Karpen leker igen av Gunnar Stensson

Denna soliga morgon upprepades samma fruktbarhetsorgie som tidigare år i dammarna. En stor karp vältrade sig på rygg och sprutade ut vit substans – ägg eller spermier – medan flera andra karpar njutningslystet och svartsjukt trängde sig intill.
Massdöden när dammarna tömdes härom året är övervunnen. Morgonens sexfest resulterar nog i hundratals nya karpar.
Kanske drabbades grodorna allvarligare av att dammarna tömdes och bottnarna skrapades. Dem har jag hittills inte sett. Och en stor förändring är att inga hägrar syns till, hittills. De kommer kanske tillbaka när det finns tillräckligt många karpar och grodor att sluka. Samma sak gäller storskarven.
Men gökarna gal, fasanerna skriar, näktergalarna väsnas extatiskt, lagårdssvalor och tornsvävare pilar över vattnet och en svan simmar längs stranden med nykläckta ungar.
Nässlor och hundkex har vuxit sig meterhöga.

Kritik eller kränkning? av Lars-Åke Henningsson

Lars Vilks håller på med en undersökning av vad det är som accepteras som konst i ett samhälle. Han tillverkar olika objekt, och ser hur de mottas. Hur mycket beror accepterandet på marknadsföring? Handlar det om att lansera konstnärskap som varumärken? Spelar konstnärliga kvalitéer hos objekten någon avgörande roll? Var går gränsen för vad som klassas som konst?
Såvitt jag förstår är det frågor av det här slaget som Vilks är intresserad av, och som han vill problematisera. I sina undersökningar har han efter hand hamnat vid en annan gräns, den mellan kritik och kränkning. Det är i vårt samhälle legitimt att kritisera religioner, men det är inte tillåtet att hetsa mot folkgrupp. Vilks har gjort några teckningar som ska föreställa Moses, Jesus och Muhammed i form av djur. Bilderna försvaras med att yttrandefriheten i vårt land tillåter religionskritik, men det anmärkningsvärda är, att bilderna inte uttrycker någon kritik. De anknyter inte till något speciellt inom de olika religionerna som man skulle kunna kritisera, utan ger bara uttryck för en allmänt nedlåtande inställning. De är helt enkelt glåpord i bildformat. Den grövsta och mest osmakliga av dem återger Moses som ett svin. I det fallet handlar det inte bara om skällsord, utan direkt om en antisemitisk schablon.
Såväl grisar som hundar är ju djur som inte är helt olika oss människor, men som vi använder som husdjur, och därmed behandlar som lägre stående varelser. I takt med att hundar behandlas alltmera som människor, har dock ”hund” som skällsord förlorat sin användning i vår del av världen. Är det därför Vilks gjort hunden som rondellhund?
Som jag uppfattar det, är bilden av Moses mer kränkande än bilden av Muhammed. Det är ändå så att den andra bilden har fått väldigt mycket mer uppmärksamhet än den första. Varför är det så?
Här spelar förmodligen skillnader i politisk kultur en roll. I Europa har rätten att yttra sej offentligt frikopplats ifrån rätten till maktutövning. Vi kan uttala oss offentligt utan att det finns någon makt bakom orden och kritisera utan att backa upp med något fysiskt hot. Judar och kristna med europeisk bakgrund är bekanta med den utvecklingen, och vet dessutom att Vilks inte är någon seriös antisemit, islamofob eller kristofob, utan bara roar sej med att experimentera med bilder och andra objekt, för att se vilken respons han får. De vet att de själva skulle bli utsatta för löje, om de på allvar försökte försvara sin heder mot Vilks påhopp. Genom att de inte gör det, faller löjet snarare tillbaka på Vilks själv. Har man sina politiska erfarenheter från Mellanöstern däremot, är det en betydligt allvarligare sak, vem som hånar vad offentligt.
Om det nu är så, att Vilks själv inte alls är så nedlåtande mot Moses, Jesus och Muhammed och mot judar, kristna och muslimer, som han ger uttryck för i sina bilder, så finns det ändå andra som kan bejaka inte bara själva bilderna, utan också vad de uttrycker. Ledaren för Skånepartiet har redan hakat på (Sydsv. 20/5), och offentligt förevisat en bild av Muhammed som pedofil. Den uttrycker inte bara en nedlåtande inställning, som Vilks rondellhund, utan också religionskritik, eller åtminstone en kritik av det samhälle som Muhammed levde i, där det var normalt att gifta bort döttrar medan de fortfarande var barn.
Skillnaden är förstås, att medan Herslow kan misstänkas för att hetsa mot folkgrupp, så är Vilks inte intresserad av hetsen i och för sej, utan bara intresserad av att se var gränsen går.

