Altruismen är ekonomiskt sett mer rationell än individualismen.
Stefan Jonsson, DN 8/12
Stefan Jonsson, DN 8/12
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2012-10-11
Begränsa vinsterna i välfärden
SSU föreslår en ickevinstprincip som innebär att värdeöverföringar inom
vård, skola och omsorg begränsas till ränta på insatt kapital.
Lagen om valfrihet (Lov) ska skrotas.
Möjlighet för kommunerna att gynna non profit-företag vid upphandlingar.
Kommunalt veto mot nyetablering av välfärdsföretag som skolor och äldreboenden, så att endast sådana som tydligt tillför ett mervärde blir tillåtna.
Förslagen presenteras i en Brännpunktsartikel i SvD 11/10, skriven av förbundsordförande Gabriel Wikström och förbundssekreterare Ellinor Eriksson
Lagen om valfrihet (Lov) ska skrotas.
Möjlighet för kommunerna att gynna non profit-företag vid upphandlingar.
Kommunalt veto mot nyetablering av välfärdsföretag som skolor och äldreboenden, så att endast sådana som tydligt tillför ett mervärde blir tillåtna.
Förslagen presenteras i en Brännpunktsartikel i SvD 11/10, skriven av förbundsordförande Gabriel Wikström och förbundssekreterare Ellinor Eriksson
Ship to Gaza av Gunnar Stensson
När nästa nummer av VB kommer ut 18 oktober når Estelle sannolikt sin
destination, Gaza. Håll ögonen öppna! Havet är fullt av israeliska
pirater.
Stefan Jonsson från DN är en av de som befinner sig ombord. I en artikel med rubriken ”Fulla segel för demokratin” 8/10 analyserar han hur de nya solidaritetsrörelserna, av vilka Ship to Gaza är en, arbetar.
De är gränslösa, även när de har ett nationellt syfte som att avsätta en diktator. De mobiliserar internationellt. Mobiliseringen mot invasionen i Irak är ett exempel.
De utnyttjar befintliga politiker för att få en medial profil.
De är maktlösa, saknar institutioner och infrastruktur och förlitar sig på insamlingar. De är alltså lätta att krossa.
De mobiliserar kring en enstaka princip eller universell idé som är svår att ifrågasätta. Klimatpolitiken och frågor om planetens överlevnad är ett exempel. Just nu ser vi Greenpeace -aktionen avslöja kärnkraftverkens sårbarhet. Aktivisterna kräver regleringar eller – i fallet kärnkraften – nerläggningar. Kraven är omöjliga att genomföra för regeringarna med deras kortsiktiga intressen.
Vi kan hoppas på folkrörelser som förnyar demokratin underifrån och i global skala.
Ship to Gaza hävdar ett par enkla principer: alla människors lika värde och rättigheten att handla och röra sig fritt. Därigenom ”blottlägger de politikernas och staternas kluvna tal”.
”Vad organisationen önskar verkställa är ju vad nästan alla politiker och stater redan bestämt: Israels blockad är ett brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter och orsakar onödigt lidande för en och en halv miljon människor.”
Stefan Jonsson räknar upp de nedsättande epitet som riktas mot Ship to Gaza: världsfrälsare, politiska turister, terrorister, marionetter till Iran. Han konstaterar att epiteten är dumma. Från Expressen kommer anklagelser för antisemitism.
Men Ship to Gaza ska snarare ses som ett exempel på det politiska handlandets globalisering.
De kommande dagarna går dramat Ship to Gaza gå mot sin kulmen. Vi ska inte bara titta på, vi ska vara beredda att gripa in.
Stefan Jonsson från DN är en av de som befinner sig ombord. I en artikel med rubriken ”Fulla segel för demokratin” 8/10 analyserar han hur de nya solidaritetsrörelserna, av vilka Ship to Gaza är en, arbetar.
De är gränslösa, även när de har ett nationellt syfte som att avsätta en diktator. De mobiliserar internationellt. Mobiliseringen mot invasionen i Irak är ett exempel.
De utnyttjar befintliga politiker för att få en medial profil.
De är maktlösa, saknar institutioner och infrastruktur och förlitar sig på insamlingar. De är alltså lätta att krossa.
De mobiliserar kring en enstaka princip eller universell idé som är svår att ifrågasätta. Klimatpolitiken och frågor om planetens överlevnad är ett exempel. Just nu ser vi Greenpeace -aktionen avslöja kärnkraftverkens sårbarhet. Aktivisterna kräver regleringar eller – i fallet kärnkraften – nerläggningar. Kraven är omöjliga att genomföra för regeringarna med deras kortsiktiga intressen.
Vi kan hoppas på folkrörelser som förnyar demokratin underifrån och i global skala.
Ship to Gaza hävdar ett par enkla principer: alla människors lika värde och rättigheten att handla och röra sig fritt. Därigenom ”blottlägger de politikernas och staternas kluvna tal”.
”Vad organisationen önskar verkställa är ju vad nästan alla politiker och stater redan bestämt: Israels blockad är ett brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter och orsakar onödigt lidande för en och en halv miljon människor.”
Stefan Jonsson räknar upp de nedsättande epitet som riktas mot Ship to Gaza: världsfrälsare, politiska turister, terrorister, marionetter till Iran. Han konstaterar att epiteten är dumma. Från Expressen kommer anklagelser för antisemitism.
Men Ship to Gaza ska snarare ses som ett exempel på det politiska handlandets globalisering.
De kommande dagarna går dramat Ship to Gaza gå mot sin kulmen. Vi ska inte bara titta på, vi ska vara beredda att gripa in.
Uttalande av Ship to Gaza: Israels ”lawfare” mot Ship to Gaza
Den israeliska blockadpolitiken bedrivs inte
enbart med militära medel. Också diplomater, jurister och
IT-specialister mobiliseras i den israeliska regeringens krigföring.
Detta är inget man sticker under stol med.
Tvärtom skryter man öppet med påtryckningarna mot andra länders regeringar för att dessa ska avråda sina medborgare att delta i Ship to Gaza. I synnerhet hamnmyndigheterna i Alicante, Barcelona, La Spezia och Neapel har under de senaste veckorna utsatts för hård press.
Till skillnad från kollegerna i Grekland förra sommaren föll de dock inte till föga. Tack vare lokalpolitiker och tjänstemän med integritet och rättskänsla kunde Estelle efter noggranna inspektioner segla vidare.
Ett av de mest flagranta försöken att få stopp på Ship to Gaza genomfördes den 27 september i år mot vårt försäkringsbolag. Detta mottog då hot om stämning från den israeliska organisationen ShuratHaDin, som hävdade – naturligtvis utan någon som helst bevisning – att Ship to Gaza syftar till att smuggla vapen till sina kumpaner i Hamas.
ShuratHaDin drog sig inte ens för att anklaga försäkringsbolaget och dess återförsäkrare för att finansiera terrorism. I förbigående skröt organisationen med att ha bidragit till att Freedom Flotilla inte fick lämna grekisk hamn förra sommaren.
Vi i Ship to Gaza och Freedom Flotilla Coalition har naturligtvis ingen möjlighet att mäta oss med den israeliska regeringens resurser när det gäller stridskrafter, diplomater, jurister, IT-folk specialiserade på attacker mot hemsidor och mobiler. Vi har heller inga ambitioner att göra det.
Vi har nämligen något som är mycket starkare än all världens lagvrängare: en rättfärdig sak att kämpa för med fredliga medel.Tvärtom skryter man öppet med påtryckningarna mot andra länders regeringar för att dessa ska avråda sina medborgare att delta i Ship to Gaza. I synnerhet hamnmyndigheterna i Alicante, Barcelona, La Spezia och Neapel har under de senaste veckorna utsatts för hård press.
Till skillnad från kollegerna i Grekland förra sommaren föll de dock inte till föga. Tack vare lokalpolitiker och tjänstemän med integritet och rättskänsla kunde Estelle efter noggranna inspektioner segla vidare.
Ett av de mest flagranta försöken att få stopp på Ship to Gaza genomfördes den 27 september i år mot vårt försäkringsbolag. Detta mottog då hot om stämning från den israeliska organisationen ShuratHaDin, som hävdade – naturligtvis utan någon som helst bevisning – att Ship to Gaza syftar till att smuggla vapen till sina kumpaner i Hamas.
ShuratHaDin drog sig inte ens för att anklaga försäkringsbolaget och dess återförsäkrare för att finansiera terrorism. I förbigående skröt organisationen med att ha bidragit till att Freedom Flotilla inte fick lämna grekisk hamn förra sommaren.
Vi i Ship to Gaza och Freedom Flotilla Coalition har naturligtvis ingen möjlighet att mäta oss med den israeliska regeringens resurser när det gäller stridskrafter, diplomater, jurister, IT-folk specialiserade på attacker mot hemsidor och mobiler. Vi har heller inga ambitioner att göra det.
Ship to Gaza Sverige
Bjuv och Billesholm i våra hjärtan av Sten H.
Veckobladet har inga filmrecensioner, men ibland
upplever man en film så att man får behov av att dela med sig. Jag såg
”Äta sova dö” som just nu går på Kino (och tydligen samtidigt på
Filmstaden!). Regi: debuterande Gabriels Pichler. Jag tycker den är
värd att se och ta till sig.
Den är inspelad och tilldrar sig i det gamla flacka industrilandskapet i NV Skåne, säg bygden i triangeln Helsingborg - Ängelholm – Svalöv, med orterna Bjuv och Billesholm som själva kärnan. Här har det funnits industri i tvåhundra år och här har det sköljt in människor i väg efter våg på jakt efter försörjning. Och spåren efter människorna är som skal i en lök, här är gruvepokens rester, här är järnvägsbyggandets, här är lergodsindustrins, här är livsmedelsindustrins. Det är fult som stryk mätt med alla konventionella mått och allt återges i filmen i gråskala.
