotavdrag (”spisen”) och avdrag för hushållsnära tjänster (”dasset”) är att de förra är/bör vara en tidsbegränsad åtgärd för att överbrygga en lågkonjunktur i byggbranschen medan behovet av hushållsnära tjänster är konstant.
”De fyra” menar att vissa byggjobb förutsätter en viss expertis och/eller formell behörighet, vilket ju sällan är fallet med de hushållsnära tjänsterna. De säger också att det är de välbeställda som kan utnyttja avdraget för de senare och att det ofta är andra som skulle behöva dem bättre. Men detta är bara ett specialfall av samhällets allmänna orättvisa vilken i första hand bör bekämpas med allmänna medel.
”De fyra” hänvisar till ett sådant medel: kortare arbetstid. Men här blir det åter en obalans i argumentationen. Skatteavdragen är befintliga, konkreta åtgärder som det gäller att ta ställning till. Kortare arbetstid är för närvarande en vag vision. Vänsterpartiet har tonat ner kravet vilket är klokt med tanke på det växande behov av arbetskraft och arbetstimmar som inte minst befolkningspyramiden skapar, något som bland annat ekonomen Anna Thoursie har utrett och framhävt.
Ska vi tala visioner kan vi påminna om Karl Marx som såg fram mot ett tillstånd där människan blev hel genom att blanda praktiska och teoretiska sysslor: fiska på morgonen, filosofera på kvällen etc. Det är inte fel att byrådirektören murar sin egen spis även om en sotare sen måste inspektera och godkänna resultatet.
Mörkrets hjärta Islamistinvasion i Somalia
av Gunnar Stensson
President Sharif Sheikh Ahmed vädjar om hjälp från det somaliska folket i hemlandet och diasporan att bekämpa utländska militanta islamistrebeller i Somalia.
Det var president Sharif Sheikh som ledde De islamiska domstolarna som med stöd från folket lyckades upprätta stabilitet och rättssäkerhet i en stor del av Somalia. Etiopiens USA-stödda invasion fördrev honom från makten 2006. I januari i år valdes han till president sedan den etiopiska invasionen upphört.
Nu vädjar han till Somalias folk, inte till några utländska makter, att hjälpa honom att försvara landet mot en ny invasion. Det är 500 utländska jihadkrigare som samlats i landet. I lördags rapporterade Times att dessa kommit från Storbritannien, USA, Kanada, Pakistan, Afghanistan och Saudiarabien de senaste veckorna.
Sedan islamistrebellerna 7 maj inledde nya attacker mot de styrkor som lyder under landets provisoriska regering har över 200 dödats och 700 skadats. TT-AFP, Mogadishu.
Förstärk grundavdraget av Sven-Hugo Mattson
I Sydsvenskans aktuella frågor i lördags pläderade Anne Dederichs, Nita Lorimer och Mats Olsson, för att stödja avdraget för hushållsnära tjänster. Alla tre är vänsterpartister och kommunalt aktiva. Innan jag går in i just den debatten vill jag ge min syn på de avdrag vi har i skattesystemet. Det finns två typer av avdrag, de skiljer sig åt ganska rejält.
Grundavdraget
Det ena är grundavdraget. Givet en viss inkomst kan du inte påverka grundavdraget, det är fast. Grundavdraget är så konstruerat att du har mest avdrag, i procent räknat, vid en låg inkomst, sen sjunker det hela tiden. En konsekvens av grundavdraget är att du vid en pensions inkomst på 7500 kronor, ungefär garantipensionen, bara betalar ca 22 procent i kommunalskatt. Om du har en pensionsinkomst på 25000 kronor betalar du ca 30 procent i kommunalskatt. Kommunalskatten är progressiv. Fördelen med grundavdragets konstruktion är att du kan lägga en rejäl kommunalskattehöjning utan att det hårt drabbar de med lägst inkomster. Höj skatten smart genom att ge ett utrymme för att sänka sådana taxor vi vet används av framförallt de med låga inkomster, Grundavdraget är en vänsterkonstruktion.
Övriga avdrag
Jag skall ge ett exempel på övriga avdrag. Du bestämmer dig för att renovera din bostad för 300.000 kronor, samtidigt köper du en bil för 200.000 kronor och lånar till allt. Du får rotavdrag, jag är emot detta, för renoveringen och ränteavdrag för lånet. Observera, du behöver inte ansöka till någon myndighet om detta. Du bara bestämmer dig för att förhöja din tillvaro och så får vi andra skattebetalare betala en del av din renovering och bil. De avdrag jag här nämner är knappast åtkomliga för de med låga inkomster. Andra avdrag, som jag benämner högeravdrag, är bilresor till jobbet och avdrag för pensionssparande.
Finns det då inte alls anledning för staten att gå in och stimulera verksamheter? Absolut, det är statens uppgift. En stimulans som behövs nu är ett investeringsbidrag för att bygga hyresrätter. Med ett sådant, rätt utformat, skulle vi tillgodose ett basbehov och dessutom skapa jobb. Hushållsnära tjänster är inte ett basbehov och skall betala av oss själva.
Avdrag för hushållsnära tjänster
För några år sedan fick vi då detta avdrag som skall sorteras in i det jag kallar högeravdrag, eftersom det gynnar de rika och bara i liten mån är åtkomliga för de fattiga. Du bestämmer dig alltså för att få hjälp med städningen hemma eller att någon skall passa dina barn och så får någon annan vara med och betala. Här vill jag understryka att jag inte har några synpunkter på att man behöver hjälp med detta och att utföra hushållsnära tjänster är ett yrke som alla andra. Jag skulle inte få för mig att kalla detta pigjobb och jag tror att de som kallar det så inte riktigt har klart för sig vad pigor var. Men varför i all världen skall det subventioneras. Ett argument som nämns är att det skapar jobb och gör svart jobb vita. Javisst, samma pengar hade gjort det också om man satsat de inom andra sektorer. Ur vänstersynpunkt är det bättre att kanalisera pengarna inom kommunsektorn, gärna riktat till hemtjänsten, som är personalintensiv.
Kommunalskatten
Jag kommer att fortsätta diskussionen om detta, inte minst därför att vi behöver höja kommunalskatten i Lund (och regionen?). Demokratisk vänster har påbörjat en diskussion om detta, naturligtvis. Jag hoppas kunna ta fram underlag för hur vi kan höja skatten så mycket som behövs. Men det är då viktigt att de med lägst inkomster kommer så billigt undan som möjligt, så som jag beskrivit ovan. På sikt bör vänstern jobba för att större delen av de allmänna avdragen förs över till grundavdraget. Beskattningen på löner behöver sänkas och då är grundavdraget bra, inte minst ur fördelningssynpunkt. Grundavdraget gynnar dessutom främst kvinnor, generellt, eftersom kvinnor har lägst inkomster.
Sven-Hugo Mattson, demokratisk vänster
Jag har bestämt mig! av Göran Persson
EU-valet närmar sig och den politiska temperaturen stiger raskt. Just nu är den väl ungefär ett tiotal grader över den absoluta nollpunkten dvs runt -250 grader C, vilket är rätt kallt även för en svensk vår.
Varför det är så kan man ha många teorier om. Min egen huvudförklaring är valets obegriplighet. Hur skall man veta vad det parti man röstar på kommer att tycka i EU-parlamentet. Dels är partierna ganska vaga och lämnar ett stort utrymme åt de enskilda kandidaterna, dels så skall säkert partiernas ställningstaganden slipas av mot de i Sverige tilltänkta regeringsalternativen för att inte skapa missämja inför det "riktiga valer" om ett år. Som om detta inte räckte så skall de eventuella åsikter som finns kvar tröskas genom de svårgenomskådade partigrupperna i Bryssel. Där samlas partier med liknande partinamn men väldigt olika åsikter i dessa grupper som sen röstar gemensamt i parlamentet. Som ett exempel på obegripligheten så kan man bara tänka på det svenska miljöpartiet som hela tiden ingått i den mycket EU-positiva gröna gruppen även under alla de år som man verkade för att Sverige skulle lämna EU.Att försöka ta reda på vad en röst på vänsterpartiet är en röst på i partigruppernas EU är en för mig alltför svår uppgift, vänsterpartier i Europa tycker rätt olika saker tycker jag mig förstå.
Vad skall man då dra för konsekvens av denna i mtt tycke hopplösa situation? Länge tänkte jag låta bli att rösta men nu har jag bestämt mig. Det får bli Piratpartiet! Ett smalt och fanatiskt parti som man kan vara helt säker på att det driver sin huvudfråga, "den digitala människorätten" i alla lägen. Piratpartiet har helt enkelt ingen annan fråga att kompromissa bort saker mot, det känns tryggt. Jag tycker genuint illa om att Sverige, och alla andra EU-länder, betraktar elektronisk kommunikation som något som är helt självklart att avlyssna på samma sätt som Stasi i det forna DDR öppnade alla brev mellan privatpersoner. Finns det någon viktigare fråga att driva i EU-parlamentet idag? Jag kan inte komma på någon så nu har jag bestämt mig. Har du?
Vad det gäller det "riktiga valet" om ett år är det inte riktigt lika enkelt. Just nu går jag och grunnar på frågan som Rickard Falkvinge ställde i ekots lördagsintervju för en dryg vecka sedan. Piratpartiets frågor är inte självklart viktigast i riksdagsvalet men det du skall fråga dig själv är: "tycker du att pitatpartiets frågor är viktigare än skillnaden mellan det röda och blå laget inom andra områden som miljö- och välfärdsfrågor". Om man ser till den politiska praktiken så är alla de befintliga partierna genuint opålitliga vad det gäller det elektroniska övervakningssamhället.
Göran Persson
På piratpartiets hemsida finns mer info om vad partiet vill.
Högni hedersdoktor av Sten H.
På fredagen promoveras Högni Hansson till hedersdoktor av naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet. 
Kampen om blyhalterna
Högni var chef för miljökontoret i Landskrona kommun i ett trettiotal år, detta i en stad som har betecknats som den mest nedsmutsade i Sverige. Man hade tung kemisk industri: Supra som gjorde konstgödning av fosfat och ammoniak, Boliden-Bergsö som arbetade med återvinning av blybatterier från hela Norden och ScanDust som återvann metaller från avfall inom stålindustrin. När Öresundsvarvet lades ner sågs dessa företag som avgörande viktiga för Landskrona och inga hinder fick läggas i vägen för deras verksamhet.
Vad Högni gjorde var att mäta blyhalter i skolbarnens blod, kolla födelsevikter och missbildningar hos nyfödda och odla grönkål och sallad på Landskronas kolonier. Han kunde steg för steg påvisa hur blyhalterna låg långt över gällande gränsvärden och hur detta var starkt kopplat till hur nära man bodde industrierna. Företagen och Landskronas politiker blev alltmer upprörda, inte över sakernas tillstånd och hoten mot Landskronabornas hälsa utan över publiciteten. Landskronas miljöproblem blev ju kända över landet och kommunens näringslivskontor fick svårigheter. Saken var klar, Högni fick sparken av kommunen.
Det som då hände var att kommunens invånare mobiliserade, ordnade demonstrationer på gatan och gick på politikerna. De tvangs faktiskt att ta tillbaka uppsägelsen. Det här var i början av 1980-talet och Högni har sedan dess fortsatt att mäta och tvinga fram miljöåtgärder från företagen. Han är ingen vetenskapman, men han har oavbrutet arbetat systematiskt och använt vetenskaplig metodik och vetenskapliga fakta.. Och han har varit envis, också när han har stått ensam mot hela etablissemanget: kommunen, företagen, länsstyrelsen och Naturvårdsverket.
Vad kan vi lära?
Det finns några lärdomar att dra av berättelsen om Högni Hansson. Det ena är att en förvaltningschef med civilkurage och uthållighet kan stå emot och vinna över politikerna i en kommun. Det är vi inte vana vid, t.ex. inte i Lund. Här är förvaltningscheferna mjuka i kanten, kompromissar med sina övertygelser och skriver många gånger under förvaltningsskrivelser som är dikterade av den politiska majoriteten. Jovisst, vi lever i en demokrati och det är politiken som ska styra, men det är i nämnder och fullmäktige de besluten ska tas, inte i slutna rum där presidiet och förvaltningstjänstemännen skriver ihop sig.
