Helgeandskyrkan
Lördag 19 nov kl 17
Bella Voce
Victoria Söderberg, dirigent
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-11-17
Doc Lounge Lund: The Bolivian case
Tisdagen den 22 november kl 19.00 dyker vi in i Norges mest uppmärksammade narkotikasmuggelfall i filmen The Bolivian Case. På väg ut ur Bolivia arresteras tre norska tonåringar med 22 kg kokain i sitt bagage. De tre tjejerna sätts i fängelse och blir omedelbart skållhett material för löpsedlarna hemma i Norge. Men trots att alla tre åtalas för samma brott börjar media utforma väldigt olika profiler kring dem.
Innan filmen spelar Tania Wayra och Boris Segovia sånger från Bolivia.
Psst... Vi börjar sälja Guldkort för vårsäsongen under den här kvällen. Julklappstips!
Trailer»
Jag är en rollator... av Karin S
Jag är en rollator,
Artur Rulle är mitt namn.
Min nya ägarinna
kan inte hantera mig än.
Hoppas hon lär sig!
Jag får smällar i porten
och fastnar i hissdörren.
Nyss mötte jag en annan
rollator med van ägare.
Vi hälsade på varandra. Tur
att vi inte kolliderade!
Artur Rulle är mitt namn.
Min nya ägarinna
kan inte hantera mig än.
Hoppas hon lär sig!
Jag får smällar i porten
och fastnar i hissdörren.
Nyss mötte jag en annan
rollator med van ägare.
Vi hälsade på varandra. Tur
att vi inte kolliderade!
Make America great again! av Gunnar Stensson
Donald Trump lutar sin massiva kropp
över podiet, mot folkmassans röda kepsar, och råmar fram budskapet, som
står tryckt både på den väldiga banderollen framför stjärnbaneren och
på hans egen illröda keps som skymmer ögonen, så att bara det glupska
gapet syns i tv-rutan. Åhörarna jublar. Donald Trump upprepar
budskapet. Make America great again! De röda kepsarna flyger som
blodigt skum över havet av anhängare.
Donald Trump ser inte framåt, mot framtiden. Han ser bakåt, mot det förflutna. Liksom åhörarna längtar han tillbaka till den gamla goda tiden. Tillbaka till en tid när ”America” var stort. Men när var ”America” stort? Har ”America” någonsin varit stort?
Donald Trumps ”America” är inte verklighetens Amerika. Det omfattar inte Latinamerika. Det omfattar inte ens hälften av Nordamerika. Det består av området mellan den mexikanska gränsen i söder och Kanada i norr. Det är USA.
Men Donald Trumps drömda USA är inte dagens USA. Det är mindre, mycket mindre. Donald Trump vill utvisa tolv miljoner amerikaner. Donald Trumps USA rymmer inte invandrarna från Latinamerika, inte muslimerna och inte invandrarna från Europa och Asien. Det rymmer inte den svarta befolkningen som fängslas eller mördas. Det rymmer inte ens urinvånarna.
Donald Trumps ”America” rymmer bara ättlingarna till de vita män som en gång koloniserade landet, förde in de svarta slavarna och begick folkmord på urinvånarna. Donald Trumps ”America” är gubbarnas ”America”. Donald Trumps ”America” är vit makt-rörelsens och Ku Klux Klans ”America”.
Donald Trump vill att USA ska förbli litet och helst bli ännu mindre. Han stänger in USA bakom en mur tvärs över kontinenten. Great betyder inte great i Donald Trumps mun. Det betyder small. Make ”America” small again!
Donald Trumps ”America” liknar den gamla Södern. ”I wish I was in the land of cotton. Old times there are not forgotten. Look away. Dixieland. Nostalgisk. Tillbakablickande. Förljugen. Rasistisk. Våldsam. Mordisk. Och övergående.
Men man vet aldrig när det gäller ”America”. Nästa president blir kanske Donald Duck.
Donald Trump ser inte framåt, mot framtiden. Han ser bakåt, mot det förflutna. Liksom åhörarna längtar han tillbaka till den gamla goda tiden. Tillbaka till en tid när ”America” var stort. Men när var ”America” stort? Har ”America” någonsin varit stort?
Donald Trumps ”America” är inte verklighetens Amerika. Det omfattar inte Latinamerika. Det omfattar inte ens hälften av Nordamerika. Det består av området mellan den mexikanska gränsen i söder och Kanada i norr. Det är USA.
Men Donald Trumps drömda USA är inte dagens USA. Det är mindre, mycket mindre. Donald Trump vill utvisa tolv miljoner amerikaner. Donald Trumps USA rymmer inte invandrarna från Latinamerika, inte muslimerna och inte invandrarna från Europa och Asien. Det rymmer inte den svarta befolkningen som fängslas eller mördas. Det rymmer inte ens urinvånarna.
Donald Trumps ”America” rymmer bara ättlingarna till de vita män som en gång koloniserade landet, förde in de svarta slavarna och begick folkmord på urinvånarna. Donald Trumps ”America” är gubbarnas ”America”. Donald Trumps ”America” är vit makt-rörelsens och Ku Klux Klans ”America”.
Donald Trump vill att USA ska förbli litet och helst bli ännu mindre. Han stänger in USA bakom en mur tvärs över kontinenten. Great betyder inte great i Donald Trumps mun. Det betyder small. Make ”America” small again!
Donald Trumps ”America” liknar den gamla Södern. ”I wish I was in the land of cotton. Old times there are not forgotten. Look away. Dixieland. Nostalgisk. Tillbakablickande. Förljugen. Rasistisk. Våldsam. Mordisk. Och övergående.
Men man vet aldrig när det gäller ”America”. Nästa president blir kanske Donald Duck.
The sky is the limit! av Lucifer
Det kommunalpolitiska året släpar sig långsamt mot sitt slut. D
et
är så tråkigt så man noterar tacksamt när det händer något som bryter
lunken. Som när det plötsligt framkommer att det föreslagna nya
ridhuset kommer att kosta dubbelt så mycket än som först antogs, 140
miljoner i stället för 66. Så var det också tänkt att bli en mäktig
anläggning med plats till 100 hästar. Det blir som ett gammaldags
kavalleriregemente.
Spara rättvist!
När Lund då, klokt nog, väljer att skjuta på bygget kommer beslutet att följas av kritik mot att sporter som är populära bland tjejer inte bemöts lika generöst som sporter för killar/män. Det är möjligt att det är så, och därför gäller det att vara lika restriktiv mot ishockeykillarna. I det tysta pågår en uppladdning för utbyggnad av Arenan. Förslaget kommer att läggas fram med fantasisiffror om kommande publiktillströmning. Sanningen är ju att Arenan aldrig har gått ihop och inte kommer att göra det. Anläggningar för 100 hästar ingår inte livets nödtorft för en kommun och inte heller ishockeyarenor. Vi behöver anläggningar för motion inne och ute, och inte, låt oss säga planer för hästpolo, även om någon skulle påstå att det är en riktig folksport. Till det glädjande under senare år hör f.ö. nedläggningen av flera skånska golfbanor.
