Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
22 mars kl 17
Regimantas Stankus, trombon
Julia Sigova, piano

Magiska Övertoner i Lund

Två av Europas främsta pionjärer för den moderna övertonssången Wolfgang Saus från Aachen i Tyskland och Anna-Maria Hefele från Salzburg i Österrike kommer till Lund tis 25 mars till sön 30 mars. Sångarna kommer att besöka Midnattskören, Flygelkören, Lund International Students Choir och sånggruppen Volare.
   På helgen blir det workshops i övertonssång för den intresserade allmänheten samt en konsert i Vita Huset på Östra Torn.

Program:
Fre 28 mars 17 – 20 Workshop övertonssång, Wolfgang Saus & Anna-Maria Hefele
Nybörjare och erfarna välkomna!
Plats: Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund, bakom ICA Tornet.
Kostnad: 500 SEK. För studerande och medlemmar i SONG 300 kr.
Anmälan: Gösta Petersen, Tel. 0703-48 46 51
Vi sjunger tillsammans en stund, därefter delar vi upp oss, män och kvinnor.
Efter workshop fortsatt samvaro, måltid med knyt.

Lör 29 mars kl 20 Konsertkväll i Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund
Medverkande: Wolfgang Saus, Anna-Maria Hefele, Midnattskören & Sånggruppen Volare. Vi gör också en kollektiv improvisation med publiken.
Entré: 100 kr, 60 kr för stud. och medlemmar i SONG

Sön 30 mars 11 - 15 Workshop övertonssång, fortsättning från fredagen!
Tid: 11 - 15, inkl. lunchpaus
Plats: Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund
Kostnad: 500 SEK. För stud. och medlemmar i SONG 300 kr. Sopplunch med fika kostar därtill 50 kr.

Äntligen: Nu kommer boken om Röda Kapellet!

Vänsterorkestern Röda Kapellet fyller fyrtio år i år. Inför första maj 1974 behövde dåvarande VPK ett dragplåster i täten på sitt demonstrationståg i Lund, en orkester. Utifrån principen ”själv är bäste dräng” skulle man klara det med egna krafter och ett spelbart gäng insamlades. Och musik blev det. Orkestern blev så småningom permanent, växte, bytte namn, och spelar nu i många olika sammanhang och är på sitt sätt en helt unik orkester.
   Detta har vi velat beskriva i samband med vårt jubileum. Utifrån ett rikt arkiv, röster från medlem­mar och andra föreligger snart en färdig bok om orkestern. Hur den vuxit fram, musiken som spelas, var den framträder, hur politiken påverkat den, vilken roll orkestern spelat och spelar och mycket mer. Texten kompletteras med massor av bilder från de gångna åren; från valrörelsespelningar, torg­spelningar, internat, musikläger, demonstrationer och övningar.

Boken ges ut av Arkiv förlag i Lund. Vi hoppas att den ska vara klar inför 1 maj. För att finansiera utgivningen vill vi nu få in förhandsbeställningar av boken. Vi vänder oss till nuvarande och före detta musikanter, till våra vänner, till medlemmar i våra systerorkestrar och andra som kan tänkas vilja läsa boken om Röda Kapellet.
   Så här förhandsbeställer du boken: Sätt in 200 kronor per exemplar på orkesterns plusgiro 78 25 72-2 och skriv ”RK-boken” så får du den eller dem direkt i handen vid lämpligt tillfälle. Ska vi skicka till dig lägger du till 50 kronor (per försändelse). Skicka också ett mejl till undertecknad och berätta hur du vill få boken (eller böckerna) levererad.
Bengt Hall

Mejladress: bengt.hall@pbhome.se Telefon: 046-39 72 89 eller 073-364 90 70

Nazisterna trappar upp i Skåne, enligt Expos årsrapport

Svenskarnas parti ställer upp i ett 30-tal kommuner i valet. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen är orsaken till ökningen, enligt Anna-Sofia Quensel, utredare på Expo.
   I Skåne är det framför allt nazistiska Svenskarnas parti som ökat sina aktiviteter, men också Svenska motståndsrörelsen. Totalt ökade aktiviteterna i Skåne med 20 procent.
   Säpo vill inte kommentera Expos siffror då de anser att Expo har en annan utgångspunkt än Säpo har.

Läs mer på Expos sida»

Pusselbitar

Flera parlamentsledamöter från det högerextrema regeringspartiet Svoboda misshandlade på tisdagskvällen chefen för det nationella tv-bolaget och tvingade honom att skriva under sin avskedsansökan. Anledningen var att Svoboda kritiserats i en sändning.
Kalle Knivilä, SDS 19/3


Shopping handlar inte bara om vad vi köper. Dess konsekvenser möter oss överallt, på dagis, i skolan, på arbetet, på vägarna och på sopstationen... Det går att dra paralleller mellan handelns utveckling och planeringen av 1900-talets bilsamhälle. I början handlar argumenten om ökad valfrihet, men i takt med att alternativen dör ut förvandlas valfriheten till dess motsats.
Professor Mattias Kärrholm, Lund. SDS 7/3

Per Svensson har ingenting att säga om finanskrisen, skuldberget, räddningspaketen, massarbetslösheten och statskollapserna... Ludwig von Mises skulle säga: ekonomin korrigerar sig själv, förutsatt att politiken inte blandar sig i. Rasmus Fleischer recenserar Per Svenssons bok ”Därför hatar alla liberaler”.
KvP 19/3