Den andra är att Högni har kunnat överleva och vinna enbart genom att han gått till offentligheten. Det är löpsedlarna, Rapportinslagen och debattartiklarna som har gjort jobbet. De fakta han har haft till grund har inte kunnat tigas ihjäl. Det är sällan man ser ett så tydligt exempel på medias makt. Det var när invånarna kunde läsa om hur det stod till i Landskrona Posten och Kvällsposten som de tog till gatorna.
Lita till massorna!
Det här får mig att minnas några gamla maoistiska slagord. Jag hade inte mycket till övers för sådana när de var som populärast, men det fanns några som jag fann värdefulla och som borde kunna tilltala var och som är av demokratisk övertygelse. De handlar om vilka uppgifter man har som tjänsteman eller politiker eller i någon annan position där man har att fatta beslut. Vad bör då vara vägledande, vad är uppgiften? Jo, säger den första: Tjäna folket!
Det är ju vackert och det är klart att det är ens uppgift, tänker man, men lite floskelbetonat är det ju. Hur precis ska man göra då, finns det någon vägledning? Jo det finns det, och då kommer det andra som ett klubbslag: Lita till massorna! Va, vilka massor?
Ja vad betyder det i vårt samhälle? Jo, det innebär naturligtvis att man ska föra ut fakta och frågeställningar till den breda allmänheten. Det gör man genom att gå till pressen eller i våra dagar kanske webben. Folk ska kunna ta ställning själva. Det kan ju låta självklart på ett sätt, men det är det inte alls. Det finns alltid en frestelse i att avhandla och besluta i dolda införstådda kretsar där kloka män förmodas ordna allt till det bästa. Och vilken fråga är inte alltför komplicerad för att dryftas bland kreti och pleti. Det var ju sådana argument som gjorde att det dröjde så länge med allmän och lika rösträtt. Först var det fattigt och obildat folk som säkert skulle rösta fel, sen var det kvinnor som inte borde bry sina små hjärnor med politik och sådant.
Är det här då en säker väg till goda beslut? Nej. Folket kan ha fel och massorna kan bli missledda. Och man kanske inte når ut till folket. Tidningarna är inte alltid så mycket för att lyssna, de har ju så mycket annat att tänka på, och då får man pröva andra metoder. Men det är den enda rimliga vägen och den brukar kallas demokrati. Demokrati är den minst dåliga av alla metoder att styra samhället. Ja, det är sådan reflexioner man kan göra sig när man har hört Högni tala om kampen om blyet i Landskrona.
Staten och skolan av Gunnar Stensson
Det största strukturfelet i Lunds skolor för närvarande är den direkta skolpengen som tar för liten hänsyn till elevers behov när pengar fördelas till skolan. Elever med funktionsnedsättningar och annan etnisk bakgrund missgynnas. Systemet gynnar etableringen av friskolor på kommunala skolors bekostnad. Försöken att skapa elitklasser leder till sortering och segregation i skolorna. (Se pressklipp från Efter Arbetet på annan plats). Konkurrensen om elever som är en konsekvens av det fria valet leder till en snabbt ökande betygsinflation i Lund och Sverige. Den bidrar till den likvärdiga svenska skolans sönderfall. Betygsinflationen brukar redovisas i pressen.
Förslaget till ny skollag: ökad statlig styrning
Strukturfelen förekommer givetvis inte bara i Lund. De gäller hela den svenska skolan.
Det är knappast någon hemlighet att jag var motståndare till kommunaliseringen. Skolorna blev allt mindre likvärdiga. Nedgången blev brantare när friskoleprofitörerna bredde ut sig med förföriska mutor, valfrihet och vinstmaximering. Ett skoltivoli.
I förslaget till ny skollag som kommer inom kort föreslår Jan Björklund att kommunernas skolplaner och kvalitetsredovisningar ska avskaffas. Staten ska ha en skolplan och en mäktig Skolinspektion ska se till att den uppfylls.
Jag förstår att Jan Björklund menar att detta ska ske samtidigt som nuvarande valfrihet och friskolesystem tillämpas. Jag betvivlar att det är möjligt. Skolan kommer i varje fall att förändras i grunden. Och det är bra.
Staten huvudman
1927 kom principbeslutet om gemensam bottenskola för alla barn. Skolplikt. Mina föräldrar hade läst isolerade i sina hem. Det skulle ingen göra längre. Alla barn skulle gå tillsammans. Det var ett historiskt beslut! Jag var minus sex år.
Min medvetna uppskattning av staten som huvudman för skolan härrör från 50-talet då statliga beslut om enhetsskola och senare grundskola revolutionerade utbildningen i min fattiga hemkommun Älghult. Ecklesiastikminister Edenman (det var fortfarande den kombinerade utbildnings- och kyrkoministerns titel innan kyrkan skildes från staten) gick i spetsen för de socialdemokratiska skolreformerna.
Han utnämnde senare mig till ordinarie lärare. Det var ett nationellt uppdrag. En lärare företrädde staten.
Sin fulländning nådde den svenska grundskolan med läroplan för grundskolan, lgr 69, som utbildningsminister Olof Palme presenterade omedelbart innan han blev socialdemokratisk partiledare och svensk statsminister.
Under 60-talet var jag verksam i Öjebyn i Norrbotten och såg med vilken entusiasm man där drev igenom reformerna steg för steg. Minsta landsortsskola skulle vara likvärdig med alla andra skolor i landet. Läroplaner och kurser var riksomfattande. Lärarutbildningen enhetlig. Som norrbottning kunde en pappa flytta med sina pojkar och flickor till exempelvis Eskilstuna (vilket många gjorde) och se barnen fortsätta med sina grundskolekurser i svenska, geografi, samhällskunskap och historia med samma läroböcker och på ungefär samma ställe i kursen som i Norrbotten.
Det underlättade förstås också den politik som i Norrbotten kallades AMS, Alla Måste Söderut. Men det borgade för likvärdighet och rättvisa. Naturligtvis var kritiken från alla dem som förlorade sina privilegier våldsam liksom från utbildningsfientliga kommuner som såg sina skolkostnader stiga. Men debatten var nyttig och nödvändig.
På Heleneholmsskolan i Malmö arbetade jag under 70- och 80-talet med den femgradiga betygsskalan och dess stränga kriterier (som jag ofta opponerade mig mot). Betyg sattes med utgångspunkt från centrala prov. Man måste skriftligt motivera varje avvikelse från provbetyget. Betygskonferenser upptog många långa kvällar i slutet av terminerna och vållade många konflikter mellan lärarna. Men de var omsorgsfulla.
Så kom gymnasiereformen på 80-talet, mindre genomgripande och mindre nydanande. Mindre uppmärksammad. En försämring var att gymnasiet skildes från grundskolans högstadium.
Tidigare hade man sett högstadium och gymnasium som en enhet. Lärarutbildningen var anpassad till den synen. Det var en fortsättning av det gamla läroverksperspektivet med realskola och gymnasium i samma enhet, en åttaårig utbildning.
På Heleneholmsskolan, som var försöks- och demonstrationsskola för Lärarhögskolan, hade vi tidigare haft samma elever från grundskolans högstadium fram till studentexamen. Det var en organisation med många fördelar. Nu finns det elever som byter skola flera gånger per läsår. Det kallas valfrihet.
Skolreformerna genomfördes av staten. Kommunerna hade att tillämpa dem.
Kommunaliseringen
Men på 90-talet kommunaliserades skolan. Jag argumenterade mot kommunaliseringen i Ny Dag, tror jag, och på andra håll. Jag demonstrerade mot den en mörk kväll på Kyrkogatan i Lund. Men Ylva Johansson stödde till slut Göran Persson, trots sannolikheten att kommunaliseringen skulle drabba de svagaste grupperna och landsändarna. Hon lämnade senare V och hamnade i socialdemokratiska regeringar.
Så småningom tvingades jag gilla läget. Jag var ledamot i skolstyrelsen och senare utbildningsnämnden i Lund under hela 90-talet. Vi ansträngde oss att ordna allt till det bästa för Lunds elever. Bland annat genom att producera alltmer förfinade skolplaner och framför allt kvalitetsredovisningar.
Den kommunala skolplanen blev aldrig bra. Inte ens de politiker som kompromissade ihop den var nöjda. Däremot fungerade lokala skolplaner och kvalitetsredovisningar väl och skulle mycket väl kunna fortsätta och vidareutvecklas med staten som huvudman.
Den skolplan för Lunds skolor som ska antas av fullmäktige nu i juni är produkten av en ändlös politisk dragkamp. Den kommer sannolikt omedelbart ifrågasättas.
Lunds trånga horisont
Jag anpassade mig till det reellt existerande systemet. Riktigt korrumperad blev jag 2002 när jag blev ordförande för Utbildningsnämnden. Tjänstemännen på skolkansliet var professionella och mycket trevliga liksom nästan alla rektorer och skolledare. Vi satsade gemensamt på att göra Lund till bästa skolkommun.
Korrumperad, vad menar jag med det? Jo, jag såg ju mycket väl skolans sönderfall i Skåne och Småland och Norrbotten och hela Sverige. Jag såg att skolan blev mindre och mindre likvärdig. Jag kunde konstatera att kunskapsnivån sjönk på många håll.
Men jag var som sagt korrumperad. För mig blev Lund den trånga horisonten. Skolan i Lund var bra. Med kvalitetsredovisningar och stränga granskningar höll vi nivån uppe, i den mån det var nödvändigt med tanke på akademikerbefolkningen och de högt kvalificerade lärarna i Lund, som klarade att hålla en hög kvalitet på egen hand.
Jag blundade för missförhållandena på andra håll eller rentav triumferade, när jag märkte hur mycket bättre skolan i Lund var jämfört med t ex den i Kävlinge. Jag gladdes över att skolan i Kävlinge inte var likvärdig med skolan i Lund.
Staten huvudman
Nu har Jan Björklund, den svenske rikspolitiker jag kanske är allra mest kritisk mot, i det nya förslaget till skollag sagt att lokala skolplaner och kvalitetsredovisningar ska avskaffas. Först reagerade jag som lokalpolitiker. Detta var ju kvalitetsinstrument som vi ägnat så mycket arbete åt! Björklunds förslag var dumt och odemokratiskt! Som vanligt.
Sedan blev jag mer grubblande. Likvärdighet. Statliga åtgärder mot betygsinflationen och det därmed förenade geschäftet på elevernas bekostnad. Statlig styrning, minskning av antalet alternativ, statlig kvalitetskontroll. Hur förhöll sig Björklunds partikamrater i Lund till förslagen i den kommande skollagen? Hur stämde de med deras entusiasm för luftiga alternativ, självreglerande resursfördelning och bifall till alla slags friskolor?
Detta kunde kanske vara ett steg i riktning mot att ge tillbaka staten huvudmannaskapet för skolan. Det är ju ett system som prövats och som fungerat bra i mer än hundra år. Medan kommunaliseringen och valfriheten på mindre än två decennier fragmentiserat och gröpt ur den svenska skolan och gjort den till ett byte för marknadens vargar. Med staten som huvudman kan skolorna åter bli likvärdiga.
Skolinspektionen ska ju inte bara kritisera utan rentav kunna stänga värdelösa skolor, såväl friskolor som skolor i kommunal regi. Och alla dessa meningslösa kurser och valmöjligheter ska bort enligt förslaget till skollag!
Även där har jag varit korrumperad och en gång mot ersättning i pengar fifflat ihop en kurs i skitämnet ”Turist-tyska”. Hoppas den är försvunnen för alltid!
Som på Klostergårdsskolan
Det är med blandade känslor jag läser Jan Björklunds kommentarer till förslaget till ny skollag som snart presenteras. Den nya skollagen har varit väntad och efterlängtad under hela 2000-talet. Arbetet påbörjades under den förra mandatperioden. Jag är misstänksam. Men jag välkomnar debatten!
Jag kommer aldrig att acceptera elevsortering och elitklasser. Principen är sammanhållna klasser för jämlika studerande. På den punkten är jag omutbar.
Jag var angelägen att hålla mina egna barn borta från allt som luktade socialt urval under deras skoltid. Jag var övertygad om att det var bäst för dem att möta en verklighet där alla nivåer, samhällsklasser, politiska ideologier, religioner och kulturer var representerade. Som på Klostergårdsskolan med dess 21 nationaliteter som på fredag genomför sitt internationella karnevalståg.
Som suverän lärare, utnämnd av en ecklesiastikminster, bärare av ett nationellt uppdrag, avskydde jag tanken att styras av en rektors eller kommunpolitikers idiosynkrasier och fördomar. Makten över mig och över skolan skulle finnas på avstånd och vara abstrakt, rationell och regelstyrd. En statlig, likvärdig skola med klara kunskapsmål och sociala mål, styrd av lagar, var och är vad jag vill ha.
