Konsthallen i Lund – en konfliktladdad arena av Marianne Sonnby-Borgström

a

Revital Cohen & Tuur Van Balen
75 Watt, 2013
Still Video, 11 minutes

Under den senaste tiden har konsthallens verksamhet varit i blåsväder. Olika åsikter har vädrats flitigt i media gällande såväl utställningsverksamheten som tjänstemäns och politikers agerande. En utredning har tillsatts som arbetar på att se över konsthallens framtida verksamhet. De gällande riktlinjerna för konsthallen är att den ska presentera modern samtidskonst, alltså riktlinjer som innebär en väldigt stor frihet för konsthallschefen. Inte sällan består de verk som visas på konsthallen av s.k. konceptuell konst, som är en konstform där idén eller konceptet är utgångspunkten för konsten. Konstformen utvecklades huvudsakligen under 1960- 70-talet i USA och var ursprungligen en politiskt vänsterradikal rörelse som fokuserade på sociala och politiska frågor och syftade samtidigt till att förändra samhället. Konsthallens senaste utställning, Vårt arbete, behandlar människans relation till arbetet och är ett exempel på just denna riktning.

Deprimerande tomhet 
Själv har jag besökt både den nuvarande utställningen liksom många av konsthallens tidigare utställningar. Oftast har jag tyckt att utställningarna varit krävande och jag skulle önskat mig mer pedagogiska texter direkt i anlutning till verken. Att stå och bläddra i den skrift, som brukar höra till varje utställning, och leta efter den text och analys som hänger samman med ett specifikt verk, har jag personligen upplevt som krångligt. Jag är definitivt inte speciellt kunnig inom konstens område, men är allmänt nyfiken och öppen för olika slags konst. Dessutom är jag pensionär och har gott om tid. Men för min egen del krävs det pedagogisk vägledning för att få behållning av utställningarna.
   Lite deprimerande har jag också upplevt att jag endast har stött på någon enstaka annan besökare vid mina besök i konsthallen. Märkligt att besöka en rymlig och vacker lokal som är så ödslig och övergiven trots att den ligger i centrala Lund där det fullkomligt vimlar av folk runt omkring. Min upplevelse av tomhet i konsthallen är naturligtvis subjektiv och jag kan ha haft otur med att möta få besökare. Mina vänner besöker sällan Lunds konsthall så utställningarna blir ytterst sällan något spännande diskussionsämne i bekantskapskretsen.
   Om det nu är så att relativt få besöker konsthallen, kan man fråga sig om Lundaborna är en skara ytliga och tidspressade människor utan konstintresse. Varför tar så få sig tid att gå in på konsthallen?  Om Lundaborna är stressade genom att de är präglade av de nutida slimmade produktionsförhållandena, så borde de verkligen ha behov av att komma in och begrunda sin tillvaro genom att se utställningen Vårt arbete. En fråga man kan ställa sig är hur man kan locka in fler Lundabor på konsthallen?
 

Esther Shalev-Gerz, Describing Labour, 2012
17 glass objects, part of installation
 

Vänsterpartister på guidad visning
Förra veckan följde en skara vänsterpartister med på en guidad visning av utställningen Vårt arbete för bilda sig en egen uppfattning om den nuvarande verksamheten och få ett bättre underlag till den debatt som förts om konsthallens utställningar. Själv har jag besökt utställningen tidigare, men då sett den utan guide och istället läst om konstnärerna och verken i den lilla skrift som konsthallen ger ut i samband med varje utställning.
Den utmärkta och professionella guidningen av utställningen Vårt arbete gav mig betydligt mer behållning än den jag fått vid mitt tidigare besök utan guide. Jag hade nog inte gett utställningen den tid och eftertanke som krävs. Både tid och tankearbete fordras nämligen. Den dryga timmens guidning var inte heller tillräcklig för att hinna uppleva hela utställningen. Sex av de tio verken i utställningen Vårt arbete består av videos, filmer eller visning av bilder via diaprojektor vilka alla kräver tid av besökaren. Konceptuell konst består inte sällan av videoinstallationer.
   Ett av utställningens verk ”En Euro” av Oliver Walker från 2013 består av sex bildskärmar som illustrerar hur lång tid det tar för olika yrkesgrupper att tjäna en euro. Varje skärm representerar en yrkesgrupp, alltifrån en koncernchef ner till en bomullsplockare. Verket visar oftast endast aktivitet på den första skärmen, nämligen en arbetare som plockar bomull. För bomullsarbetaren tar det drygt en timme att tjäna en euro. Resten av skärmarna är mestadels släckta. De övriga är tända den betydligt kortare tid det tar för de övriga yrkeskategorierna att tjäna sin euro. Den som illustrerar koncernchefens arbete är tänd mindre än en sekund. Vi stod under den guidade visningen inte kvar den tid det krävdes för att se de övriga skärmarna tändas. Men det hade onekligen varit intressant att se hela verket och för att vara säker på att få se det behöver besökaren stanna mer än en timme vid detta verk. Ett finurligt, kreativt och originellt verk, men vilka hinner och orkar ta det till sig? Många av besökarna hade, enligt guiden, försökt få igång de släckta skärmarna och frågat om det var något tekniskt fel.
   Ett annat verk, består av en 1,5 timme lång film som handlar om kvinnor som städar på kontor nattetid. Filmen skapades på 70-talet av Berwick Street Film Collective och anses vara en klassiker inom området konceptuell konst. Den är ursprungligen avsedd som kampanjfilm för att få kvinnorna att engagera sig fackligt. Vid mitt tidigare besök på denna utställning visste jag inte i vilken fas som filmen befann sig när jag kom in i rummet där den visades och jag lämnade ganska snabbt rummet . Lite otåligt, men kanske ganska mänskligt. I konsthallens egen lilla skrift som beskriver utställningen finns tyvärr inte information om hur lång tid filmen pågår. För att uppleva hela verket måste jag stå kvar och invänta hela filmvisningen på 1,5 timmar. Kanske en konstkännare känner till verket sedan tidigare och hade gett sig tid och uppskattat att få se hela det klassiska verket. Naturligtvis tog vi oss inte heller den tid som behövs för att se hela verket under den guidade visningen. Vi är kanske barn av vår tid, lite otåliga på att konsumera nästa upplevelse.

Stressade och otillräckligt motiverade Lundabor?
Den pågående utställningen Vårt arbete, liksom många av konsthallens tidigare utställningar, kräver en kunnig och motiverad besökare som har gått om tid. Utställningen Vårt arbete är intressant och framställer människans förhållande till arbetet och syftar till att få oss att reflektera över de förhållanden som produktionen sker under. Verken gör detta på ett originellt och tankeväckande sätt. Men har konsthallens verksamhet verkligen uppnått sitt syfte om väldigt få lockas till utställningen och många av besökarna inte tar sig den tid som utställningarna kräver? För min egen del var guidningen ett sätt att förstå utställningen på ett djupare sätt. Man kan fråga sig om en utställning ska kräva en guidad visning för att ge besökaren behållning.

Konfliktfylld arena med begränsade resurser
Ett av diskussionsämnena gällande konsthallen har gällt utställningarnas ganska svårtillgängliga karaktär. Det finns ju Lundabor som uppskattar konst som går att uppleva och beröras av mera direkt utan att behöva guidning eller läsa de tillhörande avancerade texterna i skriften som hör till utställningen. Det har som motargument mot att konsthallen bör ha fler utställningar av varierande karaktär hävdats att det inte är möjligt eftersom de ekonomiska resurserna är väldigt begränsade. En annan omtvistad fråga gäller den konstnärliga friheten, en frihet som måste värnas från politisk styrning och censur. Den pågående utredningen om konsthallens framtida verksamhet är alltså inne på ett minerat område och utredaren måste ta hänsyn till såväl konstnärlig frihet som begränsade ekonomiska resurser, till arga Lundabors och den etablerade kulturella elitens åsikter. Dessutom finns säkert ytterligare hinder för eventuell förändring som exempelvis den kulturmärkta byggnaden. Således ingen lätt uppgift för utredningen.

