Veckans kulturtips

Victoriateatern presenterar stolt GABBA GABBA HEY!
den 14 och 15 december kl 19.30

En Ny-Kabaré som tar vid där vi lämnade på Malmöfestivalen i Kulturmanegen.
Vi vill på vaudeville-manér blanda rock´n´roll med cirkus med poesi med humor med samtal och jonglörer.. eller något annat vi gillar. Vi vill visa något vi själva inte sett men ändå vet att vi kommer att vilja se mer av när vi en gång gjort det.
Biljetter & info: Kulturcentralen tel 040-10 30 20 samt www.kulturcentralen.nu

År 2023 går Armaturfabriken i himlen in av Gunnar Sandin

Ni såg centerns utspel, genom veteranen Börje Hansson? Om att järnvägens utveckling är så viktig, mot bakgrund av klimatkrisen och annat, att Lund bör öppna sej för fler spår på stambanan och offra Armaturfabriken. Lite pinsamt att det inte var något av partierna till vänster som var först ute med den insikten, men miljöpartiet gav i alla fall ett halvt godkännande.

Armaturfabriken 1894. Okänd tecknare.

Skånetrafiken har sagt att vi måste vara beredda på en sexdubbling av det skånska järnvägsresandet på 25–30 år, och då är fyra spår hela vägen ett måste. Femton år brukar en sån process ta, och den kan sägas ha startat nu.
Första etappen är Arlöv–Flackarp. Burlövs kommun håller fast vid sitt krav på tunnel, men då drar Banverket tillbaka sitt kompromissförslag om nergrävning. Det blir ytspår (efter vederbörlig lagändring som både m och mp vill ha) och därmed en halv miljard över som kan användas till angelägna satsningar på annat håll.
Man kan bli djupt misströstande om möjligheterna att vända utvecklingen i tid och därmed hindra klimatkatastrofen. Men Lundacenterns omsvängning visar att det finns organisationer och människor (till och med Lars Bergwall!) som tar intryck. Ett litet hoppfullt tecken, trots allt.

Det kunde varit värre av Lars-Anders Jönsson

Även om många nyheter fokuserar på olyckor och krig finns det även nyheter som visar på att möjligheter finns till en bättre värld.
En analys i USA säger att Iran nu ej arbetar på ett eget kärnvapenprogram. Oavsett om detta aldrig varit målet eller i det fall det är ett resultat av FN:s och andras påtryckningar känns det bra. Kärnvapen finns redan i tillräckligt många stater.
I Irak har antalet bombattentat minskat. En orsak kan vara ökad amerikansk närvaro. En annan att terrororganisationerna fått svårare att rekrytera folk.
I Venezuela har folket sagt nej till förslaget att centralisera och permanenta makten till president Chavez. Folket har trots ekonomiska lockbeten från presidenten sett faran i den nya konstitutionen.
Märkligt nog finner man dock fortfarande både inom vänsterpartiets skåneledning och bland demokratisk vänster en förtjusning över en LEDARE som Chavez. I vänsterpartiets medlemstidning görs kommentaren ”så handlar en verklig demokrat” medan en medlem i DV konstaterar att förtroendet för Chavez stärktes när Chavez värdigt erkände nederlaget.
Socialismen kan bara säkras om makten läggs ut till folket. Skulle våra vänner i VP och DV vilja leva i ett politiskt system av Chavez modell? Jag tror det inte.

Interpellation ställd till Byggnadsnämndens ordförande av Ulf Nymark

Miljökonsekvenser av planerat megaköpcentrum vid Mobilia
”Program till detaljplan för del av kvarteret Välten m fl”, dvs plan för utbyggnad av det bilberoende köpcentrat vid Mobilia, Gunnesbo är nu ute på samråd. Förslaget innebär att nuvarande butiksyta på ca 8 500 kvm ska utökas med 27 000 kvm, dvs den tillkommande butiks- och verksamhetsytan är alltså ca tre gånger större än den nuvarande. Den totala ytan blir därmed i storleksordningen fem fotbollsplaner.
Förverkligas planprogrammet kommer detta att få framför allt två konsekvenser för Lund. Dels kommer, vilket framgår av den handelsutredning som åtföljer planen, livsmedelshandeln i stadsdelscentra att drabbas (så t.ex. kommer en livsmedelsbutik på Klostergården och en på Öster att slås ut), samtidigt som dagligvaruhandeln i stadskärnan kommer att minska med upp till 30 procent.
Dels kommer, vilket framgår av den trafikutredning som åtföljer planen, motortrafiken vid Gunnesbo och i Lund i övrigt att öka kraftigt. Vid och intill Mobilia beräknas biltrafiken till år 2012 per maxtimme öka till det tredubbla jämfört med dagens trafikvolymer. (Genomsnittlig trafikökning till 2012 beräknas bli nästan 40% och på sikt ännu större).
Beklagligtvis saknas i programförslaget beräkningar av omfattningen av den klimat- och miljöpåverkan som den ökade biltrafiken kommer att orsaka.
Därför vill jag fråga byggnadsnämndens ordförande:
Är du beredd att i det eventuella fortsatta planarbetet verka för att omfattningen av den negativa klimat- och miljöpåverkan som etableringen innebär redovisas? Är du beredd att koppla denna redovisning till klimat- och miljömålen i LundaEko och LundaMaTs II?
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Läst i tidningarna av Lucifer

Så här, lagom till jul, har man kunnat läsa en sorts moderna julsagor på helsidor i de stora dagstidningarna. Den som betalar är organisationen Svenskt Näringsliv, som förr hette SAF, Svenska arbetsgivarföreningen. Det hela går ut på att man ska köpa och konsumera mera, annars hålls inte hjulen igång och då får vi alla lida. Jag har hört människor som annars inte bryr sig om sånt undra om grabbarna på svenskt Näringsliv är riktigt friska.
Javisst kan man undra. Men det är lätt att tänka sig bakgrunden. I början av 70-talet var vi en del som ställde frågor om konsumtionssamhället och kritiserade den heliga Tillväxten, för att inte tala om Vinsten, och det skakade SAF. Men så kom där en skicklig direktör, Sture Eskilsson, och organiserade en motkampanj, ja en offensiv från SAF vars efterräkningar vi fortfarande lever med. Det var samma kampanjmaskineri som tippade majoriteten i folkomröstningen 1994 till inträde i EU.
Vad som under hösten blivit uppenbart är att klimatfrågan aktualiserat en hel del av den gamla vänsterkritiken mot kapitalismen. Här gäller det att stämma i bäcken, har Svenskt Näringsliv sagt, och eftersom pengar aldrig är nåt problem på den sidan var det bara att sätta igång en reklambyrå. Resultatet blev verkligen riktigt dåligt, men sånt händer i reklambranschen – man kan inte lyckas var gång. Där det verkligen brister är i det politiska omdömet hos Svenskt Näringsliv som låtit skiten gå ut. Man har skjutit sig själv i foten, kampanjen verkar i motsatt riktning än den avsedda och då ska väl vi bara vara glada?

Shoot-up på Mårtenstorget
Den här historien börjar i Dalby där det finns en 40 år gammal kiosk som kallas Forsans. Den ligger till höger när man kommit upp för backen mot Dalby, alldeles efter prästgården och nära ett gammalt korsvirkeshus.

Bilden lånad från Sydsvenskan.se där du kan läsa mer om detta drama.

Kommunen har sagt upp innehavaren av div. principiella och byråkratiska skäl och ålagt honom vite. Folkstormen rasar naturligtvis i Dalby, en plats i världen där det inte finns så många andra saker att göra än att gå till kiosken och köpa Kvällsposten och lite blandat smågodis, samt avrunda detta med en stor grillad med mos och extra allting. Forsans kiosk är en riktig samlingspunkt med andra ord.
Nåväl, nu vållar denna kiosk ”smärta och rodnad i huden” inom härvarande borgerliga allians. Det var Skånskan (allt piggare i sin lundabevakning!) som kunde berätta om ett gräl på Mårtenstorget mellan folkpartisterna Jörgen Jörgensen och Carolina Nordbeck på ett torgmöte. Grälet blev till handgripligheter där Jörgensson enligt egen utsago ”försökte dämpa henne med att lägga armen på hennes axel.” Hur det blev så här, jo:
Den utlösande faktorn till bråket, som slutade med ett knytnävsslag, var centerns toppolitiker Lars Bergwall, Han dök upp och undrade varför Jörgen Jörgensen satt i Dalbygruppen och inte agerade för Forsans kiosk. Det tyckte Carolina Nordbeck också, vilket gav bränsle till Jörgen Jörgensens irritation. Sedan spårade allt ur.
Vi skulle kunna gå på djupet här i ett halvt dussin avseenden, t.ex. om torgmötenas praktik och psykologi om vilket vi har en rik erfarenhet (torgmötet skulle egentligen handlat om äldreomsorgen!) och om Lars Bergwalls dåliga inflytande, som inte heller är oss obekant. Grälet var inte oväntat: ”Det är inte obekant att de tidigare haft starkt delade meningar i olika frågor, som lett till tuffa diskussioner”, skriver SkD om kontrahenterna.
Hur har då denna nyhet nått SkD? Var tidningens reporter påpassligt på plats? Det är möjligt, men ändå inte så troligt. Vi vet ju att det är strängeligen förbjudet att efterforska en tidnings källa. Men vi har våra misstankar!

Kursändring på gång
Det är alltid intressant med kursändringar i politiken, men ibland kan man ju också bli lite sorgsen. Jag tänker på gamle aktivisten Gunnar Stensson, hårt arbetande och pålitlig antiimperialist antingen det gällt Vietnam eller Eritrea. Men i en betraktelse i förra VB skriver han om” den EU-fientliga, isolationistiskt nationalistiska linje som v lanserade i försvarsberedningen häromdagen.”
Det var alltså så att v inte ställde up på samma linje som de sex andra partierna som inte såg några problem i det allt intimare samarbetet med Nato. Inte heller ställer v upp på de nykoloniala expeditionskårer som ska skickas över hela världen för att värna europiska intressen. Den nya Nordic Battle Group har tre Nato-länder som medlemmar och massor av svenskar som legosoldater. Det ska vägledas av brittiska representanter och transporteras på plats av USA: s strategiska transportflygplan. Utskickandet kräver inget FN-mandat, vilket ju i och för sig inte skulle varit en garanti, men att det skulle varit snyggare med FN-mandat anser man sig alltså inte behöva bry sig om. Om man inte gillar detta är man kanske EU-fientlig, isolationistisk och nationalistisk, för all del. Men berör det verkligen inte Gunnar Stensson? Jag har full förståelse för att man inte älskar vänsterpartiet eller dess ledare, men måste man angripa det på ett sätt som liknar Per T Ohlssons anklagelser om att vi skulle vara brunröda?

Internationell solidaritet i en ny tid av Gunnar Stensson

Ulrich Beck och Edgar Grande påpekar i sin debattbok Det kosmopolitiska Europa (Daidalos 2006) det problematiska i att nästan all samhällsdebatt och forskning utgår från ett nationellt perspektiv. Det leder till att många samhällsförändringar antingen helt faller utanför blickfältet eller behandlas ur ett föråldrat perspektiv. Detta gäller exempelvis forskningen om miljö, globalisering, kapitalets internationalisering, etniska och religiösa konflikter, EU och andra övernationella organisationer. De föreslår att den nationella blicken ersätts avett bredare perspektiv. Detta perspektiv betecknar de som kosmopolitiskt.