Utrikes av SH

Veckobladet behandlar i första hand politiken i Lund. Men ibland känns det för futtigt att bara syssla med vem som ska efterträda Tove Klette(fp) eller om spårvägen ska dras runt eller diagonalt över Clemenstorget.
   Det är klart att Rysslands annektering av Krim är ett brott mot internationell rätt och den måste brännmärkas som sådant. Det är inte lika illa som västmakternas invasion av Afghanistan och Irak, men kanske jämbördigt med Kosovo. Det är ingen ursäkt, men visst är det ett storartat hyckleri när USA tar till brösttoner över Krim. Framför allt är det ytterligare ett tecken på den upplösning av internationella rättsregler som har pågått de senaste tjugo åren. Det är dåligt för alla men speciellt för små nationer.
   Vad man ytterligare kan säga är att det är plågsamt att Sverige, i första hand genom Carl Bildt ställer sig i första ledet tillsamman med Polen och USA. Under den borgerliga regeringen har Sverige rört sig allt längre bort från den alliansfria linjen. Nu påbörjas ”Cold Response”, ytterligare en av de Nato-övningar i Nordnorge som bedrivits i så där 30 år. Den här gången ska Sverige delta med 1400 man.  Den betecknas givetvis som ”fredsbevarande övning”.
   Man borde inte bli förvånad med en utrikesminister som Carl Bildt, entusiastisk förespråkare för USA:s invasion av Irak. Men det plågsamma är att Natonärmandet skulle inte ha skett om inte socialdemokraterna ställt upp för det. Det finns många goda skäl varför vi måste få en ny regering i höst. Men med Urban Ahlin som ny utrikesminister kan vi inte vänta oss någon förändring i den inriktning vår utrikespolitik har tagit. Tänk om det hade funnits en socialdemokrati som kunde återta Wigforss-Undén-Palmelinjen, den som alla säger har tjänat oss så väl. Den skulle kunna duga länge ännu.

Efter de nazistiska mordförsöken: Godheten vandrar genom Malmö av Gunnar Stensson

V och S avslutade tåget på nästan
10 000 demonstranter …

Jag stack in på Konsthallen för att kissa, innan jag strävade vidare i gråblåsten. Folktomt mellan Triangeln och Johanneskyrkan, ödsligt på Södra Förstadsgatan, när jag gick förbi skräpbutiken där jag köpte en plastrevolver till min tolvåriga dotter den iskalla dag då Palme mördades för 28 år sen. Ja, hon är 40 nu, tre barn.
   Det tog en stund innan jag hörde bruset, men när jag passerade Södra Förstadsgatan 86, där jag hyrde ett rum hösten 1954, hade jag hört det länge och det växte i styrka, ett Godhetens brus, som dånet från ett stort vatten, och när jag svängde om hörnet vid Smedjegatan stod folket där, på Bergsgatan och Möllevångstorget, Ängelholmsgatan, Simrishamnsgatan och Ystadsgatan med vajande banderoller och röda fanor, män och kvinnor i alla åldrar, barn, pojkar och flickor, barnvagnar och rollatorer, ensamma och i grupperingar, socialdemokrater och vänsterpartister, anarkister, kommunister, SSU:are, Ung vänstrare, präster, Röda korsare, iranier, irakier, eritreaner...
   Någon grep min axel, jag vände mig om, Lene Rosengren, hej, länge sen vi sågs på 1970-talets Vietnamdemonstrationer, så drev vi isär i människoströmmarna, i stället ropade någon, några: Stensson! Känner du igen oss?
   Det var medelålders personer, somliga gråhåriga, och nu kände jag igen dem, elever från Heleneholmsskolan i början på 1990-talet, och vi pratade om skoltider; men nu hade marschen börjat, vad är det för grupp som går där med stora blåvita fanor? - det tog en stund innan jag förstod att det var MFF - och alla dessa unga kvinnor som sjöng och dansade? - feminister förstås, och en massa danska piger bakom en banderoll om Selvforsvar.
   Tankarna går: har haft så där 3000 elever på Heleneholmsskolan, nu kan de vara 35 till 60 år, många har förstås bildat familjer och fått barn, som i sin tur bildat familjer och fått barn och som finns här runt omkring mig, kanske i tusental...
   Folkmassan på Möllevångstorget svämmade över och vällde sakta ut på Södra Förstadsgatan, solen glimmade till mellan farande moln, vi strömmade fram, inneslutna mellan husraderna, ut på Triangeln som fylldes till bredden och sedan in på den smala Davidshallsgatan där musiken, trummorna och ropen skallade mot stenväggarna och dukar hängde ur fönstren: Inga nazister på våra gator!

