Filmvisning: Den vita sporten

Som en del av kampanjen för att Stoppa Matchen visar Vänsterns Studentförbund tillsammans med Folkets Bio i Lund den klassiska dokumentären Den vita sporten. Israels attacker mot Gaza och Sveriges Davis Cup-match mot Israel i Malmö 6-8 mars har återigen satt frågan om idrottens förhållande till politiken på dagordningen. Den vita sporten är en dokumentär om just detta, med protesterna i samband med Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad 1968 som bakgrund.

"Klassisk dokumentär som handlar om demonstrationerna - "Båstadskravallerna" - mot Davis Cup-matchen mellan Sverige och Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) i Båstad 1968. I en serie intervjuer framträder demonstranter, arbetare och regeringsmedlemmar och ger sina synpunkter på politik och idrott och på formerna för aktivt motstånd mot förtryck.
Bland de medverkande finns Olof Palme (undervisningsminister), Herman Kling (justitieminister), Rune Johansson (inrikesminister), Matts Carlgren (Svenska Tennisförbundets ordförande), Henri Swaving (guldhandlare i Båstad), Adrian Bay (lagkapten i rhodesiska tennislaget), m fl.
Matchen blev sedermera inställd och framflyttad. Spelplats blev istället en hemlig ort i Frankrike."

Tid: Onsdag 4 mars kl. 18.30

Pris: 20kr

Biljetter: Försäljning på Kino, www.kino.nu eller 046-303080

Årsmöte i Demokratisk Vänster

Mötet inleds med följande programpunkt:
Bekämpa Hemlöshet
Lund kan lära av Malmö!
av Rolf L Nilson Lundabo och bostadssamordnare i Malmö
Tisdag 3 mars kl 19-20
Demokratisk Vänsters partilokal, Magle Lilla Kyrkogata 2, i.p.g.
Alla intresserade hjärtligt välkomna!

Jubileumsfestival

För centralamerika 3-11 mars.

Läs programmet »

Kulturtips

Tosca
Direktsändning från Kungliga Operan
Fredag 27/2 kl 19.30 på Kino

Ta chansen att uppleva denna vackra och tidstrogna uppsättning av Giacomo Puccinis mästerverk Tosca. Med musik som är lika dramatiskt brutal som skimrande vacker skildras sångerskan Toscas och hennes älskare Cavaradossis grymma öden. Handlingen äger rum under ett enda dygn, den 17 juni 1800 i Rom. Här finns allt: passion, lusta, förräderi och ond bråd död.

Ebbe - The Movie
av Karin af Klintberg & Jane Magnusson
Premiär lördag 28/2 på Kino

När det i slutet av 80-talet kom fram att Ebbe Carlsson bedrivit sanktionerade privatspaningar efter mordet på Olof Palme blev han under några år Sveriges kanske mest kände person. Justitieminister Anna-Greta Leijon avgick och Carl Lidbom fick i KU ´veta hut´. Men vem var egentligen denne mytomspunne Ebbe, och hur kunde han nå så långt?

Stoppa matchen, då och nu av Sten Henriksson

Man måste välja sida
och man måste ta parti
Man kan inte dra sej undan
eller ställa sig bredvid
Om matchen spelas blir den israeliska staten stolt
Men om matchen stoppas
visar vi vårt stöd åt Palestinas folk.

Stoppa matchen…

I maj i fjor var vi en grupp som var uppe i Båstad, vid Tennisstadion, för en liten manifestation kring 40-årsminnet av de s.k. Båstadshändelserna 1968. Det var det året när så där 800 demonstranter från SSU, FPU och lundavänstern stoppade Davis Cup-matchen mot det rasistiska Rhodesia eller i varje fall tvingade bort den från Båstad. Vi ville nu säga några ord och sätta upp en liten minnestavla. Det var inte så lätt: Tennisförbundet äger all mark på platsen så vi fick nöja oss med en skylt på en av kommunens gatlyktor. Vi sökte mötestillstånd, vilket vi fick av polisen trots att kommunstyrelsen som fick yttra sig sa nej. Dom fattar inget, sa polisen om kommunen, det här är en allmän sammmankomst och vi har ingen rätt att neka tillstånd.
Minneskylten fick sitta en månad men när jag kollade i somras var den borta. Den hade inte överlevt tennisveckan och jag hade väl inte trott att den skulle det heller. Lokala och tillresta brats jämte deras mera mogna beskyddare kunde säkert enas om att man inte ska blanda ihop idrott och politik.
År 1975 var det dags igen: Sverige spelade mot Chile efter Pinochets kupp. Många tusen ställde upp, men den här gången var polisavspärrningarna effektivare och matchen kunde genomföras. Borgarna och idrottens banérförare talade också denna gång om oss som långhåriga och otvättade typer som bara ville slåss och förstöra. Men det var ingen som beskyllde oss för att vara rasistiska mot chilenare/latinamerikaner. Där är det en skillnad nu: nu anses vi vara antisemiter när vi demonstrerar mot matchen med Israel i Malmö nästa helg.

Ett sorgligt återtåg.
För mig har reaktionerna inför matchen och demonstrationen varit en väckarklocka och en påminnelse om vänsterns svaga ställning i opinionen. Bakgrunden till det hela är förstås Israels urskillningslösa angrepp på Gaza. Betydande delar av svensk opinion: alla borgarna förstås men också stora delar av socialdemokratin tycks se konflikten mellan Israel och Palestina som en jämn match. Israels flygangrepp balanseras mot Hamas raketer mot Israel. Lika för lika: båda angriper ju civila!
Det var också så Vietnamkriget en gång framställdes för svensk publik. USA och FNL var ungefär lika goda kålsupare och den kloke medborgaren borde inte ta ställning. Händelsernas eget tryck och en lång upplysningskampanj ändrade på den saken. Men Israel-Palestinakonflikten tycks gå åt motsatt håll.
Ingen annan stans ser man det så tydligt som på Sydsvenskans liberala ledarsidor.. Vänstern utmålas där ständigt som rasistisk, antisemitisk. På Per T Ohlssons tid brukade han kalla oss brunröda. Det är en naturligtvis fullkomligt grotesk beskyllning. Ingen del av det svenska politiska spektrat har så entydigt gått emot rasism och fascism som vänstern. Vänstern i Lund är tämligen ensam om att år efter år markera minnet av nazisternas kristallnatt och det var med stolthet vi i vänstern lät oss representeras i Lunds fullmäktige av en judisk koncentrationslägersfånge. Skulle vi vara antisemiter?

En försvagad vänster
Men upprepas en beskyllning tillräckligt ofta så fastnar den och det sorgliga är att det är hållningar som sprider sig. Plötsligt börjar det sägas att vi går i sällskap med nynazister och muslimska fundamentalister. Och i brist på tillgång till egna media, i brist på studier och opinionsbildning och, det får väl sägas, i allmän trötthet och defaitism, tycks många nu också på vänsterhåll ge upp gamla positioner: Det är väl inte rätt att blanda ihop idrott och politik frågas det. Man kan undra om vi skulle få med dagens SSU och FPU på en demonstration. Heder åt Reepalu som i alla fall sagt sin mening om matchen.
Min känsla är sorg över att så många under opinionens tryck inte kan skilja på huvudsak och bisak, på förtryckare och förtryckta, på förövare och offer. Det israeliska valet för en vecka sen var ett kraftigt steg åt höger där det parti som gick kraftigast framåt är beredd att deportera icke-judiska invånare från Israel om de inte uppför sig tillräckligt lojalt. Tala om rasism och apartheidregim! Men här tycks de flesta se Gaza som en match mellan gentlemän där vi inte ska blanda oss och smutsa våra händer. Vad kan man göra? Jag tar till Mikael Wiehes text:

Man måste välja sida
och man måste ta parti
Man kan inte dra sej undan
eller ställa sig bredvid
Om matchen spelas blir den israeliska staten stolt
Men om matchen stoppas
visar vi vårt stöd åt Palestinas folk.

Stoppa matchen…

Inget v-uttalande av Gunnar Sandin

Vi berättade i rapporten från Vänsterpartiets lokala årsmöte att uttalandet om den rödgröna uppgörelsen bordlades till ett senare möte. Det mötet ägde rum i veckan, med uttalandet som enda väsentliga punkt, och samlade ungefär lika många medlemmar, ett tjugotal.
Anders Neergaard, som alltså lämnade partistyrelsen i protest mot uppgörelsen, var närvarande denna gång och inledde genom att upprepa sin motivering för avhoppet, där han särskilt tryckte på att Vänsterpartiet acceptera normpolitiken trots att denna på sistone dödförklarats även av åtskilliga borgerliga ekonomer, samt att förknippningen med ett EU-vänligt och ett EU-ljumt parti hotade att öka Sverigedemokraternas utsikter inför både årets och 2010 års val.
Han bemöttes av den andra inledaren, regionpolitikern Vilmer Andersen, som röstade för uppgörelsen i partistyrelsen och stannar kvar i denna. Partiets många sympatisörer, inte minst de nyvunna inom fackföreningsrörelsen, skulle ha haft svårt att förstå om vi sagt nej till denna realpolitiska öppning, var Vilmers starkaste argument.
Den allmänna diskussionen blev inte särskilt het eller långvarig. Åsikterna gick isär men flera aktiva kommunalpolitiker försvarade uppgörelsen och menade att själva handlingen hade ett symbolvärde som var viktigare än enskilda formuleringar. Sådana kan alltid ändras efteråt.
Utöver de båda tidigare (och här återgivna nedan) uttalandena presenterades ett tredje som enligt upphovsmannen var en kompromiss. Men när beslut skulle fattas var det bara ett förslag, det positiva, som det faktiskt yrkades på, och en stor majoritet ville inte ha något uttalande alls.
Det hade gått för lång tid, ansågs det. Klart är också att partiföreningen är ovan att debattera och ta ställning i ”riksfrågorna”. Men upprinnelsen till alltsammans var som sagt att några ville stödja Anders Neergaard och hans linje, och det stödet gav inte mötet.
Gunnar Sandin

Förslag till uttalande 1:
En av Vänsterpartiets ledamöter i partistyrelsen har valt att lämna sitt uppdrag i protest mot innehållet i uppgörelsen med (S) och (Mp). Samtidigt som vi beklagar att partiet förlorat en viktig kritisk röst i paristyrelsen, delar vi flera av de farhågor som Anders Neergaard pekar på. Den starkare knytningen till (S) och (Mp) riskerar att leda till att vi framstår som en del av det EU-positiva etablissemanget. Detta är särskilt allvarligt inför det stundande EU-valet, där ett starkt vänsternej är viktigt för att inte lämna fältet öppet för Sverigedemokraterna. Vi är också oroliga för att överenskommelsen i allt för hög utsträckning viker sig för (S) och (Mp):s villkor. Vårt alternativ till den nyliberala politiken, och våra visioner för en utvecklad välfärd med offensiva satsningar på det offentliga, kan beskäras för en lång tid framöver.
Vi hoppas att partiets medlemmar engageras i diskussionen kring framtida uppgörelser, och att partistyrelsen anstränger sig för att vara en stark och radikal vänsterröst i samarbetet med (S) och (Mp). Farhågan att uppgörelsen är ett steg mot politikens mitt får inte besannas!

Förslag till uttalande 2:
Vi uppskattar den uppgörelsen om regeringssamverkan efter 2010 års val som har träffats mellan MP, S och V.
Vi gör det utifrån våra mångåriga positiva erfarenheter av ett motsvarande samarbete i Lund, i såväl majoritet som opposition, som vi menar har varit till gagn för Lundaborna och som fortsätter, närmast med sikte på nästa kommunval med också en lång tid därefter. Det tar tid att skapa ömsesidig förståelse mellan olika partikulturer och traditioner men det går, och vi vet att ett stort flertal av våra väljare uppskattar det konstruktiva samarbetet.
Vi tror att dessa erfarenheter, som vi delar med kommunala V-politiker ute i landet, kan tillämpas på rikspolitiken. Också där upplever vi önskemålet om ett långsiktigt alternativ till den borgerliga enigheten. Att detta alternativ även omfattar det parti som främst förknippas med de gröna framtidsfrågorna är en styrka, eftersom dessa frågor obevekligen kommer att få en ökad tyngd.
Det är viktigt att det rödgröna alternativet i sin helhet vinner majoritet. Men vi tror på vänsterns framgång inom denna majoritet tack vare våra goda argument, av våra energiska och skickliga representanter i samarbetsorganen och vår förankring i samhället utanför själva partipolitiken.