The Obama Code II av Erik Kågström
George Lakoff är professor i kognitiv vetenskap i U.C. Berkeley. Han har analyserat Obamas sätt att kommunicera. Han säger att Obama utnyttjar sin eminenta talarbegåvning till att skapa enighet kring fundamentala amerikanska värden. Han anknyter till åhörare genom att använda något som kognitionsforskare kallar det kognitiva undermedvetna. Han låter sina djupaste idéer strukturera det han säger och överför då dessa idéer på ett omedvetet och automatiskt sätt. Lakoff kallar Obamas strategi “The Obama Code” och säger att den innehåller sju djupa, insiktsfulla och subtila, intellektuella steg.
Det första steget innebär att skilja mellan politiska program och de värderingar som de antas stå för. Ett politiskt projekt som lanserats som progressivt motsvarar kanske inte det som presidenten ser som fundamentala amerikanska värden. Ett politiskt program skall bedömas utifrån vilka värden det står för inte vilka intressen eller vilkas intressen det tjänar.
Det andra steget handlar om innebörden i de fundamentala amerikanska värdena. Lakoff menar att de, ofta omedvetna, värderingarna i det progressiva tänkandet vilar på empati. Ett inkännande i andra människor som leder till handling. Målet är att förbättra sig själv, nationen och hela världen. De empatiska moraliska värdena är motsatsen till de konservativas fokus på individuellt ansvar utan socialt ansvar. Lakoff uttrycker sig mycket allmänt och är inte explicit när det gäller vilka dessa fundamentala amerikanska värden egentligen är. Man får gå till Obama själv som uppenbarligen menar att de värden som är gemensamma för en majoritet amerikaner är empatiska till sin natur. I sin bok ”The Audacity of Hope” har Obama ett kapitel med rubriken ”Values”. När han där talar om de amerikanska självständighets- och rättighetsförklaringarna och nämner att ”Alla är födda jämlika” och rätten till ”Liv, frihet och att söka lycka” är det uppenbart att dessa målsättningar har en empatisk innebörd. Någon sådan anknytning märks dock inte när han räknar upp de egenskaper som kan ha varit förutsättning för amerikanska framgångar – ”självförtroende, självtillit, självkritik, risktagande, framåtanda, disciplin, måttlighet, hårt arbete, sparsamhet, personligt ansvar, uppskjuten belöning”.
Obama medger att amerikanen är ”individualistisk at heart” och att frihet ofta fått en negativ innebörd som att ingen överhet skall lägga sig i den privata sfären Ett uttryck för detta är amerikanens misstro mot den federala regeringen och FN. Men amerikanen uppskattar gemenskap, samarbete med grannar, familjen med de förpliktelser det innebär mellan generationerna. Han är patriotisk och medveten om sina medborgerliga skyldigheter. ”Vi tror på någonting som är större än vi själva vare sig det gäller religion eller etiska regler. Vi uppskattar uttryck för ömsesidig respekt som hederlighet, ärlighet, ödmjukhet, vänlighet, artighet och medkänsla”. De egenskaper och beteenden som Obama nämner uppskattas nog lika mycket av konservativa som av progressiva. När George W. Bush i sitt installationstal nämnde ”compassionate conservatism” så var det förstås ett uttryck för medkänsla även om han menat att den skall uttrycka sig i form av allmosor. Naturligtvis är det möjligt att det i den amerikanska konstitutionen finns formuleringar som kan tolkas som ett empatiskt imperativ. Det anser i varje fall historikern Lynn Hunt som i sin bok ”Inventing Human Rights” dragit den slutsatsen. Ett fundamentalt amerikanskt värde som är diskutabelt är den s.k. ”exceptionalismen” – föreställningen att amerikanerna har en särskild uppgift i världen. Medborgarna i världens första demokrati ser sitt samhälle som en förebild för den övriga världen och vill ”hjälpa” andra att nå samma mål. Barack Obama verkar vara beredd att axla uppdraget som världens moraliska ledare.
Oavsett hur det egentligen förhåller sig med de fundamentala amerikanska värdenas empatihalt skulle det innebära en oerhörd politisk framgång för Barack Obama om han lyckades frånta republikanerna problemformuleringsprerogativet när det gäller värdefrågor.
Det tredje steget kallar Lakoff ”biconceptualism”. Det grundar sig på att många amerikaner som identifierar sig ideologiskt som konservativa eller politiskt som republikaner ändå delar de progressiva fundamentala amerikanska värderingarna åtminstone i vissa frågor. Det är skälet till att Obama inte velat kalla sig liberal eller progressiv. Han ser sig själv helt enkelt som en amerikan med de värderingar som omfattas av majoriteten. Denna ”biconceptualism” är också grunden för Obamas satsning på ”bipartisanship”.
Det fjärde steget är Obamas syn på regeringens uppgift. Det är inte en fråga om huruvida regeringen skall vara stor eller liten utan om att den fungerar och sköter sin huvudsakliga uppgift – att skydda och stödja medborgarna. Skyddet skall inte bara vara polisiärt och militärt utan också gälla miljön, konsumenter och arbetare, katastrofoffer och investerare. Stödet skall ges jämlikt och omfattar till exempel utbildning, infrastruktur, banksystem och aktiebörs. Det aktuella ekonomiska stödpaketet är ett stödprojekt. Ju mer du tjänar på samhällets stöd och skydd ju mer är du skyldig att ge igen. Därför är progressiv beskattning en form av moralisk bokföring.
Det femte steget handlar om sambandet mellan moral och ekonomi. Obama säger att en budget är ett moraliskt dokument. Utbildning, energi, sjukvård och bankverksamhet bildar kärnan i Obamas ekonomiska program därför att de är basen för regeringens uppgift att skydda och stödja folket.
Lakoff har sedan en del tankar om skillnaden mellan konservativ och progressiv ideologi. Det är vanligt att schablonmässigt beskriva ideologiska skillnader i termer som högerns egoistiska individualism och vänsterns empatiska kollektivism. Lakoff menar att det finns en annan viktig skillnad – i synen på orsakssamband. De konservativa tenderar att tänka i termer av lokal och direkt kausalitet. Om varje individ skall vara fullständigt ansvarig för konsekvenserna av sina handlingar måste dessa handlingar vara den direkta orsaken till konsekvenserna. Följaktligen har den fattige själv orsakat sin fattigdom och den arbetslöse sin arbetslöshet. Om systematisk kausalitet existerar så måste följden bli att de mest fundamentala konservativa moraliska och ekonomiska grundsatserna är felaktiga. Om det individuella ansvaret – inte det sociala – är det avgörande moraliska kriteriet så kräver det att kausaliteten är lokal och direkt.
Lakoff påpekar att global ekologi och global ekonomi är exempel på systemisk kausalitet. Med det följer också systemrisker. Eftersom systemeffekter inte ingår i de konservativas filosofi så har de heller inga metoder för att analysera och hantera systemrisker.
Det sjätte steget är att Barack Obama har förstått detta med systemeffekter och handlar därefter.
Det sjunde steget innebär att Obama förändrar det patriotiska språket. Patriotiska honnörsord får olika betydelse för konservativa och progressiva. Sedan lång tid har republikanernas tolkning tillåtits dominera. Det skall Obama ändra på. ”Freedom” kommer inte längre ha den betydelse som George W. Bush lade i ordet. I Obamas installationstal förekom begrepp som ”equality, prosperity, unity, security, interests, challenges, courage, purpose, loyalty, patriotism, virtue, character, grace” alltid i moralpedagogiska sammanhang och med anknytning till de empatiska principer som Obama anser utgör de fundamentala amerikanska värdena.
Den amerikanska högern har inte visat någon större entusiasm för Obamas moraliska korståg. Möjligen är man oroad för att republikanerna kommer att förlora sin dominans när det gäller värdefrågor. Belysande är en artikel i Wall Street Journal av en av tidningens redaktörer. Under rubriken ”Obama Abuses USA” säger Dorothy Rabinowitz att Obamas triumfatoriska europaresa artade sig till en ständigt upprepad avbön för alla de illgärningar som USA utsatt omvärlden för. Hon tillägger att det förmodligen inte är någonting som Obamas många fans har något emot vilket inte är egendomligt ”när det vid amerikanska college och universitet sedan årtionden predikats att USA står för snöd vinning, rovgirighet och rasism”. Men vanliga amerikaner, säger hon, skall aldrig glömma att Obama var den förste amerikanska president som talat illa om deras älskade fosterland. Med vanliga amerikaner avses här förmodligen de 20 procent som fortfarande identifierar som republikaner. På hemmaplan sägs Obama aldrig försumma ett tillfälle att påminna om sin moraliska överlägsenhet över sin föregångare.
2009-05-20
Vårdikt
En tjuguårig smedson från Lund publicerade 1902 nedanstående dikt.
Han hette Vilhelm Ekelund. Dikten var kanske skriven den 18 maj 1901.
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
Pressgrannar av Anders Davidson
Anne Swärds rapport från PEN-festivalen (Välsignelse för få, Sydsvenskan Kultur 15/5) i New York är tänkvärd. Åtminstone har den satt myror i huvudet på mig. Det är bra om fler får något att fundera på. Vi måste få upp ögonen för vad som sker.
Särskilt slutreflektionen kring burmesiskan Khet Mars påtvingade exil "på City of Asylum i Pittsburgh, en fristad för författare hotade av förföljelse, fängelse eller till och med avrättning för sin skrivande verksamhet i hemlandet."
I våra samhällen, som vilar tryggt på demokratiska värderingar och helgar mänskliga rättigheter, kan de förföljda få skydd.
Annat är det för en Sayed Perwiz Kambakhsh, den afghanske journalist som först dömdes till döden, sen fick straffet omvandlat till 20 års fängelse, anklagad för blasfemi; brottet var att ladda ner texter om kvinnans roll i det muslimska samhället; dömd i en stat, av en regim västs demokratier sänt soldater och bombplan för att försvara.
Får vi det att gå ihop?
Kulturtips
Lena Måndotter
Kompanihuset 15, 16, 21, 22, 23 maj. "Rent ut sagt lysande" skrev pressen då Lena Måndotter senast framförde sina stämningsfulla konserter i Malmö.
Läs mer
Klassisk indisk konsert
Musik, Sång och Kathakdans. På Teater Sagohuset i Lund 27 maj.
Läs mer
Ankomst - Avgång. En centralstation där dans kommer till liv.
Dansstationen, Palladium i Malmö, 30 och 31 maj.
Läs mer
Hela kulturcentralens program
Kan sparsamhet rädda Lund? av Mats Olsson
I krisen ska stat och kommun upprätthålla sysselsättningen, inte strypa den. Regeringens Finanspolitiska råd föreslår att kommunerna stimuleras med 15 miljarder redan till hösten, vilket för Lund skulle det betyda 118 miljoner extra. Under 2010 föreslås regeringen dubbla insatserna till 30 miljarder.
I rådets rapport bekräftas två saker. För det första hur nödvändigt det är att regeringen omedelbart går in med kraftiga stimulansåtgärder, främst till kommunerna. För det andra hur fel det är att tro att man kan rädda Lund ur krisen genom att spara i kommunens budget. Tvärtom: Hela den 292 sidor långa rapporten är en uppmaning till motsatsen. Om kommunen någon gång ska öka sin verksamhet och sina investeringar så är det nu.
Den borgerliga politiken i Lund går ut på att strypa så mycket av den kommunala verksamheten man bara kan komma åt. Redan tidigare har man glatt skurit i skola och välfärd, privatiserat och sänkt skatten. Inför 2010 föreslår man nya kraftiga sparbeting på all kommunal verksamhet och att anställningsstopp införs redan till hösten. Arbetsmarknadsprojekt ska läggas ner, företagshälsovård och social omsorg ska säljas ut till lägstbjudande och personalen ska minskas i skolor och på äldreboenden. Ändå får man inte ihop budgeten, utan tvingas underbudgetera med 27 miljoner kronor.