   Ibland blev det stopp, folkmassan tätnade, tills strida strömmar vällde ut på tvärgatorna Kärleksgatan och Storgatan, för att följa tåget parallellt på Södra Förstadsgatan och sedan rinna tillbaka till huvudfåran längs Drottninggatan, och mäktigt tränga sig över kanalen på Morescobron och vidare på Torggatan, mellan Gamla begravningsplatsen och Gustav Adolf torg, som snabbt fylldes upp.
   Det sålunda omfördelade tåget fortsatte oemotståndligt längs Stora Nygatan, svängde av vid Studentgatan och marscherade över Amiralsbron förbi Latinskolan, där jag undervisade vårterminen 1972, fyllde den breda Amiralsgatan och passerade en ställning där tjejer med huvor poserade som Pussy Riot-medlemmar och väckte jubel bland de feminister jag just då åter var omgiven av, fortsatte in på Bergsgatan förbi den gamla VPK-lokalen, där jag ofta befann mig 1980 och 81 som medlem i VPK:s distriktsstyrelse, förbi Arbetet, som tryckte upp våra affischer inför den stora antirasistmanifestationen i Lund 1988, och som jag sedan besökte när tidningen skulle läggas ner, förbi chokladfabriken, vars mättade doft fyllde hela gatan på somrarna och där mina högstadieelever på studiebesök spottade i smeten.
   Ungefär där började jag förstå att jag borde lämna demonstrationståget som då varit på marsch i två och en halv timme, så jag vek av på Friisgatan och gick parallellt med demonstrationen på Södra Skolgatan, där jag upptäckte en tropp med ridande poliser på bruna hästar, vars befäl just sa: ”Vi fortsätter till samlingspunkten vid Bergsgatan”. Där fanns också två poliser på motorcyklar.
   Så jag fortsatte ändå fram till den punkt där Södra Skolgatan flyter samman med Bergsgatan alldeles invid Möllevångstorget och såg en stund på banderollerna, barnvagnarna, fanorna, och den kompakta massan av människor, alltjämt lika entusiastiska och vitala, och jag hörde dem länge, när jag åter, för tredje gången, gick längs Södra Förstadsgatan mot Triangeln, nu ensam. Demonstrationståget strömmade okuvligt vidare utan mig och det gjorde mig glad och trygg.
   Jag tog en sväng in i Konsthallen innan jag åkte hem.

… varav de flesta var malmöbor men lite danskar och några lundabor fyllde på i leden.

En konsthall i framkant av Bengt Hall

Sydsvenskan har slagit ett slag för Lunds stadskärna.  Ordnat debatt och skrivit en hel del om hur nödvändigt det är att ge liv och rörelse åt Lunds centrum. De politiska företrädarna har mest pratat om Mårtenstorget. Det är viktigt att det finns attraktiva platser, att det finns kultur och mötesplatser. En sådan är konsthallen. Den ligger så centralt man kan komma i Lund. Det borde flöda av aktivitet och intressanta utställningar i huset.
   Jag brukar släntra in i konsthallen när jag är på torget.  Oftast är jag ensam besökare i lokalerna.  När jag kommer ut igen i friska luften är jag alltid lika undrande: Vad var detta? Är det jag som är dum och obildad som inte berörs eller förstår det jag såg? Är det kejsarens nya kläder som jag beskådat?  Dock är jag ingen nybörjare på konstens område. Besöker gärna med stor förtjusning konsthallarna i Malmö, Helsingborg, Kristianstad och Humlebaek.
   Konsthallsledningen svarar säkert som amen i kyrkan: ”Vi ligger i framkanten.  Lund ska vara stolt över sin fina konsthall. Den visar bara aktuell samtidskonst av internationell kaliber. Och 15 000 har redan sett utställningen.” Dock är sällan några av dessa tusentals besökare där när jag tittar in i lokalerna.

Just nu visas utställningen ”Don´t embarrass the bureau”. På svenska: ”Varför genera Byrån?” ”Utställningen ifrågasätter legitimiteten i de strukturer som styr över vårt sociala, politiska och ekonomiska liv; från den offentliga förvaltningen till det privata näringslivet, inklusive parlamentet och säkerhetstjänsterna.” För att förstå detta bör man läsa den 140-sidiga katalogen som utdelas gratis till besökaren. Jag tror att de flesta av oss slutar läsa krångelsvenskan efter en halv sida.
   I stora hallen finns en gul jättefigur som ska föreställa komplexiteten i den kinesiska byråkratin och på motsatt sida är hundratals gula lappar uppklistrade med likartade bilder av kineser. På olika håll hörs märkliga ljud från suddiga videofilmer. På övervåningen hänger 17 vita T-shirts med obegriplig text på olika språk och i den ena gången hänger nio stora tavlor med överstruken text. Bara en mindre del av hela konsthallen är fylld med objekt. Stora tomma vita ytor är det mest iögonfallande. Men det är säkert i framkant!
   Denna märkliga utställning är i paritet med utställningarna de sista åren. Sist förundrades jag av en enorm byggställning i plåt som täckte en stor del av entréhallen. Det konstnärliga i detta var oklart. Men det var säkert i framkant! Denna snabbt genomgångna utställning får lundaborna dras med till sommaren. Det känns som ett ofantligt slöseri med en kulturlokal som ligger mitt i staden. Jag tror att konsthallens utställningar för de flesta vanliga lundabor bara är ett stort frågetecken!
   Lunds konsthall är en kommunal institution, bekostad av skattemedel. Därför kan den inte bara vända sig till en ytterst begränsad och smal målgrupp. Frågan till Lunds kultur- och fritidsnämnd är: Vem vill ni att konsthallen ska vända sig till?