Här lever och arbetar 20-åriga Raisa (Nermina Luka) med sin far, bördiga från Jugoslavien. De är här sedan 90-talets första år. Hon jobbar med att packa grönsaker, han är utsliten i knän och rygg, men måste försörja sig och far till Norge där han kan få ett påhugg. Mellan dem båda finns en värme och en kärlek av en sort som jag knappt tror mig ha sett skildrad förr. Hon gillar sitt jobb och sätter en ära i att göra det så snabbt och effektivt som möjligt. Och det är en skildring av grupper och kollektiv som jag nästan aldrig har mött förr i svensk film. Hon får lämna jobbet i en konjunktursvacka och blir föremål för s.k. åtgärder.
Det jag har beskrivit låter naturligtvis bara deppigt, men man tar till sig berättelsen med glädje och uppskattning och blir varm i bröstet. Man skrattar och blir överväldigad över hur myxket resurser människor faktiskt har. För oss som gillar skånska småorter och deras dialekter är det här förstås guld, samtidigt som det är en feel-goodfilm om arbetslöshet.
Den är inspelad och tilldrar sig i det gamla flacka industrilandskapet i NV Skåne, säg bygden i triangeln Helsingborg - Ängelholm – Svalöv, med orterna Bjuv och Billesholm som själva kärnan. Här har det funnits industri i tvåhundra år och här har det sköljt in människor i väg efter våg på jakt efter försörjning. Och spåren efter människorna är som skal i en lök, här är gruvepokens rester, här är järnvägsbyggandets, här är lergodsindustrins, här är livsmedelsindustrins. Det är fult som stryk mätt med alla konventionella mått och allt återges i filmen i gråskala.
Här lever och arbetar 20-åriga Raisa (Nermina Luka) med sin far, bördiga från Jugoslavien. De är här sedan 90-talets första år. Hon jobbar med att packa grönsaker, han är utsliten i knän och rygg, men måste försörja sig och far till Norge där han kan få ett påhugg. Mellan dem båda finns en värme och en kärlek av en sort som jag knappt tror mig ha sett skildrad förr. Hon gillar sitt jobb och sätter en ära i att göra det så snabbt och effektivt som möjligt. Och det är en skildring av grupper och kollektiv som jag nästan aldrig har mött förr i svensk film. Hon får lämna jobbet i en konjunktursvacka och blir föremål för s.k. åtgärder.
Det jag har beskrivit låter naturligtvis bara deppigt, men man tar till sig berättelsen med glädje och uppskattning och blir varm i bröstet. Man skrattar och blir överväldigad över hur myxket resurser människor faktiskt har. För oss som gillar skånska småorter och deras dialekter är det här förstås guld, samtidigt som det är en feel-goodfilm om arbetslöshet.
Polisen klargör reglerna i stadskärnan av Ulf N
Med ett stort mått av tillfredsställelse noterar jag att trafikpolisen i
Lund nu (Sydsvenskan 6 oktober) går ut och klargör att det inte finns
några gågator eller gångfartsområden i stadskärnan. Och att fordonen
får färdas upp till 30 km/tim i hela stadskärnan. Förhoppningsvis kan
detta bidra till att skingra myterna som sprids av kommunen i diverse
dokument om att det finns gågator och gångfartsområden. Bland annat i
fördjupning av översiktsplanen för staden Lund och i rapporter från den
havererade Centrumutredningen sprids sådana falska påståenden. Tyvärr
hjälper också andra till med mytspridningen: t o m Lunds
Naturskyddsförening tycker sig ha hittat gångfartsområden, om man får
tro deras Cykelplan för Lunds kommun.
Fel på en punkt
Tyvärr har dock polisen fel på en annan punkt. När det gäller en gatukorsning vid Kävlingevägen-Getingevägen säjer polisen: ”Cyklister ska vara uppmärksamma på att fordonen kan tvingas stanna mitt på cykelöverfarten”. Jovisst, cyklar kan tvingas stanna på cykelöverfarten på grund av bilar som blockerar den. Men uppenbarligen – av en bild av korsningen att döma – menar polisen här med ”fordonen” enbart bilar, dvs polisen hävdar att bilar kan hindra cyklistens framkomst på överfarten. Och som sagt: det händer (alltför ofta) att bilister stannar på cykelöverfart. Men det är inte tillåtet. Trafikförordningens 3 kapitel 62 paragraf är alldeles tydlig: ”En förare som närmar sig ett övergångsställe eller en cykelöverfart skall anpassa sitt körsätt så att föraren inte tvingas stanna på övergångsstället eller överfarten.” (Min kursivering). Det är alltså inte möjligt att en bilförare ”tvingas” stanna, hen har själv valt att köra på ett sätt som gör att hen bryter mot reglerna.
Fel på en punkt
Tyvärr har dock polisen fel på en annan punkt. När det gäller en gatukorsning vid Kävlingevägen-Getingevägen säjer polisen: ”Cyklister ska vara uppmärksamma på att fordonen kan tvingas stanna mitt på cykelöverfarten”. Jovisst, cyklar kan tvingas stanna på cykelöverfarten på grund av bilar som blockerar den. Men uppenbarligen – av en bild av korsningen att döma – menar polisen här med ”fordonen” enbart bilar, dvs polisen hävdar att bilar kan hindra cyklistens framkomst på överfarten. Och som sagt: det händer (alltför ofta) att bilister stannar på cykelöverfart. Men det är inte tillåtet. Trafikförordningens 3 kapitel 62 paragraf är alldeles tydlig: ”En förare som närmar sig ett övergångsställe eller en cykelöverfart skall anpassa sitt körsätt så att föraren inte tvingas stanna på övergångsstället eller överfarten.” (Min kursivering). Det är alltså inte möjligt att en bilförare ”tvingas” stanna, hen har själv valt att köra på ett sätt som gör att hen bryter mot reglerna.
Afghanistan: Upptrappningen över av Anders Davidson
Barack Obama sände i början av 2011 30 000 fler
soldater till Afghanistan. Den så kallade "surgen" (upptrappningen)
avslutades häromveckan. Dags att utvärdera: ett misslyckande.
Det militanta afghanska motståndet - talibaners och andras - redovisas månad för månad. När Obama och hans rådgivare som hetast diskuterade strategi sommaren 2009 nåddes i augusti stridssäsongens höjdpunkt. Den månaden låg antalet attacker mot USA med allierade kring 2700 (incidenter med raketvapen och handeldvapen riktade mot de utländska styrkorna).
I augusti i år bokfördes omkring 3000 attacker. I augusti 2009 utlöstes strax under 600 hemmabyggda bomber, i augusti i år anges antalet till strax över 600.
Inte ens när de drar sig tillbaka överensstämmer den offentliga bilden av verkligheten med den verkliga verkligheten, den på marken. Det heter att det nu är klappat och klart.
Onekligen går tankarna till Mohammed Said as-Sahaf, som på grund av sitt förhållande till sanningen 2003 i medier världen över kom att kallas Comical Ali eller Baghdad Bob.
Det israeliska perspektivet av Gunnar Stensson
Jag har ägnat några dagar åt den israeliske författaren 
David
Grossmans stora roman ”På flykt från ett sorgebud”. Det är en rik
berättelse, och här kan bara fragment av dess teman beröras.
De förgiftade vardagsrelationerna mellan judiska och arabiska medborgare i gestaltas i en rad episoder. Den underliggande konflikten handlar om nationalism och rasism, samtidigt som den är en klasskonflikt. Konsekvenserna av det brutala och uppenbara förtrycket är oerhört svåra att hantera för det flertal medborgare som är civiliserade människor.
Romanen handlar om Israels krig. Avram, en av huvudpersonerna blir krigsfånge i Egypten under Yom Kippur-kriget 1973. Han utsätts för mångårig tortyr som bryter ner honom fysiskt och psykiskt. Boken beskriver en sorts rehabiliteringsprocess 30 år senare.
Som svensk läsare kan man inte undgå att reflektera över de två egyptier som den socialdemokratiska svenska regeringen i samarbete med, eller underkastelse inför, CIA skickade till Mubaraks torterare för tio år sedan.
Den judiska kvinnan Ora är bokens berättare. Det är de unga män hon älskar som går ut i kriget 1973. Det är hon som fruktar för sina söners liv under deras treåriga värnplikt. Krigen, ockupationen, hatet och förtrycket får henne att bryta samman.
Förtvivlad bryter hon ut: ”Hur är det med Sabra och Shatila, Al Quds och Nakba och Jihad…
Hon bankar på allihop (sina söner, sin make) och lägger till: ”Baruch Goldman och Yigal Amir” och i en plötslig uppenbarelse slänger hon också in: ”Golda och Begin och Shamir och Sharon och Bibi och Barak och Rabin och Shimon Peres med – har de kanske inte blod på sina händer?”
Hennes ständiga ångest är att sönerna ska dö när de gör sin värnplikt, först Adam tre år och sedan älsklingssonen Ofer ytterligare tre år.
Men tragedin är ännu djupare. Hon tvingas uppleva att samhället, armén, nationen har tagit ifrån henne sönerna, Adam och särskilt Ofer, och att de förhärdats och förråats av tjänsten vid muren, förvandlats så att de blivit främmande för henne.
Hon bönfaller Ofer att inte beskjuta de stenkastande palestinska barnen med gummikulor.
”Vad ska jag göra då, menar du?” svarar Ofer. ”Säg hur jag ska göra med dem, mamma. De är en fara för folk som kör på vägen”...
”Vi siktar på fötterna”, förklarar han lugnt och med samma roade överlägsenhet som hon känner igen från Adam och Ilan och militäranalytikerna i tv och ministrarna i regeringen och generalerna i armén. ”Och bekymra sig inte så mycket om dem. Det värsta en gummikula kan åstadkomma är ett armbrott eller benbrott.”
”Och om du missar och förstör någons öga?”