Utopiska tankar från en gräsrot
Jag själv fick några idéer till förändringar efter den guidade visningen. Tankar på förändringar som kanske skulle kunna locka en bredare publik och samtidigt inte missa kvaliteten på utställningarna. Eftersom jag är en gräsrot kan jag roa mig med utopier. Utopier behöver inte räkna med alla realiteter som måste ta hänsyn till ekonomiska ramar, till den konstnärliga friheten, samt olika hinder som exempelvis kulturmärkningen av byggnaden kan innebära.
   För min egen del hade det varit tillräckligt att uppleva några av de tio verken i Vårt arbete. Färre verk hade inneburit att de få utvalda verken hade fått en djupare och mer rättvisande begrundan.  Precis som i utställningen Vårt arbete visar konsthallen ofta verk av internationellt välkända konstnärer. Konsthallens verksamhet anses också hålla mycket hög kvalitet av den konstnärliga eliten. Verk av internationellt kända konstnärer är både dyra i inköp och kräver dessutom komplicerade och dyra transporter från avlägsna orter.  Om färre dyra verk inköptes skulle både ekonomiska resurser och konsthallsutrymme frigöras. De ekonomiska resurser och det utrymme som frigjordes skulle kunna användas till att visa verk av mer okända konstnärer, eventuellt på samma tema som huvudtemat. Kanske borde dessa verk dessutom vara av en annan karaktär än den s.k. konceptuella konsten. Inte endast välkända konstnärer kan ju skapa modern samtidskonst av hög kvalitet som är mindre tidskrävande för besökaren. Det borde även vara spännande att kunna bidra till att lyfta fram och ge stöd till mera okända, talangfulla konstnärer, eventuellt med viss lokal anknytning.

Grön kaféoas ger tid för reflektion och eftertanke
Förutom denna förändring skulle jag önska att konsthallens ointressanta atriumgård byggdes in med en glaskupol till tak. Detta för att kunna utnyttja ytpotentialen som finns där och samtidigt kunna behålla ljusinsläppet. Den nyavunna inomhusytan skulle kunna användas för att skapa en liten trädgård och några kafébord skulle också kunna rymmas i grönskan. Gröna oaser saknas verkligen i Lunds centrum. I kaféet kunde besökarna sitta ner för en stunds reflektion över utställningen med en god kopp kaffe i handen. I den rogivande grönskan skulle besökarna även kunna läsa i de framlagda konsttidskrifterna. Om besökaren råkar vara småbarnsförälder kunde barnen samtidigt leka i den hörna med hoppvänliga kuddar och bollar som inrättats i en vrå intill den gröna kaféoasen.
   Några kvällar i månaden skulle jag önska att konsthallen kunde hålla öppet för föreläsningar om exempelvis den visade utställningen eller om andra ämnen med konstanknytning. Säkert skulle några av alla dessa bildade Lundabor gärna ställa upp för en ringa summa och hålla föredrag om diverse ämnen med konstanknytning. Personligen är jag vän med en Lundabo som nyligen skrivit en avhandling om Marcel Duchamp, kanske en av de första företrädarna för den konceptuella konsten. Lämpligen kunde föredragen avbrytas med lite förfriskningar i pausen. På så sätt skulle Lundaborna få tillfälle att diskutera föredraget eller den visade konsten med varandra. Att dela erfarenheter med andra är ju ofta berikande.
   De framförda förslagen är min egen utopi, men om de kunde förverkligas, skulle kanske konsthallen kunna locka fler besökare och ge dem nya berikande konstupplevelser som de kan dela med andra Lundabor.

Anteckningar om Obamas Kubabesök av Bertil Egerö

 

Jag får idag intrycket att många svenskar reser till Kuba ”innan det är försent”. Ja kanske. Min och fru Elsas första resa 2005 motiverades av liknande tankar. Sedan dess har vi lärt oss mycket, om de strukturella problem en centralplanerad ekonomi, en genom decennier fastmurad byråkrati mm gett detta land. Men också den livsglädje som vi mött överallt, och känslan att USA är den värsta fienden – kulturellt, och särskilt ekonomiskt. Att åter hamna under USA är en mardröm för många kubaner. Hur länge kommer det Kuba bröderna Castro’s generation skapat och nu försiktigt refomerar att hålla stånd mot nyliberalismens politiska förkämpar? Obama är en stark spjutspets, hans medgivande att blockad och isolering helt har motverkat sitt syfte kan börja påverka även kongressen. När nu internet ska göras mer tillgängligt öppnas för en mer subtil påverkan, den som redan inletts med massturismen, med dollaröverföring mellan familjerna på båda sidor av gränsen, med direktflyg och andra sätt att exponera kubanerna för glittret i det stora konsumtionssamhället USA.

Obama avrundar presidenturen med Kuba
Barack Obama, hans fru och döttrar, svärmor mfl utgjorde den delegation som i mars besökte Kuba – det första presidentbesöket sedan USA’s marionett Batista tvingades fly landet. Så här mot slutet av sin presidentperiod kan Obama kosta på sig några djärva steg, och inget fel i det. Normaliseringen av USA’s förhållande till Kuba lär inte bli färdig under hans återstående tid i Vita Huset.
   Sedan den öppna förhandlingsprocessen kom igång i december 2014 har självklart en del hänt. Dock inte med handelsblockaden, inte med Guantanamo. Tunga frågor som förblev liggande efter besöket. Däremot ska nu Google ha beslutat etablera sig på Kuba, ett steg som inte bara intresserar de kubanser som har råd att önska bättre internetkontakt, utan även den amerikanska strategin att i första hand försöka nå de unga kubanerna, de som inte vet eller förstår mycket av Revolutionen eller varför de ska ha ett så problematiskt liv.
   Obama talade till folket. Javisst, även om ”folket” inte rymdes i den sal där han pratade. Det sades vara säkerhetsskäl bakom att han inte såsom Kubas ledare höll talet ute på det stora Revolutionstorget, eller på platsen framför USA’s sk Intressekontor (numera ambassad). Men TV-apparaterna stod säkert på över hela landet, att döma av de många internet-kommentarer som följde på talet. ”En duktig retoriker”, tycktes alla vara överens om.
   Sant är att Obama medgav vissa brister i sitt lands demokrati (dock inte Guantanamo, dock inte polismorden på oskyldiga afroamerikaner). Men de bekämpas bättre i en demokrati var hans budskap, mot bakgrund av extrema skillnader i levnadsvillkor och politikernas beroende av de kapitalstarkas stöd.

”Folket” – Obamas tal ett budskap till oppositionen?
”Jag tror på det kubanska folket”, upprepade Obama, med olika ord; ”Kubas framtid måste ligga i det kubanska folkets händer.” Och hoppades att senare generationer skulle se USA’s snart sex decennier långa isolering av Kuba som en avvikelse, ett misstag. Vems, ville han inte förklara, inte heller varför. Men att ställa folket mot regeringen och parlamentet var uppenbarligen vad han önskade, med särskild adress till de unga som idag troligen är de mest kritiska i samhället idag. Själv har jag förstått att den glada kubanska musikens rappare ofta ger en svidande kritik av systemet och dess följder.
   Kanske är generationsväxlingen ett lika stort hot mot utopin om en mer dynamisk socialism, eller icke-kapitalism, som USA’s ekonomiska utsvältningspolitik?

Diplomaten Raúl
Raúl uppträdde som den diplomat han också kan vara. Det han tydligaste begärde var respekt, att USA respekterar den utvecklingsväg Kuba står för, att förändringar är kubanernas ensak, och att de två staterna ska kunna existera sida vid sida med goda relationer trots de djupa skillnaderna mellan dem.
   Som en liten eftersläng påpekade han att USA har en del att lära av Kuba, inom sjukvård men också vad gäller synen på mänskliga rättigheter mm.