Vad ska man göra då? Vänsterpartiet föreslår två förhållningssätt i budgetdiskussionen. Det ena är att återställa kommunalskatten till 2006 års nivå, d.v.s. plus 40 öre, vilket ger 80 miljoner i intäkt. Det andra är att ta konsekvensen av Finanspolitiska rådets rekommendation. Lund kan med gott samvete underbudgetera cirka 90 miljoner kronor 2010. Detta dels i förvissning att varje anständig regering kommer att stimulera kommunerna med minst lika mycket (se ovan), dels för att detta faktiskt är det enda sättet att ta ansvar för välfärd och sysselsättning.
En god välfärdspolitik räddar Lund, inte missriktad sparnit.
Mats Olsson, vänsterpartiet
Efterskörd av Lucifer
Ja, man kanske borde hålla käft, men ockupationsfestivalen är ändå värd en kommentar. Min bedömning är att den kostar vänstern, och då i första hand vänsterpartiet, så där femhundra röster i nästa kommunalval. Vänsterpartiet har visserligen tagit avstånd från den liksom alla andra politiska partier i Lund, men de flesta människor är inte så noga med distinktionerna och det här ses då som upptåg av vänsterungdomar. Som bekant har vänstern totalt otillräckliga resurser för att ändra den bilden. Borgarna i Lund hade inte kunnat rekrytera bättre propagandister mot vänstern än de som nu ställde upp och bedrev sin opinionsbildning. Det var inte tal om att argumentera för en bostadspolitik och det var inte tal om att det fanns någon skillnad mellan borgare och vänsterfolk, de bestod alla av oförstående politiker och då handlade det bara om att ockupera. Ockupationsfestivalen gav inte en kvadratmeter bostadsyta, bara badwill för vänsterhållningar. Och den ideologi och de uttalanden som gjordes påminde om det mest naiva och improduktiva jag upplevde i USA på 1970-talet.
OK, det fanns väl vissa vinster. T.ex. att en ny generation ungdomar fick lära sig vad det innebär att staten har våldsmonopol. Den nitiska polisen hade kunnat avveckla det här på betydligt mildare sätt om de hade velat, men nu har de fått in något hundratal unga människor i sina register och då är de väl nöjda.
Mild men envis
Veckans glädjeämne är naturligtvis det stöd Anne Diderichs (v) fått från kammarrätten. Anne är andre vice ordförande i kommunstyrelsens personalutskott och som sådan eller kanske bara som vanlig medborgare ville hon veta efter vilka regler kommunen satte sina löner. Inte till att tänka på, sa tjänstemän och nämndens ordförande Caroline Nordbeck (fp). Klart att det ska lämnas ut, sa kammarrätten – här gäller tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen, och här finns inga sekretesshinder.
Hur det kunde bli så? Jo, fru Nordbeck trodde väl att det skulle inte vara något problem att sätta sig på en sketen liten vänsterpartist. Men där underskattade hon Anne Diderichs som visserligen kan vara mild som en sommarvind, men också arg som en terrier och därtill envis. Anne var arkitekten bakom den lönerevision som på börjades av vänsterregimen under förra mandatperioden och som gynnade kvinnoyrkena. Borgarna har stoppat den och nu har de fått veta vem de har stungit.
En rejäl prestigeförlust för borgarna alltså och särskilt för folkpartiet och Caroline Nordbeck. Men Anne Diderichs är värd uppskattning för sitt mod och sin uthållighet!
Slagträn av Maria Hagberg & Anders Davidson
Ett svar till Anna Dahlberg, Expressen, som den 3 maj skrev med rubriken:
Svik inte kvinnorna!
Kvinnor kan användas till mycket. Motivera ockupation och krig till exempel. Bush började bomba Afghanistan efter den 11 september för att befria kvinnorna. Som Sovjet försvarade sin invasion för i år 30 år sedan: Röda Armén kom för att befria kvinnan från fundamentalistiskt förtryck.
Kvinnor kan användas till mycket. Den afghanska kvinnoorganisationen RAWA:s avslöjanden av talibanernas förtryck gav organisationen dess 10 minuter i media, när Bush behövde moraliskt stöd för sitt krig mot terrorismen. När RAWA kritiserade USA:s krigsförbrytelser och ville se ett slut på ockupationen lyssnade ingen längre.
Malalai Joya
Mordet på kvinnoaktivisten Sitara Achakzai i Kandahar uppmärksammas men hoten mot parlamentsledamoten Malalai Joya passerar obemärkt.
I det förra fallet var gärningsmännen misstänkta talibaner, i det andra fallet är fienden krigsherrarna och förbrytarna i Nationalförsamlingen.
Kvinnor kan användas till mycket.
Men använd inte de afghanska kvinnorna som slagträn för en brutal ockupation.
Maria Hagberg, Kvinnor för fred
Anders Davidson, Afghanistansolidaritet
Håkan Wiberg om Afghanistan av Sten H.
Ibland hamnar man på egendomliga möteslokaler. I tisdags var det andra våningen på Stadsparkscafét! Lokalen har sin charm, men är L-formad varför man bara såg en mindre del av de andra mötesdeltagarna. Hur som helst, Afghanistansolidaritet hade ordnat ett möte med Håkan Wiberg, en klassisk profil i den intellektuella lundavänstern, som flyttade till Köpenhamn där han blev professor i freds- och konfliktforskning. Rubriken var ”Afghanistan, Nato och Sverige efter Obama” och föreläsningen var lika lugn, rationellt argumenterad och kunskapsmättad som man kunde vänta sig av Wiberg, trots det förfärliga ämnet.
Obamas flyktingproduktion
För vad är det som händer nu? Jo, Obama har tvingat Pakistan att skicka betydande delar av sin armé upp till de nordöstra delarna, främst den s.k. Swatdalen, för att bekämpa talibaner. Det görs med stridsvagnar, artilleri och granatkastare. Talibanerna skjuter tillbaka och resultatet är en och en halv miljon flyktingar som nu tvingas leva och dö i jättelika flyktingläger. Jag tycker att alla de som är så entusiastiska för Obama bör räkna in detta: han har med sin s.k. afpakpolitik snabbt producerat en och en halv miljon flyktingar.
Ja, och sen ska förstås Afghanistan fyllas på med ytterligare 20,000 amerikanska soldater och afghanernas himlar fyllas med attackplan med eller utan bemanning. Kommer det att 
Vad vill Sverige?
Vad gör då Sverige i Afghanistan? Vi har ingen hämnd att utkräva. Och det här med humanitära skäl och så är bara nys. Det går inte att bedriva någon civil hjälp till uppbyggnad av samhället så länge hjälpen är så hopblandad med USA:s krig som nu. Visst det går lite fler flickor i skolan, men hälften av Afghanistans barn går inte i skolan alls. Och visst, enligt den av USA förestavade författningen ska det vara 25 procent kvinnor i parlamentet, och det är det, men det är bara en formsak. USA har tagit sig stora friheter som ligger utanför FN-reglerna och fortsätter med det. Det humanitära snacket är påklistrat i efterhand med profiler anpassad för deltagande länder. Man erinrar sig hur Per T. Ohlsson beskrev USA:s bombningar närmast som ett fälttåg för kvinnosaken.
Nej, Sverige har trupp i Afghanistan för att ställa in sig för USA. Man är dock inte lika inställsam som Danmark. Det är det land som har flest soldater (räknat per egna invånare) och flest stupade (23 döda), återigen per invånare. Vad vill Danmark i Afghanistan?
OK, Sverige borde ta hem sina soldater och det håller på att bildas en opinion kring detta, med t.ex. Thage G Petersson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly bland de aktiva. Så är läget. Vi var väl så där 25 på mötet.
Flykten från dollarn av Gunnar Stensson
Kina och många andra investerare minskar långsamt sina dollarinnehav. Ingen av dem vill utlösa en dollarkris men ingen vill heller bli sist i händelse av en kris. Kina köper färre amerikanska statsobligationer än tidigare och föredrar korta obligationer framför långa.
I transaktioner med andra länder som till exempel Argentina förbigår Kina dollarn och sluter bilaterala överenskommelser om att använda de egna valutorna.
Kina föreslår en alternativ reservvaluta baserad på SPD, Special Drawing Rights. Den skapades av IMF och baseras på en korg av valutor. Ryssland har instämt i förslaget.
USA:s finansminister Timothy Geithner svarade att den amerikanska regeringen var öppen för Kinas förslag att öka bruket av SDR. Svaret ledde till att dollarn omedelbart sjönk i värde. För att minska skadan gjorde Geithner ett ”klarläggande” tillägg där han förklarade att dollarn var ”världens dominerande reservvaluta och sannolikt skulle förbli det för lång tid framöver”.
Fritt fall?
Alla aktörerna hoppas på en mjuklandning, en ordnad övergång bort från dollarn. Ingen vill framkalla ett fritt fall för ingen vet vad som då skulle hända. Men om stimulansåtgärderna för att säkra den amerikanska ekonomin misslyckas kan dollarn plötsligt tappa i värde på ett högst kaotiskt sätt. Då gäller principen ”rädde sig den som kan”.
Analysen ovan är Immanuel Wallersteins, publicerad 15 maj. Han har länge förutsagt att dollarn kommer att förlora sin ställning som reservvaluta.
Ekonomisk och politisk makt
Vad är då en reservvaluta? Man kan svara att det är den pålitligaste valutan, den som varierar minst. Det är därför många väljer att placera sina tillgångar där. Dollarn har varit världens reservvaluta sedan 1945. Den är det fortfarande.
Det land som förfogar över reservvalutan kan använda sedelpressarna varje gång det gagnar dess intressen.
En reservvalutas styrka beror inte bara på dess makt över världsekonomin utan också på dess politiska makt i världssystemet. Det är därför det land som utövar den politiska hegemonin i världen också brukar vara det land som förfogar över världens reservvaluta. Detta gäller även när landets politiska hegemoni dalar. Detta är förklaringen till att dollarn är världens reservvaluta.
Dollarns värde har på det hela taget minskat de senaste decennierna. Ett av skälen är den otroligt snabbt växande amerikanska statsskulden.
Men när dollarvärdet sjunker drabbar det dem som har sina valutareserver i dollar. Det gäller inte bara Kina utan också länder som Japan, Sydkorea, Norge, Indien, Saudiarabien och Abu Dhabi.
Det är därför de försiktigt försöker minska sina dollarinnehav inför hotet och förhoppningen om en ny världsordning.
Israel – ett särfall bland stater? av Bertil Egerö
För inte så länge sedan utspelades en tennismatch i Malmö, som något påminde om Båstadmatchen mellan Rhodesia och Sverige för trettio år sedan. Ett israeliskt lag spelade mot ett svenskt, i efterdyningarna av det israeliska övergreppet mot Gazaremsans befolkning. Inom Röda Kapellet såg det till en början självklart ut att vi skulle delta i manifestationer mot matchen. Så höjdes några avvikande röster, och snart var diskussionen i full gång. Faktiskt en av de få politiska diskussioner som jag upplevt i den orkestern sedan jag gick med 1990.
Debatten bidrog till att Röda Kapellet inte spelade, och diskussionen tonade av. Hos mig förstärkte den en fråga som jag närt länge: hur ska vi kunna enas om vad vi diskuterar? Den aktör jag förhåller mig till i konflikten mellan Israel och dess omedelbara omvärld är staten, den israeliska staten. Trots att Israel är en av religion sammanhållen nation, ser jag staten som en sekulär aktör med säkerhetspolitiska intressen, d.v.s. som vilken stat som helst. Liksom USA, Frankrike och en del andra ’demokratier’ förenar den ett visst mått av inre demokrati med dess raka motsats i sin utrikespolitik.
Det finns ett helt annat sätt att se på Israel, och det är nationen, den judiska gemenskapens hemland, den enda plats där judar kan hoppas få leva det anständiga liv Europa förmenar dem (en formulering lånad från Kenneth Hermeles diskussion av "Judehatets svarta bok" i SDS för ett år sedan). Med den utgångspunkten kan kritik av Israels politik tolkas som en kritik av den judiska nationen – anti-sionism, en hållning gränsande till antisemitism.
Den senaste tidens debatt om Eritrea och Dawit Isaak har bjudit på intressanta inslag. Michela Wrong, vars bok ”We didn’t do it for you” är den i särklass bästa analysen av bakgrunden till dagens Eritrea, lade ett tungt ansvar på västvärlden, men sade också att det inte fritar den eritreanska regeringen från ansvaret gentemot sitt eget folk – en kritik som Kenneth en gång uttryckte gentemot den moçambikanska Frelimo-regeringens politik gentemot mycket starkare grannar. Samma kritik borde kunna riktas mot den israeliska statsledningen.
