Viljan att förändra tog honom runt världen

Daniel Strand minns en mångsidig författare och aktivist, besjälad av solidaritet, socialism och antirasism.

Henning Mankells roll under de första tio åren av mitt liv var att ligga på mina föräldrars kökssoffa. Det var i skarven mellan 1980- och 1990-talet, när Henning ännu inte hade fått sitt stora genombrott. Han var en rätt okänd författare som givit ut ett par romaner på ett mindre förlag. Han hade ingen vidare läsekrets och ingen lägenhet i Stockholm. När han var i stan lät hans förläggare, min pappa, honom sova på soffan. 
   Ur barnets perspektiv framstod Henning som en allvarlig, ofta dyster, person. Han var eftertänksam, pratade långsamt och vägde sina ord. Han hade egenskaper som lämpade sig bättre för vuxna än barn. Antagligen var det också därför som jag började uppskatta honom i takt med att jag blev äldre. Vi sågs med jämna mellanrum, på semestrar, middagar och möten. Förra sommaren, när han redan fått besked om sin sjukdom, hälsade jag på i hans hus vid havet utanför Göteborg. Vi hade tre fina dagar tillsammans, utbytte erfarenheter och pratade om viktiga saker.
   Vi gjorde upp planer som aldrig blev av. Cancern kom emellan – och satte stopp för ett stort författarskap. Litteraturen var för Henning inte bara ett sätt att berätta historier, utan också ett verktyg för att skärskåda sociala orättvisor. Bara en ytlig läsning av hans böcker kan ge honom epitetet deckarförfattare. Han skrev romaner om papperslösa migranters flykt genom Europa och unga kvinnors situation i Sverige under andra världskriget. Han skrev om det koloniala våldet i Afrika, gav ut en självbiografiskt inspirerad serie ungdomsböcker om 1950-talets Sveg och publicerade flera romaner om barn i det utfattiga Moçambique. Han startade ett förlag för att översätta postkolonial skönlitteratur till svenska. Visst skrev han också ett antal deckare, men då utnyttjade han genrens form för att blottlägga politiska konflikter i Sverige kring sekelskiftet 2000. Ta till exempel Mördare utan ansikte – en bok som egentligen inte handlar om ett mordfall, utan om rasism. Den är om möjligt ännu mer relevant idag än för tjugofem år sen.
   Henning var en genuint solidarisk, socialistisk och antirasistisk människa. Han kompromissade aldrig med sina ideal, skyddade sig sällan bakom ironi eller cynism. Viljan att förändra tog honom runt världen – han var i Paris i maj 1968, på Ship to Gaza sommaren 2010 och på det världsekonomiska mötet i Davos 2013. Han var i Indien, Palestina och Sydafrika. Naturligtvis också i Moçambique dit han anlände mitt under det våldsamma inbördeskriget och också kom att bosätta sig halvårsvis. 
   Hennings produktivitet och ständiga rörelse satte avtryck. Invånarna i Maputo kommer att minnas hans insatser för Teatro Avenida. Läsarna kommer att minnas hans ovanligt engagerande litteratur. Jag kommer att minnas hur han halvlåg på kökssoffan i Örnsberg och tipsade om hur man blir en bra författare: ”Stryk vartannat ord."

En universitetsskildring av Sten H.

Henning Mankell är borta och vi är många som sörjer honom. Han hade mer att ge. Men i dag vill jag säga några ord om en annan nyligen bortgången författare, Göran Hägg., och detta därför att han har skrivit den vassaste svenska universitetsskildringen, ”Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå” (1983). Hägg har hyllats på landets kultursidor för sin bildning och för sin kvickhet och allt detta vill jag gärna instämma i. Han var också otroligt produktiv och det i många genrer. Allt är väl inte guld, t.ex. inte hans romanövningar i flärd- och lustgenren och nog skulle han kunnat kvalificera sig för en Bad-Sex-Award om en sådan hade funnits på svenska. Och visst kan man hitta inslag av misogyni, kvinnohat, i hans texter. Men han är värd att förlåtas – han har svårt för män också. Och framför allt: han har skrivit en lysande satir över svenskt universitetsliv så där kring 1980.

Ett universitet blir till
”Faust i Boteå” skildrar ett läsår för en vikarierande universitetslektor på en institution för litteraturvetenskap i vad som alldeles uppenbart är Umeå, den då ännu unga lärdomsmetropolen i Västerbotten. Bakgrunden till universitetets tillkomst är berömd: en socialdemokratisk politiker lyckades med regionsjukhuset som alibi roffa åt sig universitetsbyggandet undan de mera kvalificerade kandidaterna Sundsvall och Härnösand: ”Under åren mellan 1965 och 1969 sköt byggnaderna i höjden. Eller rättare: de bredde ut sig. Till Boteås ovedersägliga fördelar hörde även att marken var billig. Det här var optimismens år. Ritningar införskrevs från Kalifornien och ett väldigt campusområde började tränga undan tallskogen bakom regionsjukhuset. Det var ett av de områden som en gång lockat den indelta armén till platsen. Bulldozers planade av, spegeldammar grävdes och gult fasadtegel sjönk i leran..”…
   ”Bortom den ligger naturvetenskaperna, gult fasadtegel, omväxlande låga och höga hus, som i ett bostadsområde från mellersta sextiotalet. Mitt i bilden utbreder sig själva campus, tänkt som en mjukt grönsvepande tättklippt grässlätt. Sju månader om året skapar snöhögar och vallar ett ishavslandskap, ytterligare tre förvandlas området till en kladdig, upptrampad lervälling, för att så slutligen, om det är en torr sommar, under ferierna fram i juli och augusti anta det på arkitektritningen antydda prärieutseendet” …
”taken är platta, vilket gör att de dignar under vintersnön och det regnar in under större delen av året.”

Akademiska framgångsstrategier
Och ett litet personporträtt: ” Docent Björn Klettenmark var en akademiskt fjunflintis herre i femtioårsåldern som såg ut som en pensionerad tungviktsboxare. Han tillhörde dem som gjort katastrofala felsatsningar i karriären. Han hade disputerat 1966, gjort bra ifrån sig, satsat på moderna metoder och legat ’rätt i tiden’. Det var under den senaste ’naturvetenskapliga’ period litteraturämnet genomgått – samma tid som döpt om det från det traditionella ’litteraturhistoria med poetik’ till det fräsigt positivistiska ’litteraturvetenskap’ .Klettemark var ett egenartat offer för en process som gjort livet lättare för många i den akademiska världen. 

