Rösta på Isabella Lövin av Gunnar Stensson

EU. Alla Europas folk. 27 länder. Nästan lika många språk. Varken federation eller mellanstatlig samarbetsorganisation. Nej, ett helt nytt slag av internationell organisering. Fredlig. Välfärdsinriktad.

Rättighetsförespråkare.
Frivilligt överlåter Europas länder makt till EU. De vet att EU samtidigt ökar deras räckvidd. Både - och. Förebild för världens övriga regioner, särskilt Latinamerika. Ledande i arbetet för den multipolära värld som måste ersätta den USA-dominerade. Valuta som utgör ett alternativ till dollarn. Världens ledande miljöaktör. Om EU kan tusen tankar tänkas, tusen perspektiv presenteras.

Nejsägarna tristast
Ändå är debatten inför valet 7 maj tråkig. Anpassad till väljarnas föreställda okunnighet och enklaste fördomar. Förutsägbar och nästan helt irrelevant.
Allra tristast är nejsägarna. Jag hörde en av dem idag, vetorättsfundamentalisten Lars ”Jag föredrar långsamhet” Ohly.
V:s Eva-Britt Svensson är bra. Men en röst på henne är en röst för utträde. Så tynger partiet sina talanger.
Det finns tecken på nytänkande i V. Jag hoppade till härom veckan när Mats Ohlsson, Nita Lorimer och Anne Dederich gick ut offentligt och kritiserade partiets cementerade linje i den så kallade pigdebatten.
Naturligtvis dök en grupp företrädare för partilinjen omedelbart upp. De behöver ju inte ens tänka, bara ord för ord ur minnet upprepa samma argument som gällt i ett decennium. Gamla argument har alltid garanterad majoritet bland partimedlemmarna. De bidrog till katastrofen på V-kongressen i Växjö.
Som andra sekter vill V föra debatten internt, i t. ex. Menander. Sedan man klubbat ner nytänkandet gäller den demokratiska centralismen utåt.
Kanske förebådar Mats, Anne och Nita något nytt i partiet.
Bland partimedlemmarna har vetorättsfundamentalisten Ohly säkert majoritet. Men i den majoriteten finns inte förnyelsen.

De gröna
Låt oss tills vidare lämna V. Vi har MP, som strukit utträdeskravet och sällat sig till de europeiska gröna partiernas huvudlinje.
Och MP har bland sina kandidater Isabella Lövin, 46-årig före detta matjournalist (Allt om mat). Författare till ”Tyst hav. Jakten på den sista matfisken”.
En skarp, nervig bok med hög närvaro på varje sida. Kunnig. Välskriven. Samtidigt en bok med enstaka missar, sådana man lätt gör i bisaker när man är starkt engagerad. Sådana som förhöjer läsvärdet.
Isabella Lövin skriver om mänsklighetens största allmänning: havet. Samtidigt är hennes perspektiv strängt fokuserat: matfisken.
Inom det område som är hennes tema gäller överstatlighet, varje liten ”demokratisk” vetorätt är förkastlig. Det gäller att samla internationella majoriteter och driva igenom beslut, oavsett nationella och ekonomiska särintressen.
Isabella Lövin vill att krigsfartyget ”Malmö” ska stoppa europeiska fartyg som tjuvfiskar i somaliska vatten.
Jag tycker hon ska till EU, där hon redan är garanterad en plats i EU-parlamentets fiskeutskott.
Så var det sagt: kryssa henne! Om nejsägaren Carl Schlyter kommer med får vi stå ut med det. Han och Isabella Lövin är vänner. Köp eller låna hennes bok!

Att göra något man helst skulle vilja ha ogjort - Mona får min röst av Lars-Anders Jönsson

Till helgen är det val till EU-parlamentet, en institution jag starkt ogillar. Jag har hittills aldrig röstat i detta val och vid varje tillfälle i det låga röstdeltagandet känt tillfredsställelse. Kapitalets EU skall inte tvinga på oss deras maktprojekt.

Nu har detta val, som många andra haft, även andra konsekvenser utöver det att platserna i parlamentet fördelas över partier med olika färg. Partiernas resultat i EU-valet kommer att spilla över i nästa års riksdagsval. I det fall det går bra för SAP förbättras deras förutsättningar att lyckas i riksdagsvalet 2010. I det fall det går dåligt kan den inre kritiken växa så att de ej kan samla partiet inför riksdagsvalet. Kristdemokraterna är ett annat parti som oroligt ser mot EU-valet. I det fall de förlorar sin enda plats ökar risken för att detta blir en trend in i riksdagsvalet och de hamnar utanför.

Ibland får man helt enkelt tänka taktiskt och tom lämna principer. Den nuvarande regeringen är en katastrof för många i detta land. Den borgerliga politiken med privatiseringar av det gemensamt ägda fortsätter trots att man troligtvis ej har majoritetens stöd. Nu står apoteken på tur att säljas ut. Sedan kan vattenfall avyttras. Tystnad köps med minskad skatt, jobbskatteavdraget är upp till 18 000 kronor per år, och låg ränta. Sanningen är att man väl skiter i detta så länge man klarar sig själv och slipper vara med och betala kalaset.

Således, för första gången lägger jag min röst i ett EU-val. Rösten får Mona och SAP.

Vilseledande marknadsföring om att bo vid Höje å av Gunnar Stensson

Nedan återges i sin helhet en annons om det planerade bostadsområdet i Sankt Lars-parken.
Planen är den som m och s med knapp majoritet drev igenom 2007. De övriga partierna och en bred opinion föredrog en mindre hänsynslös exploatering.
Annonsen förekommer i flera media. Vi återger den som 30 maj publicerades i Sydsvenskans annonsbilaga ”Lund bygger trots lågkonjunktur”. Den slarvigt formulerade annonsen är på flera punkter vilseledande eller direkt lögnaktig.
Redan blickfånget är vilseledande. Ett pilträd lutar sig över Höje å vid den plattform där skolklasser brukar studera åns växt- och djurvärld. I själva verket kommer husen att ligga så långt ifrån ån att platsen på bilden inte syns. Texten lyder:
”Källby vid Höje å
Boende med strandläge vid Höje å
Vi skapar ett nytt bostadsområde i den attraktiva S:t Lars Park, intill Höje å. Här finns både lugn och natur inpå knuten, samtidigt som man har närheten till staden, Klostergårdens service och det härliga Källbybadet.
Varierande bebyggelse med lägenheter i låga parkvillor, gathus och villor i 2-plan och i den norra delen flerfamiljshus som ansluter till den befintliga bebyggelsen mot Klostergården”.

Vilseledande inslag i annonsen
Ett. ”Källby vid Höje å”. Läsaren får intrycket att det föreslagna bostadsområdet ligger i Källby, inte i Sankt Lars. Källby är beläget väster om Källbybadet.
Två. ”Boende med strandläge…” Detta är ren lögn. Enligt planen är byggnaderna belägna ett gott stycke från ån. Det kräver strandskyddslagen. Översvämningsrisken är emellertid stor även 100 m från ån.
Tre. ”bostadsområde i attraktiva S:t Lars Park, intill Höje å”. Här försvinner rubrikens beteckning Källby. Men parken heter Sankt Lars-parken, inte S:t Lars Park. Riksbyggens amerikaniserade formulering vittnar om kulturell dövhet. Den härrör från fastighetsbolaget Kungsledens beteckning på industriområdet i västra S:t Lars. Och bostadsområdet ligger som sagt inte ”intill Höje å”.
Fyra. ”Flerfamiljshus som ansluter till den befintliga bebyggelsen mot Klostergården”. Annonsen förtiger att ”anslutningen till befintlig bebyggelse” handlar om att schakta bort en vall med femtioåriga pilar för att ersätta naturen med fyravåningshus. Läser man annonsen bokstavligt får man föreställningen att hela området från Klostergården ner till Höje å ska bebyggas. Det förhindras lyckligtvis delvis av strandskyddslagen.
Fem. Annonsen förespeglar köparen ett boende med lugn och natur när det i verkligheten handlar om att bygga ett tätt och vinstgivande bostadsområde på bekostnad av miljön.

Vi avser att anmäla annonsen till konsumentombudsmannen för vilseledande reklam. Visserligen finns bostadsområdet ännu inte i verkligheten utan bara på planerarnas ritbord. Det går alltså fortfarande att omarbeta planen så att man tar hänsyn till både de nu boende och de blivande köparna och till de naturliga förutsättningarna så att den omgivande grönskan och pilevallarna bevaras. Efter en sådan omarbetning vore det kanske möjligt att marknadsföra bostadsområdet utan att vilseleda köparna.

”Högt över Sarek där flyger en F16” av Lucifer

På måndag ska NATO-övningen Lojala Pilen (LOYAL ARROW) över Norrbotten snart börja. Det är fascinerande: det är alltid där uppe i norr som storpolitiken bränner till. Det var där svenska högermän satte eld på Norrskensflamman och brände inne folk. Det var där krigshotet mot Sverige var som störst under andra världskriget. Och hotet kom från demokratierna i väst och inte från Tyskland eller Sovjet. Det var England och Frankrike som i februari 1940 låtsade att de skulle hjälpa Finland i vinterkriget genom att skicka trupper till norra Finland. Från Narvik skulle de transportera sig österut. Det var bara det att när trupperna kom till Kiruna och Gällivare så var den dolda avsikten att de skulle stiga av tåget och ockupera malmfälten. Churchill var så klart den pådrivande, han ville öppna en front så långt bort från Flandern som möjligt och Frankrike hade samma önskan.
Den svenska regeringen var dock klar över de allierade avsikterna och ville inte bli krigsskådeplats när tyskarna så klart skulle komma oss till hjälp och rädda malmleveranserna. Man sa nej till Churchills önskan om genomfart trots Finlands vädjanden. Churchill blev sur: "Små nationer ska inte få binda våra händer när vi slåss för deras frihet och rättigheter." Ja, sen kom 9 april och räddade oss från allierad intervention och då ändrades bilden. Nu blev det i stället en massa svenska vänligheter mot Tyskland i dess korståg mot bolsjevismen men det är en annan historia.

Farliga revolutionärer
Men åter till NATO-övningen. Enligt vad som uppges i Norrländska Socialdemokraten är förutsättningen att Norrbotten som ges namnet ”Lapistan” är en ”ickedemokratisk, revolutionär nation” med benhårda härskare och träningsläger för terrorister.
Tja, vi som var med på 70-talet förstår ju syftningen på Norrbottenkommunisterna, men så farliga var de väl ändå inte? Ortodoxa förvisso, och godtrogna österut, men nog var det i grunden hyggliga människor.
Mycket riktigt har beteckningen Lapistan väckt protester. Vad har de emot samer och varför ska de alltid hetsa mot muslimer? En talesman för Samernas riksförbund upprörs: ”Ett mycket osmart namnval. Om de kallat övningsområdet för Judeistan eller Niggeristan hade det blivit reaktioner.”
Norrländskans reporter vände sig till Försvarsmakten med frågan om namnet var så väl valt. Enligt Carina Wrangberth vid Försvarsmaktens infostab är det Nato som har döpt övningsområdet (som når ner till Östersund) till Lapistan.
– Sverige är bara värd för övningen. Jag tror inte Nato lyssnat på oss om vi haft några synpunkter på namnvalet.
Precis, där närmar vi oss pudelns kärna. Vad har väl Sverige att säga till om i sammanhanget? Låt vara att det hela utspelar sig här och att flygflottiljen i Kallax utanför Luleå är huvudbas. Försvaret är i stort sett nerlagt – det lilla vi har ställs till NATO:s förfogande i Afghanistan och nu också i Lapistan. Men såväl inställsamheten som omdömeslösheten tycks vi ha kvar i full utsträckning.

