Påskuppehåll

Nästa vecka är det påsk. Då tar Veckobladet ledigt och reser till Blåkulla. Vi återkommer den 9 april.
red

Studiecirkel om Afghanistan

Studiecirkeln om Afghanistan som annonserades i förra Veckobladet träffas första gången måndagen den 19/4 kl 18 i ABFs lokal på Klostergården. Anmälan görs till Anders Davidson, anders.davidson@telia.com
Afghanistansolidaritet Skåne

The Waste Land

(Det öde landet)
Tillägnad St Lars-parken

April är grymmast av månader – driver
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
uppdragna rötter med vårregn.
Vintern höll oss varma, svepte
Jorden i glömska och snö, gömde
en droppe liv i torra lökar

T.S. Eliot. Övers Gunnar Ekelöf

Demokratisk Vänsters kommunfullmäktigelista

1. Sven-Bertil Persson
2. Cecilia Salemark
3. Martin Stensson
4. Ulf Nymark
5. Magnus Wellbring
6. Marianne Sonnby-Borgström
7. Sven-Hugo Mattsson
8. Jenny Krantz
9. Ingrid Andersson
10. Monica Bondeson
11. Kajsa Theander
12. Svante Nymark
13. Elsa Grip
14. Gunnar Stensson
15. Lotte Möller
16. Lars-Åke Henningsson
17. Bo Svensson

Doc Lounge, Lund, 30/3

LAST TRAIN HOME
( Kina/Canada, 85 min, engelsk text)
REGISSÖR: Lixin Fan
DJ: Pastor Wibergs lärjungar lämnar för kvällen sitt radiopratande och bloggande för att hålla i en musikalisk andakt med oss. Det blir en blandad elektronisk kompott från världens alla hörn.
EXTRA: Livenstallation med regionens hetaste sömmerskor
TID: Dörrarna öppnar 19.00 Film ca 20.00
PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64
ENTRÉE :60 kr
Påsken vankas och det är många som ska åka hem och bort för att fira den med sina nära och kära. Med vinterns tågkaos nära i minne visar vi denna film som en hyllning till alla tappra tågresenärer världen över.
Last Train Home är en episk berättelse om ett Kina i förändring. Ett land med gamla traditioner som går mot modernisering i snabbtakt och som håller på att bli en världens största ekonomier. Det är en emotionellt engagerande likväl som visuellt vacker debutfilm gjord av den Kinesiska/Canadensiska regissören Lixin Fan. Filmen målar upp ett mänskligt porträtt med en typisk kinesisk arbetarklassfamilj i huvudrollen, vars desperation och inre konflikter vi får dela i det moment dom kastar sig ut för att delta i detta världens största migrationståg.

Kulturtips

Blush - urpremiär
SU-EN Butoh Company
Urpremiär för feberhet dansföreställning i rodnande rött. På Dansstationen, Palladium 25-27 mars.
Fre 26 mar kl. 19:30 Läs mer

Chicks on Speed presenterar GIRL MONSTER: THE NAKED PERFORMERS
Legendariska Chicks On Speed presenterar en kväll med videokonst, föreläsning, performance och musik tillsammans med flera internationella gäster. På Inkonst 26 mars kl 21.00.
Läs mer

Lång Dags Färd mot Natt
På Bryggeriteatern 17 mars - 31 mars.
Fre 26 mar kl. 19:00 Läs mer

Midnattsdopp På Ribersborgs Kallbadhus
Midnattsdopp under stjärnorna på Ribersborgs Kallbadhus 26 mars kl 20.00.
Läs mer

VÄRLDENS SNABBASTE ALLSÅNG
En snabb,musikalisk & namnrik allsångsresa med Ola Selmén och Elton Bolton, Babel 26 mars kl. 19. Läs mer

Hamlet av Thomas
The Metropolitan Opera direktsänt via satellit på Spegeln i Malmö och Kino i Lund 27 mars kl 18 Läs mer

Nourouz
På Lunds Stadsteater 27 mars kl 19.00
Läs mer

Anki & Pytte med World Mix Orchestra,
Lunds Stadsteater Söndag 28 mars kl 14
Läs mer

Matteuspassionen av J. S. Bach
i S:ta Maria kyrka i Helsingborg söndag 28 mars kl 17, i Lunds Domkyrka onsdag 31mars kl 18.30 och i S:t Andreas kyrka i Malmö Långfredag 2 april kl 18. Läs mer

OZ
En förtrollande föreställning! Om att vara sig själv och upptäcka egenskaper som du inte visste att du hade. En hjärna till exempel. Eller ett hjärta. Färgsprakande, visuell och musikalisk, på Moomsteatern 13 mars - 25 april
Sön 28 mar kl. 14:00. Läs mer

Sarah Dawn Finer
28 mars kl 19.30 på Palladium. Läs mer

Baby Dee (Live)
På Babel 31 mars kl. 20:00. Läs mer

Mikael Wiehe - Solo Support: Edda Magnason - Solo
På Palladium onsdag 31 mars kl 19.30
Läs mer

Nattgäster
På Lunds Stadsteater 31 mars kl 19:00
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Sugen på lite lidande i påsk?

Nästa vecka är det dags för Lundavänsterns fyrtionde påskvandring. En fin gammal sed, men det ska inte förnekas att uppslutningen varit lite begränsad under senare år. Det kan bero på annonseringens utformning och därför prövar vi i år en ny approach.
Alltså: vi ska gå från Rydsgård (avresa Lund C skärtorsdag 9.57) till Tomelilla. Om vädret vet vi inget ännu men tidigare erfarenhet säger att det kan komma både snö och hagel i påsk, fast ymnigt regn är förstås vanligare. Råder det högtryck brukar östanvinden vara kall och hård så här års, och vi går just mot öster. Landskapet är allmänt öppet så man kan inte förutsätta några lästräckor.
Tre mil är förstås ingen lång distans, men vi har varit med om att deltagare gått sönder fötterna på kortare väg än så. Och är man inte van att bära tung ryggsäck känns det i axlarna.
Övernattningen blir i vindskydd som vanligt, och vi hoppas hitta ved till lägerelden. Men man får räkna med att den är sur så att röken svider i ögonen.
Kvällsmålet innebär förstås inget lidande men kanske unnar vi oss lite späkning.
Mer information från Gunnar Sandin, 135899.

Intryck från en resa i Palestina av Kajsa Theander

Jag visste inte att det var så illa. Visst har jag läst i tidningar i år efter år efter år att Israel ockuperar Västbanken och bygger bosättningar där. Och att det pågår en konflikt mellan Israel och Palestina där styrkeförhållandena är mycket ojämna. Men av någon anledning har jag inte tidigare fattat att det handlar om att Israel håller på att kolonisera Palestina efter en bestämd plan. En plan som innebär att det byggs bosättningar runt om östra Jerusalem och att det ska byggas österut från Jerusalem ända bort till Jordanien. Området som ska byggas heter E1 och israelerna är i full gång med att förverkliga planen. Infrastruktur och en del byggnader är nästan klara.
Syftet är att dela Västbanken i två delar. Sen kan det aldrig bli någon tvåstatslösning. För att uppnå detta behöver Israel några år till. Därför har Israel allt att vinna på att förhala fredsförhandlingarna tills det är färdigbyggt.

Bra medelklassliv
En bosättning är inte någon liten husklunga som ordet antyder. Det är i själva verket oftast en stor stadsdel med köpcenter, fritidsanläggningar, restauranger och allt som behövs för ett bra medelklassliv. Från de stora bosättningarna går det särskilda vägar, som palestinierna inte får använda, till de israeliska arbetsplatserna i Tel Aviv och Jerusalem. I Jerusalem byggs det nu också en spårväg, bara för israeler, som förbinder bosättningar med varandra. De stora vägar som byggs i området E1 och österut mot Jordanien får bara användas av israeler och turister.

"De vill ha landet – men inte oss"
Vi var sex personer som reste på en veckas studieresa till Palestina. Grunden för resan var kontakten mellan medlemmar i Arkitekter utan gränser i Lund och Hebron Rehabilitation Committee i Hebron. Vi blev guidade i Hebron, besökte ett flyktingläger och byar utanför stan. Vi fick kontakt med tre olika internationella organisationer som arbetar för att begränsa konflikter mellan palestinier och israeler.
En del av resan bodde vi i Jerusalem – i den östra delen. Då hade vi ett studieprogram som byggde på kontakter som vi ordnat hemifrån. Vi träffade socialchefen i Betlehem, som fått byggt ett hus för våldsutsatta kvinnor och familjer. Vi hade ett långt möte med Sveriges generalkonsul i Jerusalem. Vi såg bosättningar, palestinska bostadsområden och murens dragning på en guidad tur som ordnades av en israelilsk organisation. Vår guide på den turen var en israelisk kille som varit soldat under andra intifadan och därefter valt att arbeta för att sprida information om vad den israeliska politiken går ut på. Vi träffade Palestinagruppernas samordnare på Västbanken och Gaza. Vi hade ett långt samtal med professorn i statskunskap på Betlehems universitet och två tidigare elever. Den ena arbetar nu för den Palestinska Myndigheten.
Det intressanta är att alla har samma bild av vad som pågår, nämligen att Israel långsamt och systematisk håller på att bygga så att tvåstatslösningen om några år inte blir möjlig.
Någon av dem vi pratade med sa: "De vill ha landet men de vill inte ha oss". Någon sa också att mardrömsscenariot för Israel är att behöva ta över de ockuperade områdena och införliva dem med Israel. För då blir den palestinska befolkningen i majoritet och då blir det ingen judisk stat.

Stenar i huvudet
Israels politik är synnerligen provocerande för dem som lever sitt dagliga liv i landet. Samtidigt som det byggs bosättningar för israeler (vilket inte är laglig enligt Genèvekonventionen) så får palestinier inte bygglov för att bygga till sina hus eller bygga nytt. Först får de vänta i flera år och sen får de avslag. Det innebär att de struntar i att ens försöka få bygglov och bygger i alla fall och tjuvkopplar elledningar och drar vattenledningar kors och tvärs. "Hälften av alla palestinier i Jerusalem är brottslingar", sa vår guide i med viss ironi.
De israeliska bosättarnas närvaro är mycket påtaglig. I det kvarteret vi bodde är husen byggda i traditionell stil med små hus i ett par våningar och små gårdar med lite grönska i på baksidan. Nu byggs ett stort komplex för israeler i samma kvarter. Det bryter helt den gamla stilen och, vad värre är, det kommer att omgärdas med taggtråd eller mur och troligen också medföra att alla andra i kvarteret måste flytta eftersom de sägs utgöra en fara för den israeliska befolkningen.
Hebrons stora affärsgata i gamla stan är avstängd för palestinier eftersom en grupp israeler flyttat in i ett av husen. De palestinier som bor längs gatan får numera inte använda den utan får ta sig ut genom bakdörrar till parallellgatan. För att få bort palestinierna från andra närliggande gator också kastar israelerna ner stenar, husgeråd, möbler, hett vatten och annat på dem som går på gatan. Palestinierna har satt upp nät över gatorna för att i någon mån skydda sig men många butiksägare har tvingats stänga sina affärer eftersom kundkretsen minskar.

