2008-03-06

Med papegojans envishet
av Gunnar Stensson

Jag mötte Annika Annerby Jansson, m, på en gångväg i Klostergården. Hon såg trött ut. Inte underligt med tanke på fullmäktigesammanträdet ett par dagar tidigare. Hon ledde det som vanligt exakt och snabbt trots sverigedemokraternas aggressiva utspel (svenska ungdomar utsätts för etnisk förföljelse) och den låga kvaliten på allianspartiernas inlägg i debatten om ett kommunalt ungdomsprogram.
Ungdomsprogrammet är resultatet av en lång process som syftat till ett allsidigt grepp om ungdomsfrågorna, vare sig det gäller socialt och ekonomiskt drabbade ungdomar, ungdomar med fysiska och psykiska funktionshinder eller helt vanliga ungdomars alls inte problemfria liv. Programmet skulle skapa samverkan kring ungdomsfrågorna i samtliga nämnder.
Mats Helmfrid avvisade det omedelbart i sitt inlägg. Det var nog bra idéer, sa han, men det skulle inte antas som program utan fungera som riktlinjer för verksamheten i Kultur och fritidsnämnden.
Därmed blir programmet meningslöst. Kultur och Fritid vet nog vad de ska göra. Idén är förstås att samtliga nämnder ska arbeta i samma riktning med ungdomar inom sina verksamhetsområden.
Jag upprepar med en papegojas envishet, det är verksamheten som är viktig, inte programmet, sa Tove Klette.
Det råder enighet om att Lund har ett alltför stort antal program och att det behövs en översyn och rensning. Det är inget argument mot att anta ett ungdomspolitiskt program för att samordna ungdomsverksamheten. Jag upprepar med en papegojas envishet. Verksamhet, inte program.
Utgången var given. Upprepningar, majoritetsbeslut, inte ett givande och tagande av argument och synpunkter. Jag minns en tid när moderaterna i Lund var uppslagsrika, kreativa och samarbetsvilliga. Det var när Christine Jönsson och Annika Annerby Jansson ledde partiet. De drev naturligtvis igenom sin politik i alla fall, men den såg annorlunda ut och var mer idérik.
Nu fungerar hela den borgerliga alliansen som ett enda negativt nejsägarparti. Ensidigt inriktat på skattesänkningar och utan annat inflytande än det som ges av majoritetsställningen.
Inte underligt att Annika Annerby Jansson såg trött ut, fast hon är en rasande effektiv ordförande.

Givande Kuba-debatt på DV:s årsmöte
av Gunnar Stensson

Det var fullsatt i Demokratisk vänsters nya lokal på Magle Lilla Kyrkogata 2 vid partiets årsmöte den 3 mars.

Elsa Grip och Bertil Egerö inledde med en aktuell Kubarapport i ord och bild som uppskattades av de många närvarande Kuba-resenärerna, gamla som nya och framtida. En initierad diskussion om ekonomi, sjukvård och social välfärd följde på den faktarika föreläsningen.
En stor del av diskussionen kretsade kring Kubas dubbla ekonomi med peson och de så kallade konvertiblerna som poler. Konvertibelvalutan motsvarar dollarn och används i den blomstrande turistindustrin. Peson är Kubas betalningsmedel för statsanställda som lärare och läkare. På grund av inflationen är dessa löner mycket låga. Därför pågår en flykt till konvertibelekonomin. Lärare sadlar om och blir guider.
Problemet är välkänt och måste lösas. Alla var ense om att den information som kommer från Svenskkubanska föreningen utgör ett problem eftersom den är så ensidigt propagandistisk.
Elsa Grip påpekade att Kuba är ett land med en ekologiskt hållbar ekonomi. Det kubanska ”fotavtrycket” motsvarar vad som långsiktigt är den kubanska befolkningens andel av jordens resurser. Detta gladde många.
En tvivlare intill mig viskade: men om ekonomin växer, som vi väl önskar, hur går det då med hållbarheten? En annan tilla: Enbart våra kubaflygningar lämnar nog ett större fotavtryck än befolkningen i en medelstor kubansk stad?
(Den som undrar över Fidels roll numera kan läsa hans egen utsaga här.)

Därefter vidtog årsmötets formalia. En diger verksamhetsberättelse lades med godkännande till handlingarna tillsammans med en gedigen ekonomisk berättelse. En uppslagsrik verksamhetsplan antogs och ett diskussionsutkast till partiprogram presenterades.
Utöver den intensiva kommunala verksamheten arbetar Demokratisk Vänster för att bygga upp ett regionalt, nationellt och internationellt nätverk kring den allt angelägnare rödgröna politiken.
Ulf Nymark omvaldes till ordförande. Monica Bondesson, Sven-Bertil Persson, Cecilia Salemark och Martin Stensson omvaldes till styrelsen. Till ny ordinarie ledamot valdes Lars Åke Henningsson. Suppleanter blev Elsa Grip och Gunnar Stensson.

Vänsterpartiet i Skåne: Ekologisk grund? Nej tack!
av Gunnar Sandin

Tre frågor var centrala i den offensiv som nytraditionalisterna i vänsterpartiet startade, och vann, kring millennieskiftet: begreppet kommunism, regeringsmedverkan och miljöpolitikens ställning. Det senare handlade på programplanet om att den äldre upplagans ”fyra pelare” socialism, feminism, miljötänkande och internationalism skulle reduceras till de två första. Motargumentet att ekologismen var uttryck för ett materialistiskt synsätt med stöd i Marxcitat hjälpte inte.
På kongressen i juni är det tänkt att vänsterpartiet ska ta ett slutligt farväl av kommunismen, och plats i regeringen har man redan flaggat för, om än inte någon rödgrön valplattform. Och i det förslag till reviderat partiprogram som föreläggs kongressen vill programkommissionen, med Ali Esbati som ordförande, komplettera portalparagrafen med att vänsterpartiet är socialistiskt och feministiskt ”på ekologisk grund”. Bakgrunden är förstås den plats som klimatet och därmed miljön har fått i medvetandet sen sist.

Pedagogisk utmaning även i Lund
Nu går det emellertid för långt, menade Skånes vänsterpartister som höll årskonferens nu i helgen. En motion från det nytraditionalistiska fästet Kristianstad om att avvisa tillägget bifölls med ett rungande ja. Det var bara en ensam ängelholmare som tyckte något annat, av acklamationen att döma. De sju ombuden på Lundabänken tyckte som majoriteten.
Skåne torde trots 5-procentig försvagning 2007 (minus 40 medlemmar till 750) fortfarande vara partiets näst största distrikt. Det finns anledning att räkna med liknande stämningar på andra håll i landet, och att programkommissionen därmed får stryk.
Det kan resas semantiska invändningar mot begreppet ekologisk, men det har blivit ett vedertaget signalord som vittnar om den nyväckta klimatoron. Att avvisa det är en markering av att klass- och könskamp fortfarande står på en nivå för sej. Därmed är det en markering inte bara mot miljöpartiet utan också mot de allra flesta politiska tankegångarna i dagens Sverige. Att förklara särlinjen blir en svår pedagogisk utmaning för ett försvagat vänsterparti.
Den som följt vänsterpartiets utveckling och inre liv har inte så svårt att först partidistriktets häftiga avståndstagande från det gröna och grundläggande. Det var ju i Skåne som striden stod hårdast. Fast det kan ju uppstå svårigheter när man nu försöker skaffa sej en klimat- och miljöprofil, till exempel i Lund.

Personval? – Nej, nej, nej!
Det fanns mycket annat som vittnade om att Mikael Persson (distriktets faktiske ordförande) och hans anhängare sitter i orubbat bo. De icke-skåningar som nominerades till den nya partistyrelsen är alla traditionen trogna. Det gäller till exempel Camilla Sköld Jansson som tidigare var en flitigt inbjuden gäst till Skåne. Efter valnederlaget fick hon ett jobb på Sveriges kommuner och landsting och avsa sej alla uppdrag utom just partistyrelsen. Fast där har hon inte visat sej sen avsägelserna, rapporterades det, så hon är kanske inte intresserad av att fortsätta.
Kravet ”sex timmars arbetsdag med bibehållen lön” vill v-Skåne (till skillnad från vissa mp-are) fortsätta att driva, och nu plussades önskelistan på med en för samhällsekonomin tung utgiftspost: gratis kollektivtrafik. Begreppet ”kollektivt” definierades inte i den enhälligt antagna motionen och torde därmed täcka till exempel inrikesflyget. Fast det hade motionären kanske inte tänkt sej. Vi får se om kongressen och dess redaktionsutskott kan hantera kravet som har goda utsikter att gå igenom, men som inte underlättar en regeringsmedverkan.
Gamla strider aktualiserades också vid behandlingen av en motion som försiktigt ville öppna för personval. Väljarnas upphöjande av Karin Svensson Smith i valet 2002 tycks vara ett bestående trauma för många, och detta var den enda motionen som konferensen uttryckte sin aktiva motvilja mot.

Självkritik
”Under de tre år som jag lett distriktet har vi tappat medlemmar varje år och lidit en stor valförlust”, förklarade självkritiskt den avgående ordföranden Britta Berg. Medlemsminskningen motsvaras av en allmän organisatorisk försvagning. Lokalorganisationer har upphört och bara hälften av de skånska kommunerna var representerade på konferensen. Förlusten av kommunal representation ”har medfört att den naturliga träffpunkten runt olika kommunala frågor försvunnit och det har varit svårt att hitta nya innehåll i medlemsmötena”, står det i verksamhetsberättelsen. Så mycket för det utomparlamentariska! Men distriktets ekonomi är fortsatt stark och bland annat plussades stödet till Ung vänster. Det kan behövas, för dess representant vittnade om att organisationen efter de uppdagade tvivelaktigheterna hade tappat nio tiondelar av inkomsterna på två år.
I en fråga led distriktsstyrelsen nederlag. Den ville stödja en motion som krävde att rikstäckande kollektivavtal skulle upphöjas till lag, men majoriteten fruktade att detta skulle leda till en icke önskvärd statlig inkomstpolitik.

Nya distriktsstyrelsen


ordförande

Ruzika Stanojevic, Kristianstad
ordinarie
Hanna Awad, Kristianstad
Britta Berg, Simrishamn
Tommy Borg, Klippan
Johanna Carlsson, Malmö
Ray Grönlund, Landskrona
Claes Gullberg, Kävlinge
Jörgen Persson, Svedala
Mariette Rosenlöf, Helsingborg
ersättare
1 Angelica Svensson, Lund
2 Mikael Persson, Kristianstad
3 Ibrahim Kakahama, Lund
4 Mickael Ljungqvist, Bromölla
5 Heidi Grönlund, Landskrona
Alltså ingen ordinarie från Lund. Angelica Svensson övertalades på mötet att kandidera men förlorade med en rösts marginal.

Vänsterbanaliteter, en replik
av Lucifer

I förra VB gick Gunnar Stensson till angrepp mot bl.a. mig och det han kallar vänstersanningar och vänsterbanaliteter. Jag ska inte förneka att sådana finns och att vi i vänstern bör undvika dem. Men det hemska är att så många av dem är grundade på verkligheten. Sanningen, liksom ondskan, är ju ibland banal.

Efter en blodig vecka
Och det verkar inte som om han förnekar USA:s skuld. Efter en vecka där vi har kunnat höra om amerikanska flygangrepp i Somalia, om USA:s spel med Israel mot Hamas resulterande i blodbadet i Gaza och genomtrumfandet av erkännandet av Kosovo, skulle det väl också vara omöjligt. Han menar dock att vi inte tillräckligt går åt Putins Ryssland eller uttalar oss kraftigt nog mot den förre Serbiske statschefen Milosovic. Och kanske har han rätt i det. Presidentvalet i Ryssland var en parodi på demokrati och Milosovic var en brutal spelare på nationalistiska stämningar. Till sitt försvar kan man då anföra att detta är fakta som dagligen utportioneras i svensk press, radio och teve. Vänsterns banala sanningar lever ju ett marginellt liv, de förnekas eller förtigs i huvudsak och framförs i udda blaskor som den här. Att vi inte använder mera av vår tid och energi på att kritisera Putin och Milosovic är kanske orättvist, men är väl förståeligt.