– och sanningssägaren Fidel
I bakgrunden levererade storebror Fidel allt det som Raúl inte kunde säga: med raka ord påminde han om USA’s alla hundratals attacker mot Kuba, alla sabotage. Hur USA stöttade apartheidstaten Sydafrika (där Kuba samarbetade med Angola). Hur Kuba under revolutionen tagit krafttag mot den rasism som ännu plågar USA. Kan de bara glömmas när vi nu ska gå en gemensam framtid till mötes?
   Det är en risk att de redan har glömts, i de ungas vetskap om hur mycket som inte sägs i skolundervisningen, och hur mycket som de känner sig lurade på i ett Kuba där den don Quijoteska stoltheten hos ’de gamle’ styr politik och liv.
   Barack Obamas tal kan säkert googlas fram. Svårare kan det vara att hitta Raúls tal. Den intresserade får det in extenso nedan. Fidels kommentarer har jag ännu inte översatt.
Bertil Egerö
 

 

Raúl Castros tal i en presskonferens den 21 mars:
God eftermiddag herr president Barck Obama,
   Vi är glada över att se er här i det första besöket av en ledare för USA sedan 88 år. Det är vår önskan att ni under ert korta besök på ön får uppleva det kubanska folkets gästfrihet, (folket) som aldrig har hyst några negativa känslor mot det amerikanska folket, med vilket vi har historiska, kulturella och känslomässiga band.
   Ert besök är ett viktigt inslag i (den pågående) processen för en förbättring av våra bilaterala relationer, som vi hoppas kommer att leda till stora framsteg i vårt utbyte, till fördel för båda nationerna liksom för hela regionen. Låt oss vidmakthålla ett konstruktivt läge i vårt möte, som en fortsättning på de två möten vi haft, i Panamá och i New York.

   Vi kan konstatera att de 15 månader som gått sedan vi offentliggjorde beslutet att återupprätta diplomatiska relationer har medfört konkreta resultat. Vi har återinfört direkta postala tjänster och signerat ett avtal om reguljära flygförbindelser. Vi har förstärkt samarbetet i områden av gemensamt intresse. Vi har undertecknat två memoranda (de entendemiento), kring skydd av miljön och de marina områdena, samt till åtgärder för säkrare navigation på havet. Idag skriver vi under ett till kring samarbete i jordbruksfrågor.
   Parallellt pågår förhandlingar om andra grupper av bilaterala frågor, såsom kampen mot droghandeln, säkerhet i handel och för resenärer, samt i hälsofrågor. Vad gäller det sistnämnda har vi redan överenskommit att fördjupa samarbetet kring prevention och behandling av smittsamma sjukdomar såsom Zika och av kroniska icke smittsamma sjukdomar såsom cancer. Detta samarbete är till gagn inte bara för Kuba och USA utan för hela regionen.
   Med utgångspunkt i de beslut som president Obama har fattat kring modifieringar av delar av blockaden, samarbetar kubanska och USamerikanska företag i att identifiera de möjliga kommersiella satsningar som kan genomföras under ännu gällande restriktioner. En del har redan satts i verket, särskilt i området telekommunikationer, (ámbito) där vårt land ser fram mot ett program som utgår från våra prioriteringar i utveckling och i den avancerade teknologi som garanterar att de tjänar vårt nationella intresse.
   Framsteg har även gjorts i förhandlingar bland annat kring tillgång till medikamenter och medicinsk utrustning, liksom till apparatur för energiproduktion och skydd av miljön.
   Mycket mer skulle kunna göras om USAs blockad hävdes. Vi är införstådda med president Obamas och hans regerings position i fråga om blockaden och de försök som gjorts i kongressen för att få den hävd. De senaste åtgärderna som regeringen vidtagit är positiva, men inte tillräckliga. Jag har utväxlat åsikter med presidenten kring andra åtgärder som vi tror kan vidtas för att eliminera ännu gällande restriktioner och som kan utgöra viktiga steg i att avsluta blockaden. Detta är helt väsentligt, ty blockaden gäller ännu och innehåller komponenter som hämmar och avskräcker, med en räckvidd långt utanför vårt territorium. Jag gav presidenten en del exempel för att demonstrera denegativa konsekvenserna för Cuba och andra stater. Blockaden är det största hindret för vår ekonomiska utveckling och vårt folks välfärd. Därför är det väsentligt att den avslutas om våra bilaterala relationer ska kunna normaliseras. Det gäller även den kubanska emigrationen där villkoren behöver förbättras för emigranternas familjer och deras land.
   För att göra framsteg i normaliseringsprocessen krävs även att det illegalt ockuperade området som hyser flottbasen i Guantánamo återlämnas.
   Båda dessa teman, de centrala hindren, togs upp ännu en gång i en ledare den 9 mars i partiets officiella organ (Granma), och för några dagar sedan i en presskonferens av vår kansler Bruno Rodriguez Parrilla, och spreds därefter i pressen.
    Även andra områden där politiska skillnader råder borde undanröjas för att möjliggöra normala relationer mellan Cuba och USA. Den senare bör inte leva i föreställningen att det kubanska folket skulle överge de målsättningar det fritt och suveränt har valt och för vilka det har utstått enorma offer.
   Vi har även utväxlat kring internationella frågor, speciellt sådana som kan påverka den regionala stabiliteten och freden. Speciellt gällde det, och tiden tillät inte att ta upp frågan ordentligt, vår oro kring den destabilisering som nu förbereds gentemot Venezuela, kontraproduktivt för läget i kontinenten, och därför nämner jag det här och nu. Vi samtalade även om fredsprocessen i Colombia och ansträngningarna för att göra slut på den konflikten.
   Det är djupa skillnader mellan våra två länder, som inte kommer att försvinna, ty våra uppfattningar om många teman, såsom politiska modeller, demokrati, tillämpningen av mänskliga rättigheter, social rättvisa, internationella relationer, fred och global stabilitet. Kuba har mycket att säga och visa upp i dessa frågor, och härmed upprepar jag till presidenten vår beredskap att fortsätta den dialog som vi nu har inlett.
   Den 14 december 2014, när vi offentliggjorde beslutet att återupprätta diplomatiska relationer, sade jag följande: ”vi behöver lära oss konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, med våra olikheter.”  Den 15 juli 2015 talade jag till vårt parlament i dessa ord: ”Att förändra allt det som behöver förändras är kubanernas suveräna och exklusiva uppgift. Den revolutionära regeringen är beredd att ta steg för att normalisera relationerna [med USA], övertygad om att båda våra länder kan samarbeta och leva tillsammans på ett civiliserat sätt, till ömsesidig nytta, över och förbi de skillnader som utmärker oss och med säkerhet fortsätter att utmärka oss, och gemensamt bidra till fred, säkerhet, stabilitet, utveckling och jämställdhet i vår kontinent och i världen.”
   Idag bekräftar jag att vi bör inleda, i praktiken, konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, vilket innebär att acceptera och respektera våra skillnader och inte se dem som en central del i vår relation, utan befrämja åtgärder som är till nytta för båda våra länder, koncentrera oss på det som för oss närmare i stället för vad som seprarerar oss.
   Vi är överens om att vi har en lång och komplex väg att gå. Men det viktiga är att vi har börjat ta steg i riktning mot en relation av helt nytt slag, en som aldrig tidigare har gällt mellan Kuba och USA.
   Att förstöra en bro är lätt och kräver inte mycket tid. Att återuppbygga den på ett säkert sätt är en mycket större och svårare uppgift. Efter att ha misslyckats fyra gånger, lyckades den amerikanska simmaren Diana Nyad den 2 september 2013 simma över till Florida, utan skydd mot hajar. För denna bragd att övervinna det geografiska avståndet mellan våra länder tilldelades hon av det Kubanska Rådet utmärkelsen ’Orden al Mérito Deportivo’, alltmedan Kubas och USAs nationalsånger spelades.
   Denna bedrift förmedlar ett tydligt budskap, att vi bör se det som ett exempel i de bilaterala relationerna; om hon kunde så kan även vi.
   Jag upprepar än en gång till president Obama vår uppskattning över hans besök och den kubanska regeringens beredskap att göra fler framsteg under de kommande månaderna, till gagn för våra folk och våra länder.
   Stort tack.
Informell översättning, Bertil Egerö

Råkan och människan av Karin S

Milt, rått, grått.
De malliga råkorna
retar med sin blick.

