Lucifers tankar är inte bara otänkbara – de är tyvärr också feltänkta av Ulf Nymark

I en krönika i förra veckans VB-nummer framför Lucifer, som han själv skriver, en del ”tankar om det otänkbara”. Krönikörens tankar förtjänar några kommentarer. 

FNL och skattehöjningen
Lucifer hävdar att FNL ”avfärdades” av S och MP efter valet i fjol. Det var faktiskt tvärtom: FNL avfärdade S, MP och V som samarbetsparter, därför att de hos de borgerliga fick stöd för alla sina frågor, dvs alla sina två frågor: nej till spårväg (de fick en fördröjning av beslutet till stånd) och nej till skattehöjning. FNL:s stöd till en borgerlig budget ska inte tolkas som att detta enbart beror på de borgerligas tillmötesgående i spårvägsfrågan. Antispårvägspartiet stödjer en borgerlig budget huvudsakligen av den enkla anledningen att FNL är ett parti som i allt väsentligt är borgerligt. 

Vilka MP-väljare tog FNL?
FNL ”hade tagit många MP-väljare”, hävdar Lucifer, och därför skulle MP ha ”avfärdat” FNL. Jag ser gärna att krönikören belägger detta påstående. Det kan han i varje fall inte göra med hjälp av valmyndighetens statistik, eftersom den ger tydligt besked: MP ökade sitt väljarstöd jämfört med valet 2010. Varför MP skulle ha drabbats av ”hämndlystnad” mot FNL beroende på det förhållandet att MP ökade sitt röstetal är en gåta som nog saknar lösning.

Spårvägsfundamentalister?
”Skjut spårvägen på framtiden för att locka FNL!” – det är Lucifers förslag till de rödgrönrosa, och han antar att S och MP inte är spårvägsfundamentalister. Nej, jag tror inte heller att S och MP är spårvägsfundamentalister. Men för MP:s del så ser vi värnandet om klimat- och miljö som en grundval för ekonomisk och social hållbarhet.
   Den expertgrupp som granskat kommunens planer och kalkyler för spårvägen slår fast att enbart spårväg kan klara av de transport- och miljöpolitiska målen för Brunnshög. Ett fundamentalt (!) sådant mål är att högst en tredjedel av Brunnshögstrafiken ska ske med bil. Skjuter kommunen upp besluten om spårväg i ytterligare minst tre år, som Lucifer förespråkar, kommer trafikering på spåren att kunna börja först åtskilliga år in på 2020-talet. Då står ESS-färdigt, och många andra verksamheter liksom nya bostadsområden finns på plats. Vi har fått en ny stadsdel, ganska långt från centrum, som stått utan högvärdig kollektivtrafik i flera år. En stor del av de arbetande och boende som ska ta sej till och från Brunnshög har då utvecklat ett bilberoende. Det går åt helvete med miljömålen. 
   V har i sitt lokala partiprogram åtminstone sedan 2002 (och kanske ännu längre tillbaka i tiden) haft krav på spårväg i Lund. Ja, V ville till och med påskynda byggande av spår år 2002.(Se not!) Fast det där med spårtrafik kanske inte var så allvarligt menat, om en nu ska tro Lucifer. 

V – ett styrande parti
Krönikören tror att V har fått sina nämndplatser och presidieposter ”som tröst”. En kan ju i och för sej ställa frågan varför Lucifer känner ett behov av att V skulle tröstas, men den frågan är egentligen irrelevant. Fördelningen av de kommunala posterna inom koalitionen har inte skett utifrån tröstbehov. Det har skett på grundval av partiernas mandat i fullmäktige och efter förhandlingar mellan partierna och överenskommelse mellan de rödgrönrosa partierna. Lucifers uppfattning om att V:s förhandlare skulle ha låtit sej nöja med tröstposter är verkligen att underskatta Mats Olssons och Hanna Gunnarssons förhandlingsskicklighet. 
   ”Vad blev det av vår (dvs V:s) oppositionsroll?”, frågar sej Lucifer. Det är ganska märkligt att Lucifer tycks ha missat att V är med och regerar! Och som styrande parti finns givetvis inte längre någon oppositionsroll att spela. Lucifers tankar är inte bara otänkbara, de är tyvärr också feltänkta. 

NOT:
” ... vi lovar att vi ska göra allt vad vi kan för att Lunds kommun i samarbete med Länstrafiken och andra kommuner på allvar ska börja planeraför ett tidigare genomförande av spårburen trafik mellan Lunds centrum och ”byarna” och andra orter i regionen.” (Ur Vänsterpartiets i Lund trafikpolitiska valprogram 2002. Min kursivering)

Ockupationens moraliska ansikte av Gunnar Olofsson

Nya utbrott av våld på det ockuperade Västbanken och den israeliska armén visar åter sitt omtalade moraliska ansikte. Flera personer har dödats, hundratals skadats, hus och egendom tillhörande palestinier har vandaliserats av judiska bosättare under överinseende av armésoldater. Denna gång började alltihop med provokativa marscher upp till Al-Aqsamoskén i Jerusalem, islams tredje heligaste, av högerextrema israeliska bosättare i ”Temple Mount Heritage Foundation” anförda av parlamentsledamoten Yehuda Glick från Likudpartiet.

   Syftet med promenaderna till Tempelberget sägs vara att ge även judar möjlighet att bedja där uppe vid den muslimska helgedomen. Men det egentliga målet är att på sikt riva moskén och ersätta den med ett judiskt tempel – ett projekt som redan finns som idé i en kommande stadsplan för Jerusalem, i form av en planerad synagoga på tempelområdet.

   Israel försöker göra om ockupationen till en religiös konflikt, där muslimska extremister målas ut som ett nytt existentiellt hot mot landets judar av samma typ som under Förintelsen. Sedan ett judiskt bosättarpar mördats på Västbanken har retoriken ökat och regimen tagit chansen att dra åt tumskruvarna på palestinierna ännu ett varv. Hus där misstänkta palestinska ”terrorister”, och deras familjer, bor skall åter kunna sprängas, och människor spärras in i ”administrativt förvar” på obestämd tid utan rättegång eller dom. Israeliska soldater öppnar nu regelmässigt eld mot och skadar protesterande palestinier, anfaller ambulanser och räddningspersonal, och nya avspärrningar och hinder gör en redan svår vardag än värre för vanliga människor. Soldater har också stormat Al-Aqsamoskén och förstört och bränt upp egendom.

   I FN har USA i vanlig ordning blockerat en resolution som fördömer den israeliska arméns framfart. Och Sveriges feministiska regering, likt EU och västvärlden som helhet, tiger. 

Nato, Mellanöstern och dödsskjutningarna i USA av Gunnar Stensson

Historik, aktuella notiser och lite statistik att dra slutsatser av.
”Åren 1990-1991, strax efter Sovjetunionens sammanbrott, ägde en ödesdiger händelse rum. Irak, ett land med 35 miljoner invånare, beslutade att invadera sin lilla granne Kuwait med knappt en miljon människor men i besittning av oljereserver som praktiskt taget motsvarade de som fanns i Irak. Det var naturligtvis delvis en geografisk tillfällighet, men det var också resultat av ett postkolonialt pennstreck: de västliga oljebolagen och deras regeringar ansåg det ibland lättare att göra affärer med länder där invånarantalet var litet (även om man kan betvivla att ett sådant val är särskilt förnuftigt på lång sikt). I varje fall skickade västmakterna och deras regeringar omedelbart cirka 900 000 man trupper för att återge Kuwait ställningen som enda legitima ägare av sina oljefält (vilket bevisar, om det är nödvändigt, att regeringarna kan mobilisera väldiga resurser för att genomdriva sina beslut om de finner det lämpligt). Detta hände 1991. Det första Gulfkriget följdes av ännu ett 2003, mot Irak, med en något  mindre koalition av västmakter. Följderna av dessa händelser ser vi än idag.”
   En av dessa följder är vår tids flyktingfolkvandring genom Europa.

Den förste november, alltså för precis en vecka sedan, inträffade ytterligare en i raden av masskjutningar i USA.  På ett college i Oregon dödade en 25-årig man 10 studenter och skadade lika många.
   Efter skjutningen presenterades följande statistik över antalet dödsskjutningar i USA.
   Mellan 2004 och 2012 sköt amerikanska vapengalningar ihjäl 300 000 amerikanska medborgare, alltså nästan en tredjedels miljon. Det har inte föranlett någon politisk åtgärd. Vapenlobbyn stoppar alla försök att begränsa den lukrativa vapenhandeln.
   I själva verket fungerar masskjutningarna som reklam. Vapenbutiken på mordplatsen sålde slut på sina automatvapen dagarna efter dådet. Man måste ju kunna skjuta tillbaka, tänker amerikanen (även om mördaren redan är ihjälskjuten av polis).

Under samma tid (2004-2012) föll 300 personer i USA offer för terroristrelaterat våld. Det är en promille av det ordinära amerikanska mördandet. Men i kriget mot terror satsar USA astronomiska summor.
   Offren för USA:s internationella krig mot terror kan räknas i hundratusental, kanske miljoner.

Den andre november flygbombade amerikanskt stridsflyg under 30 minuter Läkare utan Gränsers sjukhus i Kunduz under USA:s krig mot talibanerna, som inleddes 2001, för fjorton år sedan.
   ”Bomberna slog ner och så hörde vi bombplanet cirkla runt i luften. Efter en paus slog ännu fler bomber ner”, säger Herman Negarthnam som leder Läkare utan gränsers projekt i norra Afghanistan.
   Läkare utan gränser skrev på twitter att minst sexton dödats, nio anställda, fyra vuxna patienter och fyra barn. Patienterna brändes ihjäl i sina sängar. 
   Ett ögonvittne berättar att bombplanet anföll fem gånger och varje gång riktade anfallet mot själva sjukhuset.
   Den USA-ledda Nato-koalitionens chef, armégeneral John Campbell, har bett om ursäkt.
   I ett uttalande säger Läkare utan Gränser att attacken utgör ”ett avskyvärt och grovt brott mot internationell humanitär rätt.”
   Tänk Nej till Nato!

I Syrien har västmakterna hittills inte genomfört någon truppinsats på marken. Konflikten har inte bedömts vara tillräckligt angelägen (900 000 soldater mobiliserades blixtsnabbt till Kuwait).  Människoliv värderas lägre än olja.
   Möjligen sker en ändring nu, när flyktingkolonnerna fyller Europas vägar, EU befäster gränserna och Ryssland sänt stridsflyg för att stoppa IS (men kritiseras för att i stället ha fällt bomber över Fria Syriska Armén).

Kommentar
Fragmenten ovan är kan sammanfogas till en preliminär helhetsbild. Nya fragment kan bekräfta den – eller göra den osannolik. 
   Den inledande analysen av utvecklingen i Mellanöstern från 1990 till idag är hämtad ur Pikettys ”Kapitalet” sid 551-552.

O, ni ängsliga människor av Karin S

O, ni ängsliga människor
som räds alla mörkögda!
Jag är ensam om
att vara blekögd
i vår familj.
Jag är snart 80.
Jag har överlevt.