   De flesta människor har aldrig tänkt en originell tanke i hela sitt liv. Och i det avseendet är det ingen skillnad mellan bilverkstan, grundskolan eller universitetet. Men problemet blir akut först på det sistnämnda stället, särskilt på forskarnivå. Med forskningens och den akademiska verksamhetens lavinartade tillväxt växer problemet till det outhärdliga” …”Vart femte år kommer det ’en ny strömning’ som det gäller för den vaksamme humanisten att nosa upp så snart som möjligt och gå över till”…
  ”Klettemark satsade stort. När datorerna kom, lyckades han få loss pengar till att köra hela den svenska romantiska poesin genom en dator.” … ”Projektet var beräknat över en tjugoårsperiod. Men fåfängligheters fåfänglighet! Just det som sett ut som Klettemarks styrka blev hans olycka. Den marxistiska studentväckelsen var redan på väg, och inom fem år hade den i sin tur rullat igenom institutionerna och avlösts av miljömedvetande, antipositivism och front mot maskinkulturen.”

En elak nyckelroman
 Ja så fortsätter det. Nyckelromanaspekten i Häggs bok är väl tillgodosett genom lätt genomskinliga pseudonymer. Stina Burenius, ponchoklädd professor i Kalle Ankaforskning är alltså Birgitta Holm, professor Baltzar Silverstedt är Magnus von Platen etc. Så vitt jag har förstått har Umeå universitet fortfarande inte förlåtit Göran Hägg för hans roman och betraktar honom som en djupt orättvis marodör.
   Ja, så försvär sig bokens berättare likt Faust åt djävulen i form av en industrimagnat och lämnar sin flickvän (”hon hade nog varit vacker för några år sen – på ett utmanande hemvävt sätt”) för den av Djävulen utsända fresterskan Helen.

Fortsättning finns
I själva verket finns också en sorts fortsättning (”Anders och Dafne”) där berättarens djävulskontrakt går mot sin fullbordan. Jag finner Göran Hägg vara en lysande satiriker, med just den elakhet som krävs för uppgiften.
   Slutligen: den bild av Umeå som tecknas har inget gemensamt med det progressiva och framgångsrika universitet som nu finns på platsen. Men boken är lysande och man kan bara ana vad ett lektorsvikariat för Hägg skulle ha resulterat i för det gamla ingrodda universitet vi har här i Lund, mögligheternas stad.

Från arabisk vår till islamisk extremism av Gunnar Stensson

Patrick Cockburn, korrespondent för den brittiska tidningen Independent, utsågs 2013 till Foreign Commentator of the Year. Hans bok Jihadisternas återkomst. ISIS och det nya sunnimuslimska upproret utkom nyligen på svenska. Jag förvärvade den i samband med presentationen av Celanders förlag på Klostergårdens bibliotek i måndags. Nedan följer en sammanfattning, förenklad och förkortad, av bokens analys av situationen i Mellanöstern, vars verkningar vi upplever i form av den moderna historiens största massflykt.  Boken innehåller ett mycket användbart sakregister.
 

 

Den 10 juli erövrade ISIS Mosul, Iraks näst största stad. Västregeringarna hade fullständigt missbedömt situationen i Irak och Syrien. Raden av ödesdigra misstag inleddes redan 2001, då USA valde att utpeka Afghanistan och Irak som huvudfiender .I själva verket var det Saudiarabien och Pakistan som gav al-Qaida dess avgörande stöd, men USA och dess allierade i väst var blinda för dessa länders avgörande roll för att främja islamisk extremism. Partick Cockburn slår fast tesen ”Det är farligt att tro på sin egen propaganda.”

Också under den ”arabiska våren”  2011 vilseleddes den allmänna opinionen  Utländska kommentatorer överdrev informationsteknikens roll. Demonstranterna var skickliga propagandister och intalade allmänheten i väst att revolterna var av samma slag som de antikommunistiska resningarna i Östeuropa efter 1989.
   I själva verket handlade oppositionens krav enbart om personlig frihet och de sociala och ekonomiska klyftorna i Egypten och Libyen nämndes sällan. I Syrien före kriget var orättvisorna än större. Damaskus fylldes av lyxbutiker för eliten samtidigt som de syriska massorna tvingades leva i vad FN kallade ”extrem fattigdom” under åren före kriget. Detsamma gällde i Irak.

Man hoppades att problemen skulle försvinna när de gamla diktaturerna försvann. Saddam, Assad och Khadaffi demoniserades så att det blev otänkbart att  kompromissa och söka sig till fredliga övergångar.
   Den syriska oppositionen vägrade att gå med på fredssamtal i Genève 2014 om Assad tilläts delta, trots att han hade kontroll över befolkningens stora flertal. Det fördjupade splittringen efter sekteristiska, etniska och klanmässiga tillhörigheter. Befolkningen kom att uppleva USA:s och västs interventioner i Irak 2003 och i Libyen 2011 som snarlika kolonialmakternas maktpolitik på 1800-talet. Många av interventionerna var oförenliga med FN-stadgan.

Det blir kanske omöjligt att återskapa sammanhållna stater i Irak och Syrien. Kurderna som tagit kontroll över oljestaden Kirkuk kommer aldrig att avstå från den och andra omtvistade områden.
   Den irakiska shiitdominerade regeringen har förlorat greppet om de sunnitiska kärnområdena i norra och centrala Irak, och den irakiska armén är efter rader av nederlag i strider med ISIS i praktiken upplöst.
   Den irakiska regeringen är beroende av hjälp utifrån, och den skulle kunna komma antingen från Iran eller USA. Krigströttheten på hemmaplan i USA gör det osannolikt att USA ingriper med mer än flygbombningar. Konsekvensen kan bli att sunniterna på landsbygden ansluter sig till ISIS i ännu större omfattning. USA vill inte framstå som försvarare av den shiitiska dominansen över sunni-minoriteten. Irak håller alltså på att falla sönder i shiitiska, sunnitiska och kurdiska regioner.

