Fyrtio år efteråt av Bo Lindblom

Det mesta som hände i Båstad för 40 år sedan var ganska lätt att förutse. Det var ingen överraskning att Tennisförbundet drev igenom att matchen skulle spelas och att det skulle ske i Båstad. Det var rätt naturligt att en del Båstadbor inte gillade det beslutet och tyckte att kommunen kunde ha tillfrågats, och att många var negativa till den väntade demonstrationen. Det stod tidigt klart att det skulle bli en demonstration med tillresta representanter för de politiska ungdomsförbunden utom moderaterna, samt ett ovisst antal studenter från Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund. Det var ofrånkomligt att det skulle bli en konfrontation mellan polisen och de demonstranter som hade bestämt sig för att blockera grindarna. Eftersom tennis är en ganska känslig sport som i avgörande lägen kräver största möjliga tystnad var det inte heller någon överraskning att man tvingades inställa matchen.

Nej, det enda som var förvånande och oväntat, ja egentligen alldeles häpnadsväckande, det var att närvarande representanter för svenska massmedier med några få undantag visade sig totalt oförmögna att någorlunda sakligt beskriva vad som faktiskt hände. TV, radio och tidningar fylldes av upphetsade rapporter om beväpnade horder som hade försökt storma tennisstadion, demonstranterna skildrades som smutsiga, långhåriga och drogpåverkade ligister. Radions legendariske Sven Jerring berättade att han inte sett något värre sedan han 50 år tidigare hade råkat bli vittne till ryska revolutionen i Sankt Petersburg.

Och ingenting av det här var sant. Foton och filmbilder visade en sittdemonstration som häftigt angreps av ängsliga och förvirrade poliser. När det till slut blev rättegångar återstod bara fem fall. Antony Engurube från Nigeria hade kastat en sten som träffade örat på en brandman från Båstad. Rebecka Olsson hade sprungit in på tennisplanen och gjort motstånd mot de fyra poliser som grep henne. Klas Hellborg från Lund hade skurit av den brandslang som användes för att försöka driva bort de sittande demonstranterna vid norra grinden. Mouna Diallo från Senegal fick käkbenet knäckt av ett batongslag och föll till marken där hon hittade en trätoffel. Hon tog sig upp och innan hon svimmade igen slog hon polismannen i ansiktet med trätoffeln. En annan polisman hade träffats på låret av ett okokt ägg.

Några av oss som av olika skäl inte deltog i demonstrationen ägnade sommaren åt att försöka reda ut vad som hänt. Det ledde bland annat till att vi åtta månader senare bildade de två första Amnestygrupperna i Halland. Vi hoppades att vi med fredliga medel och utan konfrontationer med svensk polis skulle kunna medverka till att bekämpa förtrycket i olika länder. I min egen grupp i Laholm tilldelades vi tre fall – en fängslad fackföreningsledare i Spanien, en kolgruvearbetare som försökt fly från Östtyskland och en oppositionell mekaniker som satt i fånglägret Gonakudzingwa i Rhodesia. Vi lyckades bra med alla tre fallen. Under flera år drev vi ett projekt med så kallade skoladoptioner där svenska familjer betalade skolavgifter för politiska fångars barn i Rhodesia. Numera är Zimbabwe på nytt ett problemområde i arbetet för mänskliga rättigheter, sedan Robert Mugabe har blivit alldeles maktgalen på gamla dar.

Jag har under den senaste månaden roat mig med att på Google leta upp hur det har gått för de här påstått vildsinta, skäggiga och smutsiga våldsverkarna från den 3 maj 1968. Genomgående tycks de ha klarat sig bra. De har tagit sina examina, fått viktiga uppgifter i samhället, bidragit till folkhemmets utveckling. Det enda möjliga undantaget är den genomsnälle anarkisten Klas Hellborg, han som vid återsamlingen utanför Stiftsgården försökte få demonstranterna att gå tillbaka ner till tennisstadion för att städa efter sig. Han fick det motigt och är enligt uppgift död sedan flera år. Vad massmedierna och tennisförbundet möjligen lärde sig av sitt skandalösa misslyckande kan man diskutera, men det finns det inte utrymme för här och nu. Vi får nöja oss med att konstatera att Båstad -68 för många blev en vattendelare i svensk politik, som tydligt visade att idrott och politik och mäktiga affärsintressen i allra högsta grad hör ihop. Och snart kommer det att bekräftas än en gång, och nu i Beijing av alla platser!
Bo Lindblom
2008-05-03

Bara plakatpolitik? av Göran Persson

Under de nyss avhållna manifestationerna på 1 maj har den politiska oppositionen (läs v och sap) försökt visa att det finns ett alternativ till den borgerliga regeringspolitiken.
Det för mig viktigaste i Lars Ohlys tal under v:s samling på Stortorget var påminnelsen om att oppositionen inte alltid är bara det utan i vissa viktiga frågor även har makt. Sap, mp och v har tillräcklig styrka att stoppa ratificeringen av Lissabonfördraget i riksdagen. V vill det säkert och troligen vill väl fortfarande mp det. Men vad vill s?
Det har talats mycket om hur man skall formera sig inför nästa val, gemensamt valmanifest eller inte har diskuterats. Nu är det dags att diskutera om det överhuvudtaget finns något att formera. Det skall till en mycket viktig fråga för att säga kategoriskt nej till att medverka i eller ens stödja en regering där Socialdemokraterna ingår efter nästa val. Här finns den; om s inte medverkar till att stoppa Lissabonfördraget och på detta och alla andra möjliga sätt inklusive utträde bekämpar hotet mot kollektivavtalen så måste man betrakta s som lika mycket politisk fiende som de borgerliga partierna.
Att i opposition värna om både det ena och det andra men låta bli att göra något när man har chansen förtjänar bara förakt.
Politikerförakt är inte alltid orättvist!
Göran Persson

PS
Visst röstade jag ja till EU på sin tid och är fortfarande övertygad om att även Marx hade gjort det. Men någon måtta får det vara, vad som helst kan inte accepteras bara för att få tyskar och fransmän att låta bli att slå ihjäl varandra.
I sakfrågan hänvisar jag till det uttalande som antogs av Lunds sektion 14 av Byggnads. Uttalandet kan läsas nedan.

Säg nej till Lissabonfördraget uttalande av Byggnads Södra Skåne

Lavalmålet EG-domstolens besked i det s.k. Lavalmålet är ett av de allvarligaste hoten mot den svenska fackföreningsrörelsen sedan början av 1900-talet. Fackföreningar far, enligt domstolen, inte använda stridsåtgärder för att få till stånd hela innehållet i ett kollektivavtal, utan endast minimimvåerna. Strejkrätten underordnas den fria rörligheten av tjänster och det blir fritt fram för utländska kollektivavtal i Sverige.

Historik Lavalmålet har sin upprinnelse i att Vaxholms kommun för fyra år sedan lade ut uppdraget att bygga om en skola på det lettiska företaget Laval un Partneri. Företaget hade vid tidigare projekt i Sverige haft avtal med Byggnads och förhandlingarna var därför inledningsvis rutinartade. Men när två advokater, trädde in i bilden bröt förhandlingarna samman. De visade upp ett nyligen tecknat lettiskt avtal och hävdade att detta gällde i Sverige. Konflikten, som skulle leda till att företaget gick i konkurs och att hela den svenska modellen hamnade under EU-juristernas lupp, var därmed ett faktum. Frågan drogs till arbetsdomstolen som inte var säker på hur EG-rätten skulle tolkas och begärde ett förhandsutlåtande från EG-domstolen.
De flesta svenska bedömare trodde att Byggnads skulle frias. Om inte, varnade LO-ledningen, kunde det svenska EU-medlemskapet komma att omprövas.