Mordechai Vanunu – judisk profet bland huggormars avföda av Gunnar Stensson

Mordechai Vanunu avslöjade 1986 Israels kärnvapen och betalade för det med 18 års fängelse, till största delen i isoleringscell.
Han hade hoppats att avslöjandet skulle stoppa kärnvapenspridningen i Mellanöstern. Men alla vände dövörat till.
Nu när dokumenten från kärnvapensamarbetet mellan Israel och Sydafrikas apartheidregim blivit offentliga är det inte längre möjligt att låtsas som ingenting.
Den militära obalansen i Mellanöstern är uppenbar. Iran tycks redan ha dragit sin slutsats. Hela konferensen om kärnvapenspridning kan haverera under trycket av den avslöjade dubbelmoralen.
Det enda möjliga alternativet är att göra Mellanöstern till en kärnvapenfri zon genom att beröva Israel dess kärnvapen.
Mordechai Vanunu dömdes i april i år till ytterligare sex månaders fängelse för att ha överträtt de stränga reglerna för sin husarrest genom att tala med journalister och sin flickvän. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter står inte högt i kurs i Israel.
Mordechai Vanunu, som tidigare tjänstgjorde vid Israels hemliga kärnanläggning i Dimona, kommenterade domen med följande ord:
”Jag överlevde 18 år och jag kan överleva sex år till. Ni kan inte ta ifrån mig min yttrandefrihet. Ni kan inte ta ifrån mig den på tre månader, lika lite som ni kunde göra det på 18 år.
De stupida spionerna från Shin Bet och Mossad sätter mig i fängelse för att jag under 24 år bara talat sanning och ingenting annat.
Skam över er, västdemokratier, skam över knesset, skam över synagogorna och skam över världsmedia!
Skam över senaten och kongressen och atomenergiorganet IAEA för att ni inte skyddar min frihet!”
Mordechai Vanunu kidnappades av Mossad-agenter i Rom 1986 efter att avslöjat Israels innehav av kärnvapen för journalister på Sunday Telegraph. Han släpptes 2004 men hölls under sträng militär bevakning. Nu sitter han åter i fängelse.
Skam över Israel. Skam över svenska media!

Kulturstaden Berlin av Lars-Anders Jönsson

Ja så tog frun tåget till Berlin! Frun är med i en målarkurs som skall besöka en utställning om Frida Kahlo. Själv tackade jag nej. Jag har bestämt mig för att Berlin inte är en plats att besöka. Allt eftersom jag blivit äldre har det som varit blivit allt viktigare. På något sätt lever man delvis i historien och ser tydligare bakåt än framåt. Även om det är fel så associerar jag Berlin till paradgator med stöveltramp och stålhjälmar och nog var det så att man i den tyska demokratiska republiken, DDR, behöll den preussiska marschen med stövlarna i vädret.
Kulturproffsen säger att Berlin nu är centrum för kulturen. Jo det har även jag hört, EU och återföreningen har gjort Tyskland till Europas ledande makt och har man kapital så kan man om inte annat investera och handla in kultur.
För mig är tiden kring sekelskiftet och fram till första världskrigets slut det moderna måleriets viktigaste år och i detta utgjorde kubismens framväxt höjdpunkten. Kubisterna var fransmän, spanjorer, italienare och slaver, få om någon tysk.
I föregående vecka stals i Paris verk från denna tid. Bland dessa fanns tavlan Duva med ärtor av Picasso, ett oersättligt kubistiskt måleri. Det har sagts att tavlorna troligtvis stals för att utgöra säkerhet i affärer brottssyndikat emellan. Hur som helst är de nu borta.
Borta är även mycket av den moderna konst som representerar den tyska Weimarrepublikens tid. Nazisterna ansåg att den moderna konstens var degenererad, bolsjevistisk, judisk men också homosexuell och ärftligt sjuk. Icke-arisk konst förstördes. 1939 fortsatte man och konfiskerade över 10 000 moderna verk. Den 20 mars 1939 eldades 5.000 av dessa verk upp på brandstationen i Berlin. Resten såldes till utlandet.
Ja det är mycket man kan tänka på om man nu besöker kulturstaden Berlin.

The Unspoken Alliance: Israels secret alliance with apartheid South Africa av Gunnar Stensson

Rubriken ovan är titeln på en bok av Sasha Polakow-Suransky som kom ut i veckan. Där kan man läsa hur Yitzhak Rabin och Simon Peres 1976 tog med sig Sydafrikas premiärminister John Foster till Jerusalems Holocaust Memorial över de sex miljoner judar som mördats av nazisterna. Ingen av israelerna tycks ha störts av att Vorster var Hitleranhängare, medlem av Ossebrandwag , en fascistisk och våldsamt antisemitisk rörelse, eller att han internerades som nazistsympatisör under andra världskriget.
Rabin hyllade Forster som en frihetens förkämpe och skålade för ”de ideal som förenar Israel och Sydafrika: hoppet om rättvisa och fredlig samexistens”.
Ett år tidigare hade Israel erbjudit sig att sälja kärnvapenstridsspetsar till Sydafrika. Redan 1973 försåg Israel Sydafrika med material för den Sydafrikas kärnvapen.
Israel, som aldrig skrivit på ickespridningsavtalet eller ens erkänt innehavet av kärnvapen, bidrog alltså aktivt och ansvarslöst till förse en av den tidens värsta rasistiska diktaturer med kärnvapenkapacitet.
Tillfälligtvis händer det att israeler försäger sig, som när Ehud Olmert i tysk television yttrade: ”Iran hotar öppet att utplåna Israel. Kan man säga att Iran har samma rätt till kärnvapen som Amerika, Frankrike, Israel och Ryssland?”

En kärnvapenfri värld?
I ett tal i Prag 2009 förespråkade Obama en kärnvapenfri värld. Han överenskom senare med Ryssland om en betydande reduktion av antalet stridsspetsar. Under ickespridnings-konferensen i New York denna månad har USA uttalat stöd för de ansträngningar att skapa en kärnvapenfri zon i Mellanöstern som leds av Turkiet och Egypten.
Obama pressar Israel att ansluta sig till ickespridningsavtalet och erkänna kärnvapeninnehavet. Arabstaterna pressar Obama att göra upp med dubbelmoralen omkring kärnvapnen.
Israelisk och amerikans propaganda utpekar Iran som det farligaste hotet. Samtidigt har Turkiet och Brasilien slutit ett uranium-avtal med Iran. Att genomföra internationella sanktioner mot Iran blir därmed svårare.
De nyfunna dokumenten, som otvetydigt bevisar att Israel är en kärnvapenmakt, bekräftar att Israel är Mellanösterns ledande militärmakt och tvingar alla länderna i regionen att göra något för att avvärja hotet. Det gäller även Iran.
I sitt tal i West Point häromdagen underströk Obama värdet av multilateralism och att det är nödvändigt för USA att bygga nya och gamla allianser. Innebörden i uttalandet återstår att se.