”Då är det någon som inte kastar sten igen. Låt mig ge dig ett exempel: en av våra killar sköt tre grabbar som kastade sten på värnet nu i veckan, pang pang pang, benbrott för alla tre, väldigt elegant gjort, och tro mig, de där ungarna kommer inte dit igen.”
Oras söner lever, men det bittraste av allt är, att hon ändå har förlorat dem.
Medan David Grossman arbetade med romanen dödades hans son Uri den 12 augusti 2006, under de sista timmarnas strider i det andra Libanonkriget.
David
Grossmans stora roman ”På flykt från ett sorgebud”. Det är en rik
berättelse, och här kan bara fragment av dess teman beröras.De förgiftade vardagsrelationerna mellan judiska och arabiska medborgare i gestaltas i en rad episoder. Den underliggande konflikten handlar om nationalism och rasism, samtidigt som den är en klasskonflikt. Konsekvenserna av det brutala och uppenbara förtrycket är oerhört svåra att hantera för det flertal medborgare som är civiliserade människor.
Romanen handlar om Israels krig. Avram, en av huvudpersonerna blir krigsfånge i Egypten under Yom Kippur-kriget 1973. Han utsätts för mångårig tortyr som bryter ner honom fysiskt och psykiskt. Boken beskriver en sorts rehabiliteringsprocess 30 år senare.
Som svensk läsare kan man inte undgå att reflektera över de två egyptier som den socialdemokratiska svenska regeringen i samarbete med, eller underkastelse inför, CIA skickade till Mubaraks torterare för tio år sedan.
Den judiska kvinnan Ora är bokens berättare. Det är de unga män hon älskar som går ut i kriget 1973. Det är hon som fruktar för sina söners liv under deras treåriga värnplikt. Krigen, ockupationen, hatet och förtrycket får henne att bryta samman.
Förtvivlad bryter hon ut: ”Hur är det med Sabra och Shatila, Al Quds och Nakba och Jihad…
Hon bankar på allihop (sina söner, sin make) och lägger till: ”Baruch Goldman och Yigal Amir” och i en plötslig uppenbarelse slänger hon också in: ”Golda och Begin och Shamir och Sharon och Bibi och Barak och Rabin och Shimon Peres med – har de kanske inte blod på sina händer?”
Hennes ständiga ångest är att sönerna ska dö när de gör sin värnplikt, först Adam tre år och sedan älsklingssonen Ofer ytterligare tre år.
Men tragedin är ännu djupare. Hon tvingas uppleva att samhället, armén, nationen har tagit ifrån henne sönerna, Adam och särskilt Ofer, och att de förhärdats och förråats av tjänsten vid muren, förvandlats så att de blivit främmande för henne.
Hon bönfaller Ofer att inte beskjuta de stenkastande palestinska barnen med gummikulor.
”Vad ska jag göra då, menar du?” svarar Ofer. ”Säg hur jag ska göra med dem, mamma. De är en fara för folk som kör på vägen”...
”Vi siktar på fötterna”, förklarar han lugnt och med samma roade överlägsenhet som hon känner igen från Adam och Ilan och militäranalytikerna i tv och ministrarna i regeringen och generalerna i armén. ”Och bekymra sig inte så mycket om dem. Det värsta en gummikula kan åstadkomma är ett armbrott eller benbrott.”
”Och om du missar och förstör någons öga?”
”Då är det någon som inte kastar sten igen. Låt mig ge dig ett exempel: en av våra killar sköt tre grabbar som kastade sten på värnet nu i veckan, pang pang pang, benbrott för alla tre, väldigt elegant gjort, och tro mig, de där ungarna kommer inte dit igen.”
Oras söner lever, men det bittraste av allt är, att hon ändå har förlorat dem.
Medan David Grossman arbetade med romanen dödades hans son Uri den 12 augusti 2006, under de sista timmarnas strider i det andra Libanonkriget.
Politisk diversehandel av Ulf Nymark
Staffanstorp – stadslivet på förskolan
Staffanstorps kommun vill bygga en ny villamatta på gränsen till Lunds kommun. Det gäller nu jordbruksmarken söder om Öspabs växtvaruhus – ett område som begränsas av motorvägen och gamla Lundavägen. Där vill man bygga 150-200 villor och radhus. Eftersom området huvudsakligen kommer att bestå av bostäder ”riskerar området att upplevas som relativt händelsefattigt dagtid”, skriver Staffanstorps kommun under rubriken ”Stadsliv”i sin detaljplan för området”. ”Inslaget av förskoleverksamhet (!) kan dock bidra till en viss ökning av aktiviteten i området även under normal arbetstid”, hävdar dock planförfattarna.
Dessbättre har Lunds kommunstyrelse enhälligt sagt att man inte gillar planen med hänvisning till att det är en bilberoende bosättning och vikten av att bevara det öppna landskapet och den värdefulla jordbruksmarken.
Bilmissbruk i Staffanstorp
Bilberoende har också Staffanstorps nya moderata kommunalråd Christian, tillhörig klanen Sonesson, ansett sig vara för sitt jobb i Malmö. Nu ska han, vid 32 års ålder, köpa cykel. Det är lite sent påtänkt, förstås. För visst hade han med fördel kunnat cykla den relativt korta sträckan mellan Staffanstorp och Malmö, i varje fall under sommarhalvåret. Och om inte annat går det i rusningstid bussar mellan då båda orterna med 15-20 minuters intervall i ”myldretid” (som danskarna säjer). Bilberoende kan ta sig flera olika former, men här har vi nog ett fall av gravt bilmissbruk. Som herr Sonesson förhoppningsvis nu blir botad från. Tyvärr finns det anledning att frukta att denna form av missbruk i Staffanstorp är av närmast epidemisk karaktär.
Njurbälten till Lunds cyklister?
Apropå cykel: häromdagen cyklade jag hela sträckan från Allhelgonakyrkan ner till Södertull (via Kyrkogatan etc). Jo, jag brukar ofta cykla delar av dessa gatuavsnitt, men det är sällan jag har anledning att cykla hela sträckan. Det var en bokstavligt talat omtumlande och omskakande upplevelse! Det är inte frågan om att det finns ett antal farthinder för cyklister – hela vägen är en enda stort cykelfientlig hinderbana. Gupp på gupp, hålighet på hålighet – ett skubbräde är ganska jämnt och fint jämfört med dessa gator. Tekniska nämnden måste snarast besluta om att göra något åt eländet. I väntan på en cyklingsvänlig vägbana får väl nämndens ordförande, Ronny Johannessn (M), dela ut njurbälten till de cyklister som färdas på dessa gator.
Lunds humorfestival sprider sig till hela länet
Lunds humorfestival betraktas nu av de styrande i region Skåne som så framgångsrik att man i modifierad form tar över den och låter den pågå kontinuerligt under de närmaste månaderna. Det handlar om att den förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin ska fixa jobb inom IT-sektorn på uppdrag av region Skåne. Detta är humor av högsta rang!
ESS av spåret?
Vid det senaste Byggnadsnämnds- sammanträdet var detaljplanen för ESS-området åter uppe – denna gång för utställning. Fortfarande finns infrastrukturen för spårväg inte med i planen, vilket MP och V protesterade mot. Övriga partier i nämnden tycks inte alls vara bekymrade över att bygga ut Brunnshög och ESS utan spårväg. Hur som helst: om det överhuvudtaget blir en spårväg så kommer borgarnas tidsplan inte att hållas.
Staffanstorps kommun vill bygga en ny villamatta på gränsen till Lunds kommun. Det gäller nu jordbruksmarken söder om Öspabs växtvaruhus – ett område som begränsas av motorvägen och gamla Lundavägen. Där vill man bygga 150-200 villor och radhus. Eftersom området huvudsakligen kommer att bestå av bostäder ”riskerar området att upplevas som relativt händelsefattigt dagtid”, skriver Staffanstorps kommun under rubriken ”Stadsliv”i sin detaljplan för området”. ”Inslaget av förskoleverksamhet (!) kan dock bidra till en viss ökning av aktiviteten i området även under normal arbetstid”, hävdar dock planförfattarna.
Dessbättre har Lunds kommunstyrelse enhälligt sagt att man inte gillar planen med hänvisning till att det är en bilberoende bosättning och vikten av att bevara det öppna landskapet och den värdefulla jordbruksmarken.
Bilmissbruk i Staffanstorp
Bilberoende har också Staffanstorps nya moderata kommunalråd Christian, tillhörig klanen Sonesson, ansett sig vara för sitt jobb i Malmö. Nu ska han, vid 32 års ålder, köpa cykel. Det är lite sent påtänkt, förstås. För visst hade han med fördel kunnat cykla den relativt korta sträckan mellan Staffanstorp och Malmö, i varje fall under sommarhalvåret. Och om inte annat går det i rusningstid bussar mellan då båda orterna med 15-20 minuters intervall i ”myldretid” (som danskarna säjer). Bilberoende kan ta sig flera olika former, men här har vi nog ett fall av gravt bilmissbruk. Som herr Sonesson förhoppningsvis nu blir botad från. Tyvärr finns det anledning att frukta att denna form av missbruk i Staffanstorp är av närmast epidemisk karaktär.
Njurbälten till Lunds cyklister?
Apropå cykel: häromdagen cyklade jag hela sträckan från Allhelgonakyrkan ner till Södertull (via Kyrkogatan etc). Jo, jag brukar ofta cykla delar av dessa gatuavsnitt, men det är sällan jag har anledning att cykla hela sträckan. Det var en bokstavligt talat omtumlande och omskakande upplevelse! Det är inte frågan om att det finns ett antal farthinder för cyklister – hela vägen är en enda stort cykelfientlig hinderbana. Gupp på gupp, hålighet på hålighet – ett skubbräde är ganska jämnt och fint jämfört med dessa gator. Tekniska nämnden måste snarast besluta om att göra något åt eländet. I väntan på en cyklingsvänlig vägbana får väl nämndens ordförande, Ronny Johannessn (M), dela ut njurbälten till de cyklister som färdas på dessa gator.