Domen I slutet av förra året slog därför domen i Laval-målet ned som en bomb. Domstolen går längre än vad som tidigare betraktats som det värsta scenariot. Den förklarar att den svenska utstationeringslagen inte är förenlig med EG-rätten och ifrågasätter det svenska kollektivavtalssystemet. Domstolen konstaterar att de svenska kollektivavtalen har så hög täckningsgrad på arbetsplatserna i Sverige att det skulle kunna motsvara en lagstiftad allmängiltigförklaring. Men de svenska kollektivavtalen går utöver den “hårda kärnan” i EG-direktivet och behöver därför inte tillämpas av utstationerande företag.
Vad det gäller löner har Sverige inte utnyttjat möjligheten till lagstiftade minimilöner. 1 alla andra frågor i den “hårda kärnan” i EG-direktivet har Sverige lagstiftning. Därför leder det inte till social dumpning att utländska företag tillämpar utländska kollektivavtal i Sverige utan det är fritt fram enligt EG-domstolen.

Byggavtalet får underkänt av EG-domstolen. Huvudlöneformen är ackord och ett bygge startar med en förhandling av löneformen. Att kräva förhandlingar med arbetsgivaren för att komma fram till en lönenivå accepteras inte av domstolen.

Svensk lagstiftning Den svenska Lex Britannia, som ger fackföreningarna rätt att kräva svenska kollektivavtal, även om det redan finns utländska avtal är i strid med EG-rätten skriver domstolen.

Likabehandling av svenska och utländska arbetare betraktar EG-domstolen som diskriminering av utländska företag! Det visar återigen att EU: s lagstiftning gynnar arbetsgivarparten. Fri rörlighet är viktigare än strejkrätten. På denna punkt är domen mycket långtgående. Arbetsrätten, sociala rättigheter, ja till och med yttrande- och mötesfrihet, är inte, enligt domstolen, några absoluta rättigheter eller friheter, som är oberoende av gemenskapsratten. Så underordnas det som fram tills nu varit självklara sociala rättigheter i Sverige marknadens norm.

Lissahonfördraget gör stadgan om de mänskliga rättigheterna “bindande”. Det har vilselett många att tro att Laval-domen varit omöjlig om Lissabonfördraget varit på plats. Men EG-domstolen har redan tagit hänsyn till Lissabonfördraget i domen. EG-domstolen skriver att trots att hänsyn skall tas till Stadgan så gäller “att de grundläggande rättigheterna, dvs yttrande- och mötesfriheten respektive skyddet för mänsklig värdighet, undgår inte rillämpningsområdet för bestämmelserna i fördraget“.
För att ytterligare poängtera EU-rättens överhöghet står i Förklaring 29 i Lissabonfördraget “... Stadgan, ... ändrar inte de befogenheter och uppgifter som fastställts genom fördragen”.

Ratificeras Lissabonfördraget av Sveriges Riksdag godkänner Sverige Laval-domen och konsekvenserna den får på svensk arbetsmarknad eftersom EG-domstolen redan tagit hänsyn till Lissabonfördraget i domen.
Enda möjligheten att undanröja EG-domstolens beslut är att säg nej till Lissabonfördraget och kräva förändringar i fördragstexten. Det är inte rimligt att några oavsättbara domare i EU skall få avgöra spelreglerna på svensk arbetsmarknad.

Byggnads säger nej till Lissabonfördraget.

Byggnads kräver förändringar i fördragstexten.

Ovanstående uttalande togs vid sektionsmötet i
Lunds Sektion 14 Byggnads Södra Skåne den 17 april 2008.
Clas Fleming (sektionsordförande)

Konsert 2 maj

Vill man koppla av efter 1 maj så kan man gå på konsert i helgen!!
2 maj kl 19 30 på Kävlinge Teater (vid Tågstationen/Värdshuset):
En konsert i två akter om att leva i Europa och livet bortom dess gränser med Matz Gullberg och Jan Hammarlund
Entré 120:-

Ceremoni 3 maj

Den 3 maj 1968 stoppades i Båstad en tennismatch mellan Sverige och Sydrhodesia.
Lördag den 3 maj 2008 kl. 14 kommer det att hållas en liten ceremoni utanför tennisstadion i Båstad. Där talar Bo Lindblom som tillsammans med Birte Lindblom gjorde en bok som dokumenterade och diskuterade aktionen och dess efterspel, samt Herman Schmid, då deltagare i aktionen, senare professor i sociologi och EU-parlamentariker.
Lite blåsmusik kompletterar evenemanget där en anspråkslös minnesplatta kommer att avtäckas.

Paneldebatt 5 maj

Vad får barnen kosta?
Var med och debattera!
Hur ska försämringar i Lunds förskolor och skolor undvikas? Vi ser med stor oro på de problem som den direkta skolpengen och nedskärningarna kommer att medföra för våra barn.
Representanter från Lunds kommuns alla politiska partier är inbjudna till paneldebatt.
När: Måndagen den 5:e maj 2008 kl. 18.30–20.30.
Var: Järnåkraskolans matsal.
För vem: Föräldrar från förskolor och skolor från hela Lunds kommun – och alla andra intresserade.
Ytterligare information finns på
www.skoluppropet.nu
Välkomna!
Arrangör: Skoluppropet i Lund

Pronomina, Schulman! av Grr

Barnläkaren Salomon Schulman är även kåsör i Dagens Nyheter och Skånska Dagbladet.
De bästa bitarna reserverar han för DN, en tidning med större och mer kvalificerad läsekrets som säkert betalar bättre. De ger ibland roande och även lärorika inblickar i judisk kultur och språkvärld och då överser man gärna med den manierade stilen. I Skånskan är klassen sämre.
Som i måndags när Schulman kåserade inför första maj och om hur de gamla 68-orna skulle ta ut rullatorerna och skrida fram som vanligt genom Lunds gator, en sed som kontrasterade mot det goda liv de förde sen de fullgjort marschen genom institutionerna. Det är ett ämne som har tröskats till leda av borgerliga skribenter och som det är svårt att utvinna något nytt ur. Schulman gör det inte.
Ändå skänker vi honom en kollegial förståelse. Man ska leverera på utsatt datum trots att tid och/eller inspiration saknas, och då blir det som det blir. Även kåsörer har rätt till en dålig dag. (Det har däremot inte läkare så vi hoppas att det inte skedde någon olycka på kliniken.) Så vi ska inte klanka på innehållet i hans kåseri. Däremot är det hans plikt som (betald) skribent att vårda språket, såväl goda som dåliga dagar, till och med i Skånska Dagbladet. Men nu skrev han indignerat/raljant: ”En av mina kolleger som satt jakten på de fattiga försäkringsdeltagarna i system och förvägrar dem sina slantar är lika röd som en Marx.”
Vi förstår faktiskt att hans kollega trots sin radikalism inte utan vidare, eller på annat sätt än skattevägen, vill avstå sina egna pengar till de patienter som hoppas på sjukskrivning. För så står det. Men så menar inte Schulman. Det är bara det att han inte kan skilja på sina och deras, på possessiva och reflexiva personliga pronomina. Och det är faktiskt en elementär skyldighet för en tidningsskribent.