Bakväg och smal gång
Mitt i allt detta såg vi också sådant som vi läst om i turistbroschyrerna. Abrahams och Saras gravar. Platsen för Jerikos mur, Via Dolorosa, Födelsekyrkan i Betlehem, Klagomuren, Oljeberget. Men även där kändes förnedrandet av den palestinska befolkningen. Helgedomen med Abrahams och Saras gravar i Hebron är delad i en del för muslimer och en för judar. Delningen skedde för att skydda palestinierna efter en massaker där en israelisk bosättare mördade 29 bedjande palestinier. Delningen har gått till så att israelerna har tillgång till den stora entrén. Palestiniernas ingång är en liten bakväg. Gatan utanför helgedomen är bara tillgänglig för israeler. Palestinierna får gå bakom en låg mur längs gatan.
På samma sätt är det med Tempelberget i Jerusalem, som är en helig plats för både judendomen, islam och kristendomen. Där ligger Klippdomen och al-Aqsamoskén som är den tredje heligaste platsen i islam. Tempelberget är bara öppet en timme på förmiddagen. När vi var där var det dessutom helt stängt för palestinska män under 50 år under flera dagar beroende på oroligheterna i stan. Ingången var inte utsatt på några av de turistkartor som vi hade tillgång till. Den var inte heller utmärkt på plats. I stället för att leda besökarna in på den imponerande magnifika platsen genom en värdig entré har man byggt upp en smal gång av bräder där besökarna lotsas in genom en säkerhetskontroll som är underdimensionerad och ger upphov till lång kö.

Oerhört frustrerande
Det måste vara oerhört frustrerande att leva i ett samhälle med en övermakt som utsätter folket för kränkningar överallt och hela tiden – i stort och i smått. Vi pratade med många människor på gator och i bussar, vid vägspärrarna, med taxichaufförer, med hotellpersonal, universitetsstuderande och deras lärare, med människor i flyktingläger och många andra. Den dominerande bilden är att folk vill ha slut på ockupationen, de vill ha fred, de tror inte på någon tredje intifada. Men de är också uppgivna eftersom de ser att Israel bygger bort möjligheterna till en palestinsk stat.
Kajsa Theander

Det här är den israeliska regeringens expansionsplaner för Jerusalem och för att
skära av Västbanken på mitten.
Den gröna linjen är stilleståndslinjen från 1949 som delar Jerusalem i två delar.
Den gula linjen Israels ensidigt proklamerade kommungräns 1967 för Jerusalem.
Den blå linjen är Jerusalems planerade utvidgning.
Brunt är palestinska bostäder.
Blått är israeliska bosättningar på ockuperad mark.
Ljusblått är områden för israeliska bosättningar under planering.

Ramat Shlomo är den bosättning där den israeliske inrikesministern
under USA:s vicepresident Joe Bidens besök offentliggjorde att
det skulle byggas 1600 nya bostäder för enbart israeler.
E1 är det område där det ska byggas 50 000 nya bostäder för israeler.

Källa: Den israeliska frivilligorganisationen Israelian Committee Against House Demolitions, ICAHD.

Guldkant i äldreomsorgen? av Mats Olsson

Är vänstern emot frivilliga insatser inom välfärdssektorn? Naturligtvis inte, men just detta har Tove Klette (FP) och Lars Bergwall (C) hävdat de senaste veckorna i en insändarkampanj. Vad vänstern däremot bekämpar, och kommer att fortsätta bekämpa, är nedskärningar och försämringar inom skola, vård och omsorg. Klette och Bergwall skriver att de ser frivillinsatser som något som ska ”sätta guldkant” på bland annat äldreomsorgen i Lund. Alla som kommer i kontakt med äldreomsorgen i Lund vet att detta är rent hyckleri, eftersom samma politiker samtidigt genomför kraftiga personalminskningar.
De äldreboenden som borgarna 2008 sålde ut till lägstbjudande har fått minska personalen med mellan 20 och 30 procent. De som är kvar i kommunal regi har nu ålagts att skära ner med 10 procent. Efter detta hinner personalen bara med det allra mest basala. Om det eventuellt fanns en guldkant har har den nu blivit stulen och bortrationaliserad. Den har prioriterats bort till förmån för skattesänkningar och privatiseringar. Som substitut vill borgarna öppna något som de kallar frivilligcentraler.
Gärna frivilliga insatser, men inte istället för gemensamt ansvarstagande för god kvalitet. De äldres välbefinnande ska inte vara beroende av välgörenhet.
PS. Klettes och Bergwalls brist på argument visas av att de i sina insändare hotar med "gamla kommunister". Vad sådana har med äldreomsorgen i Lund att göra förblir en gåta, men sådan retorik ser ut att bli en av högeralliansens paradgrenar inför valet. Har man inget själv att komma med kan man ju alltid hota med spöken.
Mats Olsson, Vänsterpartiet

Belamrat av Ulf N

Vad är det som är belamrat? Jo, stadens och övriga tätorters trottoarer, torg och gångbanor. Av s k trottoarpratare, det vill säja affischbockar, affischtavlor etc.
Trottoarpratarna är ett elände för synskadade, ett stort problem för rörelsehindrade som ska fram med rullstolar och rollatorer. Det är ett hinder även för barnvagnsförare, ja egentligen för alla gående.
Det finns regler för var och hur trottoarpratare får ställas ut. Och tillstånd måste sökas hos polisen. Kommunen måste när det gäller allmän plats tillstyrka för att polisen ska godkänna.
Men affärsidkarna bryr sig ofta inte om att söka tillstånd. De tror att trottoarer och gångbanor står till fritt förfogande som reklamplats. Polisen bryr sig inte om olaga uppställning om ingen anmäler det, och kommunen har inte resurser (säjer man) att kolla så att ingen otillåten uppställning förekommer på allmän plats.
För att allmänheten ska ha möjlighet att hjälpa till att bevaka de funktionshindrades och alla gåendes intressen så föreslog Demokratisk Vänster och Folkpartiet, i gestalt av Oskar Krantz, i en gemensam skrivelse häromåret till Tekniska nämnden att de affärsinnehavare (eller motsvarande) som hade tillstånd att sätta ut trottoarpratare också skulle sätta upp någon form av markör för att visa att man hade tillstånd.
Förslaget har nu resulterat i att den som har tillstånd att belamra ska sätta upp en dekal som bevis på detta. Så: den som ser en trottoarpratare utan dekal – ring polisen och gör en anmälan!

Replik till Lars-Anders Jönsson av Anders Davidson

Nej, det är inte som förr, ändå ekar det från det förflutna.
Då som nu finns de som vill diskutera framstegen och det positiva. Krigsherrar, kriminella rövarband och drogbaroner, korruption, tortyr och terror mot civila är bara trist att behöva tala om.
Till dem som vill ha hederligare rapportering hör Lars-Anders Jönsson. Han vill ha fokus på det positiva i Afghanistan och inte störas av det som tvärtom under USAs ockupation och svenskt militärt stöd till denna blivit värre eller bara fortfarande är riktigt illa. Tyvärr går ju utvecklingen så att säga åt fel håll.
Det är samma visa som när det sist begav sig. Också under sovjetisk ockupation fanns de som framhöll "de framsteg som gjorts i Afghanistan, för sådana finns." Huvudfrågan om ockupation någonsin är berättigad eller följdfrågor väpnad export av socialism/demokrati och kvinnans frigörelse undveks sorgfälligt.
Inte vet jag om Lars-Anders Jönsson då hörde till dem, men idag håller han upp en spegel mot dem som då försökte tysta oss som protesterade mot övergreppet på Afghanistans folk.
Hederlighet är förvisso önskvärd, inte bara i Flamman: Vad är "det eventuellt positiva" Lars-Anders Jönsson tyckt sig se i Afghanistan den här gången och – framför allt – hur ser hans balansräkning ut?
En redovisning kunde vara klargörande.

Mobben i Bjästa av Gunnar Stensson

En 14-årig flicka våldtogs i skoltoaletten av en 15-årig pojke, som prästen efteråt hyllade i kyrkan på skolavslutningen. Han våldtog ännu en flicka samma kväll, överbevisades och dömdes för båda våldtäkterna. Trots det stöddes han av en Facebook-grupp med tusentals medlemmar. Flickan utsattes för en sexistisk förföljelse, i vilken flera råa landsbygdskvinnor i 50-årsåldern deltog. Eleverna i skolan demonstrerade för våldtäktsmannen, skolledningen och personalen på fritidsgården förhöll sig neutrala, prästen i kyrkan berömde honom. Den våldtagna 14-åriga flickan tvingades flytta från Bjästa för att undgå förföljelsen.
Det är i korthet den historia som upprör hela Sverige efter Uppdrag gransknings reportage i onsdags kväll.
Ur ett perspektiv framstår både offer och gärningsman som offer. De är båda barn. De utsätts för det omgivande samhällets förvridna reaktioner. Vad ska de tro?
Men det skedda måste diskuteras ur en rad andra perspektiv. Jag vill peka på ett av dem. Historien är ett typexempel på att en charmfull psykopat kan begå vilka handlingar som helst och trots detta dupera tusentals människor genom att vädja till en psykisk soppa av flathet, masspsykos och sadism. Det är en förmåga som många politiker önskar sig.
De sociala medierna gav händelseförloppet en spridning och hastighet som i brist på motstånd ledde till mänskliga och sociala katastrofer och mental förgiftning bland tusentals individer. Samtidigt fanns det somliga som inte såg vad som var på gång. Rektorn i Bjästaskolan kände inte alls till vad som försiggick i Facebook.
Det skedda är ingen engångshändelse. Liknande fördumning och förslumning förkommer i många andra sammanhang.
Vi måste dra de politiska konsekvenserna. Tekniken är inte ond i och för sig. Barack Obama använde den. Den amerikanska Teaparty-rörelsen använder den också. Att stoppa missbruket är ett ansvar för alla medborgare. Att hålla den politiska agitationen ren är en uppgift för de politiska partierna.

Boktips för den rödgröne av Bengt Hall

kan med fördel läsas före valet i höst

Allt ska ju i högeralliansens tid konkurrensutsättas. Och vi har fått lära oss nya begrepp: Kundval, hälsoval, riskkapitalbolag som tar över vitala samhällssektorer, offentliga monopol som ersätts av privata oligopol, jakt på nya lönsamma marknader, bolagisering, utförsäljning av statliga företag, avreglering, skolpeng, utförsäljning av allmännyttan, medborgare blir kunder, friskolor, privata bemanningsföretag, fri etableringsrätt inom vården mm.
Om detta och hur privatiseringsvågen raserar den gemensamma välfärden handlar boken ”Sälj hela skiten!”. Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson och Kent Werne heter författarna, Ordfront är förlaget.

Förlamande välfärd
Jag kan inte låta bli att citera från sid 78 om vad Fredrik Reinfeldt skrev 1993 (förvisso något yngre och mindre taktisk då – men riksdagsledamot) i sin bok Det sovande folket. Sverige är ett land djupt nedtyngt av välfärdsberoende: ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och generera välfärd.” Skillnaden mot totalitär Sovjetkommunism var en fråga om nyanser. Välfärdsstatens effekter jämfördes med ”pest, smittkoppor eller Aids”, ett förlamande system som genererade zombieliknande varelser, förslappade trygghetsnarkomaner och bidragstagare som blivit ”döva kravmaskiner”
En annan bok (också Ordfront) som systematiskt går igenom Alliansens politik heter ”Bokslut Reinfeldt” av Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen. I boken visas steg för steg hur alliansen varit inriktad på att rasera den svenska välfärdsmodellen och hur retoriken oftast varit den rakt motsatta till det systemskifte som genomförts. Regeringen politik har syftat till att försvaga fackföreningsrörelsen, urholka legitimationen i socialförsäkringarna, försvaga välfärdens långsiktiga skattefinansiering och privatisera välfärden.