Lunds humorfestival sprider sig till hela länet
Lunds humorfestival betraktas nu av de styrande i region Skåne som så framgångsrik att man i modifierad form tar över den och låter den pågå kontinuerligt under de närmaste månaderna. Det handlar om att den förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin ska fixa jobb inom IT-sektorn på uppdrag av region Skåne. Detta är humor av högsta rang!
ESS av spåret?
Vid det senaste Byggnadsnämnds- sammanträdet var detaljplanen för ESS-området åter uppe – denna gång för utställning. Fortfarande finns infrastrukturen för spårväg inte med i planen, vilket MP och V protesterade mot. Övriga partier i nämnden tycks inte alls vara bekymrade över att bygga ut Brunnshög och ESS utan spårväg. Hur som helst: om det överhuvudtaget blir en spårväg så kommer borgarnas tidsplan inte att hållas.
Sankt Lars urbaniseras och asfalteras av Gunnar Stensson
Lunds kommunalpolitiker m fl välkomna till Sankt Lars-vandringen söndagen den 21/10 kl. 14.
Jag tycker om att ströva i Sankt
Lars-området på söndagsmorgnarna. Ingen trafik på vägar och stigar.
Inga parkerade bilar. Inget trafikbrus från E22 och väg 108.
Men den 7/10 hade jag förelagt mig ett särskilt uppdrag. Jag skulle räkna parkeringsplatserna. Det var en klar och blåsig morgon med farande moln och en sol som kastade strålar genom gula, röda och bruna lövmassor – och då och då plötsligt slocknade.
Jag började vid Region Skånes garage i områdets sydvästra hörn och arbetade mig metodiskt fram till den stora parkeringsplatsen vid Medicinskt centrum i infarten från Klostergården.
Måndagar till fredagar mellan klockan 8 och 9 är Sankt Lars en av de trafiktätaste – och trafikfarligaste - stadsdelarna i Lund. Hundratals yrkesverksamma i företagsparken kör in från väg 108. Hundratals föräldrar och elever kommer från båda håll till någon av det tiotal friskolor som etablerats. Jag upptäckte en mängd dolda parkeringar som man når via slingrande asfaltgångar. Föräldrarna, som ofta kör fort, åker in på någon av vägslingorna för att lämna av sina barn vid respektive skola innan de kör vidare till sina arbetsplatser
Min avsikt var dels att få en uppfattning om arealen hårdgjorda ytor i Sankt Lars (utöver byggnader och vägar) och dels om bilismens omfattning i området. Det tog ett par timmar. Det visade sig att antalet parkeringsrutor i företagsparken söder om ån uppgår till 420 och norr om ån till 430, alltså sammanlagt 850.
Samtliga bilar måste in via Sankt Lars väg, antingen från väg 108 eller från Klostergården. Jag följde upp undersökningen klockan halv nio följande dag. De flesta parkeringsplatserna var då upptagna. Kanske fanns där 700 parkerade bilar. Plåten blänkte. Bilköer på vägen.
Men den 7/10 hade jag förelagt mig ett särskilt uppdrag. Jag skulle räkna parkeringsplatserna. Det var en klar och blåsig morgon med farande moln och en sol som kastade strålar genom gula, röda och bruna lövmassor – och då och då plötsligt slocknade.
Jag började vid Region Skånes garage i områdets sydvästra hörn och arbetade mig metodiskt fram till den stora parkeringsplatsen vid Medicinskt centrum i infarten från Klostergården.
Måndagar till fredagar mellan klockan 8 och 9 är Sankt Lars en av de trafiktätaste – och trafikfarligaste - stadsdelarna i Lund. Hundratals yrkesverksamma i företagsparken kör in från väg 108. Hundratals föräldrar och elever kommer från båda håll till någon av det tiotal friskolor som etablerats. Jag upptäckte en mängd dolda parkeringar som man når via slingrande asfaltgångar. Föräldrarna, som ofta kör fort, åker in på någon av vägslingorna för att lämna av sina barn vid respektive skola innan de kör vidare till sina arbetsplatser
Min avsikt var dels att få en uppfattning om arealen hårdgjorda ytor i Sankt Lars (utöver byggnader och vägar) och dels om bilismens omfattning i området. Det tog ett par timmar. Det visade sig att antalet parkeringsrutor i företagsparken söder om ån uppgår till 420 och norr om ån till 430, alltså sammanlagt 850.
Samtliga bilar måste in via Sankt Lars väg, antingen från väg 108 eller från Klostergården. Jag följde upp undersökningen klockan halv nio följande dag. De flesta parkeringsplatserna var då upptagna. Kanske fanns där 700 parkerade bilar. Plåten blänkte. Bilköer på vägen.
Sankt Lars väg är ganska trång och bron över ån är för smal
för att det över huvud taget ska vara möjligt att möta en buss eller
lastbil där.
Asfalteringen av Sankt Lars har pågått alltsedan området blev privatägt i slutet av 1990-talet. Utbyggnaden innebär att den kommer att fortsätta.
Riksbyggen är klara med den första etappen av ”Källby ängar”, mellan Källbybadet och Sankt Lars, och har inlett nästa etapp. Sammanlagt byggs där 250 lägenheter.
PEAB har grävt ett stort hål för att markera inledningen av bolagets projekt ”S:t Lars Park” intill ”Källby ängar”. Där blir det ytterligare 65 insatslägenheter.
HSB har röjt en yta i Hunnerup söder om ån där tio lägenheter ska byggas.
Tillsammans blir det 325 nya insatslägenheter för medelålders höginkomsttagare. I många familjer arbetar båda föräldrarna och anser sig sannolikt behöva två bilar. Kanske kommer mer än 325 nya parkeringsplatser för markparkering behövas. Totalt blir det mer än 1100 parkeringsplatser i Sankt Lars.
Den täta trafiken blir än mer intensiv. Ökande buller och avgaser påverkar miljön negativt. Det drabbar korttidsboendet i Höjebrogården liksom den palliativa enheten, som gränsar till ”Källby ängar” och ”S:t Lars Park”. Trafikmiljön för de cirka tusen eleverna på förskolor, grundskolor och gymnasieskolor blir farligare.
Stora ytor på båda sidor om ån har asfalterats och hårdgjorts. Det blir mer.
PS. Nästa vecka granskar VB vad ökningen av hårdgjorda ytor kan komma att betyda för dagvattenflödet och de återkommande stora översvämningarna i Höje å, som framför allt drabbar Lomma men också kan komma att skada ”Källby ängar”. Också dagvattensflödet från Klostergården kan komma att öka när de planerade 450 lägenheterna vid Arenan och de 90 vid södra infarten till Klostergården blir färdiga.
Asfalteringen av Sankt Lars har pågått alltsedan området blev privatägt i slutet av 1990-talet. Utbyggnaden innebär att den kommer att fortsätta.
Riksbyggen är klara med den första etappen av ”Källby ängar”, mellan Källbybadet och Sankt Lars, och har inlett nästa etapp. Sammanlagt byggs där 250 lägenheter.
PEAB har grävt ett stort hål för att markera inledningen av bolagets projekt ”S:t Lars Park” intill ”Källby ängar”. Där blir det ytterligare 65 insatslägenheter.
HSB har röjt en yta i Hunnerup söder om ån där tio lägenheter ska byggas.
Tillsammans blir det 325 nya insatslägenheter för medelålders höginkomsttagare. I många familjer arbetar båda föräldrarna och anser sig sannolikt behöva två bilar. Kanske kommer mer än 325 nya parkeringsplatser för markparkering behövas. Totalt blir det mer än 1100 parkeringsplatser i Sankt Lars.
Den täta trafiken blir än mer intensiv. Ökande buller och avgaser påverkar miljön negativt. Det drabbar korttidsboendet i Höjebrogården liksom den palliativa enheten, som gränsar till ”Källby ängar” och ”S:t Lars Park”. Trafikmiljön för de cirka tusen eleverna på förskolor, grundskolor och gymnasieskolor blir farligare.
Stora ytor på båda sidor om ån har asfalterats och hårdgjorts. Det blir mer.
PS. Nästa vecka granskar VB vad ökningen av hårdgjorda ytor kan komma att betyda för dagvattenflödet och de återkommande stora översvämningarna i Höje å, som framför allt drabbar Lomma men också kan komma att skada ”Källby ängar”. Också dagvattensflödet från Klostergården kan komma att öka när de planerade 450 lägenheterna vid Arenan och de 90 vid södra infarten till Klostergården blir färdiga.
2012-10-04
Lördagsmusik
Helgeandskyrkan
6 oktober kl 17
Nadja Lagercrantz, violin
Larsåke Sjöstedt, piano och orgel
6 oktober kl 17
Nadja Lagercrantz, violin
Larsåke Sjöstedt, piano och orgel
Doc Lounge Lund, 9 oktober
Urbanized + The Invisble Bicycle Helmet
För tredje året i rad samarbetar vi med ArchFilmLund
och i år är festivalens tema New York och cykeln i staden. Doc Lounge-
kvällen bjuder som vanligt på både det ena och det andra.
FÖRFILM:The Invisble Bicycle Helmet
av Fredrik Gertten (SV, 2012, 3 min)
Design
students
Anna and Terese took on a giantchallenge as an exam project. Something
no one had done before. If they could swing it, it would for sure be
revolutionary. The bicycle is a tool to change the world. If we use
bikes AND travel safe: Life will be better for all.
Besök av och samtal med Fredrik Gertten och de två huvudpersonerna i filmen Anna och Terese.