Alla Parollers moder

Att komma på den slagkraftigaste parollen är det många som kämpat med genom åren. Men kan det verkligen bli bättre än så här?
VB tillåter sig att tvivla och vi är fullt beredda att kora denna till alla tiders Lundensiska förstamajparoll.

Post förstamaj av Lucifer

När det här läses är förstamaj- firandet förbi. Vänsterns årliga mönstring av styrkorna är självvald och visar förstås både upp- och nergångar i den poliska konjunkturen. Jag tycker väl att temperaturen är rätt låg. USA:s vidriga krig och ockupation i Irak bara fortsätter och ingen tycks ha kraft att på allvar säga emot. Tvärtom: i Sverige kräver resursstarka opinionsbildare att Sverige ska gå med i NATO, USA:s främsta politiska verktyg. Man kan bara glädjas åt att den folkliga opinionen ännu är en annan. Men den svenska regeringen tar så många steg den kan för att närma sig, just nu t.ex. genom att föreslå ett samarbete med Norge för att ordna in sig i kretsen. Nordismen används alltså som alibi för helt andra strävanden.. Och inte har väl Reinfeldt sagt något till Busch om USA:s uppförande i Irak och Afghanistan. Tvärtom, det utlovas ju fler svenska soldater till Afghanistan. Och inte har Sverige protesterat mot uppförandet av raketramper vid polska Östersjökusten, obehagliga grannar som är självklara mål för andra raketer och i sig ett sätt att rubba den militära balansen i Europa.
OK, det var kanske inte så mycket av de vanliga förstamajfrågorna. Och det verkar också som om folk inte på allvar bryr sig, det handlar mer om de vanliga plånboksfrågorna. Men jag tycker att vänsterpartiet just i utrikesfrågorna har en mycket stark och i längden vinnande position och det borde komma till mer uttryck.

Dyr bensin!
Lokalt finns det dock lite mer hetta i den politiska debatten. Borgarnas kommunalpolitik är djupt impopulär och det börjar spridas en insikt om att de helt enkelt inte är särskilt bra på att styra Lund. Jag ser fram mot att denna insikt når allt fler, också i deras egna led.
Klimatet hade ju kunnat vara den stora frågan, men den tycks Reinfeldt ha desarmerat och gjort till sin med lite allmänt snack och förhoppningar om bättre teknologi. Det är klart att vi kan komma fram till en bättre teknologi, men i mellantiden? Jag tror att fältet ligger öppet för alla möjliga dåliga förslag, av typ de etanoldrivna s.k. miljöbilar som nu subventioneras av staten. Och opinionen har inte kommit så långt på alla håll: I USA har Hillary Clinton och John McCain båda gått ut och krävt att USA ska sänka bensinskatten över sommaren så att semesterresandet i bil ska blomstra. Bensinpriset i USA är ju uppe på folkstormsnivå, nästan 6 kr/litern. Det är som att utöva politik på insändarsidornas och Expressens nivå. Häpnadsväckande helt enkelt av folk som förväntas bli betraktade som seriösa. Det är t.o.m. så att Thomas Friedman i New York Times tar avstånd.

Vi ses i Båstad
Ja, världen går vidare efter förstamaj. T.ex. gör den det i Båstad, lördagen den 3 maj kl 14 då vi från Lund tänker ha en liten sammankomst på Kyrkogatan utanför Tennisstadion. Några bra tal blir det, några låtar att lyssna till och chans att se den lilla minnesskylt vi tänker sätta upp. Det ska bli spännande att se om den får sitta kvar. Och om du undrar: nej, det handlar inte om nostalgi från 68-or. Det handlar om att fira en faktisk seger i en sak där vi hade rätt och där nästan alla tycker som vi numera: idrott kan inte isoleras från politik. Vänsterns segrar är inte fler än att de förtjänar att uppmärksammas!
Lucifer

PS. När jag skriver detta dan innan förstamaj nås jag av beskedet att sossarna hoppar av det informella samförstånd som nåtts om att utbyta hälsningsanföranden på resp möte (eller åtminstone att s inbjöds till v). De båda partierna samarbetar utomordentligt väl i Lunds kommunalpolitik, det personliga samtalsklimatet är utmärkt och de båda partierna har som sin fasta avsikt att gemensamt styra Lund efter nästa val, gärna med stöd av mp. Hälsningsanföranden om så där två minuter hade varit en enkel och slående goodwillgest och en signal till lundaborna. Vad var det som stoppade. det hela? Det socialdemokratiska partihögkvarteret, konservativa LO-kretsar i Lund eller allmän rädsla för McCartyistiska utfall från borgarna om samarbete med de farliga kommunisterna? Sorgligt faktiskt, och man kan bara hoppas att det goda omdömet och viljan att göra något i lundapolitiken får socialdemkraterna att återkomma nästa år.

9/11 Hämndens politik av Gunnar Stensson

Tal 1 maj 2008
Jag kunde ha använt andra rubriker: Maktmonopolets politik, Girighetens politik, Guds politik, Hatets politik. Men jag har valt titeln Hämndens politik, förföljarens politik.

Från filmen känner vi alla en amerikansk myt: den om den ensamme hämnaren som rider ut för att gripa ogärningsmannen och skipa rättvisa. Efter fullföljt uppdrag, mission accomplished, drar han sig tillbaka, följd av folkets beundran och saknad. George W Bush identifierar sig tydligt med den myten.
Den har fullständigt undergrävt omdömet hos honom och kretsen omkring honom.

9/11
30 sekunder kvar. Allt är reducerat till detta enda: att styra planet exakt mot skyskrapan vars stål och glas reflekterar morgonsolen. Någon av männen i förarkabinen tänker kanske: hur känns den ögonblickliga förintelsen?
När det andra planet flög in i World Trade Centers andra torn såg miljoner människor i hela världen katastrofen i realtid
I Lund och Skåne fortsatte vardagen som vanligt trots den hisnande känslan av en förändring vars omfattning och betydelse ingen ännu hade någon uppfattning om. Vänsterpartiets Karin Svensson Smith förhandlade om en eventuell citytunnel i Malmö. Skånedistriktet var emot tunnelbygget.
9/11 var en aktion avsedd att provocera vedergällning. Det finns personer här i Lund som satt framför tv:n och jublade. Syftet med attacken var att väcka den muslimska världen – och att skada USA, men inte bara det. Attacken avsåg att provocera USA att hämnas.
Al-Qaida, en sekteristisk muslimsk rörelse med rötter i Egypten och Saudiarabien tog på sig ansvaret. Den hade tidigare genomfört ambassadsprängningar och andra attentat. En person, Usama bin Ladin, var dess ledare.
World Trade Center, New York, alla mediers brännpunkt. Ingen händelse någonsin har så snabbt fått så stor publicitet. En våg av skräck och sympati för USA vällde upp i hela världen. Flosklerna skummade på ledarsidorna och i politikernas tal. ”Idag är vi alla amerikaner”, jublade Göran Persson.
Allt annat hamnade i medieskugga. Ariel Sharon gjorde omedelbart Israel till USA:s allierade i kriget mot terror. Arafat utpekades som Palestinas version av Usama bin Laden. I knesset föreslog man att de palestinska självmordsbombarnas familjer skulle avrättas.
I Eritrea satte president Afeworki hela oppositionen i fängelse, fängslade landets journalister och gjorde sig till diktator. Han var inte den ensam. Det fanns en etikett som diktatorer i hela världen kunde klistra på alla slag av opposition för att ställa den utanför lagen. Terrorism. Opposition var synonymt med terrorism

