Helgeandskyrkan
Lördag 21 jan kl 17
Tornakören och Viktor Johansson
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2017-01-19
Change, eller? av Göran Persson
Dags att avsluta jullovet och börja ett nytt VB-år. Hög tid har jag hört
någon säga, men till skillnad från kapitalismen så satsar VB på annat
än ständig tillväxt.
Att årets första nummer kommer ut samma dag som USA installerar en ny president skapar onekligen en möjlighet för en typiskt lundensikt lustifikation. Kommer tyvärr inte på någon riktigt bra.
Förra gången USA installerade en ny president var Obamas ledande slagord Change. Det blev väl inte så mycket av detta som många hoppades. Den här gången verkar det vara läga att hoppas på ett gammalt talesätt:
Same, same but different.
Med denna utveckling i världen och dessutom "Fattiglunds" desperata besparingsförslag så finns det onekligen en hel del att kommentera och analysera. Gör gärna det i VB.
Välkomna att läsa och skriva Veckobladets 43:e årgång!
Att årets första nummer kommer ut samma dag som USA installerar en ny president skapar onekligen en möjlighet för en typiskt lundensikt lustifikation. Kommer tyvärr inte på någon riktigt bra.
Förra gången USA installerade en ny president var Obamas ledande slagord Change. Det blev väl inte så mycket av detta som många hoppades. Den här gången verkar det vara läga att hoppas på ett gammalt talesätt:
Same, same but different.
Med denna utveckling i världen och dessutom "Fattiglunds" desperata besparingsförslag så finns det onekligen en hel del att kommentera och analysera. Gör gärna det i VB.
Välkomna att läsa och skriva Veckobladets 43:e årgång!
C och V
Vilka partier har stärkt sin ställning inom respektive
block? Jo, de som inte drar sig för att diskutera SD:s huvudfrågor,
flyktingpolitik och integration, men som gör det utifrån sina egna premisser, det ena med liberala förtecken, det andra med socialistiska.
Per T Ohlsson, SDS 8/1.
Per T Ohlsson, SDS 8/1.
New Public Management – att tjäna på folket av Gunnar Stensson
1992 års kommunallag skulle främja
avreglering och lokalt inflytande. Det blev 248 paragrafer i stället
för 86 och detaljerad kontroll av verksamheten. I Uppsala tog höga
tjänstemän och konsulter över och demokratiska processer avskaffades.
Med individuell lönesättning och tystnadskultur tynar det
professionella samarbetet.
Vi ser dagligen detta ske både på skolområdet och inom vården. Höga ämbetsmän engagerar sig i privata affärer och entreprenadsystemet är tillbaka. Det kallas konkurrensutsättning och offentlig-privat samverkan.
De offentliganställda underordnas samma husbondevälde som den icke ordinarie personalen på 1800-talet. Det skapas kedjor av lojaliteter mellan chefer och mellan chefer och medarbetare. Systemet saknar incitament för enskilda tjänstemän att säga nej när de ser osaklighet, maktmissbruk och fiffel i sin förvaltning.
New Public Management är helt enkelt en återgång till 1800-talets hierarkiska system med en överhet som tjänar på folket i stället för att tjäna det. Och med en förlamande byråkrati för att hålla det värsta fifflet i schack.
Lars Nelander, med 36 års erfarenhet från Uppsala kommun, berättar hur det gick till i sin rapport När kommunen blev en marknad. Trettio år med New Public Management i Uppsala.
Läs den!
Vi ser dagligen detta ske både på skolområdet och inom vården. Höga ämbetsmän engagerar sig i privata affärer och entreprenadsystemet är tillbaka. Det kallas konkurrensutsättning och offentlig-privat samverkan.
De offentliganställda underordnas samma husbondevälde som den icke ordinarie personalen på 1800-talet. Det skapas kedjor av lojaliteter mellan chefer och mellan chefer och medarbetare. Systemet saknar incitament för enskilda tjänstemän att säga nej när de ser osaklighet, maktmissbruk och fiffel i sin förvaltning.
New Public Management är helt enkelt en återgång till 1800-talets hierarkiska system med en överhet som tjänar på folket i stället för att tjäna det. Och med en förlamande byråkrati för att hålla det värsta fifflet i schack.
Lars Nelander, med 36 års erfarenhet från Uppsala kommun, berättar hur det gick till i sin rapport När kommunen blev en marknad. Trettio år med New Public Management i Uppsala.
Läs den!
Cyberkriget slår till i Sälen av Lucifer
Än en gång: 
det
händer för mycket. En enkel krönikör i provinsen har svårt att hänga
med. T.ex. har nu moderaterna äntligen bestämt sig för att jobba med SD
och försöka fälla regeringen efter något års närmande. Ur demokratisk
synpunkt är det så klart OK – när vi nu har en högermajoritet måste det
respekteras även om priset kan bli högt. C och L tycks dock inte
ställa upp oh gör alltså en annan värdering än M. Det blir en spännande
valrörelse hösten 2018.
Ylletröjor
Förra veckan var det konferensen ”Folk och Försvar” som sedan länge äger rum på högfjällshotellet i Sälen från vilket pressen kan berätta hur det befolkas av ”testosteronstinna män i ylletröjor” . Folk och Försvar var en organisation som skapades strax efter andra världskriget i avsikt att ta vara på den förändring av försvarsdiskussionen som föreföll möjlig efter beredskapsåren. Politiker och fackföringsfolk bjöds in tillsammans med höga militärer. Som en rest av de ambitionerna förekommer där fortfarande åtminstone en SSU:are och en Ung Vänsterrepresentant. I dag förefaller de mest tjäna som alibin för den massiva Natopropaganda som har utmärkt de senaste fem åren.
Olustig hantering
I år har nyhetsutbudet från Sälen präglats av ord som ”cyberwarfare” och inte minst har man talat om ryska hackare som blandat sig in i andra länders politik genom att läcka interna dokument från politiska partier. Ja, så går det till här i världen. USA:s agerande genom CIA har i femtio år just handlat om att påverka politiska partier, t.ex. i Västeuropa och händelserna i Ukraina har formats av amerikanska pengar, Det är förstås ett oskick, men det är löjeväckande att påstå att det är ett nytt fenomen. 1960-talets CIA har ersatts av National Endowment for Democracy i dag och det strömmar pengar från politiska partier till lämpliga partier i andra länder. De svenska insatserna i Polen och Sydafrika är andra exempel.
The Swedish Kings of Cyberwar
Men åter till cyberkriget. I Sälen var svenska politiker djupt indignerade över fula ryska trick på nätet. Men i veckan publicerades en tankeväckande artikel i den utomordentliga och oerhört vederhäftiga ”New York Review of Books” under rubriken ”The Swedish Kings of Cyberwar”. Det är en exposé över de svenska och norska bidragen till USA:s massövervakning och en hyllning till de svenska FRA-teknikernas skicklighet. Sverige levererar sedan 2008, då utrikesminister Bildt fixade en överenskommelse mellan Sverige och USA, ett stort och rikt ryskt material som man kommer åt via den ryska datatrafiken genom Sverige.
NYRB berättar om hur Sverige därmed bidrar med unika data om högprioriterat ryskt material om ledarskap och inrikespolitik. National Security Agency ser Sverige som en idealisk samarbetspartner i deras cyberkrigsprojekt Quantum genom att FRA anses ha hög teknisk kompetens. Ett delprojekt, operation Winterligbt går mycket långt:
According to NSA documents, WINTERLIGHT was using a complex attack strategy to secretly implant a malware program on the targeted computer or network. The NSA’s malware would then divert any signals between those computers and the Internet through “rogue” high-speed surveillance servers, called “FoxAcid” servers, allowing the NSA to access in stealth almost any of the user’s personal data—and even to tamper with data traveling from one user to another.
Att Sverige har ett mångårigt underrättelsesamarbete med USA är ingen nyhet och lite utbyte av nyheter om förband och fartygsrörelser i Östersjöområdet är inte mycket att bli upprörd över. Men numera handlar det om något annat: en överföring av mycket stora mängder råa data. Och vad mer: man bedriver också aktiv cyberkrigföring i samarbete: Man planterar in program (”malware”) hos motståndaren, program som sedan kan styras utifrån.
det
händer för mycket. En enkel krönikör i provinsen har svårt att hänga
med. T.ex. har nu moderaterna äntligen bestämt sig för att jobba med SD
och försöka fälla regeringen efter något års närmande. Ur demokratisk
synpunkt är det så klart OK – när vi nu har en högermajoritet måste det
respekteras även om priset kan bli högt. C och L tycks dock inte
ställa upp oh gör alltså en annan värdering än M. Det blir en spännande
valrörelse hösten 2018.Ylletröjor
Förra veckan var det konferensen ”Folk och Försvar” som sedan länge äger rum på högfjällshotellet i Sälen från vilket pressen kan berätta hur det befolkas av ”testosteronstinna män i ylletröjor” . Folk och Försvar var en organisation som skapades strax efter andra världskriget i avsikt att ta vara på den förändring av försvarsdiskussionen som föreföll möjlig efter beredskapsåren. Politiker och fackföringsfolk bjöds in tillsammans med höga militärer. Som en rest av de ambitionerna förekommer där fortfarande åtminstone en SSU:are och en Ung Vänsterrepresentant. I dag förefaller de mest tjäna som alibin för den massiva Natopropaganda som har utmärkt de senaste fem åren.
Olustig hantering
I år har nyhetsutbudet från Sälen präglats av ord som ”cyberwarfare” och inte minst har man talat om ryska hackare som blandat sig in i andra länders politik genom att läcka interna dokument från politiska partier. Ja, så går det till här i världen. USA:s agerande genom CIA har i femtio år just handlat om att påverka politiska partier, t.ex. i Västeuropa och händelserna i Ukraina har formats av amerikanska pengar, Det är förstås ett oskick, men det är löjeväckande att påstå att det är ett nytt fenomen. 1960-talets CIA har ersatts av National Endowment for Democracy i dag och det strömmar pengar från politiska partier till lämpliga partier i andra länder. De svenska insatserna i Polen och Sydafrika är andra exempel.
The Swedish Kings of Cyberwar
Men åter till cyberkriget. I Sälen var svenska politiker djupt indignerade över fula ryska trick på nätet. Men i veckan publicerades en tankeväckande artikel i den utomordentliga och oerhört vederhäftiga ”New York Review of Books” under rubriken ”The Swedish Kings of Cyberwar”. Det är en exposé över de svenska och norska bidragen till USA:s massövervakning och en hyllning till de svenska FRA-teknikernas skicklighet. Sverige levererar sedan 2008, då utrikesminister Bildt fixade en överenskommelse mellan Sverige och USA, ett stort och rikt ryskt material som man kommer åt via den ryska datatrafiken genom Sverige.