I Syrien är situationen värre. Det råder inget tvivel om att det syriska folket skulle vara berett till  vad som helst för att få slut på kriget. Men det befinner sig i ett läge där det inte kan avgöra sitt eget öde. Assad får stöd av Iran. Saudiarabien och Qatar utbildar och  utrustar sunnitiska krigare. Rörelser av al-Qaidatyp rör sig obehindrat över gränserna till Irak och Turkiet.
   Den syriska oppositionen är inte oberoende utan återspeglar sponsorernas politik. ISIS och liknande rörelser finansieras av oljestaterna vid Persiska viken.
   Något slut kunde inte skönjas när Patrick Cockburn avslutade sin analys i oktober 2014.

Det återstår att se vad som blir följden av Putins ingripande. Idag sänder han missiler mot Syrien över Turkiet och Irak från krigsfartyg i Kaspiska havet. Ryska trupper lär finnas i Syrien.

En järnvägstunnel skulle lösa miljöproblemen och de politiska knutarna i Lund av Staffan Lindberg

Utbyggnad av fyra järnvägsspår från Malmö till Lund pågår för fullt. Gunnar Stensson skriver i Veckobladet den 2 oktober att de fyrdubbla spåren genom södra och centrala Lund kommer att leda till stora skador på miljön: förlust av värdefulla biotoper, bullerproblem och en större barriär som delar staden i två delar. Därför föreslår Gunnar Stensson att det byggs en järnvägstunnel från strax norr om Höje å till Lund C. 

Varför inte längre? Tunneln skulle också kunna gå från Lund C med dubbelspår till Brunnshög med stopp vid sjukhuset och Teknis. Därifrån kan sedan markspår byggas via hållplats i Forskningsbyn och ut till Stångby.
   Enligt Ramprogram för Lund C 2013 är en tunnellösning fullt möjlig (2013:28). 
   Jämfört med rejäla pågatåg och ett stort underhålls- och reparationssystem är den nu föreslagna spårvägen på 5.5 km mellan Lund C och Brunnshög en ren EPA-lösning som hotar både Lunds unika centrum och kommunens redan hårt ansträngda ekonomi (med eller utan statliga bidrag). Skalan för spårvägen är för liten och planerna på en utbyggnad söder- och österut, för att råda bot på det, skulle förstöra det unika kulturarv av medeltida stadsplan, arkitektur och rofylldhet som är Lunds främsta kännetecken och framtida ’skattkammare’. 
   Planering av en Lundatunnel skulle snabbt bidra till att få slut på prestigestriden och det politiska käbblet i kommunen. Politiker, tjänstemän, byggare och konsulter är ju sedan mer än 30 år låsta i en position där vanliga Lundabors protester mot spårvägsplanerna klingar nästan ohörda. Budgetar spelas ut mot spårvägar i en märklig kohandel.

Otänkbart?
Var inte Citytunneln i Malmö en ren utopi i början? 
   Dyrt? På Ulf Nymarks inlägg i Lokaltidningen denna vecka låter det som om tunneln måste byggas på ett år, men om denna kollektivtrafiklösning planeras för Lundregionen bör den byggas på sikt i takt med Brunnshögs utveckling. Det handlar om en finansiering över 20-25 år. Då skulle också spårvägsförespråkarnas förutsägelser om ’spårbunden utveckling’ kunna gå i uppfyllelse. Vi behöver inte färre utan mera satsningar på miljövänlig infrastruktur. Vi har råd till det. Det skapar sysselsättning.
   Konfliktlösningar utifrån kan ibland vara förlösande, i detta fall en rejäl statlig satsning på en allsidigt fungerande lokaltågstrafik i Lundregionen med dess världsledande laboratorier och framtida tillväxtpotential. Det trafikverket får lägga ut kan man åtminstone delvis spara in på vägverkets planerade satsningar på fler vägar och nya avfarter. Vi har redan så det räcker med biltrafik och vill få den att minska.
   Till Lund och i Lund ska man kunna åka tåg, buss eller cykla och sedan gå en liten bit.

Lucifers tankar är inte bara otänkbara – de är tyvärr också feltänkta av Ulf Nymark

I en krönika i förra veckans VB-nummer framför Lucifer, som han själv skriver, en del ”tankar om det otänkbara”. Krönikörens tankar förtjänar några kommentarer. 

FNL och skattehöjningen
Lucifer hävdar att FNL ”avfärdades” av S och MP efter valet i fjol. Det var faktiskt tvärtom: FNL avfärdade S, MP och V som samarbetsparter, därför att de hos de borgerliga fick stöd för alla sina frågor, dvs alla sina två frågor: nej till spårväg (de fick en fördröjning av beslutet till stånd) och nej till skattehöjning. FNL:s stöd till en borgerlig budget ska inte tolkas som att detta enbart beror på de borgerligas tillmötesgående i spårvägsfrågan. Antispårvägspartiet stödjer en borgerlig budget huvudsakligen av den enkla anledningen att FNL är ett parti som i allt väsentligt är borgerligt. 

Vilka MP-väljare tog FNL?
FNL ”hade tagit många MP-väljare”, hävdar Lucifer, och därför skulle MP ha ”avfärdat” FNL. Jag ser gärna att krönikören belägger detta påstående. Det kan han i varje fall inte göra med hjälp av valmyndighetens statistik, eftersom den ger tydligt besked: MP ökade sitt väljarstöd jämfört med valet 2010. Varför MP skulle ha drabbats av ”hämndlystnad” mot FNL beroende på det förhållandet att MP ökade sitt röstetal är en gåta som nog saknar lösning.

Spårvägsfundamentalister?
”Skjut spårvägen på framtiden för att locka FNL!” – det är Lucifers förslag till de rödgrönrosa, och han antar att S och MP inte är spårvägsfundamentalister. Nej, jag tror inte heller att S och MP är spårvägsfundamentalister. Men för MP:s del så ser vi värnandet om klimat- och miljö som en grundval för ekonomisk och social hållbarhet.
   Den expertgrupp som granskat kommunens planer och kalkyler för spårvägen slår fast att enbart spårväg kan klara av de transport- och miljöpolitiska målen för Brunnshög. Ett fundamentalt (!) sådant mål är att högst en tredjedel av Brunnshögstrafiken ska ske med bil. Skjuter kommunen upp besluten om spårväg i ytterligare minst tre år, som Lucifer förespråkar, kommer trafikering på spåren att kunna börja först åtskilliga år in på 2020-talet. Då står ESS-färdigt, och många andra verksamheter liksom nya bostadsområden finns på plats. Vi har fått en ny stadsdel, ganska långt från centrum, som stått utan högvärdig kollektivtrafik i flera år. En stor del av de arbetande och boende som ska ta sej till och från Brunnshög har då utvecklat ett bilberoende. Det går åt helvete med miljömålen. 
   V har i sitt lokala partiprogram åtminstone sedan 2002 (och kanske ännu längre tillbaka i tiden) haft krav på spårväg i Lund. Ja, V ville till och med påskynda byggande av spår år 2002.(Se not!) Fast det där med spårtrafik kanske inte var så allvarligt menat, om en nu ska tro Lucifer. 