Förföljaren
Usama bin Laden uppehöll sig i Afghanistan, sades det. President George W Bush hade FN, EU, NATO och hela världen bakom sig när han förklarade krig mot Afghanistan. Därför var kriget helt enligt folkrätten. Hela hans strategi var fokuserad på ett enda syfte: att infånga Usama, dead or alive, död eller levande.
George W red ut. Hämnden drabbade hela Afghanistan. Den 7 oktober 2001 inleddes bombningarna. Tusentals fullständigt oskyldiga civila afghaner föll offer.1 maj 2008 pågår kriget fortfarande. Krigsherrar och talibaner har brutaliserats. Freden är avlägsnare än någonsin. Häromdagen slog talibanerna till mot en stor militärparad i Kabul, Afghanistans huvudstad.
Vänsterpartiet i Lund gick mot strömmen och protesterade mot angreppskriget inför en handfull förbipasserande människor vid några appellmöten i Östra Torn, Klostergården och Norra Fäladen.

Katekesen
Det var så the war on terror började. Och kriget mot terror utvecklade snart en egen liten katekes.
Första budet: Alla som inte är med oss är med terroristerna!
Andra budet: Man förhandlar inte med terrorister!
Tredje budet: Terrorister står utanför lagen. De kan behandlas hur som helst.
Fjärde budet: Anfall är självförsvar.
Till varje budord hör förstås en liten förklaring. Vi har alla hört dessa eländiga förklaringar upprepas i tal av George Bush, Tony Blair och Fogh Rasmussen. I DN publicerades den gamle folkpartiledaren Per Ahlmarks hyllningar till kraften och den intellektuella skärpan hos de neokonservativa krigarna i kretsen kring George Bush.
2001 hade George W Bush hela världen med sig. Hans handlingsfrihet var total. Men tyvärr hände det inte så mycket i Afghanistan, frånsett att tiotusentals afghaner drevs på flykten eller dödades. Usama bin Laden gäckade förföljarna. George W Bush tröttnade.

Sju vågade livet
2002 började förberedelserna inför överfallet på Irak. Saddam Hussein samarbetade med al-Qaida, förklarade Bush. Och då måste ju Usama bin Laden finnas i Irak. Gissningen var förstås helt gripen ur luften, men allt som makten påstår är verkligt. Andra påståenden var att Irak höll på att utveckla massförstörelsevapen som hotade hela mänskligheten. Det måste stoppas. Snabbt.
FN skickade Hans Blix till Irak för att undersöka om där fanns några massförstörelsevapen. Han kunde inte finna några. Hans folkpartistiske kamrat Per Ahlmark angrep honom i DN för hans trista feghet. Ahlmark hyllade Blair som deklarerade att Saddam hade missiler som kunde nå London på 45 minuter. Det var nödvändigt att krossa Saddam innan han skickade iväg en.
Ändå fanns misstro. George W Bush upptäckte till sin häpnad att han inte kunde få EU att tro på vad han sa. Han började tala om det orkeslösa gamla Europa och hyllade i stället några lättlurade östländer som han kallade nya Europa.
Till sin ännu större häpnad upptäckte han att han inte kunde få FN med sig. Men han hade ju redan sedan länge insett att FN var värdelöst. Redan när han tillträdde som president hade han avsagt sig allt fånigt FN-samarbete inom miljöområdet.
Med yttersta förvåning konstaterade han när inte ens NATO gick med honom.
Att det oansvariga folket var emot honom var bara att vänta. Så hade det varit under Vietnamkriget också.
Över hela världen gick den 15 februari 2003 en våg av demonstrationer mot kriget. Lund var med. Och demonstrationen i Lund var den största någonsin, liksom demonstrationerna i resten av världen.
Det var inte någon vanlig vänsterdemonstration. Vanliga läkare, adjunkter, sjuksköterskor, lärare, tjänstemän, akademiker demonstrerade kanske för första och enda gången i sitt liv, en grå tigande och trotsig massa ur den vanligaste medelklassen som insåg att USA och president Bush höll på att begå ett fruktansvärt misstag.
Statsminister Göran Persson som varit nära att rida ut med Bush ändrade sig när han såg det folkliga motståndet.
När det verkligen gällde svek alla George W. Det var precis som i de gamla filmerna. Men ”a man got to do what a man got to do”. Och det är ju lättare med en krigsmakt som ensam är starkare än alla andra tillsammans. Så George W red iväg. Ett antal djärva frivilliga slöt upp bakom honom, som den charmfulle Blair och den tuffe Fogh Rasmussen. Sju vågade livet. Jan Björklund ville gärna att Sverige också skulle rida med, men blev förstås lika sviken som George W.
Slutet på den stora filmen kom snart. Efter att på nolltid ha utplånat den irakiska armén och bombat Bagdad sönder och samman kunde en stolt George W Bush ställa sig på hangarfartygets väldiga däck och kärvt uttala de anspråkslösa ord som tillintetgjorde alla hans vedersakare: ”Mission accomplished”.
Nu gällde det bara att röka ut skurkarna ur deras hålor. George W tryckte upp en kortlek med deras namn, och snart kunde han pricka av den ene efter den andra. Att kaos utbröt i Bagdad, att el och sjukvård och skola kollapsade, att museet plundrades på ovärderliga kulturminnen, vad angår det en cowboy när han kommit till stan. Till slut grep han den svartmuskige Saddam själv, bokstavligen i en håla, och hängde honom inför hela världen.

Laglöst land
Men några massförstörelsevapen hittade George W inte. Terrorister infångades och torterades i Abu Ghraib. Andra fördes till Guantanamo. När det gäller mänsklighetens fiender får man inte vara blödig. För dem gäller varken krigslagar eller civila lagar.
George W Bush visade ståndaktighet inför den växande kritiken mot tortyren från kärringarna världen runt. Han fattade beslutet att hårdhänta förhörsmetoder måste och skulle tillämpas. Häromdagen gick det ut som amerikansk lag till alla berörda. Häromdagen, för kriget är ju inte slut i dag 2008.
Andra beslutsstarka politiker som Israels premiärminister Ehud Olmert inspirerades av Bush. Han hade ju sina egna terrorister att förfölja. Så 2006 red han ut på en egen hämndexpedition mot Libanon. Även han var ett offer illusionen att politiska mål kan uppnås med militära medel. Det gick illa, men han tycks fortfarande inte ha lärt sig läxan.

Black hawk down
Det fanns terrorister i Somalia också. Al Qaida skröt med att ha utbildat de somalier som sköt ner två helikoptrar av modellen Black Hawk 1993. Det var länge sen, men sheriffens minne är långt.
Julen 2006 skickades Etiopiens diktator Meles Zenawi ut för att invadera Somalia, där de muslimska domstolarna hade börjat lägga grunden till en civil stat. Den somaliska huvudstaden Mogadishu ockuperades av etiopisk militär. Amerikanskt bombflyg terrorbombade flyktingarna. Somalia störtades i samma kaos som Irak. Ännu ett krig utan slut.
Det bekom inte George W. Han ägnade sig som vanligt uteslutande åt att jaga terrorister. Amerikansk trupp genomförde flera operationer i det syftet. Effekten på landet var destruktiv. Från alla håll fördöms aktionen. Ståndaktig är bara den svenska säkerhetspolisen som stoppar de somaliska flyktingarnas försändelser till sina hungrande familjer eftersom man tror att en del av dessa pengar kan hamna hos ”terrorister”. Regeringen höjde anslaget till Säpo i årets budget så ansträngningarna kan intensifieras. Nu har säpo häktat en av de misstänkta.