Sämre och sämre
Exemplen är många. Kraftiga nedskärningar och försämringar i a-kassan, sjukförsäkringen och arbetsmiljöarbetet. Avskaffande av skatteavdrag för fackavgift, extra avgift för medlemskap i a-kassan plus differentiering av avgifterna, fler karensdagar, hårdare krav på arbetslösa som banar väg för låglönemarknad, avskaffad förmögenhets- och fastighetsskatt, mindre resurser till AMS, 42 000 platser bort från vuxenutbildningen, nedläggning av ALI (arbetslivsforskning), mindre resurser till arbetsmiljöverket, försämrad sjukersättning, hårdare tag för sjukskrivna, privata arbetslöshetsförsäkringar, privata sjukvårdsförsäkringar, valfrihetssystem ( som innebär överkapacitet och fördyringar), marknadsstyrning av vård och utbildning som medfört ökade klyftor och segregation, privata entreprenörer plockar ”russinen ur kakan” och gör enorma vinster på skattepengar mm.
Effekterna är bl a fler arbetslösa och lägre sysselsättning. Skattesänkning med 96 miljarder har inneburit nedrustning av välfärdssektorn och omfördelning av samhällsresurser till de rikas förmån. Nästan hälften av skattesänkningarna går till den fjärdedel av befolkningen som tjänar mest och den fjärdedel som tjänar minst får 6 % av skattesänkningarna. Det är en politik som skapar otrygghet och ökar klyftorna

SAK snuvade oss på behövlig debatt av Bertil Egerö

”Svensk trupp i Afghanistan?” – det kändes som en lovande rubrik för den debattafton i måndags som inledde en Afghanistanvecka på Västers bibliotek. Men den debatt flera hade kommit dit för blev det inte mycket av. Efter mötet frågade jag moderatorn Lotta Hedström från Svenska Afghanistankommittén vad det kom sig. Jo, hon hade valt bort ’konfrontation’, med vilket hon visade sig mena en debatt med Föreningen Afghanistansolidaritet som deltagare. ”De ska komma till tals senare under veckan”, försvarade hon sig. Sant, på lördag kl 1330 visas en dansk film med Afghanistansolidaritet som arrangör. Men någon debatt blir det inte under hela veckan.

Dialog snarare än debatt
Det samtal som nu utspelades mellan Anna Ek från Svenska Freds och folkpartisten Allan Widman visade inte på några särskilt stora åsiktsskillnader – en överraskning för mig, som levat i tron att Svenska Freds står upp för sitt namn. Kanske var Anna Ek, som inte gillade att alls diskutera USAs och andras ’dolda motiv’ bakom kriget, inte så bevandrad i de bredare regionala frågeställningarna, som den oerhört kunnige Ahmed Rashid belyser i sin senaste bok med den talande titeln Vägen mot kaos: USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien. Möjligen hade inte heller Allan Widman läst den, annars borde han inte ha duckat för frågan om vart detta krig, nu på nionde året(!), egentligen leder.
”Afghanistan är den våldtagna modern vars sjuka foster är talibanerna.” Det blev en afghan bosatt i Sverige som satte fingret på den viktiga frågan om alla utländska intressen som – först i det kalla krigets tecken, senare i USAs strategiska maktspel – gjort landet till en krigszon för så många år. Ändå fann varken Anna eller Allan det fel att Sverige deltar i ett krig vars strategi och syften vi inte kan påverka. Förvisso tjänar staten en del på försäljningen av svenska vapen till NATO-alliansen, men inte ens det hade Anna några starkare invändningar mot.

Varför denna låsning?
I lördags spelade Röda kapellet på Stortorget. Mötet hade arrangerats av Afghanistansolidaritet. Kanske blir det fler sådana samarbeten under våren. Då kan det vara intressant att reflektera över varför SAK inte vill träffa den organisationen i debatt. ’Konfrontation’ kallade Lotta från SAK det. ”Jag blir bara utskälld när jag ställer upp med dem”, klagade Anna från Svenska Freds. Jag noterade inte någon av de aktiva från Afghanistansolidaritet bland publiken i måndags. Varför inte?
I höstas höll Afghanistansolidaritet ett offentligt möte i ABF-huset i Stockholm, utan deltagande av SAK. Salen var liten, och absolut packad med intresserade lyssnare. ”Vi lyckades inte få med SAK”, fick jag höra av en arrangör. Samma dag talade jag med SAKs dåvarande ordförande Lena Hjelm-Wallén om mötet – hon råkade delta i ett annat möte i en grannlokal. ”De är så dogmatiska, förstår inte hur komplex situationen i Afghanistan är”, blev hennes korta och avvisande svar. Då måste hon ha vetat att de mest uppskattade talarna var hennes gamla kompisar i politiken, Thage G Peterson och Anders Ferm. Pierre Schori, känd inledare på Västers bibliotek, hör också till dessa ’dogmatiska’ kolleger.
Om Afghanistansolidaritet verkligen vill lyfta debatten och få frågan ordentligt belyst, har de uppenbarligen ännu inte lyckats. Polariseringen är stor. Hur kan vi medverka till ett öppnare debattklimat i Sverige om detta långvariga krig, som dess kanske främste kännare, Ahmed Rashid, menar är ett politiskt haveri för USA och leder regionen in på ”vägen mot kaos”?
Kanske leder denna min ’konfrontation’ till reaktioner från Lotta Hedström och någon representant för Afghanistansolidaritet. Då finns det en chans till mer debatt.

Symboliska småstäder stängs en dag i veckan av israelisk militär av Per Roijer

I de palestinska småstäderna Bil'in och Na'alin på den ockuperade Västbanken har invånarna demonstrerat varje fredag i flera år mot den israeliska muren tillsammans med israeliska, palestinska och utländska fredsorganisationer.
I förra veckan förklarade den israeliska armén, Israel Defence Forces (IDF), Bil'in och Na'alin för stängt militärområde en enda dag i veckan (på fredagar) i flera månader framåt. Den israeliska krigsmakten IDF ger intryck av att vara en stat i staten, och t o m den israeliska tidningen Haaretz protesterade i en huvudledare.
Areej Daibas jobbar på den palestinska myndigheten i Ramallah nära den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. "Israelerna driver oss in i ett religionkrig", säger hon till Demokratisk vänsters besöksgrupp.

Huvudledare i Israels största dagstidning Haaretz,
torsdag den 18 mars 2010

"Den israeliska försvarsmaktens beslut att förklara de palestinska byarna Bil'in och Na'alin för stängda militärområden varje fredag under sexmånader framåt är ett allvarligt antidemokratiskt drag. Ordern av militärkommandot strider mot demonstrationsfriheten.
Beslutet bör genast överklagas till Israels högsta domstol, som bör blockera detta farliga och skadliga drag, som saknar allt berättigande. Friheten att demonstrera är en grundläggande rättighet och en förlängning av yttrandefriheten.
På senare år har [dessa} två byar kommit att symbolisera kampen mot separationsstängslet som skiljer invånarna från deras land. Deras kamp är legitim. Den har bidragit till att Högsta Domstolen beordrat IDF (armén) att ändra stängslets dragning vid Bil'in, vilket IDF fortfarande inte åtlytt – vilket också är ett flagrant antidemokratiskt tillkortakommande.
Byarnas invånare och deras supporters – judar, araber och utländska aktivister – måste ges rätt att protestera och slåss för [fight for] sina rättigheter.
Under åren av demonstrationer i de två byarna har 23 demonstranter dödats, hälften av dem är minderåriga; inga israeliska soldater har dödats.
Demonstrationerna har i de flesta fall varit fredliga, och det var IDF och gränspolisen som ofta utövade överdriven och onödig kraft. Trots besväret [the inconvenience] måste IDF tillåta denna protest. Alternativet skulle kunna bli terrorism.
Försvarsmaktens beslut är allvarligt också ur en annan synvinkel: Det har aldrig företagits någon motsvarande radikal åtgärd mot högerinriktade demonstrationer eller bosättare i territorierna [på västbanken]. Medan bosättare löper amok, bränner fält och drar upp träd med rötterna, skadar egendom och sprider terror som en del av sin kriminella "price tag"-politik, står IDF och polisen och ser på. När vänstern vill protestera och demonstrera förklarar IDF området för stängd militär zon.
Genom detta skadar IDF inte bara ett av de grundläggande värdena för demokratiskt styre, rätten att demonstrera, utan diskriminerar också i sin politik genom att garantera överdriven frihet till laglösa bosättare medan de hårdhänt griper in mot protester från vänster.
Ordern från försvarsmakten är därför motbjudande och absurd, och försvarsministern som är högste befälhavare måste ingripa omedelbart för att göra den ogiltig.

Förklaringar
Denna ledarartikel i Haaretz är intressant på flera sätt. Dels därför att en stor israelisk tidning tar de palestinska och israeliska fredsaktivisternas parti. Dels därför att ledarartikeln i så otvetydiga ordalag beskriver de övergrepp som bosättarna och armén utsätter den palestinska befolkningen för. Den som i den svenska debatten skulle beskriva israeler på det sätt som Haaretz gör, skulle med största sannolikhet få höra att han eller hon är antisemit.
Enligt Haaretz är två tredjedelar av den israeliska befolkningen och två tredjedelar av den palestinska befolkningen för en fredslösning som innebär stopp för Israels utvidgning österut på Västbanken.
Price tag-policy eller prislappspolitik innebär att illegala bosättare på Västbanken förstör palestinsk egendom. Den israeliska staten har efter internationella påtryckningar beordrat bosättare att överge några få provisoriska bosättningar. Många fler bosättningar tillkommer dock ständigt, så antalet växer för varje dag.
Då regeringen beordrat bosättare att dra sig tillbaka från ockuperade hus, har bosättare, som oftast är ortodoxa judiska aktivister, som hämnd förstört palestinska hus, olivträd, fält eller skördar. Eftersom den israeliska armén skyddar bosättarna men inte palestinierna har palestinier fått sätta livet till vid sådana tillfällen. För New York Times korrespondent förklarar en av bosättarna att "den israeliska staten ska veta att det kostar för varje bosättning som dras tillbaka, vi sätter en prislapp".
Sedan den israeliska staten beordrat judiska bosättare att dra sig tillbaka från ett ockuperat hus i Hebron 2008 drog välorganiserade bosättare igång en prislappskampanj som drabbade hela Västbanken.