Teologiskt cafe på måndag - KG Hammar om Oscar Romero

Måndag 5 oktober är det (som vanligt på första måndagen i månaden) Teologiskt cafe på Allhelgonagården i Lund. IKT, Institutet för Kontextuell Teologi, har den här gången inbjudit sin fd ordförande KG Hammar att inleda kring "Ärkebiskopen som omvändes till Gud i folket". Den ärkebiskop vi syftar på är Oscar Romero i El Salvador, som mördades i sin kyrka under mässan. Romero har i våras saligförklarats av katolska kyrkan - vad kan det komma att betyda för befrielseteologin?
   Som vanligt träffas vi kl 19 och inleder med en halvtimmes fika (20:-). Därefter vidtar samtalet som pågår till kl 21. Alla, oavsett tro eller vantro, är hjärtligt välkomna.

Politiken nr 8 - 2015

Ladda ner

Vill Miljöpartiet dränka Maldiverna?
I början av september menade en grupp av små önationer att det måste införas ett stopp för att öppna fler kolg­ruvor - annars riskerar dessa länder att försvinna under havets yta. Inte långt därefter meddelade stat­liga Vattenfall att de vill sälja sina brunkolsgruvor i Tyskland. Kolet motsvarar Sveriges klimatutsläpp under 24 år.
Läs mer i Politiken 8 - 2015»

En bokälskares vedermödor av Gunnar Stensson

Lund är de små kvalitetsförlagens Mecka i Sverige. Ett av dem är Celanders, beläget i Klostergården, på andra sidan gården, sett från den plats där jag nu sitter.
   Henrik Celander kommer måndagen den 5 oktober klockan 19 i Klostergårdens bibliotek berätta om förlaget och dess vedermödor.
   Mycket av Celanders utgivning består av aktuell samhällsdebatt som t ex Bevara alliansfriheten: nej till Nato-medlemskap, där bland andra Hans Blix och Hans Corall medverkar.
   Lucifer diskuterade medlemskapet i ett VB-nummer härom veckan med anledning av Wilhelm Agrells omsvängning i frågan. Allians-partierna tycks vara på väg att enas om Nato-medlemskap.
   Nyutgiven är Jihadisternas återkomst: Islamiska staten och det nya sunnimuslimska upproret av Patrick Cockburn, av Foreign Affairs utsedd till Journalist of the Year 2014.
   I utgivningen finns också revolutionära klassiker som August Strindbergs Ordet i min makt: läsebok för underklassen, oumbärlig för varje seriös samhällsomstörtare.
   Så jag hoppas att vänstern, åtminstone de som är bosatta söder om Mårtenstorget, tar tillfället i akt att manifestera sin existens.

Klassiker hör till Celanders specialiteter. Själv är jag mycket intresserad av den italienske diktaren Giacomo Leopardis Moraliska småskrifter som skrevs 1824 och nu första gången presenteras på svenska.
   Antonio Santuccis Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi har jag redan presenterat i VB.
   Andra klassiker i förlagets utgivning är Brecht och Stendahl.
   På måndag klockan 19 i Klostergårdens bibliotek var det! Frånvaro kommer att noteras! Föreningen Klok bjuder på kaffe och bullar.

22 förslag till utbyggnad av Klostergården och sydvästra Lund finns nu i en utställning på Kristallen av Gunnar Stensson

Förslagen ingår i den internationella arkitekttävlan som Lunds kommun utlyste tidigare i år.

Samtliga förslag förlägger järnvägen till markplanet, tvärs igenom det tätbebyggda bostadsområdet. Alla skulle bli bättre, eller mindre dåliga, om de i stället för att ignorera problemen föreslog en lösning, t ex en järnvägstunnel. Något av dem föreslår en överbyggnad vid Klostergårdsstationen.
   Somliga placerar stationen i höjd med Sunnanväg, andra vid Nordanväg, som SJ tycks förespråka.
   De flesta vill bygga bostäder intill spåren på bägge sidor oavsett bullret från nästan 600 tåg per dygn.
   Ett par broar föreslås för att minska barriäreffekten.
   Nästan samtliga tänker bebygga hela Korpvallen och parkmarken på andra sidan järnvägen med bostäder. Inget förslag tar hänsyn till befintliga koloniområden.
   Flera förslag vill bygga ut Väster ned till reningsverksdammarna. Det finns fantasifulla förslag om hur vattnet i dammarna och ån kan utnyttjas.
   Som ni ser finns mycket att diskutera och många värden att försvara, men kanske också enskilda goda idéer. Det blir en mångårig debatt. Gå gärna upp till Kristallens foajé och bilda er ett eget omdöme.

Framgafflat - om cykel och trafik: Avstängda cykelvägar av Ulf Nymark

Jag har skrivit om detta förr. När ingenting förändras till de bättre finns det anledning att ta upp det igen. Det gäller avstängda cykelvägar. I dagarna har det funnits/finns det minst två abrupta avstängningar av cykelvägar. Båda har varit avstängda i omkring en vecka, eller kanske längre. I båda fallen möts cyklisten helt plötsligt av beskedet att vägen är spärrad. Detta utan någon som helst tidigare varning eller information. Cyklisten får ta en lång omväg för att komma till målpunkten. I ena fallet gäller det huvudcykelstråket mellan Södra Sandby och Värpinge, vid Botaniska trädgården, och i det andra fallet en cykelväg mellan trafikplats Gastelyckan och södra Lund.
 

Avstängt! – utan förvarning.
Huvudcykelled (Lila stråket) vid Botan.
 

Givetvis finns det lägen då en cykelväg måste stängas av för vägarbeten eller trädfällning o.d. Det är inte det jag vänder mej mot, utan att cyklister behandlas i strykklass i förhållande till bilister, även när det gäller avspärrningar. Biltrafikanter varnas alltid i god tid för avspärrningar, så att bilisten ges möjlighet att planera för alternativa färdvägar. Ofta annonseras i tidningarna, på kommunens hemsida, på diverse trafikinformationssidor etc. Vid avstängningar för cykeltrafik råder tystnad i dessa informationskanaler.

Avstängt! – utan förvarning! Cykelstråk mellan södra Lund och trafikplats Gastelyckan.
 

Cykeltrafiken betraktas alltså även i detta avseende som andra klassens trafikanter. Eller kan någon föreställa sig att t ex bilvägen till Södra Sandby stängs av utan någon som helst förvarning? Eller bilisten på Södra Vägen utan att i god tid före avspärrningen informeras om att vägen är spärrad?

Reykjavik apartheidfri stad av Gunnar Olofsson

Fullmäktige i Islands huvudstad Reykjavik har beslutat att tills vidare bojkotta produkter från Israel. Beslutet grundas bland annat på att Israel med flit döljer varor producerade på ockuperat palestinskt område bland de lagligt tillverkade i Israel, och gäller ”så länge ockupationen av palestinskt land fortsätter”. Israels regim, som envisas att kalla sin ockupations- och apartheidpolitik mot palestinierna för demokrati, har liknat beslutet vid ”en vulkan av hat”.
   Samtidigt berättar en ny FN-rapport att Israel planerar att förstöra ytterligare omkring 13.000 byggnader för människor och djur på den ockuperade Västbanken. Av 11.134 rivningsorder har 570 klassats som omedelbara – och 245 hus har redan förstörts i år. I gengäld har bara 33 av 2.020 palestinska ansökningar om bygglov bifallits (1,5%). Mindre än 1% av det landområde (60% av Västbanken) som helt kontrolleras av Israels armé har upplåtits för palestinsk nybyggnation. Allt fler israeliska nybyggare flyttar in och uppemot 600.000 israeler bor nu i runt 135 olagliga bosättningar på Västbanken och i det ockuperade östra Jerusalem.
   Den israeliska politiken visar att bojkottarbetet mot Israel är nödvändigt – och brådskande. Allt fler företag, varukedjor, kommuner, skolor, universitet, idrotts-och kulturorganisationer säger därför upp sina samarbeten med israeliska partners. Senast tog jätteföretaget Veolia beslutet att inte längre medverka i den israeliska ockupationen. Artister som Sinéad O´Connor, Elvis Costello, Gil Scott-Heron, Talib Kweli, Moddi, Faithless, Vanessa Paradis, Snoop Dogg, Cassandra Wilson, Carlos Santana, Stevie Wonder och hip hop-drottningen Lauryn Hill har ställt in konserter i Israel – liksom vår svenske gitarrist Andreas Öberg.
   Alla kan hjälpa till att göra vår värld apartheidfri. Sluta handla israeliskt! Se till att din förening inte deltar i samarbete med Israel! Siffrorna 729 i början av streckkoden på en vara betyder att den är israelisk. Köp den inte!

Ship to Gaza på bokmässan

Under den gångna helgen var det som bekant bokmässa i Göteborg. Ship to Gaza var på plats på internationella torget. På söndagen bjöd vi in Helena Lindholm, professor i Freds- och konfliktforskning, för att prata om Gaza och blockaden på mässans internationella scen. Ni som inte var där kan se och lyssna här.
 

700 attacker mot Gaza av Gunnar Olofsson

Sedan vapenvilan i kriget mot Gaza förra sommaren har den israeliska krigsmakten genomfört över 700 attacker mot den avspärrade och inringade Gazaremsan. Det uppger den brittiska regeringen som svar på en fråga från Labourledamoten Alex Cunningham i det brittiska parlamentet.
   Vid 29 tillfällen har Israel slagit tillbaka som svar på raketattacker från Gaza. Men i ytterligare minst 696 fall har attackerna skett utan några som helst provokationer. Anfallen har riktats mot civila jordbrukare, fiskare och obeväpnade människor som genomfört olika protester. Området närmast gränsen till Israel har förklarats som ”buffertzon”,förbjuden för palestinier att beträda, och fiskebåtar har attackerats, beslagtagits eller sänkts så långt in mot land som 3 sjömil – fast Osloavtalet medger fiske upp till 20 sjömil från kusten. Hittills i år har 2 personer dödats, och 54 skadats, i de israeliska attackerna.
   Den brittiska regeringen har åtminstone, till skillnad från till exempel den svenska, framfört oro för den israeliska militärens framfart. I Sveriges riksdag ställs inga sådana frågor. Och svenska skattepengar används för att backa upp den israeliska vapenindustrin. I svenska media framställs alltid de israeliska attackerna som ”svar” på olika palestinska angrepp. Men när Israel nästa gång startar ett storskaligt krig mot Gaza – ett krig där ytterligare många hundra av de barn som idag leker ovetande i Gaza kommer att dö – så vet vi åtminstone vem som provocerar vem, och vilka som genom passivitet och medlöperi gör sig medskyldiga till förbrytelserna.

Kan dödläget brytas? av Lucifer

I förra veckan avslog Lunds kommunfullmäktige Vänsterpartiets förslag om att Lund skulle försöka få till stånd ett kommunalt omval. Det var inte precis en oväntad utgång – ingen hade föreställt sig något annat. Kan det vara klokt att framföra förslag som inte har en chans att bli genomförda?
   Jo, självklart kan det det. Politik handlar ju bland annat om att tala om vad man tycker och därmed, kanske på sikt, övertyga människor. Nyvalsförslaget var ett sätt att visa att Lund befinner sig i ett politiskt dödläge mellan blocken som vi alla borde försöka komma ur. Det liknar faktiskt läget i riksdagen där man ju har gjort en speciell överenskommelse, DÖ.

