En sommargrå morgon fanns de
plötsligt över den långa dammens speglande vatten. Ladusvalorna.
Pilsnabbt flög de längs vattenytan, hela tiden i rörelse, dök, svängde,
steg mot molnen, mötte varandra, ändrade riktning, försvann, dök åter
upp, intill, så man kände vingarnas luftdrag, saktade in, svepte mot
stränderna. Det var som att se tankar och infall avlösa varandra i en
genial hjärna. På eftermiddagen var de försvunna. De återsamlas på
sensommaren. Lycklig den som får se dem då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar