Dags igen

Dags att varva upp igen lite lätt trots att sommarkänslan är kvar i kropp och själ.
   Om ett år vid den här tiden har vi klarat av ett EU-val och den svenska valrörelsen är i full fart in på upploppet. Men det är då det. I år hinner vi ännu vara lite mer bakåtlutade och eftertänksamma.
   Med en förhoppning om att VB:s skribenter skall kunna göra den politiska debatten lite mer innehållsrik än i nedanstående bild så önskar jag er alla välkomna tillbaka.
red

Bilden lånad från bloggis.se

Flackarpsdagen

Söndagen den 25 augusti
Visning av Flackarps mölla. Tag en härlig sommarpromenad och besök den nyrenoverade möllan.
Föreningen Skånska Möllor

KAMPANJ Egypten

Agera för rättvisa!
Den 3 juli avsattes president Mursi av militären som nu åter styr. Ett stort antal människor har sedan dess dödats i samband med demonstrationer. Amnesty finns på plats i Egypten och rapporterar kontinuerligt om händelserna.
   Senaste rapporten dokumenterar det fruktansvärda blodbadet som följde då säkerhetsstyrkorna stormade protestlägren i Kairo. Mer än 600 personer dödades och Amnesty kräver nu att FN-experter ges tillträde till landet.
   Våra krav i kampanjen kvarstår. Nästan ingen har ställts till svars för de övergrepp som skett mot demonstranter sedan "25-januarirevolutionen". Hittills har över 14 000 skrivit under vår aktion. Tack till alla er som har agerat. Aktionen ligger uppe till och med 31 augusti. Hjälp oss gärna att sprida den vidare så att ännu fler skriver under. Om du inte skrivit under, hinner du fortfarande göra det.

Veckans citat

Om inte Sverige ska fortsätta rasa i internationell jämförelse bör pengarna som Reinfeldt vill slösa bort i nya skattesänkningar i stället gå till skolan.
   Det vore att ta ansvar för Sverige.
   Socialdemokraterna säger sig vara emot skattesänkningen, men vill inte lova att avskaffa den.
   Det är en obegriplig strategi. Den signalerar uppgivenhet och brist på självförtroende. Och det är att läsa tiden fel. I dag är oron över en skola i kris större än suget efter några hundralappar till i plånboken.
Aftonbladets ledarsida 20/8

---

Diktaturen i Egypten
Ledaren för Muslimska Brödraskapet, Muhammed Badie, har gripits av säkerhetsstyrkorna natten till tisdagen. Gripandet skedde bara några dagar efter hans son Ammar Badie sköts ihjäl av säkerhetsstyrkorna.
”Det val som förde Mursi till makten gav för första gången röst åt miljoner människor. Även islamister har rätt att spela en politisk roll.”
Ian Buruma, Sydsvenskan 12/8

Lunds säjer ja till trafikplats Ideon av Ulf N

Vid kommunstyrelsesammanträdet i förra veckan hade styrelsen bland annat att ta ställning till Trafikverkets remiss om trafikplats Ideon och utbyggnaden av ytterligare ett körfält på E22. De borgerliga med stöd av S välkomnade en trafikplats, MP och V sa nej.
   Nedan återges texten i den reservation som MP lämnat in. Mellanrubrikerna är VB:s.

65 procentig ökning av biltrafiken
Med kommunstyrelsemajoritetens beslut att säja ja till trafikplats Ideon och ett nytt körfält på E22 genom tätorten har majoriteten gjort ett ställningstagande som möjliggör en 65 % ökning av biltrafiken på E22 genom Lund. Självklart kommer biltrafiken inte att hålla sig till E22. Tanken bakom byggandet av tpl Ideon är just att så långt som möjligt underlätta för autostradans bilflod att forsa in i Lunds gatunät.

Svårt klara kommunens klimatmål
För att klara kommunens etappmål 2020 för minskning av utsläpp av växthusgaser fordras att trafiksektorn till dess minskar sina utsläpp med 25-40%. (”Trafikstrategi för Lund NE/Brunnshög”, 2012, sid 5). Fram till idag har vägtrafikens utsläpp överhuvudtaget inte minskat; de har ökat med ca 10 %. För att kompensera för den trafikökning som kommunstyrelsen och Trafikverket nu öppnar för på autostradan och på Ideon/Brunnshög/Östra Torn måste synnerligen kraftfulla åtgärder vidtas i andra delar av kommunens vägnät. Några sådana förslag har inte presenterats av majoriteten och kommer med stor sannolikhet inte heller senare. Ställningstagandet att bygga tpl Ideon innebär därför att trafiksektorn inte kommer att ta sin andel av den nödvändiga utsläppsreduceringen. Att Lund ska klara måluppfyllelse år 2020 är därför försvinnande liten som det ser ut i dagsläget.

Lätt välja rätt
Miljöpartiet tar Lunds klimatmål på allvar. Trafikinfrastruktur och trafikens regelverk måste anpassas till de miljömål som Lund satt upp. I stället för att öppna för mera biltrafik, buller, trängsel på Lunds gator och utsläpp av växthusgaser vill vi satsa på att prioritera kollektivtrafik, cykel och gång i kombination med verksamma beteendepåverkande åtgärder. Det ska vara lätt att välja rätt transportsätt.

Kardborrar, svärmande vildbin och barn av Gunnar Stensson

Kardborrar är mina favoriter bland ogräsen som växer längs dammarna och Höje å. Deras tjocka gröna blad skjuter upp ur marken medan is och snö ännu ligger kvar i skuggorna. När det börjar bli varmt växer deras långa saftiga stjälkar flera centimeter om dagen. Till slut kan de bli två eller tre meter höga.
   Nu blommar de. Mellan taggarna syns små vita blommor. Ett myller av tigerrandiga vildbin, stora humlor med vit stjärt, grönglänsande flugor, vita fjärilar och stora sammetsbruna fjärilar svärmar omkring dem i solskenet. Nektar för överlevnad i höst och vinter. Pollinering för en ny vår.
   ”Minsta kräk i kärr och syra”. Liv, liv!
   Kardborrarnas rötter lär kunna ätas som sparris och hjälpa mot diabetes.
   Uppmuntrad går jag upp på brinken söder om ån. Fälten av vete, råg, korn och raps har skördats. På stubbåkrarna hackar otaliga svarta kråkor, kajor och råkor och efter sädeskornen. Genom den blå himlen kastar sig blixtsnabba tornsvalor. Horisonten har sänkts och jag ser hus och träd som varit skymda av den höga säden. Somliga åkrar har redan plöjts, harvats och besåtts. Om ett par veckor är de gröna av nästa sommars skörd.
   När jag kommer in bland de blommande avenbokarna i Klostergården hör jag något som länge saknats: ropen, skriken och skratten från lekande barn. De skymtar på fotbollsplanen. De påminner mig om insekterna runt kardborrarna. Skolan har börjat!

1800 bilar per dag genom Solhällans koloniområde av Ulf Nymark

Kolonisterna på Solhällan ordnade i måndags en paneldebatt med politiker från Byggnadsnämnden. Debatten gällde förstås planerna på att låta det planerade bostadsområdet Solhällan biltrafikförsörjas med en väg rakt igenom koloniområdet.

Det är en asfaltallians bestående av M, FP, S och V som i Byggnadsnämnden gett Stadsbyggnadskontoret direktiv om att i den detaljplan som nu håller på att tas fram låta den nya vägen gå genom koloniområdet från Fritjofs väg. Mot detta röstade i nämnden C och MP som ville ha en rejäl utredning av andra alternativ. Cirka 1800 bilar per dag kommer att färdas genom koloniområdet och Fritjofs väg kommer att trafikeras av ca 6000 bilar per dag. För att få ett grepp om vad dessa siffror betyder kan man jämföra biltrafiken i koloniområdet Skomakaregatan (öster om Svartbrödersgatan) eller på Lilla Tvärgatan i centrala staden. Dessa båda centrala gator har lika stora bilflöden som det förväntade på kolonivägen.  Den lilla smala vägstumpen Fritjofs Väg kommer att ha fler motorfordon än vad som idag kör på t ex Clemenstorgets södra sida, där ”bara” 5100 bilar färdas per dygn.

Asfaltalliansen stod i debatten fast vid sina ställningstaganden. C och MP stödde kolonisternas krav på att en vägdragning från Sandbyvägen ska utredas. Från asfaltalliansen hävdades att detta alternativ hade utretts, och att Trafikverket motsatt sig denna lösning. Ingen i asfaltalliansen kunde dock redogöra för i vilket sammanhang denna utredning hade presenterats eller var den fanns idag. Ingen kunde heller närmare redogöra för innebörden av kontakterna med Trafikverket och hur deras nej fanns dokumenterat.
   Den planerade vägen genom koloniområdet kommer i praktiken att dela upp området i två skilda kolonier. Som en av kolonisterna uttryckte det: det kommer att fungera som en Berlinmur.
   Förslag till detaljplan väntas komma våren 2014 komma för samråd. Utsikterna att få asfaltsalliansen att pröva andra lösningar är små, men varken kolonister eller närboende kommer att ge upp kampen för att förhindra att koloniområdet slits sönder av en bilväg.

Anteckningar om svensk skolhistoria av Gunnar Stensson

Inferno
”I som här inträden låten hoppet fara” ropade våra äldre kamrater, när vi 1944 för första gången gick in genom porten till Växjö Högre Allmänna läroverk, en tung, gråsvart byggnad nere vid Växjösjön, för att 1944 börja den åttaåriga vandringen genom läroverkets mörka korridorer, fyra i realskolan och fyra i gymnasiet.
   Vi visste inte att det var inskriften över porten till Inferno i Dantes ”Den gudomliga komedin”. Men åtta år var en evighet, i synnerhet för oss från landet som skulle tillbringa dem långt från hem och gamla kamrater i torftiga inackorderingsrum hos fattiga änkor.
   Men de åtta åren gick så småningom och vi blev studenter. Och sedan soldater i 15 månader på kunglig Kronobergs infanteriregemente.
   Framtiden var utstakad: nu skulle vi studera i Lund, inackorderade hos andra fattiga änkor. Året var 1954.

Den tidens Lund utgjorde en inskränkt och tillbakablickande miljö. Ganska nyss hade de nazistiska idéerna varit rätt allmänt spridda i den akademiska eliten.
   Akademikerna blickade nostalgiskt tillbaka till en tid, då Frans G Bengtsson, den rasistiske gamle reaktionären, idyllikern Gabriel Jönsson, lyrikern Hjalmar Gullberg, juristen Fritjof Nilsson Piraten och den världsfrånvände Sigfrid Lindström hade fört spirituella samtal på Håkanssons konditori. I övrigt ägnade de sig åt förlegade riter.
   Det fanns då ungefär 5000 studenter, flertalet från prästgårdar, herresäten och akademiska borgarhem.
   Jag bodde på Bytaregatan, fikade på Håkanssons, åt på Konviktet, gick på bio, läste litteraturhistoria och vantrivdes. Som åtskilliga andra studenter.
   Så satte jag punkt, avbröt studierna något år, återupptog dem i Göteborg, läste statskunskap, historia och nationalekonomi för lärare som socialdemokraten Jörgen Westerståhl och historikern Erik Lönnroth. Göteborg var en brusande stad och jag bodde mellan hamnen och Järntorget, så jag hörde ständigt varvens nithammare.
   Jag tog min examen, gifte mig och blev folkhögskolelärare.
Att jag skulle undervisa vid något av de unkna odemokratiska gamla gymnasierna var helt uteslutet.

Från mörkret stiga vi mot ljuset
Under 1960-talet urbaniserades Sverige. Industrierna behövde arbetskraft. Jord- och skogsbruk mekaniserades.
   Jag bodde i Norrbotten då, var ordinarie lärare på Framnäs folkhögskola och hade någon sorts lärarlegitimation, undertecknad av ecklesiastikminister Edenman. Det var annat än dagens kaotiska legitimitetsbyråkrati.
   En folkvandring till städerna hade inletts, och den uppmuntrades av de statliga organen. AMS tolkades i Norrbotten som Alla Måste Söderut.
   För att göra detta möjligt byggdes en miljon moderna bostäder av hög kvalitet: miljonprogrammet.
   Arbetet för att skapa en ny likvärdig demokratisk skola hade pågått i årtionden. Nu var det hög tid att definitivt avskaffa den gamla ordningen med folkskolor för arbetare och bönder och läroverk för överklassen. I centrum för reformverksamheten stod Olof Palme.
   I ett skolsystem byggt på likvärdighet behöver man inte välja skola, annat än av praktiska skäl, som exempelvis en flyttning. Men i högstadiet och gymnasiet fanns det flera kursalternativ att välja mellan. Så visst fanns det valfrihet.
   Tillgången på en likvärdig skola och ett modernt boende blev grundförutsättningar för dem som gjorde – eller tvingades göra – det livsavgörande valet att flytta från hembygden till någon storstad.
   Eftersom staten garanterade likvärdiga läroplaner och samma lärarkompetens överallt, kunde en familj som flyttade från t ex Arvidsjaur lita på att barnen som gick i tredje, femte och sjunde klass skulle kunna fortsätta i den nya grundskolan i Vällingby – liksom min egen familj som flyttade från Öjebyn till Lund.
   Jag flyttade för att delta i arbetet att utveckla den nya skolan.
   För att få behörighet att undervisa i samhällskunskap hade ett nytt krav tillkommit: utöver samhällskunskap och nationalekonomi skulle man också ha betyg i kulturgeografi.
   Under vidareutbildningen fick man lön med B-avdrag. Det var den ekonomiska förutsättningen för vår flytt till Lund. En annan förutsättning var att vi erbjöds boende - i en modern studentlägenhet med tre rum och kök i Ulrikedal.
   Utbildnings- och bostadspolitik var samordnad på den tiden – till skillnad från idag när man ideligen improviserar byråkratiska ingrepp för att rätta till katastrofala fel och bara förvärrar situationen.
   Lund var en annan stad än den jag vantrivts i på 50-talet. Antalet studenter hade femdubblats. I Ulrikedal samarbetade vi för att förbättra våra villkor. Vi förmådde Järnåkraskolan att ordna hämtning av våra lågstadiebarn på grund av trafikrisken. Vi strejkade för att förhindra en hyreshöjning. Min hyra låg på ungefär 450 kronor per månad. Vi hade gemensamma utrymmen där vi bland annat tittade på tv tillsammans. Vi var politiskt och internationellt engagerade. Vietnamrörelsen var stark och aktiv på många plan.
   Kulturgeografin öppnade nya perspektiv. Nils Lewan var en inspirerande lärare. Jag studerade också ekonomisk historia ur marxistiskt perspektiv. Till slut genomgick jag ett år på lärarhögskolan i Malmö, det nya skolsystemets ideologiska flaggskepp i södra Sverige.
   Så fick jag anställning på Heleneholmsskolan, då Lärarhögskolans försöks- och demonstrationsskola med högstadium och gymnasium.

   Jag hade många lärarkandidater genom åren.
   Skolans upptagningsområde var det socialt utsatta Almgården i östra Malmö, idag ett fäste för Sverigedemokrater.
   I början av 70-talet blev jag klassföreståndare för en sjua, 28 stökiga elever med en malmödialekt som jag till en början hade svårt att förstå.
   Jag kom att följa dem sex år, genom grundskola och gymnasium. Nitton av dem valde nämligen samhällsvetenskaplig linje, och jag blev deras klassföreståndare också på gymnasiet. Några gjorde andra val, men jag undervisade dem också. Bara ett par stycken slutade efter årskurs 9. Så tog de studenten.
   I början av 90-talet var turen att studera på Heleneholm kommen till deras barn. Det var den sista generation som fick tillgång till en likvärdig skola.

Förstörelse utan kreativitet
1985 var ett toppår. Svensk skola var bäst i världen och skulle så förbli de närmaste tio åren. Men redan hade asociala krafter i hemlighet börjat undergräva den. Margaret Thatcher formulerade ideologin: ”Det finns inget samhälle.”
   Man beslöt att avskaffa den gemensamma lärarbehörigheten för gymnasium och grundskola.
   Den integrerade Heleneholms-modellen måste upphöra. Vi förlorade vårt högstadium.
   Flera högt kvalificerade lärare tvingades lämna skolan, som nu blev en renodlad gymnasieskola. Det var en stor pedagogisk och social förlust.
   Sedan följde katastroferna slag i slag. Under Bildts moderata regering i början av 90-talet infördes friskolesystemet. Staten betalade skolpeng till företagen. Med elevpengen blev vinst skolans överordnade princip.
   Så följde dödsstöten för likvärdigheten: kommunaliseringen. Ansvariga var Göran Persson, S, och Ylva Johansson, V. Som belöning för stödet blev hon senare socialdemokratiskt statsråd.
   Kommunerna började tävla i skolbesparingar. Deras olika förutsättningar sprängde likvärdigheten.
   Vi märkte det inte genast. Det var som ett fartyg som sprungit läck. Svensk skola låg alltjämt i den internationella toppen, liksom den finska, som imiterat den svenska modellen. Det svenska skolfartyget läckte. Men Finland valde att hålla fast vid den likvärdiga skolan och är idag världsledande.
   När de nyliberala skolextremisterna, unikt dogmatiska i världen, kom till makten 2006 var sönderfallet redan långt gånget.
   De vidtog snabbt åtgärder för att påskynda det.
   I stället för regelstyrning kom målstyrning. Man kunde i fortsättningen nonchalera krav på skolgårdar och skolbibliotek
   Skolpengen, som ersatte kommunernas genomtänkta planering av skolväsendet, blev det viktigaste verktyget för att skapa den avsedda segregationen i samhället. Skolornas resurstilldelning blev oförutsägbar.
   Elever och föräldrar fick en osund maktställning i förhållande till lärare och skolledning. ”Får vi inte igenom vår vilja byter vi skola.” Lärarna flydde. Allt färre sökte yrket.
   Konkurrens om skolpengen ledde till att stora resurser måste avsättas till marknadsföring.
   Man lockade med höga betyg samtidigt som man försämrade kunskaperna.
   Riskkapitalföretag köpte upp friskolor, inkasserade skolpengar och skickade dem till skatteparadis.
   Statliga försök att genom en allt dyrare och mer omfattande kontrollapparat styra utvecklingen förvärrade lärarnas situation och misslyckades att nå sitt mål.
   Riktig koll har sällan svindlare och det hade inte heller riskkapitalisterna, det visar John Bauer-koncernens stora konkurs. Men svindlare är skickliga i att slingra sig undan ansvaret.
   Koncernens verkställande direktör Anders Hultin hade suttit i Utbildningsdepartementet i början av 90-talet och utformat friskolereformen 1992.
   Han fortsatte sin destruktiva verksamhet genom att bilda propagandainstitutionen Friskolornas Riksförbund, vars vd han blev. Han hade nära relationer med centrala personer i den borgerliga regeringen som Anders Borg.
   Efter att genom konkursen ha gjort sig kvitt ett skuldberg på 1030 miljoner, som nu kommuner, lärare och skattebetalare fått ta över, blir han vd för ännu en friskolekoncern, ”De fria läroverken”, fyra före detta JB-skolor i Karlstad, Linköping, Norrköping och Malmö. Se där en riktig svindlarkarriär!
   Heleneholmsskolan höll trots det omgivande förfallet hela tiden hög kvalitet.  Därför flyttar den nu till nya påkostade lokaler på Latinskolan i centrala Malmö.
   Eleverna från Almhög och Seved lämnas svikna kvar i den nu fullständigt förslummade Munkhätteskolan,

Den osynliga handen
Nyliberalerna dyrkar ”Den osynliga handen” vars kraft de främjar genom att frambesvärja människans sämsta egenskaper: kortsiktighet, vinningslystnad, girighet, egoism, hänsynslöshet. Konsekvenserna av ”Handens” otyglade framfart ser vi i det kaos den skapat.
   Det blir inte lätt att återupprätta svensk skola. Alltför många har sugits in i den onda virveln av beroenden och vanföreställningar. Men det måste göras. Det är det valet 2014 handlar om.
   Till dess får man vara nöjd med det lilla, som att Vipan kanske åter kan bli en integrerad skola när den tillförs samhällsvetenskapliga och ekonomiska program efter den segregation som nyliberalerna drivit fram.

Sommarlov

Så var det dags för sommarlov. En äldre grånad vb-redaktör kan kanske inte sätta samma kraft bakom ordet äntligen som de skolungdomar som slutade igår, men det är alltid skönt att få lägga ett stycke arbete till handlingarna.
   Tack alla ni trogna som gör Veckobladet, både läsare och skribenter, till vad det är: ett nu snart 40-årigt bevis på att det går att skapa något utan kommersiella drivkrafter.
red

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
15 juni kl 17
”Toner ur Anden”
Vera Renella, sång, hammarharpa
Jon Strider, sång, piano, gitarr

Gökottevandring söndagen 16 juni

Samling vid Källbybadets entré kl 8.
   En gök hörde jag och fem näktergalar, när jag provgick i tisdags, men våryran har lagt sig. Fågellivet på dammarna är just nu ganska fattigt och man undrar om det blir några svanungar i år.
   Vi utforskar också det gamla Källby, byn som försvann, och besöker Källby mölla, följer Höje å längs dammarna och fortsätter på hemliga stigar, förbi spår av gammal kulturmark.
   Vandrarna får tips om var man kan plocka smultron, svarta vinbär, hallon, björnbär, plommon, äpplen och fläderblom allteftersom de mognar.
Vi är säkert hemma före kl 10
Klostergårdens byalag, Gunnar Stensson

Sensationellt avslöjande från den politiska majoriteten av Ulf N

Miljöpartiets fel att Lund inte når klimatmålet!

Man ska inte tro att det inte levereras några nyheter vid fullmäktiges budgetdebatt som just nu pågår för fullt. Äntligen har vi fått en förklaring till varför kommunen inte lyckas närma sig målet för minskningen av koldioxidutsläpp, det s k klimatmålet. Den uteblivna minskningen beror inte på att de borgerliga står för en låtgåpolitik på klimatområdet. Det har ingenting att göra med att biltrafiken ohämmat inte bara tillåts öka, utan också direkt uppmuntras att öka, genom omfattande investeringar i bilinfrastruktur. Inte heller beror det på energislöseri inom andra sektorer.
   Nej, i själva verket är det Miljöpartiet som är boven i klimatdramat. Det avslöjade Lars Bergwall, centerpartistisk ordförande i Miljö- och hälsoutskottet, i debatten under torsdagen. Den uteblivna minskningen av utsläppen orsakas, enligt Bergwall, helt enkelt av att kommunens tjänstemän inte får jobba i lugn och ro på grund av Miljöpartiets motioner till kommunfullmäktige!
   Huruvida det enbart är MP-motioner som på detta sätt stör den tjänstemanliga arbetsron och inverkar negativt på klimatutsläppen framgick inte av Bergwalls anförande. Inte heller förklarade han hur tjänstemännen genom fridsammare arbetsmiljö på ett avgörande sätt skulle kunna påverka de samlade utsläppen i kommunen.
   Vi väntar nu på besked från de borgerliga om de vill ändra kommunallagen för att begränsa fullmäktigeledamöternas motionsrätt. Det är ju också rimligt att de borgerliga redovisar trovärdiga kalkyler på hur utsläppsnivån per motion påverkas och hur mycket utsläppen skulle reduceras vid ett totalt motionsförbund i Lunds kommun.

Veckans citat

Edward Snowden: ”Folk som tycker att jag gjorde ett misstag som valde Hongkong missförstår mina avsikter. Jag är inte här för att hålla mig undan rättvisan – jag är här för att avslöja kriminalitet.”

---

Sexism inskränker allas möjligheter
”Om könsskillnader ska bejakas av samhället innebär det att detta samhälle välkomnar varje ny individ genom att säga ´vi vet redan vem du är´.
   Om en sådan för-förståelse av den enskilda människan verkligen genomsyrar den kultur där denna människa växer upp och formas, medför det oundvikligen att hon berövas möjligheter.”
   Ur Nina Björks svar (DN 4/6) på Dennis Nörmarks angrepp mot jämställdheten i artikeln ”Kaere svenskere”.

---

Första vallöftet i Lund inför nästa års val?
Om vi vinner skall Carema bort sa Mats Olsson i dagens fullmäktigedebatt.

Fältet fritt för Sydsvenskan av Gunnar Stensson

När nu Veckobladet går ut i sommarvärlden för  två månader av journalistiskt grävande får läsarna nöja sig med Sydsvenskan. Den duger gott - om man läser selektivt.
   Vi har upptäckt ett nytt namn de senaste månaderna: Karin Arbsjö. Hon har skrivit engagerat om jämställdhet och kritiskt granskat Chris O´Neills jobb som finansspekulant i bolaget Noster Capital, registrerat på skatteparadiset Caymanöarna.
   Hon ledde tillsammans med Per Svensson och Rakel Chukri årets kulturevenemang i Malmö, jätteseminariet i Moriskan om Vilgot Sjöman som filmskapare och särskilt om Malmö-klassikern ”Kvarteret Korpen”.
   Hon skriver i Kulturdelen, inklämd mellan pop- och matreportage.
   En fin sommar tillönskar vi Göran Persson, Veckobladets kreative och ständigt pålitliga ägare och chefredaktör!

Låg skatt är dyrt för kommunen av Gunnar Stensson

En stor del av Lunds förskolebarn har som bekant flyttat från mögliga gamla skolor till mer eller mindre olämpliga baracker som är 35 till 40 procent dyrare per år än vad kostnaden skulle ha blivit om man hade byggt riktiga förskolor.
   Lars Hansson, FP, intervjuades i Sydnytt och pekade ansvarsfullt på Lunds tillväxt och dåliga ekonomi. Det är dyrt att vara fattig och det är dyrt att aldrig våga höja kommunalskatten.
   I Klostergården revs Fritidsgården och ersattes av baracker för tio år sedan eftersom man inte hade råd att bygga nytt, budgeten måste hållas. Det innebär att kommunen haft en merkostnad på minst 35 procent under tio år. Det är procenten det hänger på. 350 procent.
   Men nu byggs Mötesplats Klostergården och det är vi glada för. Vi hoppas att i framtiden slippa de fula gamla barackerna i den vackra parken.

Är kvalité detsamma som höga betyg? av Per Almén

Ekots lördagsintervju den 8 juni hade Mikaela Valtersson, ordf i friskolornas riksförbund, som gäst. Intervjun gjordes mot bakgrund av JB-koncernens aktuella nedläggning. MV försökte rädda situationen genom att hävda att JB:s nedläggning ”visade att valfrihetssystemet fungerar.” – Undrar om de 15000 elever och många hundra lärare som helt ovetande tog emot beskedet, tycker detsamma? MV hävdade envist att det var friskolornas höga kvalitet och resultat som gjorde dom attraktiva. Hon satte då likhetstecken mellan kvalitet och resultat, mätt som avgivna betyg.
   I en artikel i Sv Dagbladet den 10 juni har dom iögonenfallande skillnaderna mellan elevers resultat på de Nationella Proven och elevernas betyg i samma ämnen påtalats. I undersökningen är det resultaten på de Nationella Proven i Svenska, Engelska och Matematik för eleverna i åk 9 i Stockholm och deras betyg i samma ämnen som studeras. Påfallande är den enorma differensen i Matematik. En del av skillnaden finns säkert rimliga förklaringar till, men när mer än 8 av 10 elever får ett högre betyg än vad resultatet på NP motsvarar är orsaken någon annan.
   Stockholm är landets friskoletätaste kommun. Av de 9 skolor där avvikelserna var störst, är 6 friskolor och 3 kommunala skolor.
Vad lär vi av detta?
  * Att ”glädjebetyg” är vanligare i Stockholm än i resten av landet.
  * Att friskolor leder glädjebetygsligan
  * Att i kampen om eleverna riskerar kommunala skolor att dras med i den betygsinflation som glädjebetygen innebär.
  * Att elever med samma betyg i ett ämne från grundskolan kan ha högst varierande kunskaper. Detta avslöjas när eleverna möts i gymnasiets åk 1.
   På sikt riskerar trovärdigheten och tilltron till givna betyg att undermineras. Därmed också en av betygssystemets viktigast funktioner, att tjäna som urval för fortsatta studier. Det förlorar alla elever på.

Israelisk organskandal bekräftad efter att först ha avfärdats som antisemitisk propaganda av Gunnar Stensson

När journalisten Donald Boström 2009 avslöjade att palestinska döda plundrades på organ i det rättsmedicinska centret Abu Kabir utanför Tel Aviv, utpekades han som antisemitisk propagandist.
   Aftonbladet som publicerat artikeln fördömdes.
   Senare undersökningar har visat att det rättsmedicinska centrets ledare doktor Yehuda Hiss också stulit organ från israeliska soldater, emigranter och utländska arbetare.
   Donald Boström och grundaren av ”Organs Watch”, professor Nancy Scheper Hughes, har tillsammans skrivit en omfattande redogörelse för skandalen i den ansedda tidskriften ”Brown Journal of World Affairs.
   Rättegång pågår i Israel.