NYRB berättar om hur Sverige därmed bidrar med unika data om högprioriterat ryskt material om ledarskap och inrikespolitik. National Security Agency ser Sverige som en idealisk samarbetspartner i deras cyberkrigsprojekt Quantum genom att FRA anses ha hög teknisk kompetens. Ett delprojekt, operation Winterligbt går mycket långt:
According to NSA documents, WINTERLIGHT was using a complex attack strategy to secretly implant a malware program on the targeted computer or network. The NSA’s malware would then divert any signals between those computers and the Internet through “rogue” high-speed surveillance servers, called “FoxAcid” servers, allowing the NSA to access in stealth almost any of the user’s personal data—and even to tamper with data traveling from one user to another.
Att Sverige har ett mångårigt underrättelsesamarbete med USA är ingen nyhet och lite utbyte av nyheter om förband och fartygsrörelser i Östersjöområdet är inte mycket att bli upprörd över. Men numera handlar det om något annat: en överföring av mycket stora mängder råa data. Och vad mer: man bedriver också aktiv cyberkrigföring i samarbete: Man planterar in program (”malware”) hos motståndaren, program som sedan kan styras utifrån.
Destruktivt för Sveriges anseende
Löfven verkade stolt över FRA: s cyberwarfare, men vi andra borde bli rädda. Det återstår bara att hoppas att FRA:s bedrifter inte görs på regeringens initiativ utan är ett uttryck för militärers och teknikers yrkesskicklighet, djärvhet och omdömeslöshet. Det viktigaste i svensk utrikespolitik är självklart att skapa ett avspänt grannförhållande till Ryssland Det är den framgångsrika politiken som i huvudsak har följts sedan 1812 och den borde vi fortsätta med.
När de baltiska staterna trots seriösa invändningar från rådgivare som tänkte längre släpptes in i Nato bäddade man för den nuvarande situationen. På svenska försvarsstaben jublade man, kanske för att det skulle leda till svensk Natoanslutning. Och visst, efter värdlandsavtalet med Sverige som bas kan Nato föra krig nära Ryssland. Mycket riktigt kan vi nu läsa om hur Sverige i en omfattande stabsövning med Nato i våras mobiliserade det svenska försvaret med hemvärn och civilförsvar, vad som nu finns kvar av det. Nog skulle det behövas en svensk försvarsdebatt som inte bara förs av de vanliga stridspittarna.
Häxjakt på gång
Inte oväntat har det i den upphetsade atmosfär som råder framkommit beskyllningar av McCarthykaraktär. I Sälen delades tydligen ut en uppsats utgiven av Utrikespolitiska institutet som beskyllde Aftonbladets kultursidor för att vara en rysk propagandacentral därför att tidningen har skrivit för mycket om de fascistiska strömningarna i Ukraina. Rysslands överordnade mål är att Sverige inte går med i Nato, har det fastslagits, och vi som var emot värdlandsavtalet och är Natomotståndare anses alltså vara villiga talesmän för Moskva. Allt går igen.
Per T.
Slutligen har vi noterat att Per T Ohlsson ska bli hedersdoktor inom Humanistiska fakulteten vid Lunds universitet och det vill vi inte missunna honom. I den här spalten har han med hänvisning till hans ledarställning inom bombhögern ibland kallats Wing Commander Pete Olzen som från sin redaktörsstol på Segevång har lett attackvågorna mot målen i främre Östern.
Men han har sina förtjänster. Han skriver mycket och ofta och det gäller inte alla journalister. Jag har inte läst hans bok ”Svensk politik” men den har ju blivit mycket uppskattad. Han har skrivit mycket läsvärda biografier över J.A. Gripenstedt och Herbert Felix, mannen med gurkorna i Eslöv, och sitt hedersdoktorat fick han med hänvisning till hans bidrag till modern historia.
Vad som kan anföras emot honom är det råa och vulgära språkbruk han uppenbarligen anser vara på sin plats när han agiterar mot socialism i sina söndagskrönikor. Det är inte precis någon varsamhet med orden han visar och det kanske är något att tänka på när många nu talar om en onödig polarisering av den politiska debatten. Vänsterpartister brukar han kalla ”brun-röda” och Vänsterpartiet ”är en tummelplats för murkramare och nackskottsromantiker”. Vänstersidan i svensk politik brukar ju anses använda hårda ord om våra motståndare, men vi kallar inte rutinmässigt Per T:s meningsfränder och stridskamrater för ”torterare” eller ”mördare”. Men kanske håller han på att sansa sig med stigande ålder och visdom.
Familistären i Guise av Ann Schlyter och Birgit Assarson
I norra Frankrike finns en plats där ett försök
att upphäva motsättningen mellan arbete och kapital och att utveckla
nya kollektiva levnadsformer pågick i över hundra år. August Strindberg
var där i mitten av 1880-talet och beskriver det i såväl resebrev som i
en novell (Samlade skrifter, volym 15 och 16). Birgit Assarson och
jag reste till Guise en solig dag i juli 2016 för att se vad som ännu
finns kvar av denna ganska enastående anläggning.
Familistären skapades av en visionär kapitalist, Godin. Han föddes 1817, ärvde en liten smedja, utvecklade den till ett stort gjuteri för produktion av emaljerade gjutjärnskaminer, tjänade stora pengar, studerade utopisterna och grundade familistären år 1859. Där levde han tillsammans med Marie Moret, som hade en viktig roll i familistären. Att kalla anläggningen så var en del av deras gemensamma vision. De ville skapa ett idealsamhälle och bygga ett palats att bo i för arbetarfamiljer knutna till företaget. Godin dog ett par år efter Strindbergs besök men Marie levde ända till 1908. De hade då lagt grunden till en verksamhet som varade ändå fram till slutet av 1960-talet. Även i dag finns en del av gjuteriet igång, där produceras vackra gjutjärnsgrytor. Men kollektivet har upphört, en del av anläggningen är nu museum och en del är ombyggt till bostadsrättslägenheter.
Familistären skapades av en visionär kapitalist, Godin. Han föddes 1817, ärvde en liten smedja, utvecklade den till ett stort gjuteri för produktion av emaljerade gjutjärnskaminer, tjänade stora pengar, studerade utopisterna och grundade familistären år 1859. Där levde han tillsammans med Marie Moret, som hade en viktig roll i familistären. Att kalla anläggningen så var en del av deras gemensamma vision. De ville skapa ett idealsamhälle och bygga ett palats att bo i för arbetarfamiljer knutna till företaget. Godin dog ett par år efter Strindbergs besök men Marie levde ända till 1908. De hade då lagt grunden till en verksamhet som varade ändå fram till slutet av 1960-talet. Även i dag finns en del av gjuteriet igång, där produceras vackra gjutjärnsgrytor. Men kollektivet har upphört, en del av anläggningen är nu museum och en del är ombyggt till bostadsrättslägenheter.
Bild: Ann Schlyter
Vi får se lägenheter av olika storlek i huvudbyggnaden, alla utrustade med Godin-kaminer, stora fönster, högt i tak, och med ingång från loftgångar. Det var en bostadsstandard vida högre än andra arbetarbostäder.
Eftersom Godin menade att kvinnorna skulle nå sin fulla potential som medborgare genom att arbeta utanför hemmet, fanns från början ingen spis i köken. Alla skulle äta i den gemensamma matsalen. Detta varade inte länge, på arbetarnas begäran installerades då gjutjärnsspisar i köken. Den gamla restaurationen användes mest av ogifta arbetare. Men den finns kvar, där äter vi vår lunch efter att också besökt Godins egen bostad i en av sidobyggnaderna och svalkat oss en stund på en bänk i teatersalongen.
Familistären erbjöd inte bara bra och billiga bostäder. Godin inrättade konsumtionsföreningar och startade sjuk- och pensionskassor med demokratiskt valda styrelsen. För att ge arbetsmöjligheter för kvinnor förutom i centralköket, trädgården och grönsakslanden startade han också en maskinstickningsfabrik. För alla barn fanns bra dagis och skola med genomtänkt pedagogik som Marie Moret ägnade sig särskilt åt.
Bild: Ann Schlyter
Nu måste vi göra motstånd! av Gunnar Stensson
Världens åtta rikaste äger lika mycket som fattigaste hälften. De
största förmögenheterna växer automatiskt. För världens rikaste är det
lönsammare att passivt låta rikedomarna växa än att investera.
För de rika finns inget samhälle. Satsa på dig själv är deras moral.
Det gäller också Sverige. De rikas förmögenhet växte snabbare än alla andras mellan 2007 och 2012.
Det hotar världsekonomin. Det hotar klimatet. Och därmed också de rikaste. Men de rikaste bygger sina liv på evangeliet om privat vinning och är alltså handlingsförlamade.
Det kan man läsa i Pikettys Kapitalet men också i den amerikanska finanstidningen Forbes.
Det går att åtgärda . Botemedlen är arvsskatt (snikna lättingar ska inte ha tillgång till farfars vinster), förmögenhetsskatt (feta gubbar ska inte förskingra världens tillgångar), skatt på finansiella transaktioner (ingen ska bli rik på att spekulera) och stopp för skatteparadis (även de rika ska tvingas bidra till det samhälle de förnekar).
Härom dagen kallade alliansens partiledare till presskonferens i Internationella Engelska skolan i Uppsala för att låtsas föreslå skolreformer. Men marknaden kan inte sköta skolan. De senaste 20 åren har klyftorna ökat och undervisningen försämrats.
Internationella Engelska skolan, symbolen för allianspartiernas vinstpolitik, ingår i friskolekoncern med en omsättning på 1,5 miljarder kronor.
Gymnasiet Pro Civitas i Helsingborg lockade till sig de rikas barn genom betygsinflation. Klasserna omfattar 36 elever Det innebär 36 elevpengar á 78.900 kronor. Tillsammans 244.700 kronor. Hälften av dem går kanske som vinst till koncernen. Elevpengsystemet innebär att en skola med sämre bemedlade barn kan få 180.000. (Emma Leijnse, SDS 14/1)
Trots att det nu är uppenbart att den eviga tillväxtens marknadsliberala utopi, slutet på historien enligt Fukuyama på 1990-talet, är en naiv dumhet, bygger allianspartierna hela sin politik på den. Dumhet ger vinst i det korta perspektivet, och den nyliberala politikens perspektiv är kort. Det är slugt att gå sina rika uppdragsgivares ärenden.
