Från VB:s fordonsindustriellt sakkunnige:
En vecka har förflutit och med den nya glädjeämnen. I USA har Ford och General Motors fått kreditvärdigheten sänkt, en våg av nedskärningar går fram över de europeiska bilfabrikerna, Volvo personvagnar överväger enligt GP att ta bort ännu ett skift i Göteborg. Saab och Volvo hör till dem som minskar försäljningen mest.
Realsocialistiskt alternativ
Det är små bilar som gäller. Italienarna har ju återuppväckt själva inkarnationen av småbilsbegreppet, Fiat 500, en bil vars litenhet har gett upphov till minst två skabrösa historier. Är det tillåtet att lägga en länk, redaktörn?
Bäst är inga bilar, näst bäst är små bilar, som drar lite bränsle och är resurssnåla att tillverka. Det finns några negativa saker att säga om östtyskarnas Trabant, som att avgaserna inte var särskilt rena och att den inte var överdrivet krocksäker. Men det senare var inte så farligt som det kan låta. Dels var de flesta bilarna i DDR Trabanter, så många kollisioner skedde mellan jämbördiga parter. Dels var farten måttlig, både för att hastighetsbegränsningarna var stränga och att Trabanten inte kunde gå särskilt fort. Det ledde till lugn trafikrytm och få omkörningar. Och DDR hade nollgräns för trafikonykterhet.
I en öppen, kapitalistisk ekonomi är dock det realsocialistiska alternativet svårt att förverkliga. Östtyskarna längtade så starkt efter de motorstarka västtyska bilar de kunde se på teve att det starkt bidrog till Murens fall. Jag är tevehatare också.
Lära av mobilerna
Ska man vara realkapitalistisk, det vill säga räkna med att den nuvarande samhällsekonomiska ordningen tills vidare består, om än vingskjuten genom den aktuella krisen, är det alltså små bilar som gäller.
– Såna kan vi inte tillverka i Sverige, konkurrensen är för svår, säger Göran Johnson, före detta ordförande i Metall och styrelseledamot i Volvo. Nye Volvochefen Stephen Odell instämmer och talar om en förstärkt satsning på premiumsegmentet. Men nog är väl detta att underkänna den svenska förmågan till produktutveckling och produktion? Se på mobiltillverkarna, de kan konsten att krympa samtidigt som funktionerna blir fler. Förresten är medtävlarna i finbilsklassen nog så svåra. Det är ju där som Saab och Volvo förlorar stort just nu.
Politikerna kan verksamt bidra till utvecklingen mot en lättare bilflotta genom att ändra förmånsbilarnas skatteregler, det som Anna Lindh misslyckades med. Sänkta milersättningar och avdrag för arbetsresor fungerar i samma riktning. Det blir intressant att se om något parti vågar föreslå detta i ett läge där många tycker synd om Volvoarbetarna.
Är det då inte synd om de anställda på Volvo? Det är i en mening synd om alla som mister födkroken, antingen de tillverkar bilar, splitterbomber, skräpmat eller något annat. Det får inte hindra oss från att försöka få bort splitterbomberna och skräpmaten. Och det har inte saknats varnande röster som sagt att massbilismen är ohållbar.
Nu är bilarbetarna förstås bara en liten del av alla som i första omgången drabbas när vi börjar röra oss bort från bilsamhället. Tidningarna berättar redan om multiplikatoreffekter och dessa kommer att sprida sej till nya branscher. I gengäld kommer kollektivtrafiken och dess arbetstillfällen att öka. Fast inte i tillräcklig takt. Det blir kärva tider.
I den situationen ska man förstås visa medkänsla. Men det är också viktigt att förhärda sej en smula.
Det tog mig lite tid innan jag satte mig att läsa Håkan Arvidssons ”Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse.” Dels var det människor omkring mig som sa att Håkan är precis likadan som förr – han anser sig veta allt – dels var det entusiasmen för boken på de borgerliga ledar- och kultursidorna som jag fann motbjudande. Här var uppenbarligen en person i deras smak, en person som fyrtio år efter 1968 kunde tala om Hur Ruttet Det Egentligen Var.
”…det finns, enligt min erfarenhet, inget intellektuellt argument som är lika övertygande som en kärlekshistoria.” Detta säger en person som mer än de flesta jag känner till har agerat politiskt på teoretiska grunder, efter principer snarare än efter erfarenheter. Jag tycker det visar hans mod.
Finanskrisen rullar vidare. Bland försöken att göra något åt det hör vi nu från London att man nationaliserar banker med stöd av både Labour och Tories. Så långt har det alltså gått. Men det kommer ju inte att stanna vid det när nu ett långlivat tabu är brutet. Det räcker väl inte med banker, vad sägs om försäkringsbolag (Skandia!) eller för den delen biltillverkare (Volvo!). Nu sitter reportrarna och skriver tårögda reportage om hushåll där båda har satt sin lit till Volvos trygga famn. Ledarskribenterna fyller på med uppmaningar till politikerna att handla. Tja, hur då? Jag vet inte. Volvo personvagnar har i regi av ägaren Ford sysslat med att leverera tunga, dyra, bensinslukande bilar till framför allt USA, ett land som konsumerar på krita. Att det har varit en mindre hållbar affärsidé har stått klart i åtminstone fem år. Och i åtminstone fem år framöver kommer de friställda Volvojobbarna inte att kunna återvända. Å andra sidan har många av dem inga särskilda yrkeskunskaper, de har jobbat med att skruva fast en list eller lyfta in en dörr.
Född 28 september 1930 i New York, är en amerikansk sociolog. Han avlade 1959 sin doktorsexamen på Columbia University där han studerade under C. Wright Mills och vid Oxford 1955-1956. Under 1950-talet påbörjade han sin karriär genom att studera Afrika och har sedan dess varit en kritiker av obalansen i världsekonomin. Immanuel Wallerstein är professor i sociologi vid Yale University, och har varit ordförande för International Sociological Association (1994-1998). Han har skrivit en rad böcker, bl.a. tre-bandsverket "The modern world system". På svenska finns sedan tidigare "Liberalismens död", Vertigo förlag 2001. Från Wikipedia