Möte med förtäring och övernattning
En lagom skandal hade vi häromveckan när kommunstyrelsen med ordförande Anders Almgren (S) i spetsen skulle bjuda sig själva på övernattning med förtäring ute på den nya vin- och äppelgården i Fjelie. Det gick på 73,000. Poängen med övernattning 5 km från Lund är naturligtvis att man ska känna sig som en stor lycklig familj. Hanna Gunnarsson (V) tyckte det var en dålig idé för Lunds skattebetalare. Hon har självklart rätt: det är utmanande att bjuda sig själva på även enklare kalas när man snålar mot mer behövande. Men hon blir säkert inte populär i politikerkretsen och säkert inte hos ordförande Almgren. Någon tycker förmodligen detta är dålig demonstrationspolitik. Alls icke: detta är att visa att man menar allvar med Lunds skattemedel. Att det dessutom innebär att hon slår vakt om V:s klassiska hållning gör det inte sämre: det är vi som bryter mot kommunalpolitikernas vilja att belöna sig själva och inte de påstått oppositionella Sverigedemokraterna.
Almedalen igen
Det är också V som genom Hanna Gunnarsson har gått emot de årliga betalda utflykterna till Almedalen och toppolitikernas årliga Cannesresor. Almedalssatsningen har nyligen ”utvärderats” av ett företag i kommunikationsbranschen, ”Whispr Group”, som fann att Lunds hemsidor i Almedalen hade föranlett 6 omnämnanden i Sydsvenskan, 2 i Skånskan, 2 i Gefle Dagblad och 1 i Norra Skåne. Deras rekommendation var att anställda, politiker och samarbetspartners borde vara mer aktiva på sidorna.
En naturlig slutsats hade väl varit att inte lägga mer pengar på värdelösa s.k. ”utvärderingar”. I stället föreslår man att nuvarande kostnad för Almedalsspektaklet höjs från 450 000 till 700 000 och att detta belopp ska göras permanent för framtiden. Pengar är uppenbarligen inget problem för Lunds kommunledning. Som det brukar formuleras: The sky is the limit!
et
är så tråkigt så man noterar tacksamt när det händer något som bryter
lunken. Som när det plötsligt framkommer att det föreslagna nya
ridhuset kommer att kosta dubbelt så mycket än som först antogs, 140
miljoner i stället för 66. Så var det också tänkt att bli en mäktig
anläggning med plats till 100 hästar. Det blir som ett gammaldags
kavalleriregemente.Spara rättvist!
När Lund då, klokt nog, väljer att skjuta på bygget kommer beslutet att följas av kritik mot att sporter som är populära bland tjejer inte bemöts lika generöst som sporter för killar/män. Det är möjligt att det är så, och därför gäller det att vara lika restriktiv mot ishockeykillarna. I det tysta pågår en uppladdning för utbyggnad av Arenan. Förslaget kommer att läggas fram med fantasisiffror om kommande publiktillströmning. Sanningen är ju att Arenan aldrig har gått ihop och inte kommer att göra det. Anläggningar för 100 hästar ingår inte livets nödtorft för en kommun och inte heller ishockeyarenor. Vi behöver anläggningar för motion inne och ute, och inte, låt oss säga planer för hästpolo, även om någon skulle påstå att det är en riktig folksport. Till det glädjande under senare år hör f.ö. nedläggningen av flera skånska golfbanor.
Möte med förtäring och övernattning
En lagom skandal hade vi häromveckan när kommunstyrelsen med ordförande Anders Almgren (S) i spetsen skulle bjuda sig själva på övernattning med förtäring ute på den nya vin- och äppelgården i Fjelie. Det gick på 73,000. Poängen med övernattning 5 km från Lund är naturligtvis att man ska känna sig som en stor lycklig familj. Hanna Gunnarsson (V) tyckte det var en dålig idé för Lunds skattebetalare. Hon har självklart rätt: det är utmanande att bjuda sig själva på även enklare kalas när man snålar mot mer behövande. Men hon blir säkert inte populär i politikerkretsen och säkert inte hos ordförande Almgren. Någon tycker förmodligen detta är dålig demonstrationspolitik. Alls icke: detta är att visa att man menar allvar med Lunds skattemedel. Att det dessutom innebär att hon slår vakt om V:s klassiska hållning gör det inte sämre: det är vi som bryter mot kommunalpolitikernas vilja att belöna sig själva och inte de påstått oppositionella Sverigedemokraterna.
Almedalen igen
Det är också V som genom Hanna Gunnarsson har gått emot de årliga betalda utflykterna till Almedalen och toppolitikernas årliga Cannesresor. Almedalssatsningen har nyligen ”utvärderats” av ett företag i kommunikationsbranschen, ”Whispr Group”, som fann att Lunds hemsidor i Almedalen hade föranlett 6 omnämnanden i Sydsvenskan, 2 i Skånskan, 2 i Gefle Dagblad och 1 i Norra Skåne. Deras rekommendation var att anställda, politiker och samarbetspartners borde vara mer aktiva på sidorna.
En naturlig slutsats hade väl varit att inte lägga mer pengar på värdelösa s.k. ”utvärderingar”. I stället föreslår man att nuvarande kostnad för Almedalsspektaklet höjs från 450 000 till 700 000 och att detta belopp ska göras permanent för framtiden. Pengar är uppenbarligen inget problem för Lunds kommunledning. Som det brukar formuleras: The sky is the limit!
Bilda dig en egen uppfattning
Har Lucifer rätt om den kommunalpolitiska verklighetens tråkighet som
han skriver ovan. VB har inte någon i sak avgörande invändning.
Men på ett för dagen välvilligt demokratiskt humör vill vi ge läsarna chansen att bilda sig en egen uppfattning. Om de två ärenden från socialnämnden som återges här är representativa för kommunalpolitikens tråkighet undandrar sig vår bedömning. Den ihärdige kan säkert plöja igenom tonvis av ärenden på kommunens hemsida. Här i VB får du hålla tillgodo med dessa två:
Socialnämndens ärende angående förstärkning av socialnämndens budget för 2017 samt samma nämnds åtgärder avseende resurserna för arbetsmarknadsåtgärder.
red
Läs mer »
Men på ett för dagen välvilligt demokratiskt humör vill vi ge läsarna chansen att bilda sig en egen uppfattning. Om de två ärenden från socialnämnden som återges här är representativa för kommunalpolitikens tråkighet undandrar sig vår bedömning. Den ihärdige kan säkert plöja igenom tonvis av ärenden på kommunens hemsida. Här i VB får du hålla tillgodo med dessa två:
Socialnämndens ärende angående förstärkning av socialnämndens budget för 2017 samt samma nämnds åtgärder avseende resurserna för arbetsmarknadsåtgärder.
red
Läs mer »
Politiken får hemsida
Politiken som ges ut av vänsterpartiet i Lund
har hitintills kommit ut som ett tryckt blad i samband men
kommun-fullmäktiges möten i Lund. Men nu tar bladet steget ut i den
elektroniska verkligheten och blir med hemsida.
För den politiskt intresserades skull så hoppas vi på en mer aktiv sida än vänsterpartiets officiella webbsida där det fortfarande är sommar.
Läs mer »
För den politiskt intresserades skull så hoppas vi på en mer aktiv sida än vänsterpartiets officiella webbsida där det fortfarande är sommar.
Läs mer »
EU guarantees right to boycott israel
Israel allocated a 430-million campaign to fight
the BDS Israel has authorised its interior minister to refuse entry
permits to any BDS activists trying to visit Israel or the occupied
Palestinian territories.