Nya förutsättningar
Sasja Polakow-Suranskys bok ändrar reglerna i det ödesdigra spelet om mänsklighetens (eller delar av den) förintelse.
Den utpekar Mellanöstern som världens farligaste region och den israeliska kärnanläggningen i Dimona som den nya förintelsens hotande brännpunkt.
Boken har omedelbart hamnat i centrum för debatten i media som the Guardian, Haaretz och al-Jazeera.
Snart når den också utanför den lilla svenska krets som läser Veckobladet. Den blir ögat i en orkan av motsättningar. Den gamle skrymtaren Shimon Peres har redan förnekat allt som står i den.

Tänkvärt i valtider

”I en ändlig värld är oändlig tillväxt otänkbar. Att somliga ändå tror det visar att tillväxtbegreppet inte längre är en ekonomisk kategori utan en religiös.”
Leggewie och Weltzer

Ibland är politik ett ganska ensamt hantverk

En bild från KD:s torgmöte för någon vecka sedan. KD:s representant genomförde torgmötet utan att darra på manschetten och när han hade sagt allt han ville säga så packade han samman sin anläggning och gick hem. Inte någon lyssnade, åtminstone ingen människa.

DV-möte om kommunens budget

I mitten av juni beslutar kommunfullmäktige om budget för 2011 och ekonomisk verksamhetsplan för de kommande tre åren. Budgeten gäller alltså nästa år, men blir ändå något av en valårsbudget eftersom det framför allt blir 2011-års budget som kommer att diskuteras i valrörelsen, inte den som löper för i år.
Demokratisk Vänsters kommunala grupp inbjuder medlemmar och andra intresserade till kommunala gruppens möte den 31 maj kl. 17.30 då DV:s budgetförslag ska diskuteras och skisseras.
Du som vill vara med och påverka DV:s budgetförslag är hjärtligt välkommen till kommala gruppens möte den 31 maj på DV:s partilokal, Magle Lilla kyrkogata 2.

Nytt från Höje å och Sankt Lars — ett alternativ till karnevalskaoset

Strax för jul hade jag glädjen att meddela att ett avsnitt av vandringsleden söder om Höje å färdigställts. Mitt i vintern byggdes sedan en ny bro över ån. Så fin som kontrast till de snötäckta fälten och den strida svarta strömmen!
Nu har ett ännu ett avsnitt av vandringsleden färdigställts. Det sträcker sig från garaget i Sankt Lars industriområde fram till Flackarpsvägen. Eftersom åbrinken är hög får man helt nya perspektiv över gränsen mellan stad och land.
Den s k stättan vid Flackarpsvägen, där vandringsleden fortsätter in under järnvägen, har ersatts av en passage i markplanet efter kritik från människor med funktionshinder.
Byalaget inbjuder exklusivt Veckobladets läsare och Röda Kapellets musiker att gratis delta i en vandring längs ån söndagen den 23 maj klockan 15. Politiker intresserade av stadsplanering och Lunds gröna områden är särskilt välkomna. Samling vid öppenvårdscentralen i Sankt Lars, där valborg firades.
Man får också en skymt av den stora omvandling av Sankt Larsparken som pågår. Bygget av ett stort äldreboende har inletts, Hunnerupshemmet renoveras, LKF bygger i parkens sydligaste hörn. Det handlar alltså inte bara om det nya bostadsområdet på den gamla BUP-platsen.
Gunnar Stensson

PS. Ett tjugotal personer från Tekniska förvaltningen och Höjeå Vattendragsförbund, såväl tjänstemän som politiker, samlades klockan 13 för att inviga den nya bron. Räckena pryddes med blågula band. Sedan strävade de uppför den branta strandbrinken och vandrade sakta i riktning mot järnvägen. På ängen vid Flackarpsvägen satte de sig med flaskor och termosar och inmundigade sina matsäckar. De återvände någon timme senare till utgångspunkten vid bron där de hade sina cyklar och bilar. En andmamma schasade iväg sina nio nykläckta ungar. Solen sken.

Ett karnevalsalternativ till

SASNET, Nätverket för Sydasienstudier vid Lunds universitet, arrangerar tre intressanta seminarier den närmaste veckan.
På lördag kl 13.00 - samtidigt som karnevalståget avgår nere i stan - kommer Pakistans forsknings- och teknologiminister, Muhammad Azam Khan Swati, till Lund för att delta i ett seminarium om "The Role of Overseas Pakistani Students in Nation Building". Ett arrangemang i Kårhusets hörsal av pakistanska studenter vid universiteten och högskolorna i Lund, Malmö, Växjö och Blekinge med stöd av SASNET.
På måndag 24:e kommer professor Gitiara Nasreen, från Institutionen för masskommunikation och journalistik vid Dhakas universitet i Bangladesh, till Lunds universitet. I samarbete med sociologiska institutionen föreläser hon om "Images of Gender on Media".
Slutligen kommer indiske ekonomiprofessorn Sudipta Bhattacharya från Visva-Bharati University i Santiniketan, Indien till Lunds universitet på onsdag, och föreläser även han på sociologiska institutionen kl 13.15. Bhattacharya är för närvarande gästprofessor vid Handelshögskolan i Köpenhamn, och han kommer att föreläsa om "Neo-liberalism, Weaking State and Peasant Differentiation in Indian Agriculture". Det handlar om hur liberaliseringen av den indiska ekonomin sedan början av 1990-talet negativt påverkat jordbruksutvecklingen och ambitionerna att stödja den fattiga landsbygdsbefolkningen.
Mer information om seminarierna finns på SASNETs hemsida.
SASNET - Swedish South Asian Studies Network

