Borgerligt ”jaså” av Ulf Nymark

till förslag om anpassning av lekplatser och till åtgärder mot hemlöshet

På parlamentariska arenor (liksom för övrigt vid partikongresser o.d.) hanteras enskilda ledamöters och/eller partiers motioner genom att ”anse motionen besvarad” genom vad den ena eller andra remissinstansen har anfört. Det här med att anse ett förslag besvarat kan ibland faktiskt vara att motionärens önskemål redan är uppfyllda eller att arbetet på att uppfylla dem pågår. Men oftast används detta knep när motionen kommer från ”fel” politiskt håll, men innehåller förslag som är svåra att gå emot. Att anse en motion besvarad är i sådana fall detsamma som ett ”jaså”.
Två motioner från Demokratisk vänster besvarades på detta sätt med ett ”jaså” av den borgerliga majoriteten vid fullmäktiges marssammanträde i förra veckan. Båda motionerna fick stöd från samtliga rödgröna partier.

Anpassa lekplatser till barn med funktionshinder
Den ena motionen, som lämnades in den 25 september 2006, föreslog att en handlingsplan (med kostnadsberäkning) ska upprättas för att anpassa kommunens lekplatser till barn med funktionshinder. Motionen tog framför allt sikte på att som ett första steg alla ”enkelt avhjälpta hinder” vid lekplatserna ska vara undanröjda till år 2010.
Tekniska nämnden, som i detta sammanhang är en tung remissinstans, hade yttrat sig och sagt att det inte behövdes någon kostnadskrävande utredning. Vad som behövdes var att öka tempot i ombyggnaden och framför allt, mera pengar.
Det hör till saken att dv inte alls yrkat på någon utredning. Tvärtom, vi föreslog uttryckligen att det var dags för en handlingsplan, och att fullmäktige måste anslå pengar för att förverkliga en sådan handlingsplan.

Enkelt avhjälpta hinder
Den borgerliga majoriteten (inklusive sd) tyckte inte det behövdes någon handlingsplan, trots att kommunens lekplatser är i omvittnat dåligt skick. Därför sa man ”jaså” till motionen, med hänvisning till Tekniska nämndens yttrande att det inte behövs någon utredning (vilket alltså ingen föreslagit!) och med en from förhoppning om att kommunen ”kanske” skulle kunna undanröja enkelt avhjälpta hinder till 2010.

Individuell planering för de hemlösa
Den andra dv-motionen som var uppe till behandling lämnades också in för ett och ett halvt år sedan. Motionen tog upp hemlösheten och föreslog kommunfullmäktige ta tre beslut. Dels att en kartläggning av de hemlösas situation ska genomföras, dels att en kort- och långsiktig planering görs för att finna individuella lösningar för varje hemlös individ, dels att en noggrann analys av orsakerna till hemlösheten görs i syfte att förebygga hemlöshet i framtiden.

Schaktmaskiner mot hemlöshet
Sedan motionen skrevs har det visserligen börjat röra på sig på socialförvaltningen i hemlöshetfrågan. En kartläggning lär nu vara på väg, samtidigt schaktmaskiner mot hemlösheten inte tyder på någon djupare förståelse för de hemlösas situation. Hur som helst så tyckte Socialnämnden att motionen skulle besvaras med ”jaså” med hänvisning till vad som är på gång inom Socialförvaltningen.
Borgarna, inklusive det sd, ansåg hemlöshetens problem vara värt enbart ett ”jaså”. Det är bara att hoppas att socialförvaltningen är mera engagerad än den tämligen likgiltiga borgerliga majoriteten i fullmäktige.

Tips från Jan Hammarlund

Den verkligt framstående och spännande opera- och kabaretartisten Stella Scott framträder i S:t Johannes kyrka i Malmö tillsammans med pianisten Conny Antonov
fredag 28 mars kl 21 30 (fri entré) med en konsert kallas "Toner ur en garderob - dolda hbt-influenser hos bl a Händel, Michelangelo, Sappho, Shakespeare och Jeanne d'Arc m fl".
Den 30 mars kl 13 föreläser Stella Scott under rubriken "Allt har sin tid" i S:t Johannes församlingssal på Kapellgatan 6. För mer information om detta ring Ida Wäreborn, tel 27 91 59.

Du är väl medlem?

Som medlem i Amnesty är du varmt välkommen till föreläsningar om mänskliga rättigheter som hålls den första måndagen i varje månad klockan 20 under terminstid. Föreläsningarna ordnas gratis av och för Amnestys medlemmar och hålls i Lundaavdelningens lokal på Östra Vallgatan 61 (vid Botan).
På vårens program står:
Måndag 7 april, kl 20: "Darfur - vems ansvar?" Olof Bäckman, jur dr i folkrätt vid Lunds Universitet.
Måndag 5 maj, kl 20: "Mänskliga rättigheter i Tibet" Erik Törner, IM och Kinasamordnare inom Amnesty.
Har du frågor om föreläsningarna eller andra arrangemang i Lundatrakten kontakta oss gärna genom lund@mail.amnesty.se eller 046-2112003