Går det då att hålla isär stat, nation och – i detta fall – den internationella judiska gemenskapen? Det är svårt. De judiska församlingarna åtminstone i västvärlden verkar reagera emotionellt mer än intellektuellt på varje kritik av Israel, som vore den ett utslag av antisemitism. Därmed stäcks möjligheterna till en rationell debatt om Israel och palestinierna. Det utanförskap från internationell rätt och regler för FN-gemenskapen som den israeliska staten länge har praktiserat är omöjligt att analysera och förstå, eftersom det inte kan lyftas fram till diskussion.
Jag tycker mig förstå att även israeler är oroade över den brutalisering, den dehumanisering av det israeliska samhället som den statliga politiken mot palestinier leder till. Den oron borde kunna delas av judiska församlingar inte minst i västvärlden, och leda till en ordentlig eftertanke om deras egen roll i den urartningen.
SvD kör just nu en artikelserie om manlig omskärelse. Där lär jag mig att mer än hälften av alla gossebarn i USA omskärs – faktiskt en nedgång från 60-talets uppskattade 90%. Jag får också bekräftat att omskärelse av gossebarn är en lika helig sak i den muslimska som i den judiska gemenskapen. Trots det ses den av de judar som framträder i SvD som en identitetsfråga – ”ett sätt att markera in i köttet att det är en judisk pojke”. En pojke som lika gärna kunde ha fötts i en muslimsk familj.
Med det slagets tolkning är våra judiska gemenskaper kanske inte kapabla till annat än ett oreflekterat försvar av Israel, i krig liksom i fred. Den dröm jag när kanske aldrig kommer att realiseras: att judiska församlingar försöker klargöra hur den israeliska statens politik påverkar hela den judiska gemenskapen och dess förhållande till sin omvärld. Och att den eftertanken leder dem till att kräva att staten tar ansvar för sina handlingar och deras vidare konsekvenser långt utanför sina idag reellt existerande gränser.
En majnatt i Sankt Lars-parken av Gunnar Stensson
Trött kom jag hem till Lund i söndags. Jag hade varit bortrest och upptagen hela dagen.. På radion hade jag hört berättas om ockupationen av husen i Sankt Lars-parken.
Med det speciella ansvar jag känner för just den arenan var jag förstås tvungen att sticka ner. Jag var nyfiken också. En helikopter svävade mitt på himlen som en outhärdlig mygga.
Så jag gick ner. Mötte många på väg därifrån. Åskådare. Barn från Klostergården. Enstaka aktivister kanske.
Först kollade jag ett av de ockuperade husen. Där pågick utrymning. Två poliser ledde just ut en pojke genom dörren. Den lilla gruppen åskådare applåderade honom.
Sedan kom poliserna med en till. En liten blond tjej applåderade särskilt ivrigt. Annars var stämningen lugn. Poliserna var formella, ceremoniella, rituella.
Jag gick runt hela polisavspärrningen. Började gå upp mot rivningsområdet runt BUP. Det ingick i sin helhet. Sen ner mot ån genom den förvildade trädgården. Överallt syntes färsk hästspillning.
Några killar och tjejer hade tänt en liten brasa mellan två nyutslagna hagtornsbuskar. Grillade korv. Drack öl. Skrattade. Där de var hördes inte ett ljud från folksamlingen och alla fordonen ett stycke bort.
På en filt bland syrenerna lite längre ner satt ett ungt par för sig själva, inbegripna i ett intensivt, allvarligt samtal. Skratt, röster, fniss och prassel hördes från flera håll i närheten. Luften var ljum, fuktig. Det började skymma. Det påminde om de erotiska parkförvecklingarna i En Midsommarnattsdröm.
Jag fick kontakt med polisavspärrningen igen. Kröp igenom eftersom ingen polis syntes till. Det var ett misstag. Två blonda atleter dök upp bakom en lönn och tillhöll mig att sticka tillbaka. När jag såg närmare efter vimlade hela den stora avspärrningen av poliser.
På ena sidan det blå plastbandet som markerade avspärrningen fann poliserna, på den andra var en sorts berusad anarki förhärskande. Två världar, avskilda från varandra av ett aldrig överträtt sladdrigt plastband.
Avspärrningen fortsatte ända ner till Höje å. Jag var tvungen att gå över den vita bron och fortsätta österut nedanför platsen där vi firar valborg längs med vattnet fram till en halvdold stentrappa upp till körvägen genom Sankt Lars.
Sedan var avspärrningen något indragen så restaurang Magnolia hamnade utanför. Här stod ett stort antal polisbilar, bussar och svarta fångtransportfordon. Och många poliser. Jag förmodar att de började längta hem.
Båda de ockuperade husen var tömda nu. Jag stötte på ett par bekanta, en indignerad förskolefröken och en mamma med barnvagn.
"Begrip detta, sa de. När vi var på lekplatsen kom plötsligt en massa ungdomar springande. Det verkade sjukt egendomligt. Jag menar, ibland ser man kanske en eller två som springer, eller tio, tolv kanske. Men här var det hundratals. De verkade inte rädda, snarare målmedvetna. Men de störde oss inte. Så hördes hästar, klapprande hovar. Rätt som det var dök det upp ryttare. Dom red min själ i galopp mellan husen. Tänk om de trampat ner en barnunge. Det var det värsta jag sett!"
Efteråt
Det började duggregna. Mina bekanta begav sig hemåt. Klockan var kanske nio. Parken började överges. Helikoptern var försvunnen. Bara poliserna och deras fordon fanns kvar.
Jag strövade runt en stund till bland bokar, flera sorters lönnar, blommande kastanjer, hagtorn, hägg och syrén, ett enstaka näsduksträd med vita blad. En midsommarnattsdröm.
Det var då jag kom att tänka på smedsonen Vilhelm Ekelund och hans dikt ”Kastanjeträden trötta luta”.
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga
När han skrev den var han en ung lundastudent i samma ålder som flertalet av de ungdomar jag sett under kvällen.
Hade somliga av dem upplevt liknande stämningar när upprördheten ebbat ut?
Jag gissade att kvällen för många kunde ha varit ett sådant tillfälle som man minns hela livet. Upprördheten, spänningen, de blommande buskarna och träden, skymningen, duggregnet som stärkte alla dofter.
Och fågelsången. Hela tiden hade koltrastarna flöjtat utan att någon lyssnat. Göken ropade på avstånd. I skymningen råkade de många näktergalarna i extas.
Jag tänkte på proletären Vilhelm Ekelund igen. Om tidsplanen förskjutits så att han och ockupanterna hade mötts där i parken, hur skulle mötet ha upplevts?
Mycket trött och på värkande fötter drog jag mig upp mot Klostergården där ljusen var tända i de flesta fönstren.
2009-05-14
Kulturtips
Lena Måndotter
Kompanihuset 15, 16, 21, 22, 23 maj. "Rent ut sagt lysande" skrev pressen då Lena Måndotter senast framförde sina stämningsfulla konserter i Malmö.
Läs mer
Malmöflickornas Vårgala
Baltiska Hallen 17 maj
Läs mer
Jan Lundgren Trio - European Standards
Palladium 20 maj kl 19.30
Läs mer
Oslipat gul 8
Ståuppkomik med egenvärde på Tangopalatset 20 maj
Läs mer
Hela kulturcentralens program
Youtubetips från Anders Davidson
Titta på de här klippen från flygangrepp i Afghanistan: www.youtube.com
De dagliga bombningarna av Afghanistan fortsätter. Skrattade mördare släpper splitterbomber och 1000-tonsbomber. De filmar sina dåd och lägger ut dem på Youtube för att skryta.
Sverige är med och deltar allt aktivare i slakten på afghaner.
Föreläsningstips
Fildelning, upphovsrätt och integritetsskydd på internet
har utan tvekat varit det hetaste politiska ämnet hittills i år. Organisationerna i vänsterparti-rörelsen har olika fort kommit fram till ståndpunkten att vi är positivt inställda till rätten att kopiera upphovsrättskyddat material för icke-kommersiell användning. Dock står vi aningen oförberedda för att hantera den explosion av intresse som väckts av IPRED-lagstiftningen, domen mot Pirate Bay, telekompaketet i EU osv. För visst är vi sedan länge motståndare till övervakning i olika former men fildelningsfrågan rymmer mycket mer och handlar kanske främst inte alls om integritet och rättsäkerhet.
Därför har vi i VSF Lund bjudit in Mikael von Knorring, som har arbetat aktivt med ämnet sedan 2000 och som skrev de motioner som fick vänsterpartiet att byta åsikt samt leder den grupp som ska ta fram konkreta förslag till hur kulturfinansiering kan se ut i ett samhälle med fri fildelning. Vi har bett honom tala under rubriken "Vår tids välfärdsrevolution" och fokusera på hur den fria spridningen av information har och kan förändra samhället i progressiv riktning, samt hur vi får det att gå ihop med ett levande kulturliv.
Föredraget och diskussionen efter kommer att vara ett ypperligt tillfälle att få argument och inspiration inför diskussioner med sympatisörer och väljare för vilka det här är en central fråga. Det håller inte att låta enfrågerörelser helt äga en fråga som rör själva grunderna i vår analys av samhället och som innehåller mycket stor potential för progressiv samhällsförändring.
Tid och plats: Kl 13 lördagen den 16 maj på Eden, hörsal 131.
Det kommer finnas möjlighet till diskussion efteråt.
Arrangör: VSF Lunds arbetsgrupp för fildelningsfrågor
Kuba och krisen
I Sverige har den nuvarande krisen skapat massuppsägningar, lönesänkningar och offentliga nedskärningar. Vilka uttryck tar sig krisen på Kuba? Fins det en krispolitik bortom nyliberala nedskärningar och massuppsägningar? Vilka politiska diskussioner förs på ön inför Kubas Kommunistiska Partis kongress i höst? Kring dess frågor kommer Manuel Montero, internationell sekreterare för Kubas LO at föreläsa kring.
Tid och plats: Söndagen den 17/5 kl 15.00, på Kvarnby folkhögskola, Industrigatan 4 i Malmö.
Föreläsningen kommer att hållas på engelska alternativ tolkas från spanska till svenska beroende på deltagarnas behov.
Fredsforskaren Håkan Wiberg
talar om Afghanistan, Nato och Sverige efter Obama.
Tid och plats: Tisdagen den 19 maj kl 19.00 i Stadsparkscafét i Lund (ovanvåningen)
Håkan Wiberg ledde Fredsforskningsinstitutet vid Lunds universitet på 70-talet, var sedan professor i sociologi, därefter direktör för Fredsforskningsinstitutet i Köpenhamn 1988-2001, är nu pensionär. Arrangemang: Afghanistansolidaritet Skåne, ABF, TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsstudier)
Cykelkommunen? av Ulf Nymark
Lunds kommun kallar sig gärna och ofta för ”Cykelkommunen”. Men när det kommer till kritan är det alltid cyklister som får stryka på foten till förmån för bilisterna. Som här på Dalbyvägen. En skylt som riktar sig enbart till bilister och andra motorfordonsförare. Ändå är det cyklisterna, och för den delen även fotgängarna, som har berövats halva sin vägbanebredd för att bilisterna ska informeras. Skyltbenet mitt i cykel- och gångbanan utgör därtill naturligtvis en utomordentlig trafikfara.
Men, kanske någon vill invända, skylten gäller ju åtgärder på motorvägen och det är sannolikt Vägverket som satt upp den. Jovisst, men marken där skylten är placerad är kommunens, och det är kommunen som tycker det är helt okey att använda GC-banan för att informera bilisterna – det är, allt fagert tal om ”cykelkommun” till trots, bilisterna som är den riktiga trafiken, den som räknas.
V-reservation. Borgerlig busstaxa: 17 kronor redan till hösten
När ärendet "Delårsrapport" skulle behandlas i kommunstyrelsen 7 maj genomdrev den borgerliga majoriteten en chockhöjning av busstaxan. Taxan för barn och unga höjs med 25 procent, från 8 till 10 kronor, vuxentaxan från 15 till 17 kronor och månadskortet från 370 till 425 kronor samtidigt som färdtjänsttaxan höjs igen. De har nu sedan 2007 lyckats med konsttycket att höja kontanttaxan med 42 procent (från 12 kronor) och för barn och unga med 67 procent (från 6 kronor).