Den nationella blicken
Hur förhåller det sig då med den internationella solidariteten och antiimperialismen under den senare hälften av 1900-talet (inte minst här i Lund där aktiviteten under många år var intensiv)? Utgick solidaritetsarbetet från ett nationalstatligt perspektiv? Låt oss se.
Efter det andra världskriget kämpade de nationella befrielserörelserna i tredje världen mot kolonialt förtryck med målet att skapa egna nationalstater. Motståndsrörelserna i Latinamerikas militärdiktaturer och Europas fasciststater som Spanien, Portugal och Grekland strävade efter att störta diktaturen och upprätta demokratiska stater.
Solidaritetsrörelserna var nästan alltid vänsterinriktade och ofta knutna till moskvatrogna kommunistpartier. De bekämpade under 1950-talet främst europeisk kolonialism, men från och med Vietnamkriget blev USA-imperialismen huvudfienden. Framgångarna under 1960- och 70-talen var betydande.
USA:s ekonomiska och strategiska intressen ledde ofta till samarbete med antidemokratiska regimer och krafter i det kalla kriget mot kommunismen. FNL-rörelsen hävdade att USA-imperialismen kunde störtas om man slog mot dess svagaste länk: USA-armén i Vietnam.
Sovjetunionen undgick under lång tid kritik. Socialism och kommunism betraktades som progressiva ideologier. Under terrorbalansens år ifrågasatte ingen vare sig inom vänstern eller högern järnridån mellan öst och väst. Ingen lyfte ett finger i samband med Pragkuppen 1948, arbetarupproret i Berlin 1953, Ungernrevolten 1956 eller Pragvåren 1968.

Kulmen i kampen
Men krossandet av Dubcekregimen i Prag ledde till en vändning. I Sverige protesterade C H Hermansson till många partikamraters förtrytelse. Tron på Moskva var bruten, även om den dröjde sig kvar hos många som föråldrade övertygelser alltid gör.
Kinas framträdande som stormakt och spridningen av den maoistiska ideologin splittrade den antiimperialistiska rörelsen och öppnade för nya perspektiv. Kritiken mot Sovjetunionen växte efter inmarschen i Afghanistan 1979 och krossandet av fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. Motståndsrörelser som Charta 77 i Tjeckoslovakien fick internationellt stöd. En eurokommunistisk rörelse växte fram inom flera kommunistpartier.
Traditionalisternas tal om den faktiskt existerande socialismen tedde sig alltmer ihåligt.
Sovjetunionens och Warszawapakts- systemets plötsliga kollaps revolutionerade maktbalansen. Att omvälvningen skedde nästan utan blodsutgjutelse var en seger för socialistisk moral. I ett slag återfick öststaterna sitt nationella oberoende. Det var kulmen i den antiimperialistiska kampen för varje folks rätt till sin egen nationalstat. Nu ställdes solidaritetsrörelsen inför problem som krävde nya kosmopolitiska lösningar.

Den kosmopolitiska blicken
Tron på nationalstaten som modell för demokrati och sociala och ekonomiska framsteg ifrågasattes. Misstron ökade efter Jugoslaviens sammanbrott som fick ett helt annat förlopp än de östeuropeiska staternas frigörelse. Efter ett decennium av krig, etnisk rensning och massakrer framträdde några inbördes splittrade, ekonomiskt försvagade småstater med stora interna problem som bara kunde lösas i ett större sammanhang.
Dagsaktuell är konflikten mellan albansk och serbisk nationalism i samband med Kosovos förestående självständighetsförklaring. Den kan kanske lösas genom att båda nationerna upptas i EU-gemenskapen. På det sättet löstes den 90-åriga konflikten i Nordirland.
Drömmen om de nya nationalstaterna i Afrika som garanter för fred och framsteg har krossats. Den ekonomiska utsugningen fortsätter i form av nyliberal globalisering. Migrationen inom och från Afrika växer. Korruptionen ökar. Etniska konflikter har avlöst varandra. På 1990-talet fanns ett hopp om att de nya afrikanska ledarna i Östafrika förebådade en ny era i afrikansk politik. I stället kom kriget mellan Eritrea och Etiopien och därefter Darfur, Tschad, islamistiska och kristna extremiströrelser och de utdragna inbördeskrigen i östra Kongo där västliga multikoncerner på jakt efter råvaror agerar i bakgrunden. Problemen förvärras av den växande miljökatastrofen med ökenspridning och vattenbrist.

Kosmopolitiska lösningar
På jakt efter lösningar på de enorma problemen trevar man efter en samarbetsmodell liknande EU: Afrikanska unionen.
USA fortsätter under Bush att agera som allsmäktig, unilateral nationalstat med anspråk på världshegemoni. Därför är kampen mot USA-imperialismen fortfarande är aktuell. De världsomspännande protesterna mot USA:s invasion i Irak visar att den antiimperialistiska rörelsen lever. Men protesterna mot USA:s krig i Irak och Afghanistan saknar nationella befrielserörelser att solidarisera sig med.
I stället kämpar man för en internationell rättsordning och protesterar mot krig som metod att lösa internationella konflikter och mot brutaliseringen av den amerikanska krigföringen och tillgripandet av terror och tortyr av fångar. Organisationer som Läkare utan gränser och Amnesty gör betydande insatser.

Miljön, Bali, EU och USA
Det stora området för solidariskt samarbete för världens folk idag är självfallet miljön. En bred miljörörelse växte fram i samband med kärnkraftsomröstningen. Miljökonferensen på Bali samlar världens länder mot växthuseffekten och den globala uppvärmningen.
Ledande i processen är EU, som idag tycks berett att driva igenom ett miljöavtal i konfrontation med den nuvarande USA-administrationen i hopp om en förändrad amerikansk politik efter Bush´s avgång.
Mot bakgrund av att EU idag framstår som det viktigaste verktyget för att driva fram en nödvändig miljöpolitik ter det sig motsägelsefullt att som delar av den svenska vänstern spilla energi på att stoppa det EU-fördrag med syftet att effektivisera EU på världsarenan som de 27 EU-länderna enats om idag. Det nya fördraget skulle bland annat hindra enstaka länder att sätta stopp för nödvändig miljölagstiftning för att främja egna nationella intressen.

Chockdoktrinen
Naomi Klein har med sin aktuella bok Chockdoktrinen satt kampen mot nyliberalismen i fokus. Latinamerikas viktigaste nationer har i dagarna etablerat en sydamerikansk utvecklingsbank för att frigöra sig från den i praktiken USA-styrda International Monetary Fond, IMF.
Flera oljeproducerande länder med Hugo Chavez Venezuela i spetsen vill ersätta dollarn som världsvaluta med euron för att därigenom vrida ett de viktigaste verktygen för världsdominans ur USAs händer. The times they are a´changing.

Kristidender V: Demokratikrisen i USA av Erik Kågström

Den neokonservativa rörelsen på 2000-talet
I början av 2000-talet hade de amerikanska ekonomiska ”neoconservatives” – Milton Friedman med flera – och de sociologiska ”new conservatives” – Irving Kristol med flera – smält samman till en mera enhetlig Rörelse (1). Denna Rörelse hade då total kontroll över det republikanska partiet och stabila allianser med den kristna högern och Israel-lobbyn. På det institutionella planet var den neokonservativa dominansen överväldigande. Man fick regeringsmakten och majoritet i kongressen. Man hade en mångfald tankesmedjor som var uppbyggda enligt akademiskt mönster men bara producerade material som stödde Rörelsen. Man kunde räkna med stöd från mediakonglomerat som Murdochs imperium med Fox News och hade egna tidskrifter. Majoriteten av de 35 000 lobbyisterna vid kongressen i Washington företrädde Rörelsens intressen. Alltsedan 70-talet hade konservativa intellektuella och avdankade republikanska politiker alltid kunnat räkna med välbetalda jobb i dessa kretsar. Storföretag samt personer och familjer med stora förmögenheter hade sett till att det fanns fonder för Rörelsens olika verksamheter. De liberala och progressiva tankesmedjor som fanns var diminutiva i jämförelse och är det fortfarande. På gräsrotsnivå hade Rörelsen stöd framför allt hos republikanska väljare, evangeliska kristna och högerradikala grupper med annan religionstillhörighet. Rörelsen var inte monolitisk och det fanns inga centrala styrande organ men vissa målsättningar hade man gemensamt. Aggressiv utrikespolitik, laissez-faire-kapitalism, motstånd mot statliga åtgärder som syftar till jämnare ekonomisk fördelning och välfärd, stöd till storföretag, förtäckt rasism, kort sagt ”small government” utom när det gäller militära utgifter och skattesubventioner till storföretag. I stort sett har man också stött den kristna högerns motstånd mot fria aborter, samkönade äktenskap och undervisning om evolutionsläran. Det misslyckade kriget i Irak tycks emellertid – dessbättre - ha lett till allvarliga splittringar inom Rörelsen.

Vänsterliberal oro
De amerikanska vänsterliberaler som oroar sig över demokratins framtid i USA hänvisar framför allt till den ökade maktkoncentrationen hos presidenten med den nuvarande regimen och den minskade rättsäkerheten i landet som blivit en följd av Patriot Act och andra åtgärder som jag nämnt i Kristidender II. En avgörande fråga är då om det i USA finns någon grupp eller något maktcentrum som kan utvecklas till en totalitär politisk rörelse. De neokonservativa var redan från början antidemokratiska och rasistiska. I den första årgången av ”National Review” skrev William F. Buckley bland annat om den ”överlägsna vita rasen” och hyllade general Franco som en nationell hjälte som ”räddat Spaniens själ”. I dag uttrycker man sina mindre rumsrena åsikter med koder som är väl begripliga endast för de invigda.
En av de största pessimisterna när det gäller USA:s framtid som demokrati är Chalmers Johnson. I sin Blow-back-trilogi (2,3,4) hävdar Johnson emfatiskt att en imperialistisk politik, sådan som den som förs av USA i dag, i längden är oförenlig med demokrati i hemlandet. Den brittiska stormakten befann sig i en liknande situation efter andra världskriget. Man hade att välja mellan fortsatt imperium och demokrati - och valde demokrati. Johnson hoppas att USA skall göra samma val. Det militärindustriella komplexet ser Johnson som det främsta hotet mot demokratin i USA. Pentagon har blivit en alltmer självständig makt som genom delvis hemliga budgetar undandragits kontroll från kongressen. Det samma gäller CIA och Homeland Security, en nyskapad sekretessomgärdad sektion av försvarsdepartementet. Av tveksam demokratisk legitimitet är också en ”parallell” underjordisk regering under ledning av vicepresident Cheney som är tänkt att träda i kraft vid nationella kristillstånd och kanske också gjorde det tillfälligt efter 9/11 (3).
Även om oron för demokratins framtid i USA är berättigad så finns det som jag ser det bara en grupp som har en klart antidemokratisk målsättning, nämligen den militanta kärnan i den högerkristna rörelsen – dominionisterna – som jag beskrivit i Kristidender IV. Bostadslånekrisen i USA ser ut att medföra att miljoner amerikanska familjer förlorar sina hem under det närmaste året. Man kan nog räkna med att en armé av evangeliska dörrknackare står beredda att stödja de nödställda och locka till en varm och innerlig gemenskap i Guds namn. Dock finns det tecken på att många inom den kristna högern börjat tänka om. Journalisten David D. Kirkpatrick hade nyligen en artikel i NYT Sunday Magazine där han redovisar resultatet av en lång rad intervjuer med evangeliska kristna (5). Många yngre pastorer har tröttnat på sina äldre kollegers svavelosande ”get thee behind me, Satan”. De vill inte bara predika om vad de är emot – aborter, homoäktenskap, evolution, stamcellsforskning – utan också och framför allt vad de är för. Och då avses det som sammanfattas under begreppet ”Social Gospel” – hjälp och stöd till fattiga och sjuka och andra behövande. En viktig händelse inträffade i juni förra året när den största evangeliska organisationen i USA, Southern Baptist Convention med 16 miljoner medlemmar, till ny ledare valde Frank Page som förklarade att han skulle sätta stopp för de konservativas hårda styrning av den evangeliska rörelsen.