”Det här är mitt gräs.
Du trivs visst bäst i gruset!
Vad hittar du där?”

Manifestation för de statslösa palestinierna i Sverige

 

Lördagen den 2 april kl. 14.00 på Stortorget i Malmö
Migrationsverket försätter systematiskt utvisade palestinier i juridisk limbo och papperslöshet. Centrum för Sociala Rättigheter anmäler Migrationsverket till justitiekanslern. Men för att pressa Migrationsverket att ta sitt ansvar behöver vi vara fler. Kom och stå upp för asylrätten tillsammans med oss!
   I regn, snö, under rasistiska hot och påhopp och trots polisens våldsamma ingrepp har ett sextiotal palestinier i över ett halvår protesterat utanför migrationsverket, för sin rätt att leva. Samtidigt har över 60 personer hungerstrejkat i Uppsala av samma anledning. I åratal har palestinierna suttit fast i en statslös limbo i Sverige. De kan inte åka hem till Gaza på grund av stängda gränser, men de får samtidigt inget uppehållstillstånd.
   Hösten 2015 fick samtliga palestinier från Irak uppehållstillstånd efter hårda protester - Nu måste vi göra det igen! Nu ställer vi oss upp i både Malmö och Uppsala i solidaritet med palestinierna från Gaza!
   Kom till Stortorget i Malmö den 2 april kl. 14.00 och stå upp för dessa människors rätt för ett liv i trygghet. Tillsammans kan vi pressa migrationsverket att ta sitt ansvar!
Läs mer på facebook »

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
2 april kl 17
Magnus Mårtensson, piano

Medlemsmöte kring ny valkretsindelning

Vänsterpartiet Lunds medlemmar kallas härmed till medlemsmöte måndagen den 4 april kl 19.00. Medlemsmötet kommer att ta en del av kompoltiden i anspråk.
   Frågan som ska diskuteras och fattas beslut om är det förslag till ny valkretsindelning som tagits fram för Lunds kommun. Förslaget kommer att presenteras på medlemsmötet men bifogas också denna kallelse.

Bilaga: Underlag ny valkretsindelning »

Slopa bankernas skatteprivilegier!

De fyra storbankerna redovisade vinster på sammanlagt över 100 miljarder kronor 2015.
    Magdalena Andersson, S, och Ulla Andersson, V, presenterade den 30/3, ett förslag om ökad beskattning av banker och andra finansföretag genom att avdragsrätten för efterställda lån slopas. Det ger 1,4 miljarder extra till skola, vård och jobb.

Privat vinstintresse största klimathotet av Gunnar Stensson

Det var inte teknisk effektivitet som gjorde att kolet slog ut vattenkraften under den industriella revolutionen. Det var det privata vinstintresset. Storskalig vattenkraft krävde ett storskaligt samarbete som var oförenligt med kapitalistisk konkurrens.
   Problemet finns kvar. Storskaligt utnyttjande av solenergi är olönsamt under nuvarande ekonomiska system. Det blir högre profit om man flyttar produktionen till de länder som har den smutsigaste energin. Därför byggdes kolkraften ut dubbelt så mycket mellan 2010 och 2012 som under hela 1900-talet.
   Under rubriken ”Innan det är för sent” presenterade Jon Weman Andreas Malms bok Fossil Capital i SDS 30/3.
   För ungefär tio år sedan föreläste Andreas Malm, då ung student, på Smålands nation. Lokalen var fullsatt. Särskilt dramatisk var beskrivningen av hur de smältande tundrorna frigjorde väldiga kvantiteter växthusgas och slutsatsen att vi närmade oss the point of no return.
   Andras Malm har fortsatt sina klimatstudier. Hans nya bok är en frukt av den forskning som bedrivs på Lunds universitet av en grupp runt professorn i humanekologi Alf Hornborg.
   De perspektiv som utgör ramen för forskningen kan man ta del av i Hornborgs Myten om maskinen som kom ut på Daidalos förlag 2010.
   Historisk forskning och historiska fakta är viktiga underlag för Alf Hornborgs och Andreas Malms slutsatser – liksom för Thomas Piketty när han skrev Kapitalet.

Klart Svaneskolan måste vara kvar! av Hanna Gunnarsson

Det händer alltid mycket i Lunds kommunpolitik. Den här veckan är Svaneskolans framtid en av de största och viktigaste frågorna. Jag har varit på två möten om skolan och användningen av marken som den ligger på senaste dagarna, och det är uppenbart att det vore en dålig lösning för Lund att flytta Svaneskolan och dess elever. Svaneskolan måste därför vara kvar där den är, och få utvecklas på det sätt som är bäst för just Svane.
   Bakgrunden till att det nu pågår diskussioner om Svaneskolan är att Lund har bestämt sig för att bygga en femte gymnasieskola. Det är ett dåligt beslut, Lund behöver inte en femte gymnasieskola för flera hundra miljoner. (Vänsterpartiets åsikter om den femte gymnasieskolan finns att läsa här). Det finns (just nu) fyra möjliga platser att bygga en ny gymnasieskola på och Svaneskolans tomt har, iallafall fram till början av denna vecka, pekats ut som bäst. Men att bygga nytt där kräver att Svaneskolans 357 högstadieelever flyttas någon annanstans. Diskussionerna under den här veckan har visats att detta vore väldigt svårt, och dumt.
   Fram till år 2020 kommer antalet grundskoleelever i Lunds stad (de skolor som drivs av barn- och skolnämnd Lund stad) öka med 1100 elever. Det kräver flera nya skolor och att de skolor vi redan har byggs ut. Många nya skolor finns därför på planeringsstadiet. Men det är inte helt lätt att bygga nya skolor. De måste byggas på rätt ställen, så att tillräckligt många elever får en lagom lång skolväg, och vara tillräckligt stora (för små skolor har svårt att erbjuda attraktiva lärartjänster och anställa lärare med rätt behörigheter).
   Om Svaneskolan tas bort och istället blir gymnasieskola får Lunds kommun svårt att hitta grundskoleplatser för alla elever i Lund stad, eftersom ytterligare 357 då måste ha en ny skolplats. Mer mark måste hittas för att bygga en skola till och helst ska det byggas riktigt snabbt. Sannolikheten att detta går är liten, och vi riskerar att behöva göra klasserna större på befintliga skolor för att få plats med alla elever. Det känns dessutom otroligt dumt att flytta elever från en skola som fungerar, utan att det finns någon riktig anledning.
   Grundskoleelevernas behov av bra skolmiljöer måste gå före byggandet av en ny gymnasieskola. För mig är det orimligt att lägga ner och flytta en fungerande grundskola för att bygga en gymnasieskola som Lunds kommun inte behöver. Istället måste Svaneskolan få utvecklas på det sätt som är bäst för just Svane.