Sifferexercis
Utgångspunkten är förstås valresultatet för ett drygt år sen, som tills vidare har gjort det möjligt att styra landet, men här finns inget liknande. Vad kan då göras? Ja, låt oss börja med lite sifferexercis. Kommunfullmäktige har 65 ledamöter. De röd-grön-rosa  (V+S+Mp+Fi) har 31 platser i fullmäktige (5+15+9+2), de borgerliga (C+Fp+KD+M) har 25.  Därutöver finns SD med 5 platser (de röstar nästan alltid med de borgerliga). Förnya Lund (FNL) är politiskt svårbestämt, men de har hittills röstat med de borgerliga i budgetfrågor. De har 4 platser. Vänstersidans 31 platser mot de borgerligas 25 har inneburit att vänstersidan fått den ledande rollen i kommunstyrelse och i de kommunala nämnderna. Men när det gällde senaste budgeten vann högersidan genom att SD och FNL inte ville höja skatten . Det blev rentav så att Fp:s budgetförslag vann, t.o.m. med stöd av V (därför att M:s annars vinnande förslag var ännu sämre). De röd-grön-rosa regerar alltså i år på en borgerlig budget
   Det är ganska rörigt, men det speglar väljarnas uttalade åsikt och så ska det ju vara. Läget har fått V att, näst intill desperat, föreslå ett kommunalt nyval som kanske kunde ge ett nytt och mera entydigt valresultat. Förslaget var bra som signal och meningsyttring, och jag har själv stött det, men framförandet var inte lyckat. Nu såg det för utomstående nog mest ut som om V ville ha nyval när de inte hade fått igenom sin vilja. Typiskt V kan folk nog tycka.

Hur blev det så här?
Den som minns hur det var för ett år sen, efter valet, kan kanske påminna sig hur S kämpade och var beredd att sälja ut halva sitt valprogram för att få med Fp på vagnen. Det misslyckades som tur var.

   Men det som är anmärkningsvärt är att den enda rimliga partnern för ett samarbete med vänstersidan är FNL, men de avfärdades av S+Mp.  S kanske för att FNL inte ville gå med på skattehöjning, Mp därför att FNL hade tagit många Mp-väljare och var emot spårvägen. Men det är tre år kvar tills det är val igen och inför utsikten till tre nya borgerliga budgetar kan det väl vara rimligt att se med friska ögon på FNL. Läget inom V är blandat: Vi gör nog ett bra jobb på de nämndplatser och presidieposter vi har fått till tröst, men vad händer i nästa val?  S och Mp regerar medan V tiger och samtycker. Vad blev det av vår oppositionsroll?
   FNL gick till val på två frågor: ingen spårväg, ingen skattehöjning. Sannolikt får de om de ska samarbeta med borgarna nog ge med sig i båda frågorna. – även borgarna måste väl höja skatten med tiden. Vad kan då vänstersidan erbjuda nu? Jo, man kan fråga FNL: vad är viktigast för er – kommunalskatten eller spårvägen. De svarar rimligen spårvägen – de har grundat sitt parti på det. Vi skulle t.ex. kunna svara: OK, vi tycker fortfarande spårväg är det bästa trafikalternativet, men det är inte hur bra som helst och det är ingen brådska. Vi kanske kan gå med på ett flerårigt moratorium kring spårvägen, vi är beredda att skjuta alla avgöranden tre år framåt. Då får vänsterblocket 31+ 4 röster i fullmäktige och kan då kompromissa hop en budget. Dödläget skulle brytas och Lund kan bli lite bättre.

Tankar om det otänkbara  
Men kan vi enas med S och Mp med om det här?  Tveksamt. men då ställer vi samma fråga till dem: vad är viktigast, spårvägen eller budgeten? Förhoppningsvis svarar de budgeten – de är rimligen inte spårvägsfundamentalister.
   Ja, det här är tankelek av en politisk kåsör och allt går kanske inte så bra. Den avgörande missen skedde för ett år sen när FNL avskrevs som samarbetspartner. S och Mp var skyldiga till det, S av gammal dålig vana och brist på fantasi, Mp av olust och hämndlystnad. V och Fi var överhuvud inte tillfrågade, men tycks ha övertagit fiendebilden av FNL Men FNL är en mycket blandad kompott och vad gäller spårvagnar så finns det så klart olika meningar också inom V. Spårväg, javisst, men inte till vilket pris som helst. T.ex. tre borgerliga budgetar till.
   Att föreslå kommunalt omval ät ett mycket dramatiskt utspel. Att göra lite diskreta sonderingar med FNL kan väl inte vara så farligt?

Låt SJ:s felande länk Flackarp – Högevall utmynna i en tunnel till Lunds Central! av Gunnar Stensson

Järnvägstrafiken Stockholm - Lund och Göteborg - Lund går på var sitt dubbelspår. Men mellan Lund och Malmö måste tågen trängas på ett enda gammalt slitet dubbelspår. Det leder till förseningar, förseningar som fortplantar sig över hela Sverige. Värst drabbas pendlarna mellan Lund och Malmö.
   475 tåg per dygn körde förbi Lund 2012. De närmaste åren beräknas antalet öka med ytterligare 100. Det gör drygt 20 tåg i timmen, ett var tredje minut, dygnet runt.
   Och många tåg har inte bara Malmö som slutstation utan Köpenhamn och Helsingör. I framtiden tillkommer Berlin och Hamburg. Förseningarna sprider sig också dit.
   Utbyggnaden till fyrspårigt har börjat från Malmö för länge sen. Snart återstår bara de sista tre kilometerna mellan Flackarp och kröken mitt i Lund vid Svanegatan och Högevall. Inom sju år ska de vara klara. Och då ska vi också ha en ny pågatågsstation i Klostergården.
 

 

Hittills har vi i Klostergården (vi är så där 5000 men blir långt fler när nybyggena kring Arenan och i St Lars blir klara) mest varit glada över detta.
   Nu börjar vi bli bekymrade. Det nya dubbelspåret blir mycket arealkrävande. Vid Klostergårdsstationen kommer ytterligare spår behövas.
   I en utredning som Trafikverket lät göra 2013 står det: ”De små refuger av grönt som trots allt finns ligger i ganska stor utsträckning längs den befintliga järnvägen och därför får åtgärden (utbyggnaden) stor effekt. Helst om de små biotoper som finns idag längs befintlig järnväg försvinner.” Utredaren låter lite uppgiven.

De befintliga små biotoperna är förstås det smala gröna stråket öster om järnvägen från Arenan till Höje å och kolonierna på andra sidan. I höjd med Arenan är grönskan redan i stort sett utplånad, vid Korpvallen kommer kanske en trädridå finnas kvar och längre söderut lite parkmark.
   En avgörande fråga för ”biotopernas” fortbestånd blir lokaliseringen av den nya pågatågsstationen. Den kommer nämligen bli centrum för ny bebyggelse.

Enligt Trafikverkets nya broschyr kommer stationen att byggas vid Nordanväg på det ställe där det tidigare låg en hållplats. Den tillgång till mark för ny bebyggelse som finns där består av en stor parkeringsplats längs järnvägen samt ett par koloniområden och parkmark vid Åkerlunds och Rausings väg. På Klostergårdssidan är marken till största delen upptagen av Klostergårdens idrottsplats och fjärrvärmeverket.
   I februari i år utlystes en internationell arkitekttävlan om utbyggnaden i sydvästra Lund. Många väntar med oro på förslagen.
   Bland dem som är oroliga finns ägarna till kolonilotter inom området.

Järnvägsutbyggnaden förstärker den barriäreffekt som redan klyver hela Lund i två delar. ”Ytterligare ett spår ger ännu högre barriäreffekt” enligt utredningen.
    Öster om järnvägen ligger Klostergården, Arenan, Stadsparken, Nygatan, Grand Hotel och Clemenstorget. På västra sidan ligger Polhemsskolan, Klosterkyrkan, Tingshuset och Kristallen.

Högre bullernivåer blir konsekvensen av ”en ökad mängd person- och godstrafik samt ökad bullernivå vid ny station (Klostergårdsstationen) genom retardation (inbromsning) och acceleration av tåg.” Den bullerdämpande effekten av löv och annan vegetation försvinner med ”de små biotoperna”.

En järnvägstunnel är den givna lösningen på de problem som orsakas av barriäreffekten och ökande bullernivå.
   Med en järnvägstunnel skulle Lund upphöra att vara en kluven stad. De gröna biotoperna längs järnvägen skulle bevaras. Parkmark och mark att bygga på skulle få värdefulla tillskott.
   Planerna för Lunds stationsområde håller öppet för möjligheten. Flera av de förslag som presenterats för den framtida utformningen av området likaså.
   Citytunneln i Malmö visar att ett tunnelbygge är fullt genomförbart även inom tättbebyggt område.
   Jag förslår att tunneln ska börja strax norr om Höje å. Eftersom marknivån stiger ju närmre centrum man kommer ökar utrymmet för tunnelbygget hela vägen fram till stationsområdet.
   Tekniskt är byggandet av en järnvägstunnel fullt genomförbart. Problemet handlar om pengarna. Men kostnaden för tunnelbygget är inte bara en fråga för Lund och Skåne utan för hela Sverige.
   Jag är fullkomligt övertygad om att byggandet av en järnvägstunnel på lång sikt är samhällsekonomiskt lönsamt.
Gunnar Stensson, Ordförande i Klostergårdens byalag
 
Trafikverket anordnar Öppet Hus om utbyggnad av järnvägen mellan Lund och Flackarp på Grand Hotel onsdagen den 14 oktober kl. 15-20. Projektet presenteras vid två tillfällen: kl. 15.30 och18.30.

Doc Lounge: Good Things Await (Säsongspremiär!)

Tisdag 29 september 2015
 

 

Entré för människor på flykt!
Entréintäkterna för Mejeriets arrangemang Humorfalangen och Doc Lounge denna kväll går oavkortat till UNHCR.

Doc Lounge är filmklubben som visar dokumentärfilmer i världsklass. Varannan tisdag bjuder vi på exklusiva förhandsvisningar, premiärer, livemusik och samtal. Nu slår vi upp dörrarna för höstens säsong och öppnar stort med Phie Ambos omtalade Good Things Await och livemusik av hyllade Brigaden.

Om filmen:
Niels Stokholm driver gården Thorshøjgaard, där jordbruket utgår från principen att människan, jorden och universum är ett. De producerar råvaror till världens bästa restauranger, däribland NOMA i Köpenhamn. Alla är dock inte lika positiva till deras holistiska metoder och myndigheterna hotar att stänga gården för gott. Se denna visuellt slående film om kampen för få fortsätta bruka jorden i unik samklang med universum.
REGISSÖR:Phie Ambo
LAND:Danmark
LÄNGD: 100 min
TRAILER: https://vimeo.com/103508293
SPRÅK: Danska | English subtitles

Dörrarna öppnar kl 19
Film ca kl 20
Ordinarie: 80 sek
Student/Pensionär: 60 sek
Vid förköp av både entré och soppa reserverar vi sittplats vid bord. (145 kr)

Klostergårdsrekord: stora droppar i havet av Gunnar Stensson

Rädda barnens tre insamlingsbössor till stöd för människor på flykt under Klostergårdsdagen 20 september visade sig innehålla 4760 kronor när plomberingen öppnades och pengarna räknades. Jag har aldrig sett på maken. Det handlar om bullar, blåsmusik, gospelsång, ponnyridning som inbringade ytterligare 1611 kronor och mycket annat, som ni vet.