Ökad splittring
Motgångarna i Irak har lett till att även det republikanska partiet nu är splittrat i inställningen till kriget och till bushregimen. Opinionsundersökningar visar att många moderata republikaner och oberoende hoppar av från republikanska partiet. Det mesta talar väl i dag för att valet i USA år 2008 resulterar i att en demokrat blir president och att demokraterna får majoritet i kongressen. Men mycket kan hända under ett år. Dessutom har de demokrater som valdes in i kongressen 2006 för att göra slut på kriget i Irak inte på långa vägar motsvarat folkets förväntningar och står därför nu ganska lågt i kurs i landet.
Det vore naivt att tro att det inte finns starka krafter i USA som har ett intresse av ett mera ”slutet” samhälle. De har nu drabbats av ett bakslag men deras resurser har inte minskat och deras strategiska tänkande har säkert inte ändrats. De grupperar nu om sig inför nästa val.
Några månader efter 9/11 skrev den amerikanske författaren Chris Floyd följande: ”It won´t come with jackboots and book burning, with mass rallies and fevered harangues. It won´t come with ´black helicopters´ or tanks on the streets. It won´t come like a storm – but like a break in the weather, that sudden change of season you might feel when the wind shifts on an October evening: everything is the same, but everything has changed… the ´consent of the governed´ will no longer apply; actual control of the state will have passed to a small group of nobles, who rule largely for the benefit of their wealthy peers and corporate patrons.”(6)

Smygande fascism
I den nyligen utgivna boken ”The End of America. Letter of Warning to a Young Patriot” beskriver Naomi Wolf hur fascismen kan smyga sig in i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle (7). Utifrån historiska exempel som t ex Hitlers och Mussolinis makttillträden finner hon ”tio steg” som alltid återkommer vid det hon kallar ett ”fascist shift”. Naomi Wolf menar att dessa steg nu tagits i USA och manar till försvar av demokratin. Hon är inte explicit om vilka steg det rör sig om men jag har antagit att hon främst syftar på de följande.
Till ”stegen” hör naturligtvis det som Hannah Arendt kallat ”det största brottet mot mänskligheten” – avskaffandet av Habeas Corpus, som är rätten för varje individ som frihetsberövats av ett statligt organ att få veta vad hon är anklagad för, att få tillgång till försvarare och att få rättegång (8). Den rätten har Bush avskaffat när det gäller ”illegal enemy combatants” och han har förbehållit sig den exklusiva rätten att bestämma vilken amerikansk medborgare eller annan person som skall få den beteckningen.
Till stegen hör inrättandet av militära domstolar utanför demokratisk kontroll.
Hit hör också telefonavlyssning av privatpersoner utan domstolsbeslut.
Hit hör bruket av lögner, förfalskade dokument, desinformation, köp av journalister och plantering av vilseledande uppgifter i massmedia.
Hit hör användandet av tortyr som förhörsmetod.
Hit hör begränsad rörelsefrihet med hemliga listor över personer som inte får flyga inom landet. Att man står på listan vet man först när man vägras gå ombord på ett flygplan. Varför man står på listan får man inte veta.
Hit hör att regimkritiker kallas ”traitors, spies, subversives, enemy friends”. Den 15 februari 2007 sade den republikanske kongressledamoten Don Young: ”Kongressledamöter som under krigstid avsiktligt vidtar åtgärder som skadar moralen och underminerar militären, bör arresteras och landsförvisas eller hängas”. Så skall alltså landsförräderi hanteras.
Hit hör upprättande av paramilitära styrkor. Blackwater USA, som även kallas Bushs pretoriangarde, har nyligen anklagats för att deras anställda oprovocerat dödat 17 civila irakier. Denna legoarmé kan snabbt mobilisera 30 000 legoknektar från olika delar av världen och den förfogar över flyg, helikoptrar, stridsvagnar och tunga vapen.
Hit hör US Fiscal Year 2007 Defence Authorization Act som bemyndigar presidenten att ge militären polisiära uppgifter. Det gäller även nationalgardena som därigenom undandras guvernörernas auktoritet. Detta betyder att Bush t ex kan sända trupper från Tennessee för att kväsa ”oroligheter” i Oregon, vid behov med stöd av Blackwater USA. Denna lag underlättar också för presidenten att utlysa undantagstillstånd och tillämpa krigslagar.
Hit hör att sätta sig över landets lagar. Naomi Wolf påminner i sin bok läsarna om att USA:s lagstiftande Fäder när de utarbetade förslag till konstitutionen bedrev subversiv verksamhet och kunde räkna med dödsstraff om inte revolutionen lyckades. Dessa Fäder såg som sin främsta uppgift att förhindra den situation som nu uppstått i USA – att en ”tyrann” kan ta över hela makten i samhället. Därför föreskriver Konstitutionen att makten fördelas på tre självständiga parter – de lagstiftande församlingarna senaten och representanthuset, de rättsutövande domstolarna och den exekutiva makten hos presidenten. Detta kallas ”checks and balances”. Någon sådan ”kontroll och balans” finns inte i USA i dag. Med stöd av beslut i kongressen och egna dekret har Bush förklarat att kongressen enbart är rådgivande. Får han på sitt bord ett lagförslag som han inte gillar gör han ett ”signing statement” – en anteckning med innebörd att han inte behöver följa lagen. Eftersom Bush satt sig över lagarna behöver han inte använda sin vetorätt.
USA:s högsta domstol gav Bush presidentskapet år 2000 med sitt beslut att rösterna i Florida inte skulle räknas om. Justitiedepartementet är befolkat av jurister med sekunda utbildning vid evangelisten Pat Robertsons kristna Regent University. Detta departement lät avskeda 8 federala domare med demokratiska sympatier för att ersätta dem med rättrogna republikaner.

Protester?
Vilka proteststormar har dessa attacker mot demokratin då utlöst hos det amerikanska folk, för vilket de lagstiftande Fäderna och Konstitutionen är om möjligt lika heliga som Bibeln? Tyvärr - inga. På New York Times ledarsida kunde man i somras läsa följande: ”….even as Americans were focused on Britney Spears´s meltdown and the question of which airline serves the worst food…. A disturbing recent phenomenon in Washington is that laws that strike to the heart of American democracy have been passed in the dead of night….”.
Den amerikanska vänstern (på den politiska skalan motsvarande ungefär de vänsterliberaler som borde finnas i Folkpartiet) tycks överlag vara ganska pessimistisk inför USA:s framtid, både ekonomiskt och politiskt.
Till undantagen hör Paul Krugman, ekonomiprofessor vid Princeton University och genom sin spalt på New York Times ledarsida en av de få vänsterrösterna i USA som når en större publik.
År 1960 gav den unge republikanske senatorn Barry Goldwater ut ”The Conscience of a Conservative”. Den blev en veritabel vitamininjektion för de neokonservativa som då förde en ganska undanskymd tillvaro i skuggan av New Deal. När nu Paul Krugman skrivit ”The Conscience of a Liberal” (1), hoppas han nog att det skall bli en tändande gnista för de progressiva liberalerna i USA. Mera om Krugmans bok i Veckobladets julnummer.
Erik Kågström

(1)	Paul Krugman 2007 “The Conscience of a Liberal”
(2)	Chalmers Johnson 2000 “Blowback: The Costs and Consequences of American Empire”
(3)	Chalmers Johnson 2004 “The Sorrows of Empire: Militarism, Secrecy, and the End of the Republic”
(4)	Chalmers Johnson 2007 “Nemesis. The Last Days of the American Republic”
(5)	David D. Kirkpatrick “The Evangelical Crackup” The New York Times Magazine 071028
(6)	Chris Floyd “Bush´s Year of Triumph. Post-Mortem America” www.counterpunch.org/ floyd09032007.html
(7)	Naomi Wolf 2007 “The End of America. Letter of Warning to a Young Patriot”.
(8)	Hannah Arendt 1951 “The Origins of Totalitarianism”

Internationell klimataktionsdag 8 december

För att uppmärksamma de pågående klimatförhandlingarna på Bali, har den 8:e december utropats till en internationell klimataktionsdag. Det är en perfekt tillfälle att visa hur många vi är som är oroade över den alarmerade utvecklingen och som vill se en kraftfull klimatpolitik lokalt, nationellt och globalt redan idag.

Demonstration: i Lund kl 12.00 den 8 december. Samling på Stortorget.

Demonatrationsparoller:
Klimaträttvisa nu!
Minska CO2-utsläppen med 50% till 2020!
Inte en krona till nya motorvägar!
100% förnybara energikällor!
Stoppa externhandeln!
Mindre kött – för klimatets skull!

Arrangör: ”Arbetsgruppen för Klimataktion 8 december Skåne”.
I denna aktionsgrupp ingår en rad en rad partipolitiskt obundna organisationer, bland andra Miljöförbundet Jordens Vänner, Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen.

Betraktelser från den gångna veckan av Gunnar Stensson

Loser takes all (måndag 3.12)
Förtroendet för Hugo Chavez stärktes både i Venezuela och i omvärlden när han, besviken men värdigt, gick ut i massmedia och erkände nederlaget i folkomröstningen och på samma gång uttryckte en tydlig vilja att ena landet efter den polariserande valkampen.
Samtidigt kunde man läsa hätska utfall mot Chavez på de alltjämt Bushtrogna ledarsidorna i somlig svensk press som gått i tryck innan valresultatet kom.
Hugo Chavez föredrar euron framför dollarn. I stället för att stärka dollarn genom att hålla fast vid den svenska kronan borde Sverige genom att övergå till euron ge ett litet bidrag till att euron ersätter dollarn som världsvaluta och därigenom försvaga USA-imperialismen.

Winner gets nothing (måndag 3.12)
90 procent av delegaterna i den nya duman stöder Putin efter det ryska valet, men förtroendet för honom sjunker som en sten både i Ryssland och internationellt efter den paranoida och totalitära valkampanjen och valet med dess (onödiga) oegentligheter.
På liknande sätt vann Nixon en jordskredsseger 1972, men tvangs avgå sedan han överbevisats om lögn och valfusk. Något som dock knappast lär ske i Ryssland.
Nasji, Putins ungdomsorganisation, påminner obehagligt om ung vänster omkring år 2000.