Klimatföreläsning

Ett föredrag återstår i vårens föreläsningsserie om klimatet. "Klimatet och turisterna". Tisdag 1 april kl 19 i Stadshallen.
Stefan Gössling, turistforskare vid Lunds Universitet, är en av initiativtagarna till ett forskarupprop mot den växande flygindustrin. Han berättar om turismens påverkan på klimatet. Vi får också inspirerande tips från Tomas Björnsson. Han brukar åka på klimatvänlig semester och har tagit fram inbjudande broschyrer om klimatvänliga resmål för lundabor.
Hela programmet

VB har hela listan av Gunnar Sandin

Skåneombud till v-kongress
Vänsterpartiets distrikt i Skåne skickar 17 ombud till partikongressen i Norrköping den 6–8 juni. De är, i bokstavsordning:
Peter Ahlbom, pedagog, Helsingborg
Britta Berg, pensionär, Simrishamn
Pål Brunnström, doktorand, Malmö
Tove Hultberg, arbetslös, Malmö
Martina Nilsson, politisk sekreterare, Malmö
Olof Norborg, v-ombudsman, Lund
Anne-Maj Ohlsson, förskollärare, Svalöv
Anita Petersson, kanslist, Hässleholm
Marta Santander, utredare, Lund
Sven-Erik Sjöstrand, politiker, Perstorp
Ruzica Stanojevic, förskollärare,
Patrik Strand, politisk sekreterare, Kristianstad
Henning Süssner, rektor, Landskrona
Angelica Svensson, ingenjör, Lund
Morgan Svensson, politisk sekreterare, Malmö
Sara Svensson, högskolestuderande, Malmö
Heidi Ukkula Grönlund, vårdstuderande, Landskrona

Formellt ska ombudslistan fastställas genom poströstning bland medlemmarna, men det är alltså en formsak. Skulle man vilja driva kampanj för någon av den 17 andra kandidaterna finns det inget distriktsövergripande forum för detta. Medlemsbulletinen Menander, som presenterade kandidaterna, utkommer inte med något mer nummer före valet. Det finns alltså ingen chans för någon annan att tränga sej före.
Ombuden bar alltså i realiteten beslutats av distriktets valberedning. Den är i sin tur nominerad av föregående års partistyrelse.
Jag har angett kandidaternas nuvarande sysselsättning. Det visar att fyra av de 17 är partifunktionärer. En arbetar på partiets egen folkhögskola medan en lever på politikerarvoden och –pension.
En fördel med en samlad Skåneberedning är ju möjligheten att garantera en bra fördelning när det gäller kön, ålder, yrke etc. Samt geografisk fördelning, men man konstaterar att partiföreningen i Trelleborg åter har glömts bort, liksom den i praktiken gjordes på riksdagslistan. Nackdelen är förstås att medlemsdemokratin blir högst formell.
Bilden förstärks av ett inåtvänt parti(distrikt), till stor del kontrollerat av ett antal partifunktionärer, som till över 90 procent får sin försörjning av det allmänna, det vill säga av den kapitalistiska statsapparaten för att tala marxistiska.
Jag konstaterar detta utan någon starkare värdering. Det är ungefär likadant i andra partier.
Men man blir trött.

Cykelkommun? II av Ulf Nymark

Sedan någon gång i november 2007 har cykelbanorna i korsningen Dalbyvägen-Tornavägen verkat vara testområde för en kombinerad cykelslalom- och hinderbana. En entreprenör, Elektro-Sandberg, grävde upp cykelbanorna för att sätta upp nya trafikljus. De nya stolparna kom på plats, men inga trafikljus. De gamla stolparna står också kvar. Så la man igen det uppgrävda, men på ett så vårdslöst sätt att de uppgrävda delarna av cykelbanan (cirka 50 meter på ömse sidor om Tornavägen) består av en enda serie djupa gupp.
Guppen i kombination med ett stort antal trafikljusstolpar i cykelbanan har gjort den närmast ofarbar. (Se bild som visar den vy som möter den cyklist som färdas i östlig riktning på cykelbanan! Jodå, alla stolparna är placerade i själva cykelbanan.) Så har det alltså sett ut sedan i november. Entreprenören skyller på en underleverantör som inte har kunnat leverera ett fungerande styrsystem för trafikljusen. (Nu i dagarna har entreprenören börjat rota i marken igen, vi får se om någon förändring kommer till stånd).
Men tror någon att samma förhållanden skulle ha fått råda på bilkörbanorna i samma korsning under nästan ett halvårs tid? Om bilar, kryssande mellan en skog av stolpar och gruppande i en svit av djupa diken och höga bulor, tvingats krypa fram i en hastighet motsvarande en fjärdedels gångfart och under stundom, i synnerhet vid snö- och isbeläggning, tvingats stinga ur sitt fordon och dra det framåt för hand?
Men nu var det ju bara cyklister som drabbades. Fortfarande får cyklister (och fotgängare) finna sig att inte vara ”riktiga” trafikanter. Så kan det gå till i en kommun som gärna kallar sig ”Cykelkommun”.

