2015-04-23

Johan Ehrenberg har ett horn i sidan till Kuba
av Bertil Egerö

Jag gissar att allt fler av Veckobladets läsare även håller sig med ETC, den nya och spännande dagstidning (med separat helg-upplaga) som varje dag levererar helt annat material än vad de borgerliga bladen erbjuder. Skillnaden är häpnadsväckande.

Johan Ehrenberg har verkligen lyckats med sin lansering av ETC. Han är förvisso en duktig journalist. Han besökte Kuba för några år sedan, och skrev ett temanummer om sina intryck av Kuba som ett energimässigt hållbart samhälle. Visst hade han då rätt i att Kubas anseende var en schimär; det är ju mest bristen på energi och ekonomisk tillväxt som håller detta land med sin unikt välutbildade befolkning på en så låg konsumtionsnivå.

Nu tar Ehrenberg till storsläggan i Dagens ETC. I en ledare den 16 april ger han oss sin åsikt redan i titeln: ”Det kubanska misslyckandet”. Det finns inga som helst argument mot riktig frihet på Kuba, säger Ehrenberg, utan att precisera om friheten också handlar om att privatisera naturresurser, exploatera arbetskraft i en kapitalistisk ekonomi, eller upprätta privata medier inriktade på att underminera den statliga politiken. Hans angreppsvinkel är den mänskliga resurs av högt utbildade människor som kunde få den kubanska ekonomin att blomstra om ”kommunistpartiets förlamning av ekonomin” bröts.

Det grundläggande problemet med Ehrenbergs analys är att den aldrig diskuterar sambandet mellan ekonomi och politik. Kanske för att han då skulle tvingas ta ställning till diktaturerna Kina och Vietnam, där en marknadskapitalism som plundrar både miljö och människor bidrar till snabb höjning av mångas levnadsstandard.

Nog finns det andra skäl än bristande yttrandefrihet när en stor majoritet kubaner väljer att leva under sin regim framför att dra till demokratins förlovade hemland USA, när nu migrationslagarna sedan några år öppnat för det. De sk dissidenterna – Yoni Sanchez och andra – dök snabbt upp i Washington och Stockholm, oklart med vilken finansiering. Men någon nämnvärd avflyttning har det inte blivit.

Ehrenbergs recept – att öppna landet för full politisk demokrati – kan inte ske utan att även marknadskrafterna växer, privatiseringarna ökar, olikheterna mellan människor når europeiska
(eller ännu högre) nivåer. Det är därför Raul Castro, som svarar för en helt annan politik än sin storebror, nu leder en reformpolitik som i bästa fall ska både frigöra den stora mänskliga potential landet har, och hindra att Kuba snabbt amerikaniseras.

Ehrenberg menar att utan USA-hotet och blockaden skulle Kubas politiska ledning aldrig ha funnits kvar. Jag föredrar att vända på resonemanget: USA’s faktiska kontroll av Kuba fram till revolutionen, dess försök att återta kontrollen genom militär invasion, dess illegala blockad och dess nedsvärtning av Kuba i alla medier är en ständig bekräftelse på att Kubas integritet aldrig kommer att respekteras. ”Ursprunget till konflikten”, säger en kubansk läkare apropå dagens förhandlingar, ”ligger i den expansionism som USA byggdes på. Det handlar om två totalt motsatta uppfattningar om mänsklig samlevnad, djupt rotade i våra sinnen. Det självständiga Kuba beslöt på sin första dag 1868 att befria slavara. När USAs första 13 kolonier uppnådde självständighet gick det nästan hundra år och ett krig innan slaveriet formellt avskaffades. Vi måste, som Raul Castro sade, lära oss att umgås på ett civiliserat sätt, med dessa djupgående skillnader.”

Medan det socialistiska Sovjet och Östeuropa föll samman på inre motsättningar, medan de ”utopiska socialismerna” i södra Afrika etc. nu är dåligt fungerande demokratier (flerpartisystem), och Kina och Vietnam närmast är politiska diktaturer med kapitalistisk ekonomi, har Kuba levt vidare med de politiska målsättningarna intakta. Dagens planekonomi är på väg att uppluckras, den offentliga sektorn krymps, privata aktörer med anställda finns nu i flera sektorer.

För den som är allvarligt intresserad av möjligheten till en icke-kapitalistisk utveckling fri från den destruktiva nyliberala politik som slagit rot i demokratiska länder runtom i världen, finns idag enbart det kubanska experimentet att lära av. Hur det kommer att gå vet ju ingen, men USAs målsättning står kvar. Som Obama lär ha sagt: ”Dessa femtio år har visat att isolering inte har fungerat. Så det är dags att vi ändrar fokus…”

Fotnot: Intervju med Augustin Lage, chef för Kubas Centrum för molekylär immunologi, i Tidskriften Kuba 1/2015.