Det bensin-industriella komplexets slut
I dessa dagar är bilindustrins öde i allas tankar och jag stötte på en krönika i Guardian som hade några tänkvärda formuleringar. Det var apropå det berömda uttalandet om General Motors och USA som när det en gång uttalades var självklart. GM:s centrala roll var så uppenbar att det t.o.m. fanns folk som sa att det var inte generalerna i USA som vann över Hitler utan General Motors. Men, säger skribenten som heter Aditya Chakrabortty, nu är tiden ute för det bensin-industriella komplexet, vilket får sägas vara en god formulering. Och till det kommer ytterligare en, en travesti på det klassiska yttrandet. Så här lyder det nya slagordet: Vad som är dåligt för General Motors är bra för världen.

Stressad, överviktig och utan cykelhjälm
Ja, och nu när sommaren närmar sig och solen skiner är vi väl redo att se sanningen i ögonen. Det handlar då naturligtvis om hur skåningens är. Det har nämligen nu kartlagts av Region Skåne. Och precis som man kunnat ana är vi stressade, överviktiga och cyklar utan cykelhjälm. Till det kommer att männen äter för lite frukt och grönsaker, medan skånska ungdomar dricker mest sprit i landet. Därutöver ägnar vi oss åt oskyddat sex.
Varför är det då så? Ja, här kommer vetenskapen och närmare bestämt Lunds universitet till hjälp. Lundaetnologen Håkan Jönsson menar att det har historiska förklaringar:
”– Redan på Carl von Linnés tid talades det om ’skåningen som låg på sofflocket’, säger han.
– Vi har kortare avstånd härnere och mindre skog och mark. Därför rör vi oss mindre. Samtidigt har Skåne alltid haft bra tillgång på mat, vilket kan bidra till fetman.”
Till det fogar Jönsson att han ser rebelliska drag i Skånes särart – vi skiter i regler och traditioner som vi inte gillar.
Till det kan jag bara säga att jag dumt nog inte kommit mig för att använda cykelhjälm och att jag har en tendens att bli lite överviktig, medan jag ofta glömmer att servera grönsaker till måltiderna. Jag kommer vidare att skita i firandet av den nyanskaffade svenska nationaldagen på lördag. Jag är helt enkelt en rebell.
Att vi skulle ha ont om skog här är dock inte sant: Skåne är näst intill skogtäckt, det brukar skjutas sex till åttahundra älgar per år i Skåne län. Vad gäller tillgången på mat vill jag modifiera Jönssons förklaring. Det är inte det att det saknas mat norr om regiongränsen. Problemet är att maten där, med undantag för småländska isterband, sällan är särskilt god.

Gudrun i Bryssel gör skillnad

Jag blev inspirerad av Göran Perssons artikel i förra VB till att skriva detta inlägg i debatten om EU-valet. Göran argumenterade för sitt val till EU-parlamentet, nämligen Piratpartiet. Göran har onekligen en poäng i sitt resonemang om att det är bra med ett litet fanatiskt parti i EU, ett parti som gör skillnad, ett parti som inte behöver kompromissa med partier på hemmaplan. Sådana partier måste inte nödvändigtvis alltid ingå i de stora partigrupperna i EU:s parlament, där ytterligare urvattning av den egna politikiska ståndpunkten måste ske. Samma politiska tänkande och övervägande, som görs i ett nationellt riksdagsval, behöver inte alltid gälla i ett EU-val.

Gudrun ett bra val
För mig förefaller Gudrun Schyman, som toppar Feministiskt initiativs lista, vara ett bra val med utgångspunkt från detta resonemang. I den allmänt svåröverskådliga politiken i valet till EU-parlamentet känns Gudruns ståndpunkt tydlig. Gudrun skulle kunna utgöra en stark röst för kvinnorna i Europa och världen. I EU-parlamentet är bara en tredjedel av ledamöterna kvinnor. Gudrun skulle driva sina frågor som handlar om kvinnornas ställning, men hon står också tveklöst till vänster i fördelnings- och arbetsmarknadspolitiska frågor och hon har en radikal ståndpunkt i miljöfrågor. HBT-frågor är viktiga för henne och hon företräder en progressiv syn i socialpolitiska frågor och i flyktingpolitiken. Dessa ståndpunkter stärker definitivt hennes kandidatur i min bedömning. Gudruns långa politiska erfarenhet, hennes skicklighet och hennes förmåga att på ett kreativt sätt föra fram sina budskap skulle behövas i Bryssel. Kanske är det förmågan att synas och sticka ut hakan i Bryssel som gör skillnad där. Och dessa konster kan Gudrun.

Bortkastad röst?
En röst på Gudrun är en bortkastad röst. Hon har ändå ingen chans att komma in. Dessa argument mot att rösta på Gudrun har jag ofta mött när jag diskuterat EU-valet med andra. Feministiskt initiativ fick c:a 40 000 röster i riksdagsvalet 2006 och det skulle behövas 112 000 röster i EU-valet (4% av de svenska rösterna om man räknar med ett valdeltagande på 40 %). Finns det chans för den nödvändiga ökningen av rösterna i EU-valet? Det är naturligtvis svårt att sia om, men otvetydigt spelade den massiva mediala smutskastningen av Feministiskt initiativ före valet 2006 en stor roll för de låga röstsiffrorna då. Inför EU-valet år 2009 finns ingen negativ medial kampanj mot feministiskt initiativ och inte heller något internt bråk som stör bilden. Genom Gudruns skickliga sätt att driva sina frågor på nätet, exempelvis på bloggar, genom twitter och insamling av medel via sms, tycks hon också vinna väljarnas förtroende. I en aktuell Sifoundersökning, som undersökte vilken kandidat väjarna har störst förtroende för, satte 6 % av de tillfrågade Gudrun Schyman på första plats. Detta placerar henne på fjärde plats bland partiernas olika EU kandidater. Kanske är Gudruns chanser att komma in i parlamentet ändå ganska goda.

Gudrun, nätet & Obama
Vill du veta mer om Feministiskt initiativs EU-valplattform kan du gå in på nätet där du hittar plattformen. Du kan läsa om Gudrun Schymans egen kampanj på www.skickaschymantillbryssel.nu. Vill du stödja hennes kampanj ekonomiskt kan du skicka ett sms till 72550 med texten: schyman bryssel. Då får kampanjen 50 kronor som debiteras på din teleräkning. Vare sig Gudrun får en plats i EU-parlamentet eller ej, hoppas jag, att Gudrun fortsätter att utnyttja nätets alla möjligheter för ett parti som inte har etablissemangets stöd. Gudrun har lärt sig av Obamas exempel och utnyttjar nätet för att kommunicera direkt med sina väljare.
Jag tar chansen att rösta på Gudrun. Hennes stora kapacitet bör få utrymme i den europeiska politiken. Europas och världens kvinnor behöver verkligen en envis, engagerad och stark röst som verkar för kvinnorna, men även för andra utsatta grupper och för framtida generationer.
Trogen VB-läsare som bestämt sig

PS. Om du tänker rösta på Feministiskt initiativ och det inte finns förtryckta valsedlar i din vallokal är det viktigt att du endast skriver Feministiskt initiativ på röstsedeln. Skriver man dessutom dit namnet på en kandidat kommer röstsedeln att ogiltigförklaras, och det vore ju definitivt en bortkastad röst. DS.

Globala utmaningar och Den tredje vänstern av Ann Schlyter

Efter artikeln finns kommentarer från Johan Lönnroth

Detta är titlarna på två böcker som hamnade samtidigt på mitt bord, den ena av Johan Lönnroth, den andra av Iris Marion Young. Böckerna är till stora delar olika, och jag tänker inte göra någon rättvisande anmälan av dem, men göra några jämförande reflektioner över hur författarna ser framtiden och möjliga krafter för förändring.

Båda har visioner om en global demokrati. Lönnroth argumenterar för en global centralbank och ett direktvalt världsparlament, och Young se det som både möjligt och nödvändigt att utveckla globala demokratiska institutioner.

Johan Lönnroth behöver knappast presenteras för veckobladets läsare, men alla känner kanske inte till den amerikanska filosofen, statsvetaren och feministen Iris Marion Young. Jag och många kvinnliga akademiker med mig läste på nittotalet hennes essä ”Att kasta tjejkast”. Hon har sen dess skrivit en rad böcker och artiklar om kvinnlig subjektivitet och kroppslighet, men till skillnad från många av de övriga feministerna som skrev in sig i de postmoderna teorierna behöll Young hela tiden intresset för strukturella sociala förhållanden och för rättvisa. Globala utmaningar som nu föreligger på svenska var, så vitt jag vet, hennes sista bok. Hon dog på tok för ung 2006.

Lönnroth beskriver världen och historien genom den vänsterns ideologi och politik. Han hävdar att klassklyftor ökar inom länderna, men att det skett en global utjämning.
Detta ifrågasattes från publiken under det välbesöka släppeseminariet och partyt i Göteborg, och jag instämmer med kritiken. Det är glädjande att Indien och Kina har fått högre levnadsstandard men innebär knappast en global utjämning. Fattigdomen i stora delar av Afrika och i länder med krig och konflikter har snarast fördjupats. Young påpekar att de globala skillnaderna inte i första hand är ett kolonialt arv, utan följden av dagliga pågående processer som faktiskt vidgar klyftorna.

Krig och terrorism är inte närvarnade i Lönnroths bok. För Young är krig utgångspunkten för att kunna diskutera strategier för en global rättvisa. Underrubriken till hennes bok är ”Krig, självbestämmande och global rättvisa”. Hon diskuterar moraliska aspekter kring USA-ledda krig i Serbien, Afghanistan och Irak. Hon var själv med och demonstrerade mot Irak-invasionen och även om den inte stoppades, ser hon som viktigt och framgångsrikt att den i världens ögon kom att framstå som olaglig. Under rubriken ”Den maskulina beskyddarlogiken” reflekterar hon över den rådanden synen på säkerhetsstaten. Tanken på staten som beskyddare bygger på bekönade idéer om en välmenande hierarki som i sina innebörder är antidemokratiska.

Lönnroths kapitel om Vänstern och världen handlar om socialistiska positioner om kapitalismen i världen från Rosa Luxemburg till beroendeskolan. Han refererar Luxemburg och kritiserar beroendeskolan. Jag är inte säker på vart han syftar med referatet av Luxemburgs tes att kapitalismen bara kunde överleva så länge den hade kvar en icke-kapitalistisk omvärld att växa i och att ha som säkerhetsventil. Men jag ser en klar tanketråd till den eviga diskussionen inom kvinnorörelsen kring synen på det obetalda men nödvändiga arbete som håller ihop alla samhällen. När kapitalismen krisar och marknaden för vårdarbete krymper, är det igen de kvinnliga anhöriga som får göra arbetet. Den europeiska kvinnorörelsen, WIDE, har i sommar som tema för sitt årsmöte ”care economy” och ekonomiska teorierna oförmåga/ovilja att hantera detta. Men detta var ett stickspår.

Lönnroths kapitel om världen fortsätter med EU och EMU, och han kritiserar vänstern och socialdemokraterna som han menar går med röven före mot framtiden. Lönnroths EU positiva hållning delas inte av Young. Hon kritiserar Habermas för att han vill ena Europa som en motvikt till USA:s hegemoniska makt, och påpekar att för större delen av världens befolkning framstår Europas konfrontation med USA som ett syskongräl. När USA:s hegemoni ska bestridas (och det är nödvändigt) bör folk i Afrika, Asien och Latinamerika vara med från början och på jämlik grund i diskussionerna. Att stärka Europa gör det inte bättre.

I Youngs vision av global demokrati är begreppen självbestämmande och rättvisa centrala. I sitt filosoferande kring dessa stödjer hon sig på det feministiska begreppet ”relationell autonomi”. Mycket borde kunna göras på kort sikt för en rättvisare värld. Young ser en reformering av IMF och Världsbanken som en bra början på ett kosmopolitiskt demokratiprojekt. Det behövs globala regleringsregimer, och enda sättet att motverka att reglerna inte gynnar de mäktigaste är att det finns breda folkliga rörelser.