Kulturtips

Det ekar över havet
video, dans och performance På Loftet Hedmanska gården
Fre 21 maj kl. 19:00, Lör 22 maj kl. 15. Läs mer

Här och Nu
på Bryggeriteatern, 29 april-29 maj, Sverigepremiär!
Fre 21 maj kl. 19. Läs mer

PARADIS
Längtar du efter sol och värme? Längtar du bort? Unna dig en stund i paradiset, Urpremiär den 23 april kl 19 på Bastionen.
Läs mer

Rambo Amadeus (Belgrade) Urkos (Malmö)
LIVE fredag 21 maj kl 21 på Tangopalatset i Malmö. Läs mer

Film och Samtal: Hur kunde hon
På Biograf Panora söndag 23 maj kl 18.
Läs mer

Även denna plats ett vittne bär
Performance och söndagsutflykt, 23:e maj kl.13 till kl.17. Läs mer

Hedersdoktor Sir George Martin
På Palladium 26 maj kl 19.30 Läs mer

HYLLAD! – Gäst: Bob Hansson
På Babel 26 maj kl 20. Läs mer

Världsmusik för alla!
En salig Öresundsröra som förflyttar dig mellan olika delar av världen lika snabbt som en inandning, på Inkonst 26 maj kl 21.Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tor 27 maj kl. 16. Läs mer

The Goat or Who is Sylvia?
Malmös första engelskspråkiga teater presenterar en dramatiserad läsning av Edward Albees ”The Goat or Who is Sylvia?”. Den flerfalt prisbelönta pjäsen handlar om en framgångsrik arkitekt som börjar vänsterprassla – med en get.
Tor 27 maj kl. 19. Läs mer

Women of the world
Missing Voices är ett nätverk för kvinnliga muslimska artister. De har sammanstrålat i olika konstellationer och hänfört och berört människor från Kairo till Köpenhamn, på Inkonst 27 maj kl 20.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Beskyddarverksamhet av Anders Davidson

Nu visar Pentagons egen statistik att USA, Nato, Isaf dödar allt fler civila.
I fjol dödades 51 civila från årets början till sista april. I år dödades under samma period 90 civila afghaner.
Det sägs att utländsk militär finns i Afghanistan för att skydda civilbefolkningen. Efter snart tio år säger överbefälhavaren för styrkorna att "vi" måste förklara för afghanerna att vi är här för deras skull. En omänsklig pedagogisk uppgift tycks det.
Afghanerna betalar ett högt pris för denna vår beskyddarverksamhet.

Ship to Gaza

Som ni minns arrangerade DV ett möte med den judiske konstnären Dror Feiler i höstas. Han är svensk talesman för solidaritetsprojektet ”Ship to Gaza”. Skåningarna Henning Mankell och Mikael Wiehe följer med. Den svenska båten m/s ”Sofia” lämnar hamnen i Aten denna helg. Den 27 maj väntas den nå Gaza.
Den ingår i en konvoj omfattande fyra fraktfartyg och fyra passagerarfartyg. Ombord finns författare, sångare och ett 50-tal parlamentsledamöter från olika länder i Europa.

Företaget finansieras med frivilliga bidrag
Regeringen i den ”judiska demokratiska staten Israel” har varnat den svenska regeringen. Israel kommer inte att tveka att använda våld för att stoppa ”Ship to Gaza”. Besöket bryter mot Israels blockad mot invånarna i Gaza. Israel planerar en stor flottmanöver utanför Gaza i slutet av maj. Ordern till de israeliska militärstyrkorna är att stoppa fartygen och gripa aktivisterna.
I Sverige har den israeliska lobbyn fördömt aktionen. Den har ju ständig tillgång till alla stora massmedia och till ledarredaktionerna i tidningar som Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Expressen, som ägnar sin största energi åt att försvara Vilks yttranderätt.
Dror Feiler säger att syftet med resan är att hävda internationell rätt. Det är fråga om praktisk solidaritet och humanitär hjälp till den lidande civilbefolkningen i det isolerade och sönderbombade Gaza. Den israeliska blockaden av Gaza är olaglig. FN har rätt att besluta om blockader men inte enskilda stater som Israel.
Kanske kan deltagare i den studiecirkel från Lund som besökte Israel i mars se till att Dror Feiler får möjlighet att rapportera direkt till Veckobladet. Det vore intressant.
Gunnar Stensson

Cement till Gaza - 1 ton för 500 kr - 40 personer har donerat, vi söker 40 till!

För två veckor sedan gick Ship to Gaza ut med den glädjande nyheten att man köpt ett skepp i Grekland som tillsammans med sju andra båtar i slutet av maj månad kommer att bryta blockaden mot Gaza. Lastade med runt 5000 ton förnödenheter och med en besättning av parlamentariker, kulturpersonligheter, människorättsaktivister och journalister kommer man att segla från hamnar i Medelhavet mot målet: Gaza. Genom en återförsäljare i Grekland har man slutit ett avtal vilket innebär att man kan köpa ett toncement för 500 kr.
Det tog vi i Palestinanätverket som en uppmaning och som en utmaning. Som enskild individ kan man lätt känna att ens bidrag försvinner i det stora hela. Vi vill visa att alla vi enskilda Palestinavänner tillsammans kan göra skillnad – på två veckor har 40 personer lämnat bidrag på tillsammans över 53 ton cementtill Gaza. Vi tror att det finns många där ute som kan tänka sig att skänka ett ton cement, så länge man vet att de gör skillnad och att det verkligen kommer fram.
Vi utmanar därför dig att göra samma sak – delta i insamlingen och skänkt ett ton cement till Gaza. Det är en praktiskt solidaritetshandling, från människa till människa. Från Ship to Gaza har man ambitionen att ha med 400 ton cement i lasten. Tillsammans kan vi fixa detta!
Om du också vill skänka ett ton cement,sätt in 500 kr på Ship to Gazas PG46359-6, märk inbetalningen ”Cement”. Hör också av dig så att vi kan hålla räkningen – det sporrar andra att göra samma sak. Om du vill vara anonym går det självklart också bra. Läs mer på
shiptogaza.se eller
cementtillgaza.wordpress.com
Olof Holmgren
Palestinanätverket i Malmö