Hur kan Wigforss och Palmes parti göra det här? av Lucifer

I slutet av april ska riksdagen behandla regeringens förslag om att Sverige ska ingå ett avtal om hur vi ska kunna fungera som militär bas för Nato: lagra militär materiel, bereda plats för truppstyrkor etc. Det handlar om amerikanska flygstyrkor som ska kunna baseras på Gotland och på svenska fastlandet. De ska inte komma hit med en gång utan först när Sverige välkomnar dem. (Och med sossarnas nuvarande stil och vänsterns fortsatta politiska depression har vi ju snart en borgerlig regering som kan kalla in Nato lätt som en plätt.) Det betyder att Sverige i och med undertecknandet gör sitt kraftigaste avståndstagande från den 200-åriga alliansfria politiken någonsin – det här slår t.o.m. de många tillmötesgåendena mot Tyskland under andra världskriget fram till 1943. Det är en skam och en förödmjukelse att den svenska socialdemokratin tar ledningen i denna operation och det är för mig en gåta hur det parti som haft ledare som Östen Undén, Ernst Wigforss, och Olof Palme kan göra detta utan att tveka.

Smögs igenom av Bildt
Alliansfri politik är inte alltid så snövit och rätlinjig, kompromisser kan ibland vara nödvändiga. Samlingsregeringen med Per-Albin under andra världskriget var utsatt för en del hårda påtryckningar och man förstår varför den gav med sig, om än lite för lätt ibland. Men det här är något annat: den avgående borgerliga regeringen smög in ett första undertecknande av värdlandsavtalet ett par veckor innan den tvingades bort av valresultatet 2014. Det finns förvisso sedan något år en hård, till kampanj gränsande rysshets i Sverige och delar av Västeuropa, men det står inget krig för dörren. När regeringen går in för att trots en opinion i de egna leden nu skriva under värdlandsavtalet och därmed göra det bindande, är det ett medvetet och övertänkt val.
   Kommer det att bli någon omfattande politisk diskussion inför beslutet? Tja, jag är pessimist. Några gamla miljöpartister har mopsats sig lite och krävt att kärnvapen inte får lagras på svensk mark. Det är verkligen det minsta man kan begära och det tillgodosågs snabbt. Och därmed tycks Mp vara redo att solidariskt ställa upp med S för avtalet. Något annat skulle inneburit regeringskris och det anser inte Mp det vara värt. Så där finns inget att hoppas på. V kommer att rösta nej, men är som vanligt isolerat.

Putins ränker i Syrien och Sverige
Ingen har väl blivit förvånad över att Sydsvenskan, monopoltidningen i vår region, nu rycker ut för att tala för avtalet. Vår gamla vän, den politiske kolumnisten Per T. Ohlson, sedan gammalt Natovän och påhejare av USA:s

alla krig i Mellanöstern ryckte ut i söndags. Han fortsätter nu sin osjälviska kamp mot, ja ni vet. Folkets majoritet som läser Sydsvenskan och samtycker är det ingen risk med. ”Fast en liten, hård kärna är mottaglig för rysk desinformation. Från den kärnan kan lögner sprida sig som ringar på vattnet och påverka etablerade nyhetsförmedlare och poltitiska beslutsfattare.” Visst, vi är inte många, men just därför särskilt farliga om vi underskattas. Därför är det viktigt att läsa lusen av oss. På ett lite oklart sätt kan detta kopplas samman med konflikten kring IS och Syrien. ”Särskilt Ryssland, styrt av president Vladimir Putins paranoida gangsterregim satsar på krypande asymmetrisk aggression för att återta strategiska positioner som gick förlorade när Sovjetimperiet kollapsade och för att så split och osäkerhet i västvärlden.” OK, kanske lite konstig meningsbyggnad, men andemeningen är ju klar.
   Ja Ryssland är för jävligt. Först ställer de upp för en laglig regim i Ukraina i stället för att satsa på nya västliga krafter, sen blandar de sig i Syrien, som de haft vänskapliga kontakter med i femtio år och stöttar den lagliga regimen där i stället för att frakta in vapen till alla oppositionsgrupper som USA, England och Frankrike gjort. Och inte ville de ställa upp i Libyen när ytterligare en demokrati skulle skapas.

Det svenska problemet
Vad är då problemet här i Sverige? Jo: ”Problemet är att det mest högljudda Natomotståndet – som inte bara riktar sig mot ett framtida medlemskap, utan också mot det nuvarande samarbetet – drivs av personer med inlärda böjelser för rysk propaganda.
   Här dväljs figurer som den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman, den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter, diverse skönandar utan en susning, halvreformerade kommunister från Vänsterpartiet, bukettviftande dagdrömmare från Miljöpartiet, ultranationalister från Sverigedemokraterna samt en och annan revolutionsromantisk socialdemokrat som vägrar lossa på pionjärhalsduken från ungdomsårens pilgrimsresor till olika arbetarparadis”.
   Se där, så fick också sossarna en släng av sleven. Vad gäller vänsterpartisterna är det så man oroar sig . Är vi nu halvreformerade – jag som trodde vi var evigt fördömda? Ordvalet med ”pionjärhalsduken” och ”arbetarparadis” är väl precis det som går hem i kärnan inom Ohlssons läsekrets, vilket väl närmast är befolkningen på Näset?
   Jag tror säkert att vi får anledning att återkomma till det aktuella ämnet inom några veckor och låt oss hoppas att Ohlsson då har hetsat upp sig ännu mer.

Åter om exploateringen av Vipeholmsparken av Ulf Nymark

Planeringen för att bygga 550 bostadsrätter i det som återstår av Vipeholmsparken fortskrider. Detaljplanen är nu inne i den s k antagandefasen, dvs. att planen nu är på väg till fullmäktige för beslut. Den kommer troligen upp för behandling i fullmäktige i april eller maj. Förutom att 24 nya hus ska byggas i parken ska också en genomfartsgata för 2000 bilar per dag byggas. Fortfarande är Miljöpartiet det enda parti som är kritiskt till att grönområdet tas i anspråk för en så kraftig utbyggnad. Protesterna från boende i närområdet har varit omfattande.

Kommunens Grönstruktur och naturvårdsprogram
Bakgrunden till MP:s ställningstagande sammanfattas i kommunens Grönstruktur- och naturvårdsprogram. Där heter det om Vipeholmsområdet:
   ”Vipeholm byggdes i början av 1900-talet och var avsedd som regemente med kaserner men efter krigsslutet 1918 avbröts bygget. Det fullföljdes först på 1930-talet, men då som en vårdanstalt för förståndshandikappade. Vipeholm är en kulturhistoriskt intressant anläggning framförallt i de västra delarna där den äldre bebyggelsen, gårdsrummen och den anlagda parkdelen finns bevarad. Det är av betydelse att denna miljö bevaras och är tillgänglig för allmänheten.

   Vipeholms parkanläggning är värdefullt inslag med stora trädindivider och fina trädridåer.”
 

Vipeholm 1960-talet
 

Miljöpartiets reservation
I samband med att majoriteten i Byggnadsnämnden, vilket var samtliga partier utom MP, beslutade att godkänna planen och skicka den till kommunfullmäktige för antagande, reserverade sig MP mot beslutet. I sin reservation skriver MP:
   ”Miljöpartiet ställer sig positivt till en försiktig utbyggnad i Vipeholmsparken, företrädesvis på redan hårdgjorda ytor. Lunds kommun behöver förtäta för att åstadkomma nya bostäder utan att exploatera åkermark. Men Lundaborna behöver också gröna parker och bostadsområden förskonade från genomfartstrafik. Slutförslaget är bättre än det ursprungliga förslaget men innebär att karaktären av park- och grönområde i princip försvinner. Grönstruktur- och naturvårdsprogrammet för Lunds kommun slår fast att miljön i området ska bevaras och hållas tillgänglig för allmänheten. I programmet framhålls att parkanläggningen utgör ett värdefullt inslag med stora träd och trädridåer, och att området har stor betydelse för rekreation och grönstruktur.

Lika mycket bilar som på Klostergatan
Slutförslaget innebär att området öppnas upp för motortrafik i genomfart med minst 2000 bilar per dygn. Det som tidigare varit ett lugnt område för rekreation får nu en gata med lika stort bilflöde som det är till exempel på Klostergatan (väster om Kyrkogatan) i stadskärnan. Planförslaget har fortfarande en tydlig inriktning på att prioritera biltrafik i förhållande till kollektivtrafik. Vi anser att planen bör omarbetas så antalet p-platser minskar i förhållande till parkeringsnormen. Bilparkering bör i första hand samlas i p-huset.