Missförstå mej rätt Lars-Anders! av Lars-Åke Henningsson

Jag trodde inte att du missuppfattade Jesajatexten som sådan som antisemitisk. Däremot fick jag intrycket att du uppfattade Jesajacitatet i VB som antisemitiskt. Ditt senaste inlägg bekräftar detta. Dessutom tror jag fortfarande att den tolkningen av citatet var en missuppfattning från din sida. Visst kan bibelcitat användas för antisemitiska syften i politiska sammanhang, men tar man det som en självklarhet att de ska tolkas så, blir det absurt. Om någon t ex skulle vilja rikta kritik mot Vatikanens maktutövning och göra det med ett bibelcitat, skulle det vara ett uttryck för katolikhat? Jo, om avsändaren var Ian Paisley eller hans ultranationalister, så vore det en rimlig tolkning, men knappast annars. Eller tänk om någon som känner till de buddhistiska skrifterna skulle hitta några väl valda citat att rikta till regeringen i Sri Lanka. Skulle man uppfatta en sådan som buddhisthatare? Själv skulle jag definitivt inte göra det. Tvärtom skulle jag uppfatta en sådan person som en som tar buddhismens konstruktiva sidor på allvar, och inte reducerar religionen till en fråga om nationalistiskt mobiliserbar etnisk identitet.
Ett ytterligare exempel - kanske lite långsökt men i alla fall, för vem förknippar väl idag Kinas regering med vänsterpolitik? - tänk om någon tog fram ett Marxcitat som handlade om arbetarklassens situation under kapitalismen, och gjorde detta med en anspelning på arbetarnas situation i Kina, skulle det vara ett uttryck för kommunisthat?
När man vill dela in världen i två läger, ett som accepterar allt som Israels regering gör, och ett som är antisemitiskt, då är jag inte med. När högerextremister delar upp sej i antisemiter och islamofober så är det i högsta grad berättigat att hävda en tredje ståndpunkt, en vänsterståndpunkt. Ifrån vänster måste man kunna förhålla sej kritisk till såväl högerkristna som islamister som ultranationalister av vilken religion eller nationalitet som helst.

On the right side of history av Gunnar Stensson

Krig och fred, Amalthea, Camorran, Mellanöstern och Israel

Barak Obama använde uttrycket ”on the wrong side of history” i sitt installationstal. Som alla vet befann sig Bush alltid on the wrong side. Men finns det en sida som är fel måste det också finnas en som är rätt. Förhoppningsvis befinner sig Barak Obama i någon mening där. Han tycks dessutom ha förmågan att se livet från the bright side, för att citera Monte Pyton.
Tolstojs ”Krig och fred” är en av mina största läsupplevelser. Texten och berättelsen har många dimensioner. Jag gör en grov reduktion och tar bara upp den politiska dimensionen. Även den reducerar jag till föreställningen att det finns en rätt och en fel sida i historiska sammanhang.
”Krig och fred ” lärde mig att tänka politiskt. Boken handlar (till en del) om kriget mellan Napoleon och Ryssland. Napoleon är ett militärt geni och representerar upplysning och framtid. Hans motståndare är den konservative och till synes passive ryske generalen Kutuzov. Tolstoj är angelägen att tona ner personlighetens betydelse. Det viktiga är att ha förmågan att avläsa rörelserna i samhället och inse vad som är rätt respektive fel sida. Den förmågan har Kutuzov och han segrar. Inte för att han är en överlägsen personlighet utan för att han avläser verkligheten rätt och handlar enligt den.
Ett aktuellt exempel på samma förmåga är Ilmar Reepalus utspel om Gaza, Davis Cup och demonstrationen nästa helg, detta års viktigaste solidaritetsmanifestation.
I den upplaga av ”Krig och fred” som jag läste fanns en lång historiefilosofisk utläggning om personlighetens överskattade betydelse i historien, en utläggning som utsatts för mycket kritik. Tolstoj är större som diktare än som teoretiker.
Men jag tog till mig tanken och försökte tillämpa den. Den förde mig förstås till Karl Marx, den politiske och ekonomiske filosof som ägnat ett helt livsverk åt att bevisa att det bara finns en right side of history. Som många andra i min generation kom jag att ägna stort intresse och mycket tid åt honom. Ibland hamnade jag rätt.
Nå, nu realiseras en nyöversättning av ”Krig och fred”. Det är inte samma text jag läste utan en tidigare version. Där finns inget historiefilosofiskt avsnitt. Men jag garanterar att den som läser boken inte bara har roligt utan också är betydligt klokare efter läsningen.

Ekot från Amalthea.
Boken är utgiven av ABF i Malmö till hundraårsminnet av attentatet mot Amalthea. Till det yttre är det en riktig folkrörelsebok. Styva pärmar, blankt papper, brunt omslag. Producerad med stöd av Malmö kulturnämnd och Svenska Transportarbetareförbundet Elin och Charles Lindleys stiftelse. Anneli Philipsson har skrivit förordet, Peter Larsson har sammanställt den.
Det låter tungt och institutionaliserat. Men innehållet blåser och blixtrar
”Ekot från Amalthea” ljuder i bokens tio essäer. Ett genomgående tema är kontrasten mellan arbetarrörelsens reformistiska och revolutionära riktningar.
Lars Berggren och Roger Johansson gör en noggrann genomgång av själva Amalthea-dådet (som ju också var en bärande händelse i Jan Troells film om Maria Larsson), dess historiska betydelse och politiska konsekvenser.
Martin Viredius jämför ”globaliseringen” i början av 1900-talet med den globalisering vi upplever nu, då nationalstaternas förmåga att skydda de egna institutionerna på arbetsmarknaden mot globaliseringen undergrävs.
Olle Sahlström skriver om fackets behov av förnyelse för att fungera som en kamporganisation i en globaliserad värld
Kajsa Ekis Ekman analyserar i essän ”Skuggor” hur maktens media genom att förvanska verkligheten styr bort debatten från det som borde vara dess fokus. I Göteborg 2001 stod våldet i centrum i stället för kapitalism, miljö och globalisering.
Kvinnokampens skugga är manshat, palestinarörelsens antisemitism och socialismens stalinism och diktatur.
Genom att överföra uppmärksamheten till ”skuggorna” döljer de reaktionära krafterna de verkliga problemen. Med antisemitismen som slagträ tystas debatten om vit fosfor.
Nästa helg ska vi genomföra en massiv demonstration för Gaza, en demonstration som media inte ska få möjlighet att förvanska och förringa till beskärmelser om våld och antisemitism! En solidaritetsdemonstration som kommer att ge eko i hela västvärlden.
Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri skildrar staden Malmös förvandling från sönderfallande industristad till pulserande, motsägelsefull och mångkulturell arena för politik och kultur. I förbifarten passar hon på att ge Lund en känga: ”På 90-talet strålade Lund av både akademisk och kulturell självsäkerhet”… men nu för ”Lunds kulturliv en tynande tillvaro och många konstnärer och musiker har i stället lockats till Malmö där det fortfarande finns billiga lokaler i centrum.”

Den nyliberala camorran
Det överraskade mig att en stor del av Roberto Savianos bok om den neapolitanska camorran utgörs av en analys av globaliseringens ekonomiska system i Marx anda.
I Neapels hamn pågår en omfattande import till hela Europa bortom all kontroll och förbi alla tullar. Företag och hela branscher konkurreras ut. Jätteförmögenheter skapas. Arbetarna i camorrans land saknar alla rättigheter, exakt så som Marx och Engels beskriver. Välkända italienska modeföretag (kläder och skor) är djupt inblandade i detta ekonomiska träsk.
Den kanske värsta skurken är den superkapitalistiska Folkrepubliken Kina, både i Neapels hamn och hemma i Kina. Framställningen påminner om den slagkraftiga kritiken mot en hämningslös frihandel i Gabor Steingarts bok ”Välståndskriget” (Daidalos 2008), som vi presenterade i höstas.
Den hänsynslösa utsugningen vidmakthålls med våld.
Boken rekommenderas som en viktig pendang till ”Ekot från Amalthea”.

Det stora kriget för civilisationen. Erövringen av Mellanöstern
Den brittiske journalisten Robert Fisks bok omfattar mer än 1300 sidor. Framställningen är alltid närgången, alltid konkret, ofta obehaglig. Texterna är tillkomna vid olika tillfällen och i skilda sammanhang, alltid på själva krigs- eller konfliktscenen, ofta innan innebörden är klar. Därför är de ibland självmotsägande. Sanningen är inte densamma vid alla tillfällen.
Jag har läst nästan hela boken men fastnade i ett stort avsnitt om Algeriet. Dock har jag ju tillgång till det, när det en gång kanske blir nödvändigt att sätta sig in i just den delen av historien.
I tidigare nummer av VB har jag med Fisks bok som källa berättat om en del av Usama bin Ladens förehavanden de tre senaste decennierna. Robert Fisk återsåg honom naturligtvis i hans grotta i Afghanistan i början av 2000-talet. Nästan alla Mellanösterns aktörer finns med i den stora boken.
Det bästa är bokens Index! Parti, person, land, ort, händelse, allt kan man finna fortare och bättre än någonsin på Internet. Såtillvida är boken en bibel som omfattar i stort sett samtliga konflikter i Mellanöstern under decennier.
Naturligtvis var Robert Fisk i Libanon och Beirut 1982.

Waltz with Bashir
Massakrerna på försvarslösa palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila 1982 utanför Beirut står i centrum för denna israeliska krigsfilm.
Den är tecknad i en stil som påminner om serier eller datorspel. Det ger våldsscenerna både distans och tydlighet. Samtidigt blir det möjligt att teckna verkliga krigsscener och inre mardrömsscener på samma realistiska plan. Massakrerna utgör fortfarande efter 25 år ett palestinskt trauma. Man tänker sällan på att traumat också är israeliskt.
Massakrerna utlöste stora protestdemonstrationer i Israel och den ansvarige israeliske överbefälhavaren Sharon ställdes inför krigsrätt.
När vi ser filmen idag gör vi det i Gaza-krigets perspektiv. Filmen producerades naturligtvis tidigare. Syftet var att förhindra nya krig som det i Libanon och Beirut. Men premiären kom att sammanfalla med den israeliska attacken mot Gaza.
Det ger filmen en egendomlig dubbelhet. Vi ser hur det israeliska samhället förråats under den mellanliggande tiden. 1982 demonstrerade hundratusentals israeler mot kriget. Idag stöder majoriteten av israelerna attacken mot Gaza. Många beklagar att den inte var hårdare. Ultranationalisten Liberman förespråkade att man skulle utplåna Gaza med en atombomb. Han är den politiker som blev mest framgångsrik i valet nyligen.
Filmen bärs av ett humanistiskt patos. Dess lågmälda, eftersinnande ton kontrasterar starkt mot händelseförloppets våldsamhet.
I slutet bryter verkligheten igenom i en dokumentär skildring av fasan efter massakern.
Man kan konstatera att explicita jämförelser med både Warszawa-upproret 1943 och Auschwitz görs både i ord och bild. Filmen överskrider alltså den ängsliga politiska korrektheten i den svenska debatten där etiketten är viktigare än verkligheten.
Filmen starkaste bild visade en spenslig palestinsk pojke med ett granatgevär. Han står i ljuset från himlen mellan träden och betraktar den framryckande israeliska arméns soldater och stridsvagnar. Som en David. Eller som kinesen på den berömda bilden från Himmelska Fridens Torg i Peking. Det varade förstås bara ett ögonblick. Sedan är han död.
Filmen ger oss det viktigaste perspektivet inför den stora solidaritetsdemonstrationen nästa helg.

DC-tennis Sverige-Israel: "Stoppa matchen!"

Den 6-8 mars ska Sverige-Israel spela en Davis Cupmatch i Baltiska hallen, Malmö.
Efter veckans beslut så vet vi att matchen kommer att spelas utan publik.