Vi ser det ske i Lund. Att sänka skatten är för allianspartierna viktigare än vård, social trygghet, kultur, skola, klimat och miljö. Berika dig själv är den paroll som gäller. Det finns inget samhälle.
Idag kommer det monster som den nyliberala trosuppfattningen fött till makten som USA:s president. Trumpnissarna i Europa lurar i skuggorna. Storbritannien lämnar EU hellre än att släppa in invandrare. Visst drabbar det landet. Men inte de rikaste. De blir bara rikare.
Tiden är ond. Nu gäller det att säga nej! Nu måste vi göra motstånd!
För de rika finns inget samhälle. Satsa på dig själv är deras moral.
Det gäller också Sverige. De rikas förmögenhet växte snabbare än alla andras mellan 2007 och 2012.
Det hotar världsekonomin. Det hotar klimatet. Och därmed också de rikaste. Men de rikaste bygger sina liv på evangeliet om privat vinning och är alltså handlingsförlamade.
Det kan man läsa i Pikettys Kapitalet men också i den amerikanska finanstidningen Forbes.
Det går att åtgärda . Botemedlen är arvsskatt (snikna lättingar ska inte ha tillgång till farfars vinster), förmögenhetsskatt (feta gubbar ska inte förskingra världens tillgångar), skatt på finansiella transaktioner (ingen ska bli rik på att spekulera) och stopp för skatteparadis (även de rika ska tvingas bidra till det samhälle de förnekar).
Härom dagen kallade alliansens partiledare till presskonferens i Internationella Engelska skolan i Uppsala för att låtsas föreslå skolreformer. Men marknaden kan inte sköta skolan. De senaste 20 åren har klyftorna ökat och undervisningen försämrats.
Internationella Engelska skolan, symbolen för allianspartiernas vinstpolitik, ingår i friskolekoncern med en omsättning på 1,5 miljarder kronor.
Gymnasiet Pro Civitas i Helsingborg lockade till sig de rikas barn genom betygsinflation. Klasserna omfattar 36 elever Det innebär 36 elevpengar á 78.900 kronor. Tillsammans 244.700 kronor. Hälften av dem går kanske som vinst till koncernen. Elevpengsystemet innebär att en skola med sämre bemedlade barn kan få 180.000. (Emma Leijnse, SDS 14/1)
Trots att det nu är uppenbart att den eviga tillväxtens marknadsliberala utopi, slutet på historien enligt Fukuyama på 1990-talet, är en naiv dumhet, bygger allianspartierna hela sin politik på den. Dumhet ger vinst i det korta perspektivet, och den nyliberala politikens perspektiv är kort. Det är slugt att gå sina rika uppdragsgivares ärenden.
Vi ser det ske i Lund. Att sänka skatten är för allianspartierna viktigare än vård, social trygghet, kultur, skola, klimat och miljö. Berika dig själv är den paroll som gäller. Det finns inget samhälle.
Idag kommer det monster som den nyliberala trosuppfattningen fött till makten som USA:s president. Trumpnissarna i Europa lurar i skuggorna. Storbritannien lämnar EU hellre än att släppa in invandrare. Visst drabbar det landet. Men inte de rikaste. De blir bara rikare.
Tiden är ond. Nu gäller det att säga nej! Nu måste vi göra motstånd!
Gott nytt år i Palestina? av Gunnar Olofsson
Dagen före julafton fattade FN:s säkerhetsråd ett historiskt beslut när
man i en resolution förklarade att Israels bosättningar på ockuperad
palestinsk mark saknar ”legal giltighet och utgör ett flagrant brott
under internationell lag och ett stort hinder för att uppnå
tvåstatslösningen” av konflikten Israel/Palestina. Resolutionen antogs
med röstsiffrorna 14 mot noll där USA, som normalt brukar lägga in veto
mot sådana resolutioner, lade ned sin röst. Beslutet utgör för
palestinierna ett litet men trots allt hopp om ett bättre 2017 i
Mellanöstern.
Resolution 2334 (2016) förklarar att Israel, som ockupationsmakt i Palestina, måste uppfylla sina förpliktelser enligt Fjärde Genèvekonventionen: att inte ändra det ockuperade områdets demografiska karaktär genom till exempel konstruktion och expansion av bosättningar, inflyttande av israeliska bosättare, konfiskering av land, husförstörelser och fördrivning av palestinska civila. All bosättningsaktivitet måste omedelbart upphöra. Säkerhetsrådet kommer inte att erkänna några förändringar av 1967 års gränser, även vad gäller Jerusalem, andra än vad parterna överenskommer om i förhandlingar. Resolutionen fördömer och kräver omedelbara åtgärder mot allt våld mot civila, inklusive terrorhandlingar, uppmanar till lugn och återhållsamhet och intensifiering av internationella ansträngningar att utan fördröjning uppnå en övergripande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.
Resolutionen var ursprungligen ett egyptiskt initiativ men efter att USA:s tillträdande president Donald Trump kontaktat Egyptens president Abdel Fatah al-Sisi drogs förslaget tillbaka. Istället blev det Nya Zeeland, Venezuela, Malaysia och Senegal som tillsammans lade fram resolutionen för säkerhetsrådet. Under debatten beskyllde Israels FN-ambassadör Danny Danon FN för att ”fördöma det judiska folket för att bygga hem i landet Israel” och ”förneka våra eviga rättigheter i Jerusalem”. Efter omröstningen kallade den israeliska regeringen till sig 12 av säkerhetsrådets medlemmar – inklusive Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina! – för att läxa upp dessa för beslutet. Medlemmar i den högerextrema regeringen har föreslagit att Israel, som reaktion, borde annektera, alltså lägga beslag på, hela den palestinska Västbanken och man har också utlovat – just det – nya bosättningar på ockuperad mark.
Donald Trumps inhopp i processen kan vara olycksbådande. Under presidentvalskampanjen i USA lovade han att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem – ett beslut som om det blir verklighet innebär ett grundskott mot världssamfundets linje i konflikten. Hans val av utrikesminister, Rex Tillerson, väcker frågor om vart politiken är på väg och den nyutnämnde USA-ambassadören i Israel, David Friedman, har utmärkt sig genom att kalla nuvarande presidenten Obama ”antisemit”, stödja bosättarrörelsen och vara motståndare till en tvåstatslösning.
Även om USA, oavsett president, inte kommer att kunna återkalla någon resolution i säkerhetsrådet är det viktigt att arbetet för resolution 2334 kommer igång så snart som möjligt. Konkret handlar det om att med olika påtryckningar – sanktioner, investeringsstopp, bojkotter – sätta press på Israel att upphöra med sina aktiviteter på ockuperad mark, och bana väg för den fredskonferens som Frankrike lovat stå värd för i januari. När Sverige från nyår tar plats i säkerhetsrådet, redan från första dagen som ordförande, måste detta vara en högt prioriterad uppgift att ta tag i. Gör man det, och någonting äntligen börjar hända, kan 2017 – oavsett vilken politik USA framöver kommer att föra – ändå bli ett gott nytt år i Palestina.
Resolution 2334 (2016) förklarar att Israel, som ockupationsmakt i Palestina, måste uppfylla sina förpliktelser enligt Fjärde Genèvekonventionen: att inte ändra det ockuperade områdets demografiska karaktär genom till exempel konstruktion och expansion av bosättningar, inflyttande av israeliska bosättare, konfiskering av land, husförstörelser och fördrivning av palestinska civila. All bosättningsaktivitet måste omedelbart upphöra. Säkerhetsrådet kommer inte att erkänna några förändringar av 1967 års gränser, även vad gäller Jerusalem, andra än vad parterna överenskommer om i förhandlingar. Resolutionen fördömer och kräver omedelbara åtgärder mot allt våld mot civila, inklusive terrorhandlingar, uppmanar till lugn och återhållsamhet och intensifiering av internationella ansträngningar att utan fördröjning uppnå en övergripande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.
Resolutionen var ursprungligen ett egyptiskt initiativ men efter att USA:s tillträdande president Donald Trump kontaktat Egyptens president Abdel Fatah al-Sisi drogs förslaget tillbaka. Istället blev det Nya Zeeland, Venezuela, Malaysia och Senegal som tillsammans lade fram resolutionen för säkerhetsrådet. Under debatten beskyllde Israels FN-ambassadör Danny Danon FN för att ”fördöma det judiska folket för att bygga hem i landet Israel” och ”förneka våra eviga rättigheter i Jerusalem”. Efter omröstningen kallade den israeliska regeringen till sig 12 av säkerhetsrådets medlemmar – inklusive Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina! – för att läxa upp dessa för beslutet. Medlemmar i den högerextrema regeringen har föreslagit att Israel, som reaktion, borde annektera, alltså lägga beslag på, hela den palestinska Västbanken och man har också utlovat – just det – nya bosättningar på ockuperad mark.
Donald Trumps inhopp i processen kan vara olycksbådande. Under presidentvalskampanjen i USA lovade han att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem – ett beslut som om det blir verklighet innebär ett grundskott mot världssamfundets linje i konflikten. Hans val av utrikesminister, Rex Tillerson, väcker frågor om vart politiken är på väg och den nyutnämnde USA-ambassadören i Israel, David Friedman, har utmärkt sig genom att kalla nuvarande presidenten Obama ”antisemit”, stödja bosättarrörelsen och vara motståndare till en tvåstatslösning.
Även om USA, oavsett president, inte kommer att kunna återkalla någon resolution i säkerhetsrådet är det viktigt att arbetet för resolution 2334 kommer igång så snart som möjligt. Konkret handlar det om att med olika påtryckningar – sanktioner, investeringsstopp, bojkotter – sätta press på Israel att upphöra med sina aktiviteter på ockuperad mark, och bana väg för den fredskonferens som Frankrike lovat stå värd för i januari. När Sverige från nyår tar plats i säkerhetsrådet, redan från första dagen som ordförande, måste detta vara en högt prioriterad uppgift att ta tag i. Gör man det, och någonting äntligen börjar hända, kan 2017 – oavsett vilken politik USA framöver kommer att föra – ändå bli ett gott nytt år i Palestina.
Israel – judiskt eller demokratiskt? av Gunnar Stensson
Israels ockupation av Västbanken är olaglig. Den
illegala bosättningspolitiken i Västbanken måste upphöra. Det kräver
FN:s säkerhetsråd. Rådet är enigt.