Inget iranskt kärnvapen (tisdag 4.12)
USA:s ledande underrättelseorgan konstaterar att Iran inte tillverkar kärnvapen. Det har tröttnat på att leverera lögner som inför Irak-kriget.
Därmed har kampanjen bomba Iran förlorat sitt underlag.
Men president Busk fortsätter med ett debilt grin (ingenting tränger igenom hans kompakta kranium till det medvetande som eventuellt finns innanför) att rabbla hotelser om ett tredje världskrig, trots att han står spritt naken inför tv-kamerorna på världsscenen.
Busk-teaterns träiga aktörer (Israels Barak och Olmert med sin atombomb i famnen, Dick Cheney, Fogh Rasmussen m.fl.) spelar lojalt vidare som om ingenting hade hänt. De har ingen annan att vända sig till.
De inhyrda Busk-trogna hejaklackarna i massmedia fortsätter att applådera föreställningen, fast svagare, eftersom de har decimerats den senaste tiden.
Samtidigt pågår den stora politiken på Bali. Det isolerade (unilaterala) USA stryker omkring i utkanten och försöker mopsa sig medan karavanen går förbi.

Alla skyller på Ohly (Måndag 3.12)
Vänsterpartiets kris fördjupas. Oppositionen mot den borgerliga regeringen når nya rekordsiffror i opinionsmätningarna, samtidigt v förlorar väljarsympatier.
Väljarna misstror partiet på grund av dess inställning till kommunismen, påpekade Margo Ingvardsson i Studio S i måndags. Ett reportage visade att flera ledande v-politiker höll med.
Visst har Lars Ohly ett ansvar i sammanhanget. Ingen har glömt den debatt som Uppdrag granskning drog igång om honom och kommunismen. Men han har inte alltid varit ”kommunist”. Under många år som partisekreterare i ett tolvprocentsparti företrädde han framgångsrikt Gudrun Schymans politik.
Lundabor minns den långa banderoll med texten ”Kommunisterna kommer” som framfördes av ett jublande gäng ungkommunister i v:s demonstrationståg år 2000. Den var representativ för partiets nya medlemmar. Man kan undra var flertalet av dem hamnade sen.
På kongressen i Växjö tog de emellertid makten och valde en partistyrelse, som blev en katastrof för partiet. Lars Ohly kom att bli dess gisslan. Det är mot den bakgrunden man får se hans envisa fasthållande vid beteckningen kommunist. Han ville vara kommunist till namnet men reformist i handling. Det skar sig.
Nu vänder sig också partivänstern mot honom. Han för inte fram partiets politik, heter det. Möjligen kan han rädda sig genom att på ett övertygande sätt företräda den EU-fientliga, isolationistiskt nationalistiska linje som v lanserade i försvarsberedningen häromdagen. Det är ju en politik som han själv tror på. Men den kommer inte att göra partiet mer relevant i svensk politik.
Det vore självfallet i högsta grad önskvärt inte minst för svensk vänster om v gradvis eller helst snabbt kunde återvända till den öppna, pragmatiska, odogmatiska hållning som präglade partiet under 90-talets bästa år. Insatserna i Lunds kommunalpolitik på senare tid pekar i sådan riktning.
Partiet håller kongress i juni nästa år. Då får vi se vad som händer.

Mörkets hjärta 7 (Onsdag 5.12)
Två fartygslaster med livsmedel som FN sänt ut för att bistå de hungrande i sydöstra Somalia har stoppats av den så kallade interimsregering som stöds av de etiopiska ockupanterna och State Department.

En civil hjälte (Torsdag 6/12)
Peter Bratt avslöjade tillsammans med Jan Guillou i FIB/Kulturfront det hemliga svenska underrättelseorganet IB som spionerade på svenska vänstermänniskor och utlämnade upplysningar om dem till CIA. En lång rad höga socialdemokrater avslöjades som lögnare och för en generation svenska antiimperialister blev vpk det enda möjliga politiska valet.
Peter Bratt och Jan Guilllou (som tillfälligt befann sig i Lund i samband med ett FNL-möte) fängslades och dömdes till fängelse.
Peter Bratt skrev hösten 1977 den artikel i DN som avslöjade den aktuella Geijeraffären med alla dess bieffekter. Olof Palme blåljög i riksdagen och fördömde Peter Bratt, DN bad om ursäkt, Peter Bratt förflyttades till en förortsbilaga. Han förlorade sitt anseende och utsattes för veckor och månader av hets från bugande massmedia. Ingen bad om ursäkt när det ett halvt år senare visade sig att han hade haft rätt. Ingen ifrågasatte Olof Palme som beslagits med lögn. De som valt vpk framför sap fann sitt val bekräftat.
Själv är Peter Bratt en försynt och osäker men genomhederlig man. Alla tre adjektiven avses som högsta beröm. Läs hans i år utgivna memoarer Med rent uppsåt. Det är höstens viktigaste bok om svensk politik.

Klostergården – Babels torn eller bläckfisk av Gunnar Stensson

Man kan associera till Babylons 4000-åriga stadsbyggnadskonst inför Gunilla Svenssons förslag att bygga ett långt hus, klätt med glaserat tegel och format som en backe som sänker sig från ett 14-våningstorn vid evenemangshallen via en mjukt rundad sluttning ned till en vågrät linje på fem våningars höjd som löper mot Klostergårdens åttavåningsgårdar.
Själv associerar hon till Paul Klees konst, men han inspirerades av mesopotamisk kultur.
En viktig poäng är att husets 400 lägenheter förvandlar en vindpinad asfaltöken till bostäder. (Ritningen kan beskådas i fritidsförvaltningens fönster i Klostergårdens centrum).
Det är inte säkert att Gunilla Svenssons vision förverkligas. Invändningar har rests mot att det långa huset liknar en mur. Man kan bygga traditionellt och uppnå samma antal lägenheter.
Personligen finner jag Gunilla Svenssons förslag överlägset, men oavsett vilket man väljer handlar det om en förtätning som utan att ta grönområden i anspråk ger människorna ett boende med tillgång till natur inom gångavstånd. Bejaka Babels torn!
Nu till ett trist jubileum. För exakt ett år sen (6/12 06) fattade byggnadsnämnden ett mycket dåligt beslut. Den tillstyrkte okritiskt planen för utbyggnad av bup-området i St Larsparken. Ledande politiker i s och m hade nämligen på förhand lovat Realia/Kungsleden att göra det. Inför beslutet i fullmäktige tystade de kritikerna i sina egna led. Sen antogs planen, trots motstånd från alla övriga partier utom sd. Beslutet har överklagats till länsstyrelse och länsrätt, i något fall också till kammarrätt och regeringsrätt.
Lund håller på att förvandlas till en bläckfisk från vars kropp, den akademiska bondbyn, gles bebyggelse brer ut sig, omsluten av bilvägarnas växande tentakler. Bup-planen är ett exempel. Om den förverkligas förstörs en naturmarksyta i St Larsparken som är tre gånger så stor som parkeringen vid idrottsplatsen. Och varför? Jo, för att uppföra futtiga 169 lägenheter, mindre än hälften av vad Gunilla Svenssons långa hus rymmer. Följden blir ökat bilberoende eftersom området ligger långt från alla centra. Miljöcynismen drivs till sin spets genom avsikten att hyvla bort den pilevall runt området som kanske kunde skymma bebyggelsen och ta upp en bråkdel av växthusgaserna. Befria oss från bläckfisken!
Ännu har beslutet att bygga inte vunnit laga kraft. Låt oss hoppas att det aldrig sker!

Norrsundet och Mona av Gr

Från Veckobladets skogsindustriella medarbetare
Ni har nog läst och/eller hört att sulfatfabriken i Norrsundet ska läggas ner. De 325 anställda är förstås lessna. De har ordnat både protestdemonstration och protestmöte, och på det senare medverkade bland andra Mona Sahlin. Hon stödde deras krav vilket jag förmodar att även vänsterpartiet gör. Saken är emellertid inte så enkel.

Skogen tryter
När det träkolsbaserade svenska järnet i princip utkonkurrerades för ett hundratal år sen fick de klenare virkesdimensionerna en alternativ användning som massaved. På Kopparforskoncernens egen, smalspåriga järnväg i norra Gästrikland rullade tågen ner till kusten där det byggdes både sulfit- och sulfatfabrik. Sulfittekniken är allmänt övergiven och Kopparfors har i flera steg gått upp i den finskledda megakoncernen Stora Enso, men produktionen på sulfatfabriken i Norrsundet har byggts ut. Man har kommit tillrätta med de värsta vattenföroreningarna och produktionen är för tillfället lönsam.
Skogsindustrin är en mogen bransch med betydande konjunktursvängningar och måttlig långsiktig lönsamhet, inte minst sen de flesta företag obetänksamt nog gjort sej av med sin vattenkraft. Den tillhör på både arbetsgivar- och –tagarsidan de starkaste lobbyisterna för låga eltaxor och kärnkraftens bevarande. Utslagningen av fabriker har varit stor och en genomsnittlig massafabrik producerar nu tio gånger så mycket som för femti år sen.
Den totala kapaciteten har ökat starkt och överstiger skogstillväxten, trots att även denna har ökat, inte minst tack vare mildare klimat och kvävegödsling från vägtrafiken. Särskilt markant är överuttaget av virke i Norrland. Men det har inte räckt utan råvara har även hämtats från Brasilien (eukalyptus), baltstaterna och Ryssland. I Finland har beroendet av importved varit ännu större.
När så Ryssland avser att förädla sin skogsråvara själv och inför höga exporttullar drabbas därför Finland i första hand, och Stora Enso lägger ner flera fabriker i baslandet. Men även i Sverige blir det nedskärningar och hårdast drabbas Norrsundet.

Klimatkrisen
Nu uppträder på scenen en skogsdirektör och erbjuder sej att köpa fabriken. Finansieringen sägs vara ordnad. De flesta anställda skulle få behålla jobbet och Stora Enso skulle slippa de betydande avvecklingskostnaderna och kortsiktigt göra en god affär. Den nye ägaren in spe förklarar också att fabriken med hans tillverkningsmetod inte skulle konkurrera med finnarna om råvaran.
Stora Enso vägrar emellertid att förhandla med honom, ens att bevilja honom en tvåtimmars föredragning inför styrelsen. Det är detta till synes modesta krav som Pappers avdelning och Mona Sahlin stöder. Och som sagt väl även vänsterpartiet.
Det har inte framgått vilken tillverkningsmetod och råvara det handlar om, men vi för förstå Stora Ensos skepsis. En sulfatfabrik kan i princip inte tillverka något annat än massa för tillverkning av papper och kartong, även om det förr förekom framställning av kordsilke och processen avkastar en del biprodukter. Och det handlar om avsevärda volymer.
Vi måste inse att det är många intressen och intressenter som vill åt den svenska skogen nu, inte minst i ljuset av klimatkrisen.