Det liberala skolexperimentets sammanbrott av Gunnar Stensson

Uppdrag granskning berättade igår hur skolkoncernen ”Hälsans förskola” svälter barnen för att öka ägarnas profit. Friskoleförespråkarna gav en annan bild när reformen infördes.
   Byns invånare skulle själva få ta hand om barnens undervisning när kommunen ville lägga ner skolan. Pedagogiska alternativ skulle få samma villkor som de kommunala skolorna, som just ”befriats från det statliga oket”. Skolpeng och valfrihet skulle göra resursfördelningen rättvis. Konkurrens skulle höja kvaliteten. Många blev lurade.
   Andra gnuggade händerna. Här fanns stora och säkra pengar att hämta. Skolentreprenörer startade hundratals skolor. Somliga cashade hem vinst redan efter ett par år genom att sälja sin skola vidare. Pengarna hamnade i skatteparadis.
   Riskkapitalföretag köpte upp skolor för att uppnå vinst på längre sikt. ”Friskola” och ”fritt val” var effektiva reklamklyschor och självklara politiska floskler. Höga betyg lockade tiotusentals elever in i marknadssystemet, där de sedan blev fast. Staber av jurister och skatteplanerare anställdes för att administrera koncernernas skattesmitning.
   När elevunderlaget minskade och den ekonomiska krisen kom, köpte de starkaste riskkapitalbolagen upp konkursande skolor billigt. Det privata skolkapitalet koncentrerades.
   Men nu drog skolpolitikerna öronen åt sig. Väljarna hade börjat inse sanningen om skolan. De måste lugnas. Slag i slag genomdrev Björklund en serie så kallade reformer: tidigare betyg, tidigare och fler nationella prov, ny skollag, ny gymnasieskola, ny skolinspektion, nya kurs- och läroplaner. Lärare, skolor och elever dignade under statlig kontrollbyråkrati och fick allt mindre tid för undervisning. De fruktlösa ansträngningarna att tygla profithungriga exploatörer gjorde svensk skola mer statskontrollerad än någonsin.
   Så kom Pisa-katastrofen som visade att svensk skola var sämst i världen bland jämförbara länder, trots att betygssnitten är lika höga som någonsin.
   Varken M eller S vågar angripa grundproblemen. Allianspartierna tänker bara på röstmaximering. Vi har den skolpolitik vi förtjänar.
   Kräftgången för Lunds skolor de senaste åtta åren har skett under ledning av de nyliberala marknadsentusiasterna Carolina Nordbeck, FP, Lars Hansson, FP, och Louise Rehn, M.
   S, V och MP måste vinna valet och radikalt bryta med den förda skolpolitiken, återupprätta kvaliteten i Lunds skolor och visa vägen för den nationella skolpolitiken. För att klara det måste de snarast inleda samarbete för att enas om en stark plan. Jag är säker på att det är möjligt.

Demonstration i Malmö

På söndag klockan 14 anordnar Skåne mot rasism en demonstration från Möllevångstorget.

Stödaffisch för den svårast skadade
vid förra helgens attentat i Malmö.

Pusselbitar

Friskolorna redovisar nya rekordvinster. AcadeMedia och Engelska skolan toppar vinstlistan. Båda finns i Lund. M – S -alliansen lovar 2 miljarder i ökade skolanslag de kommande åren. Tillsammans med växande elevkullar borgar det för ökade vinster till aktieägarna och ökad segregation inom skolan.

Det är ett demokratiskt problem att Sveriges regering samma dag som socialdemokraterna inleder sin skolkampanj lägger detta förslag i ett oförblommerat försök att fiska röster. Det är inte vad skolsverige behöver våren 2014.
Expressens ledare 12/3

Den uppmärksammade Pisastudien har visat att svenska niondeklassares kunskaper dalat, men samtidigt har slutbetygen blivit bättre och bättre.
Regeringens utredare Per Thullberg, SDS 13/3

Svenska universitet tappar i rankning.
Det kan väl inte vara så att svenska högskoleutbildningar anpassats till en lägre kunskapsnivå?
   Elevernas svenska skolbetyg har inte sjunkit under åren, ändå visar Pisa att svenska elevers kunskapsnivå försämrats kraftigt.
Maria Sundén Jemini, Svd 7/3

Girigheten och dess konsekvenser måste få ifrågasättas.
Det skriver professor Ola Sigurdsson, Göteborgs universitet, Paula Wahlbom, Göteborgs International Film Festival, Mikael Ringlander, Svenska kyrkan m fl i en brännpunktsartikel i SvD 7/3. De kräver att Sveriges Television ska ompröva beslutet att inte visa Stefan Jarls senaste film ”Godheten”. Det är just under ett valår som public service bör underlätta en viktig ideologikritisk dimension i det offentliga samtalet.