V – ett styrande parti
Krönikören tror att V har fått sina nämndplatser och presidieposter ”som tröst”. En kan ju i och för sej ställa frågan varför Lucifer känner ett behov av att V skulle tröstas, men den frågan är egentligen irrelevant. Fördelningen av de kommunala posterna inom koalitionen har inte skett utifrån tröstbehov. Det har skett på grundval av partiernas mandat i fullmäktige och efter förhandlingar mellan partierna och överenskommelse mellan de rödgrönrosa partierna. Lucifers uppfattning om att V:s förhandlare skulle ha låtit sej nöja med tröstposter är verkligen att underskatta Mats Olssons och Hanna Gunnarssons förhandlingsskicklighet. 
   ”Vad blev det av vår (dvs V:s) oppositionsroll?”, frågar sej Lucifer. Det är ganska märkligt att Lucifer tycks ha missat att V är med och regerar! Och som styrande parti finns givetvis inte längre någon oppositionsroll att spela. Lucifers tankar är inte bara otänkbara, de är tyvärr också feltänkta. 

NOT:
” ... vi lovar att vi ska göra allt vad vi kan för att Lunds kommun i samarbete med Länstrafiken och andra kommuner på allvar ska börja planeraför ett tidigare genomförande av spårburen trafik mellan Lunds centrum och ”byarna” och andra orter i regionen.” (Ur Vänsterpartiets i Lund trafikpolitiska valprogram 2002. Min kursivering)

Ockupationens moraliska ansikte av Gunnar Olofsson

Nya utbrott av våld på det ockuperade Västbanken och den israeliska armén visar åter sitt omtalade moraliska ansikte. Flera personer har dödats, hundratals skadats, hus och egendom tillhörande palestinier har vandaliserats av judiska bosättare under överinseende av armésoldater. Denna gång började alltihop med provokativa marscher upp till Al-Aqsamoskén i Jerusalem, islams tredje heligaste, av högerextrema israeliska bosättare i ”Temple Mount Heritage Foundation” anförda av parlamentsledamoten Yehuda Glick från Likudpartiet.

   Syftet med promenaderna till Tempelberget sägs vara att ge även judar möjlighet att bedja där uppe vid den muslimska helgedomen. Men det egentliga målet är att på sikt riva moskén och ersätta den med ett judiskt tempel – ett projekt som redan finns som idé i en kommande stadsplan för Jerusalem, i form av en planerad synagoga på tempelområdet.

   Israel försöker göra om ockupationen till en religiös konflikt, där muslimska extremister målas ut som ett nytt existentiellt hot mot landets judar av samma typ som under Förintelsen. Sedan ett judiskt bosättarpar mördats på Västbanken har retoriken ökat och regimen tagit chansen att dra åt tumskruvarna på palestinierna ännu ett varv. Hus där misstänkta palestinska ”terrorister”, och deras familjer, bor skall åter kunna sprängas, och människor spärras in i ”administrativt förvar” på obestämd tid utan rättegång eller dom. Israeliska soldater öppnar nu regelmässigt eld mot och skadar protesterande palestinier, anfaller ambulanser och räddningspersonal, och nya avspärrningar och hinder gör en redan svår vardag än värre för vanliga människor. Soldater har också stormat Al-Aqsamoskén och förstört och bränt upp egendom.

   I FN har USA i vanlig ordning blockerat en resolution som fördömer den israeliska arméns framfart. Och Sveriges feministiska regering, likt EU och västvärlden som helhet, tiger. 

Nato, Mellanöstern och dödsskjutningarna i USA av Gunnar Stensson

Historik, aktuella notiser och lite statistik att dra slutsatser av.
”Åren 1990-1991, strax efter Sovjetunionens sammanbrott, ägde en ödesdiger händelse rum. Irak, ett land med 35 miljoner invånare, beslutade att invadera sin lilla granne Kuwait med knappt en miljon människor men i besittning av oljereserver som praktiskt taget motsvarade de som fanns i Irak. Det var naturligtvis delvis en geografisk tillfällighet, men det var också resultat av ett postkolonialt pennstreck: de västliga oljebolagen och deras regeringar ansåg det ibland lättare att göra affärer med länder där invånarantalet var litet (även om man kan betvivla att ett sådant val är särskilt förnuftigt på lång sikt). I varje fall skickade västmakterna och deras regeringar omedelbart cirka 900 000 man trupper för att återge Kuwait ställningen som enda legitima ägare av sina oljefält (vilket bevisar, om det är nödvändigt, att regeringarna kan mobilisera väldiga resurser för att genomdriva sina beslut om de finner det lämpligt). Detta hände 1991. Det första Gulfkriget följdes av ännu ett 2003, mot Irak, med en något  mindre koalition av västmakter. Följderna av dessa händelser ser vi än idag.”
   En av dessa följder är vår tids flyktingfolkvandring genom Europa.

Den förste november, alltså för precis en vecka sedan, inträffade ytterligare en i raden av masskjutningar i USA.  På ett college i Oregon dödade en 25-årig man 10 studenter och skadade lika många.
   Efter skjutningen presenterades följande statistik över antalet dödsskjutningar i USA.
   Mellan 2004 och 2012 sköt amerikanska vapengalningar ihjäl 300 000 amerikanska medborgare, alltså nästan en tredjedels miljon. Det har inte föranlett någon politisk åtgärd. Vapenlobbyn stoppar alla försök att begränsa den lukrativa vapenhandeln.
   I själva verket fungerar masskjutningarna som reklam. Vapenbutiken på mordplatsen sålde slut på sina automatvapen dagarna efter dådet. Man måste ju kunna skjuta tillbaka, tänker amerikanen (även om mördaren redan är ihjälskjuten av polis).