En så kraftig höjning hade inte ens de borgerliga politikerna i tekniska nämnden ställt sig bakom, så det var inte konstigt att de nu mörkade genom att dölja beslutet bakom den sedvanliga behandlingen av nämndernas delårsrapporter. Ingen som helst konsekvensbeskrivning vad gäller resande och miljö hade föregått beslutet, utan allt var ett desperat försök att förbättra kommunens ekonomi. Den offentliga ekonomin har förvisso försämrats på grund av krisen, men framförallt på grund av skattesänkningarna, både lokalt och nationellt.
Kommunstyrelsens majoritet i Lund driver numera sin politik i enlighet med den brända brons strategi. Varje tanke på dialog är sedan länge förkastad, och de som försöker peka på sociala, mänskliga eller miljömässiga konsekvenser av den förda politiken bemöts antingen med en likgiltig tystnad eller avfärdas som ekonomiskt ansvarslösa, precis som om huvudorsaken till de ekonomiska problemen inte var de borgerliga skattesänkningarna.
Vänsterpartiets förslag var förutom, oförändrade taxor i lokaltrafik och färdtjänst, att tekniska nämnden, socialnämnden samt barn- och skolnämnderna inklusive utbildningsnämnden, skulle tillföras en 1-procentig ramökning redan i år. Det är vad de borgliga har skurit ner extra från de bägge förstnämnda under 2009, och för tekniska nämnden är detta den direkta orsaken till taxehöjningarna.
För socialnämnden innebär nedskärningen att bland annat ovärderliga arbetsmarknadsprojekt som Nybyggarna måste läggas ner. I kombination med de nu stegrade socialbidragskostnaderna blir kommunstyrelsens uppmaning att "hålla budget" patetisk. Vill de att socialnämnden ska vägra behövande människor försörjningsstöd? Ofta är detta samma människor som kommunen slängt ut från arbetsmarknadsåtgärder eller sagt upp.
Vårt förslag att återställa en del av nedskärningarna på barn- och skolnämnderna ska ses mot bakgrund av den borgerliga kvalitetsförsämringen, som syns tydligast i de växande gruppstorlekarna i förskolan.
Vänsterpartiet i kommunstyrelsen
Mats Olsson och Anne Dederichs
Nu slukar tjocka Lund ännu en munsbit grön miljö
av Gunnar Stensson
Schaktmaskinerna dånar. En grävmaskin reser sitt vidöppna gap tiotals meter mot skyn och slår med ett brak ner på den försvarslösa muren. En annan flår med ett smärtfyllt rasslande av ett tak.
Det handlar om BUP i Sankt Lars-parken. Tegelhögar och skrotcontainrar fyller cementbottnen. På en vacklande mur uppmanar syndikalisterna sina kamrater till kamp. På en annan har de skrivit KLASS MOT KLASS med stora bokstäver. Över en fönsterrad kan man fragmentariskt läsa PERA HELA JÄVL. Inne i den återstående delen av anläggningen ligger nakna betongceller i rad. Men den underjordiska gång som förenar BUP med resten av Sankt Lars syns inte till.
Enligt det planbeslut som vann laga kraft för ett halvt år sedan ska en matta av småhusbebyggelse nu rullas ut uppifrån Regnbågskvarteret ända ner till Höje å. Det blir ganska få och påkostade bostäder. Ingenting för studenter och annan ungdom, men en privatisering till förmån för dem som har råd.
De boende lyssnar på dånet och gnisslet från de stora maskinerna och suckar. De fruktar att det kanske är sista sommaren de ser sin blomstrande pilevall och den lilla klöverängen.
Ännu står de mäktiga pilarna kvar på vallen som skiljer BUP från Regnbågskvarteret. Ännu sitter en visslande tjej på gräsklippningsmaskinen och kör sina stråk i det doftande gräset på brukhundsklubben. Snart ska det röda klubbhuset rivas och halva fältet bebyggas
Rödmålade pinnar i marken markerar var bilvägen ska tränga in genom vallen och dungen av blommande körsbärsträd. Kaninerna skvätter omkring och en igelkott rultar brådskande in i en rishög. De svettiga rivningsarbetarna flåsar i det flygande cementdammet.
Det blir kväll. Larmet tystnar. Arbetarna försvinner. Maskinerna vilar. Ett par koltrastar drillar. Närmre ån kuttrar näktergalarna. Solnedgången färgar pilarnas grågröna lövmassor röda.
Vi som bor i närheten motsätter oss inte att BUP rivs och ersätts av bostäder. Men vi protesterar mot att pilarna huggs ner och vallarna schaktas bort. Vi vet att många rödlistade insekter trivs där. Och vi kommer att sakna vår lilla gröna äng. Vi beklagar att moderater och socialdemokrater maktfullkomligt körde över oss i stället för att i samverkan utarbeta en plan som tar hänsyn både till miljön och de boende.
Men än är inte hoppet ute. Än är inte kampen förbi. Hittills är det bara BUP som rivs.
Gemensamt uttalande av V, S, MP och DV
Lägg inte ner Nybyggarna!
De sparbeting som kommunstyrelsens majoritet föreslår inför 2010 riskerar att få förödande konsekvenser för social verksamhet i Lund. Förslaget innebär bland annat att Nybyggarna läggs ner. Därmed försvinner en ovärderlig resurs med ett femtiotal platser för människor som behöver stöd för att komma in på arbetsmarknaden, en verksamhet som därtill alla är överens om har varit mycket framgångsrik. Kan någon tro att dessa människor kan hitta en annan sysselsättning idag? Resultatet av förslaget är istället att människorna kommer ännu längre från arbetslivet, och kostnaden får kommunen ändå betala, fast i annan form, som ökade socialbidragskostnader. Samtidigt hävdar socialnämnden i Lund att man vill "prioritera arbete istället för bidrag". Detta går helt enkelt inte ihop.
Vi vill påpeka att budgetramarna hittills bara är ett förslag inför 2010, som kommunfullmäktige ska besluta om i juni. Vi vädjar till socialnämndens politiska majoritet att inte göra någonting förhastat. Kommunfullmäktiges ledamöter bör, oavsett politisk tillhörighet, inse det orimliga i det liggande förslaget, speciellt med tanke på det rådande konjunkturläget. Aktiva åtgärder som bryter utanförskap och rustar arbetslösa för arbetsmarknaden ska givetvis prioriteras när de behövs som mest.
Lund 8 maj 2009
Mats Olsson (V), Anders Almgren (S), Margareta Dovsjö (S), Anders Ebbesson (MP), Sven-Bertil Persson (DV)
Inte ett knyst av Anders Davidson
I högtidstalen heter det att Sveriges militär är i Afghanistan för att stödja den "lagliga regeringen".
"En central princip i dokumentet är att det är den afghanska regeringen som har huvudansvaret för uppfyllandet av de mål som satts upp. En lika viktig utgångspunkt är att det internationella samfundet fortsatt skall finnas tillhands för att stödja Afghanistan i detta arbete." Prop. 2006/07:83
Men vad gör den svenska regeringen nu? När Afghanistans president, regering och parlament krävt att USA:s bombningar ska upphöra?
Inte ett knyst från Arvsfurstens palats!
Somalia – mörkrets hjärta: Strider i Mogadishu av Gunnar Stensson
I söndags, samtidigt som jag ledde en liten vandring i Klostergården, dödades minst femton människor i en granatattack mot en moské i Mogadishu i samband med strider mellan regeringen, ledd av president Sheikh Sharif, och den extrema islamistorganisationen al Shabaab. Sedan 2006 har tusentals människor dött och över en miljon tvingats lämna sina hem, enligt Reuters.
Inte ett ord om ansvaret.
Nyhetsbyrån skriver ingenting om förspelet, men vi har ju följt utvecklingen i VB sedan den amerikansk-etiopiska invasionen 2006. Dessförinnan hade en organisation kallad ”De islamiska domstolarna” skapat fred och förutsättningar för ett civilt liv i större delen av Somalia. ”De islamiska domstolarna” leddes som ni minns av just Sheikh Sharif.
Vid nyår 2006 fick president Bush ett infall i kriget mot terrorismen. Som vanligt blev hans infall ett anfall som ledde till katastrof och död för miljontals människor. Han skickade in Etiopiens armé i Somalia med uppgiften att stödd av amerikanskt flyg och fartygsartilleri ockupera huvudstaden Mogadishu och driva bort Sheikh Sharif och ”De islamiska domstolarna” som beskrevs som en terrororganisation.
Sheikh Sharif organiserade en motståndsrörelse för Somalias återbefrielse. Den fick snabbt stora framgångar. Amerikanerna insåg vilken enorm blunder president Bush begått. ”De islamiska domstolarna” var ju en moderat organisation och Sheikh Sharif en ledare med brett stöd.
Så USA beordrade den förvildade etiopiska armén att lämna landet och inledde en politisk process som förde Sheihk Sharif och hans kollegor tillbaka till makten i början av 2009. Den nye presidenten inledde ansträngningarna att återskapa den fred som rått i större delen av Somalia månaderna före 2006. Men situationen var inte längre densamma. Två år av etiopisk ockupation och blodiga inbördesstrider hade slitit sönder landet. Väpnade extremistgrupper hade ökat sitt inflytande.
De strider vi nu ser är alltså en direkt följd av Bushadministrationens ”War on terror”. Hoppet om fred, återuppbyggnad och ett civilt samhälle står nu till Sheikh Sharif och hans regering. Den förtjänar allt stöd. Men utgången är oviss. Extremistisk USA-politik har lett till extremistisk terror och kaos hotar än en gång Somalia.
Pirataktiviteten är en av kaosets konsekvenser. En annan är att den napolitanska camorran dumpar radioaktivt avfall i havet utanför Somalia. Som vanligt visar världen handlingskraft när det gäller agera mot de skandalösa symptomen men är passiv i kampen mot det ondas rötter.
Ett krig vi måste vinna av Gunnar Olofsson
I USA riskerar en svensk medborgare ett långvarigt fängelsestraff för att han eventuellt tänkt ordna ett ”islamistiskt” träningsläger för att eventuellt rekrytera frivilliga för att eventuellt döda människor i ”annat land”.
Samtidigt skriver ledarredaktören för en av våra största tidningar att kriget i Afghanistan, där svenska soldater anförda av USA glatt deltar i en operation kantad av mord och våld på civila, är ”ett krig vi måste vinna”.
Det svenska kriget i Afghanistan, som har stöd av i stort sett alla politiska partier och brett stöd bland det svenska folket, sker med den uttalade målsättningen att rädda afghanerna från deras kulturella efterblivenhet, framför allt uttryckt i så kallade sharialagar, och införa svenska normer och värderingar. Om afghanerna själva önskar en sådan förändring verkar dock ingen ha brytt sig om att ta reda på.
Förmodligen är det dags för oss svenskar att rädda oss från oss själva, granska vår syn på världen och ställa oss till svars för våra illgärningar innan de blir fler. Detta är ett krig vi verkligen måste vinna.
Lyndon Johnson och Barack Obama – två välvilliga presidenter
av Gunnar Stensson
En gång var jag en varm anhängare av president Lyndon Johnson. Han hade tillträtt efter mordet på president Kennedy (som blivit president just tack vare Lyndon Johnsons inflytande i Södern). Han vann en jordskredsseger i valet 1964 på valplattformen ”The Great Society”. Den var det sista försöket på 40 år att skapa en välfärdsstat i USA. Han inrättade ett organ för kampen mot fattigdom. Han fick igenom medborgarrättslagen 1964 och avskaffade de diskriminerande rösträttslagarna i Södern.
Det fanns bara en hake. Det pågick ett litet krig i Vietnam. Lyndon var knappast intresserad men han ville få det ur vägen så snart som möjligt för att kunna fullfölja sitt reformprogram. Han fixade det så kallade Tonkin-intermezzot och skickade en halv miljon soldater för att snabbt knäcka kommunisterna..
Efter FNL-offensiven 1968 var han en bruten man. När jag fick höra att han inte ställde upp för omval jublade jag som nästan alla jag kände. Sedan fick vi Richard Nixon.
Afghanistan - Obamas Vietnam?
I en artikel av Immanuel Wallerstein som jag refererade delar av i Veckobladet den 3 april kritiserades president Obamas planer att söka en militär lösning genom att fördriva talibanerna ur Pakistan och störta talibanregimen i Afghanistan.
Wallerstein menade att ökade amerikanska truppinsatser skulle förvärra läget. Bombningar i Afghanistan och Pakistan skulle skörda civila dödsoffer och öka antiamerikanismen. Till slut skulle USA tvingas dra sig ur. Om inte något värre inträffade.