Rysslandsvänner?
”Vänstern har en tendens att hålla på Ryssland (arvtagare efter den saknade Sovjetunionen) trots folkmordet i Tjetjenien”, skriver Stensson. Ja, det är kanske sant. Men nog domineras den offentliga scenen av de gamla vanliga Rysslandsfobierna. Sedan länge har Ryssland kritiserats för att inte nog låta sig integreras med Västeuropa i handel och utbyte. Men när Ryssland vill exportera sin gas till EU anses det vara ännu ett djävulskt drag för att göra Europa beroende av Ryssland. Och ledarna: i ett antal år styrdes Ryssland av en fyllebult som lät beskjuta parlamentet med stridsvagnseld. Han utmålades här som demokratins hopp. Nu sitter där en gammal KGB-man som manövrerar in en underhuggare som sin efterträdare, men som är populär därför att skolor, sjukvård och administration åter fungerar och folk får sin lön och slipper svälta och denne man förväntas vi förakta. Vem i vänstern hyllar Ryssland? Ingen de senaste tjugo åren, vad jag vet.

En svår tid
Jag tycker det här är en svår tid att leva i och jag tänker faktiskt ibland på vårt eftermäle. Det finns ju en ständig debatt om Sveriges roll under andra världskriget: var det t.ex. rätt att exportera vår järnmalm till Tyskland för att själva få kol och koks? Så läser jag om den svenska vapenexporten i dag, hur vi förser USA med granaten Excalibur som framgångsrikt dödar hela familjer i Afghanistan, hur vi säljer granatgevär och hundratusentals rödpunktssikten till världens häftigaste militärmakt som oavbrutet använder sina vapen runt om i världen. Vi vet om USA:s medvetna tortyr av människor och hur det sätter sig över folkrätten och krigets lagar. Men om detta säger våra företrädare inget, Göran Persson teg och samtyckte, liksom Fredrik Reinfeldt och i veckan har Maud Olofsson varit i Washington och nigit för presidenten.
Vad ska vi säga till vårt försvar? Ja, att vi älskar amerikansk kultur och har gjort stora delar av den till vår egen, att vi beundrar amerikansk vetenskap och teknik, att vi skickar våra ungdomar till skolor i USA och att vi själva far dit, att det är ett land som är avgörande viktigt för Sveriges handel, att det är ett språk vi talar och ständigt lånar mera från, att det finns många underbara människor där? Och så kommer då insikten: allt detta kunde ha sagts om Tyskland 1940. Hur kommer historien att döma oss?

Kristidender X: IKEA-möbler i Vita Huset?
av Erik Kågström

Den amerikanska journalisten Daniel Brook har i sin bok ”The Trap” skildrat den amerikanska ungdomens best and brightestoch det dilemma de kan stå inför i valet av karriär när studierna är avslutade. Enligt Brook visar talrika opinionsundersökningar att majoriteten av studenterna vid USA:s prestigeuniversitet har höga ideal och ser fram emot en yrkesverksamhet som bidrar till att skapa en bättre värld. Det betyder i regel verksamhet i federal eller delstatlig tjänst, non-for-profitorganisationer eller inom kultur, information, konstnärlig verksamhet. Den verklighet dessa ungdomar möter efter avslutad utbildning är bister. En välutbildad person som vill arbeta inom offentlig sektor i en större stad i USA med en lön på kanske motsvarande 300 000 svenska kronor vill om möjligt bo i en närförstad med bra offentlig skola. Där möts hon/han av konkurrensen med personer med samma utbildning men som fått jobb inom storbolagen (the corporations) och har inkomster på det dubbla eller tredubbla vilket skörtat upp priserna på både villapriserna och skolavgifterna i distriktet.

Brook talar om ”sell-out”, på svenska närmast svek. ”Sell-outs” är sådana som sviker sina ideal att arbeta för en bättre värld för att i stället ta ett välavlönat jobb i ”the corporations”, jobb som de egentligen vantrivs med. De som inte sviker bor enkelt, de kan inte köpa lyxbilar eller inreda sina hem för miljoner. Men de har ändå råd med att satsa litet extra på ”rättvisa varor”, ekologisk mat och annat ”progressivt”. Icke-svikarna har också blivit en nisch för vissa företag som förstått vad dessa människor vill ha. Brook skriver: ”members of the IKEA class – members with elite educations but without elite incomes….en enormous demographic group with a sophisticated sense of style but little more disposable income than many discount shoppers….seeking high-brow goods at modest prices, they furnish their homes at IKEA, feed their families at Trader Joe´s, and buy everything else they need at Target”.

De båda äkta paren – Obamas och Clintons – som nu är akutella i samband med primärvalen i USA, hör alla till kategorin USA:s ”best and brightest”. Alla fyra är jurister med examina från amerikanska elituniversitet. Efter avslutade studier arbetade Obama i non-for-profitorganisationer eller i offentlig tjänst i Chikago. Särskilt de förfallna stadsdelarna i Chikagos South Side med övervägande svart befolkning var föremål för hans verksamhet som rörde sociala frågor som arbetslösas problem och boende för fattiga. En av hans aktioner ledde till att 125 000 svarta registrerade sig för röstning. Invald i den lagstiftande församlingen i Illinois verkade han bland annat för rättigheten till sjukvård för alla, skärpning av statens etiska lagar och förbättring av processen vid rättegångar som kan leda till dödsstraff. Vid sidan om undervisade han vid universitetet i Chikago och då framför allt i konstitutionsfrågor som är hans specialitet. Paret Obama har nu kunnat betala sina studieskulder inte minst tack vare Baracks bästsäljande böcker. De redovisar en gemensam årsinkomst på 900 000 dollar.

Till skillnad från Barack Obama har Hillary Clinton inte dragit sig för att ha samröre med storföretag som Tyson Foods, WalMart och Monsantos. Lågprisdetaljhandelskedjan WalMart är USA:s största arbetsgivare. Endast hälften av deras anställda har löner som går att leva på. Facklig organisering är förbjuden. Under de år som Clinton satt i WalMarts styrelse lär hon inte en enda gång ha haft invändningar mor företagets antifackliga politik. Amerikanska miljöorganisationer har kritiserat Hillary Clinton för hennes samarbete med Monsantos – giganten inom genmodifierade grödor. Monsantos bomullsvariant har till exempel orsakat ekonomisk katastrof för miljoner indiska småbrukare och bidragit till den omtalade självmordsepidemin bland indiska bönder (166 000 under 10 år). Hillary Clinton vill inte uppge parets inkomster.

En orsak till att Barack Obama är så populär bland unga välutbildade i USA i dag kan vara just detta att han inte är en svikare. Det ger honom röster både från dem som inte svikit och från dem som skäms över att de har svikit.

War on Terror: USA-kuppen i Gaza
av Gunnar Stensson

Hamas vann i demokratisk ordning det palestinska valet för två år sedan. Det kom som en chock för president Bush. För att driva bort Hamas från Gaza beslöt han sommaren 2007 att låta utrikesminister Condoleezza Rice sätta igång ett väpnat kuppförsök. Det leddes av Fatahs ledare i Gaza, Mohammad Dahlan. Kuppförsöket ledde till inbördes strider mellan Fatah och Hamas och krävde över hundra liv. Slutet blev att Fatah fördrevs från Gaza.
Det är Bushregimens mellanösternrådgivare David Wurmser som avslöjat den smutsiga komplotten.
Efter nederlaget i Gaza inledde president Bush i Annapolis en ny så kallad fredsprocess. Men Hamas som vunnit det palestinska valet för två år sen fick inte delta. President Bush hade ju terrorstämplat partiet och fått många med sig (EU, FN, Sverige m fl).
I stället genomförde Israel hela hösten och vintern en hungerblockad mot Gaza, en blockad som orsakade död, svält och sjukdomar bland civilbefolkningen. Situationen för de en och en halv miljon Gaza-borna påminde om judarnas i Warszawa under andra världskriget.
Då överraskade Hamas med en spektakulär ickevåldsmanifestation: man sprängde muren som isolerar Gazas folk från Egypten så att palestinierna fick möjlighet att ta sig in i Egypten och köpa förnödenheter under några dagar.
En kort tid senare följde ytterligare en imponerande ickevåldsmanifestation: palestinska män , kvinnor och barn bildade en mänsklig kedja längs hela gränsen mot Israel för att protestera mot blockaden.
Det var kreativa aktioner som visade en bred, folkligt förankrad vilja att lösa konflikten med fredliga medel. Hamas erbjöd Israel vapenvila. Det uppmärksammades internationellt och drev de israeliska krigshetsarna på defensiven.

Principen om hundrafaldig vedergällning
Då dödades äntligen en israel av en hemmagjord plåtrörsraket från Gaza. Det skedde för tio dagar sen.
Den israeliska ledningen började genast tala om nödvändigheten av en shoah, en förintelse, riktad mot palestinierna. Ni ska inte tro att det bara är denna enda israel som dödats under de senaste tre årens konflikt! sa de. Nej, det är faktiskt hela 25 stycken sedan 2005, åtta, nio per år. Det får man inte glömma.
Därmed var vedergällningsaktionen motiverad.
Den israeliska armén drog in i Gaza med pansar, artilleri och stridsflyg. 120 civila palestinier, därav 25 barn dödades, hundratals lemlästades och en mängd byggnader förstördes.
Nu befinner sig samma Condoleezza Rice som orsakat inbördeskriget i Gaza 2007 åter i Jerusalem, med uppdrag att ”säkra fredsprocessen”, givetvis fortfarande utan att tala med företrädare för Hamas.
Den israeliske premiärministern Olmert lovar att genomföra fler anfall mot Gaza så snart hon återvänt till Washington
Förra helgens israeliska aktion var helt i enlighet med den principiella linje, som tyskarna fastslog redan i mars 1942, med hundrafaldig vedergällning för varje dödad tysk i ockuperade områden. Principen tillämpades av tyskarna i byn Lidice i Tjeckoslovakien på order av Adolf Hitler av förband från SS och SD efter attentatet mot SS-ledaren Heydrich den 27 maj 1942.
Den ansvarige ledaren för SS-aktionen, SS-Hauptsturmführer Rostock, blev 1951 dömd till döden och avrättad.

Vem bär ansvaret för aktionen mot Gaza?
– Ingen har den moraliska rätten att moralisera över att Israel utövar sin rätt till självförsvar, säger den israeliske premiärministern Ehud Olmert förtrytsamt.
– Vad utgör – i detta perspektiv och förutsatt att Israel har rätt att försvara sig – en lagom och proportionell våldsanvändning? frågar sig Sydsvenskans huvudledare den 3 mars.

Tidigare tillämpning
Vedergällningsprincipen från 1942 har tillämpats också i andra sammanhang. Förra gången skedde det vid Israels attack mot Libanon sommaren 2006. Inte heller den var oprovocerad.
Tre israeliska soldater hade förts bort av hizbollah.
Konsekvensen blev att byar och samhällen i hela södra Libanon bombades sönder och samman och hundratals kvadratkilometer mark beströddes med klusterbomber som fortfarande skördar offer, mest barn och kvinnor.
Ännu tidigare tillämpade Ariel Sharon principen vid massakrerna i Sabra och Shatila.
Experterna förvånar sig över att stödet till motståndsgrupper (terrorister) växer. De tyska socialpsykologerna förvånade sig på samma sätt i början av 1940-talet. Varför envisas folk med att dra på sig rättmätiga bestraffningar i onödan?
Den gängse slutsatsen idag är att det beror på extremistisk propaganda, att man måste bomba Iran snarast möjligt och att det är tur att Israel har (visserligen helt illegala) kärnvapen.