EU Foreign Policy Chief Federica Mogherini has confirmed that
the EU Commission would defend the BDS activists’ right to boycott
Israel.In answer to a parliamentary question on whether the EU commission will commit to defending BDS activists’ right to exercise their democratic freedom of expression, Mogherini was clear: “The EU stands firm in protecting freedom of expression and freedom of association, including BDS actions.”
Läs mer »
Gör Värnplikten till Samhällstjänst av Staffan Lindberg
Nu när värnplikten blir aktiverad igen borde vi diskutera om den inte
ska gälla alla ungdomar och kallas samhällstjänst. Den kunde utformas
för 6 månaders utbildning och utförande av viktiga samhällsfunktioner
som idag är eftersatta inom skolor, vård, omsorg, samhällsskydd,
brandskydd & livräddning och inom det militära.
När man studerar ungdomsarbetslösheten mellan 20 – 24 år kan man konstatera att i konkurrensen om jobben så får inte de med bristande språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på ”uppförandekod” plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig fritt; pojkar som inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt sätt. Det verkar spela liten roll att de är de artigast på bussen.
Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för att socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande studerande och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras genom sociala nätverk i familj och vänskapskrets.
Hopplösheten hos de som står utanför leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella, ett stort svart hål. Många är spel- och drogberoenden, en del har sympatier för IS.
Samhällstjänsten kunde organiseras i samarbete med, förutom det militära, folkhögskolor, studieförbund och ideella föreningar. Dessa organisationer tjänar redan nu som fostrande av de ungdomar som kommit snett men har tillräckliga nätverk för att ta sig vidare på det sättet.
Samhällstjänsten skulle bestå av fostran till medborgare, genomgång av viktiga regler och lagar parat med historiska tillbakablickar över Sverige, Europa och Världen. Vår ekonomiska och politiska historia från bondesamhället till dagens tjänstesamhälle. Organisation, etik och samarbetsformer. Trafikutbildning skulle ingå. Idrott och hygien skulle vara ett väsentligt inslag. Har man inte lärt sig att duscha innan så får man lära sig det. De värnplikta ska också uppmuntras att utöva någon hobby och gå med i ideella föreningar.
När ungdomarna sedan får praktisera och jobba inom olika institutioner och organisationer så ska det ske med ordentlig handledning och feedback från deras grupp inom samhällsskolan.
Det här skulle lösa tre stora problem som vi nu har: En låg men tillräcklig ersättning under samhällstjänsten skulle lösa upp låglönediskussion där olika parter har gått i harnesk och inget händer.
För det andra skulle samhälstjänsten minska arbetslösheten bland ungdomar och ta bort det svarta hålet som många ungdomar nu hamnar i.
För det tredje skulle den medverka till en starkare integration av nyanlända flyktingar. Genom att göra saker tillsammans i blandade grupper skulle regler bli tydliga i det sociala samspelet och språkinlärning underlättas.
När man studerar ungdomsarbetslösheten mellan 20 – 24 år kan man konstatera att i konkurrensen om jobben så får inte de med bristande språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på ”uppförandekod” plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig fritt; pojkar som inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt sätt. Det verkar spela liten roll att de är de artigast på bussen.
Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för att socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande studerande och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras genom sociala nätverk i familj och vänskapskrets.
Hopplösheten hos de som står utanför leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella, ett stort svart hål. Många är spel- och drogberoenden, en del har sympatier för IS.
Samhällstjänsten kunde organiseras i samarbete med, förutom det militära, folkhögskolor, studieförbund och ideella föreningar. Dessa organisationer tjänar redan nu som fostrande av de ungdomar som kommit snett men har tillräckliga nätverk för att ta sig vidare på det sättet.
Samhällstjänsten skulle bestå av fostran till medborgare, genomgång av viktiga regler och lagar parat med historiska tillbakablickar över Sverige, Europa och Världen. Vår ekonomiska och politiska historia från bondesamhället till dagens tjänstesamhälle. Organisation, etik och samarbetsformer. Trafikutbildning skulle ingå. Idrott och hygien skulle vara ett väsentligt inslag. Har man inte lärt sig att duscha innan så får man lära sig det. De värnplikta ska också uppmuntras att utöva någon hobby och gå med i ideella föreningar.
När ungdomarna sedan får praktisera och jobba inom olika institutioner och organisationer så ska det ske med ordentlig handledning och feedback från deras grupp inom samhällsskolan.
Det här skulle lösa tre stora problem som vi nu har: En låg men tillräcklig ersättning under samhällstjänsten skulle lösa upp låglönediskussion där olika parter har gått i harnesk och inget händer.
För det andra skulle samhälstjänsten minska arbetslösheten bland ungdomar och ta bort det svarta hålet som många ungdomar nu hamnar i.
För det tredje skulle den medverka till en starkare integration av nyanlända flyktingar. Genom att göra saker tillsammans i blandade grupper skulle regler bli tydliga i det sociala samspelet och språkinlärning underlättas.
Hur kunde detta hända? Kan det hända igen?
av Gunnar Stensson
Donald Trumps valseger i USA,
Brexit-beslutet i Storbritannien, framgångarna för missnöjespolitiker
som Marine Le Pen i Frankrike och Victor Orban i Ungern och mest av
allt Vladimir Putins hotfulla framstötar mot Ukraina och de baltiska
staterna har lett mångas tankar tillbaka till situationen under
1930-talet, då Hitler, Stalin och Mussolini drev världen in i det andra
världskrigets totala katastrof.
Vilka är parallellerna mellan vår tid och 1930-talet? Är vår tids populistiska rörelser lika farliga som 1930-talets nationalsocialism? Är ledarna jämförbara med 1930-talets diktatorer?
Vilka är parallellerna mellan vår tid och 1930-talet? Är vår tids populistiska rörelser lika farliga som 1930-talets nationalsocialism? Är ledarna jämförbara med 1930-talets diktatorer?
Boken beskriver den nationella socialismen i Hitlers Tyskland som en förutsättning för det tyska folkets medverkan i brotten mot mänskligheten. Den ger ett nytt perspektiv på den tyska befolkningens förblindelse för det som skedde, en förblindelse som länge delades av omvärlden.
Boken har gett upphov till en omfattande debatt och flera nya studier. Nedan följer ett delvis ordagrant referat av Götz Alys inledning.
Hitler och NSDAP, Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, lovade att bygga en välfärdsstat där alla sociala skrankor mellan de ariska tyskarna successivt skulle rivas ner.
Vid maktövertagandet 1933 var ledarna unga: Goebbels 34, Speer 27, Eichmann 26 och Mengele 21. För dem innebar nationalsocialismen frihet och äventyr. Man kan betrakta nationalsocialismen som en ungdomsdiktatur. Många hade erfarenhet av vänsterengagemang när de anslöt sig till nazistpartiet. Somliga hade samarbetat med Bert Brecht.
Partiets extrema framgångar berodde på att man lyckades sammanlänka gamla och nya eliter, folket, partiet och byråkratin.
Nürnberglagarna som antogs 1936 fastslog att endast den som var av tyskt ariskt blod kunde vara tysk medborgare. Alla äktenskapliga förbindelser mellan judar och arier förbjöds. Det juridiska och administrativa beslutsunderlaget utgick från far- och morföräldrarnas religionstillhörighet som var enkel att fastställa och väldokumenterad.