Young ser mycket positivt på den globala rättviserörelsen och den ständiga dialogen mellan aktivister (och akademiker) över hela världen. Det gör inte Lönnroth. Han sätter rubriken ”Antiglobaliseringsrörelsens oförmåga” och tycks inte ha uppfattat att rättviserörelsen är global med många tendenser och uttryckssätt. Inte ens om man begränsar sig till de grupper som engagerar sig i World Social Forum är det rättvist att kalla alla dem antiglobaliseringsrörelser. De är emot den nyliberala globaliseringen på kapitalets villkor.

Lönnroth kritiserar Naomi Klein, Linton och andra för att de utpekar neoliberalismensom huvudkraft bakom allt elände. Vänstern tillskriver enligt honom nyliberalismen överdriven betydelse, och detta leder till orealistiska föreställningar om vad som är möjligt. Jo, kanske finns det orealistiska förväntningar, men om man inte tror att ideologierna är viktiga, varför ska man då som Johan hoppas på en ny rörelse, en tredje vänster som bygger på frihetlig socialism och vänsterliberalism? Med tanke på att vision är global demokrati, skulle jag gärna sett att Lönnroth lagt ner mer tankemöda hur rörelser globalt ska kunna samverka i arbetet mot det målet.
Ann Schlyter

--------------------------

Ann Schlyter har haft vänligheten att skicka mig det hon skrivit om min bok och här kommer några kommentarer:

Ann skriver: Lönnroth … hävdar att klassklyftor ökar inom länderna, men att det skett en global utjämning. Detta ifrågasattes från publiken under det välbesökta släppeseminariet och partyt i Göteborg, och jag instämmer med kritiken. Det är glädjande att Indien och Kina har fått högre levnadsstandard men fattigdomen i stora delar av Afrika och i länder med krig och konflikter har snarast fördjupats.
Min kommentar: Mätt i den andel av världmedborgarnas totala inkomster som måste flyttas från de fattigare till de rikare har klyftorna minskat på senare år. Ökad fattigdom i Afrika kan inte väga upp den halva miljard i Asien som lämnat absolut fattigdom. Att alla klyftor ständigt ökar på alla nivåer är en dogm inom vänstern som tydligen inte får ifrågasättas.

Ann: Lönnroths EU positiva hållning delas inte av Young. Hon kritiserar Habermas för att han vill ena Europa som en motvikt till USA:s hegemoniska makt, och påpekar att för större delen av världens befolkning framstår Europas konfrontation med USA som ett syskongräl.
Min kommentar: Jag är djupt kritisk till EU i dess nuvarande form och detta bland annat av samma skäl som Youngs. Men jag anser också att det är korkat att delar av vänstern vill avskaffa EU och jag vill att vänstern driver ett ändrat mer öppet, demokratiskt och federativt EU och EMU.

Ann: Lönnroth kritiserar Naomi Klein, Linton och andra för att de utpekar neoliberalismen som huvudkraft bakom allt elände. Vänstern tillskriver enligt honom nyliberalismen överdriven betydelse, och detta leder till orealistiska föreställningar om vad som är möjligt.
Min Kommentar: Magnus Linton kritiserar jag inte alls, han delar tvärtom min kritik av vänsterns fixering vid nyliberalismen.
Citat: ”…vad som utvecklats hos latinamerikas nya rebeller är en idé om en nyliberal konspiration; föreställningen att o neoliberalismo är ett system som på USA:s order ersatt militärdiktaturerna som förtrycksapparat är enormt utbredd och har fått en nästan religiös överton.” (Linton i Americanos 2005 sid 111)

Ann: Jo, kanske finns det orealistiska förväntningar, men om man inte tror att ideologierna är viktiga, varför ska man då som Johan hoppas på en ny rörelse, en tredje vänster som bygger på frihetlig socialism och vänsterliberalism? Med tanke på att vision är global demokrati, skulle jag gärna sett att Lönnroth lagt ner mer tankemöda hur rörelser globalt ska kunna samverka i arbetet mot det målet.
Min kommentar: Att vänstern tillskriver nyliberalismen alltför stor betydelse innebär inte at jag anser ideologi vara oviktigt. Ann skriver om enbart et av bokens sju kapitel, det mesta handlar om ideologi i ett historiskt perspektiv. Jag är mycket försiktig med att skriva ut recept för framtidens soppkök och har mycket liten tro på att gamla män skall kunna skriva nya rörelser på näsan hur de skall organisera sig.
Johan Lönnroth

Reservation från Demokratisk Vänster

Kollektivtrafik – en viktig del av välfärden
DemokratiskVänster reserverar sig mot Kommunfullmäktiges beslut att på nytt höja taxorna i stadstrafiken och i färdtjänsten. Kontanttaxan i stadstrafiken höjs med 2 kronor och periodkortet med 55 kronor, samtidigt som färdtjänstens grundavgift höjs med 1 krona. För stadstrafikens del innebär den sammanlagda höjningen av kontanttaxan hittills under den borgerliga majoritetens styre en ökad ”beskattning” av resenärerna med 42 procent.
Demokratisk Vänster yrkade i första hand återremiss för att få konsekvenserna av en taxehöjning utredda. Förvånansvärt nog ville en majoritet inte veta vad följderna blir.
I andra hand yrkade vi avslag på taxehöjningen. Vi betraktar kollektivtrafiken som en del av den allmänna samhälleliga välfärden. Den kraftiga höjning som nu beslutats är oacceptabel ur miljösynpunkt, ur jämställdhetssynpunkt och ur rättvisesynpunkt.

Ur miljösynpunkt därför att:
Taxehöjningen kommer att ge biltrafiken konkurrensfördelar på Stadstrafikens

bekostnad. Mera biltrafik späder på klimatpåverkan, ökar emissioner, trängsel, buller och barriäreffekter samt leder till fler skadade i trafiken.

Ur jämställdhetssynpunkt därför att:
Kvinnor i högre grad än män är beroende av kollektivtrafiken. Kvinnor är flitigare kollektivtrafikresenärer än män, samtidigt som kvinnor i genomsnitt har lägre inkomster.

Ur rättvisesynpunkt därför att:
Låginkomsttagare (inte minst ungdomar) är beroende av kollektivtrafiken i större utsträckning än höginkomsttagare. Färdtjänstresenärerna är helt beroende av färdtjänsten för att kunna transportera sig på egen hand. Demokratisk Vänster anser att det inte finns någon anledning att särbehandla den del av kollektivtrafiken som utgörs av färdtjänst – grundbeloppet i färdtjänsttaxan bör vara lika med den i stadstrafiken. Att ta ut högre taxa i färdtjänsten är diskriminering.
Därför säjer Demokratisk Vänster nej till taxehöjningen, därför vill vi satsa på en kollektivtrafik som ger reskomfort av hög standard och god tillgänglighet till låga kostnader för resenären.
Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster

Kulturtips

Klostergårdsskolans internationella vecka
Fredag 29 maj
9.30 Morgondans för alla med Adams. Uppträdanden
13.15 Det stora internationella karnevalståget med Capoeira
14 – 19 Mat serveras. Elevuppträdanden. Kurdisk dans. Thailändsk dans. Persiska danser
19 Damorkestern

Pressgrannar

Rädslan för massutbildningen
Det finns gott om forskning som pekar på att ju längre man håller samman klasser och skolor, och låter eleverna slippa välja utbildnings väg alltför tidigt, desto mindre slår klassbakgrunden – tydligast mätt i just utbildningsnivå – igenom i utbildningsframgång.
En sammanhållen utbildning för alla betyder därför att borgerlighetens barn inte automatiskt
tillförsäkras höga positioner i samhället, utan tvingas konkurrera med fler.
Men precis när den meritokrati som liberaler alltid hyllat i teorin är på väg att slå igenom, rullas den nu tillbaka. Meritokratin var tydligen aldrig tänkt för alla.
Petter Larsson, Efter Arbetet, 22 maj.

Israelaraber ska avkrävas lojalitet
Den israeliske utrikesministern Avigdor Liebermans parti Yisrael Beitenu kräver att alla medborgare ska svära lojalitet mot Israel som judisk stat.
”Inom kort lägger partiet fram ett lagförslag enligt vilket samtliga medborgare ska svära lojalitet mot Israel. Den som vägrar ska inte tilldelas nationellt id-kort, vilket krävs bland annat för att öppna bankkonto eller skaffa körkort. Dessutom ska den som vägrar göra värnplikt eller civil samhällstjänst kunna berövas sitt medborgarskap.”
TT, citerat i DN 26/5

Nytt monument i Lund av Ulf Nymark

Så har Lund fått ett nytt monument, så nytt att schaktvidundren ännu inte lämnat området. Invigningen av minnesmärket, som är placerat i motorvägen vid Råby, skedde den 25 maj.

Monumentet har rests för att påminna om att delar av mänskligheten, den gren som kallas ”homo automobilicus”, saknar förmåga att planera för långsiktig hållbarhet. Monumentet bär sålunda namnet ”Kortsynthet”.

Spisen och dasset av Gunnar Sandin

Nytt och anmärkningsvärt: tre ledande kommunalpolitiker (V) går ut på den ledande regionala tidningens debattsida och ifrågasätter en hörnsten i partiets ekonomiska politik, och får svar av tre andra kommunalpolitiker plus partiföreningens ordförande.
Detta är naturligtvis utmärkt. Vänsterpartiet har i Lund mer än tjugo gånger så många väljare som medlemmar, och nu får de förra chans till vetskap om en viktig intern debatt.
I sakfrågan kan intressanta argument framföras från båda sidor. En viktig skillnad mellan rotavdrag (”spisen”) och avdrag för hushållsnära tjänster (”dasset”) är att de förra är/bör vara en tidsbegränsad åtgärd för att överbrygga en lågkonjunktur i byggbranschen medan behovet av hushållsnära tjänster är konstant.
”De fyra” menar att vissa byggjobb förutsätter en viss expertis och/eller formell behörighet, vilket ju sällan är fallet med de hushållsnära tjänsterna. De säger också att det är de välbeställda som kan utnyttja avdraget för de senare och att det ofta är andra som skulle behöva dem bättre. Men detta är bara ett specialfall av samhällets allmänna orättvisa vilken i första hand bör bekämpas med allmänna medel.
”De fyra” hänvisar till ett sådant medel: kortare arbetstid. Men här blir det åter en obalans i argumentationen. Skatteavdragen är befintliga, konkreta åtgärder som det gäller att ta ställning till. Kortare arbetstid är för närvarande en vag vision. Vänsterpartiet har tonat ner kravet vilket är klokt med tanke på det växande behov av arbetskraft och arbetstimmar som inte minst befolkningspyramiden skapar, något som bland annat ekonomen Anna Thoursie har utrett och framhävt.
Ska vi tala visioner kan vi påminna om Karl Marx som såg fram mot ett tillstånd där människan blev hel genom att blanda praktiska och teoretiska sysslor: fiska på morgonen, filosofera på kvällen etc. Det är inte fel att byrådirektören murar sin egen spis även om en sotare sen måste inspektera och godkänna resultatet.

Mörkrets hjärta Islamistinvasion i Somalia av Gunnar Stensson

President Sharif Sheikh Ahmed vädjar om hjälp från det somaliska folket i hemlandet och diasporan att bekämpa utländska militanta islamistrebeller i Somalia.
Det var president Sharif Sheikh som ledde De islamiska domstolarna som med stöd från folket lyckades upprätta stabilitet och rättssäkerhet i en stor del av Somalia. Etiopiens USA-stödda invasion fördrev honom från makten 2006. I januari i år valdes han till president sedan den etiopiska invasionen upphört.
Nu vädjar han till Somalias folk, inte till några utländska makter, att hjälpa honom att försvara landet mot en ny invasion. Det är 500 utländska jihadkrigare som samlats i landet. I lördags rapporterade Times att dessa kommit från Storbritannien, USA, Kanada, Pakistan, Afghanistan och Saudiarabien de senaste veckorna.
Sedan islamistrebellerna 7 maj inledde nya attacker mot de styrkor som lyder under landets provisoriska regering har över 200 dödats och 700 skadats. TT-AFP, Mogadishu.