Under samma tid (2004-2012) föll 300 personer i USA offer för terroristrelaterat våld. Det är en promille av det ordinära amerikanska mördandet. Men i kriget mot terror satsar USA astronomiska summor.
   Offren för USA:s internationella krig mot terror kan räknas i hundratusental, kanske miljoner.

Den andre november flygbombade amerikanskt stridsflyg under 30 minuter Läkare utan Gränsers sjukhus i Kunduz under USA:s krig mot talibanerna, som inleddes 2001, för fjorton år sedan.
   ”Bomberna slog ner och så hörde vi bombplanet cirkla runt i luften. Efter en paus slog ännu fler bomber ner”, säger Herman Negarthnam som leder Läkare utan gränsers projekt i norra Afghanistan.
   Läkare utan gränser skrev på twitter att minst sexton dödats, nio anställda, fyra vuxna patienter och fyra barn. Patienterna brändes ihjäl i sina sängar. 
   Ett ögonvittne berättar att bombplanet anföll fem gånger och varje gång riktade anfallet mot själva sjukhuset.
   Den USA-ledda Nato-koalitionens chef, armégeneral John Campbell, har bett om ursäkt.
   I ett uttalande säger Läkare utan Gränser att attacken utgör ”ett avskyvärt och grovt brott mot internationell humanitär rätt.”
   Tänk Nej till Nato!

I Syrien har västmakterna hittills inte genomfört någon truppinsats på marken. Konflikten har inte bedömts vara tillräckligt angelägen (900 000 soldater mobiliserades blixtsnabbt till Kuwait).  Människoliv värderas lägre än olja.
   Möjligen sker en ändring nu, när flyktingkolonnerna fyller Europas vägar, EU befäster gränserna och Ryssland sänt stridsflyg för att stoppa IS (men kritiseras för att i stället ha fällt bomber över Fria Syriska Armén).

Kommentar
Fragmenten ovan är kan sammanfogas till en preliminär helhetsbild. Nya fragment kan bekräfta den – eller göra den osannolik. 
   Den inledande analysen av utvecklingen i Mellanöstern från 1990 till idag är hämtad ur Pikettys ”Kapitalet” sid 551-552.

O, ni ängsliga människor av Karin S

O, ni ängsliga människor
som räds alla mörkögda!
Jag är ensam om
att vara blekögd
i vår familj.
Jag är snart 80.
Jag har överlevt.

Teologiskt cafe på måndag - KG Hammar om Oscar Romero

Måndag 5 oktober är det (som vanligt på första måndagen i månaden) Teologiskt cafe på Allhelgonagården i Lund. IKT, Institutet för Kontextuell Teologi, har den här gången inbjudit sin fd ordförande KG Hammar att inleda kring "Ärkebiskopen som omvändes till Gud i folket". Den ärkebiskop vi syftar på är Oscar Romero i El Salvador, som mördades i sin kyrka under mässan. Romero har i våras saligförklarats av katolska kyrkan - vad kan det komma att betyda för befrielseteologin?
   Som vanligt träffas vi kl 19 och inleder med en halvtimmes fika (20:-). Därefter vidtar samtalet som pågår till kl 21. Alla, oavsett tro eller vantro, är hjärtligt välkomna.

Politiken nr 8 - 2015

Ladda ner

Vill Miljöpartiet dränka Maldiverna?
I början av september menade en grupp av små önationer att det måste införas ett stopp för att öppna fler kolg­ruvor - annars riskerar dessa länder att försvinna under havets yta. Inte långt därefter meddelade stat­liga Vattenfall att de vill sälja sina brunkolsgruvor i Tyskland. Kolet motsvarar Sveriges klimatutsläpp under 24 år.
Läs mer i Politiken 8 - 2015»

En bokälskares vedermödor av Gunnar Stensson

Lund är de små kvalitetsförlagens Mecka i Sverige. Ett av dem är Celanders, beläget i Klostergården, på andra sidan gården, sett från den plats där jag nu sitter.
   Henrik Celander kommer måndagen den 5 oktober klockan 19 i Klostergårdens bibliotek berätta om förlaget och dess vedermödor.
   Mycket av Celanders utgivning består av aktuell samhällsdebatt som t ex Bevara alliansfriheten: nej till Nato-medlemskap, där bland andra Hans Blix och Hans Corall medverkar.
   Lucifer diskuterade medlemskapet i ett VB-nummer härom veckan med anledning av Wilhelm Agrells omsvängning i frågan. Allians-partierna tycks vara på väg att enas om Nato-medlemskap.
   Nyutgiven är Jihadisternas återkomst: Islamiska staten och det nya sunnimuslimska upproret av Patrick Cockburn, av Foreign Affairs utsedd till Journalist of the Year 2014.
   I utgivningen finns också revolutionära klassiker som August Strindbergs Ordet i min makt: läsebok för underklassen, oumbärlig för varje seriös samhällsomstörtare.
   Så jag hoppas att vänstern, åtminstone de som är bosatta söder om Mårtenstorget, tar tillfället i akt att manifestera sin existens.

Klassiker hör till Celanders specialiteter. Själv är jag mycket intresserad av den italienske diktaren Giacomo Leopardis Moraliska småskrifter som skrevs 1824 och nu första gången presenteras på svenska.
   Antonio Santuccis Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi har jag redan presenterat i VB.
   Andra klassiker i förlagets utgivning är Brecht och Stendahl.
   På måndag klockan 19 i Klostergårdens bibliotek var det! Frånvaro kommer att noteras! Föreningen Klok bjuder på kaffe och bullar.

22 förslag till utbyggnad av Klostergården och sydvästra Lund finns nu i en utställning på Kristallen av Gunnar Stensson

Förslagen ingår i den internationella arkitekttävlan som Lunds kommun utlyste tidigare i år.

Samtliga förslag förlägger järnvägen till markplanet, tvärs igenom det tätbebyggda bostadsområdet. Alla skulle bli bättre, eller mindre dåliga, om de i stället för att ignorera problemen föreslog en lösning, t ex en järnvägstunnel. Något av dem föreslår en överbyggnad vid Klostergårdsstationen.
   Somliga placerar stationen i höjd med Sunnanväg, andra vid Nordanväg, som SJ tycks förespråka.
   De flesta vill bygga bostäder intill spåren på bägge sidor oavsett bullret från nästan 600 tåg per dygn.
   Ett par broar föreslås för att minska barriäreffekten.
   Nästan samtliga tänker bebygga hela Korpvallen och parkmarken på andra sidan järnvägen med bostäder. Inget förslag tar hänsyn till befintliga koloniområden.
   Flera förslag vill bygga ut Väster ned till reningsverksdammarna. Det finns fantasifulla förslag om hur vattnet i dammarna och ån kan utnyttjas.
   Som ni ser finns mycket att diskutera och många värden att försvara, men kanske också enskilda goda idéer. Det blir en mångårig debatt. Gå gärna upp till Kristallens foajé och bilda er ett eget omdöme.