Läsa böcker gör dig klok, därför läs varenda bok!
av KloK

Biblioteken i Nöbbelöv och Järnåkra ska stängas. På detta kan vi spara sex miljoner kronor. Men att skaka fram sådär några hundra miljoner för att bygga spårväg? Inga problem. Det är väl som det brukar heta, ”inte samma pengar”.
Troligen var det de orden av Andreas Ekström i söndagens Sydsvenska som i måndags fick föreläsningspubliken i Klostergårdens bibliotek att enhälligt kräva att biblioteken i Nöbbelöv och Järnåkra ska bevaras. Visserligen kunde biblioteksbesökarna säkert ha tänkt ut det på egen hand. Men nog hjälpte Andreas Ekström till!
   Så här uttryckte sig biblioteksföreningen KloK, KlostergårdsKultur, i en skrivelse, undertecknad av föreningens ordförande Gertrud Pettersson, riktad till Kommunstyrelsen och Kultur- och Fritidsnämnden.



Till Kultur- och fritidnämnden och Kommunstyrelsen i Lund
Biblioteken i Järnåkra och Nöbbelöv hotas av nedläggning, om förslagen i Kultur- och Fritidsnämndens budget går igenom.
   Det är inte första gången. Också för två år sedan var Järnåkrabiblioteket nedläggningshotat. Argumentet var att det låg för nära Klostergårdens bibliotek så Järnåkraborna kunde gå dit.
   För tolv år sedan var det Klostergårdens bibliotek som skulle läggas ner. Argumentet var detsamma. Det var så nära till Järnåkra att Klostergårdsborna gott kunde gå. Vi vill aldrig mer höra det argumentet!
   Då bildade vi Klok, KlostergårdsKultur, för att rädda vårt bibliotek. Vi fick starkt och viktigt stöd från Stödföreningen för Järnåkrabiblioteket.
   Det stödet vill vi nu återgälda.

Stadsdelsbiblioteken är inte bara ställen för bokutlåning, även om det är en viktig funktion. Nej, de är mötesplatser för stadsdelens sociala och kulturella liv. Liksom det finns en Klostergårdskultur finns det en Nöbbelövskultur och en Järnåkrakultur som vårdas av biblioteken och stödföreningarna.
   Biblioteken finns där hela tiden, för enskilda, för föreningar, för kulturskapare, för lokala samhällsinitiativ. Med dagens teknologi kan vartenda stadsdelsbibliotek ge samma service som Lunds stadsbibliotek. Bibliotekarierna är hela tiden tillgängliga som informations- och kulturbärare.

Vid föreläsningen i Mötesplats Klostergården i måndags, betitlat Ett nytt liv vid världens ände, gav publiken Klostergårdens Kulturförening i uppdrag att protestera mot nedläggningen av biblioteken i Järnåkra och Nöbbelöv, i solidaritet med stadsdelarnas befolkning. Enhälligheten bland de närvarande var fullständig och entusiastisk.
   Vi lovade att snarast göra auditoriets, och vår, ståndpunkt känd för Lunds Kultur- och Fritidsnämnd och Lunds Kommunstyrelse - och därmed för alla Lundabor.
Föreningen KloK, KlostergårdsKultur
Gertrud Pettersson, Ordförande




Kommentar
Efter Sydsvenskans artikel idag den 23/4 kan man konstatera att: De rödgröna partierna är eniga om att rädda biblioteken i Järnåkra och Nöbbelöv, och M är det enda parti som vill lägga ner bägge två och ersätta dem med en bokbuss, så utsikterna för att de bevaras och är goda. Övriga Allianspartier är splittrade, men inte helt kulturfientliga. Bäst dock att vara vaksam!

Nej till servicelinje, men kanske tätare turer med linje 1 av Barbro Nilsson

Nedanstående kommentar till en enkät om kollektivtrafiken ledde till följande skriftväxling
   Jag har ägnat mig åt en intensiv uppvaktning av politikerna för att återfå servicebussarna som trafikerade vårdcentralerna. Nu har frågan enkelt och behändigt lämpats över till Skånetrafiken. Vad händer? Vi på Klostergården använder inte linje 9.
Barbro Nilsson




Hej Barbro!
Inför att Skånetrafiken tog över ansvaret för stadstrafiken år 2013 gjorde vi en översyn av resandet och kostnaden för servicelinjerna. Resandet var mycket litet, och kostnaden var hög.
   Det var inte ekonomiskt försvarbart för Skånetrafiken att ha kvar dessa linjer i dess form. Däremot ställde vi frågan till kommunen om de var intresserade att ha kvar servicelinjerna.
   Beslutet togs att de skulle upphöra. Vi gick då igenom samtliga av servicelinjernas hållplatser och studerade antalet resor och avståndet till befintliga linjer från dessa. I de flesta fall fanns det en närhet till övriga linjer, och i de fall det saknades kompletterade vi med nya linje 9.
   Vi gjorde också en rejäl satsning på busstrafiken i augusti 2014.
   Gällande Klostergården undersöker vi möjligheterna att köra linje 1 ännu oftare, men det är ännu inte bestämt.
Med vänlig hälsning
Fredrik Schell
Trafikutvecklare Skånetrafiken
E-post: fredrik.schell@skanetrafiken.se