När sommaren tar ledigt av Bertil Egerö

– och det regnar, går jag till Söderköpings fina bibliotek (strategiskt placerat vid centrala busshållplatsen) för att via dagspressen återkoppla till verkligheten, den där ute, långt borta från stadens museala framtoning där den vilar i sin medeltida storstadshistoria.
   Världen verkar rulla på som vanligt. En understreckare drar välkända paralleller mellan Storbritanniens krigsfiasko i Afghanistan på 1800-talet och dagens USA-fiasko. President Karzai som läst en aktuell bok i ämnet sägs ha fått råg i ryggen av sina nya insikter.
   Viktigare: Wislawa Szymborskas sista diktsamling recenseras. Stimulerad går jag till Söderköpings Bokhandel, äldst i Sverige och ännu i de ursprungliga lokalerna från 1815. ”Nej du, här har vi ingenting av det slaget. Vi har måst dra ner rejält på inköpen.” Javisst, så är det, även här.
   Inte mindre än fyra dånande studentlass passerar rådhustorget. Snart kommer de vitmössade att hittas i krogarna vid Göta kanal, där de vackra gamla magasinen gjorts om till något i stil med varmare länders kaj-krogar.
   Igår höll den stora frikyrkliga tvåmastaren Shalom konsert vid kajen, med fullt ös i gospelsångerna. Kajens parkerade mångmiljonseglare fick sig en glad dos gudlighet gratis till drinken.
   I all sin nostalgiska framtoning är den lilla staden öppen och glad, människorna tillgängliga för lite prat. Humorn flödar, inte minst i de skulpturer jag råkar upptäcka på udda ställen. Staden lever, ingen tvekan om det.
   Och den inbjuder till tankar om nuläget. Wislawa Szymborskas diktsamlingar hittar jag visserligen inte heller i stadens ”Bra & begagnat”, men får från biblioteket med mig hennes poetiska sammanfattning av nuläget, värd att grunna på under vår fortsätta färd mot Vätterns djupa vatten.
Bertil Egerö


Bidrag till statistiken
Av hundra människor
är de som vet bäst
minst femtiotvå,

de som med tvekan tar ett steg
nästan hela resten,

de som är redo att hjälpa till,
bara det inte tar för mycket tid,
så många som fyrtionio,

de som alltid är snälla,
för de kan inte annat,
fyra eller kanske fem,

de som kan beundra utan avund
– arton stycken,
de som lever i ständig ångest
för någon eller någonting,
– hela sjuttiosju,

de begåvade för lycka
– inte fler än tjugofem,

de harmlösa en och en,
som förvildas i hop,
säkert över hälften,

de grymma,
då läget tvingar dem därtill,
lika bra att inte veta
ens på ett ungefär,

de visa av skadan
– inte många fler än
de som var kloka förut,

de som inte får ut någonting av livet utom tingen
– trettio stycken,
fast jag önskar jag hade fel,

de hopkurade och pinade,
utan ficklampa ute i mörkret,
räknas till åttiotre
förr eller senare

de som är värda att tyckas synd om
– nittionio av hundra,

de dödliga
– hundra av hundra.
En siffra som hittills har stått sig.

Spårvagnsdebatten av Sven-Hugo Mattsson

I tisdags förra veckan anordnade kommunen ett informations- och frågemöte för lundaborna, på Grand hotell. Mötet var intressant, tycker jag. Tre politiker, Mats Helmfrid (M), kommunstyrelsen ordförande, Anders Almgren (S) och Mats Persson(Fp) från regionen. Dessa tillsammans med fem tjänstepersoner gav en god information, ur olika aspekter. Tyvärr var lokalen för liten, många kom inte in och tidaspekten var fel. Mötet var för kort, borde varit två och en halv timme minst istället för två. De frågor som kom, kanske ett 20- tal, var av olika art. Det var alltså inte så att frågorna gick runt som ofta är fallet. Det kommer dock att bli ett nytt möte till hösten, förhoppningsvis i en större lokal och med en tid på runt tre timmar.

Majoritet spårvagnsskeptiker
Jag upplevde det som att det främst var motståndare till spårvagn på mötet. Så vitt jag kommer ihåg var de absolut flesta frågorna från direkta motståndare och skeptiker. Därför tycker jag att man till nästa möte skall bjuda in Ted Ekeroth (SD) som är emot spårvagn, dessutom en skeptiker, till exempel Oskar Krantz (FP), någon från ”blocket” MP, V och DV borde också bjudas in, till exempel Karin Svensson Smith. Då får vi en helt annan bredd från politiken.
   Det är viktigt att motståndarna till spårvagn tas på allvar, om/när spårvagnen rullar in till centrum är det viktigt att alla stenar är vända. Motstånder är starkt och vi kan inte utgå från att frågan kommer att gå som på räls fram till beslut och förverkligande. Om motståndarna vill ha folkomröstning som sports så tror jag att man mycket väl kan få in de namnunderskrifter som behövs, 10 % eller uppemot 10 000, av de röstberättigade. De kan bilda parti, även om de som tillhör det organiserade motståndet tillhör olika partier, vad känt är. Motståndet mot spårvagn är starkt, många av de personer jag ser är personer med nätverk och att få uppemot 10 000 att begära folkomröstning är nog inga problem. En kvalificerad majoritet av fullmäktige kan dock säga nej men det vore oklokt.