En fullmäktigetittares våndor av Göran Persson

Att vara VB-redaktör har ibland oväntade konsekvenser. När jag "skärmlade" veckans nummer så fick Ulf Nymarks artikel mig att börja titta på webbsändningen från Lunds kommunfullmäktige för att ta del av behandlingen av Vänsterpartiets motion om nyval i Lund för att få ordning på maktförhållandena i fullmäktige.
   En skrämmande upplevelse. Visst har jag läst här i spalterna om den låga kvalitén på fullmäktiges debatter, Lucifer hade ämnet uppe för någon veka sedan exempelvis. Det var värre än jag inbillade mig. Visst det fanns undantag men påfallande många av debatörerna verkade antingen medvetet eller omedvetet oförmögna att argumentera på ett stringent sätt. Och mitt i allt annat som t ex litterära citat, inlägg i andra debatter och allmänna beskyllningar dök socialdemokraternas och moderaternas ledande företrädare upp som gubben i lådan för att med arga röster försäkra att han minsan kunde kompromissa om allting men den andre han varken ville eller kunde det. I detta var dom rörande överens, i allt annat var de oense.
   När så alla andra partier bevisat hur oense man var om det mesta så begärde nån ledamot från SD ordet och talade om hur ense de övriga partierna var. Det är vi mot "sjuklövern" sa en av dom. Det kan inte vara den debatt som jag såg på som han talade om.
   Med en djup suck återvände jag till mitt skärmläggande och tackade min lyckliga stjärna för att jag under 40 års partimedlemskap lyckats undvika det parlamentariska träsket. Fast det kan ju vara med fullmäktige som Bosse Larsson säger att det är med fotboll, jätteroligt att spela men dötrist att titta på.

   Sakfrågan då? V och sd ville ha nyval, resten ville fortsätta misslyckas med att kompromissa på samma framgångsrika sätt som nu. Kanske lite orättvist, det kunde ju blivit ännu värre efter ett nyval.

Urbanisering och gröna stigar av Gunnar Stensson

Lunds nya dramatiska tillväxtprocess accelererar. Efter ESS, Brunnshög, Stångby, Råby, Vipeholm, stationsområdet, Sockerbruket, Klostergården, Källby, St Lars och planerad utbyggnad norr om Höje å kommer industriområdet mellan Bryggaregatan och Mobiliarondellen i västra Lund.
   Man ser förändringarna dag för dag. Överallt reser sig kranarna mot himlen. Hur såg det ut igår? Hur ser det ut i morgon? Jag tog mig en periferipromenad från Klostergården till Vildanden genom sydvästra Lunds vilda gränstrakter.

Noteringar längs vägen
Ett saftigt äpple från ett träd vid järnvägsbron över Höje å. De manshöga kardborrarna börjar vissna. Dammen speglar träd och himmel. Fem storskarvar simmar genom ett fiskstim som blir synligt när småfiskar hoppar och större fiskar snappar efter insekter i vattenytan. Skarvarnas långa vassa näbbar pekar uppåt. Vinbärsbusken full av lysande nya skott redan innan de vissna löven fallit. Två fasaner springer skriande in bland buskarna. Jag halkar i nedfallna plommon. Rapsfältet norr om dammarna nyplöjt. Värpingehusen bryter horisontlinjen. Nedför sluttningen mot dammarna kommer staden att marschera.
   En byväg omgiven av täta murar av gröna buskar och träd för mig till Trollebergsvägen genom centrum av gamla Värpinge med dess gamla bondstugor, somliga med halmtak. Till höger ser jag den nya stora stadsdelen Värpinge som tillkom under 90-talet och fortsatte att växa under 2000-talet.
   Jag fortsätter till den plats där Rinnebäcken går under jorden för att slutligen mynna ut i Höje å. Framför mig ligger Rinnebäcksravinen, naturskyddsområdet i Lunds stad. Jag klättrar upp på ravinens västra sida. Klassisk Skåneidyll. Till vänster ängar och en bondgård halvt dold i en träddunge. Framför mig betande kor. Ett stort äppleträd, dignande av röda äpplen. Den djupa ravinen med Rinnebäcken slingrande i botten. Jordlagren lyser nakna i rasbranterna. Ett väldigt stenblock nästan rundslipat av rinnande vatten och glaciäris. Bakom den en hare på helspänn med uppstående öron.
   Jag vinglar till vid branten. Händer det inte att korna rasar ner? Vid tidigare tillfällen har det varit får som betat. De är väl skickligare ravinklättrare.

Bortom ravinen går jag längs en lite ovårdad parkväg omgiven av förvuxna buskar. Det är fuktigt. Jag nuddar vid Tage Erlanders väg i Värpinge och fortsätter förbi Fågelskolan in i parkområdet och kommer snart till Vildandens höghus där jag delade flygblad i studentlägenheterna för några decennier sedan.
   Bortom Fjelievägen ligger det glesa industriområde som de närmaste åren ska bebyggas med tusentals nya bostäder. ”Det här är den stora förtätningsplanen för Lund”, säger byggnadsnämndens ordförande Björn Abelsson enligt Sydsvenskan 12 september.
   Jag ser mig omkring bland bilverkstäder och magasin. Ja, här behöver förtätas.
   Men minst lika viktigt är det att bevara de gröna stigar på vilka jag osedd kunnat smyga runt bebyggelsen, en slinga härligt befriad från all ordning och reda.
   Jag tog bussen till Botulfsplatsen och ettan till Klostergården.

Hackat och malet av Ulf Nymark

FNL vill hacka och mala godsmagasinet och tullhuset
Nu äntligen, ett år efter valet, börjar det klarna kring vad det egentligen är som antispårvägspartiet FNL vill förnya i staden: vid senaste Byggnadsnämndssammanträdet ville FNL riva godsmagasinet och tullhuset vid Lund C. Visst vore detta en förnyelse, men …

FP:s djärva planer
Folkpartiet har också malt fram djärva planer. I en skrivelse till Renhållningsstyrelsen kräver partiet att hushållens matavfall ska lägga i plastpåsar i stället för som nu papperspåsar. Kom sedan inte och säj annat än att liberalerna har visioner!

Hur tänkte V om extravalet?
Just i kväll när detta nummer av VB pressläggs (eller heter det ”skärmläggs” nuförtiden?) behandlar kommunfullmäktige Vänsterpartiets förslag om att extra val, dvs nyval, till fullmäktige ska utlysas. När frågan behandlades i kommunstyrelsen fick V stöd av endast ett annat parti: Sverigeetnokraterna. Inget talar för att fler partier ansluter sig till V:s förslag vid fullmäktigesammanträdet. Hur utfallet av ett nyval skulle bli är det förstås ingen som vet. Men en sak torde vara ganska säker: Sverigeetnokraterna skulle säkerligen inte tappa väljarstöd, snarare tvärtom. Jag undrar just hur vänsterpartisterna tänkte när de skrev sitt förslag … eller kanske var det så att de inte tänkte?

Kvarteret Särimner
Som framgått av en malmötidnings lundasidor har Stadsbyggnadskontoret tagit fram en handelsutredning som bedömer förutsättningarna för en satsning på att fylla kvarteret Galten (bussterminal för en del regionbussar, söder om Carlssons trädgård) med affärer. Tanken med detta är att butikerna ska locka besökare till denna del av stadskärnan. Det funkar inte, är utredningens slutsats. Det går inte att satsa så stort på handel att det blir en magnet för besökare. Läget är och förblir ändå ett så kallat C-läge för handeln. Det är nog dags att partierna möblerar om i planerna för kvarterets framtid. Kvartersnamnet borde kanske ändras till Särimner, med tanke på att planerna för kvarteret slaktats, hackats och malts lika frekvent som den mytologiska galten med detta namn.

Herr Ingvars penningar
Om Ingvar Kamprad skulle dela ut hela sin förmögenhet i lika delar till alla som bor i Sverige skulle allas bankkonton spädas på med inte mindre än 276 625 kronor. Detta har ekonomitidskriften Bloomberg Business (USA) kommit fram till. Tidskriften har gjort en sammanställning över hur mycket kosing var och en i befolkningen skulle få om den rikaste personen i varje land delade ut sin förmögenhet till invånarna. Det är bara Cyperns befolkning som skulle få mer pengar än svenskarna per person om den rikaste personens pengar fördelades på detta sätt. Bloombergs räknar med att Kamprads förmögenhet uppgår till 375 miljarder (375 000 000 000 kronor – hoppas jag fick rätt på nollorna nu!). Tyvärr kan en nog räkna med att herr Kamprad inte umgås med några tankar i denna riktning.

Nato igen av Lucifer

Jag skrev i förra veckan uppskattande om Wilhelm Agrell, historiker och författare, och en av de få professorer vid Lunds universitet som yttrar sig i samhällsdebatten. Det betyder inte att jag delar så många av hans åsikter. Senast sa han något om att tredje världskriget redan pågår i form av diverse krig och konflikter i framför allt Mellanöstern. Det förefaller mig vara mest en fråga om ord. Nog det går att beskriva det som ett världskrig med tanke på de många inblandade parterna och den stora geografiska spridningen. Jo, en oväntad benämning kan visst ge nya perspektiv. Men den traditionella tolkningen av begreppet världskrig är väl för fast förankrad för att den ska kunna utvidgas.

Inget ödesbestämt
Det finns några uppenbara erinringar mot Agrells resonemang i hans DN-artikel (13/9) där han rekommenderar att Sverige och Finland gemensamt söker inträde i Nato. Agrell beskriver utvecklingen för Sveriges förhållande till Ryssland som närmast bestämd av objektiva omständigheter när den uppenbart är ett resultat av svenska politiska beslut. När Carl Bildt låter Sverige tillsammans med Polen bli ledande i försöken att dra bort Ukraina från rysk ekonomisk och politisk intressesfär får det så klart konsekvenser för Rysslands agerande mot oss. Sverige för inte, vad gäller Ukraina i motsats till länder som Österrike och Schweiz, en fredspolitik, en sådan som syftar till att dämpa motsättningar. USA:s pådrivande roll i Ukraina har varit uppenbar för världen i övrigt, men har knappt omnämnts i den svenska debatten. Här är det i stället den gamla supporterskaran för Nato som har fått ny vind i seglen och som kan räkna in det ena borgerliga partiet efter det andra och nästan hela den (borgerliga) svenska pressen i sina led. Och inget motstånd tycks pro-Natokampnajen heller möta från socialdemokraterna – de verkar ju tycka att det inte är något att bry sig om jämfört med allvarliga saker som budgetpolitik eller tro att tjatet om Natoanslutning nog upphör om vi lägger oss så nära Nato vi kan . Det är svårt att tro att det skulle var en hållbar linje.