Också Sverige kämpar i the War on Terror, fokus Somalia.
Den svenska säkerhetspolisen gjorde i veckan i samverkan med säkerhetspolisen i nato-staten Norge ett dramatiskt tillslag mot en somalisk terrorgrupp.
Svensk press påpekar att detta är en nyttig påminnelse om att också vi naiva svenskar kan drabbas av TERRORN.
När säpotalesmannen försiktigtvis påpekade att det inte handlade om terrorism riktad mot Sverige utan mot utlandet, närmare bestämt Somalia, gjordes reflektionen att terror mot utlandsmål kan leda till att terroristerna som en bieffekt riktar sin terror också mot Sverige.
Folkpartiet föreslog härom året att svenska skolelever skulle uppmanas att ange misstänkta islamiska kamrater för polisen. Förslaget drogs tillbaka. Där gick en möjlighet att värva nya agenter till spillo. Bakom förslaget skönjer man inspirationen från en gammal tysk princip som konsekvent tillämpades av Hitlerjugend.
Nu har flertalet av de gripna somalierna släppts, både i Sverige och Norge. De tycks på ett oansvarigt sätt ha skickat pengar till nödlidande anhöriga. De greps på grund av misstanken att somliga av dessa familjemedlemmar kunde tänkas sympatisera med ”terrorgrupper” i Somalia.
Den senaste säpo-aktionen mot somalierna innebär att säpo enträget arbetar vidare längs det spår underrättelseorganisationen upptäckt redan ett par år tidigare. Den gången hamnade tre andra svenska somalier på en internationell terrorlista för just brottet att skicka pengar till sina somaliska familjer. Tyvärr visade det sig vara fel då också. Men det drabbade bara somalierna.
När man i USA talar om terrorister i Somalia syftar man på anhängare till De islamiska domstolarna som bekämpar Etiopiens USA-stödda invasionsarmé som illegalt besatt Somalias huvudstad Mogadishu. För de svenska somalierna skulle ett stöd till den nationella befrielserörelsen tvärtom kunna uppfattas som en moralisk plikt.
Svenska säpo har också gjort andra insatser i THE WAR ON TERRORISM. För några år sedan skickade de tillsammans med CIA-agenter två egyptier till ett tortyrcentrum i Kairo.

Olof Palme avslöjar Helena Svantesson
Under perioden från andra världskriget och framåt var svensk underrättelsetjänst i samarbete med amerikanska underrättelseorgan (och senator McCarthy) huvudsakligen sysselsatt med att avslöja kommunister.
En av de aktiva var Olof Palme. Efter att ha deltagit i en internationell kommunistdominerad studentkonferens i Prag utlämnade han uppgifter om Gunnar och Helena Svantesson, Hans Göran Frank och andra konferensdelegater till den amerikanske agenten Robert F Woodward vid ett möte på den amerikanska ambassaden i Stockholm 1950.
Det var samtidigt som senator MacCarthy startade häxjakten på kommunister i USA.
Gunnar Svantesson var läkare och tillhörde Clarté i Uppsala. Robert F Woodward fick bl a veta var Gunnar Svantesson bodde, att han hade samlat in pengar till Ny Dag och att hans hustru Helena var av polskjudisk härkomst.
Helena blev djupt chockad och nedstämd när hon nästan 60 år senare, i januari i år, fick kännedom om Olof Palmes svek.
Under Palmes tid som statsminister 1969 till 76 växte ett nätverk av statliga och socialdemokratiska underrättelseorganisationer fram i Sverige, bl a IB som bildades 1965 genom en sammanslagning av den militära underrättelsetjänsten och den hemliga säkerhetstjänsten.
IB sysslade, liksom de socialdemokratiska organisationerna, med registrering av kommunister, FNL-are och även vänstersocialdemokrater. Ett stort antal personuppgifter utlämnades till den amerikanska underrättelsetjänsten. Detta ägde rum samtidigt som Olof Palme offentligt engagerade sig mot Vietnam-kriget.
När Jan Guillou och Peter Bratt 1973 avslöjade IB:s verksamhet dömdes de till fängelsestraff för spioneri.
Med tanke på Palmes sedan minst 35 år välkända dubbelspel i förhållande till USA och Vietnamkriget är det svårt att förstå den odelade entusiasm varmed många varmed många erfarna gamla antiimperialister hyllar honom, framför allt för hans fördömande av julbombningarna mot Hanoi 1972. Det bars säkert av äkta indignation. Men Palmes karaktär var minst sagt sammansatt.

Hatkampanjen och mordet
För att knyta ihop det här lilla avsnittet om svensk underrättelsetjänsts insatser för USA är det på sin plats att påminna om att Olof Palme hösten 1985, några månader före sin död, var starkt engagerad i medling för fred i konflikten Palestina – Israel.
Hans närmanden till Yassir Arafat i det sammanhanget utsatte honom för ett exempellöst hat från den svenska Israel-lobbyn. Man predikade mot honom i Storkyrkan i Stockholm. Byggnader, stolpar, träd och affischtavlor runt Södervärns busscentral i Malmö var helt tapetserade med hatiska karikatyrer i antisemitisk stil riktade mot Olof Palme och araberna. Kan någon av upphovsmännen ha varit en dåtida försvarare av yttrandefriheten?
Några månader senare mördades Olof Palme. Det är drygt 22 år sedan. Det mordet förutsåg aldrig svensk säkerhetspolis.
Men morden i Gaza och Somalia pågår fortfarande.

Nu ska jag få sparken från Arbetsförmedlingen - där jag aldrig varit anställd
av Ulf Nymark

Häromdagen fick jag ett rekommenderat brev med mottagningsbevis och allt. Det var från Arbetsförmedlingen. Undertecknat av självaste generaldirektören. Han hotar att ge mej sparken. Jag hade, tyckte han, gjort mej skyldig till ”olovlig frånvaro, som får betraktas som arbetsvägran”
Problemet är att jag aldrig haft en anställning vid Arbetsförmedlingen. Så hur i allsin dar kommer det sig då att jag kan få sådana brev från Bo Bylund, som jag hittills aldrig haft något otalt med?

Men vänta nu, har jag inte jobbat vid Arbetsförmedlingen (AF) sedan 18 år tillbaka? Jo, just vid AF. Men AF har inte varit min arbetsgivare.
Hur hänger nu detta ihop? Jag ska försöka göra en lång historia så kort som möjligt. Fram till senaste årsskiftet fanns AF inte som myndighet. Det fanns ett antal Länsarbetsnämnder som hade Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams, som chefmyndighet. Jag och alla andra vid AF i Skåne hade sålunda Länsarbetsnämnden i Skåne län som arbetsgivare. AF var bara ett gemensamt alias för de olika myndigheternas utåtriktade verksamhet i landet.

Ny myndighet – nej tack till övergång
Regeringen beslutade häromåret att göra en enda myndighet av denna verksamhet. En ny myndighet med namnet Arbetsförmedlingen skulle etableras fr.o.m. 1 januari 2008. I och med att det blev en ny juridisk person har de anställda rätt att motsätta sig att följa med till den nya arbetsgivaren. Det finns fastslaget i Las paragraf 6 b. Så när min arbetsgivare frågade om jag ville följa med till den nya myndigheten sa jag ”nej”. Att jag då skulle bli uppsagd pga arbetsbrist tyckte jag var helt OK. Min dittillsvarande arbetsgivare skulle ju upphöra att finnas till. Alltså blev jag (i mitten av december 2007) uppsagd från årsskiftet med en uppsägningstid fram till den 30 juni i år.

Varför arbetsplikt?
När 14 dagar återstod av min arbetsgivares verksamma liv fick jag besked från Ams att det krävdes att jag under min sex månader långa uppsägningstid skulle arbeta i den nya myndigheten. Naturligtvis frågade jag med vilken rätt man ansåg att Las § 6b (se föregående stycke!) inte skulle vara gällande. Jag fick inget svar innan årsskiftet inföll, dvs den tidpunkt då min arbetsgivare gick i graven. Dumt nog gick jag snällt, alltför snällt, till det som var min arbetsplats hos min nu avsomnade arbetsgivare, den 2 januari. Visst, det var samma arbetsplats och samma arbetsuppgifter, men en ny arbetsgivare. Varför gjorde jag det? Helt enkelt därför att jag ville få de rättsliga frågorna utredda innan jag bestämde hur jag skulle förhålla mej.

EG-domstolen?
Tiden gick, jag stötte på med nya förfrågningar till Bylund & Co varför de tyckte att de hade rätt att träda in i min gamla arbetsgivares ställe. Först en bit in på det nya året får jag en reaktion från den nya Myndigheten AF. I stort sett var svaret att ”jo, vi tycker att vi har rätt att kräva att du ska jobba under uppsägningstiden”. Löst tyckande alltså. Den mest konkreta rättsliga grund de kunde ange var en vag hänvisning till EG-domstolens praxis. För säkerhets skull utan att ange något rättsfall.

Slutade jobba
Följden blev en ny omgång e-brev från min sida: Vilka/vilket rättsfall i EG-domstolen? Inget svar. En omgång e-brev från mitt juridiska ombud: Vilka/vilket rättsfall? Inget svar från dem som själv utnämnt sig till min arbetsgivare. När AF i början av februari fortfarande inte redogjort för vilken rättslig grund man ansåg sig ha för att kräva arbetsskyldighet tröttnade jag. Jag skrev ett brev till Myndigheten igen. Och förklarade om jag inte får svar omgående så ger jag upp försöken att försöka få svar från dem och slutar att jobba.
Jag fick inget svar. Alltså slutade jag jobba för Arbetsförmedlingen. Detta eftersom man inte kunnat visa vad de stöder sig på när de kräver av mej att jag ska jobba hos en arbetsgivare som jag, helt lagenligt, motsatt mig övergång till.

Arbetsvägran
Därför hotar mej nu en arbetsgivare som jag aldrig varit anställd hos med att ge mej sparken. Grunden för detta är alltså, enligt AF, ”olovlig frånvaro”. Som, vilket Bo Bylund på ett beundransvärt skarpsinnigt sätt konstaterar i sitt personliga brev till mej, ”får betraktas som arbetsvägran”. Och visst, jag har vägrat jobba för AF. Precis som jag skulle vägra att jobba för vem det än vara månde som utan att redovisa grunden för sina krav kom och hävdade att jag var nödd och tvingad att jobba för vederbörandes räkning, utan att vi kommit överens om det.

Vad har facket gjort?
Den läsare som orkat hänga med så här långt har kanske en och annan undring. En kan vara kring fackets roll i det hela. Vad har mitt fack, Statstjänstemannaförbundet (ST), gjort för att stödja mej? Svaret är: ingenting. ST svalde på ett tidigt stadium arbetsgivarens krav på arbetsplikt under uppsägningstiden för alla som inte ville följa med till den nya myndigheten. Detta utan att kräva någon form av dokumenterat underlag för detta krav. Därför har facket, hittills, företrätt arbetsgivaren. Jag har aldrig fått något svar från ST varför de anser att arbetsgivaren har rätt och jag fel.

Advokat på egen bekostnad
Därför har jag själv, för egna medel, fått anlita juridiskt ombud för att om möjligt öka intresset hos AF att ge mej svar på mina frågor. Men det har inte hjälpt. AF vill eller kan inte ge svar. Givetvis är advokatgen på mitt uppdrag är beredd att driva frågan vidare till Arbetsdomstolen. Hon är lika övertygad som jag att AF har fel och jag rätt.
Men i och med att AF inte lagt korten på bordet och redovisat vad man stödjer sig på kan det, trots allt, ha sina ekonomiska risker att ta upp frågan till rättslig prövning. Men jag skulle, om jag hade haft ekonomiska möjligheter, gärna stämt AF inför domstol för att de accepterat min ”olovliga närvaro” under sex anställningsavtalslösa veckor i början av året.

Varför vill jag inte jobba vid AF?
En annan undring kan förstås vara, även om den inte har någon som helst bäring på de grundläggande rättsliga principerna som detta handlar om, varför jag inte vill gå över till den nya myndigheten. Om detta skulle jag kunna säja mycket, men här räcker det förhoppningsvis med att konstatera att Arbetsförmedlingen är den borgerliga regeringens främsta redskap för att genomföra sin arbetsmarknadspolitik. Och det handlar då om höjda a-kasseavgifter, sänkta ersättningar från a-kassan i syfte att sätta press nedåt på den allmänna lönenivån. Det handlar om att Arbetsförmedlingen, som alltid haft den dubbla rollen av att både ge service till arbetslösa och arbetsgivare också haft som uppgift att kontrollera och dressera de arbetslösa. Under tidernas lopp har betoningen på dessa båda uppgifter varit skiftande.

Kontrollera och disciplinera
Men under den borgerliga regeringen har kontrollfunktionen vuxit till den allt annat överskuggande uppgiften. (Få utomstående kan ens i sina vildaste fantasier kunna föreställa sig hur många personalmötestimmar som ägnas åt kontrollfunktionen, och hur mycket arbetstid som läggs ner på disciplineringen av de arbetslösa inom AF). Och nu gäller det inte bara de arbetslösa: AF har nu också fått i uppdrag att tillsammans med Försäkringskassan kontrollera, dressera och disciplinera de sjukskrivna. Och om den borgerliga regeringen får fortsätta: det kommer att bli sju gånger värre, vi har än så länge bara sett en trevande början från Reinfeldt, Littorin och Husmark Persson.