Premiärminister Netanyahu beskyller förstås FN för antisemitism på samma sätt som han gjorde med Sverige när Margot Wallström erkände Palestina.
De svenska allianspartierna kritiserade henne då för att hon irriterade de israeliska sionisterna. För allianspartierna var det viktigare att hålla Israels regering på gott humör än att stå upp för internationell rätt.
Då hade Netanyahus raseriutbrott viss verkan så till vida som inga andra stater vågade följa det svenska exemplet. Den här gången blir hans raseriutbrott bara ett ursinnigt, men meningslöst hundskall i öknen.
Det är antisemitism att stödja Netanyahus ockupationspolitik. Det gör nu endast medlöparna och de antisemitiska nationalistpartierna i Europa. De riktar tillsammans med Israels regering sin rasism mot muslimerna.
Israel kan antingen bli en judisk eller en demokratisk stat, men inte både - och, vilket innebär att verklig fred inte kan uppnås, fastslår USA:s avgående utrikesminister John Kerry.
För första gången tar Sydsvenskan uttryckligen avstånd från Israels ockupation av Västbanken.
Men rasisten Donald Trump hyllar den. ”Stå stark, Israel, den 20 januari närmar sig snabbt!” twittrar han. Flertalet bedömare tror inte att stödet från Trump kommer att häva Israels internationella isolering. Tvärtom.
Ingmar Karlsson
slår i sin nyutkomna bok Roten till det onda fast
att Israel är en apartheids-stat vars invånare indelas i fyra
kategorier. ”Det är judarna i Israel som har de rättigheter och
skyldigheter som karaktäriserar en demokrati, araberna i Israel som
visserligen får deltaga i allmänna val men vars rättigheter är
inskränkta på en rad områden, bosättarna på Västbanken som har alla
rättigheter men inga skyldigheter samt slutligen palestinierna på de
ockuperade områdena som lever i ett rättslöst tillstånd och dagligen
utsätts för övergrepp av bosättare i sionismens namn.
På väg hem från lasarettet via Sandgatan och det snöiga Lundagård lördagen den 7 januari passerade jag Palestinagruppernas manifestation mot Israels ockupation av Västbanken framför rådhuset på Stortorget. Den har pågått varje lördag sedan 2001. Några år deltog jag regelbundet.
Premiärminister Netanyahu beskyller förstås FN för antisemitism på samma sätt som han gjorde med Sverige när Margot Wallström erkände Palestina.
De svenska allianspartierna kritiserade henne då för att hon irriterade de israeliska sionisterna. För allianspartierna var det viktigare att hålla Israels regering på gott humör än att stå upp för internationell rätt.
Då hade Netanyahus raseriutbrott viss verkan så till vida som inga andra stater vågade följa det svenska exemplet. Den här gången blir hans raseriutbrott bara ett ursinnigt, men meningslöst hundskall i öknen.
Det är antisemitism att stödja Netanyahus ockupationspolitik. Det gör nu endast medlöparna och de antisemitiska nationalistpartierna i Europa. De riktar tillsammans med Israels regering sin rasism mot muslimerna.
Israel kan antingen bli en judisk eller en demokratisk stat, men inte både - och, vilket innebär att verklig fred inte kan uppnås, fastslår USA:s avgående utrikesminister John Kerry.
För första gången tar Sydsvenskan uttryckligen avstånd från Israels ockupation av Västbanken.
Men rasisten Donald Trump hyllar den. ”Stå stark, Israel, den 20 januari närmar sig snabbt!” twittrar han. Flertalet bedömare tror inte att stödet från Trump kommer att häva Israels internationella isolering. Tvärtom.
Ingmar Karlsson
slår i sin nyutkomna bok Roten till det onda fast
att Israel är en apartheids-stat vars invånare indelas i fyra
kategorier. ”Det är judarna i Israel som har de rättigheter och
skyldigheter som karaktäriserar en demokrati, araberna i Israel som
visserligen får deltaga i allmänna val men vars rättigheter är
inskränkta på en rad områden, bosättarna på Västbanken som har alla
rättigheter men inga skyldigheter samt slutligen palestinierna på de
ockuperade områdena som lever i ett rättslöst tillstånd och dagligen
utsätts för övergrepp av bosättare i sionismens namn.På väg hem från lasarettet via Sandgatan och det snöiga Lundagård lördagen den 7 januari passerade jag Palestinagruppernas manifestation mot Israels ockupation av Västbanken framför rådhuset på Stortorget. Den har pågått varje lördag sedan 2001. Några år deltog jag regelbundet.
>
66 år i skolan 38. 1985-97:5. Fristaden klassrummet
av Den Gamle
Kall vind blåser rakt igenom
byxbenen. Klockan är kvart över sju den 10:e januari 1991. På
Malmövägens hållplats vid Klostergården väntar mörka gestalter på buss
131. Kommer den aldrig? Jo, där! Snöflingor virvlar i
strålkastarljuset. Samma människor år efter år på väg till jobbet i
Malmö. Jag är på väg till skolan.
Samma glädje varje gång jag når fram till korsningen Munkhättegatan - Ystadvägen ungefär klockan åtta. Ljus i alla fönster under svart himmel. Elever strömmar in. Samhället fungerar.
Jag är inte utvilad. Jullovet har varit tungt. Mina föräldrar lider av ålderssjukdomar. Mina barn och barnbarn är drabbade av den ekonomiska krisen. Mina egna pengar tog slut vid nyår. De räcker aldrig månaden ut.
Inte bara skolan hackar igång igen. Möte med kommunpolitiska utskottet på måndag, internationella på onsdag, skolstyrelsen nästa onsdag, offentligt möte om Eritrea i stadsbibliotekets hörsal om tre veckor, skolkonferens på Lerbäcksskolan strax därpå. Och vi har beslutat att lägga ner Solidaritet med Vietnam. Sömnbrist, huvudvärk och snorig näsa.
Kollegerna kommer in i lärarrummet. Kaffedoft och cigarettrök. Sju lektioner idag. Rastvakt. Dubbeltimme 8.15 till 10 med 2D där jag är klassföreståndare. 23 av 28 gymnasister är där i tid. Ytterligare tre droppar in de första minuterna.
Historia. Den nya världsbilden: Kopernikus, Galileo, Kepler. Tycho Brahe, Newton. Steg för steg ökad insikt. Mot slutet av andra lektionen smyger sig en solstråle in genom fönstret. Vi markerar den med krita på väggen för att se hur solsystemet förändrar sig till nästa dubbeltimma om en vecka.
Det går inte att grubbla på annat när man står där med klassen och alla försöker förstå. Detta är en fristad. En sorts lycka. Tanke och känsla absorberas. Samma koncentration hela dagen. Som en lång simtur med lite vågor – och djup.
Jag tar jag fel buss när jag ska åka till Lund och hamnar i Bjärred.
På kompolmötet redogör jag för det sega jobbet för fria skolmåltider i gymnasiet. Det kommer att fortsätta år efter år under hela 1990-talet. På det sättet är kommunalpolitik trist.
Skolkonferensen på Lerbäcksskolan är däremot rolig. Där finns en vital Hem och skola-förening. Jag är inte medveten om att Kent och Ted Ekeroth är elever där.
En ungmoderat agiterar för valfrihet och skolpeng på skolstyrelsemötet. Det är ännu inte aktuellt i Lund. Friskolor föreslås som ett komplement till kommunaliseringen. Vi inser inte hur farligt det är utan uppfattar det som en möjlighet för medborgarna att genom egna initiativ bevara skolor som kommunen stängt av sparskäl.
Att efter 14 år lägga ner Solidaritet med Vietnam är svårt. En sammansvetsad kärngrupp med gemensam kunskap och solidaritet blir upplöst. Tommy, Margareta, Jean, Gun, Arne och många fler. Men situationen och förutsättningarna har förändrats.
Samma glädje varje gång jag når fram till korsningen Munkhättegatan - Ystadvägen ungefär klockan åtta. Ljus i alla fönster under svart himmel. Elever strömmar in. Samhället fungerar.
Jag är inte utvilad. Jullovet har varit tungt. Mina föräldrar lider av ålderssjukdomar. Mina barn och barnbarn är drabbade av den ekonomiska krisen. Mina egna pengar tog slut vid nyår. De räcker aldrig månaden ut.
Inte bara skolan hackar igång igen. Möte med kommunpolitiska utskottet på måndag, internationella på onsdag, skolstyrelsen nästa onsdag, offentligt möte om Eritrea i stadsbibliotekets hörsal om tre veckor, skolkonferens på Lerbäcksskolan strax därpå. Och vi har beslutat att lägga ner Solidaritet med Vietnam. Sömnbrist, huvudvärk och snorig näsa.
Kollegerna kommer in i lärarrummet. Kaffedoft och cigarettrök. Sju lektioner idag. Rastvakt. Dubbeltimme 8.15 till 10 med 2D där jag är klassföreståndare. 23 av 28 gymnasister är där i tid. Ytterligare tre droppar in de första minuterna.
Historia. Den nya världsbilden: Kopernikus, Galileo, Kepler. Tycho Brahe, Newton. Steg för steg ökad insikt. Mot slutet av andra lektionen smyger sig en solstråle in genom fönstret. Vi markerar den med krita på väggen för att se hur solsystemet förändrar sig till nästa dubbeltimma om en vecka.
Det går inte att grubbla på annat när man står där med klassen och alla försöker förstå. Detta är en fristad. En sorts lycka. Tanke och känsla absorberas. Samma koncentration hela dagen. Som en lång simtur med lite vågor – och djup.
Jag tar jag fel buss när jag ska åka till Lund och hamnar i Bjärred.
På kompolmötet redogör jag för det sega jobbet för fria skolmåltider i gymnasiet. Det kommer att fortsätta år efter år under hela 1990-talet. På det sättet är kommunalpolitik trist.
Skolkonferensen på Lerbäcksskolan är däremot rolig. Där finns en vital Hem och skola-förening. Jag är inte medveten om att Kent och Ted Ekeroth är elever där.
En ungmoderat agiterar för valfrihet och skolpeng på skolstyrelsemötet. Det är ännu inte aktuellt i Lund. Friskolor föreslås som ett komplement till kommunaliseringen. Vi inser inte hur farligt det är utan uppfattar det som en möjlighet för medborgarna att genom egna initiativ bevara skolor som kommunen stängt av sparskäl.