Förstärk grundavdraget av Sven-Hugo Mattson

I Sydsvenskans aktuella frågor i lördags pläderade Anne Dederichs, Nita Lorimer och Mats Olsson, för att stödja avdraget för hushållsnära tjänster. Alla tre är vänsterpartister och kommunalt aktiva. Innan jag går in i just den debatten vill jag ge min syn på de avdrag vi har i skattesystemet. Det finns två typer av avdrag, de skiljer sig åt ganska rejält.

Grundavdraget
Det ena är grundavdraget. Givet en viss inkomst kan du inte påverka grundavdraget, det är fast. Grundavdraget är så konstruerat att du har mest avdrag, i procent räknat, vid en låg inkomst, sen sjunker det hela tiden. En konsekvens av grundavdraget är att du vid en pensions inkomst på 7500 kronor, ungefär garantipensionen, bara betalar ca 22 procent i kommunalskatt. Om du har en pensionsinkomst på 25000 kronor betalar du ca 30 procent i kommunalskatt. Kommunalskatten är progressiv. Fördelen med grundavdragets konstruktion är att du kan lägga en rejäl kommunalskattehöjning utan att det hårt drabbar de med lägst inkomster. Höj skatten smart genom att ge ett utrymme för att sänka sådana taxor vi vet används av framförallt de med låga inkomster, Grundavdraget är en vänsterkonstruktion.

Övriga avdrag
Jag skall ge ett exempel på övriga avdrag. Du bestämmer dig för att renovera din bostad för 300.000 kronor, samtidigt köper du en bil för 200.000 kronor och lånar till allt. Du får rotavdrag, jag är emot detta, för renoveringen och ränteavdrag för lånet. Observera, du behöver inte ansöka till någon myndighet om detta. Du bara bestämmer dig för att förhöja din tillvaro och så får vi andra skattebetalare betala en del av din renovering och bil. De avdrag jag här nämner är knappast åtkomliga för de med låga inkomster. Andra avdrag, som jag benämner högeravdrag, är bilresor till jobbet och avdrag för pensionssparande.
Finns det då inte alls anledning för staten att gå in och stimulera verksamheter? Absolut, det är statens uppgift. En stimulans som behövs nu är ett investeringsbidrag för att bygga hyresrätter. Med ett sådant, rätt utformat, skulle vi tillgodose ett basbehov och dessutom skapa jobb. Hushållsnära tjänster är inte ett basbehov och skall betala av oss själva.

Avdrag för hushållsnära tjänster
För några år sedan fick vi då detta avdrag som skall sorteras in i det jag kallar högeravdrag, eftersom det gynnar de rika och bara i liten mån är åtkomliga för de fattiga. Du bestämmer dig alltså för att få hjälp med städningen hemma eller att någon skall passa dina barn och så får någon annan vara med och betala. Här vill jag understryka att jag inte har några synpunkter på att man behöver hjälp med detta och att utföra hushållsnära tjänster är ett yrke som alla andra. Jag skulle inte få för mig att kalla detta pigjobb och jag tror att de som kallar det så inte riktigt har klart för sig vad pigor var. Men varför i all världen skall det subventioneras. Ett argument som nämns är att det skapar jobb och gör svart jobb vita. Javisst, samma pengar hade gjort det också om man satsat de inom andra sektorer. Ur vänstersynpunkt är det bättre att kanalisera pengarna inom kommunsektorn, gärna riktat till hemtjänsten, som är personalintensiv.

Kommunalskatten
Jag kommer att fortsätta diskussionen om detta, inte minst därför att vi behöver höja kommunalskatten i Lund (och regionen?). Demokratisk vänster har påbörjat en diskussion om detta, naturligtvis. Jag hoppas kunna ta fram underlag för hur vi kan höja skatten så mycket som behövs. Men det är då viktigt att de med lägst inkomster kommer så billigt undan som möjligt, så som jag beskrivit ovan. På sikt bör vänstern jobba för att större delen av de allmänna avdragen förs över till grundavdraget. Beskattningen på löner behöver sänkas och då är grundavdraget bra, inte minst ur fördelningssynpunkt. Grundavdraget gynnar dessutom främst kvinnor, generellt, eftersom kvinnor har lägst inkomster.
Sven-Hugo Mattson, demokratisk vänster

Jag har bestämt mig! av Göran Persson

EU-valet närmar sig och den politiska temperaturen stiger raskt. Just nu är den väl ungefär ett tiotal grader över den absoluta nollpunkten dvs runt -250 grader C, vilket är rätt kallt även för en svensk vår.
Varför det är så kan man ha många teorier om. Min egen huvudförklaring är valets obegriplighet. Hur skall man veta vad det parti man röstar på kommer att tycka i EU-parlamentet. Dels är partierna ganska vaga och lämnar ett stort utrymme åt de enskilda kandidaterna, dels så skall säkert partiernas ställningstaganden slipas av mot de i Sverige tilltänkta regeringsalternativen för att inte skapa missämja inför det "riktiga valer" om ett år. Som om detta inte räckte så skall de eventuella åsikter som finns kvar tröskas genom de svårgenomskådade partigrupperna i Bryssel. Där samlas partier med liknande partinamn men väldigt olika åsikter i dessa grupper som sen röstar gemensamt i parlamentet. Som ett exempel på obegripligheten så kan man bara tänka på det svenska miljöpartiet som hela tiden ingått i den mycket EU-positiva gröna gruppen även under alla de år som man verkade för att Sverige skulle lämna EU.Att försöka ta reda på vad en röst på vänsterpartiet är en röst på i partigruppernas EU är en för mig alltför svår uppgift, vänsterpartier i Europa tycker rätt olika saker tycker jag mig förstå.
Vad skall man då dra för konsekvens av denna i mtt tycke hopplösa situation? Länge tänkte jag låta bli att rösta men nu har jag bestämt mig. Det får bli Piratpartiet! Ett smalt och fanatiskt parti som man kan vara helt säker på att det driver sin huvudfråga, "den digitala människorätten" i alla lägen. Piratpartiet har helt enkelt ingen annan fråga att kompromissa bort saker mot, det känns tryggt. Jag tycker genuint illa om att Sverige, och alla andra EU-länder, betraktar elektronisk kommunikation som något som är helt självklart att avlyssna på samma sätt som Stasi i det forna DDR öppnade alla brev mellan privatpersoner. Finns det någon viktigare fråga att driva i EU-parlamentet idag? Jag kan inte komma på någon så nu har jag bestämt mig. Har du?
Vad det gäller det "riktiga valet" om ett år är det inte riktigt lika enkelt. Just nu går jag och grunnar på frågan som Rickard Falkvinge ställde i ekots lördagsintervju för en dryg vecka sedan. Piratpartiets frågor är inte självklart viktigast i riksdagsvalet men det du skall fråga dig själv är: "tycker du att pitatpartiets frågor är viktigare än skillnaden mellan det röda och blå laget inom andra områden som miljö- och välfärdsfrågor". Om man ser till den politiska praktiken så är alla de befintliga partierna genuint opålitliga vad det gäller det elektroniska övervakningssamhället.
Göran Persson

På piratpartiets hemsida finns mer info om vad partiet vill.

Högni hedersdoktor av Sten H.

På fredagen promoveras Högni Hansson till hedersdoktor av naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet. Det är ett utomordentligt gott val. Jag lyssnade på honom på torsdagsförmiddagen när han talade på ett seminarium i Ekologihuset under rubriken ” Att veta och handla eller att handla mot bättre vetande.” med underrubriken ”Bly i Landskrona”. Han introducerades av Henrik Smith, professor i zooekologi, och ansvarig för den miljövetenskapliga utbildningen. Henrik citerade en artikel där stod att det finns tre personer som mer än andra har varit viktiga för medvetenheten om miljöfrågorna i Sverige: Hans Palmstierna, som väckte opinion mot giftspridningen, Georg Borgström som lyfte fram hur planetens resurser var ändliga och Högni Hansson som visade hur man kan hävda krav på en god livsmiljö mot ekonomiska och politiska intressen.

Kampen om blyhalterna
Högni var chef för miljökontoret i Landskrona kommun i ett trettiotal år, detta i en stad som har betecknats som den mest nedsmutsade i Sverige. Man hade tung kemisk industri: Supra som gjorde konstgödning av fosfat och ammoniak, Boliden-Bergsö som arbetade med återvinning av blybatterier från hela Norden och ScanDust som återvann metaller från avfall inom stålindustrin. När Öresundsvarvet lades ner sågs dessa företag som avgörande viktiga för Landskrona och inga hinder fick läggas i vägen för deras verksamhet.
Vad Högni gjorde var att mäta blyhalter i skolbarnens blod, kolla födelsevikter och missbildningar hos nyfödda och odla grönkål och sallad på Landskronas kolonier. Han kunde steg för steg påvisa hur blyhalterna låg långt över gällande gränsvärden och hur detta var starkt kopplat till hur nära man bodde industrierna. Företagen och Landskronas politiker blev alltmer upprörda, inte över sakernas tillstånd och hoten mot Landskronabornas hälsa utan över publiciteten. Landskronas miljöproblem blev ju kända över landet och kommunens näringslivskontor fick svårigheter. Saken var klar, Högni fick sparken av kommunen.
Det som då hände var att kommunens invånare mobiliserade, ordnade demonstrationer på gatan och gick på politikerna. De tvangs faktiskt att ta tillbaka uppsägelsen. Det här var i början av 1980-talet och Högni har sedan dess fortsatt att mäta och tvinga fram miljöåtgärder från företagen. Han är ingen vetenskapman, men han har oavbrutet arbetat systematiskt och använt vetenskaplig metodik och vetenskapliga fakta.. Och han har varit envis, också när han har stått ensam mot hela etablissemanget: kommunen, företagen, länsstyrelsen och Naturvårdsverket.

Vad kan vi lära?
Det finns några lärdomar att dra av berättelsen om Högni Hansson. Det ena är att en förvaltningschef med civilkurage och uthållighet kan stå emot och vinna över politikerna i en kommun. Det är vi inte vana vid, t.ex. inte i Lund. Här är förvaltningscheferna mjuka i kanten, kompromissar med sina övertygelser och skriver många gånger under förvaltningsskrivelser som är dikterade av den politiska majoriteten. Jovisst, vi lever i en demokrati och det är politiken som ska styra, men det är i nämnder och fullmäktige de besluten ska tas, inte i slutna rum där presidiet och förvaltningstjänstemännen skriver ihop sig.
Den andra är att Högni har kunnat överleva och vinna enbart genom att han gått till offentligheten. Det är löpsedlarna, Rapportinslagen och debattartiklarna som har gjort jobbet. De fakta han har haft till grund har inte kunnat tigas ihjäl. Det är sällan man ser ett så tydligt exempel på medias makt. Det var när invånarna kunde läsa om hur det stod till i Landskrona Posten och Kvällsposten som de tog till gatorna.

Lita till massorna!
Det här får mig att minnas några gamla maoistiska slagord. Jag hade inte mycket till övers för sådana när de var som populärast, men det fanns några som jag fann värdefulla och som borde kunna tilltala var och som är av demokratisk övertygelse. De handlar om vilka uppgifter man har som tjänsteman eller politiker eller i någon annan position där man har att fatta beslut. Vad bör då vara vägledande, vad är uppgiften? Jo, säger den första: Tjäna folket!
Det är ju vackert och det är klart att det är ens uppgift, tänker man, men lite floskelbetonat är det ju. Hur precis ska man göra då, finns det någon vägledning? Jo det finns det, och då kommer det andra som ett klubbslag: Lita till massorna! Va, vilka massor?
Ja vad betyder det i vårt samhälle? Jo, det innebär naturligtvis att man ska föra ut fakta och frågeställningar till den breda allmänheten. Det gör man genom att gå till pressen eller i våra dagar kanske webben. Folk ska kunna ta ställning själva. Det kan ju låta självklart på ett sätt, men det är det inte alls. Det finns alltid en frestelse i att avhandla och besluta i dolda införstådda kretsar där kloka män förmodas ordna allt till det bästa. Och vilken fråga är inte alltför komplicerad för att dryftas bland kreti och pleti. Det var ju sådana argument som gjorde att det dröjde så länge med allmän och lika rösträtt. Först var det fattigt och obildat folk som säkert skulle rösta fel, sen var det kvinnor som inte borde bry sina små hjärnor med politik och sådant.
Är det här då en säker väg till goda beslut? Nej. Folket kan ha fel och massorna kan bli missledda. Och man kanske inte når ut till folket. Tidningarna är inte alltid så mycket för att lyssna, de har ju så mycket annat att tänka på, och då får man pröva andra metoder. Men det är den enda rimliga vägen och den brukar kallas demokrati. Demokrati är den minst dåliga av alla metoder att styra samhället. Ja, det är sådan reflexioner man kan göra sig när man har hört Högni tala om kampen om blyet i Landskrona.