Läs mer om vad som kommer att hända utanför arenan på hemsidan www.stoppamatchen.se

Pressgrannar

Haaretz 18/2
”Säg nej till Lieberman”
Amerikanska judar till partierna Kadima och Likud
USA-rapport från Haaretz korrespondent Natasha Mozqovaya.
Två professorer i Massachusetts, Dennis Gaitsgory, matematiker från Harvard, och MIT professor Josh Tenenbaum riktar en uppmaning till Kadima och Likud med titeln ”Ingen regering med Lieberman”.
”Som Israels vänner och understödjare av israelisk demokrati säger vi: gör det inte!”
”Genom sitt politiska program och sin retorik hotar herr Lieberman det israeliska samhället med rashatets, demagogins och ultranationalismens mörker.”
”Vi minns bara alltför väl hur demokratier under det 20:e seklet togs över av antidemokratiska ledare som kommit till makten genom val.”
”Att ge herr Lieberman ett regeringsuppdrag skulle undergräva Israels grundvalar som demokratisk stat. Israel skulle förlora sin legitimitet i världens ögon. Till och med Israels vänner skulle finna det svårt – eller rentav omöjligt – att identifiera sig med och stöda en sådan stat.”
Den California-baserade ”Jewish Voice for Peace” uppmanar president Obama att förmå Israel att upphöra med blockaden av Gaza och inleda en dialog med Hamas.
”Pressa dem att upphöra med blockaden av Gaza så att människorna där kan få mat, medicin, drivmedel och annat nödvändigt.”
”Tala med alla, också med Hamas. Israels bortgångne utrikesminister Abba Eban sa: Man skapar fred genom att tala med sina fiender. Det är fortfarande sant. En majoritet av Amerikas judar stöder förhandlingar också med Israels ”värsta fiender”.

Haaretz 19/2
Alltid på äggets sida
Den japanske författaren Haruki Murakami erhöll Israels förnämsta litterära pris. I sitt tacktal sa han att många uppmanat honom att bojkotta priset, men att han valt att resa till Israel och ta emot det. Dock ville han framföra en personlig åsikt:
”I valet mellan en hög stark mur och ett ägg som kastas mot den kommer jag alltid att stå på äggets sida.”
(Översatt av Gunnar Stensson)

Från sjukbädden av Lucifer

Här i spalten är vi aldrig främmande för att hjälpa och ge goda råd utifrån våra egna erfarenheter. Den här gången vänder vi oss till alla hypokondriker samt till alla dem som med anledningen av årstiden m.m. är utsatta för en svår förkylning.
Vad det då gäller är att inte snyta sig på traditionellt sätt, dvs med bägge näsborrarna samtidigt. Då är det nämligen så att en kraftig fräsning tvingar upp snoret i de bakre små håligheterna, bihålorna, som finns i innanför näsan. Nu har dr Hendley vid Virginiauniversitetet kunnat påvis att när man snyter sig med kraft så skickas bakterier och virus upp i sinushåligheterna med en kraft som är likvärdig med det diastoliska blodtrycket. Det är visserligen inte fullt belagt att det leder till sinuit, bihåleinflammation, men bra kan det ju inte vara. Att hosta och nysa ger däremot inte upphov till liknande problem
Det rätta sättet att snyta sig, meddelas det, är att ta en näsborre i taget och därutöver använda sig av näsdroppar.

Volvo nästa! av Gunnar Sandin, fordonsanalytiker

OK, då väntar vi på Volvo. För med rådande utsikter för världsekonomin kommer naturligtvis både Volvo och dess ägare Ford att drabbas av fortsatt sjunkande försäljning och stigande skuldsättning även de. För Volvos del förvärras problemen av Saabs fall eftersom ett antal viktiga underleverantörer får svårt att klara bortfallet av den ena huvudkunden. En stor del av ”fordonsklustret” är alltså i gungning.
Volvo försöker naturligtvis hålla hakan och skenet uppe, talar i en annons om nollutsläpp år 2020. Det tror vi gärna på eftersom det inte kommer att tillverkas några Volvo då. Däremot kommer de törstiga bilar som än så länge tillverkas i Torslanda och Gent att släppa ut koldioxid och diverse annat långt in på 2020-talet.
Vad Saab beträffar är Veckobladets fordonsanalytiker ense med sina kolleger på Dagens Industri, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och andra tidningar om att det är kört. Vi får för alla inblandades skull hoppas att avvecklingen blir så snabb som möjligt.
Nu kommer kören att förstärkas av förståsigpåare som kritiserar Saabs och Volvos ledningar för att de inte satsade på små och elektriska bilar. Men när det gäller storleken har förre Metallordföranden Göran Johnson rätt: de svenska tillverkarna hade inte haft en chans på den småbilsmarknad som de lämnade senast på 1970-talet. Där krävs det mycket stora serier för lönsamhet. Nej, premiumsegmentet var rätt inriktning, och där tänker Volvo ligga kvar enligt annonsen ovan. Genom påtryckningar på flera decenniers regeringar, framför allt socialdemokratiska, skapades förmåner för just den klass som Saab & Volvo befann sej i. Därmed körde också många vanliga svenska löntagare dyrare och törstigare bilar än de egentligen hade råd till.
Vad elbilar beträffar tycks en norsk firma i branschen just ha gått omkull. Fler fiaskon är att vänta. Det är inte särskilt många som är så ideella att de är beredda att betala flera tiotusentals kronor extra för en bil med betydligt sämre prestanda (utom när det gäller acceleration i det lägre fartregistret), som man inte kan köra på skidsemester med och som har ett högst osäkert andrahandsvärde. Vi såg hur snabbt luften gick ur etanolen. För elens del blir det kanske mer av pyspunka, men någon större framtid har inte det drivmedlet på halvlång sikt, och det hade därför inte vara någon räddning för Saab & Volvo.
Sex av sju riksdagspartier är i praktiken ense om att Saab är räddningslöst förlorat. Det sjunde, vars namn jag av barmhärtighet avstår från att nämna, säger sej tro på en ljus framtid med staten som ägare. Offentligt, demokratiskt, kollektivt ägande är en utmärkt idé men det bör riktas mot framtids-, inte mot forntidsbranscher.

Klostergårdens fritidsgård – Bygg nu! av Gunnar Stensson

Vi var på stadsbyggnadskontoret 10/2. Samråd om planen för Klostergårdens fritidsgård. Där fanns representanter för Studenternas folkdanslag, Fritidsgården, Klostergårdens byalag, Klostergårdsskolan. Och några till.
Ett fint tvåvåningshus. Bibliotek, samlingssal, dansgolv, scen, föreningslokaler. Huset kompletterar Klostergårdens piazza. På nordsidan ligger kyrkan, i öster Helgeandsgården och i söder centrum. I väster ska den nya fritidsgården byggas. Husen runt torget i rött tegel liksom piazzans stenläggning. Ett varmt, skyddat torg. Äntligen blir Klostergårdens centrum färdigbyggt.
Vi som satt i stadsbyggnadskontorets konferensrum hade väntat länge. Många år. Alla var nöjda, utom dansarna. De ville ha lite större yta att dansa på. När vi gick hem snöade det. Vi skrattade.
En vecka senare. Morgonsol, klar himmel, kyla. Reflexer i 10 000 fönster. Slår upp tidningen. Vad är detta? Tjänstemannaförslag: ”Klostergårdens fritidsgård skjuts upp till 2013”.
Ett dumt förslag! Fritidsgården behövs mer än nånsin! Att betala hyra för den barack som nu används är att kasta pengarna i sjön. Kontraktet går ut i år. Att teckna ett nytt kommer inte i fråga!
Dessutom: arbetslösheten ökar. Investera för jobbens skull! Kostnaderna sjunker. Utnyttja läget!
Ett par timmar senare, i centrum för att köpa mjölk och bröd. ”Har du hört på maken?” ”Vad var det jag sa?” ”Vi måste göra nåt!” Andedräkten står som rök ur munnarna på sportlediga ungdomar och stavgångande pensionärer. ”Namninsamling!” ”Demonstration!”
Beslutet att skjuta upp bygget är inte taget än! Det är nu vi måste agera! Det handlar om löften. Det handlar om demokrati. Klostergårdens fritidsgård! Nu!
Gunnar Stensson

Klostergårdens byalags årsmöte äger rum måndagen den 23 februari klockan 19 i Kultur och Fritids lokal i Klostergårdens centrum.
Alla välkomna.

Jag är faktiskt rädd av Lars-Anders Jönsson

I världen råder nu en alltmer påtaglig nedgång i produktion och sysselsättning. När krisen först framträdde fanns man benämningen finansiell kris och så har det förblivit även om man nu också börjar tala om lågkonjunktur.
För vänstern ligger skulden i USA och framförallt Busch idiotförklarade politik. Detta synsätt är för mig alltför förenklat eller helt enkelt fel. Visst har fel gjorts i USA men det grundläggande är ju ändå att vårt ekonomiska system, det kapitalistiska systemet, i sig är instabilt och dessutom eventuellt alltid med jämna mellanrum hamnar i en nedgång där människor förlorar sina jobb och fabriker stängs ner.
Nu söker världens ledare komma ur krisen genom att skapa stabilitet i den finansiella sektorn.
I det fall krisen är finansiell skulle denna medicin ge resultat. Jag betvivlar dock att så blir fallet. Hur djup eller långvarig krisen blir vet ingen. Vi kan dock konstatera att vi i på många fabriker upplever att tvärstopp som aldrig förr upplevts. I Lund kommer inför sommaren många att ställas utan arbete. När fabrikerna stänger försvinner pengar från det offentliga och från affärerna. Verksamheter krymper och butiker får slå igen.
Jag var på ett möte med vänstern där ämnet var den finansiella krisen. Det var trevligt att träffas men det fanns ingen politik som kunde övertyga mig. Det fanns inget att tro på.
På min arbetsplats skämtar man bort problemen. Vi är ju så vana vid hög konsumtion. Inte kan detta gå åt helvete. Men det är detta jag är rädd för. Visst kan tycka illa om bilindustrin men så länge vi inte har något att sätta i stället mer än en destruktiv arbetslöshet finns det inget att fira med Saabs konkurs. Det blir de svagaste som får betala, som alltid.
Vi har knappt sett mer än början.

Biståndet till Gazas barn tryggat av Gunnar Stensson

För två veckor sedan inleddes i Malmö en rättegång mot stiftelsen al-Aqsa spannmål (se Veckobladet 3, 09). Stiftelsen bistår föräldralösa palestinska barn i Gaza. Den anklagades för att stödja terrorism. Åklagaren Agnetha Hilding Qvarnström byggde terroråtalet på israeliska och amerikanska dokument.
Tisdagen 17/2 frikändes stiftelsen och dess ordförande Khalid al-Yousef . Domstolen underkände åklagarens bevis. ”Mycket lågt bevisvärde.” ”Kan man döma på tidningsartiklar, inslag från tv och utdrag ur böcker?” frågade rättens ordförande.
En seger för rättvisa och humanitet. Insamlingen av pengar till de föräldralösa i Gaza kan fortsätta. Tidigare domar i liknande ärenden tyder på att domen kanske hade blivit en annan om George Bush fortfarande hade varit amerikansk president.
SÄPO har spionerat på al Aqsa spannmål i flera år och den officiella förundersökningen har pågått sedan 2006. På vems uppdrag? Till vems nytta?
Men Mats Skogkär, Sydsvenskan, fortsätter att företräda staten Israel. Han skriver i en kommentar: ”Ansvaret att sörja för Gazabornas välfärd borde rimligen i första hand vila på Hamas.” Den totala förödelse av också all ekonomisk verksamhet som Israels terrorbombningar orsakat förbigår han med tystnad.
Mats Skogkär påstår att Palestinska myndigheten betalar lön till Hamas säkerhetsstyrkor och därmed stöder terrorism. Som källa anger han Jerusalem Center for Public Affairs. En partsinlaga. Dess trovärdighet är minst lika låg som åklagarens källor i al Aqsa-rättegången. Slutklämmen i hans ledarstick lyder: ”Stöd till terroristgrupper borde vara olagligt. Oavsett givare.”
Än lever Bush. Än pågår war on terror. Åtminstone på Sydsvenskans opinionssidor.