2008-02-28

Demokratisk Vänsters årsmöte

Demokratisk Vänster har årsmöte den 4 mars kl 19 – 21 på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2, in på gården,
Mötet inleds med en bildackompanjerad politisk reseberättelse från Kuba,
”Kuba – vardag och vägval”. Bertil Egerö och Elsa Grip står för presentationen, som pågår till kl 20.

Böcker som förändrar - en seminarieserie

DFörfattare får oss att se annorlunda på världen, påverkar och förändrar, som inga andra kulturbärare. Vad betyder dom för oss nu, böckerna som förändrat och fått oss att begrunda vår tillvaro?

Sven-Erik Liedman om Marx och samhällsevolutionen, onsdag 5 mars, kl 18.30
Få författare har påverkat världen som Karl Marx med Das Kapital. Verken har haft en oerhörd politisk betydelse, men utgör framför allt ett samhällsvetenskapligt arbete, som Marx själv ansåg vara en social och ekonomisk evolutionslära. Kanske Berlinmurens fall och Sovjets sammanbrott i viss mån befriat Karl Marx teorier från dogmatism och rigida tolkningar och åter ger oss en möjlighet att betrakta hans verk ur en samhällsvetenskaplig utgångspunkt. Teorier, som ”Profitkvotens fallande tendens”, har visat sig ha en hög grad av uppfyllelse, liksom teorierna om centralisering och global arbetsdelning.
Utgör Das Kapital en ekonomisk och social evolutionslära, där kapitalismen varken är ond eller god, men en nödvändig länk i utvecklingen? Den enda stat av rang, som idag vilar på en marxistisk grund är Kina. Värden ställer sig frågan, hur kan Kina utveckla en höggradig kapitalism och alltjämt säga sig vila på en kommunistisk grund? Praktiserar Kina en mer framgångsrik variant av den ryska NEP-politiken, där man försöker att inhämta förlorade länkar i utvecklingen, eller offrar man sina politiska ideal för kapitalismens skull?

Alla föreläsningar i seminarieserien sker på Författarcentrum Syds samlingslokal ”Loftet” i Litteraturens hus
Lokalen finns på andra våningen på Hedmanska gården, Lilla torg i Malmö
Inträde: 40 kr (kaffe / kanelbulle ingår)
Hela programmet

Klimatföreläsningar

I vår är alla Lundabor välkomna till en serie kostnadsfria föreläsningar
om klimatet.
Samtliga föredrag hålls i Stadshallen klockan 19:00.

Tisdag 4 mars Klimatmärkt mat
För oss konsumenter är det en djungel att bedöma en matvaras bidrag till växthuseffekten, om transporter, förpackning och odlingsmetoder ska vägas in.
Zahrah Ekmark, projektledare på KRAV, berättar om matens klimatpåverkan, och om hur man kan utforma en klimatmärkning för mat.
Hela programmet

Kultur i Malmö

Gr-Groovy! Sofi Hellborg Afrobeat och afrojazz av bästa slag, på Jeriko 29 februari 20:30, Jeriko, Spångatan 38, Läs mer

Caroline af Ugglas – Janis Joplin på svenska Palladium, Södergatan 15, 1 mars 19:30
Läs mer

Featuring Pierre Björkman - Solo on stage Moomsteatern på Södra Teatern, Folkets Hus, Olof Palmes plats 1, 1- 15 mars 19:00 Läs mer

Malmö Gitarrfestival - Jörgen Tånnander and Carsten Gröndahl Flöjt & gitarr / Tangouppvisning på Tangopalatset, Amiralsgatan 47/Karlskronaplan, 1 mars 19:30 Läs mer

Timmar Berlin.Upplev ett nervpirrande och surrealistiskt dygn i Berlin i regi av Melanie Mederlind, på Inkonst, Bergsgatan 29, 5 mars 19:00 Läs mer

Sofia Karlsson på Palladium, 6 mars 20:00
Läs mer

Möte i vårblåsten
av Gunnar Stensson

Mätta Ivarsson (mp) kryssade hemåt från Klostergårdens centrum med en barnvagn som svajade i västanvinden. Själv länsade jag för fulla segel i motsatt riktning med en liknande vagn. Hennes Ebba (ett år på det andra) och min (dotterson) Reuben (två på det tredje) iakttog varandra med vidöppna ögon, blå och mörkbruna.
- Vi fick just meddelande om att dom tänker stänga vårt dagis, sa Mätta. Det är en småbarnsavdelning, tolv barn i ett- och tvåårsåldern. Vart ska dom ta vägen? Det finns väl inte plats för dom på nåt av de andra ställena, Nordvästan eller Västan. Synd att jag inte visste det på debatten, för då hade jag kunnat fråga om det.
Vi pratade lite, enades om att det var bekymmersamt för elva andra barn och föräldrapar i Klostergården utom Ebba, Mätta och Anders.
- Hälsa Anders, sa jag, fångades av en vindstöt och svepte bort. Mätta spände sina krafter och fortsatte mot Virvelvinds.
Himlen var inte helt grå. Snabba moln bröts mot det tegelröda höghusets vassa vinklar.

Olydnad (v) av Gr

Etanolens olämplighet som drivmedel har bekräftats av många sen Erik Kågström gjorde en grundlig studie i Veckobladet. Tillverkas den av vete, majs eller annan spannmål driver den upp de globala matpriser, till förfång främst för de fattiga i tredje världen. Sker tillverkningen av annat än sockerrör är den energiineffektiv, förbrukar mer än den ger. Sockerrör är effektivare, men de skördas under människovidriga förhållanden och odlingarna hotar regnskog och annat.
Vänsterpartiet föreslår en premie på 5 000 kr till den som konverterar sin gamla bensinbil så att den kan köras på etanol. Det är positivt att partiföreningen i Lund och distriktsstyrelsen är olydiga mot partilinjen genom att tillstyrka en kongressmotion (av Sven-Inge Cederfelt) som underkänner miljöstämpeln på etanolbilar.

Om Sydsvenskans insändarpolicy
av Gunnar Stensson

Som VB:s läsare minns uppstod härom veckan en liten debatt om Sydsvenskans insändarpolicy. Den är viktig för vänstern, särskilt för vänstern, kanske. Vi har ofta använt flygblad för att sprida våra åsikter. Men redan att dela ut några tusen är en stor kostnad, både ekonomiskt och tidsmässigt. Då är en insändare så mycket lättare och billigare. Och den når tiotusentals läsare.
Detta var faktiskt ett argument vi fick höra från de hårda förespråkarna för demokratisk centralism när de drev igenom att vänsterpartiet skulle göra sig av med VB. Den var onödig i agitationen och skapade bara dålig stämning.
Jag ringde alltså upp Sydsvenskans lundaredaktion och ställde de frågor jag publicerade i VB nummer 5 (länka).

Svaren
Huvudprincipen är att trycka alla insändare, förklarade Sydsvenskans tf chef Pia Rehnqvist (samma som Veckobladets, tänkte jag), oavsett politisk ståndpunkt. Politiker från majoriteten blir förstås ofta angripna och då måste de få svara, vilket leder till att de ganska ofta publiceras. Sen måste vi ibland förkorta texter. Och så gäller förstås vanliga tryckfrihetsregler om förtal osv. Men huvudprincipen är helt klart att låta alla komma till tals. Det är i tidningens intresse för det ökar kontakten med läsarna. Debatten reglerar sig själv för det mesta. Någon gång har vi satt streck för en evighetsdebatt där samma argument ideligen upprepas.
Ägarintressen och övergripande politisk linje är absolut inte styrande. Vi träffar nästan aldrig ledarskribenterna och den politiska redaktionen. I det avseendet är våra journalister helt fria.
Det är klart att många journalister väldigt ofta träffar samma makthavare i Lund gång på gång. De utsätts inte för påtryckningar, men de kan kanske känna ett tryck om de har skrivit något obekvämt. Men de träffar ju både majoritet och opposition. Jag tror det finns en policy att flytta lokaljournalister ibland, också för att låta dem möta andra perspektiv. Oftast återvänder de efter något år. Så har vi tjänstledigheter, mammor som är borta något år osv.
Journalisterna kollar nog insändarna, men jag tror knappt att de påverkas. Däremot händer det att de tycker att en insändare ger ett bra uppslag för ett reportage och då kontaktar de ofta skribenten och gör en bredare text.
Sydsvenskan har alltid gett insändare och läsarkontakter stort utrymme. Det är en tradition. Det finns insändaravdelningar i alla kommuner eller distrikt. Vi tillämpar en metod som kallas public journalism (hoppas jag hörde rätt, jag är ju lite döv) som innebär ett samspel med läsarna.
Vi saknar Arbetet och vi vill att Skånskan ska finnas. Konkurrens är bra och det är dåligt om det bara finns en tidning. Det är dåligt för oss också.
Du ville veta hur många insändare vi fått om skolpengen. Det är många. Jag ska räkna. Elva tolv före jul och en massa om förskolorna. Sedan..tretton, fjorton…minst tjugo i januari och februari. Det har varit den största enskilda debatten. Och vi har ju själva skrivit ganska mycket om just det. Ja, tack då. Vi hörs.

Kuba idag - och efter Fidel


Queert eller oqueert?
av Lucifer

Jag hörde Maria Wetterstrand på Dagens Eko förklara att nu hade hon ändrat åsikt om EU: Sverige bör vara medlem av EU. Som skäl angav hon klimatfrågan. Min bedömning är att det snarare handlar om regeringsfrågan. Miljöpartiet vill sitta i regeringen med sossarna – inget ont i det – men frågan är naturligtvis hur långt man är beredd att gå för att bli regeringsfähiga. Lars Ohly skriver i dagens tidningar att vänsterpartiet inte har ändrat ståndpunkt och det gör han rätt i, inte minst inför detta år då den svenska riksdagen ska anta den nya EU-författningen som lämnar över massor av makt till Bryssel. Det är väl illa nog som det är med de inskränkningar vi redan har i möjligheterna att bestämma över interna svenska angelägenheter. Till det kommer allt meckande med Nato och militära EU-styrkor.
Ändå: politik är alltid det möjligas konst och ibland får man ta också ganska taskiga kompromisser. Det måste också vänsterpartiet om det vill vara med. Det är väl OK att kompromissa så länge man säger att det är kompromisser och att det inte handlar om att man överger sina ståndpunkter. Det är i det avseendet Eriksson och Wetterstrand brister.

Urban Ahlin (s) igen
I förra veckan skrev jag några rader om nättidskriften Dagens Arena och dess påfallande partitrohet. Det är förstås deras sak, men när nu socialdemokraterna satsar så mycket på en verksamhet som ska kunna matcha alla de borgerliga tankesmedjorna, omvärldsanalytikerna etc, så borde väl ändå tidningen ges lite lösare tömmar. Ta fallet med Urban Ahlin (s), ordförande i riksdagens utrikesutskott och en ständig förespråkare för NATO-anpassningarna. Han gick förra veckan ut med kritik av Carl Bildt för att Sverige inte snabbt nog erkände Kosovo. Kosovo är som bekant inte ett dugg självständigt, vare sig politiskt, ekonomiskt eller militärt och är enligt alla normala internationella lagar en del av Serbien. Ahlins utspel var en monumental omdömeslöshet, värd en skarp reprimand av oavhängiga socialdemokratiska opinionsbildare. Arenas kommentar var att det är klokt att erkänna Kosovo, dock ”utan entusiasm” och att det var klokt av Bildt att inte stressa fram ett erkännande. En synnerligen mild reprimand alltså, Ahlin kan fritt fortsätta företräda den svenska socialdemokratins utrikespolitik. Ulf Bjereld (s), politolog vid Göteborgs universitet, brukar ha en ganska vettig syn på utrikes förhållanden. Men också han är mild i kritiken: ”Låt oss därför sikta på ett erkännande av Kosovo. Men inte i hast, utan efter en noggrann granskning av de beslut som tas i Kosovo de närmaste dagarna. Jag tycker absolut inte som Urban Ahlin (s), att Utrikesnämndens skall snabbinkallas för att hasta fram ett erkännande redan under helgen.” Nähä. Men nog känns Palmelinjen i socialdemokratisk opinionsbildning långt borta.