Inför en smutsig valrörelse av Lucifer

Valrörelsen har dragit igång, på just det svårartade och totalt överraskningsfria sätt man hade fruktat. Det är TV-debatter, gärna på söndagkvällar, mellan Reinfeldt och Sahlin, mellan Östros och Borg, mellan Sahlin och Borg, mellan Östros och Reinfeldt, mellan … Ja och så tonar Maud Olofsson (c) fram i ännu en pastellfärgad byxdräkt, säg i turkos, och kvittrar loss om centern som det miljövänliga småföretagarpartiet. Man vill ta tillbaka allt man har sagt om politik som något lustfyllt att ägna sig åt.
Det är intressant att se hur de inblandade efter hand slits ner och allt mer framstår som politikerhackor. Anders Borg inledde säsongen som intellektuell stjärna i politiken, mannen som tog ekonomi på allvar och som hade läst på. Men när han började debattera med Östros (s) drogs han omedelbart ner till Östros debattnivå och där var Östros mer hemma och vann. Å andra sidan låter Österos alltmer som en ny variant av Bosse Ringholm.

Bocken som trädgårdsmästare
Häromveckan framträdde Per T Ohlsson, den kände söndagspublicisten, i Sydsvenskan, och under rubriken ”Varning för smuts” manade till besinning och måttfullhet i valkampanjen: ”Smutskastningen inför årets val har redan börjat”. Javisst, så sant som det är sagt, inte minst på Sydsvenskans ledarsidor när herrarna Bredberg och Skogekär är på gång. Och som Per T säger om de borgerliga ministrarnas nya Tobleronepåhopp på Mona Sahlin:: ”Att anspela på en för länge sedan utagerad affär framstår dessutom som en aning desperat.” Visst, det är verkligen på kornet.
Per T Ohlssons besinningsfulla ord får naturligtvis uppfattas som inslag i en djup självkritik. Han skrev nämligen i februari efter riksdagens utrikesdebatt: ”Genom att inkludera Vänsterpartiet i det rödgröna alliansbygget har Socialdemokraterna, med sin stolta frihetstradition, surrat fast sig vid diktaturvänner och gamla nackskottsnostalgiker.” Jaha, häftigt men kanske inte så sakligt. Ordet ”nackskottsnostalgiker”, har han kommit på det själv Per T? Nej, det har han fått från en yngre kollega. Man kan med hjälp av Google spåra det till Henrik Bredberg, ledarskribent på Sydsvenskan. Han skrev ett år tidigare efter oroligheter i Södertälje : ”Lenin-myspys med eller utan nackskottsnostalgi.” Oklart vad det hade med Södertälje att göra, men OK. Per T hade dock inte med ”Lenin-myspyset” och man undrar varför, det hade liksom satt pricken över i-et.
Per T:s nya uppmaningar får väl ses som ånger över hans tidigare grova förlöpningar, utan tvivel bara gjorda för att komma åt de förbannade sossarna. Eller, ja vad är den alternativa tolkningen ? Att det är hyckleri rätt upp och ner när söndagsskribenten som nyss var en av bombhögerns ledande talesmän i Sverige (”Wing Commander Olzen” ) nu jobbar på att bli bli rumsren? Det ska vi väl inte tro. Vi kommer att följa den etiska kampanjen på Sydsvenskans opinionssidor med största intresse.

Dags igen
Ja, så är det karneval igen. Jag antar att man förväntas leva upp till förväntningarna om att vara en glädjeförstörare från vänster, men det vägrar jag. Lundakarnevaler är konstiga inrättningar som är utestängande för många. Men visst, jag har haft mycket roligt på karnevaler och unnar andra detsamma. Man träffar t.ex. intressanta människor. Jag minns karnevalen 62 när jag jobbade med cirkusen. Därutöver ingick att organisera ett telefonnät på området, ja det var före mobiltelefonerna. Jag och en gammal signalist från Värmland, signaturen Grr, for ut till truppförråden i Revinge och lånade några rullar kabel, en växel och en kabelstång. Ja sen gick vi som en annan linjepatrull och hängde upp kabel i träd och lyktstolpar och det blev alldeles utmärkt. Där ser man att det fanns vissa fördelar med värnplikten. Det kan ju vara värt att erinra sig denna dag när försvarsvännerna i borgerligheten avskaffar värnplikten för att satsa på en yrkesarmé. Jag vill dock avhålla mig från att berätta lumparhistorier (Utom möjligen Per Rådströms gamla: ”Då sa jag till översten: Överste, sa jag…”). Trevlig karneval!