The end
Nu är det 2008. George W Bush har bara månader kvar vid makten. USA:s fiender, terroristerna, är fler än någonsin. USA:s anseende har aldrig varit lägre. USA:s ekonomi är körd i botten. Många amerikanska medborgare trycks ner i misär. Krigen i Irak och Afghanistan pågår fortfarande. Konflikten mellan israeler och palestinier är värre än någonsin, sedan religiös fundamentalism börjat styra attityderna på båda sidor. Miljontals människor har drabbats av vedergällningen efter 9/11.
När Bush rider ut från världsarenan är en ny politik nödvändig. Vi får hoppas att det amerikanska folket inser det inför presidentvalet.
Den hotande miljökatastrofen upptar idag människornas sinnen, inte terrorbekämpningen. Miljön kräver internationellt samarbete. Ingen hyser illusionen att miljön kan räddas med militära medel. Unilateralismen är föråldrad, liksom antiterrorist-katekesen. Alla inser att det är just med sina fiender man måste förhandla. Någonstans sitter den sjuklige Usama bin Laden och begrundar situationen. Troligen inser han att också hans tid är slut nu när George W Bush avgår. Ingen intresserar sig egentligen längre för någon av dem.
En annan värld är nödvändig. Och den är möjlig nu.

Global kvinnosolidaritet av Ann Schlyter

Tal 1 maj 2008
För att anknyta till Gunnar Stenssons analys: USAs och västmakternas dubbelmoral om demokrati och rättigheter spelar reaktionära och fundamentalistiska krafter i händerna. Kvinnors underordning definieras som en kulturell tillgång som måste försvaras mot imperialismen.

I dag pratas oftare om globalisering än om imperialism. Globalisering som karaktäriseras av rörelser av kapital, varor, människor och idéer – som når längre och mer omfattande än förut, och framförallt snabbare.

En av de idéer som har spritt sig över världen är kvinnors rätt till sin egen kropp. Det kanske inte uttrycks så – med det kommer till uttryck i, exempelvis drömmen om kärleksäktenskapDen har jag mött hos kvinnor överallt i Afika.

I den anti-imperialistiska solidaritetsrörelsen var vi noga med att betona att solidaritet inte var välgörenhet utan utbyte mellan människor som hade en gemensam kamp mot imperialismen.

Vad är gemensamt för kvinnor över hela världen? Jo, bortom klass, ras och kulturskillnader finns kvinnokroppar som alla i varierande grad utsätts för av kontroll, hot och ibland våld som bottnar i patriarkala strukturer. Här finner kvinnor en gemensam utgångspunkt.

Man kan också prata om globaliseringen i termer av dominerande ismer: nyliberalism, militarism och fundamentalism. Naturligtvis hänger de ihop.

Nyliberal marknadsekonomi drabbar kvinnor och män olika. Strukturanpassningsprogram som drevs igenom av Världsbanken och IMF under 90-talet, nedmonterade möjligheterna att ge den offentliga sektorn en roll i ett välfärdsbyggande. Privatisering av kommunala verksamheter och tillgångar fortgår över hela världen.

Halva jordens befolkning bor i städer och hälften av dem bor i slum. Städer fortsätter att växa utan adekvat planering och service. Att bo i slummen innebär mycket obetalt mestadels kvinnoarbete för att klara hygien och matlagning och allt annat. När kåkstäderna legaliseras och upprustas överförs vanligen bostäderna i de allra flesta fall till en man, som i kraft av sitt kön definieras som hushållsföreståndare.

Handelspolitiken drabbar också kvinnor och män olika. Framväxten av exportindustrier ger kvinnor arbete, men på hårda villkor. Frihandel, avtal, skyddstullar, olika mekanismer skyddar de rika ländernas produktion, medan de fattiga länderna inte tillåts skydda sig mot de billiga jordbruk- och andra produkter som framställs med statliga subventioner i Europa och Nordamerika. Här tillämpas inte nyliberal fundamentalism annat än i en riktning. De europeiska kvinnorörelserna har i samarbetet inom WIDE valt att koncentrera sig på handel och bistånd och försöka påverka EU.

Militarismen, kostnaden för vapen och för att hålla soldater, den våldskultur som legitimeras, krigen – allt drabbar såväl kvinnor som män, men inte lika. Det var längesen idéen om en civilbefolkning holkades ur. Barnsoldater är vanliga i Afrika. Kvinnors kroppar är en del av slagfältet.

De kvinnor som är aktiva i fredsrörelserna är många, men deras röster är sällan hörda. Kvinnlig representation i förhandlings­delegationer har visat sig göra stor skillnad. Och de är kvinnor som drar de tunga lassen i försoningsarbetet som måste följa på konflikter för att nå varaktig fred.

Den tredje ismen jag vill ta upp i denna korta lägesbe­skrivning av global utveckling är fundamentalismen. Det är fullt adekvat att tala om nyliberal fundamentalism, men oftast avses religiös – och oftast islamsk. Därför finns det anledning att tala om den kristna fundamentalismen.

Gemensamt för den religiösa fundamentalismen är att kvinnans underordning är central. Symbolfrågan gäller kvinnors rätt över sina kroppar. Den kristna högern i USA koncentrerar sig på abortmotstånd. Bushadministrationen stödjer den och villkorar biståndsprojekt mot AIDS. Evangelistiska rörelser sprider sig i Afrika och Latinamerika med en bokstavstrogen tolkning av lämpliga bibelpassager för att hålla kvinnorna som männens tjänarinnor.

Påven har gjort en ny lista på synder. Jag har inte sett den, men vad jag förstått är fortfarande preventivmedel syndigt. Därmed predikas avhållsamhet, inte kondomer, mot AIDS. Även innan påven presenterade sin nya syndlista har situationen i många latinamerikanska länder försämrats för kvinnor. Nicaragua är ett skräckexempel, där inte ens livshotande medicinska tillstånd är skäl för aborter. Kvinnor dör av utomkvedshavandeskap. Och naturligtvis av illegala aborter.

När jag 1994 deltog i FNs befolkningskonferens i Kairo vet jag att man uppskattade att det varje dag dog 800 kvinnor i världen i sviterna efter illegala aborter. Det är mycket osäkra siffror, förhoppningsvis för höga, men jag är rädd att det inte blivit bättre. Vid den konferensen kunde man faktiskt se hur kampen för kontroll över kvinnors kroppar formerades med Vatikanen som den spindel som samordnade inte bara de katolskas utan även de muslimska ländernas motstånd.

Det talades om aborter men också om rätten för kvinnor att säga NEJ till sexuella inviter från manliga kamrater, lärare eller äkta män. Den diskussionen blev en startpunkt för de kvinnorörelser över hela världen som sedan dess jobbat framgångsrikt med att göra det sexualiserade våldet mot kvinnor synligt.

FNs kvinnokonferenser hade enorm betydelse för mobiliseringen av kvinnorna i fattiga länder. De dokument som antogs av världens länder var mer framåtsyftande än vad som skulle kunna gå igenom idag. När uppföljningskonferenserna Beijing + 10 hölls hade den globala kvinnorörelsen framgångsrikt lobbat för att dokumenten inte skulle öppnas för revidering.