Att efter 14 år lägga ner Solidaritet med Vietnam är svårt. En sammansvetsad kärngrupp med gemensam kunskap och solidaritet blir upplöst. Tommy, Margareta, Jean, Gun, Arne och många fler. Men situationen och förutsättningarna har förändrats.
Internationella utskottet förbereder Eritrea-mötet.
Hamnstaden Massawa befriades 1990 – och utsattes omedelbart för
terrorbombning av regimens mig-plan.
Tigray-upproret vinner snabbt mark i Etiopien. Stödet från Moskva till Mengistu-regimen har upphört.
Det viktigaste inslaget i Eritreamötet är en filmvisning om Massawas befrielse – och den omfattande förstörelsen efteråt på grund av bombningarna. Mycket folk. EGIS växer.
Bertil Egerö och Elsa Grip ansluter sig. De kommer i framtiden att bli mycket viktiga för biståndsarbetet i samverkan med den nya administrationen efter befrielsen. Då ska svenska biståndsmedel överföras till Eritreas skolor. Skolornas Operation Dagsverke 1995 går till Eritrea. Philip Hammar kommer att besöka Eritrea som elevrådsrepresentant. Det handlar om mycket pengar och komplicerad planering under mer än tio år. Bertil och Elsa har den kunskap och uthållighet som krävs.
Men allt detta ligger ännu i framtiden. På mötet sörjer vi över förstörelsen och vet inte när befrielsen kan komma.
Så är vi mitt inne i vårterminen. I 2D ägnar vi oss åt upplysningen med Voltaire, Rousseau och Montesqieu, frihet, jämlikhet, broderskap, franska och amerikanska revolutionerna, tryckfrihet, demokrati och giljotiner. Solen skiner när vi väntar på kvart-över-sju-bussen. Några maskrosor lyser i gräset.
En sektion av första maj-demonstrationen i Lund, liksom i andra svenska städer, går bakom banderollen Etiopien ut ur Eritrea!
Att vara redaktör för Eritreanytt är den tyngsta delen av mitt arbete våren 91. Vi har så småningom samlat en grupp skribenter och fotografer kring tidskriften som i tio år kommer ut med fyra nummer per år. Staffan Lindberg skriver om kritisk solidaritet och kunskap i Lars Bondestams författarskap i Eritreanytt 1, 1991. Eva Bondestam skriver flera viktiga reportage i Eritreanytt 2, 1991. Pål Wrange, anställd på Utrikespolitiska institutet, skriver en principiellt viktig analys om Eritreas rätt till självbestämmande.
Anna - Sophia Quensel på Lunds tidskriftsverkstad redigerar de artiklar och foton jag lämnar in. Hon är rolig att samarbeta med. Tidskriften trycks på Wallin och Dalholms tryckeri. Jag hämtar den färdiga upplagan, 1000 ex, i en barnvagn och kör hem den längs den gröna slingan intill järnvägen där nu Diamanten ligger. Sedan gäller det att skicka ut den till de 11 grupperna som distribuerar den. Det innebär att stort arbete för lundagruppen.
Plötsligt händer det. Söndagen den 19 maj inleder befrielsearmén anfallet mot huvudstaden Asmara. Den 24 maj marscherar de in. Samtidigt har TPLF erövrat Addis Abeba. Mengistu flyr i ett flygplan med den etiopiska statskassan. Trettio års kamp för självständighet har äntligen nått målet.
Det viktigaste inslaget i Eritreamötet är en filmvisning om Massawas befrielse – och den omfattande förstörelsen efteråt på grund av bombningarna. Mycket folk. EGIS växer.
Bertil Egerö och Elsa Grip ansluter sig. De kommer i framtiden att bli mycket viktiga för biståndsarbetet i samverkan med den nya administrationen efter befrielsen. Då ska svenska biståndsmedel överföras till Eritreas skolor. Skolornas Operation Dagsverke 1995 går till Eritrea. Philip Hammar kommer att besöka Eritrea som elevrådsrepresentant. Det handlar om mycket pengar och komplicerad planering under mer än tio år. Bertil och Elsa har den kunskap och uthållighet som krävs.
Men allt detta ligger ännu i framtiden. På mötet sörjer vi över förstörelsen och vet inte när befrielsen kan komma.
Så är vi mitt inne i vårterminen. I 2D ägnar vi oss åt upplysningen med Voltaire, Rousseau och Montesqieu, frihet, jämlikhet, broderskap, franska och amerikanska revolutionerna, tryckfrihet, demokrati och giljotiner. Solen skiner när vi väntar på kvart-över-sju-bussen. Några maskrosor lyser i gräset.
En sektion av första maj-demonstrationen i Lund, liksom i andra svenska städer, går bakom banderollen Etiopien ut ur Eritrea!
Att vara redaktör för Eritreanytt är den tyngsta delen av mitt arbete våren 91. Vi har så småningom samlat en grupp skribenter och fotografer kring tidskriften som i tio år kommer ut med fyra nummer per år. Staffan Lindberg skriver om kritisk solidaritet och kunskap i Lars Bondestams författarskap i Eritreanytt 1, 1991. Eva Bondestam skriver flera viktiga reportage i Eritreanytt 2, 1991. Pål Wrange, anställd på Utrikespolitiska institutet, skriver en principiellt viktig analys om Eritreas rätt till självbestämmande.
Anna - Sophia Quensel på Lunds tidskriftsverkstad redigerar de artiklar och foton jag lämnar in. Hon är rolig att samarbeta med. Tidskriften trycks på Wallin och Dalholms tryckeri. Jag hämtar den färdiga upplagan, 1000 ex, i en barnvagn och kör hem den längs den gröna slingan intill järnvägen där nu Diamanten ligger. Sedan gäller det att skicka ut den till de 11 grupperna som distribuerar den. Det innebär att stort arbete för lundagruppen.
Plötsligt händer det. Söndagen den 19 maj inleder befrielsearmén anfallet mot huvudstaden Asmara. Den 24 maj marscherar de in. Samtidigt har TPLF erövrat Addis Abeba. Mengistu flyr i ett flygplan med den etiopiska statskassan. Trettio års kamp för självständighet har äntligen nått målet.
2016-12-15
Hackad rödbeta... av Karin S
Hackad rödbeta
magerlagd skinka
varm kindklapp
tomte köphets
feltänkt stressfest.
Snart är det över.
Vad är det vi behöver?
magerlagd skinka
varm kindklapp
tomte köphets
feltänkt stressfest.
Snart är det över.
Vad är det vi behöver?
Konserter i Helgeandskyrkan i Lund
Gospelkonsert
Lördagen den 17 dec kl 17
Helgeands Gospelkör
Annica Forssell, körledare
Julkonsert
Söndagen den 18 dec kl 17
Eva Rydén, sång
Larsåke Sjöstedt, orgel och piano
Lördagen den 17 dec kl 17
Helgeands Gospelkör
Annica Forssell, körledare
Julkonsert
Söndagen den 18 dec kl 17
Eva Rydén, sång
Larsåke Sjöstedt, orgel och piano
VB och vänsterns väg av Göran Persson (red)
Gunnar Stensson uppmanar till diskussion och
debatt av vänsterns väg framöver. Inte så lätt, den tycks ha svårt
oklippta vägkanter, fast det lär vara bra för miljön sägs det numera.
Jag läser också Drömmen om det röda precis som Gunnar. Fast jag har inte hans orubbliga optimism så jag måste ta det i mindre portioner för att inte deppa ihop över att så lite hänt och att kunskapen om vad som måste hända blivit så mycket grundare sedan Rosas tid.
När jag säger att så lite hänt tänker jag på huvudfrågan: Kapitalismens barbari måste ersättas av Socialismens förnuft. Lika sant idag som på Rosa Luxemburgs tid men än mer avlägset känns det. Fast känslor leder en ofta fel. I det historiska perspektivet så tänker jag på att det kändes helt orimligt när jag hörde Dick Urban Vestbro argumentera för att det är i Sydafrika som befrielsen kommer först i Afrika. Detta var något år före Mandelas frisläppande. Kanske kan det hända lika fort och oväntat, för mig, även på andra håll.
På andra sätt har det hänt mycket, kanske alltför mycket. På Rosas tid stod kampen mellan en revolutionär Socialdemokrati och en reformistisk. Den reformistiska vann och inledde hundra år av satsning på parlamentet och de många små stegen mot ett bättre samhälle. I går såg jag Ken Loach film, Jag Daniel Blake (det finns en utförlig recension i veckans nummer). Idag vet jag alltså vart dessa hundra år av små steg ledde. Inte direkt så man längtar efter hundra sådana år till.
Men jag skall använda jullovet till att läsa färdigt boken och kanske någon mer. Om det vill sig väl så kan jag kanske formulera något mer materiellt och mindre känslomässigt baserat efter det. Jag är säker på att det bland VB:s duktiga skribenter finns de som kan.
Jag läser också Drömmen om det röda precis som Gunnar. Fast jag har inte hans orubbliga optimism så jag måste ta det i mindre portioner för att inte deppa ihop över att så lite hänt och att kunskapen om vad som måste hända blivit så mycket grundare sedan Rosas tid.
När jag säger att så lite hänt tänker jag på huvudfrågan: Kapitalismens barbari måste ersättas av Socialismens förnuft. Lika sant idag som på Rosa Luxemburgs tid men än mer avlägset känns det. Fast känslor leder en ofta fel. I det historiska perspektivet så tänker jag på att det kändes helt orimligt när jag hörde Dick Urban Vestbro argumentera för att det är i Sydafrika som befrielsen kommer först i Afrika. Detta var något år före Mandelas frisläppande. Kanske kan det hända lika fort och oväntat, för mig, även på andra håll.
På andra sätt har det hänt mycket, kanske alltför mycket. På Rosas tid stod kampen mellan en revolutionär Socialdemokrati och en reformistisk. Den reformistiska vann och inledde hundra år av satsning på parlamentet och de många små stegen mot ett bättre samhälle. I går såg jag Ken Loach film, Jag Daniel Blake (det finns en utförlig recension i veckans nummer). Idag vet jag alltså vart dessa hundra år av små steg ledde. Inte direkt så man längtar efter hundra sådana år till.
Men jag skall använda jullovet till att läsa färdigt boken och kanske någon mer. Om det vill sig väl så kan jag kanske formulera något mer materiellt och mindre känslomässigt baserat efter det. Jag är säker på att det bland VB:s duktiga skribenter finns de som kan.
Till dess återsår det bara att säga: God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!