Staten och skolan av Gunnar Stensson

Det största strukturfelet i Lunds skolor för närvarande är den direkta skolpengen som tar för liten hänsyn till elevers behov när pengar fördelas till skolan. Elever med funktionsnedsättningar och annan etnisk bakgrund missgynnas. Systemet gynnar etableringen av friskolor på kommunala skolors bekostnad. Försöken att skapa elitklasser leder till sortering och segregation i skolorna. (Se pressklipp från Efter Arbetet på annan plats). Konkurrensen om elever som är en konsekvens av det fria valet leder till en snabbt ökande betygsinflation i Lund och Sverige. Den bidrar till den likvärdiga svenska skolans sönderfall. Betygsinflationen brukar redovisas i pressen.

Förslaget till ny skollag: ökad statlig styrning
Strukturfelen förekommer givetvis inte bara i Lund. De gäller hela den svenska skolan.
Det är knappast någon hemlighet att jag var motståndare till kommunaliseringen. Skolorna blev allt mindre likvärdiga. Nedgången blev brantare när friskoleprofitörerna bredde ut sig med förföriska mutor, valfrihet och vinstmaximering. Ett skoltivoli.
I förslaget till ny skollag som kommer inom kort föreslår Jan Björklund att kommunernas skolplaner och kvalitetsredovisningar ska avskaffas. Staten ska ha en skolplan och en mäktig Skolinspektion ska se till att den uppfylls.
Jag förstår att Jan Björklund menar att detta ska ske samtidigt som nuvarande valfrihet och friskolesystem tillämpas. Jag betvivlar att det är möjligt. Skolan kommer i varje fall att förändras i grunden. Och det är bra.

Staten huvudman
1927 kom principbeslutet om gemensam bottenskola för alla barn. Skolplikt. Mina föräldrar hade läst isolerade i sina hem. Det skulle ingen göra längre. Alla barn skulle gå tillsammans. Det var ett historiskt beslut! Jag var minus sex år.
Min medvetna uppskattning av staten som huvudman för skolan härrör från 50-talet då statliga beslut om enhetsskola och senare grundskola revolutionerade utbildningen i min fattiga hemkommun Älghult. Ecklesiastikminister Edenman (det var fortfarande den kombinerade utbildnings- och kyrkoministerns titel innan kyrkan skildes från staten) gick i spetsen för de socialdemokratiska skolreformerna.
Han utnämnde senare mig till ordinarie lärare. Det var ett nationellt uppdrag. En lärare företrädde staten.
Sin fulländning nådde den svenska grundskolan med läroplan för grundskolan, lgr 69, som utbildningsminister Olof Palme presenterade omedelbart innan han blev socialdemokratisk partiledare och svensk statsminister.
Under 60-talet var jag verksam i Öjebyn i Norrbotten och såg med vilken entusiasm man där drev igenom reformerna steg för steg. Minsta landsortsskola skulle vara likvärdig med alla andra skolor i landet. Läroplaner och kurser var riksomfattande. Lärarutbildningen enhetlig. Som norrbottning kunde en pappa flytta med sina pojkar och flickor till exempelvis Eskilstuna (vilket många gjorde) och se barnen fortsätta med sina grundskolekurser i svenska, geografi, samhällskunskap och historia med samma läroböcker och på ungefär samma ställe i kursen som i Norrbotten.
Det underlättade förstås också den politik som i Norrbotten kallades AMS, Alla Måste Söderut. Men det borgade för likvärdighet och rättvisa. Naturligtvis var kritiken från alla dem som förlorade sina privilegier våldsam liksom från utbildningsfientliga kommuner som såg sina skolkostnader stiga. Men debatten var nyttig och nödvändig.
På Heleneholmsskolan i Malmö arbetade jag under 70- och 80-talet med den femgradiga betygsskalan och dess stränga kriterier (som jag ofta opponerade mig mot). Betyg sattes med utgångspunkt från centrala prov. Man måste skriftligt motivera varje avvikelse från provbetyget. Betygskonferenser upptog många långa kvällar i slutet av terminerna och vållade många konflikter mellan lärarna. Men de var omsorgsfulla.
Så kom gymnasiereformen på 80-talet, mindre genomgripande och mindre nydanande. Mindre uppmärksammad. En försämring var att gymnasiet skildes från grundskolans högstadium.
Tidigare hade man sett högstadium och gymnasium som en enhet. Lärarutbildningen var anpassad till den synen. Det var en fortsättning av det gamla läroverksperspektivet med realskola och gymnasium i samma enhet, en åttaårig utbildning.
På Heleneholmsskolan, som var försöks- och demonstrationsskola för Lärarhögskolan, hade vi tidigare haft samma elever från grundskolans högstadium fram till studentexamen. Det var en organisation med många fördelar. Nu finns det elever som byter skola flera gånger per läsår. Det kallas valfrihet.
Skolreformerna genomfördes av staten. Kommunerna hade att tillämpa dem.

Kommunaliseringen
Men på 90-talet kommunaliserades skolan. Jag argumenterade mot kommunaliseringen i Ny Dag, tror jag, och på andra håll. Jag demonstrerade mot den en mörk kväll på Kyrkogatan i Lund. Men Ylva Johansson stödde till slut Göran Persson, trots sannolikheten att kommunaliseringen skulle drabba de svagaste grupperna och landsändarna. Hon lämnade senare V och hamnade i socialdemokratiska regeringar.
Så småningom tvingades jag gilla läget. Jag var ledamot i skolstyrelsen och senare utbildningsnämnden i Lund under hela 90-talet. Vi ansträngde oss att ordna allt till det bästa för Lunds elever. Bland annat genom att producera alltmer förfinade skolplaner och framför allt kvalitetsredovisningar.
Den kommunala skolplanen blev aldrig bra. Inte ens de politiker som kompromissade ihop den var nöjda. Däremot fungerade lokala skolplaner och kvalitetsredovisningar väl och skulle mycket väl kunna fortsätta och vidareutvecklas med staten som huvudman.
Den skolplan för Lunds skolor som ska antas av fullmäktige nu i juni är produkten av en ändlös politisk dragkamp. Den kommer sannolikt omedelbart ifrågasättas.

Lunds trånga horisont
Jag anpassade mig till det reellt existerande systemet. Riktigt korrumperad blev jag 2002 när jag blev ordförande för Utbildningsnämnden. Tjänstemännen på skolkansliet var professionella och mycket trevliga liksom nästan alla rektorer och skolledare. Vi satsade gemensamt på att göra Lund till bästa skolkommun.
Korrumperad, vad menar jag med det? Jo, jag såg ju mycket väl skolans sönderfall i Skåne och Småland och Norrbotten och hela Sverige. Jag såg att skolan blev mindre och mindre likvärdig. Jag kunde konstatera att kunskapsnivån sjönk på många håll.
Men jag var som sagt korrumperad. För mig blev Lund den trånga horisonten. Skolan i Lund var bra. Med kvalitetsredovisningar och stränga granskningar höll vi nivån uppe, i den mån det var nödvändigt med tanke på akademikerbefolkningen och de högt kvalificerade lärarna i Lund, som klarade att hålla en hög kvalitet på egen hand.
Jag blundade för missförhållandena på andra håll eller rentav triumferade, när jag märkte hur mycket bättre skolan i Lund var jämfört med t ex den i Kävlinge. Jag gladdes över att skolan i Kävlinge inte var likvärdig med skolan i Lund.

Staten huvudman
Nu har Jan Björklund, den svenske rikspolitiker jag kanske är allra mest kritisk mot, i det nya förslaget till skollag sagt att lokala skolplaner och kvalitetsredovisningar ska avskaffas. Först reagerade jag som lokalpolitiker. Detta var ju kvalitetsinstrument som vi ägnat så mycket arbete åt! Björklunds förslag var dumt och odemokratiskt! Som vanligt.
Sedan blev jag mer grubblande. Likvärdighet. Statliga åtgärder mot betygsinflationen och det därmed förenade geschäftet på elevernas bekostnad. Statlig styrning, minskning av antalet alternativ, statlig kvalitetskontroll. Hur förhöll sig Björklunds partikamrater i Lund till förslagen i den kommande skollagen? Hur stämde de med deras entusiasm för luftiga alternativ, självreglerande resursfördelning och bifall till alla slags friskolor?
Detta kunde kanske vara ett steg i riktning mot att ge tillbaka staten huvudmannaskapet för skolan. Det är ju ett system som prövats och som fungerat bra i mer än hundra år. Medan kommunaliseringen och valfriheten på mindre än två decennier fragmentiserat och gröpt ur den svenska skolan och gjort den till ett byte för marknadens vargar. Med staten som huvudman kan skolorna åter bli likvärdiga.
Skolinspektionen ska ju inte bara kritisera utan rentav kunna stänga värdelösa skolor, såväl friskolor som skolor i kommunal regi. Och alla dessa meningslösa kurser och valmöjligheter ska bort enligt förslaget till skollag!
Även där har jag varit korrumperad och en gång mot ersättning i pengar fifflat ihop en kurs i skitämnet ”Turist-tyska”. Hoppas den är försvunnen för alltid!

Som på Klostergårdsskolan
Det är med blandade känslor jag läser Jan Björklunds kommentarer till förslaget till ny skollag som snart presenteras. Den nya skollagen har varit väntad och efterlängtad under hela 2000-talet. Arbetet påbörjades under den förra mandatperioden. Jag är misstänksam. Men jag välkomnar debatten!
Jag kommer aldrig att acceptera elevsortering och elitklasser. Principen är sammanhållna klasser för jämlika studerande. På den punkten är jag omutbar.
Jag var angelägen att hålla mina egna barn borta från allt som luktade socialt urval under deras skoltid. Jag var övertygad om att det var bäst för dem att möta en verklighet där alla nivåer, samhällsklasser, politiska ideologier, religioner och kulturer var representerade. Som på Klostergårdsskolan med dess 21 nationaliteter som på fredag genomför sitt internationella karnevalståg.
Som suverän lärare, utnämnd av en ecklesiastikminster, bärare av ett nationellt uppdrag, avskydde jag tanken att styras av en rektors eller kommunpolitikers idiosynkrasier och fördomar. Makten över mig och över skolan skulle finnas på avstånd och vara abstrakt, rationell och regelstyrd. En statlig, likvärdig skola med klara kunskapsmål och sociala mål, styrd av lagar, var och är vad jag vill ha.

The Obama Code II av Erik Kågström

George Lakoff är professor i kognitiv vetenskap i U.C. Berkeley. Han har analyserat Obamas sätt att kommunicera. Han säger att Obama utnyttjar sin eminenta talarbegåvning till att skapa enighet kring fundamentala amerikanska värden. Han anknyter till åhörare genom att använda något som kognitionsforskare kallar det kognitiva undermedvetna. Han låter sina djupaste idéer strukturera det han säger och överför då dessa idéer på ett omedvetet och automatiskt sätt. Lakoff kallar Obamas strategi “The Obama Code” och säger att den innehåller sju djupa, insiktsfulla och subtila, intellektuella steg.

Det första steget innebär att skilja mellan politiska program och de värderingar som de antas stå för. Ett politiskt projekt som lanserats som progressivt motsvarar kanske inte det som presidenten ser som fundamentala amerikanska värden. Ett politiskt program skall bedömas utifrån vilka värden det står för inte vilka intressen eller vilkas intressen det tjänar.