Könets mörker och politikens materialitet
Det är hårda tag i debatten bland de ledande feministerna just nu verkar det. Mycket tycks handlar om queerteorins allmänna förtjänster. Det är rätt skönt att inte delta i striden. Ett tag hade man det inte lätt: man var liksom körd i politiska debatter redan från början därför att man var en vit, heterosexuell och lagom tjock man i sina bästa år. Nu tycks slagordet vara intersektionalitet vilket betyder att man t.ex. kan vara både fattig och sjuk, egenskaper som kan samverka. Det verkar ligga nåt i det.
Men det intressantaste nu är den konflikt som tycks härja på tidskriften Bang (med ett skitbra kärleksnummer i fjor somras) och en konflikt man kan känna igen från fler håll inom vänstern. Två ledande redaktionsmedlemmar avgick sedan de tröttnat på att göra en massa småjobb av typ sköta Plusgirot och vara den ”intellektuella martyren som med blödande tummar sitter och skickar ut varje ex. av tidningen själv”. Nej, detta vill inte redaktörerna. De är trötta på det gamla vanliga vänsterköret och förmodligen också på foträta skor mm – de vill gå på Spy Bar och fira 8 mars.
Tja, säger Jenny Tunedal och försvarar det traditionella arbetssättet: ”Det vore underbart om kulturtidskrifterna kunde ta sig ur gör-det-själv-träsket. Om de kunde betala skäliga arvoden, slippa vara beroende av frivilliga, nå massor av läsare” . Men när det nu inte är så ”måste det kanske få lov att skimra lite kring det oglamorösa, nödvändiga slitet.”

Arvet från Luther
Jag är naturligtvis i hög grad en produkt av det slit som bedrevs i politiken från slutet av 60-talet: försäljning av Vietnambulletinen, senare Ny Dag, sen spikandet av affischtavlor, springande i trappor med valförsändelser, blåsorkesterns appellmöten på Lunds bakgårdar etc. Det var ett slit, visst, och det är skönt att slippa det nu. När jag ändå ser det som värdefullt så är det inte för det romantiska skimrets skull. Nej det handlar om att förankra politiken i kroppen, att göra den materiell, att satsa sig själv inte i form av pengar eller prat utan i fysiskt arbete. Det kostar nämligen mer och då måste man tänka efter om man verkligen ställer upp för det.
Det är lätt hänt i kulturen och politiken att man tappar fokus och bara bryr sig lite lagom och sen glider omkring. Om man kan slippa blödande tummar och har råd till kuverteringsmaskin så ska man väl skaffa det. Och visst förekommer det en moralism i vänsterkretsar som med hänvisning till världens allmänna elände förnekar dess glädjeämnen. Är det så att redaktions- medlemmarna på Bang känner att dessa finns att få på Spy Bar så får de väl gå dit. Vi i Lund gillar allt som gör livet lätt och lekande, men vi bor så långt från Stureplan så vi vet inte så noga. Dock, i grunden är det nog ändå Luther som gäller: livets mening är arbete. Det håller väl alla med om?

Kristidender IX: Obama for president?
av Erik Kågström

Det sjuder i USA. Även om det landets styrelseskick mera börjar likna oligarki än demokrati är intensiteten och deltagandet i det pågående primärvalet imponerande. Miljontals människor är engagerade i dörrknackning, telefonpåringning, skickar kommentarer till tidningarnas webbsidor, delar ut flygblad, sätter upp affischer, samlar in och skickar själva kampanjbidrag.
I Kristidender VII beskrevs Paul Krugmans vision av ett reformprogram för USA som skulle innebära att landet förvandlas till ett välfärdssamhälle i stil med Sverige. Man kan spekulera i vad som skulle krävas av en hypotetisk amerikansk presidentkandidat med en sådan – dold - målsättning. En förutsättning för att bli vald måste vara att inte avslöja sina planer förrän hon eller han väl är president. De demokratiska presidentkandidaterna Denis Kucinich och John Edwards med sina öppet progressiva och populistiska program visade sig ju vara helt chanslösa i primärvalen.

Kravprofil
Först och främst måste han – om det nu är en han – vara ett politiskt geni med en Ciceros vältalighet och en Cesars karisma. Han måste ha ett fullständigt fläckfritt förflutet, vara gift och ha barn födda inom äktenskapet. (Den enda amerikanska presidenten som varit ungkarl var James Buchanan som nu tävlar med Bush jr om vem som varit USA:s sämsta president). Han måste vara en skicklig diplomat. Han måste kunna övertyga väljarna om att han tror på de kristnas gud. Han måste vara tydlig med färdriktningen och målet men otydlig när det gäller vilka förändringar som krävs. Detta för att inte oroa penningstarka intressegrupper vars kampanjbidrag han behöver. Han får räkna med en motsträvig kongress när han väl kommit till makten och bör därför skaffa stöd hos en bred gräsrotsrörelse. Modellen är Roosevelt 1932. Det är värdefullt om han kan skapa ett kodifierat språk som egentligen bara anhängarna förstår. Där är förebilden George W.Bush. Hans ”compassionate conservatism” verkade ju ganska tilltalande men för de invigda betydde det att välfärd och välgörenhet skulle skötas av religiösa samfund och inte av regeringen. När vår kandidat till exempel säger ”change” skall hans sympatisörer förstå att han menar något som är större och mera genomgripande än det han säger på valmötena. Han måste framstå som en tveklös patriot. Han måste inse att krigsmakten är USA:s statsreligion och övertyga väljarna om att han som överbefälhavare kan försvara de ”goda” amerikanarna mot en illvillig omvärld. Han måste vara beredd att svika sina vallöften till storkapitalet när han väl blivit vald till president. Om denna tänkta presidentkandidat är en kvinna skall hon uppfylla samma krav men vara ännu mera skärpt på alla områden än sin manliga motsvarighet.
Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. Som debattör var han till en början osäker och stapplande men har efterhand blivit allt bättre och anses nu vara i klass med Hillary Clinton.
Som ledare har Obama tillämpat den moderna inkluderande stilen. Hans kampanjorganisation tycks ha fungerat helt perfekt till skillnad från Clintons som närmast måste ses som en katastrof. Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.

Strategi och värderingar
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald. Obamas senaste uttalande i palestinafrågan refererades i Jerusalem Post den 25.2. Vid ett möte med företrädare för den judiska församlingen i Cleveland, Ohio, sa han: ”Jag tror det finns en tendens inom det proisraeliska samfundet som innebär att om du inte intar en orubblig pro-Likud hållning till Israel, så är du anti-Israel, och sådant kan inte få bli avgörande för vår vänskap med Israel. Om vi inte kan ha en ärlig dialog om hur vi skall nå våra mål så kommer vi inte heller att ha någon framgång.” Han kritiserade också förhållandet att den som ställer tuffa frågor om fredsprocessen eller försöker sörja för Israels säkerhet på annat sätt än att ”bara krossa oppositionen” betraktas som för mjuk eller anti-Israel. Dessa uttalanden får väl ses som goda exempel på Obamas diplomatiska förmåga
Både Clinton och Obama söker stöd av de fackliga organisationerna mot löften att förbättra villkoren för den stora amerikanska medelklassen. Det kan de göra utan att stöta sig med storkapitalet. Man har alltid kunnat räkna med att demokratiska politiker sviker sina vallöften till arbetarna.
När det gäller s k värdefrågor är Obama för fri abort men tveksam till samkönade äktenskap.
Bristande patriotism kan visa sig vara en svaghet hos Obama. Det sägs dock att han börjat bära flaggnålen på kavajuppslaget, hur långt nu det kan räcka. Det är också tveksamt om han är tillräckligt krigisk. Han har till exempel röstat för bannlysning av splitterbomber (Clinton röstade mot) och röstat mot bannlysning av flaggbränning (Clinton röstade för). Han har visat sig beredd att ha förbehållslösa samtal med ledarna för USA:s fiender. Han har förklarat att han till skillnad från Bush jr kommer att söka samförstånd med andra makter i internationella krissituationer men han kommer inte att dra sig för unilaterala militära åtgärder när USA:s intressen är hotade. Han har lovat att dra tillbaka trupperna från Irak under 2009 och koncentrera krigsansträngningarna på Afghanistan och norra Pakistan där fienden – terroristerna och Usama bin Ladin – finns. Han vill öka krigsmakten med 70 000 man och förbättra omhändertagandet av de soldater som återvänder från striderna. Vi får se hur långt detta räcker om Obama i presidentvalet ställs mot krigshetsaren McCain.
Är Barack Obama en sann revolutionär eller en ulv i fårakläder? Om ett år vet vi kanske mer om den saken.

Ifrågasättanden av Gunnar Stensson

USA:s presidentval & Kosovos självständighet

Jag har som flertalet av Veckobladets läsare i årtionden levt i en miljö präglad av vänstersanningar. En stor del av dessa sanningar är hållbara och bekräftas av historien.
Vi som hyser dem är en minoritet i Sverige. Vi har ofta betraktat oss som den lilla elit som sitter inne med sanningen. Därför uttrycker vi oss kategoriskt och högljutt. Ju mer kategoriskt och självsäkert vi talar, desto mer uppskattas vi av våra likasinnade. Och desto mer bekräftar vi de utanförståendes fördomar. Det leder sällan till samhällsinflytande men ofta till sekterism.
Dessvärre är sanningarna ofta föråldrade och gäller situationer som inte längre är aktuella. Jenny Lindahl Perssons tal vid partikongressen 2000 är ett exempel. Jublet från den unga publiken var ett jubel över att få sina ortodoxa tankemönster och vänsterattityder bekräftade, att äntligen befinna sig i majoritet.
2008 inser alla att retoriken var förlegad och förde partiet ut i öknen.
Talet kommenteras i tidskriften Arenas februarinummer av Devrim Mavi under rubriken Flykten från historien.
Konventionella vänstersanningar måste ifrågasättas, särskilt av oss inom vänstern. En ny verklighet kräver nya perspektiv.

USA:s presidentval utan betydelse?
VB publicerade i förra numret en text av Bengt Svensson om det amerikanska presidentvalet. Textens huvudtes är tillspetsad men innehåller en kärna av sanning: det spelar ingen roll om Barack Obama eller Hillary Clinton (som BP avskriver) vinner valet. USA:s militära framryckningar i Östeuropa och Centralasien kommer att fortsätta. USA kommer inte att överge de nya fina militärbaserna i Kosovo, Irak, Afghanistan, Tjeckien och fd Sovjetrepubliker. Kanske sant. Men är det inte för tillspetsat?
Jag är inte säker på att alla de där baserna existerar (det beror förstås på vad man menar med en militärbas). Däremot har BP missat en bas som verkligen är strategisk, stor och ödesdiger, den i Djibouti, mellan Eritrea och Somalia. Den ligger utanför vänsterperspektivets konventionella euroasiatiska fokusering.
Vänstern har en tendens att hålla på Ryssland ( arvtagare efter den saknade Sovjetunionen ) trots folkmordet i Tjetjenien. Traditionell vänster underlåter att kritisera det aktuella ryska presidentvalet trots att det ger minst lika stor anledning till kritik som det amerikanska.
Det militärindustriella komplexets makt över amerikansk politik är en vedertagen hörnsten i kritiken av amerikansk demokrati alltsedan president Eisenhower varnade för det. Och dess makt har ökat ofantligt under de senaste presidenterna. Det förtjänar att upprepas.
Men är det verkligen säkert att Obama kommer att fortsätta Bushregimens politik? Kommer han i strid med FN och folkrätten att föra en unilateral politik med illegala krig? Kommer han att beordra preventiva överfall (och illegala bortföranden, hemliga fångläger och tortyr) under förevändningen att det är nödvändigt i USA:s War on Terrorism? Kommer han att fortsätta Bushregimens destruktiva miljöpolitik i konflikt med hela den övriga världen? Är det säkert att han får mandat att göra det?
Tidskriften Arenas februarinummer innehåller en omfattande analys av nya strömningar i USA inför presidentvalet. Där finns texter av Susan Faludi, Katrine Kielos, John B. Judis och Ruy Teixeira. Tesen är att USA är på väg in i en stabil demokratisk era med rötter i Roosevelts New Deal.
Å andra sidan rapporterar journalisten Nils Erik Forsgård i sin nyutgivna bok Den amerikanska rädslan om nationalistisk paranoia, dödsstraff och vapenfetischism. I republikanska stater som Arizona och Florida är den personliga friheten kringskuren av ett kontrollsamhälle som vetter mot auktoritära stater. En intervjuad mamma berättar med stolthet att hon till sin sons 22-årsdag gett honom ett maskingevär. (En sorgsen association går till den nye ANC-ledarens favoritsång Ge mig mitt maskingevär). Men reportaget speglar kanske framför allt stämningsläget under Bush-erans dödsryckningar.
Erik Kågströms förtjänstfulla och omfattande genomgång i VB av amerikansk litteratur om USA:s kriser, demokratiskt, ekonomiskt och militärt, ger underlag för betydligt intressantare diskussioner om presidentvalet och det amerikanska samhället än det ortodoxa vänsterperspektivets slagord.