Handlingsplanen som antogs i Beijing har haft en stor påverkan på såväl kvinnorörelsens som biståndsorganisationers program. I uttalanden har alla stora biståndsgivare i världen accepterat en analys som säger att jämställdhet är en förutsättning för demokratisk och ekonomisk utveckling.

Det tredje av de utvecklingsmål, som världens stater satte upp vid millenniumskiftet var att öka jämställdheten (lika många flickor som pojkar i högstadiet, görs till en indikator på jämställdhet), och det femte målet var att minska barnsängsdödligheten (med tre fjärdedelar till år 2015). Men efter vad jag har hört så är det just dessa två målsättningar som ligger sämst till att uppfyllas.

En liten liten del av de globala penningströmmarna är bistånd. Vänsterpolitik i Sverige har varit att försvara biståndet och 1 % målet. Men utöver storleken diskuteras inte biståndspolitiken särskilt mycket. Inom Sida finns inte ens svenska ord för hur man arbetar med jämställdhet, det heter att biståndet ska ”gender mainstreamas”.

Begreppet gender används för att betona att det gäller både kvinnor och män och att man ser till maktrelationerna mellan könen. Men i praktiken glöms ansatsen bort, eller adderas när planeringen redan gått långt att lite kan påverkas.

Politiska partier borde, som faktiskt enskilda organisationer är bättre på, följa upp och se vad det blir av vackra ord om jämställdhet. När givarländernas överenskommelse i den så kallade Parisagendan nu är helt överordnad – den handlar om effektivitet; i den finns inte en tanke på jämställdhet.

Samordningen mellan stora biståndsgivare gör att program förhandlas fram i en för utomstående ogenomskinlig process och blir låsta av förhandlingsöverenskommelser. Då frågar Sida mig, som jämställdhetsrådgivare på en sk helpdesk, om jag kan förse dem med några bra argument som de kan föra fram i en dialog, så att man ändå kan ta hänsyn till jämställdhet under genomförandet. Det gör jag, men min erfarenhet är att om inte jämställdheten är med i målformuleringarna från början försvinner det i genomförande och utvärdering.

Världsbanken har varit drivande och tagit fram en nyliberal analys av för jämställdhet. I den gäller det att dra in kvinnor på marknaden genom mikrolån och entreprenörsutbildning och rätt till ägande. Men i de stora privatiseringsprojekt som genomförs världen över, ”glömmer” Banken sina egna rekommendationer och kvinnors rätt till ägande och makars gemensamma ägande av mark och bostäder.

De globala kvinnorörelserna arbetar för att hitta gemensamma plattformar i olika frågor över ras, klass och kultur skillnader.
Många kvinnogrupper väljer att inte använda feminismens ord eller rättighetsbegreppen, vilka felaktigt definieras som västerländska. Många kvinnor med ett vad vi skulle kalla feministiskt förhållningssätt väljer att arbeta inom religiösa ramar.

En global kvinnosolidaritet stödjer kvinnor som behöver stöd på deras egna villkor, som det brukade heta. Men det är en balansgång för att inte hamna i en kulturrelativism som accepterar patriarkala samhällens ovilja att tala klarspråk om kvinnors rättigheter och välfärd.

Den globala kvinnorörelsen består av kvinnor som arbetar för kvinnor. Kvinnor behöver sina egna organisationer, men drömmen om ett jämställt samhälle gäller för både kvinnor och män. Svenska representanter har i olika sammanhang fört fram betydelsen av att få män för jämställdhet. Men någon bred folklig rörelse för detta är svårt att upptäcka, inte i Sverige och än mindre i fattiga länder.

Elise Ottesen Jensen talade klarspråk. För mer än ett halvt sekel sen uttalade hon en dröm, som fortfarande är revolutionär, och skulle kunna stå tas som paroll för en global rörelse som omfattar både kvinnor och män.
Hon sa, som jag minns det:
Jag drömmer om den dag
då vartenda barn som föds är välkommet,
då kvinnor och män har lika värde och
då sexualiteten är ett uttryck för glädje, ömhet och gemenskap.

Tom Lehrer 80

Surfande på nätet inhämtar jag att Tom Lehrer, min ungdoms idol, fyllde 80 i början på april. Han har inte uppträtt offentligt sedan mitten av 1960-talet och hans samlade verk lär omfatta exakt 37 visor. Men vilka texter och vilka kongeniala melodier! Och nu finns många av hans framträdanden tillgängliga på YouTube, pärlor som t.ex. Send the marines och I got it from Agnes. Men så här i vårens glada tid tycker jag det passar bäst med Poisoning pigeons in the park.
Lucifer

Med all respekt för Lucifers vårkänslor så kan red inte helt hålla med om vad som passar bäst, vår favorit hittan ni nedan. Tyvärr så är den ständigt lika aktuellt.

26:e april i Lund

Torgmöte

Demokratisk Vänster har torgmöte den 26 april på Mårtenstorget kl 11 – 12
Våren är här: tid för vitsippor, magnolior och politiska torgmöten. Demokratisk Vänster kör igång med säsongens första torgmöte den 26 april, dvs nu på lördag.
Kom och träffa kommunalpolitiskt förtroendevalda, lyssna på korta appelltal, diskutera politik och väder!

---------------------------------------------------------------------------------------------

Seminarium om identitet, kultur, nation och stat
i Israel/Palestinakonflikten

Den 26 april kl. 13-15, Kulturens auditorium, Tegnérsplatsen, Lund
En tvåstatslösning har stått på dagordningen i sextio år. Den palestinska presidenten Arafat föreställde sig en union mellan Israel, Jordanien och Palestina. Historikerna Ilan Pappe och Tony Judt, med anknytning till Israel, argumenterar för en enstatslösning. Vad talar för och emot en enstats- respektive tvåstatslösning?

I panelen:
Jorge Buzaglo, docent i nationalekonomi; aktiv i Judar för israelisk-palestinsk fred
Nu’man Kanafani, universitetslektor, Afdeling för International Økonomi og Politik, Köpenhamns universitet
Sune Persson, docent, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Moderator: Gert Andersson, överläkare, aktiv i Palestinagruppen i Lund
Fritt inträde.
Arrangör: Palestinagruppen i Lund, med stöd av Kulturen, demokratisk vänster, FN-föreningen, miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet i Lund samt Tema Palestina, Malmö.
Se även www.temapalestina.com och www.panora.nu

---------------------------------------------------------------------------------------------

Håkan Carlsson-konsert i Stadshallen

Lördag 26 april, Stadshallen i Lund
Håkan Carlsson heter rektorn för musikskolan i Höör som gjort sig känd som styv dirigent och tonsättare. Han har skrivit en rad spännande musikverk direkt för Röda Kapellet. Han är också en återkommande gästdirigent för oss och för deltagare i våra regelbundet återkommande musikläger. Hans kapacitet har uppmärksammats, och nyligen fick han jobbet som chef för Kulturskolan i Lund.
I början av maj fyller han femtio, och vi vill hylla honom för hans fina musik och samtidigt hälsa honom välkommen till Lund. Det gör vi genom att direkt efter vårt appellmöte kl 11 - 12 på Stortorget lördagen den 26 april ge en specialkonsert för Håkan i stadshallens foajé på andra våningen. Röda Kapellet, Skånska Jernbanekapellet och Joakim och Maria Casagrande spelar musik av Håkan.
Fri entré och alla är hjärtligt välkomna att lyssna. Ägna en stund i det vackra aprilvädret åt att lyssna på vacker och spännande musik innan du åter kastar dig ut i den kommersiella svängen.