Fyra argument
1. Ett av de effektivaste sätten att relativt snabbt kompensera utsläppen av koldioxid är att plantera skog och sen inte avverka den, det vill säga skapa en sänka.
2. Ska det ändå avverkas bör virket i högre grad sågas upp, inte kokas till massa. Bygger man hus av virket skapas också en sänka som varar i femti eller hundra år. Träbyggnadstekniken har utvecklats starkt under senare år.
3. Biobränsle används och efterfrågas alltmer. Redan konkurrerar cellulosaindustrin och kraftvärmeverken om vissa kvaliteter. Etanol är ett blindspår, vilket VB-läsarna tidigt fick lära sej genom Erik Kågströms artiklar, och det är metanol ur skogsråvara som gäller, säger Björn Gillberg och många andra. Därmed blir konkurrensen ännu hårdare.
4. Det finns ingen anledning varför inte brasilianare, balter och ryssar ska förädla sin fiberråvara själva.

Att ge publiken vad publiken vill ha
Därför bör vi bejaka nedläggningen i Norrsundet. Det innebär visserligen också en partiell nedläggning av själva samhället men det torde vara en långsiktig vinning. Naturen på den flacka gästrikekusten är inte särskilt upphetsande, det är svårt att försörja såna småorter med kollektivtrafik och för dagens ungdomar med deras allmänt urbana värderingar är det en negativ uppväxtmiljö.
Allt detta borde Mona Sahlin inse. I stället säger hon var hon tror att publiken vill höra och bidrar till att väcka fåfänga förhoppningar. Inte minst därför har det som sker i denna norrländska avkrok allmän och nationell relevans – och förtjänar att belysas i Veckobladet.
Kravet från facket och Mona att Maud Olofsson visar sej i Norrsundet är däremot helt rimligt.

Galet, förblindat, dumt av Sten Henriksson

Jag vet inget område som är så präglat av galenskap, verklighetsförnekande, ideologisk blindhet och allmän dumhet som försvarspolitik och det gäller i särskilt grad svensk försvarspolitik. Det är så orden stockar sig i halsen när man ska tala om det.

Pengarna rullar
Låt mig börja lite mjukt med att tala om kostnader. Sveriges militärmakt kostar 40 miljarder årligen och ger numera en styrka på mindre än tiotusen man. Finland lägger tjugo miljarder och får för det en modern värnpliktsarmé på 300,000 soldater. Skillnaden är att Sverige köper 210 JAS-plan som, vi inte behöver. Varför gör vi det? Jo därför att det finns en starkt lobby, brett över partierna från moderater till socialdemokrater till att hålla försvarsindustrin och särskilt Saab under armarna. Glädjande nog verkar finansminister Borg vackla på den punkten, men den socialdemokratiska oppositionen är på väg att återföra honom till ordningen.
Allt detta är dock småpotatis gentemot den enorma förskingring det inneburit när man nu sprängt, krossat, smält ner, eldat upp och skrotat femtio års materiel och kunskaper i det gamla försvaret. Visst, där fanns en del gamla träskidor och långkalsonger som nog inte var helt up to date, men det mesta var funktionsdugligt och hade kunnat vara bra att ha, det senare en term som hatades av militärledningen. T.ex. var det så under stormen Gudrun att de tusentals elverk som nyss stod i de småländska förråden var utsålda. Jag tror de hade varit bra att ha, liksom en och annan säng och filt i civilförsvarets förråd. De förråden finns inte mer.

Det nya försvaret
Men låt oss då gå till det nya svenska försvaret. Sverige försvaras numera bäst i Afghanistan förklarar tänkarna i Högkvarteret och deras kompisar i Försvarsberedningen. Ja, så säger de på fullt allvar. Sverige har gått från invasionsförsvar till insatsförsvar och ska vara med och rentav leda en Nordic Battlegroup med svenska, finska, estniska m.fl soldater, en EU-styrka om ett par tusen man. Det viktig här är att inse att det är ingen fredstyrka, det är ingen styrka som ska se till att vapenstillestånd hålls eller civilbefolkning skyddas. Den ska strida, den ska delta i den nya typen av krig som håller på att skapas, man kan kalla dem humanitära krig. Om ett land inte inser sitt eget bästa och inför demokrati och marknadsekonomi så ska det tvingas till det, med vapenmakt. Det finns inga krav på att styrkan bara får sättas in efter FN-beslut, nej det räcker att EU kallar. Den är naturligtvis skitdyr att utrusta och den är till förväxling lik NATO:s stridsgrupper. Man kan förmoda att den är det nya Sveriges sätt att visa och träna sin interoperabilitet som det heter när man anpassar sig till NATO. Språket i stridsgruppen ska vara engelska.
Som motiv brukar det anföras att svenska soldater mår bra av att känna på lite verkligt krig, argument som ju också framfördes under andra världskriget när vi modigt skulle sluta upp vid Finlands sida mot bolsjevismen borta och hemma. Ett annat argument man kan få höra är att Europa ska visa sin självständighet genom att det är inte bara amerikanska trupper som kan skickas i världen. För all del, men det går inte att skicka iväg den nordiska stridsgruppen utan amerikansk stöd och godkännande. Det är bara amerikanerna som har transportflygplanen och förresten är både Norge och Estland NATO-medlemmar och då bestämmer i praktiken USA gränserna för vad de får göra.

Inga militära hot
Som har framkommit har i veckan Försvarsberedningen, de politiker som ska tänka på tio års sikt, nu kommit med sitt utlåtande. Det finns inga militära hot mot Sverige under överskådlig tid och det är förstås sant. Det har det såvitt man kan bedöma inte funnits under de senaste 60 åren heller. Danmark och Norge var i ett krigsläge hotade av enkelt geografiska skäl. Men det var inte Sverige, dvs. så länge vi såg till att vi genom ett hjälpligt stort försvar inte vara ett vakuum som drog till sig vare sig Öst eller Väst.
Men vad blir då slutsatsen av det? Jo att vi alltmer ska närma oss NATO (nu befinner vi oss nära NATO:s hård kärna som Bildt sa i Uppsala häromkvällen) och det ställer både sossar, miljöpartister och borgare upp på. Varför ska vi då inte gå med ordentligt? Det vill borgarna, och en del av sossarna, men det skulle bli ett opinionsmässigt bakslag eftersom det finns en massiv opinion mot. Nej försiktigt, försiktigt ska vi närma oss. Varför reagerar inte vänsterflygeln i (s). Finns den? Är det Urban Ahlins utrikespolitik som gäller?

Faktiskt: Vänsterpartiet behövs!
Västerpartiet reserverar sig faktiskt ganska tydligt och säger i en nyckelmening: ”Sverige bör återgå till sin tidigare framgångsrika säkerhetspolitik som bygger på neutralitet, milit’är alliansfrihet, nedrustning och stöd till FN”. Javisst, det ju sanslöst att tro att vi genom att närma oss NATO skulle bli säkrare, när det så klart är tvärtom.
Anknytning till den aggressiva och nedåtgående stormakten är det säkraste sättet att dra på sig säkerhetsproblem. Men naturligtvis är det så att vad vänsterrepresentanten säger hålls det tyst om. Alla medier talar om hur det praktiskt taget råder enighet tvärs över partigränserna.
Gudarna ska veta att vänsterpartiet har sina brister. Och jag har inte dolt att jag haft en viss förståelse för dem som i trötthet och ilska lämnat partiet. Men det är vänsterpartiet som på område efter område visar sig stå upp för de progressiva traditioner som växt fram ur den svenska arbetarrörelsen. Vänsterpartiet visar sig vara ensamt om att hävda klassisk socialdemokratisk utrikespolitik, från Wigforss och Undén till Palme. Stöd Vänsterpartiet!

Bilens herravälde förblir orubbat av Ulf Nymark

Uppdaterade riktlinjer för gång- och cykeltrafik:
Att separera gångbanor från cykelbanor är dåligt. Det gentemot cykel- och gångtrafik starkt diskriminerande systemet med knapptryckning för att få grönt vid trafikljus är helt är invändningsfritt. Om detta var borgare, socialdemokrater och vänsterpartister helt eniga när en uppdatering av den fyra år gamla pållissin för gång- och cykeltrafik stod på Tekniska nämndens dagordning vid sammanträdet denna vecka.

Från Tekniska förvaltningens tjänstemän fanns ett förslag som i stort sett enbart bestod av redaktionella förändringar i förhållande till gällande riktlinjer som alltså antogs år 2003. Denna pållissi är det dokument som ska styra den fysiska utformningen av GC-banor och miljön däromkring under de närmast kommande åren.
Demokratisk Vänster (som i nämnden representeras av undertecknad) hade för ovanlighetens skull förslags- och rösträtt, beroende på att Miljöpartiets representant hade förhinder.

Nej till återremiss för tillgänglighet
DV föreslog i första hand återremiss av pållissin bland annat för att den beträffande övergångsställen, gångbanors bredd och gångtrafikens separering från såväl cykel- som bilbana skulle anpassas till att svara mot kraven i Boverkets föreskrifter för tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionshinder. När detta krav avslogs av nämnden la vi följande fem yrkanden:

Fem DV-yrkanden
1. att även i de fall då gångpassagen ligger i kombination med en cykelöverfart erfordras en separat ramp för gångtrafik i enlighet med Boverkets anvisningar (BFS 2004:15) § 8
2. att systemet med tryckknappar för gående och cyklister successivt mönstras ut. Endast vid friliggande ljussignaler där det inte är möjligt att detektera gångtrafik kan tryckknappar förekomma. GC-trafiken har också här prioritet.
3. att huvudregeln ska vara att vid /GC-banor/ utmed gator och tunnlar ska gångbana vara väl åtskild från bilkörbana och cykelbana. Detta i enlighet med Boverkets anvisningar (BFS 2004:15) § 7
4. att avståndet mellan två cykelparkeringsplatser ska följa samma princip som gäller för parkering av bilar, dvs att avståndet mellan p-platserna ska vara så brett att fordonen inte hakar in i och skaver mot varandra och att utrymme för avstigning och avlastning finns. Cykelställ skall som regel förses med tak där inte utrymmes- eller tillgänglighetsskäl talar emot det
5. att komplettera mål 9 /om GC-trafikanters framkomlighet vid väg- och byggarbeten/ med : Vid bygg- och grävningsarbeten ska byggherrar och entreprenörer åläggas att följa rekommendationer i enlighet med Sveriges Kommuner och Landstings handbok ”Utmärkt! – Säkerhetsanordningar och utmärkning vid gatuarbeten”

Enighet från Moderaterna till Vänsterpartiet
De fyra första punkterna röstades samtliga ner av en majoritet bestående av borgare, socialdemokrater och vänsterpartister, enbart den sista punkten (vars syfte är att komma tillrätta med den rådande nonchalanta - och ofta helt obefintliga - hänvisningen av GC-trafik vid väg- och byggarbeten – till skillnad från den omsorgsfulla hänsyn som tas till biltrafiken) vann nämndens gillande. DV var för övrigt det enda parti som överhuvdtaget hade förslag till förändringar av pållissin.

Fortsatt blandning av gång- och cykeltrafik
Nu har alltså en stor majoritet sagt ifrån att så som cykel- och gångbanor byggs idag, så ska det också vara i framtiden. Gående ska fortsätta att blandas med cyklister. Enda skillnaden mellan gångbana och cykelbana är i bästa fall differentierad beläggning, i näst bästa fall en vit linje och i sämsta fall ingen skillnad alls. I denna fråga har för övrigt Vänsterpartiet gått ifrån sitt sedan lång tid tillbaka uttalade krav på gångbanors åtskiljande från cykelbanor. Och så sent som i fullmäktige i september röstade v för ett DV-förslag om att separering av gångtrafik från cykeltrafik.