Bengt Svensson slänger i förbigående ur sig en annan vedertagen vänsterbanalitet: Barak Obama som president gör det lättare för EU:s ledare att strunta i folkopinionen och dra med sina länder i fortsatta amerikanska krigsäventyr.
EU utgör i många avseenden en konkurrent till USA. Därför vårdar USA inom EU en amerikavänlig femte kolonn, mest bestående av tidigare öststater. Tidigare leddes den av Tony Blair, men han förlorade makten och det politiska anseendet på kuppen. Nu leds den av Frankrikes president Sarkozy. Hans stjärna förefaller dalande.
EU är en viktig arena i kampen mot USA:s världshegemoni. Bland annat av den litteratur Erik Kågström presenterat framgår, att dollarns ställning som reservvaluta är huvudorsaken till att USA kan suga ut den övriga världen ekonomiskt genom ständiga underskott i handelsbalansen. De länder som använder dollarn som reservvaluta finansierade tidigare Vietnamkriget och finansierar idag krigen i Irak och Afghanistan.
Det största hotet mot den amerikanska hegemonin är framväxten av en konkurrerande reservvaluta, euron. Viktigast är den för Latinamerika som fått ett alternativ till dollarn i kampen för ekonomisk och politisk frigörelse.
Jag hörde just i halvettnyheterna att dollarn nu sjunkit till sin lägsta nivå någonsin i förhållande till euron.
Sverige röstade visserligen mot införandet av euron av en rad respektabla skäl. Men det innebar en uppslutning kring dollarn som reservvaluta (som man säkert är tacksam för i USA i dagens ekonomiska kris) och stärkte amerikansk ekonomisk imperialism. Ledande i uppslutningen kring dollarn är v och mp.
Nu hör jag i samma nyhetsutsändning att Maria Wetterstrand tar avstånd från sitt tidigare EU-motstånd, framför allt på grund av miljön och EU-utvidgningen. När kommer Ohly till samma slutsats?
Den som nöjer sig med de enklaste EU-fientliga vänsterslagorden missar helt dynamiken i maktkampen mellan EU och USA, mellan multilateralism och unilateralism.

Kosovo, icke självständigt?
Lucifer skriver: Det rimliga vore naturligtvis att Kosovo med mycket långt driven autonomi skulle ingå i ett jugoslaviskt statsförbund.
Den lösningen är inte längre realistisk.
Även jag sörjde när Jugoslavien gick under. Under lång tid framstod den jugoslaviska federationen som Europas mest hoppingivande socialistiska statsbildning. Men de ansvariga för undergången är knappast CIA och USA. Huvudansvaret vilar på den extrema serbiska chauvinism som ville omvandla federationen till en serbisk nationalstat. Den vilar på Slobodan Milosevics folkmordspolitik för att uppnå det målet. Ett par av de värsta episoderna var den tvååriga belägringen av Sarajevo och massakern i Sebrenica.
Lucifer återger vänsterns konventionella beskrivning av konflikten där tio års grymt krig sammanfattas i en formulering om Milosevics ”betydande brutalitet”, varefter indignationen riktas mot de tre månader av NATO-bombningar som ledde till att kriget äntligen upphörde. Det är en falsk beskrivning.
Däremot kan vi enigt fördöma bombkriget som metod och beklaga EU:s misslyckande att begränsa den serbiska expansionismen, ett misslyckande som ledde till att NATO och USA fick chansen att få in en fot i Balkan.

Radions utmärkta Konflikt-redaktion redovisade i söndags dagsläget mot bakgrund av Kosovos historia. Företrädare för olika parter i konflikten beskrev den ur skilda perspektiv.
Serbien avskaffade Kosovos autonomi 1990. De närmaste åren växte ett motstånd mot serbiskt förtryck. Den serbiska armén inledde omkring 1996 en massiv etnisk rensning. Mer än en halv miljon kosovoalbaner fördrevs. Tusentals civila mördades. En av den serbiska arméns mest effektiva strategier var massvåldtäkter.
EU:s handfallenhet under hela Balkankriget är en skam som symboliseras av massakern i Sebrenica. En liten nederländsk FN-styrka tvingades utlämna 7000 bosnier till den serbiska armén som sedan slaktade dem. De enda européer som tagit ansvar för massmordet är den nederländska regeringen som avgick sedan massakern utretts.
En av de intervjuade i programmet var författaren Ismail Kadaré (ofta nämnd i nobelsammanhang, väl känd i Sverige genom flera romaner, bland annat Krönika i sten, som utgivits av En bok för alla, ett av offren för allianspartiernas kulturpolitik).
Han trodde att Kosovos självständighet var den enda vägen till en slutlig fred. Det hat som orsakats av massvåldtäkterna kunde läkas endast genom folken hölls åtskilda tills nya generationer fötts.
Någon lösning av konflikten i Kosovo uppnås inte genom förenklingar. Vi måste akta oss för att fastna i vårt ortodoxt självtillräckliga vänsterperspektiv. I likhet med paret Lars Ohly och Carl Bildt måste vi undvika förhastade slutsatser. Kosovoalbanernas jubel över självständigheten (också i Malmö), serbernas massdemonstrationer, de vandaliserade ambassaderna i Belgrad och oförsonliga uttalanden av den ryske president som tillträder efter det kommande pseudovalet manar till besinning.
EU bär ett stort ansvar och den enda synliga lösningen på sikt finns inom EU:s ramar bortom nationalstatstänkandet.

2008-02-21

Demokratisk Vänsters årsmöte

Demokratisk Vänster har årsmöte den 4 mars kl 19 – 21 på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2, in på gården.

Mötet inleds med en bildackompanjerad politisk reseberättelse från Kuba, ”Kuba – vardag och vägval”. Bertil Egerö och Elsa Grip står för presentationen.

Alla intresserade är hjärtligt välkomna!

Programpunkten ”Kuba – vardag och vägval” pågår cirka en timme – inklusive frågor och diskussion, därefter följer de egentliga årsmötesförhandlingarna

Kommentar till Gr
av Bertil Egerö

Gr-artikeln om olika energikällor påminner mig om en lösning på förvaringen av vindenergi: låt vindsnurrorna pumpa upp vatten till en reservoar. De kan göra jobbet dygnet runt, året runt. Därmed minskar väl den dygnsvariation Gr's eget förslag innebär. Men det behövs förstås stora dammar för att klara årstidsvariationerna.

Cykelkommun?
av Ulf N

Jag funderar på att gräva ett djupt dike rakt över väg 941, dvs bilvägen mellan Lund och Södra Sandby. Och jag ska inte begära tillstånd. Inte heller ska jag sätta upp några varnings- eller hänvisningsskyltar i förväg. Så får bilisterna stå där på varsin sida av diket och grunna på hur de ska ta sej vidare till Lund respektive Södra Sandby.

Varför sådana tankar? Individuellt sabotage för att hejda bilismen? Ja, i och för sig måste bilismens framfart stävjas, men jag tror inte på enskilda attacker. Nej, mina dikesgrävningstankar bottnar i att jag skulle vilja testa om det blir några rättsliga efterräkningar. Skulle jag bli åtalad för hindrande av trafik? Egenmäktigt förfarande? Framkallande av fara? Ja, jag vet inte riktigt vilken brottsrubricering det skulle bli – men att det skulle rendera mej en djupare kontakt med de rättsvårdande myndigheterna är jag helt säker på.

Att skära av ett av kommunens huvudcykelstråk, närmare bestämt det mellan Södra Sandby och Lund är dock helt straffritt. Onsdagen den 20 februari såg det ut som på bilden härintill. Tvärtstopp! Ingen förvarningsskyltning förekom, inga hänvisningar, ingen som helst ansats att anlägga en provisorisk förbifart för cykel- och gångtrafiken.
Vilka påföljder det blir för gång- och cykelvägssabotaget? Det blir på sin höjd ett ”fy” från Tekniska förvaltningen – inte mer. Så kan det gå till i en kommun som gärna kallar sig ”Cykelkommun”.

Kuba idag – en regim som söker sin väg; ett frustrerat folk
av Bertil Egerö

Denna text bygger på mina och livskamraten Elsas fyra veckors möten med 'vanliga kubaner' i Santiago de Cuba och Baracoa årsskiftet 07/08, samt på en del läsning. Artikeln är skriven 19.2.08

Dagens paroll i Kuba är inte längre ”Socialism eller döden”. Det är ”En bättre värld är möjlig” (Gott 2004, s. 325)

Läs artikeln här

Kollektivrörelsen har fått nytt liv
av Bertil Egerö

Lund anses vara Sveriges kollektivhus-tätaste stad. Ändå bor mindre än en procent av lundensarna i våra fyra kollektivhus. Malmö får snart sitt första, Landgången i Annestad söder om Malmö. En stor framgång, efter åratal av motgångar och skepsis hos politiker och bostadsproducenter.
Varför är det så svårt att få till fler kollektivhus i Sverige? Den frågan tas upp i en ny skrift av Kollektivhus Nu, den nationella organisationen för fler kollektivhus, Elsa Grip och Ingrid Sillén, red., Gemenskap och samarbete: att bygga upp och bo i kollektivhus. Delvis finansierad av SABO lanseras skriften nu runtom bland allmännyttans företag, politiker och vanliga boende.
Kollektivboende erbjuder goda möjligheter till att minska den privata konsumtion och leva litet mer miljövänligt. För många är det socialt vettigt att bo i en bättre gemenskap än flerfamiljshusen erbjuder. Så som boendet är organiserat följer jämställdhet mellan könen med på köpet, en härlig bonus eller hur? Nog borde vänstern se en klar poäng i att både arbeta för och själv pröva sådant boende?

Landgången inbjuder
Landgången i Malmö är en variant som inriktas på litet äldre hushåll utan barn – de som inte har barn eller där barnen vuxit upp och lämnat sina föräldrar. ”40+” är parollen i lanseringen av det nya kollektivhuset med sina 40 lägenheter och några hundra kvadratmeter gemensamma utrymmen. Juridiskt är Landgången en kooperativ hyresrättsförening, som ”blockhyr” huset av en hyresvärd, medan de boende betalar sin hyra till föreningen. ”Det ger stor självständighet: ju mer vi sköter huset själva desto lägre blir blockhyran. Mellanskillnaden bestämmer de boende själva över”, säger Nils Assarson i kollektivets kärngrupp. Han vill snarast få kontakt med intresserade; inflyttningen börjar i september.
Landgången ligger söder om brofästet, med fin naturkontakt med strandängar och Öresund. ”Läget lockar många, men skrämmer andra. Ocentralt eller naturnära? Det beror på vem man är.” Nils har lagt upp en hemsida med mycket information. Där kan man också anmäla intresse och hitta vägen till förberedande möten: http://www.boaktiv.se/

Hur många lundensare kan namnen på våra kollektivhus?
I mitten av mars håller Kollektivhus Nu sitt årsmöte i ett Stockholmskollektiv. Föreningen ska ordna informationsmöten under året bland annat i Skåne. Den intresserade har bara att titta in på dess hemsida www.kollektivhus.nu
Bertil Egerö, Slottet, också kallat Lunds kollektivhus nr 1

Byt Åkarp mot Klostergården
av Gunnar Sandin

Sällan har det varit tydligare att tågfrågor är vänsterfrågor. I Klimatberedningen var alla riksdagspartier ense om att öka järnvägens kapacitet med 50 procent till 2020 (medan man var oense om utsläppsmålen). Inom ett dygn gick emellertid näringsminister Olofsson och statsminister Reinfeldt ut och desavouerade sina partiers representanter i beredningen, genom att förklara att järnvägssatsningen var ogenomförbar och/eller överdriven. Och att det inte brådskar med att fastställa Sveriges klimatmål.