Nationalsocialisterna övertog många socialdemokratiska reformer som på grund av partimotsättningar inte kunnat genomföras under Weimarregimen som tvåveckors-semestern, sambeskattning, barnbidrag och ett pensionssystem som innebar att gammal inte skulle vara synonymt med fattig. Den övertog då också socialdemokratiska väljare.
När kriget började, fick de inkallades familjer sitt besittningsskydd lagfäst. Semesterersättning, barnbidrag och invalidpensioner blev utmätningsfria. De statliga ersättningarna innebar att de inkallades familjer i många fall åtnjöt högre standard än i fredstid.
Trots Hitlers intolerans mot socialister, judar och oliktänkande uppfattade inte majoriteten av tyskar honom som en obeveklig segregationist utan som en stor integrationist.
Efter annekteringen av Österrike i mars 1938 förklarade Hitler sig själv som ledare av det tyska folket och därmed också för alla tyskar.
När Tyskland ett år senare invaderade Frankrike framställdes det inte som ett nytt krig utan som slutet på första världskriget. Det framgångsrika blixtkriget under de två första krigsåren framkallade ett allmänt glädjerus inom befolkningen.
Det fanns inget stort behov av kontroll och repression i nationalsocialismens Tyskland de första åren. !937 hade Gestapo inte mer än 7000 anställda och SS mycket färre. I koncentrationslägren hölls inte mer än 4761 fångar, alkoholister och brottslingar inkluderade.
Utbildningssystemet reformerades så att den sociala tillhörigheten vid födseln blev av underordnad betydelse för valet av yrkesbana och samhällsställning.
”Generalbosättningsplan öst” handlade om att fördriva 50 miljoner slaver till Sibirien för att bereda rum för fattiga tyska bönder. Propagandan jämförde med den amerikanska erövringen av Västern. Författaren Heinrich Böll skrev i ett brev hem från östfronten att han ofta tänkte på möjligheten av en kolonial tillvaro i öst när kriget var vunnet.
Hitler var en passionerad läsare av Karl Mays indianböcker som
Björnjägarens son och Öknens ande med hjältarna Old Shatterhand och Old
Surehand.
Det första världskriget hade inneburit att 400 000 tyskar svultit ihjäl och att penningvärdet raserats. Soldaternas familjer led nöd.
Nazisternas propaganda pekade ut ”plutokratiska judar” och ”judiska bolsjeviker” som skyldiga. Man talade om ”ariskt motstånd” mot ”världsjudendomen”.
Under hela andra världskriget såg nazisterna till att den tyska befolkningen skyddades. De genomförde en effektiv, rättvis och utjämnande beskattning. De finansierade socialpolitiken med judarnas egendomar, först i Tyskland och sedan i de erövrade länderna.
Systemet fungerade så länge kriget var segerrikt, men även när nederlagen hopade sig prioriterade den nazistiska ledningen den tyska befolkningens levnadsvillkor.
Vanliga tyskar förhöll sig till folkmorden och grymheterna ungefär som vår tids svenskar och européer till krigets offer i Mellanöstern och massflykten därifrån.
Min fråga är enkel skriver Götz Aly: ”Hur kunde detta hända? Hur kunde tyskarna tillåta att dessa exempellösa brott begicks mitt ibland dem – framför allt mordet på de europeiska judarna?
I mitt sökande efter ett övertygande svar har jag valt att betrakta NS-diktaturen i dess egenskap av tjänstvillig diktatur.”
Han skriver också att nazisterna skapade en ”samtyckesdiktatur”. I boken analyserar han hur den fungerade i krigstid.
Preliminära slutsatser
Det finns stora likheter mellan å ena sidan vår tids hotfulla tendenser som nationalism, rasism och våldsbenägenhet och å den andra 1930-talets nazism och fascism. Det är samtidigt lätt att se hur de tyska Nationalsocialisterna skilde sig från vår tids nationalistiska och populistiska rörelser.
Nazismen var gränsöverskridande.
Nazismen var en ungdomsrörelse. Dess sociala program
var progressivt och innehöll inslag som först långt senare kom att
förverkligas t ex av svensk socialdemokrati. Utbildning, social
rörlighet, familjepolitik, full sysselsättning för tyskar. Jämlikhet
mellan tyskar. Delar av nazisternas lagstiftning tillämpas alltjämt i
Tyskland och även i EU.
Vår tids nationalistiska rörelser är däremot tillbakablickande och fixerade vid gränser. Det gör dem rasistiska och hatiska mot invandrare. De vänder sig mot ”eliten” och försöker återskapa en inbillad guldålder.
Men de har också inslag av nationell socialism. Ett välfärdssamhälle för det egna landets invånare. En nationalsocialism. Våra förmåner är våra. Dem ska inga främlingar komma och tära på.
Hitler hade ett parti, ett program och en enhetlig ideologi när han grep makten i ett Tyskland som kännetecknades av en enhetlig, effektiv statsapparat.
Donald Trump har visserligen en republikansk majoritet i kongressen och snart i högsta domstolen. Men han har inget enhetligt program att genomföra. Redan nu uppstår konflikter mellan de reaktionärer han anlitar.
Makten över ekonomi och politik i USA är kluven mellan folkmajoriteten och en liten elit. Dessutom är den uppdelad i delstater med högst varierande förutsättningar.
Trump har talat om en stor infrastruktursatsning med lånade pengar. President Roosevelt genomförde en sådan, samtidigt som Hitler. Men Trump har varken Roosevelts sociala perspektiv eller Hitlers makt att förverkliga satsningen. USA är en trögrörlig koloss.
Vladimir Putin är den makthavare vars situation mest liknar Hitlers. Han är nationalist, populär och obesvärad av legala begränsningar. Ryssland befinner sig liksom Tyskland på 1930-talet i ekonomisk kris. Ryssarna eftersträvar upprättelse efter Sovjetunionens fall. För många sovjetmedborgare liksom för många invånare i grannrepublikerna innebar upplösningen av Sovjetunionen en försämring av levnadsvillkoren.
Putin rustar upp, har anslutit Krim och för en sorts krig i Ukraina. Han beskriver sig som de ryska folkens ledare. Ryska minoriteter finns i en rad av grannrepublikerna.
Hitler utnämnde sig till alla tyskars ledare vid Österrikes anslutning 1938. Men dagens Ryssland saknar i nästan lika hög grad som USA den dynamik, entusiasm och ansvarslöshet som präglade Tyskland under de tolv Hitler-åren.
Diskussionen bör föras vidare, men min tid är slut och utrymmet i VB begränsat. Jag rekommenderar Hitlers folkstat för studier och eftertanke. Den är utgiven på Daidalos förlag.
Det första världskriget hade inneburit att 400 000 tyskar svultit ihjäl och att penningvärdet raserats. Soldaternas familjer led nöd.
Nazisternas propaganda pekade ut ”plutokratiska judar” och ”judiska bolsjeviker” som skyldiga. Man talade om ”ariskt motstånd” mot ”världsjudendomen”.
Under hela andra världskriget såg nazisterna till att den tyska befolkningen skyddades. De genomförde en effektiv, rättvis och utjämnande beskattning. De finansierade socialpolitiken med judarnas egendomar, först i Tyskland och sedan i de erövrade länderna.