Skånetrafiken
Fredrik Schell
”Resandet var mycket litet och kostnaden var hög."
   Detta är felaktigt, i vart fall vad gäller förmiddagar. En kontroll med de aktuella chaufförerna skulle utan tvekan ge information om
 - att en stor andel av de resande hade färdtjänstkort och alltså reste gratis med servicebuss och att merkostnaden för färdtjänst med bil borde ha tagits med vid beräkningen, vilket i någon mån skulle ha reducerat kostnaden
 - och troligen betydelsefullare - att betalningsapparaterna under bortåt två hela år mestadels var trasiga och alltså inte levererade någon mätning av resandeantalet.
   Att linje 1 får tätare turer är mindre intressant för det dryga tusental pensionärer som bor på Klostergården. Vi behöver framför allt kunna åka buss till vår vårdcentral.
   Sjukresesystemet - med förhandsbeställning, långa väntetider och fakturahantering är inte attraktivt -och möjligen inte helt billigt - om man behöver göra tätt återkommande besök, t ex för provtagningar eller sjukgymnastisk behandling. När jag senast väntade på taxi för hemresa från vårdcentralen träffade jag en kvinna som väntat 1 timme på sin sjukresetransport.
   Att chaufförerna på de vanliga busslinjerna inte har tid att hjälpa till med på- och avstigning - har den synpunkten någon betydelse?
   Det ligger i samhällets intresse att gamlingar bor kvar i sina hem. I framtiden blir vi allt fler, vi som går omkring med rollatorer.
Får vi kosta pengar?
Får vi åka med Skånetrafiken?
Mvh
Barbro Nilsson

DNs Hanne Kjöller ville stänga EUs plånbok för palestinier som straff för att Israel stoppar EU-delegation av Ship to Gaza

PRESSMEDDELANDE: 2015-04-20
Ett skäl till att Ship to Gaza nu återigen genomför en aktion för att utmana den illegala och inhumana blockaden av Gazaremsan är att den nu snart nioåriga blockaden i kombination med återkommande förstörelse har gjort Gazaremsans innevånare alltmer beroende av utländskt bistånd. Samtidigt har ett sönderslaget näringsliv som i princip förhindrats att exportera under närmare ett decennium inneburit en relativ styrkeförskjutning till fördel för Hamasregimen. Regimen är nu områdets i särklass största arbetsgivare. Därefter kommer FN-organet UNRWA och ett antal andra biståndsgivare. I en sådan byråkratiserad och maktcentrerad ekonomi finns givetvis mycket att problematisera och kritisera för en liberal ledarsida. Inte minst förekomsten av korruption och maktmissbruk.

När Hanne Kjöller på DN tar chansen blir likväl allt fel. Många europeiska medier har i helgen upprörts över att EU-parlamentets palestinadelegation förhindrats att besöka och inspektera biståndsprojekt på Gazaremsan. Här ser Kjöller ett tillfälle att ta bladet från munnen. Problemet är inte blockaden, som inte hon inte berör alls, utan EUs och andras flathet gentemot biståndsmottagare som stänger dörren när givarna vill inspektera effekten av sitt bistånd. Så kan vi inte ha det menar hon, de som stryper insynen får ta konsekvenserna i form av strypta biståndsflöden. Bakom sina ideologiska skygglappar tycks Kjöller ha missat den poäng som varit uppenbar för alla andra medier vi tagit del av. Det var just blockadens reglering av reseflöden som var problemet. Delegationen satte aldrig sin fot på Gazaremsan eftersom de redan på flygplatsen Ben Gurion blev upplyst om att israelerna inte tänkte släppa in dem dit.

Eftersom korrekt information om blockaden och dess konsekvenser är ett av Ship to Gazas viktigaste verktyg så erbjöd vi DN att publicera nedanstående rättelse för att något mildra den pinsamma fadäsen.

"På måndagens ledarsida diskuterar skribenten Hanne Kjöller EUs bistånd till Gazaremsan. Udden är riktad mot Hamasregimen som enligt Kjöller mötte en EU-delegation med
stängda dörrar och hindrade den från att besöka och inspektera EU-finansierade projekt. Kjöller levererar också en analys som skall förklara detta agerande från Hamasregimens sida:

”Att just journalister och inte politiker välkomnas i Gaza är symtomatiskt. Journalisterna rapporterar om eländet och bekräftar bilden av palestinierna som offer vilket motiverar hjälpen utifrån. Palestinierna är offer. Men inte bara för konflikterna med Israel. De är också offer för åratal av korruption, vanstyre och allvarliga inskränkningar av sina mänskliga rättigheter. Klart att Hamas inte vill ha en massa krävande EU-politiker där.”