Vilken nytta har Lunds invånare haft av stödet till Kastrup flygplats? av Ulf Nymark

Det är en fråga som Miljöpartiet i en skrivelse ställer till kommunstyrelsen i Lund. Bakgrunden är att i februari 2012 beslutade kommunstyrelsen att årligen anslå 220 000 kronor för att marknadsföra Kastrup flygplats, som är ett privatägt aktiebolag. Detta sker i ett projekt som kallas Copenhagen Connected. MP, V och C reserverade mot beslutet.
   Miljöpartiet anser att det nu är tid att kommunstyrelsen utvärderar deltagandet i projektet.
   Kastrups flygplats gjorde under fjolåret en vinst motsvarande nära 1,5 miljarder svenska kronor. Utvärderingen bör mot bakgrund av detta också göra en bedömning om ytterligare kommunalt stöd för marknadsföring av flygplatsen mot bakgrund av den höga vinstnivån är rimlig.
   Därför föreslår MP nu att kommunstyrelsen ska ge kommunkontoret i uppdrag att göra en utvärdering av vilken nytta Lunds kommun och Lunds invånare har haft av att delta i marknadsföringen av Kastrup flygplats och om kostnaderna motsvarar nyttan för lundaborna.

Cabaret mot nazismen av Gunnar Stensson

Willkommen. bienvenu, welcome... Konferenciern har i desperat trots för sista gången inlett öppningssången i Cabaret. Han kommer inte längre. Nazisten skjuter honom i bröstet, han faller, musiken tystnar medan blodet långsamt bildar en pöl på golvet.
   Det är slutscenen i Malmö stadsteaters eftermiddagsföreställning av Cabaret söndagen den 11 mars. Den unga ensemblen vet att en manifestation samtidigt pågår på Värnhemstorget och att en ung MFF-supporter kämpar för sitt liv på sjukhuset i Lund. Publiken reser sig under slutapplåderna. Den vill att ensemblen ska bli kvar på scenen. Det blir en manifestation mot det nazistiska våldet.
   Jag var där tillsammans med 67 andra Klostergårdsbor som kommit med två bussar, tack vare Marie Björklund, Margaretha Lindelöf och Tilly Eiger i bostadsrättsföreningarna Vårvindens och Vårregnets kulturgrupp. Flera var pensionärer som engagerat sig för Klostergårdens träffpunkt. Men alla var inte så gamla. Många hade nämligen tagit med sig barn och barnbarn.

Vi ser hur nazisterna nu prövar en ny taktik med plötsliga, väl förberedda överfall. Det fungerade i Kärrtorp. I Malmö, vid Folkets park, gick det inte helt enligt ritningarna. Avsikten var att skrämma deltagarna i demonstrationen ”Ta natten tillbaka”. Motståndet blev starkare än väntat. Polisen hann ingripa och nu sitter två nazister häktade för mordförsök.
   Det har hänt förr. Taktiken är klassisk. Så här kunde ett nazistiskt överfall i Tyskland på 1920-talet gå till. Mitt under ”ett lugnt och städat socialdemokratiskt möte kom plötsligt fyra lastbilar susande, alla fullpackade med nationalsocialistiska ynglingar, alla beväpnade med gummibatonger... En visselpipa ljöd och blixtsnabbt hoppade SA-männen ned från bilarna och gick lös på alla som kom i deras väg, och innan polisen hunnit ingripa eller arbetarna hunnit samla sig hade de redan hoppat upp på sina bilar igen och susat i väg.”
    Ögonvittnesskildringen är skriven av Stefan Zweig och finns att läsa på sidan 290 i den aktuella pocketupplagan av hans självbiografiska bok ”Världen av igår”.
   Nazistiska och fascistiska rörelser vinner terräng i Europa i den ekonomiska krisens spår. Vi måste se till att det som skedde i världen av igår inte upprepas i världen i morgon.

Liberalismens osynliga händer av Gunnar Stensson

I VB nr 8 kunde man läsa min artikel om liberalismens dolda agenda: ”Liberalismens osynliga hand”. Samma dag (7/3) publicerade Sydsvenskan under rubriken ”I osynliga händers klubb” Lena Anderssons recension av Per Svenssons bok ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.” Liberal idédebatt Nr 1/2014. Samma dag inledde också Folkpartiet sitt landsmöte.
   Lena Andersson utgår i sin recension från den amerikanske filosofen Robert Nozicks ståndpunkt att ”individens negativa rättigheter, frihet från tvång och våld, faktiskt är oförenliga med välfärdsstatens positiva rättigheter, rätten att erhålla det som andra under tvång måste förse en med.”
   Robert Nozick menar att individens rättigheter förbjuder nästan allt, som välfärdsstaten och dess anhängare vill hitta på. Ifall individen inte äger eller bestämmer över sig själv gör någon annan det.
   Margaret Thatcher sammanfattade Nozicks idéer i satsen: Det finns inget samhälle.
   Milton Friedman diskuterade och stödde dessa idéer och tillämpade dem i sin ekonomiska teori, som låg till grund för den nyliberala politik som har dominerat världen de senaste tre decennierna, men som möjligen är på väg att försvinna efter de senaste årens ekonomiska kriser i USA och EU.