Framgafflat - om cykel och trafik: Avstängda cykelvägar av Ulf Nymark

Jag har skrivit om detta förr. När ingenting förändras till de bättre finns det anledning att ta upp det igen. Det gäller avstängda cykelvägar. I dagarna har det funnits/finns det minst två abrupta avstängningar av cykelvägar. Båda har varit avstängda i omkring en vecka, eller kanske längre. I båda fallen möts cyklisten helt plötsligt av beskedet att vägen är spärrad. Detta utan någon som helst tidigare varning eller information. Cyklisten får ta en lång omväg för att komma till målpunkten. I ena fallet gäller det huvudcykelstråket mellan Södra Sandby och Värpinge, vid Botaniska trädgården, och i det andra fallet en cykelväg mellan trafikplats Gastelyckan och södra Lund.
 

Avstängt! – utan förvarning.
Huvudcykelled (Lila stråket) vid Botan.
 

Givetvis finns det lägen då en cykelväg måste stängas av för vägarbeten eller trädfällning o.d. Det är inte det jag vänder mej mot, utan att cyklister behandlas i strykklass i förhållande till bilister, även när det gäller avspärrningar. Biltrafikanter varnas alltid i god tid för avspärrningar, så att bilisten ges möjlighet att planera för alternativa färdvägar. Ofta annonseras i tidningarna, på kommunens hemsida, på diverse trafikinformationssidor etc. Vid avstängningar för cykeltrafik råder tystnad i dessa informationskanaler.

Avstängt! – utan förvarning! Cykelstråk mellan södra Lund och trafikplats Gastelyckan.
 

Cykeltrafiken betraktas alltså även i detta avseende som andra klassens trafikanter. Eller kan någon föreställa sig att t ex bilvägen till Södra Sandby stängs av utan någon som helst förvarning? Eller bilisten på Södra Vägen utan att i god tid före avspärrningen informeras om att vägen är spärrad?

Reykjavik apartheidfri stad av Gunnar Olofsson

Fullmäktige i Islands huvudstad Reykjavik har beslutat att tills vidare bojkotta produkter från Israel. Beslutet grundas bland annat på att Israel med flit döljer varor producerade på ockuperat palestinskt område bland de lagligt tillverkade i Israel, och gäller ”så länge ockupationen av palestinskt land fortsätter”. Israels regim, som envisas att kalla sin ockupations- och apartheidpolitik mot palestinierna för demokrati, har liknat beslutet vid ”en vulkan av hat”.
   Samtidigt berättar en ny FN-rapport att Israel planerar att förstöra ytterligare omkring 13.000 byggnader för människor och djur på den ockuperade Västbanken. Av 11.134 rivningsorder har 570 klassats som omedelbara – och 245 hus har redan förstörts i år. I gengäld har bara 33 av 2.020 palestinska ansökningar om bygglov bifallits (1,5%). Mindre än 1% av det landområde (60% av Västbanken) som helt kontrolleras av Israels armé har upplåtits för palestinsk nybyggnation. Allt fler israeliska nybyggare flyttar in och uppemot 600.000 israeler bor nu i runt 135 olagliga bosättningar på Västbanken och i det ockuperade östra Jerusalem.
   Den israeliska politiken visar att bojkottarbetet mot Israel är nödvändigt – och brådskande. Allt fler företag, varukedjor, kommuner, skolor, universitet, idrotts-och kulturorganisationer säger därför upp sina samarbeten med israeliska partners. Senast tog jätteföretaget Veolia beslutet att inte längre medverka i den israeliska ockupationen. Artister som Sinéad O´Connor, Elvis Costello, Gil Scott-Heron, Talib Kweli, Moddi, Faithless, Vanessa Paradis, Snoop Dogg, Cassandra Wilson, Carlos Santana, Stevie Wonder och hip hop-drottningen Lauryn Hill har ställt in konserter i Israel – liksom vår svenske gitarrist Andreas Öberg.
   Alla kan hjälpa till att göra vår värld apartheidfri. Sluta handla israeliskt! Se till att din förening inte deltar i samarbete med Israel! Siffrorna 729 i början av streckkoden på en vara betyder att den är israelisk. Köp den inte!

Ship to Gaza på bokmässan

Under den gångna helgen var det som bekant bokmässa i Göteborg. Ship to Gaza var på plats på internationella torget. På söndagen bjöd vi in Helena Lindholm, professor i Freds- och konfliktforskning, för att prata om Gaza och blockaden på mässans internationella scen. Ni som inte var där kan se och lyssna här.
 

700 attacker mot Gaza av Gunnar Olofsson

Sedan vapenvilan i kriget mot Gaza förra sommaren har den israeliska krigsmakten genomfört över 700 attacker mot den avspärrade och inringade Gazaremsan. Det uppger den brittiska regeringen som svar på en fråga från Labourledamoten Alex Cunningham i det brittiska parlamentet.
   Vid 29 tillfällen har Israel slagit tillbaka som svar på raketattacker från Gaza. Men i ytterligare minst 696 fall har attackerna skett utan några som helst provokationer. Anfallen har riktats mot civila jordbrukare, fiskare och obeväpnade människor som genomfört olika protester. Området närmast gränsen till Israel har förklarats som ”buffertzon”,förbjuden för palestinier att beträda, och fiskebåtar har attackerats, beslagtagits eller sänkts så långt in mot land som 3 sjömil – fast Osloavtalet medger fiske upp till 20 sjömil från kusten. Hittills i år har 2 personer dödats, och 54 skadats, i de israeliska attackerna.
   Den brittiska regeringen har åtminstone, till skillnad från till exempel den svenska, framfört oro för den israeliska militärens framfart. I Sveriges riksdag ställs inga sådana frågor. Och svenska skattepengar används för att backa upp den israeliska vapenindustrin. I svenska media framställs alltid de israeliska attackerna som ”svar” på olika palestinska angrepp. Men när Israel nästa gång startar ett storskaligt krig mot Gaza – ett krig där ytterligare många hundra av de barn som idag leker ovetande i Gaza kommer att dö – så vet vi åtminstone vem som provocerar vem, och vilka som genom passivitet och medlöperi gör sig medskyldiga till förbrytelserna.