HUVUDFILM: Urbanized (USA/UK 2011, 85 min) av Gary Hustwit
FÖRFILM:The Invisble Bicycle Helmet
av Fredrik Gertten (SV, 2012, 3 min)
Design
students
Anna and Terese took on a giantchallenge as an exam project. Something
no one had done before. If they could swing it, it would for sure be
revolutionary. The bicycle is a tool to change the world. If we use
bikes AND travel safe: Life will be better for all.Besök av och samtal med Fredrik Gertten och de två huvudpersonerna i filmen Anna och Terese.
HUVUDFILM: Urbanized (USA/UK 2011, 85 min) av Gary Hustwit
DJ: Musikarkitekten Klas A.M. Eriksson bygger ljudbilden.
EXTRA: Med kvällens två filmer som utgångspunkt samtalar Klas A.M. Eriksson om urbana trender och nyurbanism med Inga Hallén – stadsbyggnadsdirektör Lund, Marco Pusterla – arkitekt Fojab, Per Svensson – journalist Sydsvenskan och Mats Hultman – forskare Lunds universitet
MAT: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr. I baren säljs det också vin, öl, kaffe mm.
TID: Dörrarna öppnar 19.00 Förfilm ca 19.40 Film ca 20.00
PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64
ENTRÉE: 60 kr eller Guldkort (fri entré hela hösten) 300 kr
Bulgarisk folkmusik
Konsert - med trion Folklore adventures = Sonya Georgieva, Mihail Dinchev & Todor Bakoev.
Läs mer
Tid: Sön 14 okt kl 20
Plats: Vita Huset, Uardavägen i Lund
Samma dag är det Workshop i Vita Huset kl 12 - 17 i bulgarisk folklig sång med Sonya Georgieva från Popovo, Bulgarien.
Arrangör är föreningen SONG (Skånes Övertonssångförening) i samarbetet med Folkuniversitetet.
Affisch
Läs mer
Tid: Sön 14 okt kl 20
Plats: Vita Huset, Uardavägen i Lund
Samma dag är det Workshop i Vita Huset kl 12 - 17 i bulgarisk folklig sång med Sonya Georgieva från Popovo, Bulgarien.
Arrangör är föreningen SONG (Skånes Övertonssångförening) i samarbetet med Folkuniversitetet.
Affisch
Ogenomtänkta kommentarer av Asch
Pensioneringen innebär många förändringar i vardagslivet, men den mest
påtagliga är att jag har "söndagsfrukost", varje dag. Ibland tycker jag
att den tar för mycket av min tid, men det är skönt att långsamt tömma
en kanna te, läsa tidningarna och lyssna på radion. Tyvärr har jag nu
ingen mer än katten, Sulan, som sysslar på mina kommentarer. Därför
tänkte jag testa om istället VB läsarna kan utsättas för ogenomtänkta
kommentarer till diverse nyheter och ämnen. Jag lovar att inte skriva
varje vecka, men då och då.
Min radiofavorit, Cecilia Uddén, levererade på tisdagsmorgonen ett av sina fantastiska reportage. Denna gång lyckades hon väva in bilder från Kairo i en berättelse om rädslan för att bli lurad. Bland annat berättade hon om hur myten om de stenrika tiggarna lever. Den hör man allt oftare även här när antalet tiggare ökar.
I tidningen står det om att san-folket är jordens äldsta folk. Hoppas att denna intressanta vetenskapliga upptäckt inte förvärrar det starka förakt som flera av mina kollegor på universiteten i södra Afrika till min förvåning ofta gett uttryck för. Apartheid gjorde tyvärr inte svarta människor immuna mot rasism.
Så vill s sänka skatten för oss pensionärer. Men inte till samma nivå som andra skattebetalare. Även s drar nytta av borgarnas taktik att först genomföra en stor försämring, skattehöjning i detta fall, för att sedan i omgångar kunna basunera ut att man gör förbättringar/skattesänkningar (fast små). Nu blir lika skattesatser för alla en dyr reform att återställa, och andra behov kan tyckas angelägnare. Vad v säger i just denna fråga har jag inte kollat, men satsningarna i budgeten på skola, klimat och hyresbostäder verkar väl valda.
Min radiofavorit, Cecilia Uddén, levererade på tisdagsmorgonen ett av sina fantastiska reportage. Denna gång lyckades hon väva in bilder från Kairo i en berättelse om rädslan för att bli lurad. Bland annat berättade hon om hur myten om de stenrika tiggarna lever. Den hör man allt oftare även här när antalet tiggare ökar.
I tidningen står det om att san-folket är jordens äldsta folk. Hoppas att denna intressanta vetenskapliga upptäckt inte förvärrar det starka förakt som flera av mina kollegor på universiteten i södra Afrika till min förvåning ofta gett uttryck för. Apartheid gjorde tyvärr inte svarta människor immuna mot rasism.
Så vill s sänka skatten för oss pensionärer. Men inte till samma nivå som andra skattebetalare. Även s drar nytta av borgarnas taktik att först genomföra en stor försämring, skattehöjning i detta fall, för att sedan i omgångar kunna basunera ut att man gör förbättringar/skattesänkningar (fast små). Nu blir lika skattesatser för alla en dyr reform att återställa, och andra behov kan tyckas angelägnare. Vad v säger i just denna fråga har jag inte kollat, men satsningarna i budgeten på skola, klimat och hyresbostäder verkar väl valda.
Nu gäller det – ska Estelle nå sitt mål? av Bertil Egerö
Den 4 oktober anlöpte Estelle Neapel. Snart inleds den sista sträckan på den långa färden från Sverige.
I skrivande stund går Estelle för fulla segel i vattnet mellan de italienska öarna Elba och Montecristo. Kursen är ställd mot det vita fältet: där palestinierna en dag får rätten att teckna sin egen framtid. Så skriver Stefan Jonsson från Estelle den 2 oktober.
Det israeliska UD har redan varnat båtens besättning att den inte kommer att tillåtas närma sig Gaza. Kontakter har tagits med regeringarna i de länder Estelles besättning kommer ifrån, med beskedet att inga fartyg kommer att tillåtas närma sig Gaza. Ska regeringarna acceptera Israels diktat, eller kommer de att agera till försvar för sina landsmän och deras rätt att färdas över internationellt vatten?
En internationell flotta av fartyg i eskader med Estelle skulle göra kampanjen till den stora framgång alla hoppas på. Ännu finns inga tecken på att några regeringar fattat sådana beslut. Därför behövs aktioner från civilsamhällets sida, i media, till riksdagen, till de politiska partierna, till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Och det brådskar.
Ship to Gaza säger i ett uttalande: ”Det skulle vara oacceptabelt om EU eller någon av Unionens medlemsländer faller undan för sådana påtryckningar mot sina egna medborgare och fartyg. Extra allvarliga är sådana hot när de riktas mot en fredlig och humanitär aktion, som har ett brett folkligt och politiskt stöd. Stödet demonstreras av det upprop för ett omedelbart upphävande av den illegala och inhumana blockaden mot Gaza, som samlat tusentals undertecknare från hela världen på några dagar.
Vi i Ship to Gaza uppmanar därför, tillsammans med våra partners i Freedom Flotilla Coalition, alla som stöder vår aktion att agera mot den israeliska regeringens hotelser i de sammanhang där de verkar: sympatisörer, lokala aktivister, stödorganisationer, fackliga organisationer, politiker i Europaparlamentet och i de nationella parlamenten.
Utnyttja de medel som står er till buds för att protestera mot den israeliska regeringens upprepade försök till utvidgning av den israeliska blockadpolitiken till europeiska hamnstäder. Ställ frågor till era respektive utrikesministrar i parlament samt till EU och Europa-parlamentet hur de tänker agera för att skydda sina medborgare och den fria sjöfarten. Genomför sympatiaktioner som kräver att S/V Estelle garanteras fri lejd.
Häv blockaden mot Gaza!
Den som vill få direkt kontakt med Estelle kan ringa till
Victoria Strand + 46 727356564, eller till
Mikael Löfgren: +46 707983643. Mediekoordinator i Sverige är Staffan Granér, tel. +46703549687.
Estelles färd kan följas direkt på hemsidan. Där kan man också lägga till sitt namn till den ständigt växande listan signaturer för ett stopp på Israels blockad: http://upprop.shiptogaza.se/
I skrivande stund går Estelle för fulla segel i vattnet mellan de italienska öarna Elba och Montecristo. Kursen är ställd mot det vita fältet: där palestinierna en dag får rätten att teckna sin egen framtid. Så skriver Stefan Jonsson från Estelle den 2 oktober.
Det israeliska UD har redan varnat båtens besättning att den inte kommer att tillåtas närma sig Gaza. Kontakter har tagits med regeringarna i de länder Estelles besättning kommer ifrån, med beskedet att inga fartyg kommer att tillåtas närma sig Gaza. Ska regeringarna acceptera Israels diktat, eller kommer de att agera till försvar för sina landsmän och deras rätt att färdas över internationellt vatten?
En internationell flotta av fartyg i eskader med Estelle skulle göra kampanjen till den stora framgång alla hoppas på. Ännu finns inga tecken på att några regeringar fattat sådana beslut. Därför behövs aktioner från civilsamhällets sida, i media, till riksdagen, till de politiska partierna, till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Och det brådskar.
Ship to Gaza säger i ett uttalande: ”Det skulle vara oacceptabelt om EU eller någon av Unionens medlemsländer faller undan för sådana påtryckningar mot sina egna medborgare och fartyg. Extra allvarliga är sådana hot när de riktas mot en fredlig och humanitär aktion, som har ett brett folkligt och politiskt stöd. Stödet demonstreras av det upprop för ett omedelbart upphävande av den illegala och inhumana blockaden mot Gaza, som samlat tusentals undertecknare från hela världen på några dagar.
Vi i Ship to Gaza uppmanar därför, tillsammans med våra partners i Freedom Flotilla Coalition, alla som stöder vår aktion att agera mot den israeliska regeringens hotelser i de sammanhang där de verkar: sympatisörer, lokala aktivister, stödorganisationer, fackliga organisationer, politiker i Europaparlamentet och i de nationella parlamenten.