Första maj i Lund

Demonstrationen (ca tider)
14.00 Samling på Stortorget i Lund (pins, gör egna plakat, träna slagord, lyssna på musik, gör egna knappar, etc)
14.10 Hej och välkomna
Korta hälsningsanförande
Musik
14.20 Lars Ohly
Uppställning
Röda Kapellet/Flåset
15 Avmarsch
15.30 tillbaka på stortorget
Appeller från olika inbjudna organisationer
Vänsterkören/musik
16.15 Internationalen

Stadshallen
ca 13-17 Caféet öppet
19.30 - 21.30 Sjung med Röda kapellet

Krafts torg
ca 16--Picknick

Smålands nation
ca 17.30 Gratis film för barn
ca 18-23 Fest för hela vänstern

Första maj med Demokratisk Vänster, Magle Lilla Kyrkogata 2,
Röda Kapellet inleder med musik kl 15.45
Tal av:
Gunnar Stensson, ”Efter 11 september – Hämndens politik”
Ann Schlyter ”Global kvinnosolidaritet”. Mötet varar som längst till kl. 17.30.

Socialdemokraterna
Avmarsch från Stortorget kl. 12.30
Margareta Winberg talar i Folkparken kl. 13.00.

Kommunistiska Partiet
Röd Front-möte i Lund utanför Konsthallen vid Mårtenstorget kl.12.00.
Talare:
Nils Littorin, journalist på Proletären
Bengt Kristersson från Kommunistiska partiet
Olof Johansson från RKU.

Revolutionär första maj 2008
15.00 Sankt Knuts torg i Lund
Alla socialistiska kollektiv och personer är välkomna att delta på förstamajfirande med Revolutionär Första maj. Ta med er banderoller och flaggor om ni vill! Vi kommer som vanligt att avsluta demonstrationen med en pic-nic med matförsäljning på plats, denna gång tillsammans med Vänsterpartiet. Vår gemensamt beslutande paroll som kommer att stå på frontbanderollen är ”allt åt alla”

Sjung med Röda Kapellet första maj
Efter demonstrationer, röda fanor och långa tal bjuder vi in till allsång i Stadshallen (foajen andra våningen).
En nordisk folkbildningsorganisation (NSFOF) har låtit göra en nordisk rödgrön sångbok som kom ut för ett tag sedan. Den innehåller 116 sånger om solidaritet och rättvisa, jämställdhet och miljö.
Samtliga nordiska länder är representerade. Ur sångboken sjunger tillsammans vi ett antal sånger med stöd av orkestern, Bengt Halls (som varit redaktör för sångboken) dragspel och den danske trubaduren Per Warmings klaver och gitarr.
Det börjar 19.00 och håller på till 21.30 eller till rösten inte orkar längre.

Sören Wibe efter Nils Lundgren? av Gunnar Stensson

Sören Wibe uttrycker stor tillfredsställelse över erbjudandet om en styrelsepost, (ev. ordförandepost) i Junilistan. Det innebär att han knappast kommer att stå till förfogande för v. Kanske kan han bli Nils Lundgrens efterträdare som Junilistans samlande namn inför EU-valet och fånga röster som annars skulle gå till sverigedemokraterna. Men Junilistan har inte EU-utträde på sitt program (något som Nils Lundgren lyckades dölja väl i det förra EU-valet). På den punkten står vänsterpartiet ensamt i konkurrensen med sverigedemokraterna.

Varje sliten kavaj… av Gr

… blir en mantel av strålande ljus. Vi ses väl på arbetarrörelsens stora internationella högtidsdag? För ni tänker väl inte gå på kristihimmelfärdsdagsgudstjänsten?

Crossover?
I höstas erbjöd Röda Kapellet genom en rundskrivelse sina tjänster till en bred samling organisationer i sydvästra Skåne. Det kom ett snabbt svar från socialdemokraterna i Malmö: Vi brukar ha tre orkestrar i vårt förstamajtåg men nu har en av dem lagts ner. Kan ni ersätta?
Efter en något förvirrad diskussion tackade Röda Kapellet artigt nej. Ett sådant engagemang gick inte att tidsmässigt förena med en spelning för vänsterpartiet i Lund, och en brytning med den traditionen skulle vara ett brott mot orkesterns innersta kärnverksamhet: den startade 1974 som en förstamajorkester för vänstern. Därför ska den i år ackompanjera Lars Ohly, även om det är ett antal medlemmar som numera avstår från marschen Stortorget– Stortorget på grund av v-skepsis och/eller svaga ben.
Men socialdemokraterna i Malmö har funnit på råd, berättar Sydsvenskan. De ska i år köra med samba i stället för mossiga marscher. De har fördenskull inhandlat 500 visselpipor och lika många handklappare. Ombudsmännen kan få det snärjigt med utdelningen.
Som blåsare kunde man lätt gripas av harm över att kärnsvenska traditioner överges, men så är inte fallet. Det är naturligtvis positivt att arbetarrörelsen visar vilja till förnyelse. Fast är det inte cirka tretti år för sent? Vågen av latinmerikanska flyktingar på 1970-talet förde en sambavåg till Sverige men den har av bland annat biologiska skäl ebbat ut.
Ett annat år kunde Malmö-s pröva en crossover. Det gör Röda Kapellet i år och spelar en ”Katastrofsamba” – som inte är brasiliansk utan finsk.

Makeover?
Jenny Lindahl tillhörde de unga arga som undergrävde Gudrun Schymans ställning och därmed vänsterpartiets popularitet. Men så gick hon på Handels och lärde sej pr-knep. Partiet har en på tok för allvarig image, undervisade hon en lydigt lyssnande partistyrelse. Och det räcker inte att Lars Ohly ler ännu bredare i rutan. Det krävs en allmänt mjukare och snällare framtoning, en radikal makeover. I den andan präglades årets förstamajparoll: TILLSAMMANS! Det var, sagt utan ironi, ganska så genialt. Dagens unga var inte med 68 men de har sett filmen.
Det fanns emellertid en hake: partiet. ”Vi i Lund tycker att den parollen är alltför vag och intetsägande”, förklarade Claes Regander från v-styrelsen på ett torgmöte nyss. ”Därför har vi på våra affischer i stället lyft fram den klassiska parollen ARBETE, RÄTTVISA, SOCIALISM.”
Så kan det gå. Och därmed en fingervisning inför v-kongressen senare i vår. Programkommissionen föreslår till exempel en skrivning som tar hänsyn till arbetslivets nya verklighet med en formulering om kortare arbetstid”, men redan hörs ilskna röster som vill slå vakt om det konkreta kravet på sextimmarsdag. Därför tror vi att kommissionen får stryk i den frågan. Liksom Maria Wetterstrand (mp) som inte längre vill gå ur EU.
Moderaterna lyckades göra en radikal makeover under Borg & Reinfeldt. Jenny och Maria får det mycket svårare.