Kommunledningen använde miljöanslaget för att subventionerna idrottsförenings bilinköp av Ulf Nymark

Är bilinköp miljöarbete? Är uppmuntran att köra bil Agenda 21-verksamhet? Är bilkörning rentav bra för miljön? De flesta skulle nog besvara dessa frågor nekande, även om det gäller bilar som går under den starkt skönmålande beteckningen miljöbilar. Men ledamöterna i Kommunstyrelsens arbetsutskott i Lund tycks vara beredda att svara ja på frågorna. Ty enligt kommunledningen tycks bilkörning vara väl värt att satsa kommunala miljöpengar på.
I mars i förra året beslutade nämligen Kommunstyrelsens arbetsutskott att ur det kommunala miljöanslaget skänka 20 000:- för att Lundaloppet skulle kunna köpa in en bil som pris i tävlingen. Ärendet hade efter en förfrågan från Lundaloppet, först varit uppe i Miljö- och hälsoutskottet, som normalt fördelar pengar ur miljöanslaget. Men Miljö- och hälsoutskott ville inte själv fatta beslut utan skickade ärendet vidare till Kommunstyrelsen.
De regler som gällde vid tidpunkten för beslutet är tämligen entydiga. Miljöanslaget ska, vilket namnet faktiskt indikerar, användas till miljöarbete och Agenda 21-arbete. Enligt samma regler kan enbart en nämnd eller en delegation inom den kommunala verksamheten få bidrag ur miljöanslaget.
Mycket talar alltså för att Kommunstyrelsens arbetsutskott inte följt de regler som gällde för miljöanslaget.
I dag landar därför i Kommunrevisionens brevlåda en skrivelse från Demokratisk Vänster. Vi ber där Kommunrevisionen granska detta ärende och vi vill bland annat få följande frågor besvarade av revisionen:
1. Är beslutet att ge pengar till bilinköp i överensstämmelse med syftet med miljöanslaget, dvs är stimulans till bilkörning Agenda 21-arbete (eller annat miljöarbete) och därmed förenligt med reglerna för miljöanslaget?
2. Är det förenligt med de regler som gällde att bevilja anslag till en idrottstävling? Dvs kan ”Lundaloppet” (som var mottagare av anslaget) anses vara en kommunal nämnd eller delegation?
3. Vilken miljönytta fick skattebetalarna ut av bilsubventionen?
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Antisemitism-stämpeln av Gunnar Stensson

Sionisterna skadade allvarligt Olof Palmes förtroende som fredsförhandlare i början av 1980-talet genom att stämpla honom som antisemit. Det berättades i förra numret av VB. För en vecka sedan försökte man för n-te gången upprepa manövern.
Den här gången gällde det Lars Ohly. En hörnartikel publicerades i Sydsvenskan. Tonfallet var högljutt och insinuant, ”bevisningen” svag. Lars Ohly hade rekommenderat en blogg. Den stod i en av hans partikamraters namn. Israels ockupation av Palestina och kriget i Gaza debatterades i bloggen. Somliga skribenter hade använt uttryck som tolkades som antisemitiska. Fram med stämpel bara! Lars Ohly är antisemit. Sydsvenskan underströk slutsatsen genom att illustrera artikeln med ett stort porträtt.
Bloggar är jag inte förtjust i. Vem har tid att läsa pladder? Många inlägg är förkastliga. Dock ansvarar skribenterna själva för vad de skriver. Lars Ohly kan inte göras ansvarig för vad en tredje person skriver i hans partikamrats blogg.
Men antisemitism-stämpeln funkar inte längre. Genom långvarigt och oansvarigt bruk har den förlorat sin trovärdighet. Därför valde flertalet tidningar att avstå från att publicera artikeln om Lars Ohly.
Men varför skrevs den? Förklaringen är enkel. Lars Ohly bedöms utgöra en fara för den sionistiska ideologin efter att ha framträtt som ledande Israel-kritiker i riksdagsdebatten härom veckan. Han är partiledare och möjlig ledamot i en vänsterregering under nästa mandatperiod. Därför ville man skada hans trovärdighet. Den sannolika följden är den motsatta, att hans ställning stärks.

Mobboffer
Vice ordföranden för S-kvinnorna i Skåne, Ingalill Bjartén, lyckades sionisterna däremot mobba bort. Hon är relativt okänd. Hon är kvinna. Som boende i Staffanstorp, en liten ort där alla känner alla, är hon mer utsatt än Lars Ohly.
Tror någon att hon är antisemit? Icke! Men genom att angripa henne riktade man ett indirekt angrepp mot socialdemokraterna.
Hon kritiserade Israel för att föra en apartheidpolitik och ville stoppa Davis Cup-matchen. Dessutom jämförde hon Israels angrepp på Gaza med de tyska nazisternas angrepp på det judiska ghettot i Warszawa den 19 april 1943. Det finns likheter. I båda fallen var försvararna instängda i ett litet område. I båda fallen varade striderna en knapp månad. I båda fallen kämpade försvararna mot en enorm övermakt.
Men skillnaden är stor. I Gaza överlevde de som överlevt bombningen och beskjutningen. De drabbades bara av ekonomisk blockad. I Warszawa avrättades motståndskämparna och de överlevande civila fördes till utrotningsläger.
Ingalill Bjertén är säkert medveten om den skillnaden. Men hon ville dra uppmärksamheten till likheterna.

Unisont rödgrönt nej – men borgerligt ja – till biltillvänd butiksetablering i sydvästra Lund av Ulf Nymark

Vid onsdagens sammanträde i Tekniska nämnden fanns på dagordningen att yttra sig över förslag till detaljplan för etableringen av en billtillvänd butik (Lidl) på odlingslotterna i korsningen Ringvägen/Åkerlund och Rausings väg. Tjänstemannaförslaget gick ut på att nämnden skulle säja ja till etableringen. De gjorde också den borgerliga majoriteten. Men först hade ett förslag, som Demokratisk Vänster (som för kvällen hade röst- och yrkanderätt) lagt fram, röstats ner av borgarna. DV:s förslag fick stöd från S och V (Mp var inte närvarande.)

Borgarna följer inte kommunens egen handelspolicy
De rödgrönas nedröstade förslag till yttrande återges här i sin helhet:
”I Handelspolicy för Lund, antagen av Kommunfullmäktige 27.10 2005, slås fast att ”stadsdelscentras långsiktiga utvecklingsmöjligheter ska säkerställas. Dagligvaruhandel och service ska vara huvudkomponenter i varje stadsdelscentra”. I handelspolicyn anges också ett antal stadsdelscentra som ska prioriteras beträffande handel och service. Bland dessa anges bland annat att Klostergårdens centrum och Karhögs torg ska prioriteras som stadsdelscentra.
I planprogrammet för del av Väster 7:1 i Lund skriver Byggnadsnämnden, att ”en viktig förutsättning för lokaliseringen är att butiken är en stadsdelsbutik, med ett lokalt upptagningsområde.”

Bilburna kunder
Tekniska nämnden konstaterar att föreslagen butiksetablering inte uppfyller denna förutsättning. Den planerade butiken är inte en stadsdelsbutik. Upptagningsområdet är i praktiken en stor del av staden Lund. Etableringen i föreslaget läge är heller inte ägnad att stärka de i handelspolicyn prioriterade stadsdelscentra. Den föreslagna butiksetableringen kommer att i första hand vända sig till bilburna kunder, vilket också konstateras i planhandlingen. Butiksläget är omgivet av barriärer, dels i form av Ringvägens 18 000 motorfordon per dygn och dels Södra stambanan.

Usel kollektivtrafik, inga gång- och cykelvägar
Nämnden konstaterar också att kollektivtrafiken till butiken inom överskådlig tid kommer att vara undermålig. Likaså saknas ett fungerande, högklassigt gång- och cykeltrafiknät i dagsläget. Inte heller finns några konkreta planer på ett sådant. Byggandet av GC-banor längs Ringvägen skulle förbättra situationen för GC-trafikanter, men Ringvägens barriäreffekter för oskyddade trafikanter kommer att kvarstå, såvida inte Ringvägen byggs om till en stadsgata. En sådan ombyggnad förändrar dock inte det i förhållande till stadsdelscentra perifera läget.

Motverkar uppsatta mål
Sammanfattningsvis konstaterar därför nämnden att en etablering av en biltillvänd butik i detta läge kommer att öka biltrafiken och därmed späda på bilismens negativa klimat- och miljöpåverkan. Att butiken främst kommer att attrahera bilberoende kunder understryks av frånvaron av högvärdig kollektivtrafikförsörjning och en obefintlig planering för gång- och cykeltrafikens framkomlighet och säkerhet. Butiksetablering i föreslaget läge motverkar - i stället för att främja – de målsättningar och prioriteringar som beslutats av fullmäktige i Handelspolicyn.”
Med utgångspunkt i detta ville alltså de rödgröna att Tekniska nämnden skulle avstyrka förslaget till detaljplan. Men så blev det inte. Borgarna välkomnar, som praktiskt taget alltid, ökad biltrafik och utarmning av handeln i stadsdelscentra.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Fabricerade uppgifter om Israel eller fakta? av Lars-Anders Jönsson

”Men det gäller att ha urskiljning både när man läser Sydsvenskan och när man använder Internet. Det mesta i Internet är desinformation. Meningsfulla fakta hittar man i den ledande israeliska tidningen Haaretz och nyhetsbyrån al Jazeera”. Skriver Gunnar Stensson som svar när jag ber honom visa på vad för källa han använder till påståendet i VB nr 3;
”Israels försök att skjuta barnen som brändes till döds i vit fosfor åt sidan med Förintelsen som argument inger världsopinionen vämjelse.”
Nu tycker jag mig ändå ha en viss förmåga att urskilja. När jag läste historia var källkritiken en viktig del. Det gällde att söka kunskap om den som förde fram uppgifterna/nyheten.
Vad betydde uppgifterna för honom? Vilket var hans perspektiv? Hur objektiva är Stenssons källor?
Anledningen till mitt första inlägg var att jag misstänkte att Stenssons uppgifter på nättidningen VB är desinformation. Stenssons hänvisning till en artikel ”On the wrong side of history” ger inget stöd för Gunnar Stenssons påståenden. Jag har sökt upp och läst flera artiklar på nätet under denna rubrik men inte funnit något som visar på att Israel använt förintelsen som argument. Tills Stensson kan visa motsatsen är min uppfattning att denne använder fabricerade uppgifter, eller desinformation.
Sedan tycks såväl Stensson och Henningson medvetet underskatta eller misstolka det jag skrev med anledning av citatet från Jesaja. För det första Stensson så vet jag naturligtvis att Jesaja är en del i gamla testamentet. Henningson skriver att jag läser/uppfattar Jesaja som antisemit. Så är naturligtvis inte fallet. Det jag vänder mig mot är att citatet från Jesaja i VB används på detta speciella sätt, på samma sätt och med kanske med samma syfte som antijudiska krafter gjort i historien. Att övertyga läsarna att judarna är dåliga människor, att göra dem till Kristusmördare. ”Ni har blod på händerna. Tvätta er, rena er! Låt mig slippa ser era illdåd, Sluta att göra det onda.
Rekommenderad läsning: ”Judehatets Svarta bok” utgiven på Albert Bonniers förlag.

Krigsförbrytartribunalen i Phnom Penh av Gunnar Stensson

I januari 1978 utbröt öppna strider mellan Vietnam och Demokratiska Kampuchea. Situationen hade länge varit spänd. Kampuchea hade gjort flera raider över gränsen. När nyheten om striderna rapporterades befann jag mig i Stockholm som ombud för Lund i VPK:s kongress. Jag tror det var kongressens sista dag. Platserna var glest besatta. Jag gick upp i talarstolen och yrkade att VPK skulle ställa sig bakom Vietnam. Till min förvåning fick jag inte kongressen med mig. Flera talare förnekade folkmorden och försvarade Kambodjas territoriella integritet.
Ett år senare, vid nyår 1979, genomförde Vietnam en slutoffensiv, störtade Pol Pot, befriade kambodjanerna från de röda khmererna och gav världen insyn i folkmordet och tortyren. Jag var glad. Äntligen var skräckregimen i Kambodja störtad.
Men det skulle dröja 30 år innan mördarna ställdes till svars.