Utnyttja de medel som står er till buds för att protestera mot den israeliska regeringens upprepade försök till utvidgning av den israeliska blockadpolitiken till europeiska hamnstäder. Ställ frågor till era respektive utrikesministrar i parlament samt till EU och Europa-parlamentet hur de tänker agera för att skydda sina medborgare och den fria sjöfarten. Genomför sympatiaktioner som kräver att S/V Estelle garanteras fri lejd.
Häv blockaden mot Gaza!
Den som vill få direkt kontakt med Estelle kan ringa till
Victoria Strand + 46 727356564, eller till
Mikael Löfgren: +46 707983643. Mediekoordinator i Sverige är Staffan Granér, tel. +46703549687.
Estelles färd kan följas direkt på hemsidan. Där kan man också lägga till sitt namn till den ständigt växande listan signaturer för ett stopp på Israels blockad: http://upprop.shiptogaza.se/
Orkesterveteraner ur tiden av SH
Två av Röda Kapellets tidiga dirigenter gick bort i förra veckan. Det
är livets gång, men de är djupt saknade och vi minns dem med värme. Det
kommer att skrivas och sägas mer om dem, men här är i all hast några
ord.
Bo Fagerström
I Röda Kapellets notförteckning står Bo Fagerström för 44 av de första 50 arrangemangen. Det innebär att den uppburne musikanten från Lunds starka musikmiljö kring spex och bleckhorn i mitten av sjuttiotalet satte sig att arbeta igenom arbetarrörelsens klassiska sånger. De är inte alla så muntra och den nystartade ensemblen Lunds Kommunistiska Blåsorkester var inte den mest kvalificerade. Men arren var robusta och välklingande och har sedan dess spelats av vänsterorkestrar runt om i landet. Och Bo som i början repeterade oss var tålmodig inför alla våra brister och det behövde vi.
Generös var han också som människa, alltid vänlig och hjälpsam. Och därtill en lekfull person, ständigt beredd att fixa till en ordlek. Efter några års bortovaro i Karlshamn var Bosse tillbaka i full verksamhet, bl.a. i de mindre ensembler som växte fram kring Röda Kapellet. Och det blev han som gav oss en signaturmelodi ”Mot Rött Ljus”, med musik och titel som är mycket fagerströmska.
Bosse var multiinstrumentalist och kunde fritt välja var han skulle lägga sin energi och sitt kunnande. Han valde oss, och han gjorde då ett medvetet politiskt val som nog var främmande för de kretsar han kom ur. Vi tackar honom för vad han har gjort och för gott kamratskap genom åren.
Lars Fryksén
När VPK:s förstamajkommitté 1974 bestämde sig för att ställa en egen orkester på benen var Lars Fryksén tillsammans med Gunnar Sandin nyckelpersoner. De lyckades: det blev femton personer i orkestern som kunde spela både Internationalen och Arbetets Söner. När orkestern första gången hördes under samlingen på Clemenstorget gick det liksom ett sus av förvåning och glädje över de församlade, berättade Gunnar.
Lasse var den som till en början ledde och dirigerade orkestern men han hade ingen lust att syssla med det och han lämnade över till Bo Fagerström. Själv ville han i första hand spela jazz på sin trombon. I den första blåsorkestern hade han fått med sig kompisar från den sfären. I Röda Kapellets notbuntar kan man ännu i dag finna (och härom året en förstamaj lyssna på) hans arr av ”Blues March”.
Det blev den kommunala kulturvärlden Lasse kom att ägna sig åt. Först några år i Eslöv och därefter som kultursekreterare i Karlskrona där han sedan avancerade i den kommunala hierarkin. Vi tackar honom för att han var med och startade en orkester som snart fyller fyrtio och minns honom som en god kamrat och musikant.
Bo Fagerström
I Röda Kapellets notförteckning står Bo Fagerström för 44 av de första 50 arrangemangen. Det innebär att den uppburne musikanten från Lunds starka musikmiljö kring spex och bleckhorn i mitten av sjuttiotalet satte sig att arbeta igenom arbetarrörelsens klassiska sånger. De är inte alla så muntra och den nystartade ensemblen Lunds Kommunistiska Blåsorkester var inte den mest kvalificerade. Men arren var robusta och välklingande och har sedan dess spelats av vänsterorkestrar runt om i landet. Och Bo som i början repeterade oss var tålmodig inför alla våra brister och det behövde vi.
Generös var han också som människa, alltid vänlig och hjälpsam. Och därtill en lekfull person, ständigt beredd att fixa till en ordlek. Efter några års bortovaro i Karlshamn var Bosse tillbaka i full verksamhet, bl.a. i de mindre ensembler som växte fram kring Röda Kapellet. Och det blev han som gav oss en signaturmelodi ”Mot Rött Ljus”, med musik och titel som är mycket fagerströmska.
Bosse var multiinstrumentalist och kunde fritt välja var han skulle lägga sin energi och sitt kunnande. Han valde oss, och han gjorde då ett medvetet politiskt val som nog var främmande för de kretsar han kom ur. Vi tackar honom för vad han har gjort och för gott kamratskap genom åren.
Lars Fryksén
När VPK:s förstamajkommitté 1974 bestämde sig för att ställa en egen orkester på benen var Lars Fryksén tillsammans med Gunnar Sandin nyckelpersoner. De lyckades: det blev femton personer i orkestern som kunde spela både Internationalen och Arbetets Söner. När orkestern första gången hördes under samlingen på Clemenstorget gick det liksom ett sus av förvåning och glädje över de församlade, berättade Gunnar.
Lasse var den som till en början ledde och dirigerade orkestern men han hade ingen lust att syssla med det och han lämnade över till Bo Fagerström. Själv ville han i första hand spela jazz på sin trombon. I den första blåsorkestern hade han fått med sig kompisar från den sfären. I Röda Kapellets notbuntar kan man ännu i dag finna (och härom året en förstamaj lyssna på) hans arr av ”Blues March”.
Det blev den kommunala kulturvärlden Lasse kom att ägna sig åt. Först några år i Eslöv och därefter som kultursekreterare i Karlskrona där han sedan avancerade i den kommunala hierarkin. Vi tackar honom för att han var med och startade en orkester som snart fyller fyrtio och minns honom som en god kamrat och musikant.
Politiker med intresse för miljö och stadsplanering inbjuds till besiktning av Sankt Lars-området 21 oktober
Sankt Lars är ett vidsträckt naturområde, integrerat med det omgivande landskapet.
Den centrala delen utgörs av den kulturhistoriskt intressanta Östra Borggården, avgränsad av mer än hundraåriga vackra byggnader. I flera av dem har nya friskolor etablerats.
I väster pågår en omfattande byggnadsverksamhet. Första etappen av Riksbyggens utbyggnad av Källby är färdig. Hospis för Palliativ vård och Korttidsboendet likaså. PEAB står i startgroparna för tre stora hus med bostadsrätter som ersätter de gamla paviljongerna som rivits. För att tillgodose den ökande trafiken har nya bilvägar tillkommit och gamla renoverats.
Den gamla Asylen söder om Höje å har omvandlats till en företagspark med ett stort antal verksamheter. HSB har fått rätt att bygga på ett vidsträckt område av tidigare odlingslotter intill de gamla tjänstebostäderna.
Lunds kommun hade chansen att köpa Sankt Lars från Region Skåne i slutet av 1990-talet, men i stället köptes det av ett privat fastighetsbolag. Det har sedan sålts vidare ett antal gånger, sannolikt med betydande vinst. Nuvarande ägare är fastighetsbolaget Hemsö. När alla planerade bostäder är färdiga kommer det finnas långt över tusen Hemsöbor. Det blir en avgörande förändring av hela Sankt Lars-miljön
Genom hela området flyter Höje å, som delvis omges av ett fantastiskt naturområde. Tack vare strandrätten har kommunen ansvaret för Höjeå-området. Längs åkrarna norr om ån har en populär beträda anlagts. Promenadvägar tillgängliga för funktionshindrade finns på båda sidor om ån. Kommunen har också stort delansvar för vården av parken i Östra borggården.
Man kan säga att Sankt Lars är indelat så att kommunen har ansvaret för den förvaltning som kostar medan Hems härskar över allt som ger profit.
Kommunpolitiker från alla partier med intresse för stadsplanering och miljö är välkomna till en två timmars vandring i Sankt Lars med omnejd söndagen den 21 oktober. Samling kl 14 vid Källbybadets entré. Notera snarast i kalendrarna! Det är alltid bäst att se med egna ögon.
I nästa nummer av VB kommer en inventering av möjligheter och risker under den snabba omvandlingen.
Klostergårdens byalag
Gunnar Stensson
Den centrala delen utgörs av den kulturhistoriskt intressanta Östra Borggården, avgränsad av mer än hundraåriga vackra byggnader. I flera av dem har nya friskolor etablerats.
I väster pågår en omfattande byggnadsverksamhet. Första etappen av Riksbyggens utbyggnad av Källby är färdig. Hospis för Palliativ vård och Korttidsboendet likaså. PEAB står i startgroparna för tre stora hus med bostadsrätter som ersätter de gamla paviljongerna som rivits. För att tillgodose den ökande trafiken har nya bilvägar tillkommit och gamla renoverats.
Den gamla Asylen söder om Höje å har omvandlats till en företagspark med ett stort antal verksamheter. HSB har fått rätt att bygga på ett vidsträckt område av tidigare odlingslotter intill de gamla tjänstebostäderna.