Gående tvingas ut på cykelöverfarten
Anmärkningsvärt är också att så många partier struntar i Boverkets föreskrifter om tillgänglighet. Det gäller inte bara frågan om att åtskilja gångtrafik från cykel- och biltrafik. Tillgänglighetsföreskrifternas krav på ramp vid övergångsställen ska som regel inte följas när övergångsstället ligger i kombination med cykelöverfart, menar majoriteten. Rullator-gångare, rullstolsburna, fotgängare med barnvagn ska då tvingas ut i cykeltrafiken för att nyttja cykelbanans ramp. Därmed utsätts såväl gående som cyklister för en kraftigt ökad olycksrisk.

Tryckfrihet för gång- och cykeltrafik
I lundatrafiken i dag diskrimineras gång- och cykeltrafik på många sätt till förmån för biltrafiken. De kanske mest påtagliga orättvisorna är att GC-trafiken vid många trafikljus måste trycka på knappar för att få grönt ljus. Bilister slipper att trycka. Men om nu någon trafikantkategori ska trycka på knappar för att få passera en gatukorsning så är det väl bilisterna! Trafikljusen har enbart tillkommit på grund av biltrafikens behov, inte cyklisters och gåendes. Det enklaste sättet att nå jämställdhet mellan bil- och GC-trafik i detta avseende är, vilket DV alltså yrkade, att införa tryckfrihet även för fotgängare och cyklister.

Bekväma bilparkeringar – och obekväm cykelparkering
En annan diskriminerande punkt är parkeringsplatser för cyklister. Cykelställen är för trånga, cyklar hakar in i och skaver och sliter mot varandra. Det är trångt för av- och pålastning av gods i cykelställen. För bilar ser det helt annorlunda ut: utrymmet mellan de parkerade bilarna är generöst tilltaget, deras flanker går inte in i varandra, de nöts och stöts inte mot varandra och det är lätt att lasta av och på gods. Varför sex partier i Lund tycker att detta är bra tingens ordning är för mej obegripligt.

Bilens herravälde
Sammanfattningsvis: sammanblandningen av fotgängare med cykeltrafik på gång- och cykelbanor kommer att fortsätta. Irritationen och konflikterna mellan dessa de två miljövänligaste trafikslagen kommer att permanentas och öka i intensitet. GC-trafiken kommer även i fortsättningen att vara i strykklass gentemot bilismen. Visst, Lund satsar en hel del på gående och cyklister. Men det sker alltid inom den ram och på de villkor som den ”riktiga” trafiken, dvs. biltrafiken, anses kräva. Bilens herravälde på Lunds gator och vägar är och förblir orubbad och kommer att så förbli under lång tid framöver.
Ulf Nymark
Demokratisk vänster i Tekniska nämnden

PS. Jo, jag vet att pållissi stavas ”policy”. På engelska. Om vi nu ändå ska dras med anglosaxiska ord i officiella dokument menar jag att de borde skrivas med försvenskad stavning. DS

Veckans tips

Antirasism på Smålands
Var med på Smålands antirasistiska kväll fredagen 30 november!
Det kommer att vara föredrag, film och allmänt trevligt.
Det blir mysigt och alkoholfritt och öppet för alla.
Mellan kl 17-24 på Smålands Nation alltså. Kastanjeg. 7 Korpamoen.
Kom dit!

Klimatdemonstration i Lund den 8 dec (och i Malmö)
För att uppmärksamma de pågående klimatförhandlingarna på Bali, har den 8:e december utropats till en internationell klimataktionsdag. Det är en perfekt tillfälle att visa hur många vi är som är oroade över den alarmerade utvecklingen och som vill se en kraftfull klimatpolitik lokalt, nationellt och globalt redan idag. Här i sydvästra Skåne planeras därför för två demonstrationer.

Tider:
Lund 12.00, samling på Stortorget
Malmö 15.00, samling på Gustav Adolfs torg
Bakom manifestationerna står en rad ideella och partipolitiskt obundna organisationer, bland andra Miljöförbundet Jordens Vänner, Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen.
Uppropet har också gått ut till de politiska partierna i Lund.

Paroller:
Klimaträttvisa nu!
Minska CO2-utsläppen med 50% till 2020!
Inte en krona till nya motorvägar!
100% förnybara energikällor!
Stoppa exernhandeln!
Mindre kött – för klimatets skull!

Arrangör:
Arbetsgruppen för Klimataktion 8 december Skåne

Ett mycket intressant tips från Vänsterpartiet i Malmö, mötet är öppet för alla.
Försvarspolitik och EU:s militarisering - att både äta kakan och ha den kvar?
Tid: Tisdag 4 december kl. 18:30
Plats: Röda huset, Kvarnby Folkhögskola, Industrigatan 4
Du är välkommen till medlemsmöte med Vänsterpartiet den 4 dec.
Temat är försvarspolitik och EU:s militärisering. Partiet har tagit fram en ny politisk plattform som just nu är ute på remiss runtom i landet för att vi skall kunna tycka till om den. Bakgrunden är att vår förra kongress tog ett beslut om att partiet förutsättningslöst skulle ta upp vår försvarspolitik till diskussion inom partiet med anledning av den förändrade politiska situationen i vår omvärld.
I dag är Sverige djupt involverat i EU:s militarisering där offensiva militära insatser är huvudingrediensen. I EU:s säkerhetsstrategi framgår att unionen under förespegling av uppgivna hotbilder ska kunna genomföra så kallade preventiva interventioner, som kan innebära angreppskrig och ockupation, och detta kan ske utan FN-mandat. Samarbetet med Nato har intensifierats så till den grad att svenska soldater nu strider i Afghanistan med Nato-emblem på utrustningen. Ändå hävdar både den borgerliga regeringen och socialdemokraterna att den militära alliansfriheten är intakt.
Hur skall Vänsterpartiet agera? Kan det finnas en motsättning mellan partiets stöd för försvarsomställningen och våra villkor om neutralitet och alliansfrihet? Hur kan Sverige delta i internationella insatser utan att bli en bricka i EU:s militarisering? Vilket militärt försvar bör Sverige ha för att kunna hävda alliansfriheten i en ganska osäker och oförutsebar framtid? Vad kan göras för att återupprätta FN:s ställning?
Vänsterpartiet Malmö har bjudit Tommy Jansson, EU-politisk sekreterare i partiet och som också är en av de tre författarna till plattformen till att inleda diskussionen.Kom och säg vad du tycker. Alla är välkomna!

Varför flyr de? av Gunnar Stensson

Läsning för Göran Johansson
2001 anföll USA och andra stater det talibanstyrda Afghanistan. Idag, sex år senare, kan inget slut på kriget skönjas. Hundratusentals afghaner tvingas fly. Krigsherrar förtrycker folket.
2003 bröt USA och ”villiga” stater mot folkrätten och anföll Irak. Idag, snart fem år senare, kan inget slut på kriget skönjas. Miljontals irakier tvingas fly.
2006 anföll Israel uppmuntrat av USA, Libanon. En lovande demokratisk utveckling avbröts. Tiotusentals libaneser tvingades fly. Till följd av kriget riskerar Libanon idag ett inbördeskrig, som kan tvinga fram en ny flyktingvåg.
Förra julen invaderade Etiopien, stött av USA, Somalia. Idag, ett år senare, kan inget slut på kriget skönjas. En påbörjad fredlig organisering under de islamiska domstolarna avbröts. Krigsherrar tog tillbaka makten. Hundratusentals somalier tvingas fly.
Nu hotar USA Iran…

Hotet
Regimen i Iran är faktiskt lika vidrig som Saddam Husseins Irak eller regimerna i Saudiarabien och Uzbekistan (stödda av USA eftersom de står på rätt sida i ”kriget mot terror”). Talibanernas Afghanistan och de islamiska domstolarnas Somalia är inga drömsamhällen.
Men krig är inte lösningen. Krig är tvärtom den ultimata formen av terror. Vad ett krig mot Iran skulle innebära kan bara anas. Krig förstör människornas samhällen och tvingar folken att fly. Krig stoppar en möjlig demokratisk utveckling. USA:s militärindustriella komplex och de som styr det är den enskilt största orsaken till flyktingkatastroferna, även om de inte är den enda.

Mer Toblerone efterlyses av Gr

Jag har i tidigare VB-nummer kritiserat vänsterpartiet i Sverige och Skåne för dess förslag om försöksverksamhet (bland annat just i Skåne) med gratis kollektivtrafik. Det är ett förslag som obevekligen skulle dränera denna trafik på intäkter just när pengarna behövs mer än nånsin – till spår och tåg, till bussar och till höjda löner åt bussarnas förare eftersom det är så svårt att rekrytera nya. Visst är det trist att Skånetrafiken höjer sina taxor efter nyår, men var ska regionen annars ta pengar? Från sjukvården?
Som sagt, det är ett dåligt förslag från Vilmer Andersen med flera.
Men vad ska man då säga om Mona Sahlin?
Ånghwisslan är en nyhetsbulletin för tågentusiaster. (En av roterande redaktörerna är för övrigt Gunnar Håkansson, känd mp-politiker i Lund och sporadisk VB-skribent.) Karaktäristiskt för innehållet är notiser som ”T44 320+329 sågs på Kalmar C med vagnuttagning från Tjärhovet den 1 november.” Men det finns också en avdelning som heter Ekonomi och trafikpolitik. I nr 2424 refererades (via Arbetarens nätupplaga) vad Mona Sahlin hade sagt på ett möte som Miljöförbundet Jordens Vänner ordnade i Stockholm. ”Den riktigt stora utmaningen är kollektivtrafiken, sade hon. Den skall vara gratis eller rättare sagt skattefinansierad, eftersom ingenting är gratis.”
Referatet fortsätter: ”Exakt hur detta skall gå till visste hon däremot inte.” Nänä.
Att ett marginellt parti på desperat jakt efter profilfrågor föreslår en begränsad försöksverksamhet är illa nog. Men här handlar det om ledaren för ett parti som 2010 ska bilda regering, enligt en stor
majoritet i opinionsmätningarna. En tolkning kunde vara att Mona har blivit utopisk socialist. Trafik åt var och en efter hans behov. Men den utopin är faktiskt inte rimlig när vi går mot ett samhälle som måste hushålla, och då prismekanismen faktiskt är ett smidigt verktyg. Och det är inte Monas sak att måla upp ljusblåa utopier. När hon säger att kollektivtrafiken inte ska kosta något för brukaren finns det människor som väntar sej att hon som blivande makthavare ska förverkliga det kravet.
Är det då fel att en politiker säger vad hon eller han tror att den aktuella publiken vill höra? Ja, i huvudsak. För om politikern sprider ut utopier och löften som inte kan förverkligas späder han
eller hon på det kända p-föraktet.
Men den rimliga tolkningen är att Mona inte vet vad hon snackar om, är okunnig om kollektivtrafik. Hon är ju kvinnan som hade hundra p-böter och som enligt egen utsago älskar att köra bil. Enligt referatet ”stöder hon beslutet att satsa 25 miljarder kronor på den sexfiliga motorvägen ’Förbifart Stockholm’”.
Vi kan inte ha ett pucko som regeringschef. Det var det några ledande socialdemokrater som insåg en gång, och så läckte de tips som ledde till Tobleroneaffären. Var finns ni nu, när ni verkligen behövs?