Kan dödläget brytas? av Lucifer

I förra veckan avslog Lunds kommunfullmäktige Vänsterpartiets förslag om att Lund skulle försöka få till stånd ett kommunalt omval. Det var inte precis en oväntad utgång – ingen hade föreställt sig något annat. Kan det vara klokt att framföra förslag som inte har en chans att bli genomförda?
   Jo, självklart kan det det. Politik handlar ju bland annat om att tala om vad man tycker och därmed, kanske på sikt, övertyga människor. Nyvalsförslaget var ett sätt att visa att Lund befinner sig i ett politiskt dödläge mellan blocken som vi alla borde försöka komma ur. Det liknar faktiskt läget i riksdagen där man ju har gjort en speciell överenskommelse, DÖ.

Sifferexercis
Utgångspunkten är förstås valresultatet för ett drygt år sen, som tills vidare har gjort det möjligt att styra landet, men här finns inget liknande. Vad kan då göras? Ja, låt oss börja med lite sifferexercis. Kommunfullmäktige har 65 ledamöter. De röd-grön-rosa  (V+S+Mp+Fi) har 31 platser i fullmäktige (5+15+9+2), de borgerliga (C+Fp+KD+M) har 25.  Därutöver finns SD med 5 platser (de röstar nästan alltid med de borgerliga). Förnya Lund (FNL) är politiskt svårbestämt, men de har hittills röstat med de borgerliga i budgetfrågor. De har 4 platser. Vänstersidans 31 platser mot de borgerligas 25 har inneburit att vänstersidan fått den ledande rollen i kommunstyrelse och i de kommunala nämnderna. Men när det gällde senaste budgeten vann högersidan genom att SD och FNL inte ville höja skatten . Det blev rentav så att Fp:s budgetförslag vann, t.o.m. med stöd av V (därför att M:s annars vinnande förslag var ännu sämre). De röd-grön-rosa regerar alltså i år på en borgerlig budget
   Det är ganska rörigt, men det speglar väljarnas uttalade åsikt och så ska det ju vara. Läget har fått V att, näst intill desperat, föreslå ett kommunalt nyval som kanske kunde ge ett nytt och mera entydigt valresultat. Förslaget var bra som signal och meningsyttring, och jag har själv stött det, men framförandet var inte lyckat. Nu såg det för utomstående nog mest ut som om V ville ha nyval när de inte hade fått igenom sin vilja. Typiskt V kan folk nog tycka.

Hur blev det så här?
Den som minns hur det var för ett år sen, efter valet, kan kanske påminna sig hur S kämpade och var beredd att sälja ut halva sitt valprogram för att få med Fp på vagnen. Det misslyckades som tur var.

   Men det som är anmärkningsvärt är att den enda rimliga partnern för ett samarbete med vänstersidan är FNL, men de avfärdades av S+Mp.  S kanske för att FNL inte ville gå med på skattehöjning, Mp därför att FNL hade tagit många Mp-väljare och var emot spårvägen. Men det är tre år kvar tills det är val igen och inför utsikten till tre nya borgerliga budgetar kan det väl vara rimligt att se med friska ögon på FNL. Läget inom V är blandat: Vi gör nog ett bra jobb på de nämndplatser och presidieposter vi har fått till tröst, men vad händer i nästa val?  S och Mp regerar medan V tiger och samtycker. Vad blev det av vår oppositionsroll?
   FNL gick till val på två frågor: ingen spårväg, ingen skattehöjning. Sannolikt får de om de ska samarbeta med borgarna nog ge med sig i båda frågorna. – även borgarna måste väl höja skatten med tiden. Vad kan då vänstersidan erbjuda nu? Jo, man kan fråga FNL: vad är viktigast för er – kommunalskatten eller spårvägen. De svarar rimligen spårvägen – de har grundat sitt parti på det. Vi skulle t.ex. kunna svara: OK, vi tycker fortfarande spårväg är det bästa trafikalternativet, men det är inte hur bra som helst och det är ingen brådska. Vi kanske kan gå med på ett flerårigt moratorium kring spårvägen, vi är beredda att skjuta alla avgöranden tre år framåt. Då får vänsterblocket 31+ 4 röster i fullmäktige och kan då kompromissa hop en budget. Dödläget skulle brytas och Lund kan bli lite bättre.

Tankar om det otänkbara  
Men kan vi enas med S och Mp med om det här?  Tveksamt. men då ställer vi samma fråga till dem: vad är viktigast, spårvägen eller budgeten? Förhoppningsvis svarar de budgeten – de är rimligen inte spårvägsfundamentalister.
   Ja, det här är tankelek av en politisk kåsör och allt går kanske inte så bra. Den avgörande missen skedde för ett år sen när FNL avskrevs som samarbetspartner. S och Mp var skyldiga till det, S av gammal dålig vana och brist på fantasi, Mp av olust och hämndlystnad. V och Fi var överhuvud inte tillfrågade, men tycks ha övertagit fiendebilden av FNL Men FNL är en mycket blandad kompott och vad gäller spårvagnar så finns det så klart olika meningar också inom V. Spårväg, javisst, men inte till vilket pris som helst. T.ex. tre borgerliga budgetar till.
   Att föreslå kommunalt omval ät ett mycket dramatiskt utspel. Att göra lite diskreta sonderingar med FNL kan väl inte vara så farligt?

Låt SJ:s felande länk Flackarp – Högevall utmynna i en tunnel till Lunds Central! av Gunnar Stensson

Järnvägstrafiken Stockholm - Lund och Göteborg - Lund går på var sitt dubbelspår. Men mellan Lund och Malmö måste tågen trängas på ett enda gammalt slitet dubbelspår. Det leder till förseningar, förseningar som fortplantar sig över hela Sverige. Värst drabbas pendlarna mellan Lund och Malmö.
   475 tåg per dygn körde förbi Lund 2012. De närmaste åren beräknas antalet öka med ytterligare 100. Det gör drygt 20 tåg i timmen, ett var tredje minut, dygnet runt.
   Och många tåg har inte bara Malmö som slutstation utan Köpenhamn och Helsingör. I framtiden tillkommer Berlin och Hamburg. Förseningarna sprider sig också dit.
   Utbyggnaden till fyrspårigt har börjat från Malmö för länge sen. Snart återstår bara de sista tre kilometerna mellan Flackarp och kröken mitt i Lund vid Svanegatan och Högevall. Inom sju år ska de vara klara. Och då ska vi också ha en ny pågatågsstation i Klostergården.
 