Det andra steget handlar om innebörden i de fundamentala amerikanska värdena. Lakoff menar att de, ofta omedvetna, värderingarna i det progressiva tänkandet vilar på empati. Ett inkännande i andra människor som leder till handling. Målet är att förbättra sig själv, nationen och hela världen. De empatiska moraliska värdena är motsatsen till de konservativas fokus på individuellt ansvar utan socialt ansvar. Lakoff uttrycker sig mycket allmänt och är inte explicit när det gäller vilka dessa fundamentala amerikanska värden egentligen är. Man får gå till Obama själv som uppenbarligen menar att de värden som är gemensamma för en majoritet amerikaner är empatiska till sin natur. I sin bok ”The Audacity of Hope” har Obama ett kapitel med rubriken ”Values”. När han där talar om de amerikanska självständighets- och rättighetsförklaringarna och nämner att ”Alla är födda jämlika” och rätten till ”Liv, frihet och att söka lycka” är det uppenbart att dessa målsättningar har en empatisk innebörd. Någon sådan anknytning märks dock inte när han räknar upp de egenskaper som kan ha varit förutsättning för amerikanska framgångar – ”självförtroende, självtillit, självkritik, risktagande, framåtanda, disciplin, måttlighet, hårt arbete, sparsamhet, personligt ansvar, uppskjuten belöning”.

Obama medger att amerikanen är ”individualistisk at heart” och att frihet ofta fått en negativ innebörd som att ingen överhet skall lägga sig i den privata sfären Ett uttryck för detta är amerikanens misstro mot den federala regeringen och FN. Men amerikanen uppskattar gemenskap, samarbete med grannar, familjen med de förpliktelser det innebär mellan generationerna. Han är patriotisk och medveten om sina medborgerliga skyldigheter. ”Vi tror på någonting som är större än vi själva vare sig det gäller religion eller etiska regler. Vi uppskattar uttryck för ömsesidig respekt som hederlighet, ärlighet, ödmjukhet, vänlighet, artighet och medkänsla”. De egenskaper och beteenden som Obama nämner uppskattas nog lika mycket av konservativa som av progressiva. När George W. Bush i sitt installationstal nämnde ”compassionate conservatism” så var det förstås ett uttryck för medkänsla även om han menat att den skall uttrycka sig i form av allmosor. Naturligtvis är det möjligt att det i den amerikanska konstitutionen finns formuleringar som kan tolkas som ett empatiskt imperativ. Det anser i varje fall historikern Lynn Hunt som i sin bok ”Inventing Human Rights” dragit den slutsatsen. Ett fundamentalt amerikanskt värde som är diskutabelt är den s.k. ”exceptionalismen” – föreställningen att amerikanerna har en särskild uppgift i världen. Medborgarna i världens första demokrati ser sitt samhälle som en förebild för den övriga världen och vill ”hjälpa” andra att nå samma mål. Barack Obama verkar vara beredd att axla uppdraget som världens moraliska ledare.

Oavsett hur det egentligen förhåller sig med de fundamentala amerikanska värdenas empatihalt skulle det innebära en oerhörd politisk framgång för Barack Obama om han lyckades frånta republikanerna problemformuleringsprerogativet när det gäller värdefrågor.

Det tredje steget kallar Lakoff ”biconceptualism”. Det grundar sig på att många amerikaner som identifierar sig ideologiskt som konservativa eller politiskt som republikaner ändå delar de progressiva fundamentala amerikanska värderingarna åtminstone i vissa frågor. Det är skälet till att Obama inte velat kalla sig liberal eller progressiv. Han ser sig själv helt enkelt som en amerikan med de värderingar som omfattas av majoriteten. Denna ”biconceptualism” är också grunden för Obamas satsning på ”bipartisanship”.

Det fjärde steget är Obamas syn på regeringens uppgift. Det är inte en fråga om huruvida regeringen skall vara stor eller liten utan om att den fungerar och sköter sin huvudsakliga uppgift – att skydda och stödja medborgarna. Skyddet skall inte bara vara polisiärt och militärt utan också gälla miljön, konsumenter och arbetare, katastrofoffer och investerare. Stödet skall ges jämlikt och omfattar till exempel utbildning, infrastruktur, banksystem och aktiebörs. Det aktuella ekonomiska stödpaketet är ett stödprojekt. Ju mer du tjänar på samhällets stöd och skydd ju mer är du skyldig att ge igen. Därför är progressiv beskattning en form av moralisk bokföring.

Det femte steget handlar om sambandet mellan moral och ekonomi. Obama säger att en budget är ett moraliskt dokument. Utbildning, energi, sjukvård och bankverksamhet bildar kärnan i Obamas ekonomiska program därför att de är basen för regeringens uppgift att skydda och stödja folket.

Lakoff har sedan en del tankar om skillnaden mellan konservativ och progressiv ideologi. Det är vanligt att schablonmässigt beskriva ideologiska skillnader i termer som högerns egoistiska individualism och vänsterns empatiska kollektivism. Lakoff menar att det finns en annan viktig skillnad – i synen på orsakssamband. De konservativa tenderar att tänka i termer av lokal och direkt kausalitet. Om varje individ skall vara fullständigt ansvarig för konsekvenserna av sina handlingar måste dessa handlingar vara den direkta orsaken till konsekvenserna. Följaktligen har den fattige själv orsakat sin fattigdom och den arbetslöse sin arbetslöshet. Om systematisk kausalitet existerar så måste följden bli att de mest fundamentala konservativa moraliska och ekonomiska grundsatserna är felaktiga. Om det individuella ansvaret – inte det sociala – är det avgörande moraliska kriteriet så kräver det att kausaliteten är lokal och direkt.

Lakoff påpekar att global ekologi och global ekonomi är exempel på systemisk kausalitet. Med det följer också systemrisker. Eftersom systemeffekter inte ingår i de konservativas filosofi så har de heller inga metoder för att analysera och hantera systemrisker.

Det sjätte steget är att Barack Obama har förstått detta med systemeffekter och handlar därefter.
Det sjunde steget innebär att Obama förändrar det patriotiska språket. Patriotiska honnörsord får olika betydelse för konservativa och progressiva. Sedan lång tid har republikanernas tolkning tillåtits dominera. Det skall Obama ändra på. ”Freedom” kommer inte längre ha den betydelse som George W. Bush lade i ordet. I Obamas installationstal förekom begrepp som ”equality, prosperity, unity, security, interests, challenges, courage, purpose, loyalty, patriotism, virtue, character, grace” alltid i moralpedagogiska sammanhang och med anknytning till de empatiska principer som Obama anser utgör de fundamentala amerikanska värdena.

Den amerikanska högern har inte visat någon större entusiasm för Obamas moraliska korståg. Möjligen är man oroad för att republikanerna kommer att förlora sin dominans när det gäller värdefrågor. Belysande är en artikel i Wall Street Journal av en av tidningens redaktörer. Under rubriken ”Obama Abuses USA” säger Dorothy Rabinowitz att Obamas triumfatoriska europaresa artade sig till en ständigt upprepad avbön för alla de illgärningar som USA utsatt omvärlden för. Hon tillägger att det förmodligen inte är någonting som Obamas många fans har något emot vilket inte är egendomligt ”när det vid amerikanska college och universitet sedan årtionden predikats att USA står för snöd vinning, rovgirighet och rasism”. Men vanliga amerikaner, säger hon, skall aldrig glömma att Obama var den förste amerikanska president som talat illa om deras älskade fosterland. Med vanliga amerikaner avses här förmodligen de 20 procent som fortfarande identifierar som republikaner. På hemmaplan sägs Obama aldrig försumma ett tillfälle att påminna om sin moraliska överlägsenhet över sin föregångare.

Vårdikt

En tjuguårig smedson från Lund publicerade 1902 nedanstående dikt.
Han hette Vilhelm Ekelund. Dikten var kanske skriven den 18 maj 1901.

Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.

Pressgrannar av Anders Davidson

Anne Swärds rapport från PEN-festivalen (Välsignelse för få, Sydsvenskan Kultur 15/5) i New York är tänkvärd. Åtminstone har den satt myror i huvudet på mig. Det är bra om fler får något att fundera på. Vi måste få upp ögonen för vad som sker.
Särskilt slutreflektionen kring burmesiskan Khet Mars påtvingade exil "på City of Asylum i Pittsburgh, en fristad för författare hotade av förföljelse, fängelse eller till och med avrättning för sin skrivande verksamhet i hemlandet."
I våra samhällen, som vilar tryggt på demokratiska värderingar och helgar mänskliga rättigheter, kan de förföljda få skydd.
Annat är det för en Sayed Perwiz Kambakhsh, den afghanske journalist som först dömdes till döden, sen fick straffet omvandlat till 20 års fängelse, anklagad för blasfemi; brottet var att ladda ner texter om kvinnans roll i det muslimska samhället; dömd i en stat, av en regim västs demokratier sänt soldater och bombplan för att försvara.
Får vi det att gå ihop?

Kulturtips

Lena Måndotter
Kompanihuset 15, 16, 21, 22, 23 maj. "Rent ut sagt lysande" skrev pressen då Lena Måndotter senast framförde sina stämningsfulla konserter i Malmö.
Läs mer

Klassisk indisk konsert
Musik, Sång och Kathakdans. På Teater Sagohuset i Lund 27 maj.
Läs mer

Ankomst - Avgång. En centralstation där dans kommer till liv.
Dansstationen, Palladium i Malmö, 30 och 31 maj.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Kan sparsamhet rädda Lund? av Mats Olsson

I krisen ska stat och kommun upprätthålla sysselsättningen, inte strypa den. Regeringens Finanspolitiska råd föreslår att kommunerna stimuleras med 15 miljarder redan till hösten, vilket för Lund skulle det betyda 118 miljoner extra. Under 2010 föreslås regeringen dubbla insatserna till 30 miljarder.
I rådets rapport bekräftas två saker. För det första hur nödvändigt det är att regeringen omedelbart går in med kraftiga stimulansåtgärder, främst till kommunerna. För det andra hur fel det är att tro att man kan rädda Lund ur krisen genom att spara i kommunens budget. Tvärtom: Hela den 292 sidor långa rapporten är en uppmaning till motsatsen. Om kommunen någon gång ska öka sin verksamhet och sina investeringar så är det nu.
Den borgerliga politiken i Lund går ut på att strypa så mycket av den kommunala verksamheten man bara kan komma åt. Redan tidigare har man glatt skurit i skola och välfärd, privatiserat och sänkt skatten. Inför 2010 föreslår man nya kraftiga sparbeting på all kommunal verksamhet och att anställningsstopp införs redan till hösten. Arbetsmarknadsprojekt ska läggas ner, företagshälsovård och social omsorg ska säljas ut till lägstbjudande och personalen ska minskas i skolor och på äldreboenden. Ändå får man inte ihop budgeten, utan tvingas underbudgetera med 27 miljoner kronor.
Vad ska man göra då? Vänsterpartiet föreslår två förhållningssätt i budgetdiskussionen. Det ena är att återställa kommunalskatten till 2006 års nivå, d.v.s. plus 40 öre, vilket ger 80 miljoner i intäkt. Det andra är att ta konsekvensen av Finanspolitiska rådets rekommendation. Lund kan med gott samvete underbudgetera cirka 90 miljoner kronor 2010. Detta dels i förvissning att varje anständig regering kommer att stimulera kommunerna med minst lika mycket (se ovan), dels för att detta faktiskt är det enda sättet att ta ansvar för välfärd och sysselsättning.
En god välfärdspolitik räddar Lund, inte missriktad sparnit.
Mats Olsson, vänsterpartiet

Efterskörd av Lucifer

Ja, man kanske borde hålla käft, men ockupationsfestivalen är ändå värd en kommentar. Min bedömning är att den kostar vänstern, och då i första hand vänsterpartiet, så där femhundra röster i nästa kommunalval. Vänsterpartiet har visserligen tagit avstånd från den liksom alla andra politiska partier i Lund, men de flesta människor är inte så noga med distinktionerna och det här ses då som upptåg av vänsterungdomar. Som bekant har vänstern totalt otillräckliga resurser för att ändra den bilden. Borgarna i Lund hade inte kunnat rekrytera bättre propagandister mot vänstern än de som nu ställde upp och bedrev sin opinionsbildning. Det var inte tal om att argumentera för en bostadspolitik och det var inte tal om att det fanns någon skillnad mellan borgare och vänsterfolk, de bestod alla av oförstående politiker och då handlade det bara om att ockupera. Ockupationsfestivalen gav inte en kvadratmeter bostadsyta, bara badwill för vänsterhållningar. Och den ideologi och de uttalanden som gjordes påminde om det mest naiva och improduktiva jag upplevde i USA på 1970-talet.