Militärt och politiskt
Min huvudinvändning mot Agrell är att han som så många andra bara diskuterar Sveriges hållning i militära termer, medan det är den politiska alliansen som är intressant. Vill han verkligen att vi ställer upp i världspolitiken solidariskt med Natos medlemsstater och då främst USA? Och om vi måste tala om krig, låt oss se på den situation där Nato förväntas ingripa till vår förmån. Sverige har under alla sina år som alliansfri sagt att vi vill vara alliansfria, men om vi angrips är vi beredda att ändra oss. Ja, alla har sett detta som att om att alla tjänade på att vi höll oss utanför allianserna, men om det gamla Sovjet angrep oss skulle vi söka hjälp och stöd från västmakterna. Det kunde vi också lugnt räkna med att vi skulle få – Sverige har väl aldrig haft något strategiskt egenvärde, men i det ena blockets händer var det ett dödligt hot för det andra. Medlemskap i Nato skulle innebära att vi garanteras det stöd som vi nästan säkert skulle få också som icke-medlem. En måttlig vinst alltså, men till ett politiskt, ekonomiskt och miltärt pris som bara inte kan överskattas. Det skulle t.ex. innebära att vi hamnar i krig från dag 1 vid en konflikt i stället för att finnas kvar som en tillgång för en fredspolitik.

Vad kan göras?
Det enda som kan hjälpa mot Nato-kampanjen är väl en bred folkrörelse inkluderande många borgerliga sympatisörer. Hur kan man organisera en sådan? Eller är Nato-kampanjen ytterligare ett inslag i den gamla vanliga borgerliga kampanjen mot sosseriet ungefär som EU-anslutningen var det?

Staten och kapitalet av Gunnar Stensson

Ett (av flera) perspektiv i Thomas Pikettys Kapitalet.
 

Förmögenhetsskillnaden i Sverige var enorm 1910. De rikaste tio procenten ägde cirka 90 procent av kapitalet.
   Den allmänna rösträtten och den socialdemokratiska politiken minskade skillnaden. 1975 ägde den rikaste tiondelen knappt 55 procent.
   Sedan dess ökar ojämlikheten. 2010 uppgår de rikaste 10 procentens andel till cirka 60 procent.
   Men det var medelklassen (den ”ärftliga medelklassen”, de mellersta 40 procenten i förmögenhetshierarkin) som vann på förmögenhetsutjämningen.
   Den fattigaste hälften av svenska folket har aldrig ägt mer än en tiondel av den svenska förmögenheten.
   Och sedan Margaret Thatchers nyliberala politik slog igenom för 30 år sedan ökar förmögenhetskoncentrationen liksom löneskillnaderna.

Hur blev den rike så förbannat rik?
Den nya borgarklass som växte fram i Sverige och Europa på 1800-talet bestod från början av driftiga personer som satte igång företag och så småningom sparade ihop kapital. Stefan Zweigs förfäder till exempel ägnade sig åt enkel väveriverksamhet som successivt växte i takt med tekniska framsteg. Förmögenheten ärvdes sedan.
   Staten tog stora lån, ofta för att finansiera krig, som den finansierade genom att sälja statsobligationer. Kapitalägarna köpte obligationerna som garanterade en avkastning på upp till 5 procent årligen. Staten försatte sig alltså i skuld till kapitalet. För att betala skulden tog den upp skatt från hela folket, som sedan till stor del tillfördes de fåtaliga kapitalägarna, vilkas rikedom automatiskt växte.
   Thomas Piketty formulerar det så här (Kapitalet, sid 139): ”Inflationen var praktiskt taget noll från 1815 till 1914 och räntesatsen på statsobligationer låg generellt på omkring 4-5 procent; speciellt noterbart är att den var betydligt högre än tillväxttakten. Under sådana förhållanden kan en investering i statsskulden vara en mycket bra affär för de rika och deras arvingar.”
   Den som var rik blev nu rikare utan att anstränga sig. Inkomsten av att bara äga blev större än den man kunde förvärva genom arbete och talang. I vår tid kan familjen Rausing tjäna som exempel.

Thomas Pikettys bok om kapitalets historia innehåller inte bara ekonomiska tabeller och formler utan i källmaterialet ingår också litteratur och annan kultur som konst och musik.
   I Jane Austens romaner finner han ett rikligt faktamaterial om förmögenhetsfördelningen i England. Balzac förser honom med liknande exempel beträffande Frankrike.

   Tysken Karl Marx befann sig mitt i samma värld, insåg vad som helt stilla hände, förfärades och beslöt att medvetandegöra världen, och då särskilt världens fattiga.
   Jag läste nyligen Stefan Zweigs bok Världen av igår för att den är ett av de viktigaste dokumenten om nationalismens, rasismens och nazismens framväxt under 30-talet, vilket gör den högaktuell i en tid när vi ser liknande rörelser växa fram i Norden och Europa.
    Österrikaren Stefan Zweig tillhörde samma samhällsskikt av rika som automatiskt blev allt rikare. Insåg han hur det gick till? Jo då!
   Så här skriver han i Världen av igår, sid 23: ”Av den förmögne fordrades egentligen bara en passiv insats för att bli rikare och rikare i denna tid av stigande välstånd då dessutom staten inte tänkte på att ens av de största inkomsterna tillgodogöra sig mer än ett par procent i skatt, och dessutom gav stats- och industriobligationer hög ränta.”
   Också Zweig insåg att detta omärkligt skapade obalanser som så småningom utlöste världskrigen och ryska revolutionen.

Vad bör göras?
Frågan är Lenins. Thomas Piketty är inte revolutionär, men några av er såg kanske hur han klädde av den norske flygbolagsmiljardären i Skavlan i vintras.
   Piketty besvarar Lenins fråga genom att föreslå kraftfulla skatter: förmögenhetsskatt, arvsskatt, bolagsskatt, fastighetsskatt.
   Piketty menar också att dessa skatter måste införas inte bara på nationell nivå, utan också på regional. Att betänka när man diskuterar EU.
   Kapitalet har ju blivit globalt.
   Varför är Piketty emot kapitalkoncentrationen?
   Därför att den skapar en maktkoncentration som oförenlig med demokratin.
   Därför att den gör samhället ineffektivare.
   Därför att den skapar spänningar mellan människor, samhällsklasser och stater, spänningar som kan leda till katastrofer som världskrigen.

Arvsrätten är en del av det kapitalistiska samhällets destruktiva mekanismer. Därför bör monarkin bekämpas. Kungen är visserligen personligen i stort sett oskadliggjord men han symboliserar och försvarar den ärftliga makt som utövas av t ex Wallenbergfamiljen och tusentals andra familjer.
   Och de har inte bara makt över pengar, förmögenhetsfördelning och produktion utan också över media och opinionsbildning.

Tröst av Karin S

Den glada ängeln
av porslin
med ett rött
hjärta i famnen
står under azalean
på en matta, vävd
av ett sexårigt barn.
Det tröstar mig.

Röda Kapellet och KATARINA MAZETTI på Kulturnatten!

Välkommen till Kulturens Auditorium på Kulturnatten (19/9) kl 20.15. Under en timme ska vi spela musik med anknytning till sjuttiotalet. Årtiondet då vänstern växte, bokcaféer öppnades, protesterna mot Vietnamkriget och mot miljöförstöring tog fart, kvinnofrigörelse, daghem och inflytande på arbetsplatserna stod på dagordningen och blåsorkestern ”med hjärtat till vänster” bildades.
   Vi gör det tillsammans med lundaprofilen Katarina Mazetti. Under rubriken ”Snö kan brinna” berättar hon om sina upplevelser av sjuttiotalets musik och människors engagemang för frihet och rättvisa. Utgångpunkten är kulturhuvudstaden Umeå där hon då bodde. Rubriken, som anspelar på att ”tro kan försätta berg” är också titeln på hennes bok som utkommer senare i höst.
 

 

Du har också möjlighet att köpa boken om Röda Kapellet till rabatterat pris under konserten.
Röda Kapellet

För människor på flykt – KLOSTERGÅRDSDAGEN 20 SEPTEMBER

Röda Kapellet blåser in dagen kl 11.30
- Musik i centrum med Duo Brichol 12.30

- Start i Klostergårdsloppet 13.30
  Loppet går från Klostergårdens centrum längs Gröna Stråket bredvid järnvägen ner till bron över Höje å, sedan längs ån till Malmövägen och tillbaka via Vårdcentralen till målet i Klostergårdens centrum Sträckan har uppmätts till 3070 meter.
  Högsta pris är en cykel som lottas ut bland deltagarna. Även flera andra priser kommer att lottas ut.
  Startavgiften är 20 kronor som även ger rätt till korv och dricka.
- Gospelkören sjunger vid Kyrktorget 14.00

Övriga arrangemang:
- Brandkår och polis informerar vid Kyrktorget
- Biblioteket visar fotoutställningen Bästa Klostergårdsbilden. Du kan rösta på din favoritbild.
- Visning av kyrkan och dess skatter samt bokloppis
- Ponnyridning vid dammen. Pris 10 kronor.
- Föreningen KLOK (Klostergårdskultur) ordnar bokloppis i centrum
- Specialerbjudanden från Klostergårdens konditori, Pizzerian, Coop, Netto och Spelbutiken. Grillspett med mera.
Klostergårdsgruppen

Jordhögen av Gunnar Stensson

Mellan Klostergården och byggplatsen i Källby har det i sju år legat en kolossal, enorm jordhög, en väldig vikingagravhög, ett riktigt Kullaberg, som har skymt de allt fler färdiga husen i Källby-staden. 
   Först var den svart som den feta skånejorden, men allteftersom åren gick blev den täckt av gräs, nässlor, blåhallonrevor, tistlar och småbuskar. När grävmaskiner och lastbilar då och då forslade bort några hundra ton jord uppstod svarta, blänkande sår i den gröna ytan, men jordhögens monumentalitet snarast förhöjdes. Den tycktes ha kommit för att stanna.
   Och nu, plötsligt, i dag, när jag skulle gå till St Lars vårdcentral, var den borta. Kvar fanns bara en barskrapad jordyta där ett par stora fyravåningshus med hyresrätter kommer att ligga om ett par år.
   Sikten var fri över den tätbebyggda Källbystaden, St Larsparkens träd med sina täta volymer av löv som börjar skifta i gult och rött, slätten och de åtta betande hästarna, Höje å med de nya vallarna av muddermassa, de blänkande växthusen uppe i Flackarp, kastanjeallén till järnvägen och de upptornade, snabbt farande ovädersmolnen.
   Landskapet förvandlas. Varför fotograferade jag inte jordhögen medan den ännu fanns? Jag får väl fotografera den platta ytan som snart försvinner den med, tillsammans med allt annat jag inte kommer att minnas.

En seger för Carl Bildts Karl XII-linje av Lucifer

Det händer alltför mycket, som sagt. T.ex. ska Sverige nu gå in i ett militärt samarbete med Polen. Vad gäller svensk utrikespolitik kan man säga att Löfven följer den linje Carl Bildt etablerade: ett allt mer fördjupat samarbete med USA och en Karl XII-linje i förhållande till Ryssland.