Hela inlägget bygger dock på ett fullständigt missförstånd. Som flera europeiska tidningar har rapporterat så var det den israeliska regimen som nekade den europeiska delegationen att resa in i Gaza. Kjöller har uppenbarligen feltolkat Rapports inslag som inleds med bilder där parlamentarikerna möts av stängda dörrar på Västbanken - inte på Gazaremsan. Längre fram i inslaget framgår det dock att delegationens resa fick inskränkas till just Västbanken på grund av att de inte släpptes in i Gaza.


Samma sak hände senast i oktober 2013 då motsvarande delegation stoppades trots högljudda protester från EU-parlamentets dåvarande talman Martin Schulz och kommissionens höge representant i utrikesfrågor Catherine Ashton. Det är givetvis bra att DN på ledarplats nu tar upp problemet med att EU förhindras att inspektera sina biståndsprojekt på plats. Kritik och analys måste dock utgå från faktiska omständigheter. Frågan bör därför uppenbarligen ställas så som den i ledaren citerade Margareta Auken ställde den på Twitter i fredags:


EP delegation denied access to Gaza - AGAIN! What is it Israel doesn’t want the European public to see?”


DN svarade med att tacka för påpekandet men valde att själva korrigera lite i själva artikeln och lägga en finstilt rättelse i underkant: ”Rättelse 2015-04-20 15:28: Av en tidigare version av denna text kunde man tro att det var Hamas som inte släppte in EU-delegationen. Det var de israeliska myndigheterna som stoppade den.” Budskapet är att man varit lite otydlig i formuleringen av en sekundär faktauppgift.

Nu var artikeln inte längre falsk bara motsägelsefull. Trots att det var Israelerna som förhindrade besöket använd händelsen fortfarande som motivation för slutsatsen att ”transparens och insyn borde vara ett krav för långvarigt utvecklingsbistånd.” Som puff för artikeln på nätsidan kvarstår i skrivande stund citatet: "Att biståndsgivare möts av stängda dörrar på Gaza borde få dem att stänga plånboken"

Vi frågade DNs Johannes Åman om man nu inte borde ta tillfället i akt att diskutera varför Israel gång på gång hindrar EU-delegationer att inspektera de biståndsprojekt som de europeiska skattebetalarna finansierar. Svaret vi fick var att en sådan diskussion inte var aktuellt i detta sammanhang eftersom texten handlade om bistånd i allmänhet och inte om Israel-Palestinakonflikten.

Från Ship to Gazas sida kan vi bara dra slutsatsen att vårt arbete för att synliggöra blockaden och dess konsekvenser behövs. Om en av Sveriges ledande opinionsbildare, och de som har till uppgift att redaktionellt granska hennes texter, har så grumliga uppfattningar om hur blockaden fungerar att ett sådant missförstånd är möjligt så står vi inför stora utmaningar.

Om man menar allvar med att vilja motverka biståndsberoende och korruption på Gazaremsan så måste man börja med att ställa kravet att Gazas isolering ska hävas.

2015-04-16

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
18 april kl 17
Lunds Allmänna Sångförening
Kerstin Hugosson, körledare

Nicaragua och Guatemala - personligt och politiskt om två sargade länder

Onsdag 22/4 kl 18.00
Föredrag av Maria Dahmén, som sedan tidigt 70-tal har besökt Nicaragua och Guatemala upprepade gånger som student, internationell biståndsarbetare mm och under senare tid gjort rundresor i de båda länderna. Nu verksam som journalist på tidskriften Faktum. Gerillakriget i Nicaragua ledde till en revolution 1979.  Gerillakriget i Guatemala utmynnade i ett ”fredsavtal” 1996 med Norge i en huvudroll. Båda länderna är i dag fortsatt fattiga och instabila. Det politiska våldet har ersatts av desperation och kriminalitet.
   Guatemala har en erkänt färgstark historia, både politiskt som högsäte under kolonialtiden och kulturellt under Mayaepoken.
   Nicaragua behärskades av två starka kolonialmakter – västra delen av spanjorerna och östra delen av engelsmännen, vilket gav helt olika förutsättningar för landets utveckling.
   Gemensamt för länderna är vulkaner, långa stränder och exotiska djur. Guatemala är en turistmagnet medan Nicaragua fortfarande är i startgroparna för att utvecklas som turistland
   Plats: Sal L 503, SOL -  Språk- och Litteraturcentrum, Helgonabacken 12, Lund
Arrangör: Vänortsföreningen Lund-León

Fotboll och näktergal av Gunnar Stensson


 
Skotten mot mål dunsar dovt och ropen av jubel eller besvikelse ekar. Åtta matcher pågår i blåst, regn och dimma. De blöta bollarna studsar i gräset. Spelarna halkar och får gräsfläckar på sina bara knän. Korpfotbollen på Korpvallen har inletts. Skymningen faller vid halvåttatiden men ännu är inte alla matcher avgjorda.
   Häggträden vid Vårvädersvägen är redan genomskinligt gröna, men lindarna längs Västanväg tvekar. De vet att det gör ont när knoppar brista.
   Plommonträden vid Höje å står i blom. En näktergal sjöng i den gråkalla morgondimman. Jag samlade en kasse nässlor till soppa på lördag.