Kommentar till Lucifer av Anders Davidson

Signaturen Lucifer frågar om man får säga som Villy Søvndal eller om man då närmat sig Pia Kjærsgaard och finner själv språkbruket befriande. Reaktionerna på SF-ordförandens "klarspråk" kanske kan stämm till eftertanke: En förstasida i kamporganet Jyllands-Posten och Fogh Rasmussens "Välkommen hem!" Uppenbarligen slår han an en ton i den danska debatten. De våldsamma demonstrationerna har skrämt många. Men är hårda ord rätt väg? Att slå följe med Kjærsgaard?
Visst kan ett verbalt raseri ibland kännas befriande. Men den retoriska spiral man samtidigt är med att skruva upp är förödande för den politiska diskussionen. Politisk polarisering ovanpå socialt utanförskap stärker extremisterna på ömse sidor. Vilka åtgärder krävs för en verklig integration och samhörighet i dagens Danmark - eller för den delen Sverige, där Lucifer och jag verkar?
Det är en relevant fråga. När man med övriga majoritetssamhällets politiska etablissemang pekar ut en minoritets extremister som det allt överskuggande problemet, då är man med att flytta fokus från en extrem regeringspolitik. De små och få blir huvudproblemet och makten går fri.
Slutligen detta att dra till Saudiarabien om man är oenig med en Søvndal, en Fogh Rasmussen eller en Kjærsgaard är ett lågt argument. Någon som minns "Dra till Sovjet du din jävel!", som "argument"?

Om Villy Sövndals befriande ilska av Herman Schmid

I VB nr 9/08 skriver Lucifer några rader som förtjänar en kommentar. De handlar om danska SFs förbluffande framgång i opinionsmätningarna. Beror den på den nye ledaren Villy Sövndal och hans ”befriande ilska” mot den ortodoxa islam-organisationen Hizb ut-Tahir, frågar Lucifer.

Men Sövndals attack var inte ett uttryck för principiell religionsfientlighet. Enligt hans egen utsago handlade det om den i Danmark så avgörande demokratifrågan: han angrep Hizb ut-Tahir för att inte acceptera den danska demokratin och för att förespråka en islamisk samhällsform Ungefär som det var med kommunisterna i Sverige på 50-talet: de rättade sig efter demokratins spelregler, men verkade för införandet av en annan samhällsform. När jag hörde Sövndals utrop (”…dra åt helvete…res hem till ert eget samhälle…” etc) så mindes jag vad man sa till kommunisterna när jag var barn: ”ni är en fara för demokratin…ni borde förbjudas… ni har inte här att göra… flytta till ert eget paradis…”!

Sövndals framgångar började emellertid inte med angreppet på Hizb ut-Tahir. Han och hans parti hade redan tidigare börjat sända nya signaler i invandringsfrågorna. Resultatet lät inte vänta på sig. Man gick från 6 % i 2005 till 13 % i senaste valet till 17-18 % för att så, efter angreppet på Hizb ut-Tahir, nå upp till hela 20 %. Strålande tider för ett litet vänsterparti! Hur var det möjligt?

I en radiointervju gjorde Sövndal några viktiga förtydliganden. SF hade just anslutit sig till Dansk Folkepartis krav på att de invandrargäng som bränt bilar, sopbehållare och skolor skulle straffas dubbelt. Utöver den lagenliga påföljden skulle ungdomarnas föräldrar/familjer tvingas betala samhällets kostnader för skadegörelsen. Intervjuaren ställde då den utmärkta frågan: hur ser du på BZ-arna och de autonoma från ungdomshuset, som ju också hade bränt sopbehållare, bilar och byggnader sedan deras ungdomshus hade rivits? Skall också deras föräldrar betala skadegörelsen? Skall de kanske också utvisas ur landet?

Nej, det tyckte inte Sövndal. Visserligen hade de vållat minst lika mycket skadegörelse, men skillnaden var att dessa ungdomar ju inte var främmande för dansk demokratiuppfattning, och att deras förstörelse inte var uttryck för fientlighet mot demokratin, utan kanske tvärtom skulle förstås som en protest mot demokratins brister. det handlade alltså inte om skadegörelsen som sådan, utan om den allt djupare kulturklyftan mellan invandrarna och den danska befolkningen. De som motsätter sig kravet på kulturell inordning och underkastelse (”assimilation”) kan dra åt helvete och skall helst resa ”hem” så snart som möjligt. Det var denna appell som gjorde sådan dundersuccé.

Alla politiska bedömare från höger till vänster har varit eniga om att SFs nya linje i invandrarfrågan är taktiskt motiverad. Sövndal, den gamle DKP-veteranen Ole Sohn, som nu är ordförande för SFs grupp i Folketinget, och de övriga i den inre kretsen har gjort bedömningen, att i längden kommer vi ingen vart om vi inte går danska folket till mötes i den så avgörande invandringsfrågan. Vi är ju trots allt ett demokratiskt parti, så varför skulle vi inte lyssna till folkets krav?