Systemet fungerade så länge kriget var segerrikt, men även när nederlagen hopade sig prioriterade den nazistiska ledningen den tyska befolkningens levnadsvillkor.
Vanliga tyskar förhöll sig till folkmorden och grymheterna ungefär som vår tids svenskar och européer till krigets offer i Mellanöstern och massflykten därifrån.
Min fråga är enkel skriver Götz Aly: ”Hur kunde detta hända? Hur kunde tyskarna tillåta att dessa exempellösa brott begicks mitt ibland dem – framför allt mordet på de europeiska judarna?
I mitt sökande efter ett övertygande svar har jag valt att betrakta NS-diktaturen i dess egenskap av tjänstvillig diktatur.”
Han skriver också att nazisterna skapade en ”samtyckesdiktatur”. I boken analyserar han hur den fungerade i krigstid.
Preliminära slutsatser
Det finns stora likheter mellan å ena sidan vår tids hotfulla tendenser som nationalism, rasism och våldsbenägenhet och å den andra 1930-talets nazism och fascism. Det är samtidigt lätt att se hur de tyska Nationalsocialisterna skilde sig från vår tids nationalistiska och populistiska rörelser.
Nazismen var gränsöverskridande.
Vår tids nationalistiska rörelser är däremot tillbakablickande och fixerade vid gränser. Det gör dem rasistiska och hatiska mot invandrare. De vänder sig mot ”eliten” och försöker återskapa en inbillad guldålder.
Men de har också inslag av nationell socialism. Ett välfärdssamhälle för det egna landets invånare. En nationalsocialism. Våra förmåner är våra. Dem ska inga främlingar komma och tära på.
Hitler hade ett parti, ett program och en enhetlig ideologi när han grep makten i ett Tyskland som kännetecknades av en enhetlig, effektiv statsapparat.
Donald Trump har visserligen en republikansk majoritet i kongressen och snart i högsta domstolen. Men han har inget enhetligt program att genomföra. Redan nu uppstår konflikter mellan de reaktionärer han anlitar.
Makten över ekonomi och politik i USA är kluven mellan folkmajoriteten och en liten elit. Dessutom är den uppdelad i delstater med högst varierande förutsättningar.
Trump har talat om en stor infrastruktursatsning med lånade pengar. President Roosevelt genomförde en sådan, samtidigt som Hitler. Men Trump har varken Roosevelts sociala perspektiv eller Hitlers makt att förverkliga satsningen. USA är en trögrörlig koloss.
Vladimir Putin är den makthavare vars situation mest liknar Hitlers. Han är nationalist, populär och obesvärad av legala begränsningar. Ryssland befinner sig liksom Tyskland på 1930-talet i ekonomisk kris. Ryssarna eftersträvar upprättelse efter Sovjetunionens fall. För många sovjetmedborgare liksom för många invånare i grannrepublikerna innebar upplösningen av Sovjetunionen en försämring av levnadsvillkoren.
Putin rustar upp, har anslutit Krim och för en sorts krig i Ukraina. Han beskriver sig som de ryska folkens ledare. Ryska minoriteter finns i en rad av grannrepublikerna.
Hitler utnämnde sig till alla tyskars ledare vid Österrikes anslutning 1938. Men dagens Ryssland saknar i nästan lika hög grad som USA den dynamik, entusiasm och ansvarslöshet som präglade Tyskland under de tolv Hitler-åren.
Diskussionen bör föras vidare, men min tid är slut och utrymmet i VB begränsat. Jag rekommenderar Hitlers folkstat för studier och eftertanke. Den är utgiven på Daidalos förlag.
66 år i skolan 33. 1973-85: 9. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle
Måndagen den 5 oktober var jag
tillbaka på Heleneholmsskolan. Rapporten till partistyrelsen om Eritrea
blev snart klar; jag hade skrivit det mesta i Khartoum. Den tillförde
ingenting som vi inte visste förut, sa mina motståndare. I november
reste jag som delegat till partikongressen i Södertälje. Det var storm.
Träd blåste ner över E4. Men kongressen var lugn. Karin följde med. Vi
bodde hos min bror Jan som sedan snart 20 år var bosatt i Stockholm.
Karins far Richard Karlsson avled 1985. Han föddes i Kvarterbo Västregård 1899 och levde där hela sitt liv. Under värnplikten upplevde han hur flera kamrater i logementet dog i spanska sjukan. 1925 var han med och byggde järnvägen Växjö-Oskarshamn. Han körde gruslass till banvallen med häst och vagn. Han gifte sig 1930 med Berta, Karins mor. Deras första barn, en pojke, dog vid sex månaders ålder. Men de fick en dotter, Ingrid, 1932, tvillingarna Karin och Kerstin 1936 och Märta, ett sladdbarn, 1946. På de fyra gårdarna i Kvarterbo bodde unga familjer och där fanns ett tjog barn.
Richard och Berta delade Kvarterbo Västregård med Richards föräldrar. Det blev trångt. Som unga var de aktiva i nykterhetsrörelsen. Bland annat byggde de tillsammans med sina kamrater ett föreningshus som nu är min syster Annas sommarstuga.
Jordbruket var litet: hästen Silva, fem, sex kor som handmjölkades, några ungdjur, ett par grisar, några får och höns för äggen. De slog hö till djuren och odlade potatis, råg och havre. Under kriget brukades en mosse som senare fick växa igen. Ved och virke fick de från sin lilla skogsäga.
De var organiserade i jordbrukarnas föreningsrörelse. Liksom grannbönderna körde de mjölk till mejeriföreningen i Hohult sju km bort. Richard skötte Centralföreningen, som låg i en lagerbyggnad på stationsområdet. Där köpte bönderna redskap och utsäde mm. De fick så småningom kommunala förtroendeuppdrag, Berta i Barnavårds- och fattigvårdsnämnden och Richard i Nykterhetsnämnden. Richard blev senare också kyrkvärd. Han spelade fiol och orgel och sjöng. Både Richard och Berta hade stor släkt. Släktingarna var engagerade i samtliga Sveriges dåvarande fem riksdagspartier.
Älghult blomstrade tack vare järnvägen. Ett stort glasbruk startades på 1930-talet och ett sågverk. Flera butiker samlades runt stationen. Ett par speceriaffärer, kooperativa, tre konditorier, ett hotell, köttaffär, fiskaffär, mjölkaffär, tre banker, bland dem Älghults sparbank som grundats av en lokal förening, bio på söndagskvällarna och en stor folkpark i Hohult. I kommunen fanns ett femtontal glasbruk, Alstermo bruk som tillverkade reseffekter, Fröseke spegelindustri m.fl.
Karins far Richard Karlsson avled 1985. Han föddes i Kvarterbo Västregård 1899 och levde där hela sitt liv. Under värnplikten upplevde han hur flera kamrater i logementet dog i spanska sjukan. 1925 var han med och byggde järnvägen Växjö-Oskarshamn. Han körde gruslass till banvallen med häst och vagn. Han gifte sig 1930 med Berta, Karins mor. Deras första barn, en pojke, dog vid sex månaders ålder. Men de fick en dotter, Ingrid, 1932, tvillingarna Karin och Kerstin 1936 och Märta, ett sladdbarn, 1946. På de fyra gårdarna i Kvarterbo bodde unga familjer och där fanns ett tjog barn.