Domen av Gunnar Stensson

Han sa: ”Ni fattiga syndare! Utan förväntan om lön hjälper ni dem som hungrar, törstar, är hemlösa, nakna, sjuka och fängslade. Då hjälper ni mig också. Ni är värda himmelriket.”
Sen sa han: ”Ni rättfärdiga kommunalråd! Utan att bry er om att se, går ni förbi dem som hungrar, törstar, är hemlösa, nakna, sjuka och fängslade. Då går ni förbi mig också. Så stick åt helvete!”
Det sa Jesus när tiden blivit knapp och han tydligt måste sammanfatta vad som var viktigast. Skulle de som hörde honom förstå vad han sagt och komma ihåg det?
Det gjorde de faktiskt. Han avrättades några dagar senare, kanske delvis just på grund av detta yttrande. Därför bevarade de det tyst i sitt minne.
Det handlade inte om dogmer, budord och riter. Det var inte religiöst. Det blev heller inte särskilt uppskattat, vare sig i den kyrka som senare organiserades eller i de stater som kallade sig kristna. Men det blev en del av folkens historiska arv.
Det nedtecknades på grekiska bortåt femtio år efter det att det fälldes, visserligen omformat och utsmyckat i tidens teologiska stil, men utan att helt förlora sin revolutionära kraft. Det återfinns i Matteus 25:34-44. I Sverige slank det in i gudstjänstordningen på domssöndagen. Den inföll i år den 25 november.

Tiina Rosenberg: Vad som händer när kön sätts först av Kajsa Theander

Tiina Rosenberg inledde Demokratisk Vänsters diskussionsmöte i tisdags på temat "Vad är bra feministisk vänsterpolitik?".

Hon skissade snabbt upp två linjer. Feminism som social rörelse med många olika grupper som uppstår i speciella sammanhang. Eller starta ett parti som Fi gjorde med ett gäng kvinnor som bestämmer sig för att sätta kön först, överordnat alla andra perspektiv.
Tiina Rosenberg gjorde en historisk tillbakablick över feminismen de senaste tjugo åren. Hon beskrev mycket målande hur hon höll ett föredrag 1980 på Karl Marxuniversitetet i Leipzig. Föredraget var en exposé över feminismen inom arbetarrörelsens olika grupperingar. Hon var ung och tyckte att hon gjort en mycket bra och gedigen genomgång. Men hon möttes av en reaktion från publiken som om hon varit en del av en kör, och själv tyckt att hon sjöng jättebra, men i själva verket hade hon sjungit alldeles falskt. I början av åttiotalet var det inte opportunt att prata om feminism inom vänstern. Feminismen behövdes inte. Om socialismen infördes så blev allt bra även för kvinnorna. I början av 80-talet bestod vänstern också av många befrielserörelser t.ex. från Sydafrika och Latinamerika. Från det hållet hade man uppfattningen att feminism enbart var en fråga för vita kvinnor från rika länder.
Efter murens fall 1989 kom besvikelsens tid. Carl Bildt blev statsminister och vänstern var på tillbakagång.

Gudrun Schymans tid
Sen kom Gudrun Schymans tid. Förutom att hon visade sina skor i media så vände hon vänsterns tillbakagång. Vänstern hade inte längre ansvar för vad som hänt i Sovjet och partiet fick 12 procent av rösterna i riksdagsvalet. Gudrun drog många till vänstern som varken hade varit vänsterpartister eller socialdemokrater tidigare.
Sen kom mejlet den 30 september 2003 från Gudrun Schyman till svenska feminister med en uppmaning att ta ett feministiskt initiativ. Fi är en anarkistisk direktaktion. Folkvalda kvinnor sluter sig samman och lämnar sina partier. I praktiken var det dock bara Gudrun som lämnade.
Därefter kom Könskriget, dokumentären på TV. Invektiven började hagla i media. Dramaturgin var given i förväg. Hela etablissemanget slog sig samman för att abortera missfostret. Det finns mycket material som någon statsvetare kan analysera när det har gått lite mer tid. Tiina menar att man i Fi underskattade betydelsen av ideologisk diskussion. Man överskattade tanken att det räcker att vara feminist.
Idag finns inte någon samlad kvinnorörelse, bara olika kvinnogrupper, konstaterar Tiina. Och enligt tidskriften Arena är vänster idag det som är mindre höger.
Vad handlar feminismen om? Handlar feminismen om kvinnor eller handlar den om kön? Var kommer klassbegreppet in? Nu har vi det nya arbetarpartiet. Vi har ministrar som Beatrice Ask och Jan Björklund som stoltserar med sin arbetarklassbakgrund. Vem är egentligen arbetarklass idag? Många som identifierar sig som medelklass kan inte mäta sig ekonomiskt med t.ex. snickare. I synnerhet kvinnor. Och de kommer inte att få bättre betalt.

Socialdemokratisk nostalgi
Socialdemokraterna kommer att ha kvar kvinnorna som basen i partiet. S-kvinnorna är lojala mot socialdemokraterna. Synd bara att socialdemokraterna inte är lika lojala mot kvinnorna. Men än så länge har Sverige en socialdemokratisk nostalgi som håller solidaritetsbegreppet uppe.
Men för att vinna nästa val menar Tiina att socialdemokraterna måste öppna sig mot andra rörelser och partier. Hon målade upp ett scenario där socialdemokraterna, när de vunnit nästa val bildar regering med mp, olika vänsterpartier, fi och många andra duktiga personer. Risken är att socialdemokraterna i stället marknadsför sig som det ännu nyare arbetarpartiet och ger regeringsposterna till intetsägande sossar.
Är då parlamentet den rätta platsen för feminism eller ska vi nöja oss med att organisera oss utanför och påverka. Tiina tar exempel från den finska vårdpersonalen som ville ha höjda löner. De hotade med att gå i strejk för sina krav. I en månad arbetade men i statsförvaltningen. Inte med att omfördela i budgeten för att göra det möjligt att höja lönerna utan med att utarbeta ett lagförslag som skulle göra det olagligt för vårdpersonalen att strejka. Presidenten, som är kvinna, tvingades skiva under den nya lagen som riksdagen beslutat om. Så blir det för ett litet parti i parlamentet. Ständigt överkört och ständig anpassning till majoritetens beslut. Tiinas egen erfarenhet av mediedrevet mot henne själv i Fi förskräcker henne. Hon refererar till Maud Edwards som i "Det mest förbjudna" beskriver vad som händer när kvinnor organiserar sig och vill ha makt. Hur hela det etablerade samhället går samman i en given dramaturgi för att stöta bort de hotfulla kvinnorna.
I diskussionen efteråt behandlades olika svårigheter som t.ex. erfarenheten av att bilda ett parti, om de påfrestningar som det innebär att vara ständigt exponerad i media. Det pratades om vikten av att ha stöd av en organisation. Det hade Gudrun Schyman men inte Frankrikes Ségolène Royal. Men det pratades också om möjligheter som t.ex. arvet från den svenska kvinnorörelse som under 50-talet vände hela nationen i sitt fredsarbete mot atomvapen och om den framtida möjligheten att det kan utkristalliseras en kvinnorörelse ur den aktuella miljörörelsen.

Berättelser från [SKOH-nah] av Lucifer

Ska sammanträden, t.ex. i kommunfullmäktige, få ta tid? Javisst, så klart, demokrati är viktigt. och under vänsterpartiets genombrottsår i Lund kommunfullmäktige på 1970–80-talen kändes det särskilt angeläget att slå vakt om att människor fick tala till punkt även om borgarna demonstrerade genom att mangrant lämna salen. Ändå, det finns en gräns när talandet hindrar andra viktiga saker.
Av och till besöker jag numera Lunds kommunfullmäktige. Det ärende som har dominerat oktober- och november- sammanträdena har varit ”direkt skolpeng”, ett borgerligt förslag om hur resursfördelningen till skolan ska gå till. I ursprungsversionen var det enkelt och principiellt: sätt en prislapp på varje elev och låt den avgöra vad respektive skola ska ha för anslag. Tanken är nog att man sedan ute på skolorna ska bestämma själva och inte få några pekpinnar från centrum genom riktade anslag. I praktiken bryter detta förstås samman: man kan t.ex. inte driva en skola i Revingeby om man bara får pengar efter hur många elever där går. Det finns många andra icke-linjära fenomen som stör bilden och borgarna har mycket riktigt fått modifiera sitt förslag efter hand och mer lär det bli. Man kan nog lugnt säga att det är ett ogenomtänkt system, illa omtyckt av berörd personal men nu genomtrumfat av borgarna av prestigeskäl.

Inga vassa knivar i lådan
Nåväl, på fullmäktiges oktobersammanträde debatterades frågan i tre timmar innan det blev återremiss.. Och i förra veckan var det dags igen, nu med två timmar. Jag vill påstå att det är sådant som sänker intresset för politik bland folk. Är då frågan oviktig? Nej och förslaget är inte bra. Det är ytterligare ett i raden av borgerliga förslag som visar att förmågan att styra Lund inte är den bästa på den borgerliga sidan. Någon har uttryckt det så att Bergwall, Klette och Helmfrid visserligen är trevliga personer, men att de kanske inte tillhör de vassaste knivarna i lådan.
Det jag ser som problemet är att frågan om metoden för resurstilldelning befinner sig ett snäpp upp på abstraktionsstegen. Den typen av frågor älskar politikerna själva att tala om och diskutera, medan vi andra finner det anslagstekniskt, torrt och blodlöst. Det blir en angelägenhet för de redan insatta som tränger undan utrymmet för frågor med mer konkret innehåll.
Tja, detta är alltså min mening. När jag pressade Mats Olsson, ledande v-politiker i fullmäktige visade han sig ha alibi: han hade vid novembermötet bara yttrat sig tre gånger i debatten, i samtliga fall med korta repliker, så för all del. Då är det nog värre ställt med fru Klette. Hon använde exakt samma anförande vid novembersammanträdet som vid oktobersammanträdet, i alla fall enligt vad en av v-ledamöterna påstår. Återbruk är ju tidens lösen, men det är förstås att gå för långt.