V-motion av Mats Olsson

Blommor och rehabilitering

För länge sedan hade Lunds kommun egna växthus och drog upp egna plantor för utsmyckning av staden. I samband med att de gamla växthusen inte längre kunde användas avvecklades denna verksamhet. Numera köps blommor in för dyra pengar från leverantörer, vilket ständigt skapar frågetecken om hur mycket kommunen egentligen har råd att satsa på blomsterprakt. Det är dessutom en källa till ständig träta med Lunds Handelsförening då kommunen, med vissa rätta, hävdar att dess medlemmar bör vara med att betala utsmyckningen
Samtidigt vet vi att antalet arbetsplatser där personer med permanent eller tillfälligt nedsatt arbetsförmåga, eller med olika typer av psykiska eller fysiska funktionshinder, kan anställas minskat betydligt. De kommunalt anställda förväntas idag undantagslöst vara ständigt högpresterande, vara sig de arbetar inom service eller förvaltning, eller vare sig de arbetar inom kommunens mjuka eller hårda sektorer.
Det finns en god lösning som kan åtgärda bägge dessa problem. Återupprätta de kommunala växthusen, med inriktning på rehabilitering. Det är välbekant att odling är en lisa för själen. Att så ett frö, eller att sätta en stickling, är att tro på framtiden. Genom att tillskapa en nyttig, utvecklande och fast verksamhet ökar kommunens möjlighet att bedriva bra rehabiliteringsverksamhet. Samtidigt skulle blomsterutsmyckningen av Lunds kommun kunna få ett verkligt lyft.
En lämplig tomt finns direkt intill Lunds energis anläggning på Gunnesbo. Denna placering skulle antagligen möjliggöra utnyttjande av spillvärme från värmeverket.

Jag föreslår
att Lunds kommun startar rehabiliteringsverksamhet genom att inrätta växthus för sitt blomsterprogram
Mats Olsson, vänsterpartiet

De veta icke vad de göra av Gunnar Stensson

Utbildningsnämndens borgerliga ledamöter beslöt införa skolpeng förra veckan. Samtliga deltog i beslutet. De struntade i den eniga kritiken från de åtta fackliga organisationer, från skolledarna till kommunal, som är verksamma inom gymnasieskolan. Kanske begrep de den inte. Lika lite som de fattade kritiken när det gällde grundskolan. ”Jag vet ingenting,” som den moderate representanten sa i skoldebatten på Klostergården. Men makt har de.
Visserligen tillfördes lite centrala pengar som tillsammans med ett nytt sätt att räkna minimerade gymnasieskolans ekonomiska förlust till följd av skolpengen till ett par miljoner, men vad hjälper det?
Fortfarande undergräver skolpengen planering och budget i skolorna.
Fortfarande leder den till ökad byråkrati på skolorna.
Fortfarande ökar gruppstorleken till följd av nedskärningarna. Fasta kostnader är ju fasta.
Fortfarande drabbas bibliotek, elevvård och förebyggande elevvård.
Fortfarande drabbas de svagaste eleverna.
Fortfarande slår skolpengen värst mot yrkesinriktade program, alltså mot Vipeholm.
Fortfarande prioriteras ett fåtals elevers lyxkonsumtion av undervisning utomlands.
Fortfarande sänks kvaliteten på Lunds gymnasieskolor.
Borgarna kan prioritera. Vad bryr dom sig om skolan jämfört med en skattesänkning?
”Folket visslar ut mig men jag applåderar mig själv hemma hos mig när jag betraktar pengarna i min skattekista”, som en romersk satiriker uttryckte saken.

Värst ute är Katedralskolan. Där blev inte programmen fyllda. Elever saknas till 70 platser. Det innebär en extra neddragning på cirka tre och en halv miljon. Nu lär det inte går så illa.
När den slutliga intagningen gjorts är säkert alla platser fyllda. Men skolan kommer få ett ovanligt stort antal omotiverade elever som hamnat i program och skola som var deras andrahandsval. Det kan bli avhopp och alltså neddragningar under läsåret.

Vi befinner oss i ett demografiskt läge där antalet elever i gymnasieskolan kommer att minska. Det innebär att skolpengen införs vid sämsta tänkbara tidpunkt. Med avsikt? Om politikerna i Lund hade kastat en aldrig så ytlig blick på situationen i Stockholm, där skolpengen redan orsakat fullt kaos, så hade de kanske betänkt sig.

Båstad 1968 – Båstad 2008 av Gunnar Sandin

1968 uppmärksammas på många sätt fyra decennier efteråt. Klart är att hur man än värderar den tidens händelser och stämningar så har de effekter ännu för dagens samhälle. Däremot var de konkreta aktioner som företogs det året – kårhusockupationen i Stockholm och annat – inte alltid så lyckade.
En aktion som däremot både var omedelbart framgångsrik och fick långsiktiga verkningar genomfördes den 3 maj 1968. Då stoppades i Båstad en tennismatch mellan Sverige och Sydrhodesia. Det gav upphov till en upprörd debatt både lokalt och nationellt, men ett resultat var att den svenska idrotten förlorade sin politiska oskuld. Dagens diskussioner kring OS i Kina bekräftar detta.
Lördag den 3 maj 2008 kl. 14 kommer det att hållas en liten ceremoni utanför tennisstadion i Båstad. Där talar Bo Lindblom som tillsammans med Birte Lindblom gjorde en bok som dokumenterade och diskuterade aktionen och dess efterspel, samt Herman Schmid, då deltagare i aktionen, senare professor i sociologi och EU-parlamentariker. Lite blåsmusik kompletterar evenemanget där en anspråkslös minnesplatta kommer att avtäckas.

Norge in i EU av Gunnar Stensson

- Norge borde gå in i EU, deklarerade den norske utrikesministern Jonas Gahr Störe, arbeiderpartiet, i ett uttalande i svensk television i veckan. - Vi ska vara med, där besluten fattas.
Det handlar förstås främst om Mellanöstern. Norge har under lång tid tagit på sig ett stort ansvar, framför allt beträffande konflikten Israel-Palestina.
Den norske utrikesministern är kritisk mot EU:s passivitet i Mellanöstern. Indirekt är kritiken riktad också mot Sverige. Han vill att Norge ska in i EU. Det gäller att genomdriva en bättre och mer aktiv utrikespolitik.
- EU:s röst hörs inte i internationella sammanhang, hävdade Jonas Gahr Störe. - EU borde ha en distinkt röst, en röst som skiljer sig från USA:s och Israels.
Den linje utrikesminister Jonas Gahr Störe vill att EU ska driva liknar den som president Carter företrädde under sitt besök i Israel och Palestina nyligen. Fredsförhandlingar med alla parter alltså, också med Hamas.
Hamas ledare Khaled Meshaal deklarerade efter mötet med Carter att Hamas är villigt att acceptera gränserna från 1967. Det innebär en tvåstatslösning och i praktiken ett erkännande av Israel. Men i stället för att ta fasta på det håller man fast vid den sterila frågan om ett formellt erkännande. På båda sidor. Det påminner om spansk inkvisition och ortodoxi.
Jimmy Carter har övervunnit den steriliteten. Han fick visserligen utstå fördömanden från alla håll och kanter, men stödet för hans ståndpunkt växer.
Den är i stort sett också Norges. Och udenriksminister Jonas Gahr Störe vill se till att den till slut blir EU:s.
Men det blir nog inte lätt för den norske utrikeministern få det därhän, även om det skulle underlättas om Lissabontraktaten antogs, så att även de länder som USA kontrollerar tvingas sluta upp bakom EU:s utrikespolitik.
Men först måste Jonas Gahr Störe förstås övervinna EU-motståndet därhemma i Norge, vars rödgröna regering är full av norska norrmän fra Norge.