Kunskapen om folkmordet spreds från Socionomhuset i Klostergården.
För min del hade saken varit helt klar långt innan VPK-kongressen ägde rum. Lunds FNL-grupp hade full kännedom om vad som pågick i Demokratiska Kampuchea. Lundagruppen hade nämligen av DFFG fått uppdraget att redigera telex från Vietnams nyhetsbyrå. Vi stencilerade en tidskrift som kallades ”Telex från Vietnam”, senare ”Telex från Indokina”. Den sändes ut till cirka 125 FNL-grupper varannan månad. Där publicerades flera initierade dokument om skräckregimen som då ännu var relativt okänd.
DFFG:s styrelse var kritisk mot Vietnam och hyllade Pol Pot. Den ogillade de dokument som kritiskt beskrev utvecklingen i Demokratiska Kampuchea. Styrelsen beslöt därför att lägga ner ”Telex”.
Lunds FNL-grupp genomförde då en kupp och tog över tidskriften. Vi fortsatte att redigera och distribuera den eftersom vi hade tillgång till adressregistret. I det s.k. Socionom-huset i Klostergården fanns en verkstad med ett antal stencilapparater där vi tryckte och häftade den. Det blev naturligtvis ett stort internt bråk i FNL-rörelsen. Det ledde bland annat till att Lunds FNL-grupp aktivt samlade in material från och om Demokratiska Kampuchea för att stärka våra argument.
En hel del avslöjanden publicerades så småningom också i svenska tidningar, men eftersom uppgifterna härrörde från amerikanska nyhetsbyråer avfärdades de av Jan Myrdal m fl som USA-propaganda.

Debatten om Vietnam och Demokratiska Kampuchea
Delegaterna på VPK:s partikongress 1978 kände alltså inte till folkmordet. De var snarare indignerade över den vietnamesiska inmarschen. Som Håkan Arvidsson berättar i ”Vi som visste allt” trodde man på dogmen att krig mellan socialistiska stater inte var möjligt. Den dogmen hade jag alltid uppfattat den som demagogiskt munväder och betvivlat att någon tog den på allvar.
Efter störtandet av Pol Pot-regimen var det meningen att jag skulle debattera med Jan Myrdal i AF, men Jan Myrdal hoppade av i sista stund. Debatten skulle gälla den vietnamesiska ockupationen och Pol Pots folkmord. Jan Myrdal ersattes efter någon vecka av Joachim Israel och debatten flyttades till en sal i kvarteret Sankt Gertrud i Malmö. Den ägde rum den 28 februari 1979. Joachim Israel fördömde invasionen och jag fördömde folkmordet. Publiken som företrädesvis bestod av SKP-are var kompakt emot mig. Jag minns hur jag gick till lundabussen efteråt. Det var en mycket kall kväll med snö på trottoarerna.
Det skulle visa sig att både USA och Kina stödde Pol Pot. Han etablerade en bas vid gränsen mot Thailand. Därifrån utförde de röda khmererna terrorraider. FN fördömde Vietnams ockupation och erkände de röda khmererna som Kambodjas legitima regering ända fram till slutet av 1980-talet. Folkmördarna kunde i lugn och ro delta i FN-arbetet. Under hela denna tid var det omöjligt att ta upp folkmordet på minst 1,7 miljoner kambodjaner i FN.

Folkmord kan inte döljas
I Lund grundade vi 1976 föreningen Vietnam-solidaritet som var verksam till slutet av 1980-talet. Då var Pol Pot borta. Frågan om folkmordet försvann från dagordningen.
Komplikationerna var även i fortsättningen många. Bland annat ingick många före detta röda khmerer i den Vietnam-stödda regim som etablerades i Kambodja ungefär på samma sätt som många gamla nazister ingick i den västtyska administrationen. Men det går inte att dölja folkmord i längden
Men nu är det dags. Klockan 9 tisdagen den17/2 inleddes krigsförbrytartribunalen i Phnom Penh. Alla media beskriver den.
Det talas dock tyst om att USA och Kina stödde Pol Pot och under många år förhalade processen.

Kulturtips

3 MA, magisk musik från Mali, Madagaskar & Marocko.
På Inkonst 17 februari.

Läs mer

Augusta en social thriller fylld av maktkamp, manipulation och svart humor…
På Teater 23 den 14 februari - 27 mars
Läs mer

Finanskris KRASCH BOOM BANG! Teaterhögskolan i samarbete med Västrahamnteatern.
På Västrahamnteatern 12 - 20 februari.
Läs mer

Lasse Tennander

Picknickkonsert på Victoria 13-14 februari
Läs mer

Opening Night
Belgiskt danskollektiv med rötterna i Slovakien bjuder på poetisk och humoristisk dansföreställning.
På Palladium 17 februari.
Läs mer

Rikard III en dag på Towern
På Lunds Stadsteater 16 februari kl 19.

Läs mer

Pressgrannar I: Valkommentar i Haaretz 12/2

Gideon Levy / Legitimerar sionismen varje våldshandling och orättvisa?

Vänstern i Israel dog 2000. Bödeln det året var också dödgrävaren 2009: försvarsminister Ehud Barak.
Libanon, Gaza, de dödade barnen, klusterbomberna, den vita fosforn, och alla ockupationens grymheter – inget av allt detta drev den likgiltiga, fega vänstern ut på gatorna.
Vad är sionismen idag? Ett arkaiskt, urmodigt koncept fött i en annan verklighet. Sionismen måste ut ur garderoben.
Det är tillåtet att inte vara sionist i den bemärkelse begreppet har idag. Det är tillåtet att tro på judarnas rätt till en stat och ändå angripa den sionism som ägnar sig åt ockupation. Det är tillåtet att mena att händelserna 1948 borde upp på agendan, att be om ursäkt för orättvisan och handla för att rehabilitera offren. Det är tillåtet att opponera mot ett onödigt krig från första dagen. Det är tillåtet att anse att Israels araber förtjänar samma rättigheter – kulturellt, socialt och nationellt – som judarna. Det är tillåtet att ifrågasätta Israels försvarsstyrkor som ockupationsarmé, och det är till och med tillåtet att vilja tala med Hamas.
(Översättning Gunnar Stensson)

Pressgrannar II: Heja Sydsvenskan!

Bättre reportage än det om Guantanamo med Niklas Orrenius text och fotografen Ola Torkelssons bilder görs ingenstans i Sverige! Det publicerades i Sydsvenskans bilaga Söndag den 8 februari under huvudrubriken ”Tortyrens fängelse”. Förhoppningsvis kommer det också i bokform.
Olle Lönnaeus text och Thomas Löfqvists bilder i reportageserien om Gaza och det israeliska valet håller samma höga klass och är lika unika! Också reportageserien borde utges i form av en bok tillsammans med andra texter.
Någon måste ha beslutat, bekostat och skickat ut de båda expeditionerna. Utomordentligt!
För nyhetsjournalisternas skull måste man stå ut med Sydsvenskans förutsägbara opinionssidor.
Gunnar Stensson

Vänsterpartiet Lund fördömer staten Israels agerande

Vi fördömer Israels våld i Gaza. Vi fördömer ockupationen och blockaden av de palestinska områdena.
Vi förbehåller oss rätten att kritisera staten Israels agerande. Detta är inte antisemitism. Det är att bedöma staten Israels handlingar med samma moraliska måttstock som gäller för andra länder.
Vänsterpartiet Lund föreslår en kommunal bojkott av staten Israel. Inköp av israeliska varor är oförenligt med Lunds kommuns inköpspolicy, och därför bör kommunen omedelbart upphöra med detta.
Uttalande av v-Lunds årsmöte 2009

Sedvanliga årsmötesförhandlingar av Gunnar Sandin

”Det var mycket känslor, hätska utbrott, svärord och en hel del bitterhet som ventilerades”, refererade Sydsvenskans Lundaredaktion från ett medlemsmöte i lördags. Det handlade visserligen om HSB men kunde ha gällt vänsterpartiets årsmöte. Kanske med undantag av svordomarna, men ordet ”röven” hördes tydligt.
Mötet samlade 21 deltagare vilket nästan var en halvering jämfört med förra året. Medlemsantalet hade inte sjunkit med samma takt men en minskning var det, med cirka 10 procent till 113 betalande (eller avgiftsbefriade).
Avgående styrelsen beklagade enligt rutinen i sin verksamhetsberättelse att så få var aktiva, vilket bidrog till att årets verksamhetsplan inte hade uppfyllts till alla delar. Partiföreningens stolthet är som tidigare kommunalpolitiken som delvis för sitt eget liv. Bland de frånvarande på mötet märktes också några ledande kommunalpolitiker.
Det som väckte starka känslor var, också enligt rutinen, 2002 års händelser, väl bekanta för de allra flesta av VB:s läsare. Det blev dessutom en livlig debatt kring den rödgröna uppgörelsen om regeringssamverkan. Två motsatta förslag till uttalande i frågan lades fram, men till slut bordlades ärendet till ett kommande medlemsmöte.
Det ena förslaget innebar ett stöd till Anders Neergaards ställningstagande – se artikel i förra numret. Neergaard var själv frånvarande av familjeskäl men återkom nu till styrelsen som ersättare.
Ny ordförande efter Marta Santander som avsagt sej (men stannar i styrelsen) blev Daniel Stolt som fick något fler röster än den andra kandidaten, Nita Lorimer. Valberedningens föredragande (Rebecca Selberg) motiverade förordet för Stolt med att han genom sin ålder kunde hjälpa till att minska den påtagliga åldersklyftan mot Ung vänster och studentföreningen. Valberedningen nådde dock inte ända fram för deras kandidat till en ordinarie styrelsepost Bo Nylander, 23, slogs i omröstningen ut av Sten Henriksson, 70.

Taktikens triumf av Sven-Hugo Mattsson

Jag trodde att Centern, när man låste in sig i förra veckan, skulle komma ut och säga att man stod fast vi den linje Maud Olofsson redogjorde för, för bara några veckor sen. Centerns motstånd under alla år gjorde att jag inte trodde att de skulle svänga 180 grader. Ok jag har väl hört att det funnits positiva röster för kärnkraft, men trodde inte de var så starka. Jag konstaterar att protesterna inom C, efter beslutet, varit svaga. Jag frågar mig också varför man, borgerligheten, inte begärde folkomröstning. Enligt opinionsmätningar hade man säkert vunnit en sådan. Då hade man ju haft grönt ljus att bygga nya verk. Varför i all världen svänger ett parti som varit mot i årtionden i ett läge när den flödande energin är på gång.
Så här en vecka senare tycker jag mig se en taktisk triumf. Borgerligheten, kanske utom folkpartiet, inser att det inte kommer att byggas fler verk. Men så ser man att opinionen är kraftigt för. Man enas i en fråga där inget i praktiken ändras, man visar dådkraft, man går opinionen till mötes, man ser till att industrin får hela ansvaret och betonar att satsning skall ske på den flödande energin, det vill säga det som redan sker.
Jag tror moderaterna, Reinfeldt, är trött på industrins tjat om att bygga nytt och vill ha svar på om de menar allvar. Maud Olofsson och Göran Hägglund vill ha kvar makt och varför då inte ändra sig i en fråga som ändå inte betyder något. Göran Hägglund har ju ändrat sig förr.
Jag noterar också att de företag som satsar på flödande energi knappast har protesterat. De ser helt enkelt kärnkraften som lite nattståndet, inte som en konkurrent.
Alliansen har gjort det igen. Det finns mycket att säga om alliansen, men taktiska är de. Alliansen i sig, moderaterna som det nya arbetarpartiet, kärnkraften nu. Jag tror att Alliansen snart är ikapp de rödgröna, som upplevs som splittrade, i opinionsmätningar. Så lägger Anders Borg snart fram en kraftig skattesänkning till pensionärerna. Så vinner alliansen valet. Fast jag hoppas att jag får fel.
Atomkraft nej tack!

Lund behöver en stadsteater med fast ensemble av Gunnar Stensson

Gunnar Sandin vill att Lund ska bygga en teater.
Bra! Under alla omständigheter bra! Större behov av en teater än av en femte frihet.
Men en teater behöver skådespelare, regissörer, scenarbetare osv. Och Lund behöver teaterfolket som ett tillskott till den inåtvända akademiska kulturen.
Vi saknar ett samlande forum för kulturen i Lund. En stadsteater. Det finns i Helsingborg och Malmö. Och tills nyligen i Landskrona. Det fanns som samhällsinstitution i det gamla Grekland.