Polen och Ukraina – Sveriges allierade
Den som är granne med en stormakt kan välja att sträva efter ett självständigt men respektfullt förhållande eller att etablera alliansliknande samarbeten med stormaktens konkurrenter och motståndare. Karl XII valde den senare linjen och jobbade ihop med Polen och Ukraina. På samma sätt Bildt: Polen och Sverige är de som tydligast har backat upp Ukraina och Bildt var tidigast ute med att samarbeta med Georgien. Olof Palme valde den förra linjen för vilket han inom den svensk-nationella opinionen (jo det finns en sådan även utanför SD) betraktades som en landsförrädare
   Vad är det då som får en erkänt förnuftig person som försvarsminister Hultqvist att hilla in sig med Polen, Sveriges politiskt tydligaste motståndare inom EU? Finns det inte någon i UD som kunnat varna honom? Min förklaring är att han, omgiven av militära rådgivare, tänker i militära termer. Det är en av de farligaste fällorna försvarsministrar och regeringar kan falla i.

Nato, en politisk allians
Och därmed är vi framme vid den pågående Nato-debatten. Vad är Nato? Jo, en politisk allians som till stöd för USA:s utrikespolitik. Visst, inom den kan man fatta beslut också om samarbete om försvarsmateriel och militära övningar, men det är den politiska lojaliteten som är den tungt vägande. När hedervärda länder som Storbritannien inte kunde förmå sig att med ett ord kritisera USA: s vidriga krig i Vietnam så var det sammanhållningen inom Nato som fällde avgörandet. Det alliansfria Sverige kunde protestera men våra nordiska grannar Norge och Danmark fick hålla tyst. Det är alltid stormakter som tjänar på allianser, men de säljs som om de var billiga livförsäkringar för mindre länder.

Regeringen rasar!
Socialdemokratiska företrädare har sedan starten för den pågående pro-Nato-kampanjen försökt att kontra den och lugna de egna leden genom att säga: Visst vi behöver samarbeta med andra länder på olika sätt. men Nato ska vi inte gå in i.
   Men man kan inte öva landstigningar Östersjön runt, backa upp amerikanska flygförband i de baltiska länderna, välkomna B52-or över Österlen etc. och sedan låtsa som om det inte spelar någon roll. Under tiden utspelar sig ett löjeväckande utbyte av meningslösa utfall. I torsdagens Expressen refereras ett ryskt uttalande om att en eventuellt svensk Natoanslutning skulle få ”militärpolitiska och utrikespolitiska följder” Ja, det är väl en självklarhet att den skulle få.  Men uttalandet sägs i Expressen ha gjort regeringen ”rasande”. Och försvarsministern säger om uttalandet: ”– Det här är en oacceptabel handling. Vi bestämmer vår egen säkerhetspolitik. ”Ja det är väl klart att vi gör, men våra grannar kan väl få ha synpunkter på det liksom vi har på dem.

Inte oväntat
Den svenska opinionens omsvängning i Nato-frågan är inte oväntad efter den hets mot Ryssland som dominerat media de senast åren och den förstörelse som drabbat det svenska försvaret. Sen är det klart att Putins auktoritära regim och Rysslands provocerande uppträdande i luften runt Östersjön inte har gjort saken bättre. Men som fd utrikesminister Hans Blix och fd ambassadör Sven Hirdman säger: ”Det borde stå klart för oss att en allt starkare Natointegration kommer att leda Ryssland till att trappa upp sin militära förmåga och aktivitet i Östersjöområdet.”

Wilhelm Agrell tar till orda
Vi kommer nog att behöva återkomma till Nato-debatten. Det närmast aktuella är Wilhelm Agrells DN-artikel i söndags där han rekommenderar att Sverige och Finland gemensamt söker inträde i Nato. Jag är oberörd av vad allianskåta militärer säger – svenska militärer har ju de senaste 150 åren oavbrutet velat gå i allians med den militärt mest spännande krigsmakten, antingen det varit Tyskland (1914), Tyskland (1941) eller USA (1945-), Men vad Wilhelm Agrell säger brukar vara värt att lyssna på. Han är den som tydligast klätt av svensk säkerhetspolitik, t.ex. i böcker som ”Fred och fruktan” och ”Den stora lögnen”. Han har i ”Fredens illusioner” talat klarspråk om den otroliga utförsäljningen av det svenska försvaret de senaste tjugo åren., själva grunden till att det nu är Natoanslutning som gäller. Vad Per T. Ohlsson och liknande typer tycker om Nato vet vi sedan trettio år – har man invändningar mot det brukar man kallas brunröd. Vi återkommer som sagt till Agrell.

Ett årtionde värt att hyllas
Till dess ägnar vi oss åt att hylla 1970-talet. Det hade förstås sina sidor, men är värt mera uppskattning än klander. Röda Kapellet och Katarina Mazetti (minnesvärd röst i det dåtida radioprogrammet Radio Ellen) ägnar årtiondet en timme under Kulturnatten, på Kulturen kl 20.00.

Thomas Pikettys formel av Gunnar Stensson

Stadd vid kassa begav jag mig till Gleerups för att till slut köpa Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Där låg staplar av den mäktiga volymen, på svenska och engelska.
   Det konstiga var att den engelska kostade nästan 500 kronor och den svenska 299. Varför? Det borde ju ha varit tvärtom.
   Grubblande över detta bläddrade jag lite i den svenska, som jag kommit för att köpa, när min blick föll på en stapel intill med ännu mäktigare volymer: Karl Marx. En biografi av Sven-Eric Liedman
   Jag hade vetat att han arbetade med biografin, men trott att färdigställandet skulle dröja åtskilliga år. Jag måste ju ha den.
   Jag föll i grubbel över huruvida jag skulle köpa bägge volymerna på samma gång, men avstod, dels av ekonomiska skäl och dels av paranoiska: det skulle säkert leda till en ny säpo-registrering.
   Så vilken skulle jag köpa idag?
   Jag var mest nyfiken på vad Liedman kunde skriva om Karl Marx och hade en känsla av att jag ganska väl visste vad Piketty hade skrivit om kapitalet. Men..
   Jag valde Piketty till slut och ställde mig i kassakön, många studenter med kursböcker, de verkade vördnadsfulla – kanske trodde de jag var professor. Jag rättade till kavajen och knäppte översta skjortknappen.
   Flickan som expedierade (det är förstås en ung kvinna, rättade jag mig, usch för patriarkatet) mötte min blick. Hon hade glasögon. Så fällde hon kommentaren: ”Det är en utomordentligt intressant formel han bygger sitt verk på.”
   ”Ja, verkligen”, sa jag.
   ”Vill du ha en kasse?”
   ”Ja tack.”
   Jag hade nyss letat fram formeln när jag bläddrade i boken: r>g.
   Det betyder att när avkastningen av kapitalet är större än ekonomins tillväxttakt, ökar ojämlikheten. Och då ökar spänningen i samhället, ibland till den grad att en revolution utbryter, som exempelvis den franska 1789.
   Först när jag kom ut på Stortorget igen slog det mig vilket konstigt samtal vi hade haft.
   Sen tänkte jag på Per Molander som uttrycker samma sak som Piketty i Ojämlikhetens anatomi, fast på ett enklare sätt: Den som har flest kulor vinner.
   Jag undrade om den unga kvinnan skulle sitta i kassan också när jag inom en sannolikt ganska snar framtid inhandlar Marx-biografin.

Mordet på Folke Bernadotte, flyktingar igår, idag – men förhoppningsvis inte i morgon av Ulf Nymark

För 67 år sedan, den 17 september, mördades Folke Bernadotte av judiska terrorister i al-Quds (Jerusalem). Varför ska vi minnas detta terrordåd? Vem var Folke Bernadotte? Och vad har situationen i Palestina år 1948 med dagens flyktingsituation att göra?
 

Den svenske greven Folke Bernadotte har av eftervärlden blivit mest känd för sin räddningsaktion i Andra världskrigets slutskede. Bernadotte lyckats få loss någonstans mellan 11 000 och 19 000 fångar ur de tyska koncentrationslägren och transportera dem i de Vita bussarna till friheten i Sverige. Bernadottes medlarroll på i Palestina-Israel konflikten år 1948 är mindre känd, kanske bortsett från dess tragiska slut: mordet på Bernadotte.

Vita bussarna
Efter sin insats för koncentrationslägerfångarna var Bernadotte känd och respekterad i en stor del av världen, inte minst i Israel. Denna hans insats var sannolikt starkt bidragande till att han av FN utsågs till att medla i konflikten mellan den av sionistiska kolonisatörer ensidigt utropade staten Israel och den palestinska ursprungs-befolkningen. Det palestinska området hade från första världskrigets slut fram till år 1947 stått under brittisk mandat. Frågan om områdets framtid hade av britterna överlämnats till FN, som i november 1947 föreslog att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat.

Fördrivning av palestinier
Den palestinska sidan och de arabiska grannstaterna vägrade godkänna förslaget till delning och gick till angrepp mot den israeliska sidan. Militärt var Israel betydligt bättre rustat än den arabiska sidan. Följden blev att en stor del av den palestinska befolkningen av israelerna fördrevs eller flydde undan hot om terror och förödelse. Uppgifter om antalet palestinska flyktingar varierar, men de flesta uppskattningar hamnar mellan 700 000 och nära en miljon. Det innebär att närmare två tredjedelar av den palestinska befolkningen befann sig på flykt. Hundratals palestinska städer och byar hade av de israeliska styrkorna förötts och utplånats.

Fredsplanerna – ge flyktingarna rätt att återvända
I detta läge fick Bernadotte sålunda sitt uppdrag att medla. Under sommaren 1948 hade Bernadotte lagt fram en fredsplan som förkastats av båda sidor. I den förkastade planen ingick att en judisk och en arabisk stat skulle bildas och att dessa stater skulle bilda en union. I planen ingick också att alla flyktingar som så önskade skulle få återvända till Palestina. Den 16 september presenterade Bernadotte en andra fredsplan. Nu hade föreslaget om en palestinsk stat utmönstrats, därför att Bernadotte ansåg att det palestinska samhället var fullständigt utplånat genom kriget och flykten. Den judiska staten Israel existerade dock som ett faktum, och gränserna mellan arabiskt/palestinskt område och staten Israel föreslogs av medlaren dras så att den arabiska och judiska befolkningen skulle bli ungefär lika stora – om flyktingarna tilläts återvända. Detta var en springande punkt även i Bernadottes andra fredsplan: flyktingarnas rätt att återvända.
 

Blivande israelisk premiärminister bakom mordet
Dagen efter att fredsplanen presenterats mördades Bernadotte på öppen gata i al-Quds. Mördarna ingick i den judiska terrorgruppen som har kommit att kallas Sternligan (efter en av gruppens ledare), men som egentligen hette Lohame Herut Yisrael, ”Israels frihetskämpar”. Ledaren för Sternligan var en man vid namn Yitzhak Shamir, som sedermera, under 1980 och -90 talen blev premiärminister i Israel. Shamir var dock inte den som utförde dådet men var givetvis som högsta ledaren ansvarig för det. De som medverkade vid och utförde dådet är kända, men har aldrig ställts inför rätta.

Flyktingarna hot mot Israels judiska karaktär
Varför mördades då Bernadotte? Eftersom de ansvariga för mordet aldrig ställts inför rätta har motivet inte heller blivit helt klarlagt. De råder dock idag bland forskningen relativt stor enighet om att Bernadotte av sionisterna ansågs alltför vänligt inställd till den arabiska sidan. Detta måste då tolkas som att Bernadotte försökte att i fredsplanen tillgodose båda sidors intressen. Israelerna ville helt enkelt inte ta risken att fredsplanen vann internationellt stöd. Punkten om flyktingarnas rätt att återvända var ett klart hot mot sionisternas planer på en stat med judisk majoritet.