Richard och Berta delade Kvarterbo Västregård med Richards föräldrar. Det blev trångt. Som unga var de aktiva i nykterhetsrörelsen. Bland annat byggde de tillsammans med sina kamrater ett föreningshus som nu är min syster Annas sommarstuga.
Jordbruket var litet: hästen Silva, fem, sex kor som handmjölkades, några ungdjur, ett par grisar, några får och höns för äggen. De slog hö till djuren och odlade potatis, råg och havre. Under kriget brukades en mosse som senare fick växa igen. Ved och virke fick de från sin lilla skogsäga.
De var organiserade i jordbrukarnas föreningsrörelse. Liksom grannbönderna körde de mjölk till mejeriföreningen i Hohult sju km bort. Richard skötte Centralföreningen, som låg i en lagerbyggnad på stationsområdet. Där köpte bönderna redskap och utsäde mm. De fick så småningom kommunala förtroendeuppdrag, Berta i Barnavårds- och fattigvårdsnämnden och Richard i Nykterhetsnämnden. Richard blev senare också kyrkvärd. Han spelade fiol och orgel och sjöng. Både Richard och Berta hade stor släkt. Släktingarna var engagerade i samtliga Sveriges dåvarande fem riksdagspartier.
Älghult blomstrade tack vare järnvägen. Ett stort glasbruk startades på 1930-talet och ett sågverk. Flera butiker samlades runt stationen. Ett par speceriaffärer, kooperativa, tre konditorier, ett hotell, köttaffär, fiskaffär, mjölkaffär, tre banker, bland dem Älghults sparbank som grundats av en lokal förening, bio på söndagskvällarna och en stor folkpark i Hohult. I kommunen fanns ett femtontal glasbruk, Alstermo bruk som tillverkade reseffekter, Fröseke spegelindustri m.fl.
Sådan var situationen när vår familj flyttade till
Älghult sedan min far blivit kyrkoherde i november 1944. Själv var jag
inackorderad i Växjö och reste hem över helgerna. I femtonårsåldern
började jag tillbringa mina somrar i Kvarterbo. Richard renoverade
huset sedan hans föräldrar gått bort, och tillsammans med min bror Jan
hjälpte jag till att riva ut en murstock, lägga ett nytt sticktak på
ladugården och plantera skog. Vi medverkade vid ängsslåtter, höskörd,
råg- och havreskörd, potatisplockning och blåbärs- och lingonplockning.
Allt gjordes manuellt. Silva, den egensinniga, nordsvenska märren stod
för energin, hästkraften. Med henne plöjde Richard, bärgade hö, hämtade
stock i skogen och körde till mejeriet, järnvägsstationen och kyrkan.
Richard och Berta upplevde hur deras barns skola utvecklades.
Ingrid gick bara sex år i folkskola, men sedan ett år i folkhögskola,
varpå hon kom in på seminarium och blev småskollärare innan hon fyllt
20. 1948 byggdes Centralskolan, 48-skolan. Där gick Karin och Kerstin
till årskurs sju. Ett par år senare kom den nioåriga enhetsskolan. Där
gick Märta och mina tre systrar.
Efter det att vi bildat familj fortsatte Karin och jag att tillbringa somrarna i Älghult och att liksom Ingrid, Kerstin och Märta och deras familjer delta i sommararbetet på gården. 1968 byggde vi på Richards initiativ ett sommarhus på slåtterängen Bolet.
Men 1970 började det traditionella jordbruket försvinna. En mörk höstmorgon när Richard gick till stallet fann han Silva död. Hon var då mer än 25 år gammal. Richard hade nyss fyllt 70. Kerstins make Gösta, som drev ett stort arrendejordbruk i Hultaby utanför Vetlanda, skaffade Richard en gammal, traktor. När Silva inte längre fanns kvar fick traktorn dra slåttermaskinen och hästräfsan. Mina barn hjälpte till. Sara körde traktorn och Martin satt på slåttermaskinen. När Richard skulle köra årdret i potatislandet lånade han häst i Bubbetorp. I början av 1980-talet insjuknade han och efter ett par år avled han. Berta flyttade in till Älghult. Kvarterbo Västregård hyrdes ut till en familj som drabbats av eldsvåda.
Älghult hade förändrats. Folkmängden var halverad. I mitten av 1960-talet blev järnvägen nedlagd. Flera av glasbruken och de andra industrierna försvann och med dem arbetstillfällena. Enhetsskolan/grundskolan ledde till att ungdomarna skaffade sig utbildning och flyttade till stan. Antalet elever minskade. Det fanns inga barn i Kvarterbo längre, bara gamla människor. 1972 lämnade min far sin tjänst som kyrkoherde. Mina fem yngre syskon förlorade då det hem de vuxit upp i. Flera butiker försvann. Älghults sparbank upphörde. Älghults kommun uppgick i Uppvidinge kommun med Åseda som centralort. Kvar fanns kyrkan, blåsorkestern och Älghultskrönikan, en årsbok som startades 1945 och alltjämt utges varje år före jul.
Efter det att vi bildat familj fortsatte Karin och jag att tillbringa somrarna i Älghult och att liksom Ingrid, Kerstin och Märta och deras familjer delta i sommararbetet på gården. 1968 byggde vi på Richards initiativ ett sommarhus på slåtterängen Bolet.
Men 1970 började det traditionella jordbruket försvinna. En mörk höstmorgon när Richard gick till stallet fann han Silva död. Hon var då mer än 25 år gammal. Richard hade nyss fyllt 70. Kerstins make Gösta, som drev ett stort arrendejordbruk i Hultaby utanför Vetlanda, skaffade Richard en gammal, traktor. När Silva inte längre fanns kvar fick traktorn dra slåttermaskinen och hästräfsan. Mina barn hjälpte till. Sara körde traktorn och Martin satt på slåttermaskinen. När Richard skulle köra årdret i potatislandet lånade han häst i Bubbetorp. I början av 1980-talet insjuknade han och efter ett par år avled han. Berta flyttade in till Älghult. Kvarterbo Västregård hyrdes ut till en familj som drabbats av eldsvåda.
Älghult hade förändrats. Folkmängden var halverad. I mitten av 1960-talet blev järnvägen nedlagd. Flera av glasbruken och de andra industrierna försvann och med dem arbetstillfällena. Enhetsskolan/grundskolan ledde till att ungdomarna skaffade sig utbildning och flyttade till stan. Antalet elever minskade. Det fanns inga barn i Kvarterbo längre, bara gamla människor. 1972 lämnade min far sin tjänst som kyrkoherde. Mina fem yngre syskon förlorade då det hem de vuxit upp i. Flera butiker försvann. Älghults sparbank upphörde. Älghults kommun uppgick i Uppvidinge kommun med Åseda som centralort. Kvar fanns kyrkan, blåsorkestern och Älghultskrönikan, en årsbok som startades 1945 och alltjämt utges varje år före jul.
2016-11-10
Decode Darfur
Svårtillgängliga byar i Darfur, Sudan,
har attackerats av myndigheterna i jakt på rebeller. Över 200 personer
har dött, de flesta barn. Rapporter tyder på kemiska attacker mot de
boende i byarna. Andra mördas, våldtas och beskjuts av militären. Vi
kan inte komma in - men vi har satellitbilder som täcker över 100 000
km2 och behöver din hjälp att analysera dem.