 

Hittills har vi i Klostergården (vi är så där 5000 men blir långt fler när nybyggena kring Arenan och i St Lars blir klara) mest varit glada över detta.
   Nu börjar vi bli bekymrade. Det nya dubbelspåret blir mycket arealkrävande. Vid Klostergårdsstationen kommer ytterligare spår behövas.
   I en utredning som Trafikverket lät göra 2013 står det: ”De små refuger av grönt som trots allt finns ligger i ganska stor utsträckning längs den befintliga järnvägen och därför får åtgärden (utbyggnaden) stor effekt. Helst om de små biotoper som finns idag längs befintlig järnväg försvinner.” Utredaren låter lite uppgiven.

De befintliga små biotoperna är förstås det smala gröna stråket öster om järnvägen från Arenan till Höje å och kolonierna på andra sidan. I höjd med Arenan är grönskan redan i stort sett utplånad, vid Korpvallen kommer kanske en trädridå finnas kvar och längre söderut lite parkmark.
   En avgörande fråga för ”biotopernas” fortbestånd blir lokaliseringen av den nya pågatågsstationen. Den kommer nämligen bli centrum för ny bebyggelse.

Enligt Trafikverkets nya broschyr kommer stationen att byggas vid Nordanväg på det ställe där det tidigare låg en hållplats. Den tillgång till mark för ny bebyggelse som finns där består av en stor parkeringsplats längs järnvägen samt ett par koloniområden och parkmark vid Åkerlunds och Rausings väg. På Klostergårdssidan är marken till största delen upptagen av Klostergårdens idrottsplats och fjärrvärmeverket.
   I februari i år utlystes en internationell arkitekttävlan om utbyggnaden i sydvästra Lund. Många väntar med oro på förslagen.
   Bland dem som är oroliga finns ägarna till kolonilotter inom området.

Järnvägsutbyggnaden förstärker den barriäreffekt som redan klyver hela Lund i två delar. ”Ytterligare ett spår ger ännu högre barriäreffekt” enligt utredningen.
    Öster om järnvägen ligger Klostergården, Arenan, Stadsparken, Nygatan, Grand Hotel och Clemenstorget. På västra sidan ligger Polhemsskolan, Klosterkyrkan, Tingshuset och Kristallen.

Högre bullernivåer blir konsekvensen av ”en ökad mängd person- och godstrafik samt ökad bullernivå vid ny station (Klostergårdsstationen) genom retardation (inbromsning) och acceleration av tåg.” Den bullerdämpande effekten av löv och annan vegetation försvinner med ”de små biotoperna”.

En järnvägstunnel är den givna lösningen på de problem som orsakas av barriäreffekten och ökande bullernivå.
   Med en järnvägstunnel skulle Lund upphöra att vara en kluven stad. De gröna biotoperna längs järnvägen skulle bevaras. Parkmark och mark att bygga på skulle få värdefulla tillskott.
   Planerna för Lunds stationsområde håller öppet för möjligheten. Flera av de förslag som presenterats för den framtida utformningen av området likaså.
   Citytunneln i Malmö visar att ett tunnelbygge är fullt genomförbart även inom tättbebyggt område.
   Jag förslår att tunneln ska börja strax norr om Höje å. Eftersom marknivån stiger ju närmre centrum man kommer ökar utrymmet för tunnelbygget hela vägen fram till stationsområdet.
   Tekniskt är byggandet av en järnvägstunnel fullt genomförbart. Problemet handlar om pengarna. Men kostnaden för tunnelbygget är inte bara en fråga för Lund och Skåne utan för hela Sverige.
   Jag är fullkomligt övertygad om att byggandet av en järnvägstunnel på lång sikt är samhällsekonomiskt lönsamt.
Gunnar Stensson, Ordförande i Klostergårdens byalag
 
Trafikverket anordnar Öppet Hus om utbyggnad av järnvägen mellan Lund och Flackarp på Grand Hotel onsdagen den 14 oktober kl. 15-20. Projektet presenteras vid två tillfällen: kl. 15.30 och18.30.

Doc Lounge: Good Things Await (Säsongspremiär!)

Tisdag 29 september 2015
 

 

Entré för människor på flykt!
Entréintäkterna för Mejeriets arrangemang Humorfalangen och Doc Lounge denna kväll går oavkortat till UNHCR.

Doc Lounge är filmklubben som visar dokumentärfilmer i världsklass. Varannan tisdag bjuder vi på exklusiva förhandsvisningar, premiärer, livemusik och samtal. Nu slår vi upp dörrarna för höstens säsong och öppnar stort med Phie Ambos omtalade Good Things Await och livemusik av hyllade Brigaden.

Om filmen:
Niels Stokholm driver gården Thorshøjgaard, där jordbruket utgår från principen att människan, jorden och universum är ett. De producerar råvaror till världens bästa restauranger, däribland NOMA i Köpenhamn. Alla är dock inte lika positiva till deras holistiska metoder och myndigheterna hotar att stänga gården för gott. Se denna visuellt slående film om kampen för få fortsätta bruka jorden i unik samklang med universum.
REGISSÖR:Phie Ambo
LAND:Danmark
LÄNGD: 100 min
TRAILER: https://vimeo.com/103508293
SPRÅK: Danska | English subtitles

Dörrarna öppnar kl 19
Film ca kl 20
Ordinarie: 80 sek
Student/Pensionär: 60 sek
Vid förköp av både entré och soppa reserverar vi sittplats vid bord. (145 kr)

Klostergårdsrekord: stora droppar i havet av Gunnar Stensson

Rädda barnens tre insamlingsbössor till stöd för människor på flykt under Klostergårdsdagen 20 september visade sig innehålla 4760 kronor när plomberingen öppnades och pengarna räknades. Jag har aldrig sett på maken. Det handlar om bullar, blåsmusik, gospelsång, ponnyridning som inbringade ytterligare 1611 kronor och mycket annat, som ni vet.