Bankövertagandet av Karin S

En rik direktör på sparbanken
kom på den förträffliga tanken:
”Ta bort allt kontant,
det blir bra för var tant.
För då slipper hon gå till sparbanken.”
En tant med pengar på banken
blev skrämd av den rysliga tanken.
”Min lilla sparpeng
skulle räckt till ny säng.
Jag får sova på bänken vid banken.”
Runt tanten som lagt sig på bänken
kom horder av tanter: ”För fanken!
Vi bråkar och stör,
ropar slagord i kör
och tar över den uschliga banken.”

Khalida Jarrar måste friges! av Gunnar Olofsson


Den israeliska regimen har beslutat att sätta Khalida Jarrar, en palestinsk jurist och demokratiskt vald medlem av det palestinska parlamentet, i så kallat ”administrativt förvar”. Beslutet gäller till att börja med 6 månader, och innebär fängslande utan rättegång eller dom. Enligt en militärorder utgör Jarrar ”ett hot mot säkerheten i regionen”.
   Det israeliska rättssystemet diskriminerar konsekvent palestinierna, som i de ockuperade områdena - till skillnad från de judiska ockupanterna i samma områden – lyder helt under militärlagar. Arresteringar är vanliga och barn ned till 12 års ålder fängslas och torteras av israelisk militär. Antalet politiska fångar i Israel varierar, men ligger oftast kring 5.000. I nuläget är över 500 personer – varav 15 medlemmar av det palestinska parlamentet, inklusive talmannen Dr. Aziz Dweik – placerade i administrativt förvar.
   Khalida Jarrar har framför allt engagerat sig i kvinnornas situation och för de palestinska fångarnas sak. Hon har också aktivt förordat Palestinas anslutning till stadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC) – en plats där krigsbrott i konflikten Israel/Palestina kan komma att bedömas. Det är förmodligen för detta stöd för ICC som hon blivit fängslad.
   Den svenska regeringen kan knappast med bevarad trovärdighet i längden överse med den israeliska regimens ständigt pågående brott mot demokrati och mänskliga rättigheter, och fortsätta att utveckla handel, kultur och idrott med Israel som om ingenting hänt. Det är dags att sätta ner foten, kräva att Khalida Jarrar och de andra politiska fångarna friges och att ockupationen upphör. Israel måste bojkottas och isoleras tills man insett att den här politiken inte accepteras.

Låst läge i Gaza - ny rapport

För att undvika att våldet trappas upp måste återuppbyggnaden av Gaza komma igång snarast. I en ny rapport konstaterar vi att bara 27 procent av de utlovade medlen från det internationella samfundet hittills kommit in och situationen för människorna i Gaza är akut.
Läs rapporten »
 

Suleiman har byggt ett litet hus med ett rum av resterna av sitt gamla,
som bombades i augusti 2014: “Det här var vår enda lösning.
Livet blir mer och mer outhärdligt. Vi hoppas bara på en enda sak: Återuppbyggnad.
Men ärligt talat, jag vet inte om det är nån idé att fortsätta hoppas,” säger han.
Foto: Anas al Baba/Oxfam

Grass och Rifbjerg av Lucifer

Tiden går och plötsligt är några stöttepelare borta.

Den köttige Grass
Günter Grass var en sådan. Blecktrumman är oförglömlig, både som bok och film (ålfisket med hästhuvudet, kärleks-scenen med Oskars mor på ett hotellrum). Det var någonting köttigt och materiellt över allt han skrev, också när han skrev om politik. Han ställde inte upp i hyllningskören när Västtyskland annekterade DDR, eller snarare köpte. Visst hade Europa mått bättre om det hade varit en mera jämbördig förening mellan de båda staterna. Hans öppenhet över hans ungdoms entusiasm för nazismen slår det mesta och den sena beskrivningen om hur han i krigets sista månader tjänstgjorde i Waffen SS är trots allt hedrande. Han står för vad han gjorde, om än sent.

Stor-Klas
Klaus Rifbjerg är verkligen en helt annan historia. Han är en personifiering av den frisinnade danska borgerligheten, kulturradikalismen i Poul Henningsons efterföljd. I Danmark finns det ett helt parti i hans anda, Radikale Venstre, som sitter i regering med de danska socialdemokraterna. Det är mycket långt från Jan Björklunds folkparti. Som författare behärskade han alla genrer. Danska skolelever läser hans genombrottsbok Den kroniske oskyld obligatoriskt i skolan. Här ett citat ur hans mest kända diktsamling Amagerdigte.

Jeg tror mange foragter Amagerbrogade
min praktfulde hjerteflod
men sig mig hvorfor den skulle være værre
end Fredrikssundsvej, Valby Langgade
Peter Bangs Vej och Istedgade?
Hvofor er dens monstruøse forvirring
og opsigtsvækkende smagsløshed
mindreværdig i forhold til andre kvarterers
hovedstrøg?