The_village_of_Bourgu_after_attack
Veckans citat
Finanskrisen 2008 skakade världen och även djupt marknadsliberala
regeringar lade sig i den fria marknaden – om än sällan över
socialiseringens gräns. Men fortfarande är det riksbankernas synliga
händer som håller mycket av västvärldens sviktande marknadsekonomier
uppe med låga eller negativa räntor.
Så ser det ut halvvägs genom kapitalismens senaste kris. Och jag tycker mig se att politiken överallt är full av symtom på denna halvtidskris. Donald Trump är ett symtom. Brexit är ett symtom. Högerextremismens framgångar är symptom.
Och på den vänstra halvan av politiken tvingas väljare nöja sig med det minst dåliga. Vi håller på Hillary Clinton för att Donald Trump är värre. Vi hoppas på den rödgröna regeringen därför att det borgerliga alternativet är värre, särskilt som det kan inrymma SD.
Göran Greider i ETC 161110
Så ser det ut halvvägs genom kapitalismens senaste kris. Och jag tycker mig se att politiken överallt är full av symtom på denna halvtidskris. Donald Trump är ett symtom. Brexit är ett symtom. Högerextremismens framgångar är symptom.
Och på den vänstra halvan av politiken tvingas väljare nöja sig med det minst dåliga. Vi håller på Hillary Clinton för att Donald Trump är värre. Vi hoppas på den rödgröna regeringen därför att det borgerliga alternativet är värre, särskilt som det kan inrymma SD.
Göran Greider i ETC 161110
Är USA en demokrati? av Gunnar Stensson
Hillary Clinton vann valet. Hon fick flest röster. Donald Trump vann makten. Han fick flest elektorer.
I USA står två partier utan program mot varandra. Båda är beroende av ekonomiskt stöd från samma miljardärer som kan utöva utpressning eftersom partierna konkurrerar.
I USA röstar bara hälften av medborgarna. Det beror på rösträttsregler som utesluter stora delar av befolkningen och försvårar röstningen för miljontals andra.
Inför valet sköljer en flodvåg av till största delen lögnaktig politisk reklam genom massmedia, som skit genom en kloak.
Det kostar pengar. Sådär 500 miljoner dollar per presidentkandidat. Den rikaste procenten betalar. Den vet att det lönar sig.
Jag upprepar frågan. Är detta demokrati?
I USA står två partier utan program mot varandra. Båda är beroende av ekonomiskt stöd från samma miljardärer som kan utöva utpressning eftersom partierna konkurrerar.
I USA röstar bara hälften av medborgarna. Det beror på rösträttsregler som utesluter stora delar av befolkningen och försvårar röstningen för miljontals andra.
Inför valet sköljer en flodvåg av till största delen lögnaktig politisk reklam genom massmedia, som skit genom en kloak.
Det kostar pengar. Sådär 500 miljoner dollar per presidentkandidat. Den rikaste procenten betalar. Den vet att det lönar sig.
Jag upprepar frågan. Är detta demokrati?
Den stora demokratin av Lucifer
Per T Ohlsson i Sydsvenskan publicerade i söndags inför USA-valet en
artikel med en överblick över aktuell amerikansk politik. Det
var inte alls dåligt, det här är ju ett ämne kolumnisten är väl
förtrogen med. Och i den aktuella kampanjen hittar man verkligen många
av den amerikanska politikens särdrag: ”Trump spelar på en sträng som
alltid vibrerat i amerikansk politik för att ibland bryta fram med
väldig volym: paranoian, föreställningen att USA och det amerikanska
sättet att leva är hotat av inre och yttre fiender.” Javisst!
Paranoian och politiken
”Att vädja till paranoian som Trump gör är att leka med elden. När stämningar av det slaget får grepp om de amerikanska sinnena kan de löpa amok. Historien erbjuder flera exempel: massdeportationerna av vänstersympatisörer efter ryska revolutionen, interneringen av japansk-amerikaner under andra världskriget, de krossade karriärerna under Joseph McCarthys häxjakt i slutet av 1940- och i början av 1950-talet, Guantanamo och den nästan orwellska övervakningsapparat som växer fram efter 9/11.” Om någon av oss inom vänstern hade sagt detsamma hade säkert Ohlsson kallat oss USA-hatare. Det är ju nämligen så att Ohlsson gärna spelar på samma sträng. Han brukar sju beskriva Lunds stillsamma vänsterpartister som inbegripna i en brun-röd sammansvärjning.
Fritt fram för stora pengar
När jag ändå finner Ohlssons kritik av Trump ytlig och ofullständig är det för att han inte berör de skrämmande bristerna i den amerikanska demokratin som ständigt riktar sig mot de lägre klasserna. Det är de stora pengarna som avgör de dyra valkampanjerna – med en ny lag är det fritt fram att skänka hur mycket som helst till politiska kampanjer (gäller ej uppenbara personkampanjer). Till det kommer det åldriga och orättvisa system som hindrar röstmajoriteter att komma till uttryck. Det räcker inte att ha flest röster! Men i torsdagens Sydsvenskan gör sig politiske chefredaktören Heidi Avellan till talesperson för beundrarskaran: ”Och alla runt om i världen som älskar USA så mycket, som ser det stora landet som en förebild vad gäller demokrati [och forskning, kultur mm]” Visst, det går bra att älska USA mycket, t.ex. som hemland för Charlie Parker, Ernest Hemingway och Donald Knuth men förebild vad gäller demokrati, verkligen?
Polarisering eller verkliga konflikter?
Och som en ytterligare kommentar till pressrösternas tröttsamma ylanden om den beklagliga polariseringen. Den enorma ojämlikheten i det amerikanska samhället yttrar sig så klart som en polarisering, dessvärre inte på ett fruktbart sätt utan kanaliserad i personkonflikter. Hur skulle man kunna få utfattiga och arbetslösa att rösta på den förment progressiva Hillary när magkänslan så självklart talar mot? Sluta tala om polarisering när det finns ord som klasskamp!
var inte alls dåligt, det här är ju ett ämne kolumnisten är väl
förtrogen med. Och i den aktuella kampanjen hittar man verkligen många
av den amerikanska politikens särdrag: ”Trump spelar på en sträng som
alltid vibrerat i amerikansk politik för att ibland bryta fram med
väldig volym: paranoian, föreställningen att USA och det amerikanska
sättet att leva är hotat av inre och yttre fiender.” Javisst! Paranoian och politiken
”Att vädja till paranoian som Trump gör är att leka med elden. När stämningar av det slaget får grepp om de amerikanska sinnena kan de löpa amok. Historien erbjuder flera exempel: massdeportationerna av vänstersympatisörer efter ryska revolutionen, interneringen av japansk-amerikaner under andra världskriget, de krossade karriärerna under Joseph McCarthys häxjakt i slutet av 1940- och i början av 1950-talet, Guantanamo och den nästan orwellska övervakningsapparat som växer fram efter 9/11.” Om någon av oss inom vänstern hade sagt detsamma hade säkert Ohlsson kallat oss USA-hatare. Det är ju nämligen så att Ohlsson gärna spelar på samma sträng. Han brukar sju beskriva Lunds stillsamma vänsterpartister som inbegripna i en brun-röd sammansvärjning.