Tåg till glasmästarens hall
Men eftersom nästan alla räknar med regeringsskifte 2010 gör Banverket, Skånetrafiken och andra aktörer klokt i att planera enligt 50-procentsramen.
Den mest angelägna nya satsningen i Skåne är ju utbyggnaden till fyrspår norr om Malmö, som hittills har stoppats av främst Burlövs kommun. Den ska enligt ännu gällande planer göra halt i Flackarp, söder om Höje å, men behoven växer snabbare än vad nästan alla tidigare har räknat med. Därmed lär det inte dröja så länge innan de nya spåren når Högevall, vid badhuset, och centern har som bekant redan öppnat för en fortsättning till Lund C.
Nu verkar det som en kohandelslösning är på väg mellan Burlövs kommun och tågintressena. Den öppna marken mellan Arlöv och Åkarp ska exploateras, och det ska bland annat byggas ett jättelikt p-hus för pendlare som vill ställa bilen inför den fortsatta resan till Köpenhamn. Stationerna i de båda samhällena ska slås samman, och på den nya stationen ska alla lokal- och regionaltåg göra uppehåll. I Lund har det då och då aktualiserats att åter öppna hållplatsen Källbymölla som låg i höjd med Klostergården. Den stadsdelen har ju fått många nya invånare på sistone samtidigt som underlaget ökat även på den västra sidan. Men inte minst håller Glasmästarhallen på att färdigställas, i ett läge som är svårt att vettigt försörja med lokala busslinjer.
Låt oss alltså öppna hållplatsen på nytt, men gärna med namnet Klostergården!

Att ge och få
Det går inte, har Banverket och Skånetrafiken sagt hittills. Med ännu en hållplats mellan Malmö och Lund kräver lokaltågen större plats i en redan tajt tidtabell. Det krävs fyra spår. Fast någon hållplats är ändå inte inritad i Skånetrafikens framtidsplan där de fyra spåren är ett faktum.
Men – slås Burlöv och Åkarp samman kan en ny hållplats etableras på sträckan utan att kräva mer tidtabellsutrymme än nu. Det kan alltså ske samtidigt som sammanslagningen, men blir förstås ännu lättare med fyra spår.
Planeringsprocesser av det här slaget är emellertid långa och tröga. Lunds kommun skulle genast behöva driva idén och ge sej in i förhandlingar med Banverket och Skånetrafiken där man säger ungefär: Vi släpper fram fyra spår till Lund C på villkor att det öppnas en hållplats vid Klostergården. Och vi kan låna ut pengar om det behövs för att skynda på bygget.
Vilket parti blir först med att ta ett initiativ i den här riktningen?

Fidel, Borg, Wigforss m.fl
av Lucifer

Fidel håller på att lämna in – han är verkligen i sin fulla rätt, han har gjort sitt. Det har sagts mycket om honom på sistone, men det är Pierre Schori som har formulerat sig bäst med sina ord om honom som en encyklopedist och renässansfurste, och att han varit en politiker av ett format som var för stort för sin lilla ö.

En riktig besserwisser
Javisst, han kunde stå på Plaza de la Revolución och prata jordbrukspolitik och mjölkkornas avkastning med en agronoms övertygelse. Man skulle också kunna kalla honom folkskollärare eller besserwisser i hans strävan att ständigt dela med sig av kunskaper. Och entusiast: man hörde talas om egendomliga projekt som han engagerade sig, som odlingarna utan jord (bara vatten) och krokodilfarmen. Jo, så blev det ju när hans prestige och popularitet gjorde att berättigad kritik inte kom fram – ett pris för Cuba att betala. Raoul är en annan sort. Det handlar inte om nepotism när han nu efterträder utan om en rationell politiker med stor erfarenhet. Raoul var medlem i kommunistpartiet medan Fidel ännu var en idealistisk studentpolitiker.
Det är länge sedan jag träffade Fidel nu och det var ingen lång stund heller. Det skedde i den svenska ambassadörens residens, i trädgården där vi stod i våra vita utanpåskjortor och drack mojitos. Plötsligt stannade det några jeepar utanför på gatan och in i trädgården kom Fidel med sitt gäng av säkerhetsvakter, Fidel i uniform, den gröna kubanska säg ungefär som vår gamla m/59. Jag och min fru trängde oss fram och blev introducerade för honom av ambassadören: det här var en tid då Sverige och Cuba hade mycket goda relationer och då Alfa-Laval i Lund byggde ett mejeri utanför Havanna. Något år senare var Olof Palme på Cuba och själv fantiserade jag om att Fidel skulle komma på svarsbesök och att Blåsorkestern skulle spela för honom på Mårtenstorget. Mordet på Palme satte punkt för alla sådana tankar. Nu inskränkte sig resultatet av mötet till att min fru drömde om Fidels bruna ögon flera nätter, enligt vad hon senare rodnande berättade.

Självständigt? Icke.
Låt oss gå vidare med utrikeshändelserna och Kosovos s.k. självständighet. Kosovo är resultatet av att CIA utbildade och utrustade självständighetskrigare i Albanien. De bemöttes med betydande brutalitet av Milosovic. Det i sin tur fick NATO att starta krig: i tre månader flygbombade man Kosovo med en kvarts miljon flyktingar som resultat och sedan Serbien (elverk, TV-stationer, broarna över Donau etc). När Ryssland inte kom Serbien till hjälp, for den jugoslaviska armén hem under en FN-resolution som garanterade att Kosovo skulle vara kvar i Jugoslavien. Det är den man skiter i nu. Hundratusentals serber, romer, judar m.fl. har tvingats fly under de här åren.
Kosovo är inte självständigt, det står och faller med utländska trupper och utländska pengar, allt under ett genomkorrumperat styre. Vad kommer det att innebära för framtiden att FN griper in i ett land, skriver under att inga territoriella förändringar ska ske och sen låter USA bestämma att landet inte ska få vara kvar i den ursprungliga nationalstaten? Det här är ett brott mot folkrätten av USA i klass med Irak och att EU-länderna i stor utsträckning tycks falla undan för USA är skrämmande och visar vad EU går för som självständig aktör. Det rimliga är naturligtvis att Kosovo med mycket långt driven autonomi skulle ingå i ett jugoslaviskt statsförbund. Men i svenska media sägs det mycket lite om sådana alternativ, ledarsidorna är fyllda med gratulationer till självständigheten.

Tack och adjö Urban Ahlin!
Att det är något sjukt med denna självständighetsförklaring tycks Carl Bildt åtminstone ha en aning om när han ändå dröjer med ett svenskt erkännande. Fram stiger då Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiske talesman och kräver snabbt erkännande. Det är en omdömeslöshet av utomordentliga mått och det måste rimligen betyda att han får kicken från den posten. Han har gjort egendomligheter tidigare och visat en NATO-vänlighet som platsat bättre ihop med Blair. Häftigt nog fick han Lars Ohly att uttrycka sin uppskattning över Bildts linje! Ohly tog väl i, Sverige borde rimligen inte alls erkänna Kosovo som en självständig stat så länge det inte är det, men OK, det hade sina poänger.

Partitrogen Arena
Det ska bli intressant att se om den socialdemokratiska nättidskriften Dagens Arena tar tag i Ahlin. Jag är inte så säker. Jag blev glad när Arena etablerade sig för någon månad sen. Äntligen ett tecken på att (s) bryr sig om media och inte lämnar över allt till Timbro. Det verkade ju lovande att redaktionen skulle ha en fri och självständig linje. Det har funnits bra grejer – Björn Elmbrandt är ju oftast en ljusglimt – men det slående är nog ändå partitroheten. Nog är väl partihögern, med namns om Per Wirtén och Magnus Linton, överrepresenterad. Och det är lite trist att se Arena falla in i kampanjen mot Anders Borg under antiintellektualismens förtecken. Felet är att han läser för mycket böcker och är en riktig teknokrat, och samma kampanj hittar man på borgerliga ledarsidor. Men problemet med Anders Borg är ju att han är moderat, har ett övertygande nyliberalt förflutet med obetald TV-licens och allt, samt att han för en orättvis politik. Men i den antiintellektualism som alltid finns under ytan i svensk politik är angreppspunkten alltid densamma från de fantastiska män som kan konsten att skriva en ledarsida. Jag gillar finansministrar som läser böcker, som t.ex. Ernst Wigforss. Han angreps på samma sätt.

Golfen på väg ut. Äntligen!
Jag ser i torsdagens New York Times att det går utför med golfen. Sedan 2000 har antalet golfspelare i USA gått ner från 30 miljoner till 26. Varför? It’s the economy, stupid! Ont om tid, två jobb, stagnerade reallöner och pensioner som smälter bort. Dessutom verkar kvinnoemancipationen ha nått även USA, med fruar som kräver att maken tar hand om barnen på lördags- och söndagsmorgnar. Ja, och trenden tycks vara densamma i Sverige, för någon vecka sedan talades det i media om överetablering i branschen.
Jag tycker det verkar upplagt för att vänsterpartiet i Lund aktiverar sina gamla krav på att Kungsmarken ska återgå till folket. Man skulle kunna ta in klimathotet i bilden också och börja genom att stänga de jättestora parkeringsplatserna där ute och säga att golfarna kan få fortsätta ytterligare några år, förutsatt att de cyklar eller går till Kungsmarken. Det blir mer motion då också.

Som att lägga en motorväg över hela Skåne
av Älvräddare

Riksdagens beslut att skydda våra sista älvar har aldrig respekterats av de krafter som vill exploatera vår natur. I denna intressegrupp finns i första hand de som vill säkerställa billig ström till de industrier som förbrukar mest samt med dem lierade fackliga organisationer inom metall och byggnads. Samma krafter som talar för en utbyggnad av kärnkraften i Sverige eller i våra grannländer. Något annat är i sig inte förvånande.

Det som däremot förvånar är att en skribent i vänsterns tidskrift Veckobladet ställer sig på samma sida. Vänstern trodde jag i min naivitet omfattade människor som såg värden i livet utöver de rent materiella. Den alltmer okontrollerade konsumtionen och den hänsynslösa exploateringen av människor och natur hör kapitalet till.

Långtgående ingrepp
För kraftverksbyggare är Kalixälven på grund av sitt jämt fördelade fall den mest intressanta älven. Av samma orsak skulle en exploatering medföra mer långtgående ingrepp än någon tidigare exploatering. En utbyggnad skulle ödelägga gamla kulturområden från norska gränsen till Bottenviken. Femton mil fors skulle torrläggas. Åtta mil fors skulle försvinna i uppdämningar. Sammanlagt skulle 22 000 ha mark dränkas och ytterligare områden försumpas. Även biflöden som Lina älv och Ängesån skulle byggas ut. Flödet från den kända Kaitum älven skulle regleras. En utbyggnad skulle vara som att lägga en motorväg över hela Skåne. En hel kultur från sameland och ner över Tornedalen skulle försvinna.

Europeiskt och globalt perspektiv
Från norrlands älvar hämtar vi idag 80 procent av den totala vattenkraftsbaserade elproduktionen. Många miljöer i norr är redan skadade. En fortsatt utbyggnad i dessa områden är ett övergrepp mot den ursprungsbefolkning vi enligt flera konventioner har att respektera.
Tiderna förändras, eller borde förändras. Svenskarna kan inte längre köra över de folkgrupper som talar ett annat språk och har en annan kultur. Allt för att energikonsumenterna skall få en respit på några år. För när signaturen Gr fått sitt krafttillskott finns det ju inga nya älvar att bygga ut.
I ett Europeiskt eller globalt perspektiv, är den kraft våra sista älvar tillför försumbar. I ett Europeiskt eller globalt perspektiv är våra sista älvar ovärderliga. Det måste till andra lösningar för att säkerställa energi, och då utan att förstöra vår jord. Men då måste man våga, inte vara uppgiven som signaturen Gr.