Ekonomin
Vi skall också komma ihåg att det är flera frågor kvar som skall lösas. Ekonomin, jag är fortfarande frågande till varför Trafikverket, som är statligt/nationellt, skulle betala för ett projekt som är så uppenbart lokalt och regionalt. Får Lund pengar kommer fler kommuner som vill ha spårvagn också att kräva pengar. Är Trafikverket beredd att ta det prejudikatet.  Jag tycker att Trafikverket bara skall ge pengar till uppenbart nationella projekt som stambanor och, typ, riksvägar. Jag menar, vad spelar det för roll om jag som skattebetalare betalar med min statliga skatt eller kommunala.  Jag tycker kommunen/regionen skall betala själv och inte gå med håven och tigga.

Bilarna
Ett annat problem som inte tycks vara löst är var bilarna skall ta vägen när spårvagnen rullar in. För mig är det oklart om man kommer att stänga av Bangatan för bilar som utlovat är. Med tanke på trafiksituationen här, både mitt på Bangatan och övergångsstället vid Tullkammaren borde bilarna bort redan nu. Hur bilarna skall få plats när vi har en spårvagn på Clemenstorget och folk skall dit från tåget och, beräkningsvis, dubbelt så mycket trafik är en gåta. Ändå sade Mats Helmfrid (M), på mötet, att hans parti inte tagit ställning för att bilarna skall bort.

Massakern i Hällestad - Ett skånskt Oradour av Gunnar Stensson

Den svenske fältmarskalken Horn invaderade Skåne i februari 1644.
   Invasionen var en del av 30-åriga kriget och ett i raden av svenska försök att erövra Skåne från Danmark. Tre decennier senare lyckades det ju efter slaget vid Lund.
   Fältmarskalk Horns 10 000 soldater förlades i byarna runt Lund. En av Horns första uppgifter var att lösa försörjningsfrågan. De skånska bönderna tvingades stå för de invaderande soldaternas uppehälle. Hela byar plundrades på spannmål, boskap och foder.
   Kavallerigeneralen Hans Wachtmeister förhärjade Önneslöv, Bonderup, Lunnerup, Nöbbelov,(Östra) Torn, Uppåkra, Lilla Råby, Flackarp och  Hjärup. 3 000 hästar ingick i den svenska armén. När snön smält fick de beta på böndernas höstsådda rågåkrar vilket ledde till hungerkatastrof.
   I Värpinge stannade general Hans Wachtmeisters ryttare kvar ända till juli 1645. Generalen gillade trakten. Senare skulle han och hans släkt återvända till Värpinge och Trolleberg.
   Mats Olsson skriver i Lunds historia att de tolv gårdarna i Värpinge slapp den svenska  statsskatten och i stället tvingades göra dagsverken i Trollebergs herrgård.
   De kände nog respekt, för att inte säga skräck och hat, mot greve Wachtmeister.
   Det var ett hat som kom till uttryck hundrafemtio år senare när den olycklige drängen Åred på Wachtmeisters Källby mölla anslöt sig till upproret vid Klågerup 1811 och efter böndernas nederlag piskades halvt ihjäl.

Värst drabbades (Torna) Hällestad av kriget
Den 14 oktober 1644 kom general Hans Wachtmeister i spetsen för sitt kavalleri ridande för att slå ned ett 300 man starkt bondeuppbåd där. Det blev en grym massaker. De infångade bönderna brändes levande och hela byn förvandlades till aska.
   ”Horn har i brev från Landskrona redogjort för massakern och ihjälbränningen av praktiskt taget alla de församlade i Hällestad.”
   Så står det i den nyutgivna Lunds historia. ”Ihjälbränning”. Det måste innebära att att brännas levande.
   Massakern doldes 2012  i två rader i  i ”Lunds historia”. Uppgift: Leta reda på de två raderna i artikeln ”Lund och Lundabygden under och efter Horns krig 1644-1645” av Gert Jeppson.
   Man undrar hur anhöriga och grannar upplevde händelsen och hur folket hanterade  minnet.
   Hällestadsmassakern påminner om det som hände i Oradour den 10 juni 1944, då 200 tyska SS-män spärrade in befolkningen i en kyrka, som sedan sattes i brand. SS-männen ställdes senare inför rätta och två av dem avrättades.
   General Hans Wachtmeister och hans ättlingar ställdes aldrig inför rätta. I stället belönades de så småningom med en maktställning i Skåne som fortfarande är betydande. Den vilar på våld.