Så är det. Så kan det bli
Vi har Sagohuset, Månteatern, Lilla Teatern, studentspexen, 500 och dessutom Riksteatern med dess stora mångskiftande repertoar. Räcker inte det?
Nej.
Ett exempel. För någon vecka sedan presenterade teaterföreningen i Lund ”Syskonbädd”, en pjäs av Stina Aronsson (viktig romanförfattare och experimenterande dramatiker under 1930-talet). Det gavs en föreställning. Cirka 120 personer såg den. Dagen efter var den för alltid borta, men Boel Gerell skrev en liten recension i Sydsvenskan. En kompetent text, men till vad nytta? Om någon blev intresserad så var ju pjäsen redan borta. Läsekretsen bestod i första hand av den lilla grupp som sett den.
Om en stadsteater i Lund satt upp ”Syskonbädd” hade vi först deltagit i diskussionen om pjäsvalet, sedan haft möjlighet att se kanske 14 föreställningar. Vi hade diskuterat föreställningen. Skådespelarna. Regin. Ensemblen skulle ha påverkats av publiken – och publiken av ensemblen.
Nästa pjäsval, pjäs, föreställning skulle till en del bli en produkt av denna ömsesidiga påverkan. Flera tusen skulle ha sett den och alla skulle ha känt till den.

Ett nav för Lunds kulturliv.
En stadsteater skulle bli det centrala navet i Lunds kulturliv. Dess repertoar, dess estetiska inriktning skulle bli en angelägenhet för hela Lund.
Ett par exempel. 1967 deltog vi, Karin och jag, i kampanjen för Norrbottensteatern som skulle byggas i Luleå och få sin ensemble. Vi framförde en kabaré om Vietnam med musik av Beetles och Bob Dylan. Norrbottensteatern blev ett nav för en hel provins, estetiskt och politiskt. Proteaterns NJA, pjäsen om stålverket, gav en flygande start.
Jag minns väl Staffan Valdemar Holms tid som teaterchef i Malmö. Hans genomförda konstnärliga linje var inte populär. Men den skapade intensiv debatt. Fria grupper, författare och konstnärer profilerade sig i förhållande till den. För och emot. Jag minns tillfällen då lärare satt och skrek åt varandra i lärarrummet på Heleneholmsskolan där teaterintresset är
stort. Själv var jag flera gånger mycket kritisk. Men det var värdefullt.

Den lundensiska spretigheten
Skulle inte en stadsteater konkurrera ut det nuvarande trots alla reservationer rika teaterlivet i Lund?
Icke!
Tvärtom skulle teaterlivet vitaliseras. Ett berikande utbyte skulle ske. Stadsteatern skulle behöva Lunds utfattiga teaterarbetare i många sammanhang, i föreställningar och bakom scenen. Skådespelare från stadsteatern skulle få tillfälle att spela med i uppsättningar på Månteatern och Sagohuset. Idéer skulle spridas. Kvalitén skulle höjas.
De estetiska programmen i Lunds gymnasieskolor skulle berikas. Skådespelare och regissörer skulle ge lektioner. Kanske medverka i skolornas uppsättningar. Hundratals elever skulle se stadsteaterns föreställningar och diskutera dem.
Någon gång skulle fullmäktige eller partier i fullmäktige chockeras. Det skulle vitalisera också den politiska debatten.
En stadsteater skulle också innebära en utmaning för den lokala pressen som skulle bevaka hela processen från pjäsval till färdig föreställning och efterdebatt. Lund skulle få kultursidor. Hittills har vi mest ägnat oss åt gräl om Lunds Konsthall. Inget fel i det, men debatten behöver vidgas och professionaliseras.

Dyrt, men andra kommuner har råd
Skulle det inte bli dyrt?
Jovisst!
Att bygga en teater är dyrt. Att avlöna en fast ensemble är dyrt. Men andra städer av Lunds storlek har råd.
Jag skäms ofta när jag jämför Lund med Malmös stora utbud av teater, musik, dans. Ändå har Malmö kommun flera stora konkurrerande behov. Trots det satsar staden på kultur. Och jag är övertygad om att den tjänar på det.
Jag påstår inte att Lund är kulturfattigt. Men kulturen är spretig, i hög grad knuten till universitetets nomadiserande tusenden. Vi har fina konstmuséer. Vi har gallerister. Vi har ett utomordentligt stadsbibliotek med filialer. Kulturföreningarna har ett rikt utbud, men också det är spretigt. Akademiskt. Författare och poeter presenterar och diskuterar sina verk i olika fora. Ofta på ett halvt privat sätt. Ofta inför mindre och isolerade grupper. En stadsteater skulle kunna sammanföra dem. Teatern en magnet, andra kulturyttringar järnfilspån. Ett kulturmönster.
Teaterföreningens styrelse i Lund där jag av en tillfällighet kommit att ingå i utkanten jobbar intensivt med att distribuera Riksteaterns utbud. Det är där jag kommit att uppmärksamma problemen. Mycket går Lund förbi på grund av bristen på lokaler. Annat spelas och är av högsta kvalitet. Många talar fortfarande om monologpjäsen Doktor Glas.
Men Riksteaterns föreställningar träffar Lund bara i periferin. Resa hit, övernatta, spela, resa vidare. Även Riksteatern skulle vinna på en fast stadsteater i Lund, ett väl rustat teaterhus, kollegor. Ett sammanhang att anknyta till.
Först ett teaterhus! Sen ska vi nog fixa det andra!

Krisen — vems är skulden? av Erik Kågström

I en artikel i Veckobladet 090206 har Gunnar Stensson tagit upp vad han och jag har skrivit i tidningen om världsekonomin. Bland annat skriver han: ”Vi har kritiserat USA:s överkonsumtion och handelsunderskott. Vi har sagt att USA finansierar sin konsumtion genom att trycka nya sedlar”. – Det jag sagt i dessa sammanhang kan säkert ses som kritik men jag har nog inte varit tydlig med vad eller vilka en sådan kritik bör riktas mot. Skall man verkligen klandra det amerikanska folket för att de levt över sina tillgångar när det är deras konsumtion, genom den efterfrågan den skapat, som hållit igång världsekonomin under de senaste decennierna?

Under de senaste trettio åren har de åttio procent av det amerikanska folket som befinner sig på den nedre delen av inkomststegen, inte sett till någon nämnvärd ökning av reallönerna. Den måttliga inkomstökning som hushållen ändå fått beror på att man arbetat flera timmar och att fler medlemmar i hushållen ingår i arbetskraften. Framför allt har fler kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden. Lönerna har stagnerat trots att produktivitetsökningen i den amerikanska industrin inte varit sämre än i den europeiska. De värden som skapats av den ökade produktiviteten har i USA nästan uteslutande hamnat hos en enda procent av befolkningen, de redan superrika. Den fattigare majoriteten har överlag arbetat hårt, i genomsnitt mer än 2000 timmar om året jämfört med 1600-1800 timmar i EU-15. De har sällan mer än två veckors semester och ofta ingen betald semester alls. Man kan nog säga att dessa amerikaner genom sitt arbete gjort sig förtjänta av den konsumtionsökning som de i avsaknad av inkomstökning lockats, tvingats eller nödgats finansiera med skuldsättning.

Orsaken till att USA och världen nu befinner sig i en ekonomisk kris skall sökas på annat håll, nämligen hos de politiker som accepterat och stött att den nyliberala ekonomiska politiken tillåtits dominera världen sedan slutet av 1970-talet. På global nivå ligger ansvaret främst hos Ronald Reagan, Margaret Thatcher och deras medarbetare. I Sverige var det trion Åsbrink, Feldt och Dennis som genom att avreglera valutarörelserna lade grunden till nyliberalismen i vårt land och därmed berövade våra regeringar möjligheten att föra en solidarisk fördelningspolitik.

Den nuvarande ekonomiska krisen är en logisk följd av att globaliseringen medfört en drastisk omfördelning av inkomster och förmögenheter från botten till toppen. Den ökade ekonomiska ojämlikheten har medfört minskad global efterfrågan på varor och tjänster. Därför har det uppstått brist på lönsamma investeringsprojekt. Det har medfört att privatpersoner och företag i ökande omfattning placerat sina vinstmedel i finanssektorn eller i amerikanska statspapper. Det uppges att USA lånar upp nittio procent av världens sparande. Även om det trycks nya dollarsedlar har förmodligen försäljningen av amerikanska statspapper blivit det huvudsakliga sättet för finansiering av USA:s skulder. Nu hoppas nog president Obama att de rikaste av hans landsmän tömmer sina spargrisar och köper de ”krisobligationer” med vars hjälp han hoppas kunna vända ekonomin uppåt.

Förnekelsen av Gunnar Stensson

Den amerikanska armén använde fosforbomber i den irakiska staden Falluja. De visade sig vara ytterst effektiva både fysiskt och psykiskt.
Den israeliska armén beslöt därför att använda fosforgranater i Gaza. Det skulle hemlighållas. Man trodde sig ha kontroll över nyhetsförmedlingen genom att utestänga media.
När läkarna i sjukhuset i Gaza i sina mobiltelefoner rapporterade om ett stort antal brännskadade och döda barn förnekade man deras uppgifter. I stället försökte man undergräva läkarnas trovärdighet.
Sten Henriksson avslöjade i förra veckans VB hur Mats Skogkär i Sydsvenskan vidarebefordrade den israeliska förnekelsen till läsarna i Skåne. Sanningen är krigets första offer.
När Israel följande dag avlossade fyra fosforgranater och därefter en spränggranat för att sprida fosforn mot en FN-skola i vilken 300 flyktingar befann sig ledde det till två barns död. Fosforbeskjutningen kunde inte längre förnekas. Det man inte kan förneka tiger man om.
Men Ehud Barak deklarerade offentligt att inga israeliska soldater skulle ställas inför krigsrätt.
Vämjeligt!
Jag betvivlar inte Lars-Anders Jönssons goda vilja. Men det gäller att ha urskiljning både när man läser Sydsvenskan och när man använder internet. Det mesta i internet är desinformation. Meningsfulla fakta hittar man i den ledande israeliska tidningen Haaretz och nyhetsbyrån al Jazeera.
Beträffande den israeliska propagandans trivialisering av Förintelsen och antisemitismen hänvisar jag till artikeln ”On the wrong side of history”.
Och så vill jag påpeka att profeten Jesaja är en bok i Gamla Testamentet, judendomens heliga skrift. Där uttrycks en för sin tid revolutionerande etik som tar avstånd från blodtörstiga stamgudar och primitiv nationalism och i stället predikar fred, barmhärtighet, medlidande och social rättvisa. Det är sådana texter som ger oss anledning att vörda judendomen.

Vilken roll spelar antisemitismen i israelisk politik? av Lars-Åke Henningsson

När Sharon var premiärminister i Israel, anklagade han fredsförespråkande kritiker för att vara antisemiter. Han använde helt enkelt etiketten ”antisemitism” på liknande sätt som man i Ryssland under den sovjetiska perioden använde ”antisovjetisk”, eller senator McCarthy på 50-talet använde ”oamerikansk”. President Bush II har också likställt kritiker av den egna regeringens politik med motståndare till nationen. Sharon gick ett steg längre. Om han hade velat likställa kritiker av regeringspolitiken med motståndare till nationen, hade han kunnat tala om ”antisionism”, men nu kallade han i stället kritikerna för fiender till judar i allmänhet.

När man vill framställa sin egen nationalistiska politik som den enda vägen och kräver total lojalitet och uppslutning bakom en regering, då kan man vara tvungen att stryka ett streck över en stor del av ens eget ideologisk arv. Vänsterpolitik stod inte högt i kurs i Sovjetunionen. Lenin talade t ex om radikalismen som kommunismens barnsjukdom, och satte fackföreningarna på plats med det nedsättande uttrycket ”trade unionism”. De amerikanska frihetsidealen användes som argument för att inskränka friheten under Bushs regeringstid.