Lena Andersson ställer följande tvivelaktiga diagnos på dagens Sverige: ”I Sverige med sitt 1800-tal av fattigdom och sitt 1900-tal av trygghet genom staten har frihet ingen stark position. Undersåtarna har tytt sig till både kung och stat som till en klok och rättvis förälder.”
   Hon skriver att ”i vår tid råder konsensus i det offentliga samtalet kring föraktet för individualism, marknadsmekanismer och handel med onödiga saker”.
   Intellektuellt ärlig och språkligt exakt uttrycker Lena Andersson det som är liberalismens, eller nyliberalismens, politiska grund. Staten är huvudfienden och uppgiften för liberal politik är att beskära dess makt, och då i synnerhet den makt som utövas via beskattning.
   Vi ser att den liberala tankemodellen utesluter det som i verkligheten utgör det största hotet mot ”individens negativa rättigheter: frihet från tvång och våld”, nämligen det globala (och lokala) kapitalet.
   För visa att hon trots allt är medveten om de argument som visar att liberalismen är grundfalsk, räknar Lena Andersson upp några av dem, men återvänder sedan till påståenden som att antiliberaler har en ”vurm för kollektivism och grupprepresentation i stället för meritokrati”.
   Men trots att hon helhjärtat bekräftar sitt medlemskap ”I osynliga händers klubb” bör man nog avstå från att etikettera henne som anhängare till den typ av liberalism som Ayn Rand och Annie Lööf företräder. Lena Anderssons liberalism har en moralisk kärna.

Lena Andersson riktar följande dag (8/3) i en artikel i DN under rubriken ”Samhällskroppen finns inte” (missa inte associationen till Thatchers ”Det finns inget samhälle”) ett skarpt angrepp mot Anders Borg, som i en radiointervju härom veckan yttrade, att den ugandiska lagstiftningen mot homosexualitet ”ur ett svenskt perspektiv” naturligtvis var oacceptabel.
   Lena Andersson skriver: ”Ett svenskt perspektiv? Lagen är synnerligen oacceptabel ur ett mänskligt, ett afrikanskt och ett ugandiskt perspektiv ifall man är ugandier, homosexuell eller afrikan och förespråkare av individens självägande.”
    ”Individens självägande”, där har vi det nyckelbegrepp som Lena Andersson utgår från i sitt tänkande! Från det begreppet härleds individens rättigheter till frihet från tvång och våld. Ingenting får kränka ”individens självägande”.

Somliga av er har kanske läst Lena Anderssons knivskarpa roman ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”.  Den handlar om ett ojämlikt förhållande där mannen sviker och kvinnan försöker påtvinga honom en kärlek som han inte förmår ta emot. Det är hennes agerande som klandras som ”egenmäktigt förfarande” i boktiteln.
   Det finns en mening i artikeln ”I osynliga händers klubb” som belyser den etiska innebörden i det juridiska begreppet ”egenmäktigt förfarande”. Lena Andersson skriver: (man har) ”inte rätt att påtvinga någon sin dröm”. Den principen gäller i kärlek, men också i ideologiernas kamp.

Politikförakt av Owe Svensson

OECD har bestämt regler för när ett land kan få bistånd. Den gränsen går idag vid en medelinkomst på 12 400 dollar/år, vilket innebär att länder som Kina, som köpte Volvo och Brasilien, som är redo att köpa JAS-flygplan, får bistånd. Däremot kan man inte rikta demokrati- eller jämlikhetsinsatser till t ex Saudi Arabien, som är ett av de värsta länderna i värden när det gäller kvinnoförtryck, därför att deras medelinkomst ligger över gränsen. När Hans Rosling professor i internationell hälsa, påpekar och kritiserar dessa omständigheter för Carl Bildt svarar han: ”Mja Hans, intellektuellt har Du 100 % rätt, men politiskt har Du 100 % fel”.  Hur i all världen kan något som är intellektuellt rätt vara politiskt fel? Jag börjar ana att det finns fog för, om inte politikerförakt, så i vart fall för ett slags politikförakt.

Jag drar mig till minnes hur vi blev uppmanade att delta på NATO:s sida i kampen mot terrorismen i efterdyningarna till 9/11. Vi skickade soldater till Afghanistan för att bekämpa terrorister och för att leta efter Usama Bin Ladin. Efter en tid hade vi kört fast där, störtat Talibanerna men inte lyckats skapa någon alternativ stabil ledning för landet. Det gick inte att dra sig ur. Många menade att Sverige ändå borde ta hem sina soldater, men fick då veta att man tydligen inte ville stödja Afghanistans kvinnor. Det blev ju svårt att argumentera emot. Vem vill inte stödja kvinnors rättigheter i Afghanistan? Men vänta nu. Var vi inte där för att bekämpa terrorismen och hitta Usama? Politikerna räknade kallt med att folkopinionen hade glömt bort vilket syftet var med operationen och nu när den hade misslyckats, behövde man inte erkänna det utan kunde komma med ett nytt trendigt syfte för operationen. Så klart hade en del kvinnor fått det bättre och en del flickor fått börja skolan efter att Talibanerna blivit bortkörda från makten, men det var absolut inte detta som var syftet med operationen. Det var en bieffekt. Är sådant manipulerande med fakta värt att förakta? Ja, jag tycker det!