Motkarnevalen i Lund 40 år av Gunnar Stensson

Pi Linds och Staffan Olssons Pistolteater medverkade med sin pjäs ”Palmlänningarna” i Motkarnevalen 1970 och var dess kanske största attraktion. Ensemblen med Kim Anderzon och Claire Wikholm i spetsen lämnade sin bas i gamla stan i Stockholm för att spela på Gröningens lilla vita cementscen i Lund. Där ställde de upp några skrangliga kulisser som föreställde Palmlänningarnas land med röd stuga och allt.
Normalt spelade Pistolteatern absurda pjäser av Öyvind Fahlström, Åke Hodell och Bengt av Klintberg. Någon eller några av dem var nog upphovsmän också till ”Palmlänningarna”.
De hade aldrig haft större publik än den i Lund. De röt sina repliker och sånger i högtalare för att ljudet skulle nå också dem som satt längst bort. ”Palmlänningarna” var en obscen och ärekränkande satir riktad mot den nytillträdde statsministern Olof Palme och hans svenska samhälle. Alla gränser överskreds till publikens jubel. Mycket handlade om sex och bajs, såvitt jag minns. Jag tror detta var det enda framförandet av ”Palmlänningarna” någonsin, men där kan jag ha fel. Det skedde mycket som är odokumenterat i den tidens underground.
Karnevalens arrangörer var Lunds FNL-grupp och FIB-Kulturfront, vid den tiden de i särklass starkaste politiska organisationerna i Lund.
Gröningen i Stadsparken var packad med folk. Solen sken. Det var väl inte riktigt som Woodstock, men lite grann åt det hållet. Alla sorters vänsterfolk var där, strikta KFML-are och haschande hippies, clarté-intellektuella och traditionella vpk-are, konstnärer, skådespelare, musiker. Och förstås studenter. Frågan är om inte dagens valborgsfirande i stadsparken kan ha några rester från Motkarnevalen 1970 i sin arvsmassa.
Allt var gratis, till skillnad från karnevalen uppe i Lundagård. Den betraktades som ett reaktionärt spektakel för besuttna överklassare som levde gott på pappas pengar.
Ingen fick heller betalt. Flera musikgrupper ställde upp. Särskilt minns jag ”Stenblomma” som jag sedan aldrig mer hörde talas om.
”Träd, gräs, stenar” - tidigare ”International Harvester” - skapade en speciell stämning med sin kontemplativa musik i den ljumma sommarnatten. De hade en nyckelroll i svensk underground åren 1967 till 72. Några av musikerna bodde i vår lägenhet i Ulrikedal; vi kände dem sedan tidigare. Vi förvånades över de stora kvantiteter öl de konsumerade. Till min överraskning kunde jag nyss på nätet konstatera att de fortfarande spelar, 40 år efter framträdandet i Motkarnevalen.
Uppe på Sandgatan spelade Lilla Teatern Kent Anderssons ”Flotten” gång på gång för jublande fulla hus.
Och nånstans i närheten pågick karnevalen, vilket noterades som en sorts bakgrundsbrus.
Det var andra tider 1970! Men kanske blir det en folkets motkarneval 2014.

DV-fråga till kommunstyrelsens ordförande

Om förhalning av beslut om klimatmål
I november 2008 beslutade fullmäktige att tidigarelägga uppföljningen av LundaEkos miljömål avseende växthusgaser till år 2009. I fullmäktiges uppdrag till kommunstyrelsen ingick bland annat att pröva om målen behöver skärpas med tanke på den accelererande globala uppvärmningen. År 2009 är sedan länge passerat.
När kommer fullmäktige att få del av uppföljningen och förslag till beslut om nya miljömål för utsläpp av växthusgaser? Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster

Lund europeisk tramshuvudstad? av Gunnar Stensson

Visst gapskrattade ni åt Kent Anderssons folkhemssatir Flotten! Och kanske också åt upproret mot Farbror Joakim i den nyligen avlidne Gunnar Ohrlanders angrepp på kapitalismen i pjäsen Kalle Anka? Och nog engagerades ni av attacken mot rasism och imperialism i Fredag av Agneta Pleijel och Ronny Ambjörnsson. Och av Sara Lidmans Lifsens rot i gästspelet från Riksteatern härom veckan. Eller Möss och människor av John Steinbeck om depressionens konsekvenser i höstas.
Visst minns ni dem! Vad har de gemensamt?
Jo, alla spelades de på Lilla teatern. De tre förstnämnda för 40 år sedan, i början av 1970-talet, och de två andra nyligen i teatern på Stortorget 1.
Nu ska Lilla Teatern portas när kommunen säljer huset. Än så länge kan ni uppleva Lilla Teatern som en levande symbol för att Lund trots allt är en kulturstad, om än inte kulturhuvudstad.
Snart blir Stortorget ödsligare. De kommersiella märkeskedjorna tar över precis som runt många andra torg i Sverige.
Kommunen satsade på en skulptur av trasiga cyklar utanför stadshallen när man sökte titeln som kulturhuvudstad.
Det hade nog varit bättre att visa Lilla Teatern som exempel på en ungdomlig, framtidsinriktad institution med djupa rötter i en rik lundakultur. Det insåg man inte då och det fattar man fortfarande inte.
Nu ska hela rasket bort. Man förvisar tydligen Lilla Teatern till Folkparken i Gamla Väster. Inget ont om Folkparken. Den behöver förvisso rustas upp. Lund behöver fler scener. Teaterföreningen med sina nästan tusen medlemmar behöver dem för att kunna ta emot Riksteaterns föreställningar. Lundaborna behöver dem när platserna på Lilla Teatern inte räcker till.
Men har någon frågat de ungdomar som är verksamma på Lilla Teatern vad de tycker om vräkningen?
Om nu huset ska säljas, kan det inte ske med förbehållet att Lilla teatern ska vara kvar?
Får vi någonsin se det kulturhus med tidsenliga teaterlokaler, konsertsalar och utställningshallar som Lund är i så stort behov av?
Och är det nödvändigt att slänga iväg en och en halv miljon av överblivna slantar från den kraschade kulturhuvudstadssatsningen på ännu ett jippo som humorfestivalen, som troligen skulle kunna stå på egna ben?
Måste Lund befästa sin ställning som studentikos tramshuvudstad?