Vad tomten är och inte är
Veckans citat (från Twitter)
När det gäller vapenexport finns det sniglar som rör sig snabbare än regeringen.
Hans Linde (v)
Hans Linde (v)
Paradoxer av Lucifer
Politisk analys just nu är att försöka förstå paradoxerna. Låt oss
börja med USA. Efter en valkampanj utan like vann Donald Trump med en
blandning av grovheter och reaktionära uttalanden på alla nivåer.
Han håller just nu på med att sy ihop sitt lag genom att späcka det
med pensionerade generaler, klimatförnekare och miljardärer. Det bemöts
med upprörda röster från förlorarna, det liberala etablissemanget, och
glad förväntan från de egna väljarna. De senare kommer säkert få
anledning att tänka om, men just nu ser det bra ut: konjunkturen är den
bästa, arbetslösheten sjunker och humöret är i topp. USA:s statsskuld
ökar under förväntningarna inför vad som kanske borde kallas Trumps
Keynesianska politik.
Hardcoregänget rådvilla
Hur reagerar då vi i den gamla inbitna vänstern? Med blandade känslor får man väl säga. Javisst, Trump är just så reaktionär och kortsynt som vi alltid har förväntat oss av amerikanska högerpolitiker. Men vänta, varför hetsar han inte mot Ryssland eller planerar nya krig? Jo, den rollen är upptagen av hans besegrade motståndare Hillary Clinton. Hennes främsta insats som utrikesminister var att driva på interventionen mot Libyen. Hennes muntra yttrande om Gaddafis död: ”We came, we saw, he died”, säger det mesta om henne. I Libyen råder kaos.
En kort tid av lycka?
De som haft svårast att hantera det faktum att USA nu ska styras av Trump är nog hardcore-gänget av USA-entusiaster, Expressens och DN:s ledarredaktioner och grabbar som Carl Bildt och Per T Ohlsson. Deras gamla bild av landet ligger splittrad i gruset och deras förståelsemodell och kontaktnät fungerar inte längre. Vem är då hemmastadd i den nya verkligheten, vem har nycklarna till sympati och förståelse? Wallenbergarna? Det hade varit roligt att höra vad Lars Gustafson hade haft att säga.
Det ska bli intressant att se hur länge Trump får sitta som president. Två år är mitt tips. Det kan bli etablissemanget som gör sig av med honom när han har kört USA:s globala politik i botten eller det kan uppstå ett genuint folkligt uppror över försämrade levnadsförhållanden.
Lunda-S offrar sin identitet
Låt oss då ses på den mera närliggande politiken. Efter att i många år ha kritiserat den borgerliga majoritetens ständiga nedskärningar har S inför kommande budget ställt kommunens förvaltningar och nämnder inför att välja mellan tre olika nedskärningsförslag: 3, 5 eller 7 procents nedskärningar kallade ”effektiviseringar”. En hel del av utgifterna, t.ex. socialutgifterna, är inte förhandlingsbara utan kopplade till lagens krav om vad kommunerna skall göra. Vad nämnderna då gör är att föreslå att man lägger ner allt sådant som gör Lund till en rimligt välskött och ombonad kommun med t.ex. kultur- och fritidsverksamhet. Man är då nere på ett minimum av kommunal aktivitet – man bara gör sådant man måste göra enligt lagen. Om det blir så är detta det grövsta politiska ingrepp som någonsin drabbat Lunds kommun och Almgren kommer att gå till historien.
Det finns dock flera tolkningsmöjligheter. En är att detta bara är ett spel för galleriet oh aldrig kommer att genomföras. Meningen skulle helt enkelt vara att skrämma skiten ur alla för att sen när det visar sig finnas mer skatteintäkter till förfogande släppa efter. Det tala redan om att det kommer att finnas mer pengar när det är dags för budgetbeslut framåt juni. Det är ordförande Almgrens framträdande som en kommunal Machiavelli vi bevittnar. Hela vårens kommunala verksamhet kommer då att präglas av nedskärningshoten.
Slutet på en socialdemokratisk politik
Alternativet är förstås att inte skära ner utan förbereda sig för en skattehöjning. Vänsterpartiet kommer naturligtvis tala för det, men den borgerliga majoriteten kommer väl att hamna på Liberalernas linje med oförändrad skatt.
Vad S då har gjort genom att ställa sig på 3/5/7- procenttänkandets grund är att sälja ut den gamla bilden av socialdemokratin. Lund var under S-ledning ett föredöme t.ex. på skolans område. Här påbörjades tidigt den stora skolreformen som gjorde slut på det gamla klassamhällets skola där en av tio fick gå i gymnasiet. Man ersatte den med den nioåriga obligatoriska skolan. I Lund leddes skolan av KG Ljunghill som etablerade vad som nu är Kulturskolan. Den når ännu alltför få, men den är ett givet offer för kommande nedskärningar. Och stadsdelsbiblioteken – de ska nu läggas ner det ena efter det andra. Det sker tydligen under applåder från Lunds stadsbibliotekarie (läser hon böcker?)
Den parlamentariska situationen i Lund är förvisso besvärlig, men det pris S betalar för att komma ur knipan är mycket högt. Den kommer att bädda för ett rejält bakslag för S i kommunalvalet 2018 och vad värre är, göra det omöjligt att effektivt angripa kommande borgerlig nedskärningspolitik.
Vad borde S då göra? Tja, vad som behövs är djärva populistiska utspel. T.ex att vänta med spårvagnarna några år i en uppgörelse med FNL. Men det får man väl inte säga i den här…
Dansk kultur
Ja ni såg väl att danskarna har röstat om de tio viktigaste inslagen i den danska kulturen. Det blev bl.a, ”hygge” vilket väl närmast får översättas med trivsamhet under gemytliga former. Det kan väl ingen vara emot. Men själv hade jag röstat på flæskesteg med brun sovs og kartofler.
Han håller just nu på med att sy ihop sitt lag genom att späcka det
med pensionerade generaler, klimatförnekare och miljardärer. Det bemöts
med upprörda röster från förlorarna, det liberala etablissemanget, och
glad förväntan från de egna väljarna. De senare kommer säkert få
anledning att tänka om, men just nu ser det bra ut: konjunkturen är den
bästa, arbetslösheten sjunker och humöret är i topp. USA:s statsskuld
ökar under förväntningarna inför vad som kanske borde kallas Trumps
Keynesianska politik.Hardcoregänget rådvilla
Hur reagerar då vi i den gamla inbitna vänstern? Med blandade känslor får man väl säga. Javisst, Trump är just så reaktionär och kortsynt som vi alltid har förväntat oss av amerikanska högerpolitiker. Men vänta, varför hetsar han inte mot Ryssland eller planerar nya krig? Jo, den rollen är upptagen av hans besegrade motståndare Hillary Clinton. Hennes främsta insats som utrikesminister var att driva på interventionen mot Libyen. Hennes muntra yttrande om Gaddafis död: ”We came, we saw, he died”, säger det mesta om henne. I Libyen råder kaos.
En kort tid av lycka?
De som haft svårast att hantera det faktum att USA nu ska styras av Trump är nog hardcore-gänget av USA-entusiaster, Expressens och DN:s ledarredaktioner och grabbar som Carl Bildt och Per T Ohlsson. Deras gamla bild av landet ligger splittrad i gruset och deras förståelsemodell och kontaktnät fungerar inte längre. Vem är då hemmastadd i den nya verkligheten, vem har nycklarna till sympati och förståelse? Wallenbergarna? Det hade varit roligt att höra vad Lars Gustafson hade haft att säga.
Det ska bli intressant att se hur länge Trump får sitta som president. Två år är mitt tips. Det kan bli etablissemanget som gör sig av med honom när han har kört USA:s globala politik i botten eller det kan uppstå ett genuint folkligt uppror över försämrade levnadsförhållanden.
Lunda-S offrar sin identitet
Låt oss då ses på den mera närliggande politiken. Efter att i många år ha kritiserat den borgerliga majoritetens ständiga nedskärningar har S inför kommande budget ställt kommunens förvaltningar och nämnder inför att välja mellan tre olika nedskärningsförslag: 3, 5 eller 7 procents nedskärningar kallade ”effektiviseringar”. En hel del av utgifterna, t.ex. socialutgifterna, är inte förhandlingsbara utan kopplade till lagens krav om vad kommunerna skall göra. Vad nämnderna då gör är att föreslå att man lägger ner allt sådant som gör Lund till en rimligt välskött och ombonad kommun med t.ex. kultur- och fritidsverksamhet. Man är då nere på ett minimum av kommunal aktivitet – man bara gör sådant man måste göra enligt lagen. Om det blir så är detta det grövsta politiska ingrepp som någonsin drabbat Lunds kommun och Almgren kommer att gå till historien.
Det finns dock flera tolkningsmöjligheter. En är att detta bara är ett spel för galleriet oh aldrig kommer att genomföras. Meningen skulle helt enkelt vara att skrämma skiten ur alla för att sen när det visar sig finnas mer skatteintäkter till förfogande släppa efter. Det tala redan om att det kommer att finnas mer pengar när det är dags för budgetbeslut framåt juni. Det är ordförande Almgrens framträdande som en kommunal Machiavelli vi bevittnar. Hela vårens kommunala verksamhet kommer då att präglas av nedskärningshoten.
Slutet på en socialdemokratisk politik
Alternativet är förstås att inte skära ner utan förbereda sig för en skattehöjning. Vänsterpartiet kommer naturligtvis tala för det, men den borgerliga majoriteten kommer väl att hamna på Liberalernas linje med oförändrad skatt.
Vad S då har gjort genom att ställa sig på 3/5/7- procenttänkandets grund är att sälja ut den gamla bilden av socialdemokratin. Lund var under S-ledning ett föredöme t.ex. på skolans område. Här påbörjades tidigt den stora skolreformen som gjorde slut på det gamla klassamhällets skola där en av tio fick gå i gymnasiet. Man ersatte den med den nioåriga obligatoriska skolan. I Lund leddes skolan av KG Ljunghill som etablerade vad som nu är Kulturskolan. Den når ännu alltför få, men den är ett givet offer för kommande nedskärningar. Och stadsdelsbiblioteken – de ska nu läggas ner det ena efter det andra. Det sker tydligen under applåder från Lunds stadsbibliotekarie (läser hon böcker?)
Den parlamentariska situationen i Lund är förvisso besvärlig, men det pris S betalar för att komma ur knipan är mycket högt. Den kommer att bädda för ett rejält bakslag för S i kommunalvalet 2018 och vad värre är, göra det omöjligt att effektivt angripa kommande borgerlig nedskärningspolitik.