Dominerande
Rifbjerg var en dominerande person i danskt kulturliv: han var länge redaktör för Vindrosen, han hade ett avgörande inflytande över Gyldendals utgivning, han skrev om litteratur i Politiken och Information. Han var modernismens ledande företrädare t.o.m. inom filmen. Jag minns när jag såg hans Weekend på 60-talet, en film präglad av lättsam erotik i sommarhusen uppe på Nordsjälland – det var väl så ett liv skulle levas. Han kom själv från det småborgerliga Amager men nästan allt han gjorde handlade om välmående medelklassen.  Mycket riktigt öppnade han en gourmetrestaurang i den övre prisklassen på 80-talet och körde omkring i en stor amerikansk bil. Tidvis bodde han i Spanien.
   Men med 68-revolten var hans riktiga storhetstid slut. Han var visserligen rimligt politisk vänstersinnad, men med den nya tidens folk hade han inte så mycket gemensamt.  Han var ofattbart produktiv med ett par böcker om året. Han var en aktiv och skicklig polemiker och så vitt man förstår hatad av dem han gick åt. Han var en utomordentlig författare inom sina gränser. Sådana som han finns inte mer.

Günther Grass är död

Den tyska historien och den tyska efterkrigslitteraturen fanns mer koncentrerad i denna man än i någon annan människa. Och därför kommer man alltid att gripa efter Blecktrumman av historiska, litterära eller politiska skäl, och minnas honom: en man som var Tyskland, skrev Thomas Steinfeld i SDS 14/4, (översättning Per Svensson).
 
 
För exakt tre år sedan publicerade vi Günter Grass dikt Vad som måste sägas, Was gesagt werden muss, VB 13, 2012. Den hör till det sista Günter Grass skrev och tilldrog sig stor politisk uppmärksamhet genom att varna för Israels kärnvapen och risken för ett israeliskt angrepp mot Iran, alltså de problem som man nu försöker lösa genom överenskommelsen i Lausanne.
Läs dikten!

Arvet efter Obama. Normala relationer med Iran och Kuba? av Gunnar Stensson

I VB 12 berättade vi om det avtal som slutits mellan Iran och medlemmarna i FN:s säkerhets-råd plus Tyskland.  Det innebär att Iran går med på internationell kontroll av sitt kärnenergiprogram mot att sanktionerna upphör. USA hoppas att avtalet ska minska den dubbla risken för ett israeliskt angrepp på Iran och ett krig mellan Saudiarabien och Iran.
   Relationerna mellan USA och Iran normaliseras efter att ha varit frusna i 36 år på grund av Irans ockupation av den amerikanska ambassaden i Teheran. På en bild skakar presidenterna Rouhani och Obama leende hand.
   Betydande motsättningar mellan Iran och USA kvarstår. Redan när artikeln skrevs inträffade två politiska konfrontationer och en vecka senare en tredje.
   Iran ställde som ultimatum att alla sanktioner måste upphöra samma dag som slutdokumentet undertecknas.
   Utrikesminister John Kerry krävde att Iran stoppar stödet till rebellerna i Jemen. USA ingår nämligen i den allians som under saudisk ledning stöder regimen i Jemen med trupp, vapenleveranser och flygbombningar.
   En dryg vecka efter att det preliminära avtalet slutits meddelar Ryssland, att man nu anser sanktionerna hävda och därför ökar handeln med Iran. Ryssland behöver olja och Iran behöver livsmedel, bl a vete. Dessutom förser Ryssland Iran med moderna luftvärnsmissiler.
   En kompromiss i den amerikanska kongressen innebär att republikanerna, som utgör majoriteten, förbinder sig att avstå från att stoppa förhandlingarna medan de pågår, men däremot får chansen att rösta om det färdiga avtalet sedan det slutits.
 - Det här är en framgång för israelisk politik, säger den israeliska regeringen.
 - Om inte sanktionerna mot Iran hävs så blir det inget avtal, säger president Rouhani.

Förbindelserna mellan USA och Kuba, som varit brutna sedan den kubanska revolutionen för mer än 50 år sedan, normaliserades samtidigt. Nu ska terrorstämpeln på Kuba äntligen undanröjas. Raul Castro och Obama skakade hand i samband med det panamerikanska mötet förra helgen.

President Obama har inte lyckats genomföra mycket under sin tid som president. Inrikespolitiskt är sjukförsäkringen den viktigaste framgången. Han har avslutat USA:s krig i Afghanistan och Irak (nästan), men inte förmått avveckla koncentrationslägret Guantanamo.
   Om han kan upprätta varaktiga relationer med Iran och Kuba, efterlämnar han ett fredsarv till Hillary Clinton att bygga vidare på.
   Om en republikan blir USA:s president är vi tillbaka i 1930-talet.