Fruktans anatomi Översättning och redigering Gunnar Stensson

Immanuel Wallerstein 15 maj 2010

Fruktan är den känsla som mer än någon annan genomsyrar världen idag. Denna fruktan är inte irrationell, men leder heller inte nödvändigtvis till kloka åtgärder mot den hotande faran. Hur den fungerar visas tydligt av två nyligen inträffade händelser. Den första var den dramatiska nedgången på aktiemarknaden den 6 maj. Den andra var kravallerna i Aten, som redan har lett till tre dödsfall…
Kravallerna var en följd av grekernas fruktan. Det som oroade grekerna var sannolikheten att deras inkomster skulle reduceras radikalt de närmaste åren. Det gjorde dem arga och mycket rädda. Och de var långt ifrån övertygade att det var deras fel och att de borde betala.
Men de grekiska medborgarnas rädsla är bara toppen på isberget, något som regeringarna och finansmarknadernas ledare är väl medvetna om. Den grekiska regeringens problem är enkla. Skatteintäkterna är för låga och utgifterna för höga i förhållande till Greklands nuvarande och framtida tillgångar. Så antingen måste regeringen höja skatterna (om den är i stånd att utkräva dem) eller måste den skära ner utgifterna eller bådadera – och det drastiskt!
Men detta är också problemet för Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Förenta staterna - listan är längre. Men inte heller de fåtaliga länder som t ex Brasilien och Kina som ännu ser ut att hålla huvudet ovan vattnet är undantagna från denna smitta. Grekerna ger sig ut på gatorna för att protestera. Det kommer att sprida sig. Och när det sprider sig blir marknaden än mer orolig och fruktan ökar i stället för att minska.
Svaret på dilemmat är överallt detsamma: att köpa tid med papperspengar, lånade eller nytryckta. Förhoppningen är att ny ekonomisk tillväxt ska komma igång under den lånade tiden och återskapa förtroendet, så att paniken, både den öppna och den latenta, upphör. Politikerna griper efter varje litet tecken på tillväxt och övertolkar det.
Fruktan är inte irrationell. Den är en konsekvens av världssystemets strukturella kris. Den kan inte botas av de tillfälliga lösningar som regeringarna använder för att överbrygga de allvarliga systemfel som konfronterar oss idag. När fluktuationerna är så stora och hastiga som nu kan ingen planera rationellt. Så människorna handlar inte längre som rimligt rationella aktörer i en relativt normal världsekonomi. Och denna fruktans förhöjda nivå är en grundläggande realitet i den nuvarande eran.

Rättvisa skillnader? av Stig Henriksson

(första ången publicerad i VLT)

Idag är det precis 30 år sedan storkonflikten med över 100.000 i strejk och 750.000 som lockoutades avslutades. Konflikten ändades och arbetsgivarna fick gå med på LO:s krav. ”En investering för framtiden” kallade dock SAF-ordföranden Curt Nicolin det.
I den ekonomiska politiken är skatter ett kärt diskussionsämne. Den ena extrempositionen att skatter ska utjämna alla inkomstskillnader finns mig veterligen inte. Den andra att skatterna inte alls ska vara omfördelande är däremot ganska spridd. Anhängarna av en platt skatt, där alltså alla oavsett inkomst betalar samma andel i skatt, får väl räknas dit. Tanken är väl att marknadens osynliga hand ser då till att alla avlönas efter förtjänst.
Flertalet anser att det finns motiv för skäliga löneskillnader även efter skatt, men vad som synes rimligt är en bedömning som ligger i betraktarens öga. Ända sedan 60-talets början har det forskats kring upplevd rättvisa. Enligt J.S. Adams är vi närmast programmerade att jämföra om vi får mer, mindre eller lika mycket som andra i samma situation. Orättvisa kan både vara att få för mycket eller för lite. Dock verkar det första fallet kunna tas med större jämnmod än det senare.
Upplevd orättvisa ger upphov till negativa reaktioner som otillfredsställelse vid underkompensation och skuldkänslor vid överkompensation, medan upplevd rättvisa ger tillfredsställelse.
Ginikoefficient är ett mått på ojämlikheten i inkomstfördelning. Brasilien och Mexico, knappast några samhällsidyller, är de som har den största ojämlikheten på nationsnivå. Norge och Canada har de lägsta skillnaderna och är också etta och fyra på FN:s världsranking över ”mänsklig utveckling”.
(Å andra sidan kommer både Brasilien och Mexico före i lyckoindex – ”fattiga, men lyckliga”?)
VD-lönerna var år 1950 drygt 25 gånger högre än industriarbetarlönen. Den skillnaden minskade fram till 1980 och var då ”bara” 10 gånger högre. Tjugo år senare var skillnaden 50 gånger. Hur var det Nicolin sade? ”En investering för framtiden.”
Stig Henriksson

"Rättvisa och makt måste föras samman, så det som är rättvist är mäktigt och det som är mäktigt är rättvist."
-Blaise Pascal