Aron Etzler beskriver i sin bok Reinfeldteffekten hur Moderaterna vid valet 2006 lyckades, som med ett illusionstrick, dölja den politik man ville genomföra och fick istället valet att handla om huruvida vi var trötta på den maktfullkomlige pampen Göran Persson. Bara några månader efter valet, när väljarna insåg att de blivit lurade, störtdök Alliansens opinionssiffror och låg kvar där till nästa val då man åter igen lyckades att få det att se ut som om att det inte var någon skillnad i politik mellan de två alternativen i valet och göra det till ett personval där Mona Sahlin diskrediterades bl a genom att kalla hennes politik för tobleronepolitik. Tack Aron Etzler, som uppmärksammar oss på detta nu när Moderaterna för tredje gången använder samma taktik. Det är ingen skillnad på politiken, säger man. Vi vill också höja skatten. Jovisst, vi sänkte skatter förra året, men det ska man ju göra i en lågkonjunktur. Detta är ju klassisk socialdemokratisk politik enligt Keynes och det tycker vi också är bra - numera. Skillnaden är ju bara att Socialdemokraterna brukar stimulerar marknaden med offentlig konsumtion, som kan riktas till nödvändiga åtgärder i samhället som t ex underhåll av järnvägar och stöd till vård, skola och omsorg, medan jobbskatteavdragen, i bästa fall, medför privat konsumtion. Visst finns det en del för vilka jobbskatteavdraget är välkommet när man ska köpa nya kläder till barnen. Andra kanske finner att 40-tummaren behöver bytas mot en 60-tummare (vilket väl främst ger jobb någonstans i Asien). Högre upp i löneskalan, dvs de som i absoluta tal får ut mest av jobbskatteavdraget, kanske i huvudsak sätter in pengarna på banken. Moderaterna förvillar åter begreppen. Ingen skillnad i politiken. Skillnaden mellan offentlig och privat konsumtion är tillräckligt förvirrande suddig. Ska man vara noga infördes väl inte jobbskatteavdragen i första hand för att stimulera marknaden i lågkonjunktur. Krisen kom ju inte förrän 2008. Nej, de infördes för att öka inkomstskillnaden mellan de som jobbar och de som inte jobbar, så att de lata medborgare som är arbetslösa och sjuka ska fatta att de måste skaffa sig ett jobb. Förvillande? Politik värd att förakta? Ja, jag tycker det!

Aron Etzler beskriver också hur begreppet utanförskap är värdelöst som vetenskapligt begrepp. Det finns ingen stringent definition, det går inte att avgränsa, det har inget förklaringsvärde. Men just därför, menar han, passar det perfekt i den politiska debatten. Politikens språkbruk är raka motsatsen till vetenskapens. Ord används inte för att reda ut saker utan för att skapa de rätta associationerna. […] Utanförskapet var ett ord som i sin gamla psykologiska betydelse var känslomässigt laddat, gav bilder av ensamhet och alienation. Det beskrev människor i nöd, som väntade på hjälp. Vem kunde strunta i utanförskapet? Bara den som saknade medkänsla. Förvillande? Politik värd att förakta? Ja, jag tycker det!

Demokrati betyder ju folkstyre. Hos oss i Sverige brukar vi tolka det som att vi i en valrörelse får möjlighet att ta ställning till de politiska lösningar på samhällsfrågor, som de olika partierna har. Sedan väljer vi de politiker vi förväntar oss skall genomföra de lösningar vi tycker är bäst. Det är ju då särskilt viktigt att låta frågor som är typiskt partiskiljande komma fram och debatteras under valrörelsen. En sådan typisk partiskiljande fråga just nu handlar om privata utförare i välfärden och speciellt att skattemedel används för vinster till riskkapitalister. I Lunds kommun finns ett antal äldreboenden, som drivs av privata utförare. Den borgerliga majoriteten i Lund vill nu starta en upphandling, där man innan nästa mandatperiod träder i kraft, avser att teckna kontrakt med privata utförare som sträcker sig över hela nästa mandatperiod. Jag som väljare skall alltså inte få tillfälle att med min röst yttra mig om vad jag tycker i denna direkt partiskiljande fråga. Det är tyvärr inte första gången jag ser de här tendenserna från borgerliga politikers sida. För några år sedan försökte man sälja Ängelholms sjukhus på våren innan ett val. Det gick inte den gången av tekniska skäl. Man var för sent ute. En mycket märklig syn på demokrati från den borgerliga majoritetens sida. Politik värd att förakta? Ja, jag tycker det!

Eller är jag bara naiv? Är det normalt att politik förs på det här viset? Ett slags politikens marknad, där den vinner som är bäst på att föra väljarna bakom ljuset.  Värt att förakta? Ja, jag tycker det!

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
8 mars kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Skolpusslet

1. När fritt val infördes i Stockholm ledde det till omfattande skolsegregation, enligt en avhandling av Uppsala-forskaren Krzysztof Karbownik. Inte bara elever utan även lärare lämnade skolor med en betygsnivå under medel. Effekten var väldigt kraftig. De övergivna skolorna hamnade i en negativ spiral.
Emma Leijnse, SDS 3/3

2. Dagens muta
Du får 25 000:-  kontant om du blir lärare i matte.
Jan Björklund, FP

3. En kvinnokämpe? Friskoleföretagen inviterar kvinnor till styrelserummen
AcadeMedia har 9300 medarbetare. ”Frågan är om inte AcadeMedia ensamt, med sina 350 enheter över hela landet, erbjuder fler karriärmöjligheter för lärare än alla Sveriges kommuner tillsammans... Det diskuteras ofta, och alltid i högt tonläge, om bristen på kvinnor i styrelserummen. För de kvinnor som hittills varit hänvisade till evigt liv i offentlig sektor, har nu friskoleföretagen både öppnat dörren och visat vägen dit.”
Rebecca Weidmo Uvell, SvD 2/3

4. ”De verkligt avgörande organisatoriska förändringarna inom den svenska skolan sedan nittiotalet – kommunaliseringen av skolan, friskolereformen och det fria skolvalet har bidragit till att sänka nivån på den svenska skolan.”
Maria Dahl, gymnasielärare på Komvux i Malmö. SDS 5/3

5. Sedan 2011 ger inte längre yrkeslinjerna gymnasiebehörighet. Antalet sökande har minskat drastiskt.
Jan Björklund beklagar.