Flyktingar i närområdet
De palestinska flyktingarnas tragiska historia är lika lång som staten Israels existens och den tid som förflutit sedan Folke Bernadotte i sin fredsplan strävade efter att tillvarata flyktingarnas rätt att återvända. De ursprungliga flyktingarna och deras ättlingar, mellan 4 och 5 miljoner människor, lever i dag, huvudsakligen i läger, i närområdet - i Jordanien, Libanon, Gaza och på Västbanken, och fram till kriget även i Syrien.

Permanenta flyktingläger i närområdet
Mordet på Bernadotte visar förstås på det lika tragiska som välkända faktum att det praktiskt taget alltid finns extrema krafter som med alla medel vill förhindra en möjlig fred på för båda parter acceptabla villkor. Det visar också, dessvärre, att terrorister från ”rätt” sida kan gå straffria och till och med hyllas som hjältar (vilket i Israel är fallet med Bernadottes mördare). De palestinska flyktingarnas situation i närområdet visar med skrämmande tydlighet att hänvisa flyktingar till att stanna i närområdet lätt kan leda till att flyktinglägren blir permanenta och att generation efter generation döms till misär.

Välkomna fler asylsökande och ge akut hjälp i närområdet
I dag finns mer än 60 miljoner människor i världen på flykt. Fyra miljoner syrier befinner sig på flykt. De flesta vistas i närområdet: Libanon, Jordanien, Turkiet. Bara i Libanon finns cirka 1,2 miljoner syriska flyktingar. Visst ska Sverige och världen ge akut hjälp till de flyktingar i Mellanöstern som i dag finns i närområdet. Men det är minst lika viktigt att välkomna och ge en fristad till de flyktingar som söker sig bort från området. Och när fred åter upprättas i krigshärdarna måste de flyktingar som finns i närområdet och på andra håll i världen om de så önskar ges rätt att återvända och inte på grund av etnisk eller religiös diskriminering hindras att återvända.
Det handlar inte om ett val mellan att ge hjälp till flyktingar i krigets närområde eller ta emot fler asylsökande här. Båda insatserna behövs så innerligt väl.

Källor:
Mordet på Folke Bernadotte, Göran Burén, Leopard förlag, 2012
Den etniska rensningen av Palestina, Ilan Pappe, Karneval förlag, 2007
Nationalencyklopedin, nätupplagan

Tioöres - Alliansen (plus SD) i skolpolitiken av Gunnar Stensson

Lunds Allianspartier vill förhindra att skatten höjs med tio öre genom att begränsa grundskolornas valfrihet.
   De har under sina åtta år vid makten (och sitt nionde som bromskloss) lyckats sänka Lund från en förstaplacering i Lärarnas Riksförbunds rankning av kommunernas skolor till en nivå nånstans mellan Svedala och Kävlinge.
   Flåsande går Lund i mål på fiaskoplaceringen nummer 41, river av sig sin gulnade studentmössa och slänger sig på marken för att snappa efter tio öre luft.
   Den fattiga glesbygdskommun jag härstammar från har kämpat sig upp till plats nummer 12. Lilla Uppvidinge är så att säga drygt tre gånger bättre än Lund.
   Nu inriktar sig tioöres-politikerna i Lund på att fortsatta djupdykningar. Lärarna och deras löner ska pressas till det yttersta, trots att deras sjukfrånvaro mångdubblats de senaste åren.
   Allianspolitiker har alltid satt den egna vinsten före samhällets behov. Se på Reinfeldt! Fast i hans ände handlar det förstås om mer än tio öre.

Pisa 2015 bekräftar: svensk skola bland de sämsta i OECD.
Det är en mätning som gjordes vid samma tillfälle som den Pisa-mätning, som redovisades förra året. Så varför skulle den visa bättre resultat, även om det denna gång gäller digitala kunskaper?
   Sydsvenskan sammanfattar koncist på nyhetsplats: ”Datortillgången i den svenska skolan är utmärkt. Betydligt sämre är de svenska elevernas IT-kunskaper.”

Vad bör göras?
Sydsvenskan ägnar hela sin ledare den 15 september åt det nya Pisa-fiaskot, men har inget svar alls på frågan vad som bör göras. Skolpolitiken lyser helt med sin frånvaro. Tidningen konstaterar bara att Fridolin, MP, inte lyckats vända utvecklingen, ”och då har det ändå gått ett helt år”. Slappt!

Experterna har svaren, men de är inte acceptabla för Alliansen.
 - Skolsegregationen måste motverkas.
 - Vinstintresset måste stoppas.

 - Valfriheten måste regleras.
 - Platserna i populära friskolor borde lottas ut.
   Staten måste återta finansieringen av skolan eftersom kommunernas resurser är helt olika.
Den nya byråkrati som har skapats för att hjälpligt kontrollera friskolornas fusk med betyg och undervisning måste rensas ut. Den håller på att knäcka lärarna.
   Sydsvenskan nämner inte en enda av åtgärderna. Den stöder ju tioöres – politiken.

Sverigedemokraterna nya kumpaner 
Moderaten Peje Emilsson, som grundat den vinstdrivande friskolekoncernen Kunskapsskolan (en av skolorna är verksam i St Lars), samarbetar med Sverigedemokraterna i kampen för fortsatta vinster i välfärden på bekostnad av skattebetalarna.
   Det har gett resultat. SD röstade med Alliansen i finansutskottet för att sänka regeringens proposition mot vinster i välfärden.
   Genast har flera andra vinstdrivande koncerner som Vårdföretagarna och Almegainlett samarbete med Sverigedemokraterna för att säkra fortsatta vinstuttag ur välfärden. Källa: Dagens Industri och Aftonbladet 16/9

Ett anspråkslöst förslag
Danderyd, Lomma, Lidingö, Vellinge, Täby har Sveriges bästa skolor. Alla är de övergödda kommuner som parasiterar på närliggande storstäder.
   De vägrar ta emot flyktingar frivilligt. Så gott som alla deras invånare stöder tioöres - politiken. Det är därför de bor där. De kallar det frihet. Men alla ser ju att de är nakna. En massa nakna höginkomsttagare.
   Så låt riksdagen besluta att också de rikaste (girigaste) kommunerna är förpliktade att ta emot utblottade flyktingar.  Kräv att de öppnar sina skolor för flyktingbarnen.
   Kravet på solidaritet stöds ju nu också av Folkpartiet.
   Så minskar vi segregationen i svensk skola och ger flyktingbarnen tillgång till de privilegier höginkomsttagarna tillskansat sig. Och de stackars barnen i Lomma, Staffanstorp och Vellinge befrias från sin segregerade tillvaro i de likriktade villasamhällena.

Ordförandeposten i ett parti– en balansakt av MaSB

 

Oftast kan vi bara namnen på de ledande personerna i ett parti, om ens det, men vi vet inte vad som format dem eller har någon djupare kunskap om deras åsikter. I ett försök att förändra detta har Veckobladets utsände reporter pratat med Anders Jarfjord. Sedan i våras är Anders Jarfjord ordförande i Vänsterpartiet i Lund. Han sitter dessutom som ersättare i Tekniska nämnden och i kommunfullmäktige. Som ordförande har Anders en central position i partiet och genom sina olika uppdrag har Anders ingående kunskaper i så väl det parlamentariska som i det utomparlamentariska arbetet.

Bakgrund
– Jag har alltid röstat på Vänsterpartiet och år 2010 bestämde jag mig för att bli medlem. Då var jag trött på att knyta näven i fickan i min allmänna frustration över missförhållandena i samhälle.  Bättre då att försöka göra något konkret åt det som gjorde mig upprörd och förbannad. Eftersom jag sedan 30 år tillbaka bott i Lund var det naturligt att söka mig till Vänsterpartiet i Lund.

Yrkeserfarenheter
– Jag har tidigare jobbat som skötare inom psykiatrin och under en period kunde jag titulera mig med en så ovanlig titel som yrkesjägare. Under några år undervisade jag inom vuxenutbildning i historia, religion och samhällskunskap. Visst såg jag att mycket behövde förändras både inom skolan och i den psykiatriska vården, men kanske är det ändå mina senaste erfarenheter som maskinförare inom byggbranschen som påverkat mig mest till beslutet att aktivt söka mig till Vänsterpartiet. Det var i byggbranschen som jag tydligast såg de stora företagens cyniska utnyttjande av billig arbetskraft. Genom att jag är ordförande i byggnads Lundakrets får jag bra inblick i arbetsvillkoren för olika grupper i branschen.

Kristallens svarta baksida
– Det som speciellt upprörde mig var att dessa missförhållanden även gällde offentliga byggprojekt. Jag deltog exempelvis i bygget av Lunds kommuns hus ”Kristallen”, som finansierats av skattepengar och där avtal har slutits med en privat entreprenör genom offentlig upphandling. När en sådan upphandling sker träffas avtal med en huvudentreprenör, som i sin tur träffar avtal med underentreprenörer.
 

 

Kommunens val vid upphandling styrs ofta av lågt pris i kombination av bedömning av kvalitén. I regel följer det företag man sluter avtal med svenska kollektivavtal men det är ingenting som kommunen ställer som krav på. Även om det företag som kommunen slutit avtal med följer svenska kollektivavtal finns ingen garanti för att alla som arbetar med ett bygge följer detta avtal. När Kristallen byggdes fanns det anställda hos underentreprenörer, ofta från andra länder, som fick en lön på ungefär en fjärdedel av det svenska kollektivavtalet. Sådana konkreta erfarenheter gjorde att jag tyckte att jag måste engagera mig kommunalpolitiskt. Som jag tidigare nämnde gick jag med i Vänsterpartiet 2010 och nu sitter jag på en del uppdrag här i Lund, där ordförandeposten kanske är det viktigaste.

Ordförandeposten – en balansakt
– Som ordförande måste jag samtidigt sitta på två stolar, dels på den som ansvarar för mer utåtriktad och långsiktigt, opinionsbildande verksamhet och dels på den som sysslar med den kommunala dagspolitiken. I ett politiskt parti är det alltid viktigt med en bra balans mellan den kommunalpolitiska dagspolitiken och de mer långsiktigt opinionsbildande aktiviteterna. Det är inte alltid så lätt för väljarna att urskilja inriktningen och målen för politiken i dagspolitiken med sina kompromisser och dagordningar. Speciellt inte nu när läget är så förvirrat som här i Lunds kommun, där vi har en så kallad röd-grön-rosa majoritet men tvingas styra med en borgerlig budget. Våra kommunalpolitikers erfarenhet av förhandlingar och kompromisser bör definitivt värderas högt. Deras kunskaper är oerhört värdefulla för att kunna medverka till förändringar i positiv riktning i dagsläget.  I Vänsterpartiet har det ofta funnits en viss spänning mellan den mer aktivistiskt inriktade politiken, som sätter långsiktiga mål främst, och den mera parlamentariskt inriktade, men jag tycker att här i Lund är spänningen är inte värre än att den går att hantera. Oftast sker diskussionerna på mötena med en viss humor och insikt om dessa spänningar. Jag tycker, att det i Lunds Vänsterparti råder en ganska bra balans mellan dessa delar av politiken. Vi som sitter i styrelsen är angelägna om att ha en öppen och bra kontakt med båda grenarna av organisationen, den mera utåtriktade s.k. Agitprop-gruppen och den Kommunalpolitiska gruppen. Det finns ingen skarp gräns mellan grupperna utan ofta kan en person delta i båda grupperna.