Lunds kommun hade chansen att köpa Sankt Lars från Region Skåne i slutet av 1990-talet, men i stället köptes det av ett privat fastighetsbolag. Det har sedan sålts vidare ett antal gånger, sannolikt med betydande vinst. Nuvarande ägare är fastighetsbolaget Hemsö. När alla planerade bostäder är färdiga kommer det finnas långt över tusen Hemsöbor. Det blir en avgörande förändring av hela Sankt Lars-miljön
Genom hela området flyter Höje å, som delvis omges av ett fantastiskt naturområde. Tack vare strandrätten har kommunen ansvaret för Höjeå-området. Längs åkrarna norr om ån har en populär beträda anlagts. Promenadvägar tillgängliga för funktionshindrade finns på båda sidor om ån. Kommunen har också stort delansvar för vården av parken i Östra borggården.
Man kan säga att Sankt Lars är indelat så att kommunen har ansvaret för den förvaltning som kostar medan Hems härskar över allt som ger profit.
Kommunpolitiker från alla partier med intresse för stadsplanering och miljö är välkomna till en två timmars vandring i Sankt Lars med omnejd söndagen den 21 oktober. Samling kl 14 vid Källbybadets entré. Notera snarast i kalendrarna! Det är alltid bäst att se med egna ögon.
I nästa nummer av VB kommer en inventering av möjligheter och risker under den snabba omvandlingen.
Klostergårdens byalag
Gunnar Stensson
Yttrandefrihetens hjältar av Gunnar Stensson
Den svenska debatten om yttrandefrihet är intensiv. Mest handlar den om
barns rätt att titta på rasistiska bilder av afrikaner och
islamofobers rätt att publicera nidbilder av Mohammed.
Yttrandefriheten försvaras intensivt, framför allt av rasister. Att försvara yttrandefriheten är politiskt korrekt. Alla vill framstå som politiskt korrekta. I synnerhet de inkorrekta. Men yttrandefriheten har viktigare dimensioner.
De svenska journalisterna som fängslades i Etiopien kom oss att upptäcka det. Efter fjorton månader som rättslösa offer för den etiopiska diktaturens godtycke blev de frigivna tack vare svenska påtryckningar. Men deras kamrater, fängslade etiopiska journalister, är kvar i fängelset, kanske för resten av sina liv.
I Eritrea hålls Dawit Isaak isolerad sedan mer än elva år för att han krävde demokrati. Det upprör oss. Men han är inte ensam om sitt öde. G15-gruppen, Eritreas demokratiska ledare, fängslades vid samma tillfälle. Senare har tusentals demokrater fängslats eller flytt. Detta upprör oss mindre. Isayas Teklebrhan, demokratiförespråkare som flytt till Israel efter sju år i eritreanskt fängelse, avslöjar att Israels premiärminister Netanyahu samarbetar med diktaturen. Vad bryr sig Netanyahu om yttrandefrihet, Dawit Isaak och de politiska fångarna i Eritrea? Han är mer intresserad av en militär allierad i ett strategiskt område.
Den amerikanske soldaten Bradley Manning sitter sedan maj 2010 isolerad i amerikanskt fängelse under hårda förhållanden för att han offentliggjort hur amerikanska soldater skrattande sköt prick på civila i Bagdad. Han ställs inför rätta i februari 2013. Engagemanget i svenska media har svalnat, men vi får hoppas att det återkommer i samband med rättegången. När Daniel Ellsberg avslöjade Pentagonrapporten klarade han sig undan straff. Folkets och massmedias engagemang var större då.
Bradley Manning nominerades till Nobels fredspris 2010 och 2011.
Israeliska agenter kidnappade 1986 den judiske pacifisten Mordechai Vanunu i Rom, höll honom i isoleringscell under elva år och inskränker fortfarande efter 26 år hans yttranderätt för att han avslöjade att Israel i strid med ickespridningsavtalet i hemlighet tillverkar kärnvapen i Dimona. Kritik av Israels kidnappning och brott mot yttrandefriheten betecknas av många som antisemitism och är alltså inte politiskt korrekt i alla kretsar.
Under veckan har Israels premiärminister Netanyahu nyttjat sin yttrandefrihet i FN:s Generalförsamling. Han agiterar för ett militärt angrepp på Iran för att landet eventuellt är nära att tillverka ett kärnvapen. Eftersom Israel begått samma brott vet Netanyahu att det är fullt möjligt. Man behöver bara sätta igång och mixtra med uran ute i öknen några år. Han visade upp en grov islamofobisk teckning av en bomb.
Günter Grass, som i våras utsattes för en kritikstorm för dikten ”Vad som måste sägas”, gav i lördags ut en diktsamling med titeln ”Dagsländor” (Eintagsfliegen). En av dikterna, ”Våra dagars hjälte” är en hyllning till Mordechai Vanunu. som avslöjade Israels tillverkning av kärnvapen. Den är också en lidelsefull uppmaning att i Vanunus efterföljd använda yttrandefriheten till att avslöja förberedelser till krig och förintelse i Texas som i Kiel, Kina, Iran och Ryssland.
VB publicerar i detta nummer två viktiga, men helt olika, texter till försvar för yttrandefriheten och demokratin: dels en översättning av Günter Grass dikt Våra dagars hjälte och dels en Resolution mot Israels samarbete med diktaturregimen i Eritrea.
De handlar båda om hjältar som med yttrandefriheten som vapen kämpar för mänskligheten mot maktens onda anslag i hela världen.
Yttrandefriheten försvaras intensivt, framför allt av rasister. Att försvara yttrandefriheten är politiskt korrekt. Alla vill framstå som politiskt korrekta. I synnerhet de inkorrekta. Men yttrandefriheten har viktigare dimensioner.
De svenska journalisterna som fängslades i Etiopien kom oss att upptäcka det. Efter fjorton månader som rättslösa offer för den etiopiska diktaturens godtycke blev de frigivna tack vare svenska påtryckningar. Men deras kamrater, fängslade etiopiska journalister, är kvar i fängelset, kanske för resten av sina liv.
I Eritrea hålls Dawit Isaak isolerad sedan mer än elva år för att han krävde demokrati. Det upprör oss. Men han är inte ensam om sitt öde. G15-gruppen, Eritreas demokratiska ledare, fängslades vid samma tillfälle. Senare har tusentals demokrater fängslats eller flytt. Detta upprör oss mindre. Isayas Teklebrhan, demokratiförespråkare som flytt till Israel efter sju år i eritreanskt fängelse, avslöjar att Israels premiärminister Netanyahu samarbetar med diktaturen. Vad bryr sig Netanyahu om yttrandefrihet, Dawit Isaak och de politiska fångarna i Eritrea? Han är mer intresserad av en militär allierad i ett strategiskt område.
Den amerikanske soldaten Bradley Manning sitter sedan maj 2010 isolerad i amerikanskt fängelse under hårda förhållanden för att han offentliggjort hur amerikanska soldater skrattande sköt prick på civila i Bagdad. Han ställs inför rätta i februari 2013. Engagemanget i svenska media har svalnat, men vi får hoppas att det återkommer i samband med rättegången. När Daniel Ellsberg avslöjade Pentagonrapporten klarade han sig undan straff. Folkets och massmedias engagemang var större då.
Bradley Manning nominerades till Nobels fredspris 2010 och 2011.
Israeliska agenter kidnappade 1986 den judiske pacifisten Mordechai Vanunu i Rom, höll honom i isoleringscell under elva år och inskränker fortfarande efter 26 år hans yttranderätt för att han avslöjade att Israel i strid med ickespridningsavtalet i hemlighet tillverkar kärnvapen i Dimona. Kritik av Israels kidnappning och brott mot yttrandefriheten betecknas av många som antisemitism och är alltså inte politiskt korrekt i alla kretsar.
Under veckan har Israels premiärminister Netanyahu nyttjat sin yttrandefrihet i FN:s Generalförsamling. Han agiterar för ett militärt angrepp på Iran för att landet eventuellt är nära att tillverka ett kärnvapen. Eftersom Israel begått samma brott vet Netanyahu att det är fullt möjligt. Man behöver bara sätta igång och mixtra med uran ute i öknen några år. Han visade upp en grov islamofobisk teckning av en bomb.
Günter Grass, som i våras utsattes för en kritikstorm för dikten ”Vad som måste sägas”, gav i lördags ut en diktsamling med titeln ”Dagsländor” (Eintagsfliegen). En av dikterna, ”Våra dagars hjälte” är en hyllning till Mordechai Vanunu. som avslöjade Israels tillverkning av kärnvapen. Den är också en lidelsefull uppmaning att i Vanunus efterföljd använda yttrandefriheten till att avslöja förberedelser till krig och förintelse i Texas som i Kiel, Kina, Iran och Ryssland.
VB publicerar i detta nummer två viktiga, men helt olika, texter till försvar för yttrandefriheten och demokratin: dels en översättning av Günter Grass dikt Våra dagars hjälte och dels en Resolution mot Israels samarbete med diktaturregimen i Eritrea.
De handlar båda om hjältar som med yttrandefriheten som vapen kämpar för mänskligheten mot maktens onda anslag i hela världen.
Våra dagars hjälte av Günter Grass
Statshemlighetens lögn avslöjade
rabbinens son, som i Bersheba fromt
åtlydde Thorans bud, men sen blev kristen plötsligt.
Han avbröt sina studier och tjänade sitt levebröd
i Negev, där i öknens tystnad staten vetenskapligt
utvecklade kärnteknik och hoppades att kunna dölja det
för världen, vilket lyckades, tills Mordechai Vanunu talade
och bröt hemligheten. Så hette han som hoppades att tjäna
sitt land genom att uppenbara sanningen.
Det som sen hände och tycks fortsätta att hända
liknar en dussindeckare som inte kunnat visas
på bio förrän den anpassats till tusen filmers
inkörda spår och gamla skillingtryckshistorier.
Han lockades till Rom av en kvinna, som ej ens ryggade
för mord, och fördes bort i båt, men dessförinnan
i Sunday Times man kunde läsa vad som förbereddes
i ökenstaden Dimona: kärnvapendöden.