Separera gång- från cykeltrafk
Lunds kommuns strategi för gångtrafik och för cykeltrafik innebär att gångtrafik tydligt ska separeras från all fordonstrafik, det vill säga att fotgängare och cyklister också skiljs åt. Slutförslaget innebär blandad trafik till exempel längs genomfartsgatan vilket alltså inte följer kommunens beslutade strategi.
   Miljöpartiet anser att detaljplanen bör anpassas så att genomfartstrafik undviks, parkeringsnormen minskar och parkering koncentreras till p-hus samt att planerad bebyggelse närmast grönstråket längs Hardebergaspåret anpassas ytterligare så att den värdefulla park- och kulturmiljön inte går om intet.
   Det är sorgligt att Grönstruktur- och naturvårds-programmets skrivningar om vikten av denna miljö bevaras väger så lätt gentemot mäktige byggherrars önskemål.

V-möte om järnvägspolitik av Hanna Gunnarsson

21 mars fick Vänsterpartiet i Lund besök av riksdagsledamoten Emma Wallrup, riksdagens trafikutskott, för att diskutera järnvägspolitiken i allmänhet och höghastighetstågen i synnerhet.

Sverigeförhandlingarna
Förhandlingarna inom Sverigeförhandlingarna, vars syfte är att koppla ihop infrastruktur, främst järnväg men även vägsatsningar, med bostadsbyggande har precis börjat. De kommuner som får ta del av infrastruktursatsningar ska presentera ett ökat bostadsbyggande som motsatsning. Sverigeförhandlingarna lanserades av de borgerliga regeringen (under ett annat namn) och har tagits över av S-Mp-regeringen, som nu har inlett förhandlingar med kommunerna. Sträckningen för höghastighetståg i södra Sverige, som är en av förhandlingspaketet, planeras vara Jönköping - Värnamo - Hässleholm - Lund - Malmö. I Lund ska den nuvarande stationen användas för att även kunna trafikeras av höghastighetståg. Samtidigt som Lund får ta del av ytterligare finansiering för spåvägen.
   Till grund för Vänsterpartiets ställningstagande till investeringarna inom Sverigeförhandlingarna ligger ett nyligen antaget program för tågtrafiken, som bland annat Vilmer Andersen från Malmö och regionpolitiker för V, har varit med och tagit fram. I detta program finns ett positivt ställningstagande till höghastighetståg, men såklart också många andra krav på förbättringar. På Vänsterpartiets kongress i maj kommer ett annat relevant program att antas: Det ekologiskt-ekonomiskt programmet, där ekologi och ekonomi kopplas ihop och infrastrukturens roll som grund för samhällsutveckling diskuteras.

Många perspektiv
De stora planerade infrastruktursatsningar kan ses ur flera olika perspektiv. Miljöperspektivet och det hållbara resandet är självklart ett. Sverigeförhandlingarnas företrädare har uttryckt en målsättning att på allvar konkurrera med inrikesflyget i södra Sverige. Men för att nå klimatmålen räcker det inte med höghastighetståg mellan några städer, fler stora regionala satsningar på tågtrafik är en viktig förutsättning. Ett annat perspektiv är relationen mellan städerna och landsbygden, och mellan stora och mindre orter. Vänsterpartiet måste noga balansera de regionala järnvägssatsningar mot stadscentrerade höghastighetståg. De regionala tågen är en förutsättning för miljövänlig pendling mellan mindre orter och större städer, vilket inte minst är viktigt i Skåne. Storstadscentreringen måste motverkas så att infrastruktursatsningarna kommer så många som möjligt till nytta och kan lägga grunden för utveckling på mindre orter och landsbygd. De flesta och största satsningarna inom Sverigeförhandlingarna finns dessutom i södra Sverige. Norrbotniabanan norr om Umeå lyser med sin frånvaro (även om det sägs att regeringen har något på gång för denna).
   I diskussionen på Vänsterpartiet Lunds möte med riksdagsledamoten Emma Wallrup lyftes framförallt upprustningen av det befintliga järnvägen, att underhållet ska ske i egen regi och betydelsen av pålitlighet i järnvägstrafiken. Även nattågen till Europa diskuterades, där stora försämringar har skett de senaste åren. Till syvende och sist är ju den stora frågan om hur vi bygger ett mer hållbart och rättvist samhälle och vilka grupper som gynnas av olika möjliga infrastruktursatsningar. Inom vänsterpartiets riksdagsgrupp pågår diskussionerna och partiet avvaktar remissvar från kommuner och regioner inför ställningstagandet.

Vänsterpartiets strategi- och visionsprogram för tågtrafiken finns här:
Mer information om Sverigeförhandlingarna

Per T Ohlsson vid sin dator förra veckan av Gunnar Stensson

Sverige ska in i Nato! Det har jag alltid tyckt. Jag skriver det igen. Men hur ska jag få nån att läsa det?
 

 

Hm. Såg nåt om att IS bedriver asymmetrisk krigföring. Jo. Och veckans storsäljare är ju massakern i Bryssel. Asymmetrisk krigföring. Jag älskar såna begrepp!
   Putin då? Hur få in honom? Ockupationen av Krim och Ukraina förstås. Fast det är gammal skåpmat.
   Det var ju förfalskat, där brevet som Peter Hultqvist påstods ha skrivit om att skicka svenska vapen till Ukraina. Förfalskningen spårades till en rysk källa. Typisk asymmetrisk krigföring.
   Men är det inte lite futtigt jämfört med Bryssel? Jag skriver det ändå!
   Och visst var det en överbelastningsattack mot svenska medier förra lördan? Jo. Den kopplar jag till en liknande händelse i Estland 2007. Nio år sen. Estland är ju för resten ett Nato-land. Ett föregångsland! Det är helt klart att Putin håller på med asymmetrisk krigföring. Mot Nato. Och USA. Och Sverige.
   Så måste jag kasta lite skit på de jävla kommunisterna och den där svikaren Sven Hirdman som jämt säger emot mig. Han var ambassadör i Moskva. Nog sagt. Det kommer dom gilla både på Avpixlat och i Vellinge.
   Och en smocka i käften på Putin. ”Putins paranoida gangsterregim”. Det låter bra.

Jag måste bara kolla vad det står på nätet om ”asymmetric warfare”. Där har vi det.
   HELVETE!!
   Här står om det amerikanska frihetskriget och om den franska motståndsrörelsens kamp mot nazistisk ockupation och om Nelson Mandela och om befrielserörelserna i Angola och Mocambique och om jävla FNL och om sandinisterna och... och om David och Goliat!
   Ska jag behöva skriva om alltihop?
   Nej, vänta. Det finns andra artiklar. Om tvillingtornen, om Irak och - ser man på – om IS. Jag får nog ihop nån satansvers om asymmetrisk krigföring. Det gäller att ha makten över orden. Så här: ”Det kallas asymmetrisk krigföring, aggression i gråzonen mellan krig och fred i syfte att uppnå politiska och territoriella mål genom att sprida skräck och förvirring. I begreppet ryms allt från terrorhandlingar och attacker mot digital infrastruktur till mer eller mindre dolda militärinsatser.”

Det där sätter jag i början av artikeln. Rubriken? Det nya kriget. Ja, ja. Jag vet att det har förts asymmetriska krig i hundratals år. Men det vet inte läsarna.
   Sen måste jag få till en slutkläm. Så här: ”Putin har i själva verket samma mål som IS: att försvaga den europeiska demokratins motståndskraft. Det är bara de asymmetriska medlen som skiljer dem åt: lögnen och bombvästen.”
   Snyggt! Det kommer liberalerna att gilla! Där fick jag med både Peter Hultqvists falska brev och massakern i Bryssel. Nu ska Sydsvenskan få den söndagssida de väntar på.
   Men vad fan ska jag hitta på nästa vecka? Nåt om svenskt Nato-medlemskap igen? Det verkar som om Trump tröttnat på Nato.