Jobba hårt. Var artig. av Gunnar Stensson

Studieförbundet Vuxenskolan, vars VD härom veckan beslöt att lägga ner gymnasieskolan Humanus och ställa 70 elever och ett tjog lärare på bar backe, har tillsammans med Ohlininstitutet gett ut antologin Klassresan.
Boken hyllades av Heidi Avellan under rubriken Duktig flicka klassreser själv på en helsida i Sydsvenskan i lördags. Dagens Nyheter ägnade den en huvudledare, rubricerad Sverige mår bra av mer social rörlighet i måndags.
   Så Klassresan har fått en överdådig marknadsföring!
   Therese Bohman skriver i sitt bidrag ”Lika gärna som duktigheten kan vara en börda, kan den vara ett vapen”. Ett annat bidrag handlar om en brittisk skola som lyckats bryta en negativ trend.
   Både Sydsvenskan och Dagens Nyheter tar upp just dessa båda artiklar, så de uttrycker väl bäst den liberala synen på skolan. I antologin går det bra för duktiga Annika och artige Tomas. Pippi och Emil lyser med sin frånvaro.
   Men visst är det intressant att läsa om en skola som lyckas genom att tillämpa principerna: Work hard. Be nice.
   Filmen Vänd dem inte ryggen från 1950-talet hade samma tema (samtidigt som den introducerade en av de första rocklåtarna: Rock around the clock).
   Fast vi har väl, frånsett Jan Björklunds liberaler, kommit lite längre de senaste 60 åren?

Ärligt talat, vill vi ha det klassamhälle som antologins titel Klassresan förutsätter? Klassamhället är idag mer destruktivt än det varit någon gång i Sverige sedan 1950-talet.
   Bemanningsföretagen har funnit en ny metod i konsten att stjäla skattemedel: de hyr ut lärare till skolföretagen! Mellanhänder profiterar på mellanhänder, som parasiterar på skattemedel.
   Och vi har fått en ny underklass: prekariatet.
   Den duktiga flickan i Humanus fick inte chansen att göra någon klassresa. Att pojkarna var arbetsamma och artiga hjälpte dem inte. När skolan inte gav vinst beslöt Studieförbundet Vuxenskolan att lägga ner den.
   Inom prekariatet och bland de nya svenskarna finns den välutbildade och solidariska begåvningsreserv som solidariskt kan leda kampen för rättvisa i ett hårdnande klassamhälle där giriga kommandorer härjar under den vilseledande benämningen entreprenörer.
   Och var övertygade om att borgerliga politiker kommer att upprepa antologins slagord i tid och otid. Jobba hårt. Var artig.

Svensk ekonomi de senaste åren - En utvärdering av 8 år med Alliansen av Sven-Hugo Mattsson

Hur klarar man av att sänka skatter där de rikaste får merparten och de fattigaste några smulor från de rikas bord, utan att de fattiga reagerar och går ut på gator och torg och protesterar. De fattiga som inte lever ett värdigt ekonomiskt liv. En orsak är att de fattiga inte har någon röst, de har ingen tidning och andra sätt att meddela sig.
 
Varför har Anders Borg en air av att han är en skicklig finansminister när han lämnar efter sig ett underskott på 87 miljarder, det sista året. De fyra sista åren av regeringsperioden, 2011-2014, när ekonomin steg, ökade statsskulden med 250 miljarder.
   Ett svar kan vara att man i sitt språk har en demagogi som är skicklig, beskriver saker och ting på ett sätt som knappast är adekvat, man utesluter sanningar för att framstå i god dager. Man har dessutom kompisar bland ekonomer som beskriver ekonomin på ett konstigt sätt.

Exempel
Exempel på detta är konjunkturinstitutet. För en tid sen gick man ut och gav en prognos på hur ekonomin kommer att utvecklas 2015 och 2016, man spår 6.4% ökning de här två åren. En tjänsteperson på KI kallar detta en ljusning i ekonomin och sen kommer: ”för en gångs skull”.
   Har då svensk ekonomi befunnit sig i mörker, tja. De senaste 5 åren 2010-14 har svensk ekonomi stigit med drygt 12%. Ljusningen i svensk ekonomi kom redan 2010 efter nergången 2008-2009.
   Ett annat exempel. Jan Nylander, ekonomi-reporter på Rapport, menar med utgångspunkt från KI:s rapport att vi nu lämnar en 10-årig lågkonjunktur. Fakta är följande: åren 2005-2014 steg svensk ekonomi med nästan 18 %. Lågkonjunktur? Visst, jag har förstått att kapitalismen och Alliansföreträdare tycker att man skall ha en ungefärlig tillväxt på över 1.5% för att det skall räknas som högkonjunktur. Nylander har alltså anammat borgerlighetens språkbruk. Låt oss titta på vad 18% tillväxt innebar i kronor under den här tiden. Den innebar en tillväxt på 582 miljarder, det motsvarar ungefär 60.000 kr per individ i landet. Lågkonjunktur? Nä, en tillväxt innebär inte att pengarna går ner i de enskildas fickor men siffran är ändå intressant. Det är ju ur den här tillväxten Alliansen har kunnat sänka skatter.