Jag tror på denna taktikhypotes, men det är inte hela sanningen. Jag tror också att Sövndal var ärlig när han svarade på intervjuarens avslöjande fråga. I dagens Danmark handlar det alltmera om detta: är du på danska folkets sida eller stödjer du de krafter som hotar och undergräver det danska samhället och dess starka nationella gemenskap. Var står du i den avgörande ”etniska” konflikten (eller som man ofta säger, konflikten mellan ”os danskere” och ”de etniske”)? Jag tror att Sövndal som så många andra progressiva människor i Danmark själv upplever att valet står mellan assimilation och exklusion. SF har under de senaste åren gjort listan över nödvändiga integrationsåtgärder allt längre.

Nu är det egentligen bara Enhetslistan och enstaka traditionalister i de gamla partierna som inte har anslutit sig till denna enhet över politiska blockgränser, klassklyftor, könsklyftor och regionala kulturskillnader. Den manifesteras på de mest märkvärdiga sätt, som nu senast när man i folketinget i bred enhet antog en nationell s.k. demokrati-kanon. Omvärldens hårda kritik av Danmarks politik i invandrings- och integrationsfrågor snarast stärker denna fatala sammanhållning kring danska kulturvärden.

Jag tror att det är ett högt spel för SFs del. För inte så länge sen lyckades Vänsterpartiet mer än tredubbla sina opinionssiffror genom att signalera en ny politik, som slog an i medierna och appellerade till nya väljargrupper på tvärs av traditionella politiska gränser. Efter några härliga år mojnade medvinden och uppslitande inre strider följde. I Danmark kan det gå på samma sätt. Det finns många i SF som är djupt oroade över att deras parti har övertagit Dansk Folkepartis politik i den just nu avgörande politiska frågan, och att detta har skett utan föregående debatt i partiets interna organ.

I Lucifers text tycker jag mig finna en förtjusning över denna utveckling. Det fick mig att skriva dessa rader.

Arbetarkultur. Mig äger ingen av Gunnar Stensson

”Jag var första barn på dagis. Hade pappa mycket att göra på jobbet var han där innan det ens öppnat.
- Det kommer snart nån, sa han och släppte av mig utanför porten.”

Välfärdssamhället
Citatet är hämtat ur Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.
Klockan var sju. Farfar hade varit och väckt både Åsa och hennes pappa. Nu stod hon ensam och frös i mörkret utanför dagiset innan kokerskan kom och släppte in henne och gav henne O´boy och Mariekex. På eftermiddagen hämtade pappa henne.
”När pappa kom till dagis stannade han i tamburen. Jag klädde på mig snabbt. Fröknarna sa några vänliga ord och han svarade blygt. Hans tacksamhet över barnomsorgen och de som arbetade där var gränslös.”
Detta är välfärdssamhället, det som byggdes upp under 70-talet av bland andra Camilla Odhnoff, som vi berättade om i förra numret av vb. Det löser inte alla problem, men det har gjort mycket som tidigare var omöjligt möjligt. Det blev möjligt för Åsas pappa Leif Boris Andersson att ta hand om sin dotter, trots att han var en ensam förälder som heltidsarbetade i ett tungt jobb. För Åsa fanns de kommande åren den möjliga vägen genom dagiset, sedan grundskolan (ny på 70-talet), sedan gymnasiet och till slut universitet och doktorsexamen. Aldrig lätt, men möjlig.

Sveket mot mannen
Men boken handlar framför allt om pappan. Man kan fundera över varför den är så gripande. En del av förklaringen finns i gestaltningen av pappans upplevelse av sveket mot hans förväntningar, samhällets (och utvecklingens) svek mot honom, hans arbete, hans ideal och hans mansroll. Detta är något som drabbat många män under 1900-talets senare hälft och som vi känner igen och kan relatera till. Åsa ger oss den första på en gång närgångna och stora berättelsen om en av dem. Men Leif Boris Andersson ville inte räknas in som representant för ett kollektiv. Honom ägde ingen.
De svikna männen finns inte bara i Sverige. Susan Faludi berättar om dem i sin bok Ställd. Sveket mot den amerikanske mannen. Det handlar om en samhällstragedi där utvecklingen sprungit ifrån en hel generation arbetande män, en hel generation fäder.

Arbetarkulturen
Åsa berättar inte om sin mamma, men hon är närvarande i skildringen av morföräldrar, mostrar, morbröder och andra släktingar i en internationellt förgrenad storfamilj med kommunistiska, intellektuella och kulturella traditioner. Storfamiljen – eller släkten – utgör ett socialt nätverk både för henne själv och för hennes pappa. Den visar på den arbetarkultur som en gång fanns. Jag tror den finns än. Åsa Linderborgs bok är ett exempel.
Jag påmindes om arbetarkulturen häromdagen när jag gick ner i soprummet, Vårvädersvägen 4. Där finns inte bara sopkärl utan också en bokhylla där man kan ställa böcker man inte längre vill behålla och kanske byta till andra som man länge tänkt läsa. Jag har gjort bådadera.
Den här gången hittade jag en sliten praktbok, Presidentskan, av Leopoldo Alas Clarin, i översättning av Peter Landelius, utgiven på Arbetarkulturs förlag 1986. Vem som köpt och ägt den framgick inte. Men i den linderborgska familjens hem fanns den nog. Den kanske inte lästes av alla, för det är en stor krävande roman om en liten spansk stad i slutet av artonhundratalet, skriven av Leopoldo Alas (Clarin var en pseudonym), som 49-årig dog omkring år 1900. Det fanns troligen mer omedelbart pockande läsning 1986, året då Palme blev mördad, men den är ett exempel på de stora ambitionerna på förlaget Arbetarkultur, ambitioner som under 70-talet gav oss de tre delarna av Peter Weiss Motståndets estetik, den bästa och mest detaljerade beskrivningen av arbetarrörelsens historia före och under andra världskriget, den gången underlag för en bred debatt i vpk.