Vad borde S då göra? Tja, vad som behövs är djärva populistiska utspel. T.ex att vänta med spårvagnarna några år i en uppgörelse med FNL. Men det får man väl inte säga i den här…
Dansk kultur
Ja ni såg väl att danskarna har röstat om de tio viktigaste inslagen i den danska kulturen. Det blev bl.a, ”hygge” vilket väl närmast får översättas med trivsamhet under gemytliga former. Det kan väl ingen vara emot. Men själv hade jag röstat på flæskesteg med brun sovs og kartofler.
Kapitalets värld av Gunnar Stensson
När Kina och Ryssland anslöt sig till kapitalismen påverkades inte bara
deras egna samhällen. På kort tid utvidgades den kapitalistiska
sfären till att omfatta Östeuropa och hela Asien. Nya råvaror,
producenter och konsumenter samverkade till snabb tillväxt.
Kapitalismen blev global och tillväxten gynnar kapitalistiska
makthavare i alla länder. Deras ekonomiska och politiska makt växer. En
av dem är Donald Trump.
Världen har gått in i ett nytt skede av imperialistisk konkurrens mellan stormakter. Den kan leda till förödande konsekvenser. Det ser vi redan idag i Syrien och Irak.
Politikens förutsättningar i alla länder har förändrats. De redan rikas rikedomar ökar snabbare än någonsin. Samtidigt förlorar folkflertalet inflytande. Klassklyftorna växer. Fattigdomen drabbar nya kategorier. Hela provinser utarmas.
Kinas och Rysslands politiska och ekonomiska inflytande internationellt växer lavinartat. De båda imperierna har aldrig förr varit så mäktiga.
Kina är nu en av världens största exportnationer med ett enormt överskott i bytesbalansen, främst i förhållande till USA. Det har lett till ett lika enormt underskott i USA:s ekonomi, ett underskott som kineserna finansierat. Kina är en av USA:s största fordringsägare.
Putin påverkade valet i USA. I Donald Trump hade han upptäckt en makthavare som delar hans världsbild. Putins gode vän Rex Tillerson, chef för oljegiganten Exxon Mobil, blir USA:s nye utrikesminister. Både Putin och Tillerson är angelägna om vinst på fossil energi.
Kapitalismen fungerar i stort som i smått. Trump har inte bara utsett en oljemiljardär till utrikesminister utan också en klimatförnekare till miljöminister.
Får Putin tillgång till hamnarna i Slite och Karlshamn? Sista ordet är nog inte sagt. Annars har han alternativ. Det allvarligaste hotet mot Sverige och världen är inte militärt. Det handlar om en miljökatastrof orsakad av blind kapitalism.
Samtidigt förbereder sig Donald Trump för USA:s stora konflikt med Kina, en kamp med alla medel. Han har inlett den genom att erkänna Taiwan.
Historien är inte slut som liberala tänkare jublade när järnridån föll. Motsättningarna mellan nationalstaterna ökar. Klyftorna mellan samhällsklasserna vidgas. Kampen mellan stormakterna intensifieras, nu på kapitalistiska villkor. Det är inte som 1939. Det är som 1914.
Så olika betraktare som Anne-Marie Pålsson (SDS 12/12) och Göran Greider i Aftonbladet har kommit till liknande slutsatser. Den ekonomiska och politiska debatten har blivit seriösare än tidigare. Länge, alltför länge, uppfattades världsläget som i grunden oföränderligt och man tröskade lugnt vidare med samma gamla argument. Nu är situationen en annan.
Det ger Katrine Marcal ett exempel på när hon i sin krönika (AB 11/12) berättar hur SSU:are fick lära sig att älska frihandel. ”Små öppna ekonomier som Sverige måste acceptera att jobben flyttar utomlands stod det på blädderblocken på den socialdemokratiska kursgården i Bommersvik.”
Det blev en dogm. Men dagens frihandel handlar inte om frihandel, konstaterar hon. Tullarna är redan låga. Det som kallas frihandel handlar om skydd för globala investeringar. TTIP, det föreslagna handelsavtalet mellan EU och USA bygger på att amerikanska företag vill ha tillgång till den europeiska marknaden på sina egna villkor.
EU:s konsumentlagstiftning är exempelvis striktare än den amerikanska. EU förbjuder 1200 substanser i kosmetika. USA förbjuder två.
”Det finns ingen anledning för svensk socialdemokrati att ropa ”ja, ja, ja, hurra!” till detta med hänvisning till att man lärt sig på en SSU-kurs för tjugo år sedan att frihandel är bra”, skriver hon. ”Vi kan inte längre skriva på avtal som ´skyddar investerare´ utan att skydda miljön eller våra välfärdsstater”, skriver hon.
Katrin Marcals perspektiv är socialdemokratiskt, liksom Göran Greiders. Politiker som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson får inte längre ensamma exploatera missnöjet med globaliseringens avigsidor. Då kanske det snart inte längre finns någon socialdemokrati.
Hon nämner inte vänstern i Europa och USA som sedan länge kämpar mot den kapitalistiska globalisering, som främst gynnar de multinationella företagen samtidigt som den exploaterar jordens tillgångar och i sin kortsiktighet hotar mänskligheten med en klimatkatastrof.
Det är hög tid för S att närma sig V. För nationalstaten Sverige finns inget nödvändigare än att bygga en solidarisk politik för miljön och för rättvisa till alla de som drabbas av den globaliserade kapitalismen. Det är en förutsättning inte bara för socialdemokrati utan för demokratin. I Sverige som i Europa.
Världen har gått in i ett nytt skede av imperialistisk konkurrens mellan stormakter. Den kan leda till förödande konsekvenser. Det ser vi redan idag i Syrien och Irak.
Politikens förutsättningar i alla länder har förändrats. De redan rikas rikedomar ökar snabbare än någonsin. Samtidigt förlorar folkflertalet inflytande. Klassklyftorna växer. Fattigdomen drabbar nya kategorier. Hela provinser utarmas.
Kinas och Rysslands politiska och ekonomiska inflytande internationellt växer lavinartat. De båda imperierna har aldrig förr varit så mäktiga.
Kina är nu en av världens största exportnationer med ett enormt överskott i bytesbalansen, främst i förhållande till USA. Det har lett till ett lika enormt underskott i USA:s ekonomi, ett underskott som kineserna finansierat. Kina är en av USA:s största fordringsägare.
Putin påverkade valet i USA. I Donald Trump hade han upptäckt en makthavare som delar hans världsbild. Putins gode vän Rex Tillerson, chef för oljegiganten Exxon Mobil, blir USA:s nye utrikesminister. Både Putin och Tillerson är angelägna om vinst på fossil energi.
Kapitalismen fungerar i stort som i smått. Trump har inte bara utsett en oljemiljardär till utrikesminister utan också en klimatförnekare till miljöminister.
Får Putin tillgång till hamnarna i Slite och Karlshamn? Sista ordet är nog inte sagt. Annars har han alternativ. Det allvarligaste hotet mot Sverige och världen är inte militärt. Det handlar om en miljökatastrof orsakad av blind kapitalism.
Samtidigt förbereder sig Donald Trump för USA:s stora konflikt med Kina, en kamp med alla medel. Han har inlett den genom att erkänna Taiwan.
Historien är inte slut som liberala tänkare jublade när järnridån föll. Motsättningarna mellan nationalstaterna ökar. Klyftorna mellan samhällsklasserna vidgas. Kampen mellan stormakterna intensifieras, nu på kapitalistiska villkor. Det är inte som 1939. Det är som 1914.
Så olika betraktare som Anne-Marie Pålsson (SDS 12/12) och Göran Greider i Aftonbladet har kommit till liknande slutsatser. Den ekonomiska och politiska debatten har blivit seriösare än tidigare. Länge, alltför länge, uppfattades världsläget som i grunden oföränderligt och man tröskade lugnt vidare med samma gamla argument. Nu är situationen en annan.
Det ger Katrine Marcal ett exempel på när hon i sin krönika (AB 11/12) berättar hur SSU:are fick lära sig att älska frihandel. ”Små öppna ekonomier som Sverige måste acceptera att jobben flyttar utomlands stod det på blädderblocken på den socialdemokratiska kursgården i Bommersvik.”
Det blev en dogm. Men dagens frihandel handlar inte om frihandel, konstaterar hon. Tullarna är redan låga. Det som kallas frihandel handlar om skydd för globala investeringar. TTIP, det föreslagna handelsavtalet mellan EU och USA bygger på att amerikanska företag vill ha tillgång till den europeiska marknaden på sina egna villkor.
EU:s konsumentlagstiftning är exempelvis striktare än den amerikanska. EU förbjuder 1200 substanser i kosmetika. USA förbjuder två.
”Det finns ingen anledning för svensk socialdemokrati att ropa ”ja, ja, ja, hurra!” till detta med hänvisning till att man lärt sig på en SSU-kurs för tjugo år sedan att frihandel är bra”, skriver hon. ”Vi kan inte längre skriva på avtal som ´skyddar investerare´ utan att skydda miljön eller våra välfärdsstater”, skriver hon.
Katrin Marcals perspektiv är socialdemokratiskt, liksom Göran Greiders. Politiker som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson får inte längre ensamma exploatera missnöjet med globaliseringens avigsidor. Då kanske det snart inte längre finns någon socialdemokrati.
Hon nämner inte vänstern i Europa och USA som sedan länge kämpar mot den kapitalistiska globalisering, som främst gynnar de multinationella företagen samtidigt som den exploaterar jordens tillgångar och i sin kortsiktighet hotar mänskligheten med en klimatkatastrof.
Det är hög tid för S att närma sig V. För nationalstaten Sverige finns inget nödvändigare än att bygga en solidarisk politik för miljön och för rättvisa till alla de som drabbas av den globaliserade kapitalismen. Det är en förutsättning inte bara för socialdemokrati utan för demokratin. I Sverige som i Europa.
Vad händer 2017? Vad kan vi göra? av Staffan Lindberg
Med Trump som USAs näste president går vi in i en osäker värld där
mycket kan hända. Bryter han upp alliansen mot Putin får det flera
följdverkningar. Rysslands politiska och ekonomiska läge förbättras.
Ockupationen av Krim permanentas. NATO har spelat ut sin roll.
Al-Assad vinner kriget i Syrien med många svikna invånare som följd. Krigen fortsätter i all sin grymhet i de andra härdarna med eller utan inblandning av USA, Ryssland, Iran och Saudi.