Hur det sen gick berättas redan i första Mosebok,
hur i brunnen Josef slängdes av sina bröder mitt i öknen.
Vanunu ställdes inför domarskranket och blev sen spiondömd
till arton år i isoleringscell. När elva tjänats av han överfördes
till fängelset i Askelon, till slut benådad,
men till en strängt begränsad frihet under uppsikt.
Dock slutade han ej att tala, trots förbudet, så domarna
fängslade honom gång på gång tills slutligen han sattes
i husarrest i Sankt Georgs basilika i Jerusalem,
den för tre religioner heliga staden.
Visst har han hedrats i Oslo, Glasgow och i många andra städer
och själv berättat legenden om sitt liv på internet
men hemma blev hans röst som ropade i öknen tystad
när han varnade för det, som för oss alla utgör ett dödligt hot.
Därför, försök att likna honom, bli myndig, tala ut
när andra tiger om den död som förberedes i Texas,
Kiel och Kina och Iran och Rysslands för oss dolda vidder!
Sådana hjältar är nödvändiga i denna värld
där många hotar freden och planerar förintelsen.
Till honom, Vanunu Mordechai, går min hälsning. Till dem
som dömde honom går min bön: upprätta honom, erkänn
att han sitt land i alla dessa år har varit trogen!
Ur diktsamlingen Dagsländor (Eintagsfliegen), 29/9 2012. Övers G. Stensson
rabbinens son, som i Bersheba fromt
åtlydde Thorans bud, men sen blev kristen plötsligt.
Han avbröt sina studier och tjänade sitt levebröd
i Negev, där i öknens tystnad staten vetenskapligt
utvecklade kärnteknik och hoppades att kunna dölja det
för världen, vilket lyckades, tills Mordechai Vanunu talade
och bröt hemligheten. Så hette han som hoppades att tjäna
sitt land genom att uppenbara sanningen.
Det som sen hände och tycks fortsätta att hända
liknar en dussindeckare som inte kunnat visas
på bio förrän den anpassats till tusen filmers
inkörda spår och gamla skillingtryckshistorier.
Han lockades till Rom av en kvinna, som ej ens ryggade
för mord, och fördes bort i båt, men dessförinnan
i Sunday Times man kunde läsa vad som förbereddes
i ökenstaden Dimona: kärnvapendöden.
Hur det sen gick berättas redan i första Mosebok,
hur i brunnen Josef slängdes av sina bröder mitt i öknen.
Vanunu ställdes inför domarskranket och blev sen spiondömd
till arton år i isoleringscell. När elva tjänats av han överfördes
till fängelset i Askelon, till slut benådad,
men till en strängt begränsad frihet under uppsikt.
Dock slutade han ej att tala, trots förbudet, så domarna
fängslade honom gång på gång tills slutligen han sattes
i husarrest i Sankt Georgs basilika i Jerusalem,
den för tre religioner heliga staden.
Visst har han hedrats i Oslo, Glasgow och i många andra städer
och själv berättat legenden om sitt liv på internet
men hemma blev hans röst som ropade i öknen tystad
när han varnade för det, som för oss alla utgör ett dödligt hot.
Därför, försök att likna honom, bli myndig, tala ut
när andra tiger om den död som förberedes i Texas,
Kiel och Kina och Iran och Rysslands för oss dolda vidder!
Sådana hjältar är nödvändiga i denna värld
där många hotar freden och planerar förintelsen.
Till honom, Vanunu Mordechai, går min hälsning. Till dem
som dömde honom går min bön: upprätta honom, erkänn
att han sitt land i alla dessa år har varit trogen!
Ur diktsamlingen Dagsländor (Eintagsfliegen), 29/9 2012. Övers G. Stensson
Resolution mot Israels samarbete med diktaturregimen i Eritrea
Isayas Teklebrhan, Dawit Isaak och
befrielsekampens demokrater i den så kallade G15-gruppen har fängslats,
torterats och i flera fall avrättats. Hela det eritreanska folket
hålls i ett järngrepp med tvångsarbete och massarresteringar. Under de
senaste elva åren har tusentals eritreaner lämnat landet. Läs hela
resolutionstexten!
”Vi, de asylsökande eritreanerna i Israel uppmanar den israeliska regeringen att avbryta alla relationer med Eritreas regering.
Vi uppmanar Israels regering att bryta alla diplomatiska och ekonomiska band med Eritrea, inklusive Israels militära närvaro på Dahlak och Fatma-öarna (mellan Eritrea och Jemen). Underrättelsesamarbetet mellan Israel och Eritrea måste avbrytas och allt ekonomiskt stöd till diktaturregimen måste stoppas.
De omfattande och allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som den eritreanska regimen utför och dess stöd till terrororganisationer som Al Qaedas bundsförvant Al Shabab har föranlett FN, USA, EU, Kanada och Australien att införa sanktioner mot Eritrea. Israel är ett mäktigt land på den internationella arenan och vi tror att Israel borde förena sig med resten av världen i kraven på återupprättandet av demokrati och mänskliga rättigheter i Eritrea.
Eritreanerna som söker asyl i Israel vill återvända hem. Nu är Israel en del av orsaken till att vi inte kan göra det. Stoppa relationerna med Eritrea!
Vi ser möjligheten till ett annat Eritrea, ett Eritrea som är fredligt och demokratiskt. Ett sådant Eritrea skulle vara en vän till hela världen, inklusive Israel. Att ha långsiktiga relationer med ett demokratiskt Eritrea är mer i Israels intresse än att stödja en diktatur vars stabilitet i regionen kan ifrågasättas.
”Vi, de asylsökande eritreanerna i Israel uppmanar den israeliska regeringen att avbryta alla relationer med Eritreas regering.
Vi uppmanar Israels regering att bryta alla diplomatiska och ekonomiska band med Eritrea, inklusive Israels militära närvaro på Dahlak och Fatma-öarna (mellan Eritrea och Jemen). Underrättelsesamarbetet mellan Israel och Eritrea måste avbrytas och allt ekonomiskt stöd till diktaturregimen måste stoppas.
De omfattande och allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som den eritreanska regimen utför och dess stöd till terrororganisationer som Al Qaedas bundsförvant Al Shabab har föranlett FN, USA, EU, Kanada och Australien att införa sanktioner mot Eritrea. Israel är ett mäktigt land på den internationella arenan och vi tror att Israel borde förena sig med resten av världen i kraven på återupprättandet av demokrati och mänskliga rättigheter i Eritrea.
Eritreanerna som söker asyl i Israel vill återvända hem. Nu är Israel en del av orsaken till att vi inte kan göra det. Stoppa relationerna med Eritrea!
Vi ser möjligheten till ett annat Eritrea, ett Eritrea som är fredligt och demokratiskt. Ett sådant Eritrea skulle vara en vän till hela världen, inklusive Israel. Att ha långsiktiga relationer med ett demokratiskt Eritrea är mer i Israels intresse än att stödja en diktatur vars stabilitet i regionen kan ifrågasättas.
Denna vecka infaller den elfte årsdagen efter gripandet av
G15-gruppen, en grupp av ministrar och andra prominenta personer som
krävde demokratiska val i Eritrea. De har aldrig ställts inför rätta
eller fått veta vad de anklagas för. Flera av dem antas vara döda efter
år av tortyr i underjordiska kamrar. Med tanke på de tusentals
politiska fångarna i Eritrea vill vi använda detta tillfälle att
berätta för er om det fängelse som Eritrea har förvandlats till.
Eritreas totalitära regim använder obegränsad värnplikt i armén för att utöva kontroll över folket. Manliga och kvinnliga soldater mellan 18 och 55 tvingas till tvångsarbete; deras tjänstgöring i armén inkluderar att odla officerarnas åkrar och uppföra byggnader, inte för staten utan för att berika dem som står regeringen nära. Eritreaner som opponerar mot slaveriet i armén svartlistas, torteras, fängslas i underjordiska hålor. Många mördas. Personer som flyr från tvångstjänstgöringen arresteras, torteras och kan bli dödade.
Den eritreanska regeringen ser trossamfund som ett hot mot sin makt och regeringen inskränker den religiösa friheten. Regeringen har förbjudit alla trossamfund utom fyra, och anhängare till de förbjudna samfunden försvinner systematiskt och fängslas. Ledare för de tillåtna samfunden fängslas och torteras också de, när församlingarna blir för stora och på det sättet ett hot mot regeringen.
På samma sätt förbjuder Eritrea alla oberoende media; var och en som anses offentliggör alternativ information torteras och fängslas. Eritreas regering förbjuder alla möten; den som vill samla fler än tre personer måste ha tillstånd.”
29 september 2012.
Asylsökande eritreaner i Israel
Eritreas totalitära regim använder obegränsad värnplikt i armén för att utöva kontroll över folket. Manliga och kvinnliga soldater mellan 18 och 55 tvingas till tvångsarbete; deras tjänstgöring i armén inkluderar att odla officerarnas åkrar och uppföra byggnader, inte för staten utan för att berika dem som står regeringen nära. Eritreaner som opponerar mot slaveriet i armén svartlistas, torteras, fängslas i underjordiska hålor. Många mördas. Personer som flyr från tvångstjänstgöringen arresteras, torteras och kan bli dödade.
Den eritreanska regeringen ser trossamfund som ett hot mot sin makt och regeringen inskränker den religiösa friheten. Regeringen har förbjudit alla trossamfund utom fyra, och anhängare till de förbjudna samfunden försvinner systematiskt och fängslas. Ledare för de tillåtna samfunden fängslas och torteras också de, när församlingarna blir för stora och på det sättet ett hot mot regeringen.
På samma sätt förbjuder Eritrea alla oberoende media; var och en som anses offentliggör alternativ information torteras och fängslas. Eritreas regering förbjuder alla möten; den som vill samla fler än tre personer måste ha tillstånd.”
29 september 2012.
Asylsökande eritreaner i Israel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)