Alternativ till syndabockstänkande
– Det utomparlamentariska, opinionsbildande arbetet är speciellt betydelsefullt i ett parti som vårt, som har en långsiktig målsättning som ligger lite längre ifrån de möjligheter som de nuvarande ramarna medger. Väljarna måste klart kunna urskilja den huvudinriktning vårt parti har i det allmänna dagspolitiska kaoset. Speciellt viktigt är detta när samhället polariseras med allt större klassklyftor och de främlingsfientliga tendenserna ökar i samhället. När frustrationen över dagspolitiken breder ut sig är det viktigt att det finns alternativa förklaringar till missförhållanden än att utpeka syndabockar såsom invandrare, flyktingar och EU migranter som orsak till de nuvarande problemen. Vänsterpartiet måste alltid vara en tydlig och klar kraft mot sådana tendenser. Det finns orsaker till att människor upplever rädsla och frustration, men vi måste stå som alternativ till SD i våra förklaringar och analyser av läget. Våra kommunalpolitiker gör tillsammans med den övriga röd-grön-rosa majoritetenen en mycket bra insats i Lund för de utsatta EU migranterna, exempelvis genom att verka för upplåtelse av en plats för uppställning av EU migranternas husvagnar. Tyvärr kommer detta förslag nog inte att gå igenom eftersom de borgerliga och SD är motståndare till förslaget. Det är viktigt att arbeta på alla fronter samtidigt, såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt, och helst i samma riktning. Själv är jag ju aktiv även i de dagspolitiska kommunala frågorna genom att jag sitter som förste ersättare i kommunfullmäktige och som ersättare för Ann Schlyter i Tekniska nämnden.

Offentlig upphandling av färdtjänst
– En av de många olika frågor som Tekniska nämnden arbetar med är upphandling av färdtjänst, en fråga som jag speciellt engagerat mig i. Det inkommer ideligen in klagomål från färdtjänstbrukarna över förseningar, usel service och dåligt bemötande. Något måste alltså göras! Många äldre, sjuka och funktionshindrade som beställer färdtjänst har svårt att hävda sina intressen mot taxibolagen. Kommunen har också utkrävt vite av det taxibolag som vi har avtal med för brott mot avtalet, men dessa böter har inte lett till några förbättringar.

Spindeln i nätet – beställningscentralerna och riskkapitalbolagen
– De taxiåkerier, som utför färdtjänstkörningar, utgörs i regel av små egenföretagare, och de måste vara anslutna till en beställningscentral för att kunna få kunder, och det kostar dem c:a 10 000 kr per månad. Det taxibolag, som äger och kontrollerar beställningscentralen, kan lämna ett lågt bud på färdtjänstkörningarna i den offentliga upphandlingen. Den huvudsakliga vinsten kommer nämligen från beställnings-centralen och inte från färdtjänstkörningarna. Lunds kommun har avtal med Taxi Helsingborg, som får stora inkomster från beställnings-centralen. Det låga priset som taxiföretaget får för en färdtjänstkörning ställer till stora problem för de små taxiföretagen, som har en kostnad på 10000 kr per månad för att få beställnings-centralens tjänster. De små åkarna hamnar i en pressad situation och hinner inte hålla tidsscheman och ge den service som de sjuka och gamla behöver. En färdtjänstkörning som tar en timme kan ibland inbringa en inkomst på 30 kronor för det enskilda taxiföretaget. Om ett taxiföretag tackar nej till färdtjänstkörningarna blir företaget av med de övriga körningarna som förmedlas via beställningscentralen. Taxi Helsingborg, som Lund har avtal med, ägs i sin tur av det stora holdingbolaget Fågelviksgruppen. Detta holdingbolag äger de flesta stora taxibolagen i Sverige med tillhörande beställningscentraler och har även stort ägande i Danmark och Norge. Nyligen köptes Fågelviksgruppen upp av ett riskkapitalbolag, H.I.G. Capital i USA. Som vanligt är det de små och maktlösa som förlorar och de stora mäktiga bolagen som vinner på det offentliga upphandlingssystemet. Vänsterpartiet har sedan en tid tillbaka drivit frågan om förändringar i upphandlingsavtalet för färdtjänst och driver på att en ny upphandling snarast bör göras. Dessutom anser vi Vänsterpartiet i Lund att det behöver inrättas en kommunal beställningscentral utan vinstintressen. Jag har nyligen formulerat en skrivelse i denna fråga och gått ut med den i massmedia.

Borgerlig budget – ett stort problem
– Detta med ny upphandling av färdtjänsten är ju bara en av många frågor som vi vill driva, men den borgerliga budgeten ger naturligtvis inte utrymme för saker som kostar mer och en upphandling på rimliga villkor blir förstås något dyrare, men i regel blir arbetsvillkoren för de anställda bättre och kvalitén på tjänsterna ökar. För den röd-grön-rosa majoriteten ställer det till stora problem att vi inte fick igenom våra föreslagna skattehöjningar. Den kommunalpolitiska budget som gick igenom i juni var Folkpartiets förslag och innebär i praktiken nedskärningar på en hel del områden. Många av våra vallöften blir svåra att infria och i längden är det kanske ohållbart för Vänsterpartiet att utgöra en del av den s.k. majoriteten och ta ansvar för en politik som inte ens går i den riktning vi vill. Vänsterpartiet i Lund har diskuterat olika strategier och det finns inget riktigt klart ställningstagande i dagsläget. I Malmö har Vänsterpartiet sett sig tvungna att bryta samarbetet med S och Mp. På senare tid har jag märkt att här i Lund har Vänsterpartiets egen politiska linje börjat märkas tydligare i debatten. Mats Olsson har lagt en motion om nyval i fullmäktige och dessutom syns partiets egna åsikter sedan en tid mera utåt i massmedia. Det är bra att den försiktighetsprincip, som tillämpats hittills i Lund i samarbetet med Mp och S, har övergivits.  Det återstår att se hur samarbetet utvecklar sig i längden. Vänsterpartiet i Lund måste ju kunna stå till svars inför väljarna vid nästa val.

Vit offentlig upphandling
– En av mina egna hjärtefrågor är detta med förändring av den offentliga upphandlingen i Lunds kommun och kanske är det inte något som kan ändras inom den närmaste mandatperioden men jag skulle ju önska att politiken går i rätt riktning åtminstone. Som jag sa i början av intervjun är det mina erfarenheter av missförhållanden och utsugningen av arbetskraften vid olika byggprojekt i kommunen, som slutligen fick mig att engagera mig i Vänsterpartiet. I Malmö kommun har vänstermajoriteten lyckats genomdriva s.k. ”Vit upphandling”, som innebär att när kommunen sluter avtal med företag måste det garanteras att både den huvudentreprenör som man sluter avtal med och de under-entreprenörer som anlitas av huvudentreprenören har löner motsvarande svenska kollektivavtal. De fackliga representanterna som finns där projektet utförs är i regel de som har en bra inblick i förhållandena på plats och kan granska hur avtalet följs. Vänsterpartiet kommer inom kort att lägga en skrivelse i kommunfullmäktige där vi kräver att Lunds kommun inför skärpta regler i vår upphandlingspolitik på samma sätt som vänstermajoriteten i Malmö gjort.

De stora byggföretagen drar vinstlotten
– Det är lätt att bedra sig och tro att inhyrning av billig arbetskraft skulle medföra låga byggkostnader och att hyresgäster, bostadsägare och skattebetalare får lägre kostnader. Det är tyvärr inte dessa som gynnas utan den stora vinsten går till de stora byggföretagen PEAB, SKANSKA och NCC, som helt dominerar den svenska byggmarknaden. De har en oligopolställning och kan ta ut mycket höga priser. Byggkostnaderna i Sverige ligger högt över det Europeiska snittet eftersom det råderoligopol inom byggbranschen i Sverige. Ett sätt att motverka de stora företagens dominans vore att försöka skapa ett samhälleligt ägt byggföretag som drevs utan vinstintresse. Bra och billiga bostäder bör ju vara en social rättighet precis som sjukvård, omsorg och skola. Både de stora byggföretagen och de riskkapitalbolag som bedriver sjukvård, omsorg och skolor gör ju vinster på skattebetalarnas bekostnad.  Det är knappast skolelever, de äldre, sjuka eller de boende som drar vinstlotten, utan stora företag som suger åt sig vinsten. De kan minska sina kostnader genom att för ha låga löner och för få anställda, genom att bygga slarvigt eller genom att de försämrar kvalitén på tjänsterna för kommuninvånarna.
   Att föreslå ett samhälleligt ägt byggföretag är förstås inte en kommunalpolitisk fråga utan snarare ett rikspolitiskt och långsiktigt mål. Jag tycker ändå att det är viktigt att vi i vårt politiska utåtriktade politiska arbete försöker förklara och föra ut våra visioner för väljarna på ett begripligt sätt. När de unga är frustrerade över exempelvis det omöjliga i att få ett eget kontrakt på en bostad till ett rimligt pris är det viktigt med analyser som ger dem vettiga förklaringar istället för att de fastnar i enkelt syndabockstänkande som riktar sig emot flyktingar och invandrare.

Mellan optimism och frustration
– Det är väldigt inspirerande att ha fått förtroendet att ha rollen som ordförande i Vänsterpartiet i Lund, speciellt i en situation som denna när det strömmar entusiastiska medlemmar till partiet. Vi har fördubblat medlemsantalet de senaste två åren och har nu ungefär 300 medlemmar.  Det viktigaste i min roll som ordförande, tycker jag, är att bereda möjligheter för alla medlemmar att vara med om att skapa en bra politik, att partiet bidrar till en frihet för medlemmarna att komma med konstruktiva och kreativa idéer och göra politik av dem. Det krävs då att vi i styrelsen har en bra kommunikation med medlemmarna genom att informera brett och lyssna på alla, dels på de som arbetar kommunalpolitiskt och dels på de som arbetar mer utomparlamentariskt. Som ordförande ser jag tusen möjligheter, men inser också att vi inte har resurser att förverkliga alla. Det är frustrerande. Jag tycker att Vänsterpartiet ska arbeta i en optimistisk anda och jobba mot målet att Vänsterpartiet kommer att vara ett parti med 20 % av rösterna efter nästa val. Kanske en optimistisk dröm, men det gäller att sikta högt om man inte ska fastna i de frustrationer som vi ofta upplever i den kaotiska dagspolitiken.

Refugees welcome

 

På måndagen var det dags för Lund i den långa raden av solidaritetsmanifestationer för de flyktingar som desperat försöker ta sig in i det befästa Europa där murarna har visat sina sprickor den senaste tiden. Att de ungefär tusen person som samlades på stortorget kan bidra till att vidga dessa sprickor är bara att hoppas på.

red