Monstruöst hyckleri av SH

Jag hade nästan gett upp hoppet om någon sorts nyanserad bild av händelserna i Ukraina i den svenska offentligheten. Bildt talade om att en Quisling hade framträtt och Expressen hetsade mot den stackars Fredrik Reinfeldt som sagt några ord om att han förstod varför Ryssland brydde sig. Rop om snabb svensk anslutning till Nato haglade från de vanliga hållen och Urban Ahlin (s) sa förstås att EU hade gjort fel som inte omedelbart erbjöd Ukraina plats i EU.

Läs t.ex The Guardian och Counterpunch
I engelsk och amerikansk press växte det dock fram en lite annan bild. Sedan 1989 hade Warszawapakten upplösts, medan Nato tvärtom har aktiverat sig. Visserligen hade man från det hållet inför Tysklands återförening lovat att inte utnyttja tillfället, men man införlivade i rask takt tre tidigare Sovjetrepubliker och sju andra tidigare sovjetallierade som medlemmar. Nu hade en neofascistisk rörelse satt sig i den ukrainska regeringen och börjat tala om judarna i Moskva och sagt att det räckte inte med EU, det skulle vara Nato också. Och det är naturligtvis den fortsatta militära och politiska inringningen av det hela gäller för Ryssland, inte skyddet av ryska minoriteter.
   Det var därför en lättnad att läsa Åsa Linderborg i på Aftonbladets kultursida i onsdags (5/3) där hon kallar den svenska reaktionen för ”monstruöst hyckleri”. Den allmänna opinionen i Sverige är en konsekvens av historielösheten och ensidigheten på ledarsidor, i officiella uttalanden och i nyhetsrapporteringen i radio och TV. Men OK, det kommer väl att ändra sig nu när EU ska hosta upp pengarna till alla gamla obetalda gasräkningar. Och när IMF snart lånar ut pengar mot att industrier, skolor och sjukhus läggs ner. EU fungerade som en stormakt och tvingade Ukraina att välja mellan EU och Ryssland. Stormakt, EU har väl ingen militär styrka? Nej, lyckligtvis inte, men krig vinns numera inte med arméer utan med pengar.

Dags för en ny Tredje ståndpunkt.
Det sagda innebär naturligtvis inte några sympatier för Janukovitj som helt vidrigt lät skjuta ner bortåt hundra på torget. Och Putin är en inskränkt diktator som bara kan tala hot och maktspråk. Det handlar inte om sympatier, det handlar om att inte acceptera den bild av demokratikämpar med änglavingar som prånglats ut. För Ukraina kan man bara hoppas på en tillnyktring där de fascistiska partierna tappar stöd och landet hittar en balans i det nödvändiga samarbetet med Ryssland och resten av Europa. Och för Sverige: Linderborg säger att det i det nya kalla kriget är det dags för en ny Tredje ståndpunkt, den typ av hållning som växte fram på 1950-talet och som blev grunden för 60-talets antiimperialistiska rörelser.

President Janukovitjs mystiska försvinnande av Gunnar Stensson

Plötsligt reste han sig från bordet där han suttit hela förmiddagen och överlagt med polischeferna om hur de skulle få ett slut på eländet. Han stod en stund och pustade, stödd mot bordskanten, innan han röt: Skjut dom jävlarna!
   Han måste gå på dass. I förbifarten tog han sig en slurk ur konjaksflaskan med hans förgyllda bild.  Sedan låste han in sig, drog ner byxorna, satte sig på den förgyllda toalettstolen, avbördade sig stönande ett stinkande lass och spolade.
    Överraskad kände han sätet börja röra sig under hans nakna lår. Det utvidgades. Jag måste stiga upp, tänkte han. Men det var inte lätt, han kände sig yr och baktung. 
   Sätets utvidgning fortsatte. Han grep med händerna för att återvinna balansen, men sätet var halt och han plumsade ner i vattnet. En iskall virvel grep honom och med ett tjut sögs han ner i avloppsröret.
   Polischeferna satt en stund tysta, men till slut reste sig en av dem och knackade försiktigt på toalettdörren. Intet svar. Inte minsta ljud. Till slut bröt de upp dörren.
   Rummet var tomt. Den förgyllda toalettstolen blänkte och dess friska vatten speglade ljuset från den förgyllda lampan. Presidenten var försvunnen. Han syntes aldrig mer till.

Imperialismens huggsexa om Ukraina av Tjatte Hedlund

SvD Näringsliv skriver:
”Börsen upp på minskad Ukraina-oro Stockholmsbörsen stiger i linje med omvärlden, sedan oron för att
Ukraina-krisen ska förvärras dämpats. Vid 12.30-tiden har OMXS-index gått upp med 0,7 procent till 442,4.”

Min kommentar är en serie Twitterbilder publicerade i Al Jazeeras Webbtidning.