Hur ska jag någonsin kunna förklara
Kenneth Kvist var officiant vid Leif Boris Anderssons begravning 2001. Många av oss känner honom som en klok röst i debatterna om socialism och demokrati. Han besökte en gång vårt hem i samband med 1 maj-firande, tror jag. Han hade med sig tvärflöjten. Spelade han tillsammans med Röda Kapellet? I alla fall spelade han på flöjten när Åsas pappa begravdes.
I slutet av boken skriver Åsa: ”Hur ska jag någonsin kunna förklara för dem (Leifs barnbarn, Åsas barn) hur det känns att somna bredvid en utarbetad kropp som andas såväl svett, öl och ensamhet som en trotsig dröm om solidaritet och rättvisa.”
Leif blev drygt 60 år. Åsa redovisar obduktionsprotokollet som i detalj berättar om hans utslitna sjuka kropp.
Boken finns att köpa i pocket till två tredjedelar av priset för en biobiljett.

Fackeltåg i Lund för utvisningshotade

Den 27/3 kl 17.30, samling på Mårtenstorget, Lund.

Lunds Afghanistankommitté ordnar ett fackeltåg till stöd för de 
utvisningshotade afghanerna. Afghanistansolidaritet Syd stödjer.

Klara talare Lotta Hedström och Anders Davidson.

Påsklov

Nästa vecka tar VB lov, nästa nummer blir alltså den 28 mars.
Red

Nej till ockupationen

Manifestation på femårsdagen av invasionen!

Tid: Den 15 mars kl. 14.00
Plats: Gustav Adolfs torg i Malmö
Talare:
• Henrik Skrak, Irakkommittén i Malmös ordförande
• Per Gahrton, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige och tidigare EU-parlamentariker för Miljöpartiet de Gröna
• Marianne Berg, riksdagsledamot för Vänsterpartiet
• Shaimaa Hannon Abad, Iraks Kommunistiska Parti-Kadern
• Chetin Jamil, Turkmenska föreningen
• Tony Johansson, Socialdemokraterna, ledarskribent
Huvudparoller:
USA ut ur Irak!
Stöd det irakiska motståndet!

Manifestationen följs upp kl. 16 med föredrag om situationen i Irak av historikern Mathias Cederholm på Kvarnby folkhögskola, Röda Huset, Industrigatan 4, 3e vån. Fritt inträde.

I Lund hålls manifestation på Stortorget samma dag kl. 12.00.

Arr: Irakkommittén i Malmö, Monbijougatan 10 B, 211 53 Malmö

Så döljer man en krigsförbrytelse av Gunnar Stensson

Antalet dödsoffer för den israeliska attacken mot Gaza (se VB 7 mars) har stigit till drygt 130.
Reaktionen från omvärlden mot den israeliska ledningens krigsförbrytelse var mycket hård. För palestinier i hela världen var händelsen, och i synnerhet de 25 barnens död, traumatisk.
För en opolitisk 25-årig palestinsk chaufför i Jerusalem, ledde den till ett sammanbrott. Han hade tidigare varit anställd vid den judiska yeshivaskola, som blev skådeplats för massakern.
Han gick in på sin forna arbetsplats och sköt 8 elever, på samma sätt som den ultraortodoxe juden Baruch Goldstein mördat över 90 palestinier i Hebron 1994. Bland högerextrema judar är Goldstein en nationalhjälte.
Därmed yppades en möjlighet för de israeliska ledarna att avvärja den pr-katastrof som attacken mot Gaza utvecklats till för Israel. Världspressen försågs med skrämmande bilder och tendentiösa texter om skolmassakern.
Det fungerade i stort sett. Massakern skylldes (felaktigt) på Hamas. Det faktum att de åtta offren var barn i femtonårsåldern underströks för att blåsa upp indignationen. Fördömandet i media blev lika känsloladdat som de tidigare fördömandena av det avsiktliga israeliska angreppet mot civila i Gaza.
Den som vill se exempel kan kolla Sydsvenskans huvudledare lördagen den 8 mars. Enligt ledaren hör kritiken mot förra veckans israeliska ”militäroperationer” hör hemma i annat sammanhang. I stället riktas indignationen mot FN:s säkerhetsråd (och Libyen) som inte ville fördöma händelsen som ett politiskt terrordåd.
Men det finns annan information. Radion rapporterade att förövaren varit politiskt ointresserad och inte ansluten till någon palestinsk politisk organisation. Han var en man som levat fredligt i Jerusalem tills den maktlösa vreden över invasionen i Gaza ledde till ett sammanbrott.
Man kunde också få veta att yeshivaskolor är religiösa skolor där studierna ägnas åt talmud och torah, den traditionella judiska lagen. Eleverna är enbart pojkar i gymnasieåldern. Det är främst ultraortodoxa judar som sätter sina söner i yeshivaskolor.
Den skola som drabbades av massakern var ett ideologiskt centrum för bosättarrörelsen. Dess politiska ståndpunkt är att alla palestinier ska fördrivas från hela det bibliska Israel.
Ur palestinskt perspektiv var den oförlåtliga men inte obegripliga tragedin kontraproduktiv. Den räddade den israeliska ledningen från fördömanden. Den stärkte bosättarrörelsen.
Dagen efter massakern gav den israeliske premiärministern Olmert bosättarna tillstånd att bygga 750 nya illegala bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken.