Mordhot mot Barack Obama av Gunnar Stensson

Lee Harvey Oswald sköt John F. Kennedy, (och blev själv mördad någon vecka senare). James Earl Ray sköt Martin Luther King. Sirhan Sirhan sköt Robert Kennedy. De båda sistnämnda bedyrar sin oskuld, men ingen tror dem.
Det kanske finns anledning att vara mindre tvärsäker. Se på fallet med ”seriemördaren” Tomas Quick. Där förväxlade en träpinne med ett människoben och grundade den fällande domen på misstaget. Misstagen drevs fram av en masspsykos.
Christer Pettersson frikändes från anklagelsen att ha skjutit Olof Palme. Mijailovic högg Anna Lindh till döds med en morakniv.
Mördarna beskrivs i media som drogpåverkade fanatiker, rasister, galningar och alkoholister. De befann sig långt från maktens miljöer, men fick ändå tillfälle att begå morden, till synes till följd av olyckliga tillfälligheter. Detta är något som många har svårt att acceptera. Konspirationsteorierna är följaktligen legio.
Författaren James Ellroy beskriver i sin roman ”Sextusen kalla” hur morden på bröderna Kennedy och Martin Luther King kan ha planerats och genomförts. Bokens lapidariska språk och kravet att läsaren ska ha detaljerade kunskaper om politiska och sociala förhållanden i 1960-talets USA gör den svårtillgänglig.
Aktörerna i Ellroys mordkomplotter är de kubanska exilorganisationerna, den organiserade brottslighetens gudfäder, korrumperade fackföreningspampar, FBI-chefen J Edgar Hoover och Ku Klux Klan: ett ont nätverk som verkar i hatfyllda miljöer.
Mordtekniken är enkel. De resursstarka konspiratörerna spårar upp fanatiker och potentiella mördare som helst ska ha gjort sig kända för öppet uttalade mordhot. De underblåser deras hat, ser till att de blir försörjda med mat och droger, utrustar dem med vapen, transporter, tillträde till möjliga mordplatser osv.
I somliga fall avfyras de dödande skotten av professionella prickskyttar. Det får de som döms aldrig veta. Det är förutbestämt att de skall gripas eller dödas (som Lee Harvey Oswald). Det skall finnas dokumentation om dem i form av pressklipp eller polisrapporter.
I Ellroys berättelse funkar planerna. Spänningen består i de komplikationer som uppkommer då till exempel vittnen måste spåras upp och röjas ur vägen. Men det är förutsedda svårigheter.
Författaren Maja Lundgren skriver i sin bok ”Myggor och tigrar” om mordet på Anna Lindh (som hon hade ett svalt förhållande till): ” Mijailovic var nog sinnesförvirrad men framför allt var han väl en serb som inte gillade att Anna Lindh stödde bombningen av Kosovo.” (sid 314). Mijailovic är just en sådan typ som de verkliga mördarna i Ellroys roman utnyttjar som redskap i ”Sextusen kalla”.
Olof Palme levde under de sista åren av sitt liv i en atmosfär som förgiftades av mordhot, hatkampanjer och beskyllningar. Bland mycket annat anklagades han för antisemitism.
Mordet på Olof Palme kan mycket väl ha genomförts enligt Ellroys modell.

Det finns det ju solklara politiska mord också.
Ett exempel är det extremt exponerade mordet på Hamasledaren Mabhouh i Dubai för ett par månader sedan. Britterna vet nu hur det gick till när Israel kopierade de brittiska passen. De krävde in dem i passkontrollen på flygplatser i Israel och på andra ställen och behöll dem under cirka 20 minuter, dvs den tid det tog att genomföra kopieringen. Vi får hoppas att Ulf Nymark inte utsatts för något sådant under sitt besök i Israel.
Britterna har idag, tisdag, utvisat en israelisk diplomat som en reaktion på mordet och förfalskningen. Han var chef för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad i London.

Samma fascister nu som då.
Det var inte mordet på Hamas-ledaren som väckte min oro, utan president Barack Obamas historiska seger i den långa striden om sjukförsäkringsreformen. Så fort ett framsteg sker träder mörkrets makter fram.
Ungefär halva USA:s befolkning tycks ju bestå av Tea-party-galningar och anhängare till Sarah Palin som ser Obama som en svart utlänning, muslim, antisemit, frihetskränkande kommunist, utövare av social ingenjörskonst och så vidare. De har till och med anklagat Obama för att vilja förvandla USA till ett Sverige. De är passionerade förespråkare för en fri marknad för skjutvapen, inklusive pansarskott, pumpgevär, automatvapen, Usis och allt vad det heter. De påminner om USA:s fascistiska, rasistiska och kriminella kretsar under 1960-talet, så som James Ellroy beskriver dem.
John F Kennedy, Martin Luther King och Robert Kennedy var alla i 40-årsåldern när de mördades. President Kennedy hade lotsat världen genom Kubakrisen. Martin Luther Kings medborgarrättskamp hade kulminerat i Washington. Robert Kennedy hade vunnit det viktiga primärvalet i Kalifornien och var på väg att bli USA:s president 1968. De mördades i triumfens ögonblick.
De var alla populära. Ju mer populära de blev, desto mer passionerat hatades de av samma orsaker och samma sorts människor som de som nu riktar sina lögner och hotelser mot Barack Obama.
Efter att ha vunnit sin största politiska seger sedan presidentvalet kan Obama med hela sin energi ta itu med Netanyahu, finanskrisen, budgetunderskottet och krigen. Liksom Martin Luther King och bröderna Kennedy är han i 40-årsåldern.
Vad rör sig i den soppa av fördomar, dumhet och hat där krigsförbrytaren Cheneys dotter driver sin smutsiga kampanj under beteckningen ”The Al Qaida Seven” mot de advokater som företräder de torterade fångarna från det illegala Guantanamo?
Får president Barack Obama tillfälle att fullfölja den politik som han har mandat för?

Temavecka om Afghanistan

Biblioteket Väster, Örnvägen 66, Lund

Debatt om ”Svensk trupp i Afghanistan?”, måndagen den 22 mars kl. 19.00, mellan Allan Widman (fp) och Anna Ek, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Moderator: Lotta Hedström, Svenska Afghanistankommittén i Lund.

Tisdagen den 23 mars kl. 17.00 berättar Jan Sandström under rubriken ”Hur ser Amnesty på Afghanistan?”
Senare på tisdagkvällen, kl. 19.00, berättar Johanna Fogelström, Svenska Afghanistankommittén, om ”Kvinnors situation och möjligheter i Afghanistan”.

På onsdagen den 24 mars kl 14.00 berättar Lilian Gari om "Orientaliska mattor från Afghanistan".
På kvällen, kl. 19.00, berättar Jenny Anderberg, tidigare Sverigechef för SAK, om ”Utvecklingen och läget i Afghanistan”.

Torsdagen den 25 mars kl. 19.00 belyses ”Afghanflyktingarnas situation i Sverige" i ett samtal med Lotta Hedström, Svenska Afghanistankommittén i Lund, och (enligt ovan samt f.d. språkrör mp), Integrationsprojektet TAMAM.

Lördagen den 27 mars kl. 13.30 visar vi – Föreningen Afghanistansolidaritet – den danska dokumentären ”Krigets barn”. Därefter deltar filmens producent Eva Arnvig i samtal om situationen i Afghanistan.
Senare samma dag, kl. 16.00 Poesi
Introduktion av Lilian Gari, uppläsning bl a Khushal Khan Khatak 1600-talspoet och Jalal-ud-din Rumi, diktare från 1200-talet. Abdulghafoor Amini, Lund, läser egna dikter. Mot kvällningen, kl.18.00, spelar musikgruppen Amanullah från Malmö på traditionella instrument.

Under hela veckan: utställningar med information, foto, afghanska dräkter/kläder och mattor.

Glöm inte Mårtenstorget den 20 mars kl 10-12, då vi visar att vi vill ha hem våra soldater.

Afghanistanmanifestation

Apropå lördagens Afghanistan-manifestation ”Ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan!” på Mårtenstorget klockan 10.

Ian Buruma:
”Minska beroendet av USA”.
”Ett ändlöst krig mot talibanerna är inget europeiskt intresse.”
Socialdemokraterna i Nederländernas koalitionsregering orsakade nyligen en regeringskris genom att kräva att den nederländska truppstyrkan i Afghanistan tas hem.
En del av orsaken till beslutet var Nederländernas erfarenhet från kriget i Bosnien under 1990-talet, då landet fick ta på sig skammen för massakern i Srebrenica. Lätt beväpnade nederländska soldater befann sig då på plats men fick inte det stöd som var nödvändigt. ”Världen såg på medan olyckliga nederländska soldater tillät Mladics tungt beväpnade serber att massakrera 8000 bosniska män och pojkar.”
Buruma hävdar att européerna inte kan fortsätta att delta i militära äventyr som satts igång av USA. Han skriver: ”Demokratiska länder kan inte riskera sina soldaters liv utan medborgarnas stöd. Den enda lösningen är att Europa minskar sitt beroende av USA och i stället tar större ansvar för sin egen säkerhet.”
Detta kan inte åstadkommas på nationell nivå. Inget europeiskt land är starkt nog. Men utan en gemensam regering kan det inte finnas någon gemensam försvarspolitik.”
Buruma drar slutsatsen att ”vilka Europas intressen än är så är det osannolikt att de tas bäst tillvara genom ett till synes ändlöst krig mot talibanerna.”
Sydsvenskan 14/3

Studiecirkel om Afghanistan

"I svårbedömbara lägen bör man vända sig till Ahmed Rashid, rådgivare till världens alla härskare och kunnigare om Afghanistan än någon annan", skrev Olle Svenning nyligen i Aftonbladet. Det är precis vad vi tänker göra.
Studiematerial är kapitlen som handlar om Afghanistan i Ahmed Rashids "Vägen mot kaos – USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien".
Den pakistanske journalisten Ahmed Rashid har bevakat utvecklingen i den här delen av världen i trettio år. Hans tidigare böcker "Talibanerna" och "Jihad" blev internationella bästsäljare. Nu granskar han hur det går med den utlovade uppbyggnaden av Afghanistan. Hans dom är hård: narkotikaekonomin blomstrar, al-Qaida har vind i seglen och talibanerna växer sig allt starkare i takt med att lokalbefolkningen reagerar mot den utländska militära närvaron och de uteblivna förbättringarna.
Välkommen att delta i vår studiecirkel om Afghanistan. Du behöver inga förkunskaper. Vi läser och diskuterar tillsammans. Vi planerar att ses vid fyra tillfällen med start måndagen den 11 april.
För att anmäla dig mejlar du anders.davidson@telia.com.
Hör också av dig om du har frågor.
Afghanistansolidaritet Skåne

”Hallå, det är bara jag!”

En musikalisk helkväll med Thomas Wiehe & Midnattskören
Välkommen till en föreställning med sånger från visartistens samlade produktion!
Nyskrivna körarrangemang till sångerna har gjorts av Maria Lindström, Niels Graesholm, Gisen Malmqvist, Erik Petersen, Gösta Petersen och Linda Alexandersson!
Medmusikanter på scenen är Gisen Malmqvist & Martin Landgren
Lunds Stadsteater 20 och 21 mars
kl 19.
Babel i Malmö 10 och 11 april kl 19 Biljetter:
Biljettbyrån i Lund 046 - 13 14 15
www.ticnet.se 0771-70 70 70 www.kulturcentralen.nu 040-10 30 20 (Malmöföreställningarna)

Affisch

Doc Lounge, Lund, 23/3

ENJOY POVERTY (90 min, Holland, eng text)
REGISSÖR: Renzo Martens
SAMTAL: Exlusivt SKYPE- samtal med konstnären och tillika filmens regissör Renzo Martens som kommer att befinna sig i metropolen New York.
DJ: I soffan denna kväll hittar vi Märta Leffler från Ariman
TID: Dörrarna öppnar 19.00 Film ca 20.00
PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64 ENTRÉE:60 kr
ENYOJ POVERTY är ett konstprojekt och en mycket provocerande dokumentärfilm som ställt till rabalder på filmfestivaler runt om i världen. Renzo Martens konstprojketet kan anses vara helt galet och osmakligt men det ställer också viktiga frågor och ger en svidande kritik mot den rikare västvärlden.
Renzo Martens reser runt i afrikanska Kongo under två års tid, från huvudstaden Kinshasa till långt in i djungeln. Han filmar hjälparbetare, ställer provocerande frågor och ifrågasätter den vita mannens sätt att hjälpa de fattiga. Han avslöjar FN, som delvis beskyddar rika guldprospektörer och konfronterar Läkare utan gränser.
I flyktinglägren och bland de hårt arbetande på plantagen i Kongo är de enda som kan försörja sina familjer de utländska läkarna, de utländska fotograferna och de utländska biståndsarbetarna.
Filmens provocerande tes är att fattigdomen är Kongos största naturtillgång och att invånarna måste lära sig att tjäna pengar på den.
SO ENJOY POVERTY!