En karnevalshistoria av Måns Persson

Livet rymmer många faror, det vet vi alla. Bland de faror som hotar brukar man inte sällan särskilt nämna onykterhet och dryckenskap, en mänsklig böjelse som fått mången kamrat på fall. Men också det motsatta kan leda till problem, vilket den här historien visar.
Det var inne på Gleerups jag träffade min gamle vän, min fest-och schackkompis Lasse, numera välbeställd överläkare i Kristianstad. Vi känner varandra sedan hans tid i Lund. Han var en sju-åtta år äldre än jag och jag var ofta gäst hos honom och Marie i deras radhus nere på Nilstorp. Vi hade faktiskt rätt roligt där. På den tiden hängde jag ihop med Kristina. Där förekom också Jan och Eva och jag minns särskilt två sköterskor från Lasses klinik, blonda flickor som var nätta i dansen och som båda hette Ingrid.
Nåväl,det var nu i julas och jag var på Gleerups för att köpa några julklappsböcker, och där stod så plötsligt Lasse. Vi började förstås prata om gamla tider, tidigt sextiotal eller så. Det var ju så att vi inte bara dansade och hade roligt med flickorna (och de med oss, vill jag gärna tro), vi tömde också en och annan bägare som man brukar säga. Vad gäller flickorna satte Marie en mycket tydlig gräns för Lasse, det var rätt uppenbart. Hur som helst, det kunde hända att vi kanske drack några glas för mycket, så där mitt i veckan, även om vi nästa dag skulle stiga upp muntra och glada och börja jobba från klockan åtta. Det var detta Lasse och jag bytte lite minnen av där på Gleerups. Då sa han plötsligt med lite annan ton i rösten:
– Nu ska jag berätta något för dig som jag aldrig har talat om för någon förr. Det handlar om att också överdriven nykterhet kan ha sina faror.
– Jaså, månn det?
– Jo det var ju så, sa Lasse, att vid Karnevalen 1958 så hade han jobbat i Spökkällaren som traditionsenligt var inrättad i katakomberna under AF. Hans uppgift var att där ungefär två gånger i minuten dels avlossa ett knallskott, dels låta en bila falla på en docka så att huvudet åkte av. Ja huvudet var alltså löst från början, men det skulle se så ut, och det kunde med ett snöre snabbt dras på plats igen.. Han hade tagit på sig uppgiften för att få vara med i karnevalståget där han skulle vara Kirk Douglas, en då välbekant om än erkänt dålig amerikansk filmskådespelare, som han faktiskt liknade lite grann. Att jobba i Spökkällaren var rätt attraktivt det också, men det var en sak förbunden med den speciella uppgift han fick som gjorde den lätt asketisk: han måste vara absolut nykter. Effekten med knallskottet i startpistolen skulle komma i exakt rätt ögonblick för att den rätta skrämseleffekten skulle uppnås och vad gällde bilan skulle den falla precist så att den inte föll vid sidan och kanske skadade någon. Den var nämligen rätt tung och var faktiskt lite vass. Lasse hade fått svära på att vara absolut nykter, att inte förtära en droppe. Det var en förutsättning för jobbet och över sig hade han Spökkällarchefen, en äldre jurist med vissa kroppskrafter och betydande nit för uppgiften.
Jaha, och då var det så att när Spökkällaren stängde framåt tio och jag tror det var sista karnevalsdagen så skulle manskapet där ha sin lilla efterfest i en av de små källarsalarna på AF. Och fest blev det, av den orgiastiska sort som kan förekomma just i karnevalssammanhang. Karneval betyder ju egentligen ¨farväl kött¨, men det är knappast något som brukar prägla sådana fester. Det mest utmärkande för den här festen blev emellertid att alla blev sanslöst berusade. Den biträdande spökkällarchefen var medicinare och hade för evenemanget skrivit ut två liter sjuttioprocentig etylalkohol. ”För utvärtes bruk” stod det visserligen på etiketten men spriten blandades på känt sätt ut med något vatten och flera liter apelsinjuice, varpå det hela serverades i dricksglas. En blandning av denna typ är särskilt förrädisk därför att den smakar inte särskilt mycket sprit utan mest färsk frukt. Knockoutdrycken förtärdes i stora mängder av de dansande (twist var modedansen det här året) som ville läska sig. Konsekvenserna blev förödande, folk vacklade omkring i dansen redan efter tre kvart,.
– Men, sa Lasse, jag var spik nykter. Jag var liksom inte inställd på att dricka, hade inte druckit så mycket som en öl på hela dan och nu hade jag bara ingen lust till det. Jag var den ende nyktre, dvs.det trodde jag tills jag fick syn en flicka som likaså var helt nykter. Hon var norska, från Lillehammer, och gick på lufthopperiet, ja så kallades sjukgymnastutbildningen på den tiden.
– Jaha, sa jag, uppstod det sympati?
– Det kan man lugnt säga, sa Lasse. Vi var de enda som var vid våra fulla fem sinnen och de gjorde sig förstås snabbt gällande. Du vet hur norska flickor kan vara: ganska högresta, vansinnigt friska och glada och, får man säga, initiativrika.
– Nåja, för all del, sa jag.
– Ja, vi kom ju rätt snart på att vi inte hade där att göra bland alla fyllehundar utan ville dra oss undan till något mera avskilt och ostört. Så vi gick hem till henne, hon bodde i en liten konstig länga på en bakgård till Stora Fiskaregatan. Rätt fint hade hon det, det var inget stort, ett pyttelitet pentry, men där var plats till en bred säng. Hon nästan kastade sig över mig, jag tror vi hamnade på tvären. Ja, så gick det med det.
– Det var väl en fin berättelse,sa jag, ni fick dygdens belöning när ni nu hade hållit er nyktra och det ska jag tänka på nästa gång jag går på fest. Eller, blev det några efterverkningar…?
– Det kan man lugnt säga. Marie blev som vansinnig.
– Marie, hade du träffat henne då?
– Herregud, vi hade ju förlovat oss vid nyår! Hennes far hade visat mig hela gården uppe i Småland och särskilt satt mig in i hur viktigt det var att sköta skogen.
– Att du var förlovad begrep inte jag. Hur fan gick det?
– Jodå, det gick ju inte att hålla hemligt vad som hade hänt. Hon gjorde slut på stubben och det höll sig i två månader. Men sen blev jag förlåten. Och nu har vi varit gifta, ja är det 47 år.
– Och den norska sjukgymnasten då?
– Ah, hon hade en fästman hemma i Gudbrandsdalen, det blev inget mer.
– Ångrade du vad du hade gjort?
– Vad tror du?
– Och sensmoralen?
– Ja den måste väl vara att överdriven nykterhet faktiskt kan ha sina faror.