Kvinnodagen 8 mars av Gunnar Stensson

Mor i busken

Studentafton i Lund med Gunnar Sträng på 1950-talet. Fullt i stora salen. Många unga socialdemokrater närvarande för att ställa frågor. En av dem är Camilla Odhnoff som av sina kamrater fått uppdraget att fråga om familjepolitiken. Hon sätts upp på talarlistan. Så småningom blir det hennes tur. Gunnar Sträng vänder sig mot henne:
– Och vad har lilla mor i busken att säga?

Episoden berättas av Camilla Odhnoff under hennes föreläsning i Klostergårdens bibliotek på kvinnodagen 8 mars i arrangemang av KLOK, Klostergårdens kulturförening.
Hon var nervös innan, berättar hon, och hade i veckor arbetat med att förbereda sin fråga.
Gunnar Strängs tilltal får det att svartna för ögonen och slå lock för öronen på henne, innan hon lyckas samla sig och ställa sin fråga.
Hon är kortväxt med håret samlat som på vissa porträtt av Selma Lagerlöf. Hennes ansikte är humoristiskt och rödblommigt när hon nu som 80-åring står och erinrar sig händelsen. ”Ursäkta, men blåsten har kommit min näsa att rinna,” säger hon. Hon talar lågmält men exakt.
Publiken i den fullsatta lokalen består mest (inte helt) av kvinnor över femtio, kvinnor som jag ser dagligen, men som jag nästan aldrig diskuterar politik med, omedvetet fördomsfull som jag säkert är. Mor- och farmödrar, somliga pigga stavvandrare, andra med utslitna höfter och ryggar, långsamt gående bakom sina rollatorer.
Osynliggjorda nu på grund av sitt kön och sin ålder, men kanske också tidigare i det patriarkala samhälle som då var mer förhärskande.
De ler, mycket medvetet och igenkännande, när Camilla berättar om hur hon förlöjligades och osynliggjordes där i AF för femtio år sedan.
Några år senare ingick Camilla i regeringen och ställde Gunnar Sträng mot väggen. Han skämdes och ursäktade sig med att han var mest van vid att som ombud för lantarbetarförbundet förhandla med godsägarna i Sörmland om löner. Då kunde man inte tala så fint. De blev vänner sen.
Kvinnokampen kan ta sig många former.

Tant Brun, studierna och vägen till politiken
Camilla berättar om en bibliotekarie som öppnade världen för henne när hon var barn i Majorna i Göteborg. Hon brukade kallas tant Brun.
Hon berättar om botanikstudierna i Lund och stipendiet som gjorde det möjligt för henne att studera (tre fria mål mat om dagen och bidrag till bostadskostnaden – också jag åt mina gratismål på konviktet mitt emot Lundagård vid ungefär samma tid).
Hon berättar om tiden i regeringen och talar uppskattande om sin chef, statsminister Tage. Hon kämpade för den allmänna förskolan. Hon redogör för sitt viktiga arbete med föräldraförsäkringen. Utredningen och propositionen var hennes största politiska insats för jämställdhet, menar hon. Någon kritiker hade sagt:
– Går den igenom blir ju männen lika diskriminerade som kvinnorna. Alla ler. Åhörarna tillhör den första generation som kom i åtnjutande av den ökade jämställdhet som reformen ledde till.
Men också i det sammanhanget osynliggjordes Camilla. Strax före jul 1974 utsågs hon till landshövding. Tryckeriet hann inte bli klart med tryckningen av propositionen före jul.
När den sedan trycktes följande år undertecknades den av Sven Aspling, som också fick äran för den. Och som i en tidningsintervju i samband med sin 80-årsdag sa att föräldraförsäkringen var hans viktigaste politiska insats.
– Men det var ju jag som tog initiativet och ledde arbetet, sa Camilla.