Just den utvecklingen ser vi nu, förvärrad av den gigantiska flyktingkatastrofen i Pakistan.
Lyndon Johnsons Great Society slogs i spillror. Reformer som skulle ha kunnat leda till ett bättre USA förblev ogjorda. Förhoppningarna om ett välfärdssamhälle grusades för årtionden. Ekonomin havererade. Spänningen i världen förvärrades. USA:s inflytande minskade.
Hur kommer det att gå för Barack Obama?
I skilda ämnen av Lucifer
Efter den fantastiska domen (ett års fängelse per man, trettio miljoner i skadestånd) 
Då vill jag säga att min tilltro till det svenska rättsväsendet är ytterst begränsad redan från början. Det beror inte på att jag har utsatts för några rättsövergrepp utan enbart därför att jag under många år i Lund har upplevt vilka som rekryteras till de juridiska yrkena. Det är, kort och lite vulgärt uttryckt, de av borgarklassens barn som vill tjäna rejält med pengar men som inte fixar att komma in på läkarutbildningarna eller Handels. Inte sällan kommer de själva från juristfamiljer och hur som helst tränas de in i en stark kåranda, präglad av en självklar lojalitet med det borgerliga Sverige och bristande förståelse och kunskap om andra delar av samhället. Det är inget ont med dem, det ligger inte på det planet. Problemet är deras okunnighet och bristande omdöme. Och naturligtvis måste jag säga att det sagda inte gäller alla. Nej, det finns undantag, men nog är de rätt ovanliga? Jag har ingen dokumentation att stödja mig på, bara en omfattande erfarenhet av möten med jurister. Varför skulle man ha tilltro till ett rättsväsen som behärskas av den här gruppen människor? Och så påstås det att klassamhället är avskaffat!
Apoteken
Det brukar ju hävdas att vi på vänsterkanten av politiken är doktrinära och präglade av fanatism och ideologi. Sådant kan nog ha förekommit, men vad som händer nu med privatiseringen av apoteken är ett av de tydligaste uttrycken för en ideologi som tar överhanden över förnuftet.
Vi har i Sverige en statlig apotekskedja som är välskött, saknar starka vinstintressen, ger någorlunda rimliga läkemedelspriser och är uppskattad av allmänheten. Också personalen tycks gilla den, även om det finns en del av dem som anar helt andra vinstmöjligheter. Nu ska två av tre apotek säljas, framför allt till internationella apoteksbolag, men ett antal också till enskilda. Varför? Jo, staten ska inte äga apotek, tycker borgarna.
Min tro är att det här kommer att vara det som får det borgerliga styret att falla. Det starka pragmatiska draget hos svenska folket kommer att fälla utslaget. Att man inte ska skrota sådant som fungerar bra plus erfarenheterna av att se apotekspriserna gå upp och förtroendet ner tror jag kommer att avgöra saken. Borgarna kommer att gå på pumpen på det här, men dåligheterna kommer dessvärre inte att uppenbaras förrän det redan är gjort och vi sitter där med profithungriga läkemedelsmånglare. Det är bra med växlingar vid makten, men det är fan vad borgarna hinner ställa till med på fyra år.
Till ankars
Jag läser med stigande fascination om läget för världens handelsflotta. I Malackasundet, farleden mellan Singapore och Java, ligger det nu 735 fartyg till ankars, en del av dem i viktklassen 300,000 ton. Tillsammans omfattar de 41 miljoner ton, allt enligt det företag i Göteborg som håller koll på var världens fartyg finns. Vid förra konjunkturnedgången låg det många tankers i de norska fjordarna men där får de inte vara längre av miljöskäl. Malackasundet ligger strategiskt nära de asiatiska hamnar där det skulle kunna dyka upp påhugg, men det finns lediga fartyg också på andra håll, t.ex. 150 kring Gibraltar och 300 i Rotterdam och dess utkanter.
Vad det handlar om är förstås nedgången i världshandeln och därmed i fraktpriserna, både för bulkfartyg och containerbåtar. Tidigare kunde en malmbåt i 100,000-tonsklassen kosta så där 300,000 dollar i hyra per dygn, nu räcker det med 20,000. Tidigare kostade det 1400 dollar att skicka en tolvmeterscontainer från Kina till Europa och nu får man det för bara 300 dollar.
Jag skulle vilja se de hundratals fartygen utanför Singapore. Jag tänker mig det som en sorts elefantkyrkogård. Och jag saknar Walter Nilsson, den utomordentlige författaren och sjöfartsjournalisten som satt med sin kikare på fjärde våningen på Drottninggatan i Helsingborg och följde trafiken, rapporterande i Helsingborgs Dagblad och Sjömannen. Ibland for han ner till Kielkanalen eller till Pireus för att kolla in var alla gamla skorvar blev av. Tänk om han hade kunnat åka till Malackasundet!
Innan nattåget avgår av Gunnar Sandin
Om några timmar lägger jag mej på tåget (surprise!) till Kontinenten. Men först några rader inför EU-valet.
Utan musik
Vid lunchtid talade Lars Ohly på Stortorget. Ett kort tal, kanske tio minuter, sen bar det av till nästa stad och möte. Förmodligen ett nytt torg med människor som slagit sej ner på bänkarna utan avsikt att höra ett valtal, ännu fler som skyndar förbi efter en hastig blick på den från teve kände talaren samt ett fåtal som verkligen står och lyssnar. De flesta av de senare partiaktivister.
Normalt upplever jag torgmöten snett bakom talaren, med ett blåsinstrument i näven. Orkestern och jag föreställer oss att vi ökar mötets attraktion med vår musik, men jag är inte säker. Det brukar inte vara några massor som stannar upp för oss heller. Hade vi fått fler att lyssna på Ohly? Röda Kapellet var hursomhelst inte inviterat att delta.
De politiska torgmötena har dömts ut till förmån för något som kallas sociala medier. Men inte ens Obama avstod från traditionella whistle-stops (korta tal från kampanjtågets bakersta plattform) under sin valspurt. Och för partifunktionärerna är mötena handfasta bevis för att de gör något. Det är kanske därför de (mötena) lever kvar.
Fyra skäl
Vad sa då Ohly? Jo att folk borde rösta på vänsterpartiet av tre skäl: arbetsrätten, klimatet (”exportera inte Sveriges miljöskuld” för att nå EU:s utsläppsmål) och feminismen. Tre goda skäl, men så la han till ett fjärde: ledamöternas orimliga ekonomiska förmåner (”Margot Wallström har tjänat 25 miljoner i EU”). Vänsterns toppkandidat Eva-Britt Svensson kritiserar förmånerna och lever som hon lär (fast till skillnad från Mp:s Carl Schlyter tar hon flyg, inte tåg, till Bryssel).
Så vi får hoppas att Svensson blir återvald. Det är troligt men inte helt säkert om man får tro opinonsmätningarna.
De är extra otillförlitliga inför detta valet men visar ändå att Vänsterpartiet kampanjar i motvind. Det tycktes tidigare finnas en insikt om opinionsläget i partistyrelsen när den satte som mål att slå vakt om de två nuvarande mandaten. Men ett senare möte la ribban högre, på tre mandat. Förstås ett utslag av vänsterns gamla voluntarism men också rosa förhoppningar om alla unionsmotståndare som skulle strömma till efter Miljöpartiets omsvängning.
I politiken vinner den som kan läsa framtiden, har någon sagt, och det är tydligt att Mp läser bättre än V, att allt fler svenskar accepterar EU. En mätning visade att det var 52 procent av V-symparna som var mot EU. En majoritet förvisso men en mycket liten när det gäller ett parti som i programmet kräver inte bara ett svenskt utträde utan också att EU ska upplösas.
En mer intelligent hållning som erkände att partiet innehöll båda EU-vänner och –fiender, och lät detta komma till uttryck på valsedeln (precis som hos Socialdemokraterna) hade kanske varit mer framgångsrik. Men erfarenheten har lärt oss att inte vänta för mycket av Vänsterpartiets kongresser och den ledning som de väljer.
Inte självklart
Det hade varit trevligt ifall opinionsvändningen berott på att fler hade kommit att dela min egen marxistiska syn på EU (”Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig”, Kommunistiska manifestet, 1848), inte på resignation. Men jag är ändå glad åt den nya EU-positivismen, trots att jag tagit intryck av seriös kritik av unionsprojektet från initierade bedömare som till exempel före detta EU-parlamentarikerna Jonas Sjöstedt och Herman Schmid.
Den senare upprepade sin kritik i samband med Röda Kapellets förstamajkonsert. Men hur borde man rösta? Inte självklart på ett EU-negativt parti, sa Herman.
Sydafrika – ”ett land i krig med sig själv”
av Bertil Egerö
På 80-talet var det inte ovanligt bland vänsterfolk att se Sydafrika som en klar kandidat för en revolutionär övergång till socialismen: extrem utsugning under apartheid, en medveten och välorganiserad arbetarklass, ett kommunistparti väl förankrat i nuet och med nära samarbete med befrielserörelsen ANC. Så blev det nu inte, andra prioriteringar och andras strategier tog över.
Sydafrika är en ekonomisk gigant i regionen, vars politik påverkar utvecklingen i hela Afrika söder om Sahara. Världsbanken och IMF lär ha en hel del ansvar för att den ANC-ledda regeringen tidigt övergav mycket av sin fördelningspolitik, och de stora vapenförsäljarna (minns Jas-affärerna) nådde sina framgångar inte minst via korruption. När journalisten Marika Griehsel talade på ett möte i Lund i lördags uttryckte hon stor oro för landet. Arvet efter Thabo Mbeki är inte lätt att hantera, och med Jacob Zuma vid styret är det klar risk att ont blir värre.
Zuma tar över ett land med fördjupad fattigdom och en frustration bland de fattiga i alla townships, blandad med orealistiska förväntningar på vad hans ledarskap ska kunna ge. Marika, som tidigare bodde i landet och är gift med en sydafrikansk mediaperson, hade nyligen återbesökt Khayelitsha i Kapstadens utkanter. Hon var skräckslagen över hur mycket sämre det blivit – ”idag svälter folk, majoriteten av kvinnorna och kanske hälften av männen saknar arbete.” 14 miljoner sydafrikaner lever idag på socialbidrag, omkring 1000 kr. i månaden. Hur länge kommer staten att klara av en ständigt växande utgift av det slaget?
Marika talade inför en inte alldeles ung men desto mer engagerad publik – föreningen SAFRAN’s medlemmar. SAFRAN är en paraplyorganisation för grupper som stöttar lokala verksamheter i tre länder i södra Afrika, och som räknar både Henning Mankell och Doris Lessing bland sina hedersmedlemmar, förutom Marika. Hennes oro förefaller välmotiverad. Thabo Mbeki var inte Mandelas favorit till presidentposten. Hans främsta problem menade Marika var hans rädsla för kritik. När en sådan attityd fortplantas genom den offentliga sektorn leder det till att politiska tillsättningar och ineffektivitet hela vägen ner i lokala myndigheter inte ifrågasätts. Det leder också till att ledningen vill förstärka kontrollen över sina kritiker, inte minst media.
Dit hör Zapiro, den numera legendariska satirikern vars teckningar häcklar maktens herrar (länk i slutet av artikeln). Zuma tecknas alltid med en dusch över huvudet – en påminnelse om att han våldtagit en god väns HIV-smittade dotter och sedan sade att han duschat för att undvika smitta. Marikas framställning utsmyckades med flera av hans bästa teckningar. Självklart kan även Zapiro drabbas av censuren…
Jacob Zuma har sin politiska bas i KwaZulu-Natal. KwaZulu var den bantustan norr om Durban där Buthelezi ledde en etniskt baserad konkurrent till ANC, Inkatha Freedom Party, som i början av 90-talet uppviglade till primitiva strider mellan Zulu-arbetare och andra arbetare i gruvindustrin. Nu dyker de etniska skiljelinjerna upp igen i politiken. Hur ska Zuma gottgöra stödet därifrån? Bland dem som sitter fängslade för grova brott hoppas man på benådning, men en sådan åtgärd kommer att leda till skarpa reaktioner runtom i landet, inte mint bland alla de apartheids offer som ännu hoppas på någon form av kompensation.