OK, det fanns väl vissa vinster. T.ex. att en ny generation ungdomar fick lära sig vad det innebär att staten har våldsmonopol. Den nitiska polisen hade kunnat avveckla det här på betydligt mildare sätt om de hade velat, men nu har de fått in något hundratal unga människor i sina register och då är de väl nöjda.

Mild men envis
Veckans glädjeämne är naturligtvis det stöd Anne Diderichs (v) fått från kammarrätten. Anne är andre vice ordförande i kommunstyrelsens personalutskott och som sådan eller kanske bara som vanlig medborgare ville hon veta efter vilka regler kommunen satte sina löner. Inte till att tänka på, sa tjänstemän och nämndens ordförande Caroline Nordbeck (fp). Klart att det ska lämnas ut, sa kammarrätten – här gäller tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen, och här finns inga sekretesshinder.
Hur det kunde bli så? Jo, fru Nordbeck trodde väl att det skulle inte vara något problem att sätta sig på en sketen liten vänsterpartist. Men där underskattade hon Anne Diderichs som visserligen kan vara mild som en sommarvind, men också arg som en terrier och därtill envis. Anne var arkitekten bakom den lönerevision som på börjades av vänsterregimen under förra mandatperioden och som gynnade kvinnoyrkena. Borgarna har stoppat den och nu har de fått veta vem de har stungit.
En rejäl prestigeförlust för borgarna alltså och särskilt för folkpartiet och Caroline Nordbeck. Men Anne Diderichs är värd uppskattning för sitt mod och sin uthållighet!

Slagträn av Maria Hagberg & Anders Davidson

Ett svar till Anna Dahlberg, Expressen, som den 3 maj skrev med rubriken:
Svik inte kvinnorna!

Kvinnor kan användas till mycket. Motivera ockupation och krig till exempel. Bush började bomba Afghanistan efter den 11 september för att befria kvinnorna. Som Sovjet försvarade sin invasion för i år 30 år sedan: Röda Armén kom för att befria kvinnan från fundamentalistiskt förtryck.
Kvinnor kan användas till mycket. Den afghanska kvinnoorganisationen RAWA:s avslöjanden av talibanernas förtryck gav organisationen dess 10 minuter i media, när Bush behövde moraliskt stöd för sitt krig mot terrorismen. När RAWA kritiserade USA:s krigsförbrytelser och ville se ett slut på ockupationen lyssnade ingen längre.

Malalai Joya

Mordet på kvinnoaktivisten Sitara Achakzai i Kandahar uppmärksammas men hoten mot parlamentsledamoten Malalai Joya passerar obemärkt.
I det förra fallet var gärningsmännen misstänkta talibaner, i det andra fallet är fienden krigsherrarna och förbrytarna i Nationalförsamlingen.
Kvinnor kan användas till mycket.
Men använd inte de afghanska kvinnorna som slagträn för en brutal ockupation.
Maria Hagberg, Kvinnor för fred
Anders Davidson, Afghanistansolidaritet

Håkan Wiberg om Afghanistan av Sten H.

Ibland hamnar man på egendomliga möteslokaler. I tisdags var det andra våningen på Stadsparkscafét! Lokalen har sin charm, men är L-formad varför man bara såg en mindre del av de andra mötesdeltagarna. Hur som helst, Afghanistansolidaritet hade ordnat ett möte med Håkan Wiberg, en klassisk profil i den intellektuella lundavänstern, som flyttade till Köpenhamn där han blev professor i freds- och konfliktforskning. Rubriken var ”Afghanistan, Nato och Sverige efter Obama” och föreläsningen var lika lugn, rationellt argumenterad och kunskapsmättad som man kunde vänta sig av Wiberg, trots det förfärliga ämnet.

Obamas flyktingproduktion
För vad är det som händer nu? Jo, Obama har tvingat Pakistan att skicka betydande delar av sin armé upp till de nordöstra delarna, främst den s.k. Swatdalen, för att bekämpa talibaner. Det görs med stridsvagnar, artilleri och granatkastare. Talibanerna skjuter tillbaka och resultatet är en och en halv miljon flyktingar som nu tvingas leva och dö i jättelika flyktingläger. Jag tycker att alla de som är så entusiastiska för Obama bör räkna in detta: han har med sin s.k. afpakpolitik snabbt producerat en och en halv miljon flyktingar.
Ja, och sen ska förstås Afghanistan fyllas på med ytterligare 20,000 amerikanska soldater och afghanernas himlar fyllas med attackplan med eller utan bemanning. Kommer det att hjälpa? Nej, och det var det Håkan Wiberg lyfte fram, afghanerna har i hundratals år avvärjt angrepp från stormakter som invaderat dem och det kommer de att göra den här gången också. Vad är då amerikanerna ute efter? Tja, det har snackats lite om oljeledningar och allmän geopolitik, men i grunden handlar Afghanistankriget om USA:s behov av hämnd, för 11 september. Det är ett behov som är så starkt att ingen amerikansk president kan lämna Afghanistan på många år. Å andra sidan kan USA inte heller sätta in så mycket trupp som skulle behövas för att ”vinna” kriget – det skulle röra sig om en halv miljon soldater på marken. Alltså kommer vi få se kriget fortsätta ungefär som nu ett antal år. Och under tiden är det stora chanser att Pakistan faller sönder ännu en gång.

Vad vill Sverige?
Vad gör då Sverige i Afghanistan? Vi har ingen hämnd att utkräva. Och det här med humanitära skäl och så är bara nys. Det går inte att bedriva någon civil hjälp till uppbyggnad av samhället så länge hjälpen är så hopblandad med USA:s krig som nu. Visst det går lite fler flickor i skolan, men hälften av Afghanistans barn går inte i skolan alls. Och visst, enligt den av USA förestavade författningen ska det vara 25 procent kvinnor i parlamentet, och det är det, men det är bara en formsak. USA har tagit sig stora friheter som ligger utanför FN-reglerna och fortsätter med det. Det humanitära snacket är påklistrat i efterhand med profiler anpassad för deltagande länder. Man erinrar sig hur Per T. Ohlsson beskrev USA:s bombningar närmast som ett fälttåg för kvinnosaken.
Nej, Sverige har trupp i Afghanistan för att ställa in sig för USA. Man är dock inte lika inställsam som Danmark. Det är det land som har flest soldater (räknat per egna invånare) och flest stupade (23 döda), återigen per invånare. Vad vill Danmark i Afghanistan?
OK, Sverige borde ta hem sina soldater och det håller på att bildas en opinion kring detta, med t.ex. Thage G Petersson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly bland de aktiva. Så är läget. Vi var väl så där 25 på mötet.

Flykten från dollarn av Gunnar Stensson

Kina och många andra investerare minskar långsamt sina dollarinnehav. Ingen av dem vill utlösa en dollarkris men ingen vill heller bli sist i händelse av en kris. Kina köper färre amerikanska statsobligationer än tidigare och föredrar korta obligationer framför långa.
I transaktioner med andra länder som till exempel Argentina förbigår Kina dollarn och sluter bilaterala överenskommelser om att använda de egna valutorna.
Kina föreslår en alternativ reservvaluta baserad på SPD, Special Drawing Rights. Den skapades av IMF och baseras på en korg av valutor. Ryssland har instämt i förslaget.
USA:s finansminister Timothy Geithner svarade att den amerikanska regeringen var öppen för Kinas förslag att öka bruket av SDR. Svaret ledde till att dollarn omedelbart sjönk i värde. För att minska skadan gjorde Geithner ett ”klarläggande” tillägg där han förklarade att dollarn var ”världens dominerande reservvaluta och sannolikt skulle förbli det för lång tid framöver”.

Fritt fall?
Alla aktörerna hoppas på en mjuklandning, en ordnad övergång bort från dollarn. Ingen vill framkalla ett fritt fall för ingen vet vad som då skulle hända. Men om stimulansåtgärderna för att säkra den amerikanska ekonomin misslyckas kan dollarn plötsligt tappa i värde på ett högst kaotiskt sätt. Då gäller principen ”rädde sig den som kan”.
Analysen ovan är Immanuel Wallersteins, publicerad 15 maj. Han har länge förutsagt att dollarn kommer att förlora sin ställning som reservvaluta.

Ekonomisk och politisk makt
Vad är då en reservvaluta? Man kan svara att det är den pålitligaste valutan, den som varierar minst. Det är därför många väljer att placera sina tillgångar där. Dollarn har varit världens reservvaluta sedan 1945. Den är det fortfarande.
Det land som förfogar över reservvalutan kan använda sedelpressarna varje gång det gagnar dess intressen.
En reservvalutas styrka beror inte bara på dess makt över världsekonomin utan också på dess politiska makt i världssystemet. Det är därför det land som utövar den politiska hegemonin i världen också brukar vara det land som förfogar över världens reservvaluta. Detta gäller även när landets politiska hegemoni dalar. Detta är förklaringen till att dollarn är världens reservvaluta.
Dollarns värde har på det hela taget minskat de senaste decennierna. Ett av skälen är den otroligt snabbt växande amerikanska statsskulden.
Men när dollarvärdet sjunker drabbar det dem som har sina valutareserver i dollar. Det gäller inte bara Kina utan också länder som Japan, Sydkorea, Norge, Indien, Saudiarabien och Abu Dhabi.
Det är därför de försiktigt försöker minska sina dollarinnehav inför hotet och förhoppningen om en ny världsordning.

Israel – ett särfall bland stater? av Bertil Egerö

För inte så länge sedan utspelades en tennismatch i Malmö, som något påminde om Båstadmatchen mellan Rhodesia och Sverige för trettio år sedan. Ett israeliskt lag spelade mot ett svenskt, i efterdyningarna av det israeliska övergreppet mot Gazaremsans befolkning. Inom Röda Kapellet såg det till en början självklart ut att vi skulle delta i manifestationer mot matchen. Så höjdes några avvikande röster, och snart var diskussionen i full gång. Faktiskt en av de få politiska diskussioner som jag upplevt i den orkestern sedan jag gick med 1990.

Debatten bidrog till att Röda Kapellet inte spelade, och diskussionen tonade av. Hos mig förstärkte den en fråga som jag närt länge: hur ska vi kunna enas om vad vi diskuterar? Den aktör jag förhåller mig till i konflikten mellan Israel och dess omedelbara omvärld är staten, den israeliska staten. Trots att Israel är en av religion sammanhållen nation, ser jag staten som en sekulär aktör med säkerhetspolitiska intressen, d.v.s. som vilken stat som helst. Liksom USA, Frankrike och en del andra ’demokratier’ förenar den ett visst mått av inre demokrati med dess raka motsats i sin utrikespolitik.

Det finns ett helt annat sätt att se på Israel, och det är nationen, den judiska gemenskapens hemland, den enda plats där judar kan hoppas få leva det anständiga liv Europa förmenar dem (en formulering lånad från Kenneth Hermeles diskussion av "Judehatets svarta bok" i SDS för ett år sedan). Med den utgångspunkten kan kritik av Israels politik tolkas som en kritik av den judiska nationen – anti-sionism, en hållning gränsande till antisemitism.