Kvinnlig landshövding
Som nyutnämnd landshövding möttes hon av en jätterubrik på första sidan av Blekinge läns tidning: VAD HAR BLEKINGE GJORT FÖR ATT DRABBAS AV CAMILLA ODHNOFF?
Hennes landshövdingetid blev trots detta lyckosam. Hon trivdes som länshushållare och blev omtyckt. Men det var inte problemfritt. Blekinge var ett utflyttningslän. Antalet skolbarn minskade under hennes år som landshövding med 25 procent. Hon verkade för högre utbildning och la grunden för högskolan.
Hon var med när Per Ahlmark (fp) besökte de åttahundra plötsligt sparkade LM-arbetarna i Olofström och uttalade den replik som satte punkt för hans politiska karriär: ”Lycka till!”

U 137
Som landshövding i Blekinge företrädde hon marinen i Karlskrona. Det var avrustning och omorganisering på gång också under 1980-talet.
Den 28 oktober 1981 ledde hon en försvarsdelegation som besökte regeringen för att vädja om stopp för de nedläggningar och förändringar som planerades. Delegationen fick sin vilja igenom.
Försvarsministern kommenterade: – Ni är alltid väl förberedda, men den här gången tycker jag ni gick lite för långt.
U 137 hade gått på grund utanför Karlskrona den natten.

Miljönämnd i Staffanstorp
Så pensionerades hon, flyttade till Hjärup och blev så småningom ordförande i miljönämnden i Staffanstorp, där hon fick användning för sina kunskaper i botanik.
– Politiken är en helhet, säger hon. Alla nivåer är lika viktiga, riket, länet och kommunen. Det måste finnas en harmoni.
Nu bor hon i Klostergården och har synpunkter på utbyggnaden runt idrottsplatsen.
Hon möts av varma applåder och många frågor efter sin föreläsning.

Jag själv och mina generationskamrater går glada och eftertänksamma från biblioteket till våra bostäder i de tegelröda höghusen medan vårsolen skiner och knopparna brister.
Se det var en riktig kvinnodag!

Brott mot mänskligheten under kommunismen av Gunnar Stensson

En lundahistoriker går till historien
Lena Adelsohn-Liljeroth såg nöjd ut när Forum för levande historias seminarium invigdes måndagen den 10 mars.
Hon var fortfarande nöjd när Michael Schoenhals, professor i Kinas historia i Lund, läste upp ett gammalt dokument från Kinas underrättelsetjänst för att illustrera hur långt Maos regim var beredd att gå i utrensningen av klassfiender. I skrivelsen avvisades entydigt folkkongressens vilja att begränsa våldsutövningen. Gällde det inte att föregripa angrepp mot revolutionen och moderlandet? Då fordras hårdhet mot varje misstänkt!
Lena Adelsohn-Liljeroth såg fortfarande nöjd ut.
Sedan förklarade Schoenhals vilken uppgift Forum för levande historia har.
”Vår uppgift är att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden – och detta oavsett om de sker i kommunismens eller demokratins namn.”
Lena Adelsohn-Liljeroth började se ut som om någonting var fel.
Sedan avslöjade Schoenhals att dokumentet han läst upp inte alls härstammade från Maos Kina, utan var en ordagrann återgivning av president Bushs senaste tal, där presidenten förklarar varför USA ska använda tortyr i kampen mot terrorismen.
Sedan skriver Stefan Johnson, vars artikel i DN 12/3 08 jag hittills nära följt, men som jag i fortsättningen ordagrant citerar:
”Michael Schoenhals inlägg kommer att gå till historien. Sällan har en svensk humanist tillrättavisat makten lika skarpt. Hans markering säkrar för lång tid oberoendet för Forum för levande historia och forskningen över lag.
När Schoenhals vädrat ut flosklerna kunde seminariet rikta in sig på huvudsaken: hur förklara dessa ohyggligheter, hur undvika att de sker igen? Det var historikernas seger över ideologerna.”
På samma uppslag i DN Kultur 12/3 presenteras “Torture and the twilight of empire. From Alghiers to Baghdad” av Marnia Lazreg, utgiven av Princeton. Ohygglig och nyttig läsning.

Tortyrpresidenterna av Gunnar Stensson

De är några stycken: Augusto Pinochet i Chile, Stroessner i Paraguay, Francisco Franco i Spanien, Giorgios Papadopolous i Grekland, Jorge Rafael Videla i Argentina, Thieu i Sydvietnam, Saddam Hussein i Irak, Mohammed Riza Pahlavi i Iran och Juan Maria Bordaberry i Uruguay. Det finns fler. Gör din egen lista!
Många tortyrpresidenter har åtnjutit – och åtnjuter - politiskt och ekonomiskt stöd från USA. Nu för vi för första gången upp en amerikansk president på denna skammens lista: George W Bush.

Citat

De borgerliga partierna har i dag fler medlemmar än socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet tillsammans. När det gäller dagspress finns 59 stycken med borgerliga ledarsidor och 13 med socialdemokratiska, de senare är oftast andratidningar, finns på små orter och har mindre upplagor. Så vad gör arbetarrörelsen och vänstern vad gäller framåtsyftande opinionsbildning?
Dagens Arena

Ny solidaritetsgrupp

Sverige har sänt soldater till kriget i Afghanistan. Men landet lever som om vi inte var i krig. Vi behöver en svensk mobilisering mot vårt krigsdeltagandet. Hittills har Föreningen Afghanistansolidaritet huvudsakligen verkat i Stockholm. Nu tar vi ett samlat grepp för att synas och höras i Skåne.