Vad Sharon bortsåg från i den judiska traditionen är de profetiska böckerna med deras starka moraliska kritik av de egna ledarnas maktmissbruk. Med Sharons sätt att tänka borde de bibliska profeterna, som t ex Jesaja som citerades i årets andra nummer av Veckobladet, uppfattas som antisemiter. Men även om man, som Lars-Anders Jönsson i förra numret, vill läsa Jesaja eller andra profeter på det sättet, så finns det andra sätt.
Den bibliska historien vimlar av maktfullkomliga potentater. Den historien är inte unik på något sätt. Men den maktkritik som profeterna utslungar mot sina ledare är ett viktigt ideologiskt arv inte bara i judendomen utan också i världshistorien. Om judendomen bara varit en etnisk-patriotisk religion utan moraliska och maktkritiska inslag, skulle den säkert varit försvunnen för länge sen, precis som de flesta andra religionerna i Medelhavsområdet och Mellanöstern från profeternas tid. Skulle Sharons linje slå igenom i judendomen, och dess moraliska och maktkritiska kärna bli irrelevant, då är den mogen för historiens skräphög likaväl som Sovjetkommunismen, som prioriterade bort socialismens moraliska utgångspunkter och maktkritik.

Antisemitismen spelar naturligtvis en roll i israelisk politik även på ett annat sätt. I och med att det ligger en fruktansvärd erfarenhet bakom, av hur antisemitisk ideologi kan omsättas i handling, finns det en rädsla som lätt kan exploateras politiskt, och en hotbild som får liv genom varje nytt krig. Det är inte konstigt om erfarenheten av antisemitismen leder till en känsla av att vara ensam i världen, av att man är hänvisad endast till sej själv. Det är en nedbrytande inställning att komma fram till, att det inte spelar någon roll vad andra människor har att säga, eftersom man ändå inte kan lita på dem när det verkligen gäller. Det är tragiskt nog samma känsla av utelämnadhet som palestinierna kan känna, med allt som världen har låtit ske med dem, trots alla vackra ord som de också har fått höra. Omvärlden måste ta båda folkens utsatta situation på allvar och ge israeler och palestinier bättre alternativ än ständiga, förödande krig, och hjälpa israelerna att sluta se antisemitism i varenda buske.

Råd till Israel av Gunnar Stensson

”On the wrong side of history”, Barack Obama 20/1 2009
”Man kan inte utrota ett helt folk”, Olof Palme 1/7 1982

”Israel borde ha lärt sig av sitt eget folks historia att man inte kan utrota ett helt folk”. Olof Palme yttrade dessa ord i ett tal inför TCO-kongressen 1 juli 1982. Han var upprörd över Israels invasion i Libanon och förödande bombning av Beirut som senare ockuperades. Den israeliska armén tvingade den palestinska befrielserörelsen PLO till exil i Tunisien. Sedan genomfördes massakrer på den försvarslösa befolkningen i de palestinska lägren Sabra och Shatila. Ansvarig var Ariel Sharon. Israel hade som vanligt vunnit en stor militär seger. PLO:s väpnade styrkor var förintade och ledningen i exil långt borta från Palestina.
Olof Palme upprördes och insåg att det folkrättsvidriga våldet ingalunda innebar något slut på konflikten utan tvärtom fördjupade och förvärrade den. På sikt skulle våldet hota själva Israel.
Talet vid TCO-kongressen var en signal, ett råd till Israel, som under årtionden åtnjutit Sveriges och inte minst Olof Palmes stöd, särskilt de år då Israels socialdemokrater under Ben Gurion och Golda Meir byggde landet.
Var Palmes råd ett klokt råd, ett gott råd i ljuset av vad som sedan skulle hända: intifadan 1987, Israels nya invasion i Libanon 2006 och massakern i Gaza ?
Fredsrörelsen i Israel tyckte det var ett gott råd och växte sig starkare.
Eller var det ett uttryck för hat mot Israel, för trivialisering av Förintelsen? Var Olof Palme antisemit?
Det tyckte det israeliska högerpartiet Likud. Dess ledare var Menachem Begin, tidigare medlem i terrorgruppen Sternligan och inblandad i mordet på Folke Bernadotte.
Det blev Likuds tolkning som staten Israel via sina ambassader spred i Europa.
Den tolkningen upprepades av borgerliga media som införlivade den i sin hatkampanj mot Olof Palme.

Hatkampanjen fortsätter
Nu fortsätter Sydsvenskans Mats Skogkär angreppen på Olof Palme 27 år senare. Det sker i inledningen till tidningens kampanj mot antisemitismen. ”Olof Palme gick i bräschen för att dra paralleller mellan Israel och Nazityskland”, skriver han. Han styrker påståendet med citatet ovan som han hämtat ur en sionistisk propagandaskrift utgiven av Jerusalem Center for Public Affairs 2008, ”Behind the humanitarian mask”.

En feltolkad formulering av Karl Marx
Chefredaktör Heidi Avellan, som i samma kampanj skrivit en artikel om antisemitismen i den europeiska kulturen i Sydsvenskan 7 februari, går i en liknande fälla.
I Niklas Ekdals bok ”Europa och skulden” har hon funnit en lösryckt formulering ur Marx traktat ”Om judefrågan”. Den lyder så här: ”Så snart det lyckas samhället att avskaffa schackraren och hans förutsättningar har juden blivit en omöjlighet.”
Detta kan låta som ett solklart exempel på antisemitism och så tolkar hon det också.
Men saken är inte så enkel. I själva verket är traktaten ”Om judefrågan” en stridsskrift till försvar för judarna. Den ökände tyske antisemiten Bruno Bauer ville frånkänna judarna fulla samhälleliga rättigheter och friheter om de inte avsvor sig sin religion och lät döpa sig. Marx som själv var av judiskt ursprung upprördes djupt av Bruno Bauers förslag.
Samtidigt trodde han att den historiska utvecklingen i en framtid skulle leda till ett klasslöst sekulärt samhälle där religioner, religiöst förtryck och religiösa konflikter inte existerade. Det är innebörden i den citerade meningen.
Heidi Avellans misstag leder till historieförfalskning och till att hon faktiskt förvränger ett historiskt dokument i kampen mot tysk antisemitism. Hon hamnar på samma sida som antisemiten Bruno Bauer, vilket förvisso inte var hennes avsikt.
Enklast kollar den intresserade eller misstrogne läsaren fakta i den brittiske författaren Francis Wheens populära Marx-biografi ”Karl Marx”, Fourth Estate Limited 1999, på sidorna 55 till 57 i den engelska upplagan. Där finns också ett intressant resonemang om Marx motsägelsefulla förhållande till sin judiska identitet.

Antisemitism-stämpeln som maktinstrument
Olof Palme insåg redan långt före 1982 att en tvåstatslösning var den enda rimliga och nödvändiga lösningen i konflikten Israel – Palestina. Det förutsatte förhandlingar mellan Israel och PLO. Därför bjöd han in PLO:s ordförande Yassir Arafat till Sverige ur hans exil i Tunisien.
Följden blev att hatkampanjen mot Olof Palme drevs till nya excesser. Fler än jag minns säkert de rasistiska hataffischerna överallt i Malmö där Olof Palme framställdes som arabisk terrorist.
På samma sätt avbildade de israeliska högerextremisterna Yitzhak Shamir i nazistuniform sedan han undertecknat Oslo-avtalet. I båda fallen kan man tala om en ödesdiger trivialisering av antisemitismen och Förintelsen.
Storkyrkan i Stockholm, Sveriges nationalhelgedom, fylldes av Palmehatare som bad för Israel, höll tal och sjöng psalmer.
Kampanjen kanske inte knäckte Palme, men den blev en mycket tung politisk belastning för honom. Hatet ledde till Palmemordet tre år senare.
Trots att Sydsvenskan rubricerar sin huvudledare ”Lär av historien” är allt detta tydligen okänt för Mats Skogkär.

Att anklaga kritiker för antisemitism och trivialisering av Förintelsen.
Israels utrikespolitik bygger på allianser med mäktiga stater, för närvarande USA, och en stark armé.
Men staten Israels kanske viktigaste utrikespolitiska instrument är propagandan för att vinna världsopinionens stöd, framför allt i Västeuropa och USA.
Den israeliska propagandan har hittills förmått bryta udden av i stort sett all kritik oavsett om den handlar om att Israel diskriminerar araber, bryter mot folkrätt och ingångna avtal, spränger FN-institutioner, sätter sjukhus i brand, mördar individer i skilda delar av världen, startar anfallskrig, lagrar massförstörelsevapen, tillverkar kärnvapen eller använder förbjudna vapen som fosforgranater och klusterbomber.
Propagandan inriktar sig på befolkningens skuldkänslor i länder som på något sätt varit ansvariga för Förintelsen som Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Polen. Den grundläggande retoriken går ut på att anklaga Israels kritiker för antisemitism och för att trivialisera Förintelsen.
Det fungerade i början av 1980-talet. Men ständig upprepning leder till inflation. ”Israels brutala metoder för att få bukt med intifadan urholkade dess förtroendekapital i väst” för att citera Nationalencyklopedin. Invasionerna i Libanon och Gaza har urholkat förtroendekapitalet ytterligare. Den gamla propagandan funkar inte längre.

Sverigedemokraterna viftar med israeliska flaggor.
Den ledande israeliska tidningen Haaretz fruktar att Israel genom sin rasistiska våldspolitik håller på att begå nationellt självmord. Landet kan råka i konflikt med Barack Obamas USA.
Uri Avnery, den kände israeliske fredskämpen, är desperat. Den israeliska nationalismen grundar sig på etniskt ursprung, blod och jord, skriver han i en artikel som Al Jazeera publicerade 8/2. ”Israel har förvandlats till ett vansinnigt monster utan medlidande för kvinnor och barn, sårade och sjuka”. Han citerar med adress till Israels makthavare Barack Obamas tal den 20 januari: ”You are on the wrong side of history”... “Our power can not protect us, nor does it entitle us to do as we please.”
Han påpekar att de amerikanska judarna röstade på Obama.
Med sorg konstaterar han att marken darrar under ett Israel där en tygellös arabhatare som Avigdor Liberman vinner politisk makt.
Samtidigt har det paradoxala hänt att Sverigedemokraterna ser sina ideal förverkligade i Israel. Sverigedemokratern är det enda parti som har sina rötter i sekter som förnekade Förintelsen, hyllade Hitler och demonstrerade med hakkorsflaggor och Sieg Heil-rop.
Nu deltog en Sverigedemokratisk kommunpolitiker från Lund i söndagens Israel-manifestation .tillsammans med Folkpartiets Birgitta Olsson. Han bereddes också tillfälle uttala sitt stöd för Israel och fördöma de huvudsakligen palestinska motdemonstranterna.
Och så här säger Sverigedemokraten Sten Andersson i Sydsvenskan den 10/2: ”Det är totalt oacceptabelt det som håller på att hända i Malmö. Jag kan rekommendera besök i synagogan på Förintelsedagen för den som tvivlar på den historiska samtidsforskningen.”.

Är målet för minskning av utsläpp av växthusgaser uppnått? av Ulf Nymark

Har Lunds kommun verkligen nått målet för minskning av utsläppen av växthusgaser? Dvs det mål som finns fastlagt i ”LundaEko, Program för ekologiskt hållbar utveckling”, och som antogs år 2006. Målår är där 2012 och senast vid denna tidpunkt skulle utsläppet ha minskat med 6 % per invånare jämfört med år 1990. Bland annat denna fråga riktar Demokratisk Vänster i en interpellation till kommunstyrelsens ordförande Mas Helmfrid.
Bakgrunden är följande: I september 2008 publicerade kommunens Miljöstrategiska enhet en utredning, den s k Klimatbasutredningen. Där slås fast att det är en bra bit kvar till målet och att det fordras krafttag för att det skulle kunna nås till utsatt tid.
Bara tre månader senare, i ett utskick till alla hushåll i Lunds kommun, hävdar kommunen att målet är uppnått! Vad har hänt på så kort tid, undrar DV i sin interpellation.