Kulturtips

Berättarfestival Edda - från skapelse till ragnarök
Ur intet uppstår världen, brutna eder och svek leder till dess undergång, på Teater Sagohuset i Lund 19 mars kl. 19:00.
Läs mer

I natt! I natt!
På Lunds Stadsteater 19 mars kl 19.00
Läs mer

Lång Dags Färd mot Natt
På Bryggeriteatern 17 mars - 31 mars.
Fre 19 mar kl. 19:00
Läs mer

Berättarfestival Sången om Bjowulf
En berättelse om drakar och döda släktens guld, på Teater Sagohuset i Lund 20 mars kl. 19:00.
Läs mer

Sophie Zelmani + Support: Prince of Assyria
på Palladium 20 mars kl. 19:30.
Läs mer

Berättarfestival Alla Berättares dag
20-års fest, på Teater Sagohuset i Lund 21 mars kl. 18:00.
Läs mer

Biograf Spegeln - Carmen av Bizet - Önskerepris
Repris av den populära Met-föreställningen. På Biograf Spegeln söndag 21 mars kl 13.00
Läs mer

Melingo (Argentina)
På Palladium 21 mars kl 20.00
Läs mer

OZ
En förtrollande föreställning! Om att vara sig själv och upptäcka egenskaper som du inte visste att du hade. En hjärna till exempel. Eller ett hjärta. Färgsprakande, visuell och musikalisk, på Moomsteatern 13 mars - 25 april
Sön 21 mar kl. 14:00
Läs mer

Klabbes Bank
Välarrangerat, vackert, varmt... och skitigt! Måndag 22 mars kl 19.30 på Victoriateatern
Läs mer

Stirraren
På Lilla Teatern i Lund 23 mars kl 19.00
Läs mer

CINDERELLA
Performanceartisten Ann Liv Young från New York är tillbaks med en ny sagoklassiker, Askungen som får sin urpremiär på Inkonst. 24 mars kl 19.00
Läs mer

Porslinsnegrer
Av Dennis Magnusson, i regi av Dennis Sandin. Spelas på Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 16 april
Ons 24 mar kl. 19:00
Läs mer

Blush - urpremiär - SU-EN Butoh Company
Urpremiär för feberhet dansföreställning i rodnande rött. På Dansstationen, Palladium 25-27 mars.
Tor 25 mar kl. 19:30
Läs mer

Carmen Souza (Portugal/Kap Verde)
Morna i modern tappning. På Inkonst 25 mars kl 20.00
Läs mer

FILM OCH SAMTAL: JAG KÖPTE EN REGNSKOG & GLOBAL MILJÖ
på Biograf Spegeln 25 mars kl. 18:30.
Läs mer

GIRL MONSTER – THE NAKED PERFORMERS
Legendariska Chicks On Speed presenterar en kväll med videokonst, föreläsning, performance och musik tillsammans med flera internationella gäster. På Inkonst 26 mars kl 21.00
Läs mer

Midnattsdopp På Ribersborgs Kallbadhus
Midnattsdopp under stjärnorna på Ribersborgs Kallbadhus 26 mars kl 20.00
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Egen vinning som livsprincip

”Den dominerande människosynen handlar om att människan är som bäst när hon lever sitt liv i konkurrens med andra och om att samhället är som bäst när det är uppbyggt kring en rad kontraktsmässiga relationer mellan autonoma individer, som alla primärt söker sin egen vinning. Den kapitalistiska marknadsekonomin har gjort tävlingen till en livsprincip – för elever i skolan, för arbetssökare och arbetstagare, för varor, för företag, ja för själva känslan av att jag har ett värde.”
Ur ”Tyckfriheten” av Nina Björk, DN Kultur 15/3

DV:s studiecirkel i Palestina och Israel av Per Roijer

Demokratisk vänsters studiegrupp om Palestina befinner sig i Jerusalem eller Al Quds som är det arabiska namnet samtidigt som staden exploderat i oro.
Hamas uppmanade palestinierna på Västbanken, i Gaza och i Jerusalem att göra tisdagen till en vredens dag. Även den palestinska myndigheten i Ramallah står bakom uppmaningen, om än inte öppet, säger oss personer inom den palestinska administrationen.
Ungdomar kastade i tisdags sten och brände bildäck på sex eller sju ställen i Östra Jerusalem och i gamla stan, och polisen svarade med tårgas, ljudbomber, gummikulor, övervåld och arresteringar. Palestinska ungdomar har lagt ut bilder på Youtube av ungdomar som slagits blodiga av polisen på Via Dolorosa i gamla stan.
Den bild av de israeliska provokationerna mot palestinierna i Jerusalem och på Västbanken, som är välkänd i Sverige och i väst, men som ändå är omstridd, bekräftas för oss gång på gång av alla vi mött, Sveriges generalkonsul i Jerusalem, svenska och utländska solidaritetsarbetare, judiska oppositionella, lokala politiska ledare i Hebron och Betlehem samt ledande inflytelserika universitetschefer i Hebron och Betlehem.
Det är folkfördrivning som pågår, och det är lätt att förstå den frustration som den palestinska befolkningen känner och som tar sig uttryck i våldsamheter.

Inte som förr av Gunnar Sandin

Nej, det är inte som förr i V-Lund, om man med förr menar till exempel fyra–fem år sen. Äkta sämja råder och försök (inte minst från undertecknad) att väcka gamla antagonismer till liv misslyckas jämmerligen. Anders Neergaard som var portalfigur i den nytraditionalistiska falangen har som tidigare berättats flyttat till Malmö, men redan innan dess hade de allra flesta av hans bundsförvanter troppat av, till andra orter eller privatlivet.
Men det är inte heller likadant som för tio eller tjugo år sen. Då var Lunds partiförening av samma storleksordning som den i Malmö och hade samma anspråk på inflytande. Men nu? Se bara på valet av ombud till partiets kongress i början av maj. Skåne har sjutton ombud. Av dem kommer enligt valberedningens förslag, som med all säkerhet går igenom, ett från Lund, föreningens ordförande och tillika kommunalpolitiska sekreterare Daniel Stolt. Det är lika många som från Hässleholm, Höör, Klippan, Svalöv och Svedala, ett färre än från Kristianstad, två färre än från Landskrona och hela fem färre än från Malmö.
Nytraditionalismen är inte död, om man ser till kandidaternas självdeklarationer i medlemstidningen. ”Vi får aldrig kompromissa bort vår egen politik”, [inte] ”radera ut oss som Vänsterparti”, ”man [har] ändrat uppfattning i en rad för partiet centrala frågor utan en demokratisk process”, ”Vänsterpartiet måste behålla sin marxistiska, proletära och revolutionära innehåll”, ”Jag är en av dem som har haft svårast att förstå vårt partis agerande när det gäller samarbetet med S och Mp”, ”vi måste synas som parti och undvika att framstå som ett bihang till S och Mp”, ”Jag önskar att vi visar att vi inte är de ’rödgröna’ utan att vi är Vänsterpartiet”, ”Vi skall … inte vara rädda för att kritisera borgerlig politik, även när den förs fram av S eller Mp”, ”jag var och är kritisk till att vi har satt oss i denna situation inför valet”. Citat från nio av de föreslagna ombud. Nog märker man en viljeinriktning hos valberedningen.
Ett av ombuden är Jörgen Persson från Svedala som besöker Vänsterpartiet i Lund nu på söndag. Han står främst på riksdagslistan i Malmöhus södra. Det är tveksamt om han blir något förstärkning till riksdagsgruppen, säger initierade personer. Fast det är med nuvarande opinionssiffror tveksamt om han kommer in. Partiet gjorde nu inte det i denna valkrets förra gången.
Lund är valkretsens överlägset starkaste partiförening och många hade väntat sej att någon därifrån skulle toppa listan. Men ingen av de tillfrågade ville! Det var sannerligen annorlunda förr.

Tredje torsdagen i Tor av Lucifer

Det har suttit långt inne men just då detta skrives, under torsdagen, så händer det. Varmluftsgenombrottet från sydväst är massivt och med det kommer säkert också tranorna. Jag har inte sett eller hört dem i år, men nu kommer de alltså och därmed kan det gamla talesättet åter besannas: Tredje torsdagen i Tor trär tranan trin på Skånes jor. Det är nåt visst med de gamla talesätten.

Leve årstiderna!
Våren är en farlig tid och efter en sådan här vinter får man vara beredd på allt. Och allt går mycket snabbare nu för tiden. Jag ser att Hallands nation i Lund fattat galoppen. De har nu i Lund introducerat speeddating, såvitt jag förstår en snabb och rationell metod för kontakter mellan könen. Helt enkelt Taylorismens genombrott vad gäller parbildning. Jag ser fram mot ett reportage i Lokaltidningen.
Men allvarligt talat, visst är det fantastiskt det här med årstidsväxlingarna. Det kommer som en chock att det plötsligt är ljust både klockan sex på morgonen och sex på kvällen. Det är knappat man tror sina ögon. Och vilken källa till glädje och omväxling årstiderna erbjuder! De slår det mesta som inslag i livet.

Moderaternas farmarlag
Veckans intressantaste politiska nyhet var den undersökning Svenska Dagbladet gjort om de 25 översta namnen på Sverigedemokraternas riksdagslista. Det visade sig att hälften av dessa kandidater är tidigare moderater – ”moderaternas farmarlag” som en bloggare på nätet kallade dem.
Det viktiga med detta är att det borde bli slut med snacket om SD som en vågmästare mellan vänster- och högerblocken. SD är förvisso ett populistiskt parti, men det är högerpopulistiskt och kommer i alla viktigare ärenden att stödja den borgerliga linjen. Det hindrar inte att SD ju också har tagit röster från vänstersidan. Det är förstås allmänna missnöjesröster och röster från folk som har gått på att alla problem i samhället hänger samman med invandringen. Får vi bara stopp på det kan den svenska flaggan vaja stolt. SD är nämligen något så ovanligt som ett nationalistiskt parti med fäbless för svensk folkdans och falukorv. Hade Heidenstam levt hade han varit Sverigedemokrat. Jag kan plötsligt se att invandrarfientligheten inte är det centrala för SD. Den är ett viktigt inslag, väl lämpat att fånga röster bland de i arbetarklassen som i sina bostadskvarter ser de faktiska problem som segregationen och invandrartätheten fört med sig. Men det centrala, övergripande, ideologiska för SD är nationalismen.
Det blir en viktig uppgift i valrörelsen inte att kalla dem rasister – det skulle bara gynna dem– utan högermän. Att de förtjänar att kallas så står klart när man läser t.ex om familjepolitiken i deras partiprogram. Att de också som personer har avsöndrats från den politiska högern bara stärker bilden.