Kommer extremhögern till makten i Frankrike i det kommande presidentvalet och Merkel skjuts åt sidan blir hela idén med EU punkterad. Ett Europa tillbaka på ruta 1. Med extremhögern vid makten i Indien är kartan mörkare än på 1930-talet. Tanken på kärnvapen i händerna på dessa demagoger och lögnare gör åtminstone mig mörkrädd.
Finans-kapitalismen kan tjäna ytterligare på alla osäkerheter, förväntningar såväl som pessimism. Klimatet blir en icke-fråga trots en allt starkare grön opinion.
Vi blir kanske mer inåtvända. När vi inte kan påverka världen går vi in för sport. Zlatan och di blåe vinner i alla fall sina matcher. Vi borde ta chansen med gröna dagar, elcyklar, fossilfritt bränsle och kollektivtrafik. Vi måste lära oss mer om social ekonomi och kooperativ, inte minst som modell för den gemensamma sektorn. Självstyrande grupper, där efterfrågan medborgarna styr verksamheten. Alla strån vi kan komma på varje morgon vi vaknar upp till en vanlig dag.
Det som hos oss kan bryta dysterheten är mer invandraring. Minst 65 000 fler behöver vi blir per år för att hålla skutan flytande. Vi blir annars bara äldre och äldre. Vi har institutionerna för invandring, vi kan bygga fler bostäder. Räntan är nästan noll.
Detta blir en ännu viktigare fråga än 2016. Rädslan mot främlingar måste övergå i sympati och medmänsklighet. Gästfrihet är bara ordet i de länder där flyktingarna kommer från.
Al-Assad vinner kriget i Syrien med många svikna invånare som följd. Krigen fortsätter i all sin grymhet i de andra härdarna med eller utan inblandning av USA, Ryssland, Iran och Saudi.
Kommer extremhögern till makten i Frankrike i det kommande presidentvalet och Merkel skjuts åt sidan blir hela idén med EU punkterad. Ett Europa tillbaka på ruta 1. Med extremhögern vid makten i Indien är kartan mörkare än på 1930-talet. Tanken på kärnvapen i händerna på dessa demagoger och lögnare gör åtminstone mig mörkrädd.
Finans-kapitalismen kan tjäna ytterligare på alla osäkerheter, förväntningar såväl som pessimism. Klimatet blir en icke-fråga trots en allt starkare grön opinion.
Vi blir kanske mer inåtvända. När vi inte kan påverka världen går vi in för sport. Zlatan och di blåe vinner i alla fall sina matcher. Vi borde ta chansen med gröna dagar, elcyklar, fossilfritt bränsle och kollektivtrafik. Vi måste lära oss mer om social ekonomi och kooperativ, inte minst som modell för den gemensamma sektorn. Självstyrande grupper, där efterfrågan medborgarna styr verksamheten. Alla strån vi kan komma på varje morgon vi vaknar upp till en vanlig dag.
Det som hos oss kan bryta dysterheten är mer invandraring. Minst 65 000 fler behöver vi blir per år för att hålla skutan flytande. Vi blir annars bara äldre och äldre. Vi har institutionerna för invandring, vi kan bygga fler bostäder. Räntan är nästan noll.
Detta blir en ännu viktigare fråga än 2016. Rädslan mot främlingar måste övergå i sympati och medmänsklighet. Gästfrihet är bara ordet i de länder där flyktingarna kommer från.
Varför ska vi ha bibliotek egentligen?
av Marie Louise Steiner
Nu när folk kan hämta hem vad som helst via läsplattor, mobiler eller
datorer. Är inte bibliotek då något ganska gammalmodigt, otidsenligt?
Kostar dessutom en massa pengar…
”Kulturstaden” Lund har de senaste åren lagt ner/eller i malpåse/ två bibliotek Järnåkra och Nöbbelöv och nu är ytterligare ett filialbibliotek i farozonen, det på Väster.
Att lägga ned ett bibliotek är inte som att bomma igen en livsmedelsaffär, om nu någon tror det. Att stänga ett bibliotek sätter spår i ett samhälle och ger signaler om brist på kulturpolitiska ambitioner. I Lund är nu förvaltningsdirektören och bibliotekschefen (!) enligt Sydsvenskan (10/12) överens med de flesta politiska partierna att det välfungerande biblioteket på Väster ska läggas ned. Kontraktet med hyresvärden har sagts upp och vad som ska hända i framtiden vet ingen.
Ett bibliotek är inte bara en samling böcker, om nu någon tror det, bibliotek är så mycket mer. Det är en mötesplats för kultur, för människor. Helt gratis, utan några kommersiella intressen. Var finns sådana platser annars i dagens samhälle? På biblioteken finns dessutom sådant som en del inte äger t ex dator eller kopiator och som man kan få tillgång till.
Västers filialbibliotek har varit ett vattenhål för oss som bor i denna stadsdel. Det har länge drivits av engagerade bibliotekarier och en livaktig vänförening som varje termin står för ett omfattande kulturprogram. Många söker sig hit från hela staden. Biblioteket har i år bl a startat ett språkcafé där nyanlända till Sverige kunnat möta den svenska kulturen och språket.
Hur ofta talas det inte om vikten av barns läsning, höstlovet utropades till och med av en entusiastisk statsminister som ett läslov. Men alla barn har inte böcker hemma, därför ska en ”bibla” finnas nära dem. På Västers bibliotek vimlar det av barn än så länge…
Ja varför ska vi ha små filialbibliotek egentligen nu när Lund snart ska få en storslagen spårvagnslinje och kan ståta med en internationell anläggning för snabba neutroner? Filialbibliotek tillhör väl en förgången och omodern tid? En del verkar tro det.
”Kulturstaden” Lund har de senaste åren lagt ner/eller i malpåse/ två bibliotek Järnåkra och Nöbbelöv och nu är ytterligare ett filialbibliotek i farozonen, det på Väster.
Att lägga ned ett bibliotek är inte som att bomma igen en livsmedelsaffär, om nu någon tror det. Att stänga ett bibliotek sätter spår i ett samhälle och ger signaler om brist på kulturpolitiska ambitioner. I Lund är nu förvaltningsdirektören och bibliotekschefen (!) enligt Sydsvenskan (10/12) överens med de flesta politiska partierna att det välfungerande biblioteket på Väster ska läggas ned. Kontraktet med hyresvärden har sagts upp och vad som ska hända i framtiden vet ingen.
Ett bibliotek är inte bara en samling böcker, om nu någon tror det, bibliotek är så mycket mer. Det är en mötesplats för kultur, för människor. Helt gratis, utan några kommersiella intressen. Var finns sådana platser annars i dagens samhälle? På biblioteken finns dessutom sådant som en del inte äger t ex dator eller kopiator och som man kan få tillgång till.
Västers filialbibliotek har varit ett vattenhål för oss som bor i denna stadsdel. Det har länge drivits av engagerade bibliotekarier och en livaktig vänförening som varje termin står för ett omfattande kulturprogram. Många söker sig hit från hela staden. Biblioteket har i år bl a startat ett språkcafé där nyanlända till Sverige kunnat möta den svenska kulturen och språket.
Hur ofta talas det inte om vikten av barns läsning, höstlovet utropades till och med av en entusiastisk statsminister som ett läslov. Men alla barn har inte böcker hemma, därför ska en ”bibla” finnas nära dem. På Västers bibliotek vimlar det av barn än så länge…
Ja varför ska vi ha små filialbibliotek egentligen nu när Lund snart ska få en storslagen spårvagnslinje och kan ståta med en internationell anläggning för snabba neutroner? Filialbibliotek tillhör väl en förgången och omodern tid? En del verkar tro det.
Spårvagn i besparingstider? av Stam Nosslin
Stod häromdagen och väntade på bussen vid Clemenstorget. Kom den ena
bussen efter den andra, som alla blir välfyllda. Plötsligt dök buss nr
20 upp med skylten Brunnshög. Två personer satt i bussen och ingen steg
på. Det är alltså denna linje spårvagnen skall ersätta och kraftigt
reducera kommunens utsläpp av CO2, tänkte jag. Nu säger vän av ordning,
och det finns det många av dem bland spårvagnsförespråkarna, ”Ja men
det är ju först om några år spårvagnen kommer och då kommer Brunnshög
att ha massor med arbetsplatser och invånare”. Ja, men vänta då tills
vi ser detta. Skall spårvagnskommunikation etableras i Lund så är det
som Ann Schlyter skriver att den borde byggas ut i mycket större
omfattning. Nu blir det inte så, eftersom kommunen inte har pengar och
Lund är för liten stad.
Det som det röd-gröna kommunstyret skriver att ”Investeringarna i spårvägsprojektet står inte i konkurrens med driftsmedel som används till bland annat skola, vård, omsorg och kultur. Det är enbart kapitaltjänstkostnader samt drift och underhåll som belastar driftbudgeten”, gör mig ännu mer betänksam om sakernas tillstånd i kommunen. Man får intrycket att investeringar inte skulle påverka kommunens ekonomi och därmed inte vad som ska finansieras i driftbudgeten. Det finns, vilket de flesta vet men tydligen inte kommunstyret, inga gratispengar. Allt måste betalas förr eller senare.
Jag läser samtidigt om den s.k. krisen i Lunds kommuns ekonomi och om stora besparingskrav inom angelägna områden. Borde vara enkelt att åtgärda genom att skjuta på spårvägsbygget tills behovet finns. Detta är en enkel prioritering för oss som känner för att satsa på skola, omsorg och vård. Synd att vi är så få.
Det som det röd-gröna kommunstyret skriver att ”Investeringarna i spårvägsprojektet står inte i konkurrens med driftsmedel som används till bland annat skola, vård, omsorg och kultur. Det är enbart kapitaltjänstkostnader samt drift och underhåll som belastar driftbudgeten”, gör mig ännu mer betänksam om sakernas tillstånd i kommunen. Man får intrycket att investeringar inte skulle påverka kommunens ekonomi och därmed inte vad som ska finansieras i driftbudgeten. Det finns, vilket de flesta vet men tydligen inte kommunstyret, inga gratispengar. Allt måste betalas förr eller senare.
Jag läser samtidigt om den s.k. krisen i Lunds kommuns ekonomi och om stora besparingskrav inom angelägna områden. Borde vara enkelt att åtgärda genom att skjuta på spårvägsbygget tills behovet finns. Detta är en enkel prioritering för oss som känner för att satsa på skola, omsorg och vård. Synd att vi är så få.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)