Glädjande
Vi tycker förstås att det är glädjande om målet verkligen uppnåtts. Men det hitintills gällande målet är ett per capitamål som redan när det antogs var för mesigt. Den sammanlagda utsläppsmängden har, trots eventuell måluppnåelse, ökat sedan basåret för beräkningarna, 1990. Detta beroende på befolkningstillväxten i kommunen. Det är nu hög tid för kommunen att sätta ett mål som innebär minskning av de totala utsläppen. Därför ställer vi också frågan till kommunstyrelsens ordförande om han är beredd att verka för att även de totala utsläppen minskar.

Interpellationen
Här följer interpellationstexten i sin helhet:
”LundaEko”, Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling, har som mål att minska utsläppen av växthusgaser per invånare med 6 % fram till år 2012 (jämfört med basåret 1990).
I ”Klimatbasutredning för Lund”, framtagen av Miljöstrategiska enheten i september 2008, anges att utsläppen av växthusgaser per lundabo år 2005 var 5 ton (exklusive konsumtion av varor). Utredningen konstaterar att utsläppen har ökat sedan 1990 och att det sålunda var en bra bit kvar till målet för minskningen.

Målet uppnått?!
Tre månader senare, i december 2008, presenteras i ”idéernas Lund”, det reklamblad för Lunds kommun som delades ut till hushållen, nya och smått sensationella siffror för emissionerna: I kommunen har år 2006 utsläppen av växthusgaser minskat med 10 % per invånare jämfört med 1990 - därmed är ”LundaEkos” mål redan uppnått! Uppgifterna blir än mer sensationella eftersom det torde förutsätta en minskning i storleksordningen omkring 25% mellan åren 2005 och 2006 (förutsatt att ”Klimatbasutredningens” uppgifter är korrekta.)
Självklart är dessa nyare uppgifter, om de är korrekta, väldigt glädjande och de stimulerar till nya och djärvare mål för växthusgasutsläppen.

Motstridigt
Vi vill dock med anledning av de något överraskande och något motstridiga uppgifterna ställa följande frågor till dig:
Är ”Klimatbasutredningens” uppgifter korrekta? Är uppgifterna i ”idéernas Lund” korrekta? Om svaret är jakande på båda dessa frågor, hur förklarar du då de sinsemellan motstridiga uppgifterna från ”Klimatbasutredningen” och ”idéernas Lund”? Vilka åtgärder har satts in som gett denna anmärkningsvärda effekt på så kort tid?
Även när ”LundaEkos” percapitamål är uppnått innebär detta, med hänsyn till befolkningsökningen i kommunen, att de totala utsläppen har ökat sedan 1990. Är du beredd att nu verka för att kommunens nya mål för minskning av växthusgasutsläppen sätts så att det avser de totala utsläppen?
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster

DC-tennis Sverige-Israel: "Stoppa matchen!"

Den 6-8 mars ska Sverige-Israel spela en Davis Cupmatch i Baltiska hallen, Malmö. Efter det tre veckor långa bombningarna mot Gazaremsan har flera rösten höjts för att matchen ska stoppas och att Sverige ska bojkotta Israel. Många minns bojkotten mot Sydafrika och kräver nu en liknande bojkott mot Israel.
Olof Holmgren drog igång hemsidan stoppamatchen.se och en facebookgrupp som nu har växt till cirka 5000 medlemmar:
- Sedan det blev känt att matchen mot Israel ska spelas har det strömmat in mejl och förfrågningar från upprörda människor som vill medverka i Stoppa matchen-kampanjen. Därför samlas vi nu med ett enda krav: Stoppa denna skammens match!
I veckan bildades "Stoppa matchen"-kommittén som har tagit på sig ansvaret att genomföra protester och aktioner innan och under matchdagarna.

Assad El-Achkar är palestinier och en av de som var med på mötet:
- På tre veckor har Israel dödad 1330 personer i Gaza, av dessa är 437 barn under tolv år. Skolor, bostadshus och sjukhus har bombats till ruiner.
I Malmö finns det många palestinier som har förlorat en bror, syster eller vän. Hur kan vi här i Malmö välkomna representanter för en stat som terroriserar och ockuperar ett annat lands befolkning?
Intresset för kampanjen är stort även utanför Malmö och många planerar att resa till staden under matchdagarna.
- Redan nu vet vi att det kommer att gå bussar från stora delar av landet och en hel del danskar kommer att ta sig över sundet. Vi räknar med att uppemot 10 000 personer sluter upp på matchdagarna. Man undrar hur det rent praktisk ska bli möjligt att genomföra matchen? säger Olof.
Många är nyfikna på vad som kommer att hända under matchen:
- Vi har nu påbörjat ett intensivt förberedelsearbete. Klart är att vi är många och att det finns en stor upprördhet. Att spela matchen vore ett oerhört svek mot alla de palestinier som varje dag lever under ockupation och förnedring. Därför uppmanar vi Sveriges alla Palestinavänner att komma till Malmö, avslutar Assad.

Under fredagen 6 mars kommer kampanjen att arrangera en aktion i samband med invigningen. På lördag 7 mars kommer en demonstration gå från Möllevångstorget till Baltiska hallen. Mer info om dessa och andra aktiviteter kommer att meddelas senare. Bakom kampanjen står "Nätverket mot Israels krig och ockupation".

Makten på jobbet

Öppna föreläsningar
Lördag den 14 februari har distanskursen Makten på jobbet sitt första möte på Kvarnby Folkhögskolas filial Röda huset, Industrigatan 4 i Malmö.
Alla föredrag är öppna för en intresserad allmänhet. Kom och delta i hela programmet eller plocka russinen.
Vi som arrangerar kursen har tidigare bland annat organiserat Vår Makt-konferenserna i Malmö.
Program:
11:00 Undersökningens historia - från Marx till Socialism eller Barbari och vidare.
Marx började med den militanta undersökningen, andra tog vidare och utvecklade perspektivet. Vad syftar den militanta undersökningen till? Hur kan man som arbetare använda sig av arbetarundersökningen för att intensifiera klasskonflikter och intervenera i kamper.
12:00 Lunch
13:00 Arbetarundersökningar idag.
Sedan början på 2000-talet har det skett en renässans för arbetarundersökningen i Sverige och i Europa. I det här föredraget sonderas terrängen och olika grupper och projekt som sysslar med arbetarundersökningar presenteras. Vi diskuterar hur vi idag kan använda oss av arbetarundersökningen utifrån såväl egnas som andras konkreta erfarenheter.
14:00 Arbetsrätt
Vad har du för rättigheter på jobbet? Vad är LAS och MBL? Introduktion till arbetsrätt, hur vi kan använda den och hur den används mot oss.
17:00 Endnotes
Den brittiska teorigruppen Endnotes kommer till Sverige och diskuterar kampcykler och förutsättningen för klasskampen idag.
Vad finns det för interna begränsningar i dagens kamper och hur kan vi arbeta för att övervinna dem? Endnotes gav hösten 2008 ut sitt första nummer av tidskriften Endnotes

Pressgrannar

Ur Haaretz huvudledare, Israel den 5 februari 2009

Låt Netanyahu vinna
Det är glädjande att Netanyahu sannolikt blir Israels näste premiärminister.
Det kommer att avslöja det stora bedrägeriet, lögnen om förhandlingarna och orättvisorna i fredsprocessen.
Israel har påstått att dessa handlingar bevisar att Israel eftersträvar fred och ett slut på ockupationen.
Samtidigt har Israel gjort allt vad det förmått för att förstärka ockupationen och avlägsna alla möjligheter till överenskommelse.
Netanyahu representerar för de första den autentiska israeliska ståndpunkten – en total misstro mot araberna och möjligheten att uppnå fred med dem blandad med förakt och avhumanisering.
För det andra kommer han slutgiltigt att väcka världens vrede mot oss, inklusive den amerikanska administrationens. Tyvärr kan detta vara den enda möjligheten att uppnå den dramatiska förändring som är nödvändig.
(Översatt av Gunnar Stensson)

Anders Neergaard av Gunnar Sandin

”Jag lämnar Partistyrelsen” förklarar alltså Anders Neergaard i Vänsterpress nr 1/2009. Det kan ju vara redaktionen som dabbar sej med stavningsreglerna, den har tidigare visat brister i det yrkesmässiga, men själv gissar jag att det är AN som har valt versalen. Det ligger nämligen i linje med (ny)leninismen hos den tendens för vilken han har varit och är en av de ledande företrädarna. Upphöjelsen av (det kommunistiska) Partiet var en kärnpunkt hos V.I. Lenin.

Jag förstår att trepartiuppgörelsen smärtar en person med den utgångspunkten. ”Har då vi som parti, eller vänstern i mer bred mening[,] fått något genomslag i överenskommelsen mellan s, mp och v[?] Det enkla och trista svaret är NEJ … Vänsterpartiet accepterade en överenskommelse som var ett diktat från s och mp.” Och så är det ju, trots Lars Ohlys breda leende efteråt. Partiet kan inte peka på en enda punkt där det fått igenom något som inte redan delades av ett av eller båda de andra partierna. Särskilt MP ville uppenbart förnedra V, och lyckades. Det hedrar partistyrelsens majoritet att den inte lät känslorna ta överhand utan insåg att en stor del av vänsterväljarna faktiskt vill se partiet företrätt i en regering (enkäter visar detta) och även förstod de långsiktigt potentiella fördelarna av de band som nu befästes med den socialdemokratiska vänstern.

”Det är ett beslut … som går på tvärs av vårt kongressuttalande” säger AN också. Också här har han rätt. Senaste kongressen sa bestämt nej till ett gemensamt regeringsprogram, vilket överenskommelsen i praktiken leder till. Det är bara det att AN, ingenjören bakom manipulationerna inför 2002 års riksdagsval, sannerligen inte är rätt person att åberopa medlemsdemokrati.

Kanske blev uppgörelsen själva droppen för AN, för den var inte hans första eller enda motgång i partiet. Han såg tidigare de nya svenskarna som en bas, och visst har vänstern fått nya medlemmar och aktivister med annan bakgrund och andra erfarenheter, men i senaste valet tappade partiet stort just bland de utomnordiska invandrarväljarna. Centralt i hans och hans tendens kritik av Karin Svensson Smith var dels att hon principiellt satte den materiella naturmiljön över självaste klasskampen, dels hennes ställningstagande för regeringsmedverkan. Nu vann
miljövännerna V-kongressens avgörande röstning om programmets formulering, trots motstånd från Skåne, och regeringsdeltagandet är nu så attraktivt att partiet låter sej förnedras på vägen dit.

Manipulationerna 2002 ledde ju till den framgångsrika krysskampanjen för KSS som hårt bekämpades av inte bara AN. Partiet var stenhårt emot personval, ännu en leninistisk reflex. Men nu har dess representant i grundvalsberedningen, utan hörbara invändningar från partistyrelsen, gått med på att sänka riksdagsvalets personvalsgräns från 8 till 5 procent! Legitimeringen av krysskampanjerna (en mindre men lika framgångsrik sådan gällde Lennart Beijer) kom sent men är nu ett faktum.

Det har nästan inte kommit några reaktioner från partmedlemmar och partiföreningar på uppgörelsen, står det i dagens nummer av Flamman. Det kan delvis tolkas som allmän passivitet och uppgivenhet i ett krympande och åldrande parti, men speglar nog också att majoriteten är ganska nöjd, vad kongressen än sa. Det visas av andra insändare i Vänsterpress. Att Staffan Norberg skulle välkomna uppgörelsen var väntat men han är inte ensam. Stefan Sjölander i Farsta svär rentav i kyrkan och säger att budgetregelverk i princip är bra (även om reglerna behöver skrivas om) och (med marxistiska argument) att partiet borde modifiera sin syn på EU.

Försvagningen av den (ny)leninistiska tendensen gick snabbt. Dess bas var en modeartad radikalisering av några ungdomskohorter och det var ingen fast grund, vilket en mer kvalificerad sociolog än AN nog skulle ha anat. De flesta har nu försvunnit och de kvarvarande ”vi som vill opp-arna” försöker gilla läget. AN var inte ensam protestant när partistyrelsen röstade men den ende som tog konsekvensen och gick ur.

Kvar står att AN och hans likasinnade har vållat Vänsterpartiet stor skada, och att de har behållit ett starkt inflytande i Skånedistriktet och även i Lund. Hur starkt blir stundande årskonferens respektive årsmöte en mätare på. Det finns anledning för VB att återkomma med referat.