Från köttbranschen
Jag ser att Sydsvenskans nätupplaga toppar med nyheten att en bedövad men levande gris har skållats vid SCAN:s slakteri i Kristianstad. Ja, som någon skrev i höstas när grisarna senast var aktuella: vi ser framför oss bilden av den kapitalistiska utsugningen där de som finns överst suger ut dem som är nedanför och dessa plågar i sin tur de som finns på nästa nivå. Underst finns grisbonden, sen slakteriarbetaren och allra underst grisen.
Nu faller det sig dock så att alldeles efter den här artikeln kommer i Sydsvenskan en stor glad rubrik: ”Vilken mat vill du ha på Malmöfestivalen?” . Mja, kanske inte fläskkorv, är man böjd att svara.

Våta företeelser av L-A Jönsson

Ica

Det är torsdag och inspirationen att skriva saknas. Jag ger upp och sticker till ICA på Fäladen för att handla hem lite mat. Ja Konsum lade man ju ner får något år sedan och den lär väl ej återuppstå. Väl inne i denna moderna butik fick jag som av en händelse inspiration, d.v.s. blev förbannad. Vad hittade jag i fiskdisken om inte färsk makrill från Spanien. I mitt huvud är makrill en fisk som man förr i nordvästra Skåne kunde köpa av en fiskhandlare på cykel. Makrillen är Bohusläns landskapsfisk. Just nu befinner sig förmodligen fisken långt ut i Atlanten för att senare komma in i Skagerack.
Hur mycket miljö kostar inte detta att alltid oavsett säsong ha varorna till försäljning. Samtidigt som vi uppenbarligen importerar fisk läggs fiskebåtar upp och kulturer och miljöer längs våra kuster omvandlas till lekplatser för Stockholmare!

Kockums
Apropå förekomsten av liv under vattenytan så ifrågasätter jag regeringens beslut att ge Kockums i uppdrag att utveckla en ny generation ubåtar. Idag har vi i marinen fem moderna ubåtar. Två av dem är av moderniserad landskapsklass och det är väl de två som så småningom skall ersättas. När vi talar om kostnaden för en ubåt handlar det om miljarder. Eftersom det endast kan omfatta ett par enheter måste utvecklingskostnaden per enhet vara ofantligt stor och man undrar varför en eventuell beställning inte borde läggas utomlands. Kockums ägs av Thyssen Krupp som på HDW själv producerar ubåtar för tyska marinen samt för export.
Den tyska ägaren har tidigare hotat med att flytta utvecklingsdelen från Malmö till Karlskrona vilket kunde resultera i ett tapp av kompetens. Regeringen lägger därför nu uppdraget till Kockums och hoppas på bibehållen ubåtskompetens och eventuella exportorder. Själv tror jag det är bortkastade pengar. Det vi exporterat i form av ubåtskompetens omfattar en order till Australien samt utförsäljning av äldre ubåtar till Singapore.
Jag tror att regeringens satsning på en ny generation ubåtar motiveras av deras syn på svenskt deltagande i internationella operationer och mindre i synen på en hotbild mot Sverige. Idag har vi en ubåt som är avsedd för internationella uppdrag. De nya ubåtarna skall även de utformas så att de kan skickas ut för internationella insatser.
Man kan därför fråga sig om inte dessa miljarder utifrån svensk territorialförsvar skulle gjort bättre nytta lagda på andra delar av det svenska försvaret. Ett alternativ är att fasa ut hela ubåtsvapnet.
Föregående år valde materialverket att beställa bandvagnar från Finland i stället för att köpa från Hägglunds. Undrar vilken kalkyl man avser att arbeta med i fallet ubåtsinköp.
Kanske Lucifer har några synpunkter att tillföra.

Nya regler i USA:s relation med Israel? av Gunnar Stensson

Krisen i Mellanöstern fortsätter. Israel kränker palestinierna, trotsar USA och hotar att bomba Iran. Hamas utlyste i tisdags en ”vredens dag”. Stora demonstrationer mot etnisk rensning genomfördes i östra Jerusalem. De riktades mot Israels plan att bygga 1600 judiska bostäder i området Ramat Shlomo.
Arabstaterna kritiserar Israels upptrappning av det ”religiösa kriget” i Hebron och Jerusalem. Motsättningarna kan leda till en tredje intifada. Risken att Israel unilateralt bombar iranska kärnanläggningar är uppenbar.
Det amerikanska sändebudet Georg Mitchell inställde sin planerade resa till Israel och deltar i stället i ”kvartettens” (USA, EU, Ryssland och FN) möte i Moskva kommande helg. Tillsammans med Ban Ki-moon, Hillary Clinton, Catherine Ashton, Tony Blair och Rysslands utrikesminister ska han diskutera situationen i Mellanöstern.
Brasiliens president Lula da Silva besöker i dagarna Israel och Palestina. Israels utrikesminister Avigdor Lieberman bojkottar honom för att han inte inledde med ett besök vid Theodor Herzl´s grav. President Lula valde då i vredesmod att i stället lägga en krans på Yasser Arafats grav.
Netanyahu reser till USA för att tala till judiska lobbygrupper.
Hillary Clinton säger: ”We have a close unshakable bond between the United States and Israel.” Hon tycks ha fått kalla fötter.
Tidningen Haaretz hoppas att spelet i Mellanöstern i fortsättningen ska föras enligt nya regler. USA måste ställa villkoret att den israeliska ockupationen upphör. Bara under den förutsättningen kan USA:s ekonomiska, politiska, diplomatiska och säkerhetsmässiga stöd till Israel fortsätta.
När DV:s studiecirkel återvänder från Hebron har den med sig intryck från vad som kan vara ett historiskt paradigmskifte i Mellanösterns historia.

Vad skall in – sol och vind av Sven-Hugo Mattsson

I dagarna är det 30 år sedan vi folkomröstade om atomkraften. Vi som skanderade att solen och vinden skulle in har fått rätt. Det är bara det att atomkraften ligger som en våt filt över de kraftfulla satsningar som borde göras. Nu görs det saker, skall erkännas, både vinden och solen subventioneras, men det går för sakta.
Det är intressant att se hur partierna, över tiden har ändrat ståndpunkt. De som ändrat sig mest är KD och C. De har gått från att atomkraften skulle avvecklas inom 10 år till att vi nu skall behålla den för evigt. Men sen kommer faktiskt V och MP, de har ändrat sig från just 10 års avveckling till att atomkraften skall förbli kvar. Att ha en skrivning att ”atomkraften skall fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd”, betyder just att den skall bli kvar. Vi kommer alltid att jobba för bättre välfärd och vi får nog aldrig ner arbetslösheten till de nivåer vi hade innan atomkraften. Ett parti som menar allvar med nerläggning måste också ha en klar plan för nerdragningen, typ lägg ner en reaktor var tredje år. Det är egentligen bara S och M som står kvar vid sina ståndpunkter. Nu har alla rätt att ändra sig, det finns ju faktiskt inte kvar en enda rikspolitiker kvar från 1980. Man skall också komma ihåg att folket har ändrat ståndpunkt. Just detta är intressant, svenska folkets mentala ändring i den här frågan. Vi har ju i och för sig bytt ut en generation mot en annan men svenskarnas förändring från en stark vilja att sänka veckoarbetstiden till ett absurt konsumtionssamhälle är slående.
Här i Lund samlades det in 17.000 namnunderskrifter mot det P-hus som ligger vid Drottensgatan. Nu har vi byggt ytterligare några citynära p-hus och frågan är okontroversiell. Om jag kommer ihåg rätt fanns 1980 två externa köpcentra, Wessels och Obs Burlöv, Lund höll fortfarande emot. Nu står köpladorna på parad i den skånska värdefulla myllan. Inte bara byggnaderna tar plats, de bygger också på stora asfalterade parkeringsytor. Livet flöt lite lugnare då och många tyckte att vi skulle ta ut tillväxten i form av kortare arbetsvecka, man tyckte att det fanns ett större värde i mer fritid än mer prylar. På den tiden sågs detta som lösningen på att få livspuzzlet att gå ihop. Det fanns nog aldrig någon majoritet för 30-timmarsveckan, men frågan kokade och mitt eget fackförbund, SEKO, hade ett kongressbeslut om att verka för 30-timmarsvecka. Nu är frågan stendöd, frågan syns sällan i debatten. 1980 hade vi precis sänkt pensionsåldern från 67 år till 65. Nu påstås det på fullt allvar att vi måste jobba längre. Måste?
Om jag minns rätt delade det ut runt 20 reklamblad i månaden och reklamkanalerna hade inte börjat sända sin meningslösa och närmast förnedrande reklam. Nu delas det ut mer än 100 reklamlappar i månaden och reklamkanalerna är fler än vi kan räkna. Leve SVT.
Jag var naiv nog att tro att man menade allvar med att atomkraften skulle avvecklas. Det togs ju faktiskt ett beslut i riksdagen att atomkraften skulle vara nerlagd just i år, 2010. Göran Persson var aldrig min favorit men det var hans regering som lade ner två reaktorer för ungefär 10 år sedan. Atomkraften är ett föråldrat energislag som han ungefär uttryckte sig. Det faktum att de flödande energislagen nu kommer på bred front och att det faktiskt till synes fanns en majoritet för att lägga ner atomkraften i riksdagen gjorde mig optimistisk. Men sen C, V och MP helt ändrade ståndpunkt inser jag att atomkraften är evig.
Två saker kommer jag dock att slippa. Diskussionen när man tar bort kommunernas vetorätträtt mot uranbrytning. Med en evig atomkraft kommer vi nog att tvingas bryta vår egen uran. Sen slipper jag också att vara en del av de 4000 generationer som skall hantera våra atomsopor.

Maud och feminismen av Bengt Hall

Måndagens SDS innehåller en helsides artikel undertecknad av Maud Olofsson. Den handlar om kvinnojobb. Ordagrant säger hon: ”Med vänsterns politik skall kvinnor tillbaka till spisen och skurhinken, hållas kvar i låglöneyrken och samtidigt betala världens högsta skatter. Kvinnor skall enligt vänstern helt enkelt inte ha särskilt mycket pengar att röra sig med. Hur har Mona Shlin (S), Maria Wetterstrand (MP), Peter Eriksson (MP) och Lars Ohly (V) mage att kalla sig feminister?”
Vad är det som får Maud att så ta till brösttonerna? Jo hon har upptäckt att det är så få kvinnor som driver företag och med sin sedvanliga handlingskraft har hon nu gett Almi i uppdrag att ta fram särskilt förvärvsprogram för kvinnor. Uppenbarligen är det vänsterns skuld att kvinnorna inte i tillräcklig omfattning startar städbolag trots Rutavdraget.
Hennes argumentation är intellektuellt ett bottenmärke. En orsak till bristen på kvinnligt företagande, enligt henne, är att den offentliga sektorn varit stängd för konkurrens och entreprenörskap. Så om ännu mer av vården, ännu mer av utbildning, ännu mer av hemtjänsten mm privatiseras så blir det fler välbetalda kvinnojobb, enligt Maud. Är tanken att kvinnor ska starta småföretag som fixar det elektriska, som bygger hus, drar rör, gör måleriarbeten etc? Nä, hon tänker nog att kvinnorna även i fortsättningen ska stå vid spisen och skurhinken, dvs traditionella kvinnojobb. Alltså tjänstesektorn. Samtidigt vet vi att merparten av de privata tjänsteföretagen är stora vinstdrivande företag, inte sällan ägda av riskkapitalbolag med säte i ökända skatteparadis. Dessa företag bygger dessutom hela sin vinstkalkyl på bidrag från den offentliga sektorn. Och vad säger att det blir fler jobb för att kvinnor lämnar den offentliga sektorn för att arbeta privat? För Maud Olofsson är det finare att arbeta i ett privat företag än i den demokratiskt styrda offentliga sektorn.
Det skulle vara intressant att veta vad Maud Olofsson lägger in i begreppet feminism.