Fritt fram för stora pengar
När jag ändå finner Ohlssons kritik av Trump ytlig och ofullständig är det för att han inte berör de skrämmande bristerna i den amerikanska demokratin som ständigt riktar sig mot de lägre klasserna. Det är de stora pengarna som avgör de dyra valkampanjerna – med en ny lag är det fritt fram att skänka hur mycket som helst till politiska kampanjer (gäller ej uppenbara personkampanjer). Till det kommer det åldriga och orättvisa system som hindrar röstmajoriteter att komma till uttryck. Det räcker inte att ha flest röster! Men i torsdagens Sydsvenskan gör sig politiske chefredaktören Heidi Avellan till talesperson för beundrarskaran: ”Och alla runt om i världen som älskar USA så mycket, som ser det stora landet som en förebild vad gäller demokrati [och forskning, kultur mm]” Visst, det går bra att älska USA mycket, t.ex. som hemland för Charlie Parker, Ernest Hemingway och Donald Knuth men förebild vad gäller demokrati, verkligen?
Polarisering eller verkliga konflikter?
Och som en ytterligare kommentar till pressrösternas tröttsamma ylanden om den beklagliga polariseringen. Den enorma ojämlikheten i det amerikanska samhället yttrar sig så klart som en polarisering, dessvärre inte på ett fruktbart sätt utan kanaliserad i personkonflikter. Hur skulle man kunna få utfattiga och arbetslösa att rösta på den förment progressiva Hillary när magkänslan så självklart talar mot? Sluta tala om polarisering när det finns ord som klasskamp!
Trump och klimatförändringarna av Ulf N
I förra veckan släppte FN:s miljöprogram, Unep, sin årliga rapport om det s.k. utsläppsgapet.
(Utsläppsgapet är skillnaden mellan vad som krävs och vad som lovats.)
Rapporten visar att världen är på väg mot temperaturhöjningar på 2,9
till 3,4 grader C under innevarande århundrade. Detta gäller även om
Parisavtalets löften till fullo infrias.
Forskarna bakom rapporten slår fast att värden måste öka sina ambitioner drastisk och ha som mål att minska utsläppen med omkring en fjärdedel av de förväntade globala klimatgasutsläppen till 2030. Utsläppen år 2030 förväntas eljest att nå 54 till 56 gigaton koldioxidekvivalenter, dvs. långt över de 42 gigaton som måste till för att en skall ha en möjlighet att begränsa global uppvärmning till 2 grader C. (Ett gigaton är motsvarar ungefär de utsläpp som alstras av transporter inom EU-området).
En vecka efter detta besked väljer en minoritet av USAs befolkning en president som förnekar koldioxidutsläppens påverkan på klimatet. Ja, han verkar till och med vägra tro på att klimatet förändras överhuvudtaget. Han tror att klimatgasernas negativa påverkan på klimatet är ett påhitt av kineserna för att försvåra för USAs industri. Parisavtalet vill han säja upp. Till saken hör att Trump blir president i det land som i särklass släpper ut mest klimatgaser per capita.
Den numera ganska gamla sanningen visat sig stämma bättre än någonsin: Valet av USAs president är för världen en alldeles för viktig och allvarlig fråga för att avgöras av väljarna i USA.
Forskarna bakom rapporten slår fast att värden måste öka sina ambitioner drastisk och ha som mål att minska utsläppen med omkring en fjärdedel av de förväntade globala klimatgasutsläppen till 2030. Utsläppen år 2030 förväntas eljest att nå 54 till 56 gigaton koldioxidekvivalenter, dvs. långt över de 42 gigaton som måste till för att en skall ha en möjlighet att begränsa global uppvärmning till 2 grader C. (Ett gigaton är motsvarar ungefär de utsläpp som alstras av transporter inom EU-området).
En vecka efter detta besked väljer en minoritet av USAs befolkning en president som förnekar koldioxidutsläppens påverkan på klimatet. Ja, han verkar till och med vägra tro på att klimatet förändras överhuvudtaget. Han tror att klimatgasernas negativa påverkan på klimatet är ett påhitt av kineserna för att försvåra för USAs industri. Parisavtalet vill han säja upp. Till saken hör att Trump blir president i det land som i särklass släpper ut mest klimatgaser per capita.
Den numera ganska gamla sanningen visat sig stämma bättre än någonsin: Valet av USAs president är för världen en alldeles för viktig och allvarlig fråga för att avgöras av väljarna i USA.
Kollapsen av Gunnar Stensson
Klockan var halv fem. Jag satt och skrev på min
dator. Natten var svart, men två klara stjärnor lyste. Det var kallt.
Plötsligt slocknade datorn.
När jag fick igång den igen var texten jag nyss skrivit borta. Nu är klockan halv sju. Vad var det jag skrev? Något om presidentvalet. Det är torsdag, 10/11.
Tidningen har inte kommit. Den kanske inte kommer. Människans system är ömtåliga. Någon måste skriva, någon måste trycka, någon måste köra ut och någon måste gå i trappan och stoppa tidningen i brevinkastet.
Igår morse satte jag på min tv vid ungefär den här tiden. Jag förutsatte att världen var densamma som föregående kväll, det vill säga att Hillary nu var vald och att allt skulle fortsätta i de gamla spåren.
När jag fick igång den igen var texten jag nyss skrivit borta. Nu är klockan halv sju. Vad var det jag skrev? Något om presidentvalet. Det är torsdag, 10/11.
Tidningen har inte kommit. Den kanske inte kommer. Människans system är ömtåliga. Någon måste skriva, någon måste trycka, någon måste köra ut och någon måste gå i trappan och stoppa tidningen i brevinkastet.
Igår morse satte jag på min tv vid ungefär den här tiden. Jag förutsatte att världen var densamma som föregående kväll, det vill säga att Hillary nu var vald och att allt skulle fortsätta i de gamla spåren.
Systemet hade brutit samman
Systemet. En sammanlänkning av människors otaliga medvetanden. Medvetanden som är påverkbara, fragmentariska och kortvariga.
Inte konstigt att datorn slocknat och tidningen uteblivit. Konstigt att systemen fortfarande funkade igår.
Jag tänkte på Rosa Luxemburg. 1914 röstade de tyska socialdemokraterna för kriget. Systemet hade kollapsat. Hatet och illusionerna tog över. Hon gjorde motstånd och blev klubbad, skjuten och dränkt.
Jag tänkte på Karin Boye. 23 augusti 1939 hade Hitler och Stalin slutit en nonaggressionspakt. Sedan började andra världskriget. I april 1941 gällde Hitlers och Stalins pakt fortfarande. Karin Boye härdade inte ut längre.
Jag tänkte på hennes vän Peter Weiss. Det var härom dagen hundra år sedan han föddes. 1933, när Peter Weiss skulle fylla sjutton, valdes Hitler till rikskansler, formellt och enligt alla regler. Systemet hade kollapsat. Hatet och illusionerna tog över.
Fem år senare flydde Peter Weiss till Sverige. Han grubblade över det som hänt hela sitt liv. I Stockholm visas just nu hans pjäs Rannsakningen om Förintelsen, en av många konsekvenser av kollapserna 1914, 1933 och 1939. Vilka konsekvenser får kollapsen 2016?
Dagen gryr utanför fönstret. Himlen är rosa över en grå molnvägg. Tiggarna bereder sig för en kall dag i gathörnen. Tidningen har inte kommit än.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)