Kampen mot högerextremismen – indoktrineringen och dess motkrafter av Staffan Lindberg

Var tid har sin politiska historia och dynamik. Jag är i Indien när detta skrivs och vill anknyta till förra veckans artikel ”När högern tar makten”.

Vi börjar i slutet av 1970-talet. Politiskt var landet stabilt med mitten-vänsterregeringar som turades om vid makten. Högern, framförallt representerat av det hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP) framstod som svagt och nere för räkning. Det hade den varit sedan en av deras anhängare mördade Mahatma Gandhi 1948.

I ett förtvivlat försök att komma in på banan vände man sig till de högre kasterna och lockade med en politik som skulle göra slut på kvoteringen till högre utbildning och statliga arbeten för låg- och mellankaster. Det blev i stort sett en flopp trots Brahmin-studenter som brände sig till döds i agitationen.

Då plockade man fram det ’etniska kortet’. Muslimerna framanades åter som huvudfiende. Detta gav utdelning direkt och det gamla högerpartiet BJP började växa till sig och framstå som en viktig utmanare. 1998 - 2004 kunde de regera i en koalition.

Ekonomin gick allt bättre med dubbel hinduisk tillväxttakt på 7 %. Det gamla Kongresspartiet lyckades dock komma tillbaka med friska förslag till reformer och sociala program, men föll snart tillbaka i korruptionskulturen från förr. När BJP till sist vann valet 2014 kändes det som nådastöten för Kongress.

Indien seglar nu på sin ekonomiska framgång. Succé föder succé säger man. Men efter två år vid makten är det tydligt att Indien åter gått in i en ödesdiger social och politisk kris.

Konflikten med muslimerna, som jag skrev om i min förra artikel är en kris, men nu handlar det också om lågintensiva kastkrig. När daliterna, de före detta kastlösa, kräver sin rätt i lokalpolitiken slår de högkastiga tillbaka med våld och mord. Kärleksäktenskap mellan högre kaster och daliter straffas med döden – antalet sådana hedersmord har ökat påtaglit.

BJPs försöker nu också bli kulturellt dominerande genom att ta över universiteten. En stark början är händelserna på Jawaharlal Nehru Universitetet i New Delhi.

Där har den nu högerstyrda lednigen förklarat de radikala studenterna krig genom att beordra polisen att arrestera ledarna för en studentdemonstration den 9 februari i år. I demonstrationen krävdes att Indien skulle vara ett land med utveckling för alla, speciellt de fattiga och att daliterna skulle få sina rättigheter garanterade.

Den 9 februari var årsdagen för avrättningen av en misstänkt terrorist 2013 vid namn Afzar Guru, som dömts för inblandning i ett attentat mot det indiska parlamentet 2001. Årsdagen började firas för att protestera mot dödsstraff och för politiska fångars rätt till ett ordentligt försvar. Studenterna krävde nu en ny postum rättgång med ett ordentligt försvar för den åtalade, ett försvar som han inte fått tidigare. Samtidigt krävde man frihet och demokrati. Högerstudenter spred då ett rykte om det handlade om anti-indiska krav och anklagade de radikala studenterna för landsförräderi.

En hel värld av akademiker i Indien och utomlands har engagerat sig i dessa studenters sak. De arresterade studenterna har nu släppts mot borgen men åtalet står kvar och rättegång ska hållas.

Man kan dock undra om detta sätt att göra motstånd mot hinduiseringen av universiteten och kulturinstitutionerna är en riktig och framgångsrik strategi. Kanske ska man inte svara på de provokationer som man utsätts för.

Afzal Gurus inblandning i det dödliga attentatet mot Parlamentet 2001verkar inte vara övertygande bevisat. Att han straffades med hängning är en sak, men att han också skulle få gå fri är dock en annan sak. Studentledarna har inte hyllat honom som martyr! Det är en anklagelse utan grund.

Martyren i detta sammanhang heter Rohith Vermula, en dalitstudent vid Hyderabad Central University, som anklagades av hindunationalisterna för att ha fuskat om sin kast-bakgrund och därför relegerades av universitetets nyinsatte hindunationalistiske rektor. Det slutade med att Vermula begick självmord. Han har nu blivit en symbol för kampen mot hindunationalismen.

Jag hör mig för i olika kretsar. ’Folk på gatan’ håller på staten och BJP! De vill ta i med hårdhandskar mot studenterna.

Det här är en alltför akademisk kamp för att vinna bredare gehör. Det hela kommer troligen att rinna ut i sanden medan rättvisan går sin sakta lunk, vilket är kutym i Indien, dvs. när dom faller är saken redan bortglömd.

Många med mig tror att den indiska vänsterns strategi över åren varit alltför snävt inriktad på frågor som inte förmått samla bredare allianser av folk. Ta den fackliga kampen där enbart ca 10 procent av löntagarna är fast anställda och organiserade i fackförbund. Fackliga framgångar gynnar då bara de redan välbeställda, och appellerar inte till en bredare allmänhet.

Det behövs idag en bredare analys av huvudmotsättningarna i det indiska samhället – de lågkastigas, muslimernas och andra minoriteters situation i allians med olika mellanskikt som inte tillhör den alltmer priviligierade medelklassen i landet. Det handlar om 80 procent av befolkningen. Denna analys måste kopplas till miljöproblemen som drabbar de fattiga mest. Ett slags grön socialdemokrati efterlyses!

Detta skrivs medan vi är på väg att fira Holi i Santiniketan, Västbengalen. Holi är en fest över det godas seger över det onda liksom Påsken är hos oss. Man kan bara hoppas att denna upphöjda livskänsla kan översättas i den rätta analysen, de rätta vapnen och en framgångsrik kamp.

66 år i skolan 11. 1955-57 av Den gamle

En vecka efter att ha muckat som underofficer på I 11 var det dags för mig att sticka till Lund. Vad hade jag där att göra?
   Sista åren i gymnasiet hade jag en vän som hette Johan Arvidsson. Vi hade mycket gemensamt. Jag läste många böcker. Han läste fler. Jag lånade tre åt gången på biblioteket. Han lånade tio. Jag läste i hopp om att få veta något om människorna och världen. Han var teoretiskt och filosofiskt bevandrad
   Första gången jag tittade in i hans inackorderingsrum på Södra Järnvägsgatan i Växjö satt han med en blyertspenna och studerade T S Eliots Det öde landet. Han var lång, klumpig, ivrig och talade otydligt. Hans tankar var komplicerade och fulla av utvikningar, svåra att följa. Jag tror han var en av de intelligentaste människor jag känt. Han hade sluppit göra lumpen. Nu fanns han i Lund.

Jag avskydde på förhand det akademiska livet och studenttraditionerna. Utanför AF stod minsann den förhatlige Esaias Tegnér staty. I detta landsortsuniversitet utbildades de som skulle efterträda sina fäder som administratörer på länsstyrelsen, som jurister, läroverksadjunkter, präster och banktjänstemän i södra Sverige.  De var organiserade i nationer enligt de provinser de kom ifrån. Allihop hade säkert tillhört KS, konservativ skolungdom. Självgoda och självbespeglande var de, engagerade i hierarkier och ceremonier, studentmössor och doktorspromoveringar. Universitetet var inget annat än en förlängning av Högre Allmänna Läroverket i utvidgad och förvärrad form.
   Jag såg inget annat alternativ än att läsa litteraturhistoria. Det visade sig innebära föreläsningar i Kungshuset vid Lundagård av professor Olle Holmberg om Johan Henrik Kellgren, Amadeus Atterbom och förstås Esaias Tegnér. Inget ont om Olle Holmberg. Jag hade läst intressanta artiklar av honom i DN. Men detta!
   Jag bodde i Malmö, Södra Förstadsgatan 79, i en matsal med ett stort middagsbord och en säng hos en fattig änka. Varje dag tog jag tåget till Lund.