Genmäle av Lars-Anders Jönsson

Ursprungsartikeln med kommentar finns här.
Anne-Li Lehnberg, omnämnd som "den kvinnliga journalisten" sa... Inte någonstans i min artikel, eller senare i mitt svar på Lars-Anders Jönssons insändare i Flamman, står att jag tycker ”att det fanns en hel del som var bra under Talibangregimen”. Det är en ohederlig förvrängning av mitt arbete. Min artikel är en intervju med den afghanska feministen Mariam Rawi. Jag skriver att Mariam Rawi anser att det inte har blivit bättre, utan i vissa fall sämre för kvinnorna i landet, sedan invasionen. Det är stor skillnad. Kom gärna med kritik, men se till att det blir korrekt!

Anne-Li Lehnberg på Flamman är upprörd över ett avsnitt jag skrivit i VB den 29 januari. ”I tidningen Flamman kan en kvinnlig journalist förklara att det fanns en hel del som var bra under Talibangregimen. Jag citerar: ”Sedan är det givetvis inte så enkelt att precis allt var bättre under talibantiden och sämre nu.”!
Av orden ”jag citerar” borde det framgå att journalisten enbart skrivit det stycke jag omfattat med citattecken. Den föregående meningen är min tolkning av citatet.
Så i efterhand ser jag att jag i min omskrivning borde använda ordet bättre i stället för bra, d.v.s. att det fanns en hel del som var bättre under Talibanregimen.
Ordet bättre betyder naturligtvis något annat än bra, men det förändrar inte de slutsatser jag redovisar i mitt inlägg. Att jag använder ordet bra avspeglar hur jag uppfattar de vänsterröster jag läser och hör. Vänstern fokuserar på det som är negativt och undviker att ta upp det eventuellt positiva. Allt stannar vid en bild av att det var bättre eller till och med bra under de tidigare förtryckarregimerna.
I min insändare i Flamman talade jag för en rapportering som även tog upp de framsteg som gjorts i Afghanistan, för sådana finns. I Anne-Li Lehnbergs replik förmedlas en mening som till sin konstruktion tycks vara gjord för att kunna missuppfattas, vara tvetydig. Bättre är om Flamman strävade efter tydlighet när den skall beskriva vad som varit och vad som skett under dessa år i Afghanistan. Det vore till och med hederligare.
Lars-Anders Jönsson

* Artikeln ”Sämre för kvinnor i Afghanistan” återfinns i Flamman av den 10 december 2009.
Inlägget ”Bättre för kvinnor i Afghanistan” med kommentar återfinns i Flamman av den 8 januari 2010.

Visst nappar det – ibland av Stig Henriksson

VB vill ännu en gång återge en av Stig Henrikssons krönikor i VLT för att den inte skall missas här i söder. Hans krönikor är mycket läsvärda och de avslutande citaten klart njutbara.

I min ungdom fiskade jag ofta. Efter en lång vandring kom man till sjön eller älven som var målet. Visst fanns det dagar med god fiskelycka, men allt som oftast kastade man ut gång på gång helt utan framgång och fick vända hemåt med tom fångstväska. Och hur många gånger man än brutit vattenytan så var den efteråt lika oberörd som innan.
Det liknar inte så sällan ett kommunalråds bemödanden. Den mesta tiden går åt till att hålla igång det löpande och försöka ta tag i problem vartefter de dyker upp. ”Ett helvete i taget” lär ha varit Olof Palmes paroll för sådant.
Men så strävar man efter att få utrymme för framåttänk. Man har idéer om utvecklingsprojekt och de bygger ofta på att få flera aktörer som drar åt samma håll. För ekonomisk tillväxt t ex finns en utvecklad modell för den typen av gemensamma tag. Den kallas Triple Helix och där är tanken att det allmänna, forskningen och näringslivet koordinerar sina ansträngningar för att skapa tillväxt. Men arbetssättet kan även gälla även samhälleliga problemlösningar, kulturprojekt mm.
Men trots ansträngningar, möten och uppvaktningar får man ofta konstatera att det inte blev något av. Kanske idén inte var så bra. Eller så lyckades det inte att hitta upplägget som skulle få flera intressenter att se fördelarna. För mycket handlar ju om detta; att liksom parallellisera olika aktörers intressen så att vi kan hitta ett gemensamt mål där alla kan vara vinnare om det uppnås.
I ens mörka stunder vill man hålla med Predikaren om att allt är ett jagande efter vind och fåfängligheters fåfänglighet. Idén var inte så ny för ”intet nytt sker under solen”. Eller så stupar projektet på någon annan omständighet utanför ens kontroll. Och visst blir man klokare av misstagen, men ”där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.”
Men ibland fungerar det! Efter att mödosamt klarat av allt som stått i vägen för fiskafänget så har man vandrat hela den långa vägen fram till sjön. Oförtrutet har betet kastats i och när kvällssolen redan spelar i vattnet kommer belöningen; det där omisskännliga rycket i linan som gör att den långa vägen hem känns kort. ”Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får.”
Stig Henriksson

"Det är en extremt liten skillnad mellan att fiska och att stå brevid en sjö och se ut som en idiot."
okänd

Tänker kommunstyrelsen hålla löftet om Mötesplats Klostergården?

Klostergårdsborna är tålmodiga. Fem år har gått sedan Klostergårdens fritidsgård revs. Den ersattes med paviljonger som placerades i parken med tillfälligt bygglov till 2008.
Servicenämnden utarbetade planer för en mötesplats vid Klostergårdsskolan och torget. Byggnaden ska innehålla ett bibliotek som också fungerar som skolbibliotek, lokaler för skolans bild- och ljudverksamhet och för fritidsklubben, liksom för Klostergårds-borna.
I ekonomiplanen 2009-20-11 beviljades 31 miljoner kronor. Den 24/2 2010 bekräftade Serviceförvaltningen genom Helena Nilsson och Anders Eson Dueck att projekteringen blir klar juni 2010 och byggstart beräknas i november samma år. Inflyttning kan ske i augusti 2012. Det är bara att trycka på knappen.
Men kommunstyrelsen har inte anslagit de medel för hyra och driftskostnad som är nödvändiga för att fullfölja projektet!!!
Urban Olsson, chef för Kultur-Fritid, och ekonomichefen Per Hellman framhöll i ett PM den 22/1: Planer för genomförande är långt framskridna och att avbryta arbetet nu leder till negativa konsekvenser.

• Kultur- och fritidsförvaltningens verksamhet kan inte utvecklas.
• Målet att förädla Klostergårdens centrum estetiskt och ändamålsenligt kan inte uppnås
• De boendes förväntningar på en ny mötesplats infrias inte.
• Kyrkans planer på omvandling av torgbilden måste förändras.
• Tillståndet för paviljongerna för fritid och bygglek på parkmark gick ut 2008.
• Paviljongerna är dyra och fungerar dåligt.
• Ökad årskostnad i driftbudget på cirka 2 500 tkr stod klar redan 2007, då frågan om genomförande överlämnades till Servicenämnden.

Hur länge till tänker ni, kommunstyrelse- ledamöter, missbruka vårt tålamod genom att vräka ut medborgarnas pengar på dyra, snart utslitna paviljonger, ockupera knapp parkmark, som skulle ha återlämnats 2008, och nonchalera skolans, bibliotekets och Klostergårds-bornas behov?
Klostergårdens byalag
Gunnar Stensson

Tåg till Gunnar

Gunnar Sandin fyllde 70 häromdagen. En märklig man värd att uppmärksamma.
Värmlänning som tagit Skåne till sitt hjärta. Manisk vandrare och idog samhällsomstörtare. Tågfantast och språkekvilibrist. Många av lundavänsterns långvariga traditioner (vissa finns kvar, andra har efterhand begravts) bär hans signum: Bokcaféet, sommarläger, musikläger, Veckobladet (Grr), Blåsorkestern, vandringar m.m.
I söndags blev han firad av Röda Kapellet. Som upphovsman, idog övertalare, envis organisatör och basal tubaist är han ett med orkestern. Kapellet hade förberett sig genom att öva in Håkan Carlssons fantastiska tågsvit som spelades enkom för Gunnar i samband med den vanliga repetitionen, som sedan trettiofem år äger rum på söndagskvällarna.
Dirigenten Per Falk överräckte en tågvissla som Gunnar fick ansvaret för och som i viktiga passager i sviten interfolierade blåsarna. Orkesterns födelsedagspresent var ett presentkort till Folkoperans Weillopera Silversjön.
I pausen avtäcktes köksavdelningens present till Gunnar: en jättetårta gjord av chokladkaka, grädde, praliner mm och i form av ett tåg. På lokfronten fanns inskriften Gunnar. Och så sjöng vi och hurrade. Och åt upp tårtan.
bh

Appellmöte

Nu är tid att agera och synas, när soldater börjar dö och en debatt om att vi faktiskt är i krig kommer igång.
Lördagen den 20 mars kl 10-12 håller Afghanistansolidaritet Skåne appellmöte med flygbladsutdelning på Mårtenstorget i Lund.
Parollerna är "Ta hem soldaterna – öka biståndet till Afghanistan" och "USA ut ur Afghanistan".

Seminarieserie

Statens roll och funktion
Synen på staten ingår i marxismens grundläggande teorier. Med de ekonomiska och politiska förändringarna som bakgrund är det aktuellt att påminna om det marxistiska statsbegreppet. En av anledningarna är anslutningen till EU och behovet att diskutera EU som stat och EU:s statsapparater i den aktuella praktiken.
Tillsammans med Vänsterpartiet Malmö och Föreningen för samhällsinformation arrangerar Kvarnby Folkhögskola en serie öppna seminarier som ska belysa saken närmare.
Första seminariet: Teorin om staten
Tid: söndagen den 21 mars klockan 12.00
Plats: Nobelvägen 51 i Malmö
Vi diskuterar den marxistiska statsteorin och förnyar bekantskapen med grunderna. Dessutom berörs Gramscis teorier om den kulturella och ideologiska hegemonin samt den påverkan på den fackliga, ideologiska och politiska klasskampen som inträffat genom den gigantiska utvidgningen av de borgerliga statsapparaterna, speciellt inom den s.k. välfärdsektorn.
Inledning: Susanne Björkenheim och Ola Nilsson
Arr.: Vänsterns akademi, Vänsterpartiet Malmö, Föreningen för samhällsinformation FFSI

”Hallå, det är bara jag!”