”Värsta krisen sen 30-talet”
Jag har hört det här demagogiska uttrycket från alliansföreträdare massvis av gånger. Jag tror nog att man skall akta sig för att jämföra den ekonomiska kris vi hade 2008-2009 med den under 30-talet. En anledning är att svensk ekonomi nu är urstark och den nergång i ekonomin som var 2008-9, var redan återhämtad 2010. 2008 och 2009 var nergången 5.8 procent i vår ekonomi, redan 2010 var detta återhämtat, då steg ekonomin 6.0% och sen dess, som visats, har vår ekonomi stigit ytterligare.

Vad kunde vi gjort istället?
Förutom att Alliansregeringen under 8 år har skött vår ekonomi dåligt, trots en faktisk högkonjunktur lämnar man över ett stort underskott. Man skall också komma ihåg att man ärvde en mycket stark ekonomi från Socialdemokraterna. De första åren under 2000-talet fram till Alliansens tillträde steg ekonomin med ca 20 %. Det var från den här utgångspunkten man kunde starta sina skattesänkningar.

Jag påstår inte att den föregående regeringen ”tog från de fattiga och gav till de rika”. De skattesänkningar man genomförde kunde tas ur en stark ekonomisk tillväxt. Men att så fullständigt ommöblera ekonomin är enligt min mening direkt omoraliskt även sett med utgångspunkten av en osolidarisk politisk inriktning.
   För de pengar tillväxten har gett kunde man, förslagsvis, höjt garantipensionen till 10.000 kr, för närvarande ca 8.000 kr för den som är singel. Man kunde också höjt grundavdraget till samma nivå, detta hade gett de fattigaste en betydligt rimligare vardag där dessa inte behövt gå med mössan i hand. Man kunde höjt ersättningen ordentligt för de som är arbetslösa och aldrig infört arbetslöshetsskatten. Vi talar, med all rätt, om pensionärsskatten. Men den som är arbetslös betalar, vid samma inkomst, betydligt mer än en pensionär. Man straffar den som redan ligger.
   Man kunde istället med utgångspunkt från den tillväxt Alliansen hade, överfört flera 10-tals miljarder till kommunerna. Man kunde höjt barnbidragen och förbättrat för ensamstående föräldrar. Man kunde dessutom investerat i järnväg och skola. Man kunde, kort sagt, göra Sverige till ett rimligare ekonomiskt land att leva i även för de fattigaste. Nu lever de rikaste i överflöd medan allt fler har blivit relativt fattigare.

Naturens hämnd

2015-04-09

Järnvägsstation i Klostergården 2022

Var ska den ligga? Vi besöker de platser som föreslagits.
Samling på Kyrktorget i Klostergården söndagen den 12 april klockan 14.00.
Det blir en kort promenad längs lättframkomliga vägar som alla kan delta i.
Vi hoppas på vackert väder och vårlig grönska.
Klostergårdens Byalag, Gunnar Stensson

Exkluderande design av Karin S

Som kvinna över 70 är det svårt att vila kroppen.
Jag får ta med mej nån som bär min stol och kaffekoppen
för överallt står stolar med design som exkluderar
och kräver vighet, styrka. Jag blir arg och protesterar,
förenar mej med hemlösa, gravida och värkbrutna
i kamp där de som kan, har sina starka nävar knutna.
Vi vill ha bänkar gjorda så att alla kan få sitta
eller ligga och på solen och de gröna löven titta.
Vi vill ha design som är passande för alla
för dom som redan fallit och för dom som snart ska falla,
och vi blir fler och fler så vitt jag kan förstå
när kylan breder ut sig i vårt land så isigt blå.

Från pressgrannen

Att stödja Israel är att:
Kräva att Israels ockupation av de Palestinska områdena ska upphöra.
Kräva att Israel ska erkänna palestiniernas existens och rättigheter.
Kräva att blockaden av Gaza ska upphöra.
Kräva att Israel ska verka för fred och samexistens med palestinierna och länderna i Mellanöstern.
Colette Benyamine i ett svar till Israels ambassadör Isaac Bachman, SDS 31/3.

Palestina officiell medlem i ICC

Palestina är nu officiell medlem i Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Inträdet skedde under en stängd ceremoni på ICC:s högkvarter i Haag den 1 april.

ICC Second Vice-President Judge Kuniko Ozaki, in the presence of the President of the Assembly of States Parties, H.E. Sidiki Kaba, presents Minister of Foreign Affairs of Palestine Dr. Riad Al-Malki, with a special edition of the Rome Statute © ICC-CPI
Medlemskapet öppnar för palestinierna att som stat driva anklagelser mot Israel om krigsbrott.
Både USA och Israel har varit starkt kritiska till det palestinska draget, och efter att det stod klart att Palestina skulle beviljas medlemskap i ICC ströp Israel överföringen av palestinska skatteintäkter till Palestinska myndigheten.
   Israel har undertecknat men inte ratificerat Romstadgan, som är grunddokumentet för ICC.