Zuma själv lär ha sagt att de enda vita som kan accepteras är afrikanderna (boerna). I Kapstaden har Democratic Alliance sitt största stöd – bland sk färgade och engelskspråkiga vita. Tecknen bådar inte gott. Lägg därtill de svåra spänningarna med miljontals flyktingar från Zimbabwe, och med arbetssökande från andra länder. Majoriteten av de fattiga unga stöder Zuma, och utan mycket känsla för befrielsekampens historia kräver de att sådana konkurrenter om jobben körs ut.
Under 90-talet växte en ny ’svart’ medelklass fram i hägnet av ANC’s politik. Marika ser denna politiskt viktiga ’svarta’ elit som helt fjärmad från folket i townships och den fattiga landsbygden – ett uttryck för att apartheidsystemets integrering av klass med etnicitet har mjukats upp. Men 90-talets försoningsprocess lämnade också det vita etablissemanget att leva vidare i stort sett som förut. Det borde då inte överraska att den moderne Thabo Mbeki fick vika för en president som med sina snart fem fruar rider på mer traditionella strängar och är klart beredd att populistiskt utnyttja etniska spänningar. De fattigas kamp för bättre villkor kan åter komma att fokuseras på etniskt definierade motsättningar.
Marika rekommenderade en aktuell bok Antony Eltbeker , vars titel ”A country at war with itself” känns mycket träffande.
Bertil Egerö
http://www.zapiro.com
The Obama Code I av Erik Kågström
I sin bok ”The Audacity of Hope” säger Barack Obama bland annat: ”empathy… is at the heart of my moral code”. I hans tal återkommer ofta uttryck för empati och solidaritet som ”to be your brothers keeper, to be your sisters keeper”. I sitt installationstal betonade han vikten av att ha omsorg om och ansvar för - inte bara sig själv utan också för sin nästa. Man kan lugnt påstå att Obama har gjort empati till en arbetsmetod. Efter G20 mötet i London nyligen besökte Obama Turkiet. Efter ett möte där med en stor grupp studenter fick han frågan hur man skall arbeta för fred i världen. Hans svar blev: ”Learning to stand in someone else's shoes, to see through their eyes, that's how peace begins, and it's up to you to make that happen." Sedan en medlem av USA:s högsta domstol nyligen avgått förklarade Obama vilka egenskaper han skulle uppskatta hos en efterträdare på den posten: “I view that quality of empathy, of understanding and identifying with people's hopes and struggles as an essential ingredient for arriving as just decisions and outcomes”.
Om president Obama lyckas genomsyra sin administration med empatiska principer skulle det kunna förändra styrkeförhållandena mellan de båda dominerande partierna i USA. Det republikanska partiet har ofta lyckats få folk – och inte minst arbetare – att rösta mot sina ekonomiska intressen genom att utnyttja splittrande värdefrågor rörande religion, sexualitet, ras, aborter, vapeninnehav. I sin bok ”The Conscience of a Liberal” beskriver Paul Krugman det som han kallar republikanernas ”Weapons of Mass Distraction”. Demokraterna framställs som moral- och värderelativister – ”Volvo-driving, latte-sipping, white-wine-drinking intellectuals” som egentligen inte tror på någonting och inte håller någonting för heligt. Krugman menar dock att värdefrågorna dessbättre fått mindre betydelse under senare år därför att amerikanen i gemen blivit mera tolerant när det gäller t.ex. ras och homosexualitet och det gynnar demokraterna som har mera materiellt inriktade program men är svaga när det gäller värdefrågor.
Medan Krugman sålunda tonar ned värdefrågorna gör Obama tvärtom – lyfter upp dem och gör dem centrala i sitt politiska budskap. Och då är det inte fråga om de splittrande värdefrågorna utan de värden som Obama anser omfattas av en stor majoritet av det amerikanska folket – demokrater, republikaner och oavhängiga. Det är de värden som han anser har fått uttryck i den amerikanska konstitutionen och andra alster av unionens lagstiftande fäder. Och dessa värden, menar Obama, är huvudsakligen baserade på empati. Logiken är enkel: det är empati som gör att vi strävar efter frihet, rättvisa, jämlikhet och demokrati – för alla, inte bara för ett fåtal. Tekniken är lika enkel: ställ dig i den andres skor och se genom den andres ögon. När det gäller ekonomi säger han ”a budget is a moral document”.
Denna skillnad mellan Krugman och Obama i synen på värdefrågor avspeglas också i deras inställning till ”bipartisanship” – samarbete mellan de två dominerande partierna. Krugman säger att det är dåraktigt att tro att ett progressivt reformprogram kan genomföras i samarbete med republikanerna. Obama å andra sidan söker samarbete med republikaner i frågor där värderingarna verkar samstämda. Det kan vara en framgångsrik metod med tanke på det sätt på vilket lagstiftningen äger rum i kongressen. Lagarna framläggs i paket och det bäddar för kohandel mellan olika intressegrupper då naturligtvis även värderingar har betydelse. När en lag om kvinnors rätt till lika lön antogs i januari i år är det t.ex. möjligt att Obama gav denna lag hög prioritet och för att var säker på att få igenom den kan han ha gjort eftergifter i andra lagförslag som han inte rankat så högt ur värdesynpunkt. I stort sett har dock Obamas försök till ”bipartisanship” hittills betecknats som totalt fiasko när inte en enda republikan röstade för hans budget och när de kompromisser som gjordes för att locka med republikanerna i det ekonomiska stimulanspaketet ledde till betydande försämringar. Det innbär dock inte att Obama ger upp samarbetslinjen. Han strävar efter att få med sig en stor majoritet av det amerikanska folket inför de svåra beslut som kommer att krävas med tanke på kriserna inom miljö och ekonomi.
När det gäller de splittrande värdefrågorna sa Obama under valkampanjen bland annat att han var för fri abort men tveksam till samkönade äktenskap. Det utlöste naturligtvis besvikelse i HBT-kretsar. Den 19 april offentliggjordes att Emily Hewitt utnämnts till chefsdomare i the “U.S. Court of Federal Claims”. Emily Hewitt är gift med Eleanor Dean Acheson! Samtidigt meddelades att den öppet homosexuelle John Berry utnämnts till direktör för “Office of Personnel Management” vilket gör honom till personalchef för 1,9 miljoner statsanställda med ansvar för löner och andra förmåner. Ytterligare tre homosexuella personer utnämndes till höga poster i administrationen. Kanske har Obama nu blivit förlåten för det han tidigare sagt om samkönade äktenskap.
I sin ovan nämnda bok skisserar Paul Krugman ett progressivt reformprogram som bland annat omfattar en allmän sjukvårdsförsäkring, höjda minimilöner, stöd till fackföreningar, progressiv beskattning av inkomster, höjd bolagsskatt, skärpt arbetsrättslagstiftning och kontroll att befintliga lagar följs. Under den tid som gått sedan Obama tillträdde som president har han redan påbörjat eller förberett det mesta av dessa åtgärder. Obama och Krugman tycks ha samma vision av ett framtida USA, ett välfärdssamhälle av europeisk typ med ökad ekonomisk jämlikhet som ett viktigt inslag. Men om målet är gemensamt tycks de ha olika syn på vilka metoder som skall användas. Medan Krugman har en tendens att demonisera sina motståndare gör Obama tvärtom. Det kan vara förklaringen till att Krugman inte blivit ombedd att bli ekonomisk rådgivare i den nuvarande administrationen.
Om empati är ledstjärnan för Obama i hans politiska verksamhet blir det intressant att följa hur han tillämpar detta i praktiken. Vid toppmötet i Port of Spain nyligen tycks Obama inte ha haft några problem med att ställa sig i de latinamerikanska ”diktatorernas” skor. Förre vicepresidenten Dick Cheney lär ha blivit mycket upprörd över att Obama skakat hand med superdiktatorn Hugo Chavez. Under presidentvalskampanjen sa Obama att Hugo Chavez visserligen var demokratiskt vald men att han inte regerar på ett demokratiskt sätt. Chavez kommentar till detta uttalande: ”If it helps Obama get elected, okey, we´ll talk later”.
Obama förväntar sig säkert att hans medarbetare arbetar enligt samma idealistiska principer som han själv. Och visst har Hillary Clinton på senare tid haft en mjukare och mera försonlig framtoning än man blivit van vid från det hållet. Den enda regeringsmedlem som Obama tagit över från Bushregimen är försvarsministern Robert Gates. Förmodligen har Obama funnit någon gemensam värdegrund med denna republikan som enligt New York Times förvandlats till demokrat. Det för ekonomi och arbetsrättsfrågor viktiga arbetsmarknadsdepartementet leds av Hilda Solis som är känd för att ha bra kontakter med facket och förmodligen inte har svårt att ställa sig i arbetarskor. Detsamma gäller hennes medarbetare Mary Beth Maxwell – en nyckelperson i aktiviteterna för en ny lag, ”Employee Free Choice Act”, som skall underlätta för arbetare att organisera sig fackligt. I vicepresidentens kansli är den progressiva ekonomen Jared Bernstein ansvarig för fördelningen av stimulanspaketet. Så långt verkar empatilinjen obruten. Mera problematiskt blir det när vi kommer till det område där Obama fått mest kritik från vänsterhåll – finansvärlden.
Uppgiften att lösa de problem som uppstått till följd av den finansiella krisen har Obama gett till två före detta medarbetare till Bill Clinton som inte gjort sig kända för några progressiva ansatser och anses vara insyltade i Wall Street-kretsar på ett betänkligt sätt. Timothy Geithner är finansminister och när han tidigare var chef för riksbankens regionalkontor i New York åt han nästan dagligen lunch med höjdare på Wall Street. Om Geithner sägs att han alltid gjort allting fel. Lawrence Summers är ekonomisk rådgivare i Vita Huset. Om honom säger Naomi Klein att han är USA:s farligaste person och inte bör tillåtas ha någon befattning i den offentliga sektorn. Det program som Geithner och Summers genomför för att lösa kreditkrisen har mött häftig kritik från liberala ekonomer med Paul Krugman i spetsen. Även om programmet blir framgångsrikt skulle det enligt kritikerna medföra stora kostnader för skattebetalarna. Förstatligande av insolventa banker vore ett säkrare, snabbare och för skattebetalarna billigare sätt att fång igång kreditgivningen i landet. På vänsterhåll misstänker man att Geithner och Summers i första hand är ute efter att hjälpa sina vänner på Wall Street.
Barack Obama ser förmodligen inte motparten i det ekonomiska krisprogrammet, bankdirektörerna, som motståndare utan som medarbetare. De är nödvändiga delar av ett kapitalistiskt system som han inte ifrågasätter. Dock skulle han nog känna sig obekväm i deras skor och har därför valt medarbetare som är förtrogna med de värderingar som gäller på Wall Street och som vet hur bankdirektörerna kan tänkas reagera på olika utspel från regeringssidan. Man får anta att Obama blivit övertygad om att dessa båda herrar trots allt delar hans grundläggande empatiska värderingar och kommer att agera för folkets bästa.
Det problem som emotionellt kan bli svårast för Obama att ta sig an är konflikten mellan Israel och palestinierna. Obama är naturligtvis väl informerad om vad som pågått och pågår i området. Han vet att israelerna bedriver en apartheids- och förnedringspolitik mot palestinierna, både i Israel och i de ockuperade områdena. En politik som han på grund av sin hudfärg har personlig bitter erfarenhet av från sitt eget land. Kan han ställa sig i palestiniers skor utan att överväldigas av vrede? Vilka känslor dyker upp när han ställer sig i israelers skor? I varje fall verkar det nu som om Obama när det gäller palestinafrågan kommer att agera med en beslutsamhet som man saknat hos hans företrädare.
George Lakoff är professor i kognitiv vetenskap i U.C. Berkeley. Han har analyserat Obamas sätt att kommunicera. Han säger att Obama utnyttjar sin eminenta talarbegåvning till att skapa enighet kring fundamentala amerikanska värden. Han anknyter till åhörare genom att använda något som kognitionsforskare kallar det kognitiva undermedvetna. Han låter sina djupaste idéer strukturera det han säger och överför då dessa idéer på ett omedvetet och automatiskt sätt. Han säger att de flesta amerikaner nog inte har förstått vilken omvälvning i tänkande och kännande som Obama försöker åstadkomma. Och hans strävan efter enighet tycks sträcka sig utöver det egna landets gränser. Lakoff kallar Obamas strategi “The Obama Code” och säger att den innehåller sju subtila, intellektuella steg.
Erik Kågström
Mer om ”The Obama Code”, de sju subtila stegen och ”American Values” i ett kommande nummer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)