En musikalisk helkväll med Thomas Wiehe & Midnattskören
Välkommen till en föreställning med sånger från visartistens samlade produktion!
Nyskrivna körarrangemang till sångerna har gjorts av Maria Lindström, Niels Graesholm, Gisen Malmqvist, Erik Petersen, Gösta Petersen och Linda Alexandersson!
Medmusikanter på scenen är Gisen Malmqvist & Martin Landgren
Lunds Stadsteater 20 och 21 mars kl 19.
Babel i Malmö 10 och 11 april kl 19
Biljetter:
Biljettbyrån i Lund 046 - 13 14 15
www.ticnet.se 0771-70 70 70 www.kulturcentralen.nu 040-10 30 20 (Malmöföreställningarna)

Affisch

Doc Lounge, Lund, 16/3

FAMILIA ( Sverige, 85 min, English subtiles)

REGISSÖRER: Mikael Wiström och Alberto Herskovits

BESÖK: Regissören Alberto Herskovits tar tåget från Stockholm för att vara med oss denna kväll!

PÅ SCEN: Poeten och performancekonstnären Lalo Barrubia från Uruguay framför en
performanceuppläsning som heter Parásitos (Parasiter)

DJ: Oyuki Matsumoto ( ohproducer) och vännen Karisha Oljeberg kryper ner i soffan.

TID: Dörrarna öppnar 19.00 Film ca 20.00

PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64, 222 23 Lund

ENTRÉE :60 kr
I Familia slits familjebanden nästan isär. Den nu femtioåriga mamma Naty bestämmer sig för att söka arbete som städerska och hembiträde i Europa, på andra sidan Atlanten och våldsamma konflikter hotar familjen hemma i Peru. Samtidigt förbereds ett bröllop. Stig på i Daniels och Natys värld hos en familj du aldrig trodde att du skulle lära känna.
Familia är tredje filmen (efter Den andra stranden och Compadre) om en fattig peruansk familj. Naty och hennes man Daniel har levt tillsammans i 35 år i ständig kamp mot fattigdomen.

DV följer upp vinterns studiecirkel med resa till Palestina och Israel av Ulf Nymark

Efter den beramade Davis Cup-matchen mellan Israel och Sverige våren 2009 beslutade Demokratisk Vänster sig för att starta en studiecirkel kring Palestina-Israel-konflikten. Studiecirkelns dryga dussinet deltagare har under vintern, förutom ett antal studiecirkelträffar, också ordnat ett par synnerligen välbesökta offentliga möten.
För att fördjupa sina kunskaper om Palestinas och Israels historia och om konfliktens orsaker och möjliga lösningar åker nu – avfärd 10 mars och hemkomst den 18:e mars - en del av studiecirkeldeltagarna på en uppföljande studieresa till området.
Vår förhoppning är förstås att vi när vi kommer tillbaka hem till Lund ska kunna hjälpa till med att sprida information om situationen i denna del av Mellanöstern. Vi hoppas också att vi kan ha med oss hem idéer om hur kommunen och frivilligorganisationer i Lund skulle kunna bidra till att främja en rättvis och fredlig lösning av konflikten samt vad som kan göras för att främja en utveckling av de mänskliga rättigheterna i Palestina.
Och självklart kommer vi att dela med oss av våra erfarenheter och intryck till Veckobladets läsare!
Ulf Nymark

Öppet brev till Miljöpartiet i Lund av Ulf Nymark

Lockas ni av den borgerliga miljöpolitiken?

Kära vänner i Miljöpartiet!
Det är med stor förvåning som vi i Demokratisk Vänster tagit del av tidningarnas referat från det MP-medlemsmöte som fastställde er kommunala lista. Vår förvåning gäller förstås inte hur listan ser ut, utan att ni nu verkar öppna dörren för ett samarbete med det borgerliga blocket.
Visserligen för att er miljöpolitik enligt vår uppfattning under den gångna mandatperioden i vissa stycken har varit tämligen bleksiktig och trevande. Men att ni för den skull vill hämta stöd och inspiration från de borgerliga förefaller oss synnerligen anmärkningsvärt. ”Det har skett en utveckling inom de borgerliga”, menar en av era ledande företrädare.
Är det månne de borgerligas ivriga byggande av bilvägar och motorvägsavfarter som tilltalar er? Eller är det deras satsningar på biltillvända köpcentra vid Mobilia och Pilsåker? Är det deras klimatpolitik i stort? Borgerligheten tycks visserligen nu vara beredd att sätta upp mål för kliimatpolitiken som ser ganska tilltalande ut, men ingenting av deras hittills förda politik talar för att man är beredd att sätta in verksamma åtgärder för att nå målen. Men det är kanske borgerlighetens upptrappande ianspråktagande av jordbruksmark för bostäder verksamheter och bilvägar som ni vill ansluta er till? Kanske bedömer ni deras nedskärningar på parkskötsel och trädförnyelse som klok miljöpolitik? Ser ni måhända de ideliga höjningarna av taxan i kollektivtrafiken som en framtidssatsning?
Visst, vi är medvetna om att det i en del av dessa frågor finns delade meningar hos de rödgröna partierna. Men som en samlad bedömning kan man inte bortse från att de gröna frågorna ges betydligt större vikt och uppmärksamhet på den rödgröna sidan i lundapolitiken. Och det är faktiskt inte enbart MP:s förtjänst!
Vi har svårt att se att det är den borgerliga miljö- och klimatpolitiken som lockar er. Det måste därför vara andra politiska områden som ni bedömer vara viktigare än miljöfrågorna som får er att fundera på att krypa in i borgerlighetens famn. Vilka områden det kan vara och vilken positiv ”utveckling” som enligt er mening skett hos de borgerliga är det nog en hel del väljare i Lund som skulle vilja veta – före valet.
Omedelbart efter 2006 års val gjordes en överenskommelsen om samverkan mellan S, MP, V och DV. Överenskommelsens första och mest grundläggande punkt lyder: ”Partierna samarbetar med utgångspunkt i erfarenheterna med det gemensamma programmet ’Trettiofyra punkter för ett rödgrönt Lund’ och med siktet inställt på att till 2010 återkomma i majoritet”. Från Demokratisk Vänsters sida kan vi inte annat än att djupt och uppriktigt beklaga att ni nu flyr från denna överenskommelse. Vi ser fram mot en förklaring till vad som fått er att utan vidare spisning överväga att slänga denna överenskommelse i soptunnans fack för pappersåtervinning.
Lund 100309
Med miljövänliga hälsningar
Ulf Nymark
ordförande i Demokratisk Vänster

Gående, cyklister och hundar får det bättre vid Södertull

I december i fjol lämnade Demokratisk Vänster in en skrivelse till Tekniska nämnden där vi påpekade det bedrövliga tillstånd som gång- och cykelvägen på Hardebergaspåret mellan Tullgatans södra del och Malmövägen befinner sig i. Allt var en enda lervälling. Samma jämmerliga tillstånd befann sig hundrastplatsen i, vilket påpekats för DV av många jyckar och dess ägare. Kravet i DV:s skrivelse var att snarast rusta upp GC-vägen och skapa en lerfri GC-bana och hundrastplats.
Och ser man på: när nu kung Bore släpper sitt frusna grepp om marken och den åter blir lervälling har Tekniska nämnden, på inrådan från förvaltningstjänstemännen, funnit behag i detta DV:s förslag. Nämnden har beslutat att asfaltera även denna del av Hardebergaspåret samt att hundrastplatsen ska dräneras och ytskiktet förbättras. Både GC-bana och rastplats ska åtgärdas under år 2010.

”Reepalu vill vinna röster bland muslimer och vänsterfolk” av Gunnar Stensson

Sedd från Lund är Ilmar Reepalu en effektiv socialdemokratisk kommunpolitiker med hårda nypor, mer intresserad av att främja Malmös utveckling genom spektakulära satsningar än av att arbeta med sociala problem som främlingsfientlighet och hatbrott.
Och/men hatbrotten ökar i antal. Rasistiska polisuttalanden mot muslimer är väl dokumenterade: ”Den lilla jävla apajävelen. Ska jag göra honom steril när jag får tag på han?” Eller: ”Ni är komna till fel kommun, blattajävlar.”
Så bemöter polisen knappast välbeställda judiska bekännare. Det senaste året har emellertid också de allt oftare drabbats av trakasserier, hot och antisemitiska handlingar, utan att Reepalu varit medveten om det. Det är självfallet oacceptabelt.
Från ett vänsterperspektiv har man ofta haft anledning att kritisera Reepalus prioriteringar, som satsningen på havskappseglingar härom året. Vid andra tillfällen har man förvånats över hans språkbruk.
Varför snubblar Ingmar Reepalu gång på gång när han försöker förklara sig? Är han är okunnig om Förintelsen och antisemitismens historia? Är det omedvetna antisemitiska tendenser som tränger igenom? Det tror knappast någon på allvar.
Han har i direkt dialog med den judiska församlingen i Malmö bett om ursäkt för vad som beskrivits som förlöpningar. Han har arrangerat ett forum för samtal mellan muslimska och judiska bekännare. Men strax därefter drog han på sig ännu en kritikstorm genom att i en intervju i en dansk tidning antyda att israelisk lobby kan ha bidragit till att förvärra konflikten.
Möjligen var han okunnig om vilken dödlig effekt beskyllningar för antisemitism har och hur förödande de verkar, både personligt och politiskt, hur grundlösa de än är. Det är som ett liturgiskt drama som när som helst kan upprepas.
Retoriken ger sig själv efter årtionden av finslipning. Man behöver inte komma med en enda ny tanke. Det är bara att skriva av en ledare i Svenska Dagbladet eller Expressen från 1985 och byta ut några detaljer (vad har sagts, vad har skett, när, hur) för att dödligt skada den man vill komma åt. Publiken vet exakt med vilken indignation och vilket hat den förväntas reagera, och vilken tillfredsställelse det ger att tillsammans med en majoritet känna sig stå för en moraliskt överlägsen sak och enhälligt mobba ut syndaren. Det massmediala dramat är rigoröst regisserat.
Jag läser numera dagligen den israeliska tidningen Haaretz. Där råder ingen tvekan om att det finns en omfattande israelisk lobbyverksamhet. Nyligen ökade regeringen Israels anslag till lobbyorganisationer runt om i världen för att minska de negativa opinionseffekterna av Gazakriget. Tidningen framhåller kritiskt att det vore bättre att förändra politiken än att satsa på propaganda. Men ibland fungerar lobbingen.
Onsdagen den 11 skulle EU-parlamentet uttala sitt stöd för Goldstonerapporten. Den israeliska lobbyorganisationen European Jewish Congress hoppades kunna stoppa beslutet. De övertalade kristdemokraterna att hoppa av. Men en majoritet i Europaparlamentet röstade trots allt för stöd till Goldstonerapporten.
Varför anser svenska opinionsbildare det förkastligt att tala om en israelisk lobby?
TV:s program Agenda tog upp kritiken av Ingmar Reepalu. Programledaren frågade hur det kunde komma sig att Ingmar Reepalu gång på gång förorsakar ny massiv kritik genom uttalanden som det om en israelisk lobbyorganisation.
KD:s Göran Hägglund tvekade inte om svaret: ”För att vinna röster bland muslimer och vänsterfolk”.
Därmed gjorde han sig skyldig till en långt mer svepande generalisering än Ingmar Reepalu någonsin gjort. Kanske vann han röster bland de högerextremister som enligt Sydsvenskans reportage deltog i demonstrationen för Israels krig i Gaza för ett år sedan.