Ett riktigt turistparadis
Skåne är det mest uppskattade turistlandskapet i Sverige ser jag i tidningen i veckan och blir inte förvånad. Svenskarna tycker att Skåne är omväxlande medan danskarna ser det som rena vildmarken. Jag håller med båda. Omväxlingen är lätt att styrka men vildmarken är det många här som inte vill kännas vid. Men Skåne är ju ett riktigt skogslandskap så fort man rör sig utanför slätterna på västsidan. Kolla bara på alla timmerbilarna man möter ute i ödebygderna, t.ex. kring Rebbetuaröd. Man kan åka till Fjällmossen vid Hörby och plocka hjortron och se på orrspel (dock inte samtidigt). Skogarna är fyllda med vilda djur: under jaktåret 2006/2007 sköts 340 älgar i Skåne etc.
En annan sida av Skåne (angiven uttalsanvisning ”SKOH-nah”) framskymtade i New York Times i höstas under rubriken ”Det goda livet på svenska Rivièran”). Man besökte t.ex. Båstad och åt hummerpizza på Pepe’s Bodega (pris $70) , därefter Torekov, Kåseberga, Borrby, Ingelstorp och Falsterbohalvön. Mycket tal blev det om det vackra folket som rör sig mellan Båstadtennisen och Falsterbo Horse Show innan det är dags för St.–Tropez. På Bjärehalvön finner man ”picturesque potato fields”, Österlen liknas vid Provence medan i Skanör ”the tree-shaded lanes have just the right mix of lively cafés, art galleries and ice cream parlors”.
Själv saknade jag några uppskattande ord om oss skåningar: vårt väna sinnelag och våra vinnande personligheter. Vi här i den svenska södern har ju också rytmen i blodet – ta t.ex. Peps – och Lunds universitet tillhör ju den absoluta världstoppen även om de småskurna människorna i Stockholm ännu har nekat oss Nobelpris. Och vi är med vår tid. Datorer är ju helt ute numera, en tillfällig vurm om man säger så, så nu ska universitetet lägga ner undervisningen i datavetenskap. Och hur det nu är så har vi i alla fall de vackraste magnolierna bland de skandinaviska universiteten.

Kristidender IV av Erik Kågström

Den kristna högern i USA – en fara för demokratin?
Amerikaner kommer från Mars, kontinentaleuropéer kommer från Venus, engelsmän kommer från någonstans däremellan. Och visst finns det skillnader. Amerikaner är uppenbarligen mera religiösa, mera krigiska, mera rädda för omvärlden och mera övertygade om sin egen godhet än vi. Dessutom är de ”exceptionalister”. Ett utvalt folk som har till uppgift att leda mänskligheten mot en bättre värld. Utvaldheten är ett arv från de första invandrarna som skulle bygga ett nytt Jerusalem i den nya världen. Ronald Reagan talade om ”the shining city on the hill”. Zbigniew Brzezinsky skriver i sin senaste bok (1) att utan amerikanskt ledarskap hamnar världen i ett totalt kaos. Dessa amerikanska särdrag har fått sina mest extrema uttryck i de radikala delarna av den evangeliskt kristna rörelsen.
Det apokalyptiska USA
Evangelismen i USA har nu hundra år på nacken. Redan från början var det apokalyptiska centralt. Samhället sågs som ett sjunkande fartyg. Guds straff för människornas syndiga leverne stod för dörren. Sådana undergångstankar fick sedan näring; efter Hiroshima kunde en amerikan med rätta fråga sig: ”Om vi som är goda kan göra så mot våra fiender, varför skulle våra fiender som är onda inte göra likadant mot oss?” Den för oss svårbegripliga fruktan för och paranoida inställning till omvärlden, som tycks känneteckna den amerikanska allmänheten i dag, verkar mindre vara en rädsla för individuell död än en fruktan för kollektiv död. Det påminner om den fruktan för ”mors repenta” som på medeltiden framkallades av pestsjukdomarna. Judeutrotningen under nazismen, hotet om ömsesidig förintelse under det kalla kriget – ”mutual assured destruction (MAD)” – och på senare tid terrorismen, tsunamin, Katrina, bränderna i Kalifornien och klimathotet – allt sådant kan underbygga en känsla av annalkande undergång. Rädslan och osäkerheten har utnyttjats av USA:s politiska ledare för att bygga upp världshistoriens väldigaste krigsmakt och föra ständiga krig mot förmenta fiender, och av de högerkristna ledarna för att övertyga folket om att ett Armageddon står för dörren.
Enligt en gallupundersökning kan ungefär hälften av den amerikanska befolkningen betecknas som born-again Christian eller Evangelical Christian. Andra studier har lägre siffror. Det betyder i alla fall att om alla högerkristna röstade på republikanerna skulle demokraterna inte ha en chans. Men så är det inte. En valplatsundersökning vid valet 2006 visade att endast 23% kallade sig evangeliska kristna och av dessa röstade 78% på Bush. Den evangeliska rörelsen är inte på något sätt monolitisk utan består av tusentals församlingar, sekter och organisationer som sinsemellan kan ha mycket motstridiga prioriteringar och värderingar.

Guds avsikt
Chris Hedges växte upp i ett litet presbyterianskt jordbrukssamhälle norr om New York. Hans far var präst och själv fick han prästutbildning men blev aldrig prästvigd. I stället blev han utrikeskorrespondent, bl a för New York Times under 20 år och sedan har han verkat som högskolelärare och författare.
Han har skrivit en bok om den kristna högern I USA (2). Han beskriver sig själv som en troende kristen men tar avstånd från all bokstavlig tolkning av bibeln. ”Vi kan inte veta någonting om vad Gud har för avsikt med mänskligheten” skriver han. Han har skaffat sig en gedigen kunskap om den kristna högern i USA genom att delta i deras seminarier, intervjua medlemmar, läsa böcker utgivna av kristna bokförlag och lyssna på predikningar vid stora och små möten i rörelsens regi. Hans intresse har fokuserats på den radikala kärnan i den evangeliska rörelsen - dominionisterna (3) – som uppskattas utgöra 5-12% av USA:s befolkning och har sina rötter i radikal kalvinism. De har ett inflytande som inte står i proportion till deras antal. De har sex nationella TV-stationer som vardera når 10-tals miljoner hushåll och de har större delen av landets mer än tvåtusen religiösa radiostationer. De har majoritet i 36% av delstatliga kommittéer i stater dominerade av det republikanska partiet och betydande minoriteter i de övriga. Vid kongressvalet 2006 fick fyrtiofem senatorer och 186 ledamöter av representanthuset höga värderingar av högerkristna organisationer. Den mest betydelsefulla boken för dominionisterna, skriven 1973, är ”The Institutes of Biblical Law” av R.J. Rushdooney där författaren pläderar för ett kristet samhälle som är strängt, oförsonligt och våldsamt.
I Sverige händer det av och till att vi får besök i hemmet av Jehovas vittnen men för övrigt är det ovanligt hos oss att politiska eller religiösa organisationer använder den metoden för att nå ut med sina budskap. I USA däremot är dörrknackning desto vanligare i sådana sammanhang. Chris Hedges beskriver i sin bok hur det gick till när han deltog i ett högerkristet seminarium där församlingsmedlemmar instruerades i konsten att rekrytera nya medlemmar. Den viktigaste målgruppen är människor i kris. Skilsmässa, konkurs, arbetslöshet, sjukdom, nära anhörigs död eller sjukdom, depression, ensamhet – allt sådant ansågs skapa en god jordmån för det högerkristna budskapet. Sedan gällde det att ”bli vän” med föremålet för värvningen - lyssna, berömma, smickra, finna gemensamma erfarenheter. Det rent religiösa väntar man med, men har en liten bibel i bakfickan. När man lyckats få vederbörande att komma till ett församlingsmöte påbörjas ”love-bombing”. Två eller tre familjer i församlingen koncentrerar sitt intresse på nykomlingen, bjuder hem honom eller henne på middag och gör sitt bästa för han/hon skall trivas i miljön.

Reglernas värld
För en person som länge varit förtvivlad, känt sig värdelös och överflödig (utbränd?), kan det nog bli en överväldigande upplevelse att plötsligt hamna i en kärleksfull gemenskap, bli uppskattad och bekräftad - sedd. Men efter ett tag kommer reglerna. Nykomlingen uppmanas att bryta alla kontakter med den tidigare församlingen och med vänner och bekanta som inte också är frälsta. Lydnad inför församlingens ledare är ett måste. Man får lära sig att mannen är auktoriteten i familjen. Kvinnan skall lämna yrkeslivet och återvända till hemmet. Barnen skall uppfostras till att inse faderns auktoritet och helst undervisas i hemmet (två miljoner amerikanska barn får nu sådan hemundervisning). En kvinna skall vara gift annars står hon utan ledning. Om hon inte kan ordna det själv bistår församlingen med förslag till make. För många är nog de nya påbuden svåra att acceptera men rädslan för att bli utesluten gör att man faller till föga. Om man känner motstånd mot reglerna är man kanske inte en lika god kristen som de andra. Skuldbeläggning är ett viktigt inslag i medlemskontrollen.
Dominionisternas hierarki och arbetsmetoder påminner starkt om Hannah Arendts beskrivning av den typiska totalitära rörelsen (4). Ovillkorlig lydnad för överordnade. Rädsla för att bli utesluten. En militant, hemlighetsfull kärna omgiven av skal av medlemmar med successivt mindre insyn i ledningens planer. Det yttersta skalet står för kontakten med allmänheten och för fram ett utslätat budskap utan alltför skrämmande inslag. Ett ”nyspråk” där vardagliga ord som frihet och kärlek får en annan betydelse. Paranoia – man är förföljd av homosexuella aktivister, feminister, sekulära humanister och liberala media. Dominionisternas mål är en teokrati där bibelns ord är den högsta auktoriteten för regering, lagstiftning och rättskipning. Vita amerikanska protestanter med den rätta tron har ett gudomligt uppdrag att styra i första hand USA och på sikt hela världen.
Den kristna högerns allians med sionisterna och Israel-lobbyn kan synas märklig. Den anses bygga på föreställningen att Jesus inte återvänder förrän judarna fördrivit palestinierna och behärskar hela Israel. Att de judar som då inte konverterar till kristendomen är dömda att förgöras, talas det inte om.

Evangelisk infiltration
Den evangeliska rörelsens försök att infiltrera den amerikanska krigsmakten tycks ha varit ganska framgångsrika. Vid Pentagon finns en grupp – Christian Embassy – som leder bibelstudier och har producerat en undervisningsvideo som bl a skildrar hur kristna soldater strider mot arméer med annan trosinriktning. Den amerikanske generalen Paul Sutton tjänstgjorde en tid vid den amerikanska ambassaden i Ankara. Efter att turkiska tidningar avslöjat att generalen utnyttjat korstågsvideon blev denne kallad till höga turkiska militärer som gav amerikanen en lektion i vikten av åtskillnad mellan kyrka och stat. Amerikanska soldater i Irak har klagat över att de av högre befäl mer eller mindre blivit tvingade till att delta i religiösa sammankomster med evangelisk inriktning. Vid det amerikanska flygets krigsskola i Colorado Springs beordrade skolans chef (sannolikt enligt direktiv från försvarsdepartementet) att alla skulle se filmen ”The Passion of Christ”. Denna har kritiserats för att ha gett en alltför bokstavlig tolkning av bibeln genom att låta judarna döda Jesus trots att forskning visat att dådet utfördes av romarna. Fyratusen kadetter såg filmen och därefter blev judiska kadetter och kristna kadetter som inte hade den ”rätta” tron trakasserade och mobbade av born-again-kadetter. Skolledningen försökte förgäves tysta ned det hela. En utredning genomförd av en grupp från Yale University resulterade i att skolchefen fick sparken.

(1) Zbigniew Brzezinsky 2007 ”Second Chance”.
(2) Chris Hedges 2006 ”American Fascists, The Christian Right and the War on America”.
(3) Sara Diamond 1995 “Road to Dominion”
(4) Hannah Arendt 1951 “The Origins of Totalitarianism”.

I kommande nummer: Neokonservatismen i USA under 2000-talet. Paul Krugmans nya New Deal