Den senaste tidens debatt om Eritrea och Dawit Isaak har bjudit på intressanta inslag. Michela Wrong, vars bok ”We didn’t do it for you” är den i särklass bästa analysen av bakgrunden till dagens Eritrea, lade ett tungt ansvar på västvärlden, men sade också att det inte fritar den eritreanska regeringen från ansvaret gentemot sitt eget folk – en kritik som Kenneth en gång uttryckte gentemot den moçambikanska Frelimo-regeringens politik gentemot mycket starkare grannar. Samma kritik borde kunna riktas mot den israeliska statsledningen.

Går det då att hålla isär stat, nation och – i detta fall – den internationella judiska gemenskapen? Det är svårt. De judiska församlingarna åtminstone i västvärlden verkar reagera emotionellt mer än intellektuellt på varje kritik av Israel, som vore den ett utslag av antisemitism. Därmed stäcks möjligheterna till en rationell debatt om Israel och palestinierna. Det utanförskap från internationell rätt och regler för FN-gemenskapen som den israeliska staten länge har praktiserat är omöjligt att analysera och förstå, eftersom det inte kan lyftas fram till diskussion.

Jag tycker mig förstå att även israeler är oroade över den brutalisering, den dehumanisering av det israeliska samhället som den statliga politiken mot palestinier leder till. Den oron borde kunna delas av judiska församlingar inte minst i västvärlden, och leda till en ordentlig eftertanke om deras egen roll i den urartningen.

SvD kör just nu en artikelserie om manlig omskärelse. Där lär jag mig att mer än hälften av alla gossebarn i USA omskärs – faktiskt en nedgång från 60-talets uppskattade 90%. Jag får också bekräftat att omskärelse av gossebarn är en lika helig sak i den muslimska som i den judiska gemenskapen. Trots det ses den av de judar som framträder i SvD som en identitetsfråga – ”ett sätt att markera in i köttet att det är en judisk pojke”. En pojke som lika gärna kunde ha fötts i en muslimsk familj.

Med det slagets tolkning är våra judiska gemenskaper kanske inte kapabla till annat än ett oreflekterat försvar av Israel, i krig liksom i fred. Den dröm jag när kanske aldrig kommer att realiseras: att judiska församlingar försöker klargöra hur den israeliska statens politik påverkar hela den judiska gemenskapen och dess förhållande till sin omvärld. Och att den eftertanken leder dem till att kräva att staten tar ansvar för sina handlingar och deras vidare konsekvenser långt utanför sina idag reellt existerande gränser.

En majnatt i Sankt Lars-parken av Gunnar Stensson

Trött kom jag hem till Lund i söndags. Jag hade varit bortrest och upptagen hela dagen.. På radion hade jag hört berättas om ockupationen av husen i Sankt Lars-parken.
Med det speciella ansvar jag känner för just den arenan var jag förstås tvungen att sticka ner. Jag var nyfiken också. En helikopter svävade mitt på himlen som en outhärdlig mygga.
Så jag gick ner. Mötte många på väg därifrån. Åskådare. Barn från Klostergården. Enstaka aktivister kanske.
Först kollade jag ett av de ockuperade husen. Där pågick utrymning. Två poliser ledde just ut en pojke genom dörren. Den lilla gruppen åskådare applåderade honom.
Sedan kom poliserna med en till. En liten blond tjej applåderade särskilt ivrigt. Annars var stämningen lugn. Poliserna var formella, ceremoniella, rituella.
Jag gick runt hela polisavspärrningen. Började gå upp mot rivningsområdet runt BUP. Det ingick i sin helhet. Sen ner mot ån genom den förvildade trädgården. Överallt syntes färsk hästspillning.
Några killar och tjejer hade tänt en liten brasa mellan två nyutslagna hagtornsbuskar. Grillade korv. Drack öl. Skrattade. Där de var hördes inte ett ljud från folksamlingen och alla fordonen ett stycke bort.
På en filt bland syrenerna lite längre ner satt ett ungt par för sig själva, inbegripna i ett intensivt, allvarligt samtal. Skratt, röster, fniss och prassel hördes från flera håll i närheten. Luften var ljum, fuktig. Det började skymma. Det påminde om de erotiska parkförvecklingarna i En Midsommarnattsdröm.
Jag fick kontakt med polisavspärrningen igen. Kröp igenom eftersom ingen polis syntes till. Det var ett misstag. Två blonda atleter dök upp bakom en lönn och tillhöll mig att sticka tillbaka. När jag såg närmare efter vimlade hela den stora avspärrningen av poliser.
På ena sidan det blå plastbandet som markerade avspärrningen fann poliserna, på den andra var en sorts berusad anarki förhärskande. Två världar, avskilda från varandra av ett aldrig överträtt sladdrigt plastband.
Avspärrningen fortsatte ända ner till Höje å. Jag var tvungen att gå över den vita bron och fortsätta österut nedanför platsen där vi firar valborg längs med vattnet fram till en halvdold stentrappa upp till körvägen genom Sankt Lars.
Sedan var avspärrningen något indragen så restaurang Magnolia hamnade utanför. Här stod ett stort antal polisbilar, bussar och svarta fångtransportfordon. Och många poliser. Jag förmodar att de började längta hem.
Båda de ockuperade husen var tömda nu. Jag stötte på ett par bekanta, en indignerad förskolefröken och en mamma med barnvagn.
"Begrip detta, sa de. När vi var på lekplatsen kom plötsligt en massa ungdomar springande. Det verkade sjukt egendomligt. Jag menar, ibland ser man kanske en eller två som springer, eller tio, tolv kanske. Men här var det hundratals. De verkade inte rädda, snarare målmedvetna. Men de störde oss inte. Så hördes hästar, klapprande hovar. Rätt som det var dök det upp ryttare. Dom red min själ i galopp mellan husen. Tänk om de trampat ner en barnunge. Det var det värsta jag sett!"

Efteråt
Det började duggregna. Mina bekanta begav sig hemåt. Klockan var kanske nio. Parken började överges. Helikoptern var försvunnen. Bara poliserna och deras fordon fanns kvar.
Jag strövade runt en stund till bland bokar, flera sorters lönnar, blommande kastanjer, hagtorn, hägg och syrén, ett enstaka näsduksträd med vita blad. En midsommarnattsdröm.
Det var då jag kom att tänka på smedsonen Vilhelm Ekelund och hans dikt ”Kastanjeträden trötta luta”.
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga
När han skrev den var han en ung lundastudent i samma ålder som flertalet av de ungdomar jag sett under kvällen.
Hade somliga av dem upplevt liknande stämningar när upprördheten ebbat ut?
Jag gissade att kvällen för många kunde ha varit ett sådant tillfälle som man minns hela livet. Upprördheten, spänningen, de blommande buskarna och träden, skymningen, duggregnet som stärkte alla dofter.
Och fågelsången. Hela tiden hade koltrastarna flöjtat utan att någon lyssnat. Göken ropade på avstånd. I skymningen råkade de många näktergalarna i extas.
Jag tänkte på proletären Vilhelm Ekelund igen. Om tidsplanen förskjutits så att han och ockupanterna hade mötts där i parken, hur skulle mötet ha upplevts?
Mycket trött och på värkande fötter drog jag mig upp mot Klostergården där ljusen var tända i de flesta fönstren.

Kulturtips

Lena Måndotter
Kompanihuset 15, 16, 21, 22, 23 maj. "Rent ut sagt lysande" skrev pressen då Lena Måndotter senast framförde sina stämningsfulla konserter i Malmö.
Läs mer

Malmöflickornas Vårgala
Baltiska Hallen 17 maj
Läs mer

Jan Lundgren Trio - European Standards
Palladium 20 maj kl 19.30
Läs mer

Oslipat gul 8
Ståuppkomik med egenvärde på Tangopalatset 20 maj
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Youtubetips från Anders Davidson

Titta på de här klippen från flygangrepp i Afghanistan: www.youtube.com
De dagliga bombningarna av Afghanistan fortsätter. Skrattade mördare släpper splitterbomber och 1000-tonsbomber. De filmar sina dåd och lägger ut dem på Youtube för att skryta.
Sverige är med och deltar allt aktivare i slakten på afghaner.

Föreläsningstips

Fildelning, upphovsrätt och integritetsskydd på internet
har utan tvekat varit det hetaste politiska ämnet hittills i år. Organisationerna i vänsterparti-rörelsen har olika fort kommit fram till ståndpunkten att vi är positivt inställda till rätten att kopiera upphovsrättskyddat material för icke-kommersiell användning. Dock står vi aningen oförberedda för att hantera den explosion av intresse som väckts av IPRED-lagstiftningen, domen mot Pirate Bay, telekompaketet i EU osv. För visst är vi sedan länge motståndare till övervakning i olika former men fildelningsfrågan rymmer mycket mer och handlar kanske främst inte alls om integritet och rättsäkerhet.
Därför har vi i VSF Lund bjudit in Mikael von Knorring, som har arbetat aktivt med ämnet sedan 2000 och som skrev de motioner som fick vänsterpartiet att byta åsikt samt leder den grupp som ska ta fram konkreta förslag till hur kulturfinansiering kan se ut i ett samhälle med fri fildelning. Vi har bett honom tala under rubriken "Vår tids välfärdsrevolution" och fokusera på hur den fria spridningen av information har och kan förändra samhället i progressiv riktning, samt hur vi får det att gå ihop med ett levande kulturliv.
Föredraget och diskussionen efter kommer att vara ett ypperligt tillfälle att få argument och inspiration inför diskussioner med sympatisörer och väljare för vilka det här är en central fråga. Det håller inte att låta enfrågerörelser helt äga en fråga som rör själva grunderna i vår analys av samhället och som innehåller mycket stor potential för progressiv samhällsförändring.
Tid och plats: Kl 13 lördagen den 16 maj på Eden, hörsal 131.
Det kommer finnas möjlighet till diskussion efteråt.
Arrangör: VSF Lunds arbetsgrupp för fildelningsfrågor

Kuba och krisen
I Sverige har den nuvarande krisen skapat massuppsägningar, lönesänkningar och offentliga nedskärningar. Vilka uttryck tar sig krisen på Kuba? Fins det en krispolitik bortom nyliberala nedskärningar och massuppsägningar? Vilka politiska diskussioner förs på ön inför Kubas Kommunistiska Partis kongress i höst? Kring dess frågor kommer Manuel Montero, internationell sekreterare för Kubas LO at föreläsa kring.
Tid och plats: Söndagen den 17/5 kl 15.00, på Kvarnby folkhögskola, Industrigatan 4 i Malmö.
Föreläsningen kommer att hållas på engelska alternativ tolkas från spanska till svenska beroende på deltagarnas behov.

Fredsforskaren Håkan Wiberg
talar om Afghanistan, Nato och Sverige efter Obama.
Tid och plats: Tisdagen den 19 maj kl 19.00 i Stadsparkscafét i Lund (ovanvåningen)
Håkan Wiberg ledde Fredsforskningsinstitutet vid Lunds universitet på 70-talet, var sedan professor i sociologi, därefter direktör för Fredsforskningsinstitutet i Köpenhamn 1988-2001, är nu pensionär. Arrangemang: Afghanistansolidaritet Skåne, ABF, TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsstudier)

Cykelkommunen? av Ulf Nymark

Lunds kommun kallar sig gärna och ofta för ”Cykelkommunen”. Men när det kommer till kritan är det alltid cyklister som får stryka på foten till förmån för bilisterna. Som här på Dalbyvägen. En skylt som riktar sig enbart till bilister och andra motorfordonsförare. Ändå är det cyklisterna, och för den delen även fotgängarna, som har berövats halva sin vägbanebredd för att bilisterna ska informeras. Skyltbenet mitt i cykel- och gångbanan utgör därtill naturligtvis en utomordentlig trafikfara.

Men, kanske någon vill invända, skylten gäller ju åtgärder på motorvägen och det är sannolikt Vägverket som satt upp den. Jovisst, men marken där skylten är placerad är kommunens, och det är kommunen som tycker det är helt okey att använda GC-banan för att informera bilisterna – det är, allt fagert tal om ”cykelkommun” till trots, bilisterna som är den riktiga trafiken, den som räknas.