Bli medlem Du också!
Vi behöver vara många som är välinformerade och som talar om vilket krig Sverige deltar i. Ingen av oss kan göra allt men många kan göra lite och tillsammans blir vi starka att påverka. Som du vet. Medlemskap kostar 150 kr på pg 331324-4, till FAS. 75 kr för ungdomar och abretslösa.

Sprid uppropet!
http://www.afghanistan.nu/ Här kan du skriva på via web-formulär och ladda ner namnlista för att ha med till släkt, vänner grannar och jobbet.
Fokus riktar vi alltså mot att få hem de svenska soldaterna. Samtidigt förbereder Migrationsverket avvisningar av flera hundra afghanska män. Vi deltar också i arbetet att stoppa detta.
Du behövs – kom med nu!
Anders Davidsson, Föreningen Afghanistansolidaritet

Frivanster.se av Göran Persson

Det började som så mycket gör nu för tiden med ett mail.
”Hej Göran. Tipsa gärna kamraterna i Skåne om den nystartade webtidningen
http://frivanster.se/
Johan Lönnroth”

Det gör VB så gärna, ju fler fria vänsterröster ju bättre!
Personerna bakom frivanster.se ger följande programförklaring: ”Vi är en nybildad oberoende webbtidning med avsikten att spegla svenskt samhällsliv och politik från ett fritt vänsterperspektiv. Vi vill bredda vänsterperspektivet till att omfatta olika synvinklar från vänsterliberaler till socialister. Vår ambition är att ge plats till både kända och okända röster som annars inte hörs i svensk offentlig debatt. Vi erbjuder också plats för olika föreningar eller organisationer att informera om sin verksamhet genom egna bloggar.”
Deras fråga till läsekretsen kunde VB inte formulerat bättre själv. "Vill du skriva här? Något du vill säga. Någon händelse du vill skriva om. Fråga du vill ta upp. Föreningar eller privatpersoner som vill informera om aktiviteter - alla debattörer är välkomna att skriva inlägg. Alla inlägg skrivs av fria skribenter och representerar dem eller den organisation de verkar för. Det krav vi har är att skribenterna ska vara kontaktbara då vi inte godkänner anonyma inlägg.”
Deras sida har lite modernare stuk än VB:s med nyhetsflöden från andra sidor och annonser från Google men innehållet i artiklarna känns ganska hemtamt för VB-läsaren.
Naturligtvis har man även en ”Webfråga” som läsarna skall rösta om. Ganska trevligt men rätt så förutsägbart om organisationen frivanster.se ställer frågan ”Behöver svensk vänster förnyas?” i skrivande stund är svaren: ”Ja, det saknas visioner för framtiden. (91%, 20 Votes). Nej, nej de gamla idéerna gäller fortfarande. (9%, 2 Votes)”
På det hela taget är frivanster.se ett trevligt och angeläget initiativ som vi önskar lycka till!

Ang ”Bockskyltar, s.k. ”gatupratare”, och skyltvaror” av Nita Lorimer

Skrivelse från Vänsterpartiet till Tekniska Nämnden

Vid Tekniska nämndens möte den 23 januari 2008 behandlade vi en skrivelse från kommunala handikapprådet avseende förbud mot reklamskyltar och enkelt avhjälpta hinder.
I tjänsteskrivelse 2007-12-05 från tekniska förvaltningen – gatu- och trafikkontoret blev vi informerade att
”Förvaltningen fick i uppdrag att besvara skrivelsen och gavs samtidigt i uppdrag att arbeta vidare för att minimera problemet och förbättra tillgängligheten, i dag finns ca 20 stycken lagliga tilllstånd för ”gatupratare” i Lunds tätort.”
Med denna information kunde vi bara anta att de allra flesta ”gatupratare” saknade tillstånd och därför var problemet inte för många tillstånd utan att tillstånd inte avkrävs.
Det var med denna bakgrund jag instämde i att ställa mig bakom tjänsteskrivelsen. Vi efterfrågade också en komplett lista på de tillstånd som finns så att vi själva kan bilda oss en uppfattning om vilka åtgärder som kan behövas för att förbättra situation för synskadade.
Döm om min förvånig när jag fick listan och konstaterade att det finns 47 tillstånd i Lunds centrala tätort. Det är fortfarande långt ifrån alla befintliga skyltar mm som har tillstånd men 47 är en helt annan siffra än c:a 20.
Eftersom verkligheten och informationen vi hade till hands vid mötet skiljer 1467sig så markant vill jag att denna fråga åter lyfts till nämnden för att diskutera om inte tillståndsgivningen ska vara mycket mer restriktiv än nuvarande praxis. Det har helt klart gått en inflation i skyltning på vissa gator i Lund vilket gör dem till hinderbanor för blinda.
Nita Lorimer, Vänsterpartiet