Ganska snart hittade jag Johan. Han bodde på Stora Ahlgatan, hade läst litteraturhistoria och studerade nu nordiska språk (vilket hemskt ämne, tänkte jag). Han hade sällskap med Anna-Klara, den lilla skarpa, raka, roliga, svartögda prästdottern från Kävlinge. Somliga av er minns henne som Anna-Klara Arvidsson, bosatt i Lund efter pensioneringen från rektorstjänsten i folkhögskolan i Svalöv och aktiv partimedlem åren omkring millennieskiftet.

   Luften i rummet vid Stora Ahlgatan var tjock av cigarrettrök. Anna-Klara och jag var där i princip dagligen. Prat om böcker, film och politik. Hon bodde i Kävlinge och jag reste ju från Malmö. Vad gjorde vi?

   Teater, Harriet Andersson i Ibsens Vildanden på Malmö stadsteater.  Köpenhamnsresor.  Film. Premiären på Sommarnattens leende. En dag promenerade jag till Malmö för att se Öster om Eden. Jag blev starkt berörd. James Dean var jämnårig. Lördagstimmar på Håkanssons. Illustrated London News. Vi visste att det fanns några viktiga poeter i Lund, Majken Johansson och den pretentiöse Göran Printz-Påhlson (mycket intressant, tyckte Johan) men vi hörde aldrig till någon grupp.
   Jo, Anna-Klara var ordförande i högerpartiets ungdomsorganisation i Kävlinge. Hon tyckte hennes kamrater höll på att bli rasistiska och övertalade mig att tala om medborgarrättskampen i USA på ett möte. Högsta domstolen hade just förbjudit rassegregering i skolorna. Strax efter mötet lämnade hon organisationen
   När jag lämnade regementet hade jag fått ett par tusen i avgångsvederlag så jag kände mig rik den första hösten.

Pengarna tog slut. Jag fick ett rum på Bytaregatan vårterminen 1955, och livet blev tråkigare. Jag försökte sälja några texter men minns bara att Lantarbetaren betalade ett par hundralappar för en berättelse en gång. Jag saknade Älghult. Att resa hem var både för dyrt och för tidsödande. Men jag svalt inte. Jag hade någon sorts naturaförmån som innebar att jag åt gratis på konviktoriet vid Bredgatan mitt emot Lundagård. De serverade en utmärkt gåsmiddag på Mårtensdagen.

Under sommarmånaderna jobbade jag i jordbruket i Kvartebo efter att ha varit borta de två föregående somrarna. Mer om det senare. Följande höst återvände jag till Lund, men studierna kändes alltmer frustrerande. Vintern blev kall. Jag minns att jag höll en tjock och tråkig bok om världslitteraturens historia i ena handen samtidigt som jag stack in den andra i värmeelementet och såg ner över de snöiga taken i Bytaregränd.
   Jag visste att lundakoryféer som Sten Broman festade på Grand tvärs över Klostergatan, men kände bara avstånd och avsmak.
   Sommaren 1956 lämnade jag Lunds universitet efter ofullbordade studier för att aldrig mer återvända. Trodde jag. Det dröjde till 1969. Lunds universitet hade varit en dålig skola för mig och säkert för många andra. Jag anmälde mig för tjänst i en FN-bataljon men blev inte antagen. Också den sommaren jobbade jag i jordbruket.

21 mars av Karin S

En kall vind finns kvar
mellan ryggen och tröjan.
Hur får jag bort den?

Öppen ateljé

 

Välkomna till Östervångsvägen 32
Ann Schlyter visar akvareller och akryler med motiv från Lund, Skåne, Bohuslän mm
   Skärtorsdagen och Långfredagen 15-18, Påskafton och Påskdagen 11-16

Doc Lounge Lund, tisdag 29 mars kl 19:00

Spartacus and Cassandra
Nuguets debutfilm om syskonen som som tvingas ta på sig enorma ansvar som egentligen hör vuxenlivet till.

Tretton år gamla Spartacus och hans tioåriga syster Cassandra tas in av Camille, en ung trapetskonstnär som startar en cirkus i utkanten av Paris. Syskonen hittar ett känsla av samhörighet i ”The Big Top” som cirkusen kallas, och börjar gå i skolan. När cirkusen läggs ner påbörjas en dragkamp mellan den franska staten och barnens föräldrar och Spartacus och Cassandra tvingas att göra det omöjliga valet mellan fosterhem med Camille eller liv på flykt med sin mamma och pappa. Upprivande gräl, tårögda telefonsamtal och spända möten mellan barnen och deras föräldrar avslöjar den kärlek, avundsjuka och djupa besvikelse som går genom, och hotar att förstöra, deras relationer. I en djup inblick i Spartacus och Cassandras liv vänds deras bild av föräldra- och barndynamiken totalt upp och ner. Filmen är en visuellt imponerande och känslomässigt upplysande berättelse om barn som tvingas ta på sig enorma ansvar som egentligen hör vuxenlivet till.
Trailer »

Politikerutfrågning om TTIP

29 mars Kl. 18:30 – politikerutfrågning om TTIP på Panora Friisgatan 19D, Malmö

Målet med utfrågningen är att lyfta frågan om dessa handelsavtal, demokrati och på vilka sätt de kan förändra det politiska landskapet i Sverige, från lokal till nationell nivå.

Politiker i panelen
Per-Arne Håkansson, sitter i riksdagens näringsutskott för Socialdemokraterna
Axel Nordberg, sitter i miljönämnden i Lund för LIberalerna
Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, Miljöpartiet
Daniel Sestrajcic, sitter i riksdagens skatteutskott för Vänsterpartiet m fl
Moderator: Ted Bergdahl
Kom, lyssna och ställ frågor på politikerutfrågningen om TTIP
Läs mer på facebook »

Att notera av Gunnar Stensson

Moderater
”Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien?”
Fredrik Reinfeldt
   ”Fredrik har ju minst sagt beröringsskräck (med SD)”
Lena Adelsohn-Liljeroth
   ”Inte bara beröringsskräck med dem. Med mig också”! Ulf Adelsohn. DN 20/3
   ”Landet är ju tomt, det är ju tomt! Vi har ju bara ytor. M ligger för nära ett annat parti, som jag aldrig haft en tanke på att sympatisera med.”
Pia Kinhult, M, regionstyrelsens ordförande 2010-14.
   ”Jag skulle aldrig tagit med en sådan kulturminister i en regering som jag har ansvar för.” Anna Kinberg Batra om Lena Adelsson Liljeroth som söker verkligheten i Avpixlat.

Socialdemokrater
”Vinster i välfärden är stöld av våra pengar. 2014 var den offentliga sektorns köp av varor och tjänster från den privata sektorn 965 miljarder, dvs 25 procent av BNP. På ena sidan ett gäng kapitalister.  På andra sidan fackföreningar, gräsrotsaktivister, personal och anhöriga.”  Daniel Suhonen, AB 23/3
   ”Vinstsyftande aktörer i välfärden har incitament att ”plocka russinen ur kakan”, det vill säga utforma sin verksamhet så att den attraherar brukare som medför små kostnader för utföraren.”
Ilmar Reepalu, regeringens särskilda utredare. DN 20/3

I skuggan av Bryssel.
”Ungefär fyra av tio av migranterna i Grekland är barn. Det innebär cirka 19 000 barn och avtalet tar inte hänsyn till deras behov.”
UNHCR

I de amerikanska primärvalen vann Bernie Sanders över Hillary Clinton med 80 procent av rösterna i Utah och 78 procent i Idaho. I Arizona vann Hillary med 59 procent.
På den republikanska sidan vann Trump i Arizona och Cruz i Utah.
New York Times 23/3