Clinton och McCain chanslösa
av Bengt Svensson

Tyresö Ulandsförening, TUFF, har en rapportör i San Francisco. Så här skrev rapportören Bengt Svensson den 17 februari till Radio TUFF:

Det är precis elva månader och en vecka till USA:s näste president tillträder sitt ämbete, men redan nu kan jag berätta att han heter Barack Obama. Vad han tänker genomföra för politik vet jag däremot inte.
Utrikespolitiken kommer att fortsätta ungefär som nu, fast i ny förpackning, ny presentation och kanske nya attityder. Men att Obama skulle avbryta USA:s militära framryckningar i Östeuropa eller Centralasien eller överge de nya fina militärbaserna i Kosovo, Irak, Afghanistan, Tjeckien och fd Sovjetrepubliker? Nej, det kan ni glömma.
Till skillnad från dagens president behärskar han dessutom det engelska språket. EU:s ledare kommer att känna sig lättade. Nu blir det mycket lättare för dem att strunta i folkopinionen och dra med sina länder i fortsatta amerikanska krigsäventyr.
Det där var kanske cyniskt i överkant. Men liksom med Abba, så är det stilen och framförandet som drar jublande folkmassor; inte låtarnas faktainnehåll. Obama utstrålar elegans och intelligens, precis motsatsen till George Bush:s arrogans och inskränkthet.
Fru Clinton, då? Tro mig, hon är redan historia, en dyr historia, men historia likförbannat. Den korporativa eliten skänker redan mer pengar till Obama än till någon annan kandidat.
Och McCain, då, krigshjälten, som hjältemodigt släppte så många ton bomber över vietnamesiska byar? Jag misstänker att till och med amerikanerna har börjat tröttna på krigshjältar, både äkta och fejkade. I vart fall kan jag inte se hur denne ilskne gamle krigsgubbe skulle kunna dra fler röster än Obama. Frånsett oförutsedda katastrofala mediala eller reella situationer, som kan inträffa före valet.

Tilltagande visuell miljöförstöring vid Mårtenstorget
av Ulf N

Många lundabor gillar Mårtenstorget. Fast egentligen är det lite svårt att förstå varför. Större delen av dygnet är torgytan en öken av plåt. Lite bättre är det när torghandeln pågår. Men sedan det för ett antal år sedan blev tillåtet för torghandlarna att ta med sina bilar kan man under stundom undra om det är fråga om en marknadsplats för begagnade bilar som piffats upp med lite grönt och frukt.
Men visst, byggnaderna runt torget kämpar för att ge det en viss charm och karaktär, även om t.ex ”Domushusets” bidrag till detta alltid varit tämligen blygsamt. Huset har dock – hittills - haft en lågmäld framtoning och så att säga i tysthet smält in ganska bra i miljön. Lågmäldheten har nu förbytts i ett vrål. Först kom sportaffärens stora förfulande fönster på plats på andra våningen. Och i dagarna har fem jättelika reklamskyltar satts upp vid takfallets slut. Skyltarna sträcker sig längs hela husets längd, dvs. längs hela torgets östra sida.
Affärerna i huset har enligt min mening gjort sig skyldiga till grav visuell miljöförstöring. Med byggnadsnämndens tillstånd. Antagligen har en tjänsteman på delegation gett lov att sätta upp skyltarna. Likväl är det nämndens ansvar. Jag hoppas verkligen att de rödgröna i nämnden nu agerar med kraft för att få väck skyltarna. Och är det fråga om ett tjänstemannabeslut är det för de förtroendevalda hög tid att se över nämndens delegationsordning.

Nyliberal skolrevolution
av Gunnar Stensson

Pengar från behövande till privilegierade

– Det blir alltid vinnare och förlorare när man reformerar organisationen, säger Tove Klette, fp, kommunråd med ansvar för skola och utbildning. Lund satsar 10 000 kronor mer än andra kommuner på skolan. Jag har alltid undrat vad vi får för pengarna. (Någon kunde ha svarat: Sveriges bästa skola). Nu pressas Lunds skolor tillbaka till vanlig bedrövlig genomsnittsstandard i medelstora svenska städer.

Inga vinnare
Klostergårdsskolan är en av de skolor som förlorar mest på den direkta skolpengen. Modersmålsundervisningen är den hårdast drabbade verksamheten. Det var därför Klostergårdens byalag inbjöd till skolpolitiskt möte. Men hur är det med de skolor som utpekas som vinnare?
– Jag har rest runt och talat med rektorerna i de östra kommundelarna som påstås vara vinnare. Men inte en enda upplever sig som vinnare, sa Monica Brundin Samuelsson, Sydsvenskan, i skoldebatten på Klostergården den 14/2. Jag kan inte hitta någon vinnare i skolpengssystemet.
Lars Hansson, fp, grubblade länge, sedan svarade han: - Friskolorna och skolorna i de östra kommundelarna är vinnare
Liksom Monica Brundin Danielsson har Lars Lovén, Skånskan, vittnat om stor oro bland rektorerna i de östra kommundelarna.
Ingen jublar och känner sig rik, säger de. Det finns skolor som inte har ordning på ekonomin, som i Dalby och Veberöd.
Bsn Öster har ett underskott på elva miljoner. Den direkta skolpengen ger nämnden ett extra tillskott på sju miljoner, pengar som tas från Lunds stad. De räcker till lite mer än halva underskottet. Resten måste man spara sig ur.
– Tillskottet genom direkt skolpeng räcker inte till några synbara kvalitetsökningar, säger
utvecklingsledare Lars Persson.
Det är inget vinnarläge
Men nämndens ordförande Carolina Nordbeck, fp, är förstås lika optimistisk som ordföranden för bsn Lunds stad, Lars Hansson, fp.

47 lärartjänster bort
Enligt Therese Thomasson, Sydsvenskan, försvinner 47 lärartjänster i Lunds stad. Olof Blomqvist, Skånskan får summan till 46. Det handlar om den sista tre fjärdedels lärartjänsten.
– Det är jättemycket, säger Kerstin Torstensson, ordförande i Lärarnas Riksförbund i Lund. Om det blir så här i slutändan är det hemskt!
– Uträkningen gäller per helår som vi förstått, säger ordföranden för Lärarförbundet, Mats Andersson. Det innebär att konsekvenserna kan bli ännu värre under hösten.
Tjänster som ska bort: Gunnesbo/Nöbbelöv 10, Norra Fäladen 9, Kloster 7, Vårfru/Svane/Paletten 5,75, Järnåkra/Klostergården 5, Östra Torn/Linero 5, Tuna 0.
Värst drabbas skolor med många elever med utländsk bakgrund. Där blir det inte färre elever men dyrare för skolan när nu kommunen ändrar system, skriver Therese Tomasson, Sydsvenskan.
Ulla-Britt Petersson, tidigare ordförande bsn Söder, sammanfattade den borgerliga skolpolitiken.
– Pengarna tas från invandrartäta skolor i Lund och skickas till skolorna på Öster och friskolorna där det mest går svenska medelklassbarn.

Fortsatta nedskärningar
Alliansens nya ramar för budgeten 2009 innebär ytterligare nedskärningar på 38 miljoner i kommunal verksamhet.
För skolorna i Lunds stad leder det att de tvingas spara 10 miljoner till. Det blir en kvalitetsförsämring i undervisningen och tjänster kommer att försvinna, säger Mats Olsson,v.
– Det kommer att sätta sig, säger kommunrådet Tove Klette, fp.

Vi hann inte, sa Lars Hansson
Rolf Englesson, mp, tidigare kommunråd med ansvar för skolor och utbildning, kritiserade det nya systemet för att det gör skolorna till företag och rektor till vd. I stället för huvuduppgiften att vara pedagogisk ledare tvingas rektor att arbeta med administration, inköp av tjänster från t ex modersmålsundervisningen och att med otillräckliga tillgångar fördela pengarna mellan stridande intressen. Det är sällsynt olyckligt.
Klostergårdsskolans rektor Marita Christoffersson, som kommit för att lyssna på debatten, suckade i sitt hörn.
Anders Almgren, s, tidigare ordförande för Centrala skolnämnden beklagade att alliansen ensidigt drivit igenom skolpengssystemet. Det värsta är att den har ljugit om konsekvenserna. De är helt andra än den utlovat. 50 procent av borgarnas skattesänkning tas från skolorna. Fördelningen av pengar är absurd. En del skolor får pengar så att det endast täcker 20 procent av kostnaden för hemspråksundervisningen. Andra skolor får åtta gånger mer än vad som krävs.
Också Sven-Bertil Persson, dv, tidigare ordförande i socialnämnden, beklagade att de borgerliga valt konflikt i skolfrågan. Tidigare år talade man med varandra i Lund och fattade beslut i relativ enighet. Resursfördelningssystemet borde kallas indirekt skolpeng med tanke på allt det slarviga lappande som blivit nödvändigt vid konfrontationen med verkligheten.
Hanna Gunnarsson (v) fastslog kort och gott att besparingen innebär att 40 miljoner tas från skolan.
Lärarförbundets ordförande Mats Andersson beklagade att beslutet om direkt skolpeng tagits på ett odemokratiskt sätt och utan remissförfarande. Lärarna och skolkonferenserna blev aldrig tillfrågade.
– Vi hann inte, svarade Lars Hansson.
Skolpengsbeslutet har fattats över huvudet på alla dem som berörs.

Total okunnighet om skolan
De enda närvarande av alla de som bär ansvaret för nedskärningarna och den direkta skolpengen var Lars Hansson, fp, ordförande i bsn Lunds stad, och Karl Axel Axelsson (m), vice ordförande i samma nämnd. Men egentligen har väl beslutet om skolpeng och nedskärningar genomdrivits av kommunstyrelsen med den i skolfrågor oerfarne Mats Helmfrid i spetsen. Den mest ansvariga, skolkommunalrådet Tove Klette, fp, lyste med sin frånvaro. Det visade sig dessutom att den moderate vice ordförande i nämnden totalt saknade kunskaper om skolfrågor. Lars Hansson och Karl Axel Axelsson är de politiker som leder arbetet i skolnämnden! Att moderaterna utsett en sådan representant tyder på ett totalt ointresse för skolan. Varken c eller kd skickade någon företrädare alls trots att de är representerade i bsn Lunds stad. Men de röstar bara med majoriteten.
Det kan dock i bästa fall tyda på att de vill distansera sig från den utbildningspolitiska katastrof som den direkta skolpengen håller på att utvecklas till. Men i så fall måste de snart säga till. Lars Hansson var alltså ensam om att ha möjlighet att ge svar på frågorna. Men hans intresse för skolan är i stort sett begränsat till den direkta skolpengen, det nyliberala flipperspel som han hoppas ska fungera automatiskt och göra all skolpolitik onödig. Skolpolitik betecknar han som godtycklighet. Gapet mellan oppositionsföreträdarnas kunskaper och majoritetens okunnighet var svindlande.

Du svarar inte på en enda fråga
Kultur- och fritidsförvaltningens lokal i Klostergårdens centrum var full till sista plats, vilket innebär 70 till 80 åhörare. Deras frågor och iakttagelser upptog större delen av debatten.
Mecca Noru, som tidigare var bosatt i Göteborg, tog upp hemspråkundervisningen. I Göteborg var den väldigt eftersatt. Hon hade varit glad att få komma till Lund, men sedan den borgerliga majoriteten fått makten höll Lund på att bli sämre än Göteborg. Varför?
Modersmålslärare Qudos Shaur berättade att undervisningen och studiestödet i det afghanska språket shaur halverats.
Lars Hansson svarade att skolan kunde spara genom att beställa modersmålsundervisning per timme och genom att organisera den som gruppundervisning.
– Hur ska det gå till när vi har 20 språk och 80 utlandsfödda elever? frågade någon. I många av språken har vi bara en elev.
Antalet specialpedagoger minskar från 1, 75 tjänst till 0,75, alltså mer än en halvering. De mindre studiegrupperna kommer att halveras och läxläsningshjälpen rationaliseras bort.
Nina Gynnerstedt påpekade att barn kan ha särskilda behov även om föräldrarna har hög utbildning. Lars Hansson hävdade att motsatsen statistiskt sett var giltig. - Du är en duktig politiker. Du svarar inte på en enda fråga, replikerade Nina.
Specialpedagogen Lisbeth Snitting och flera föräldrar påpekade att när man placerar barn med särskilda behov i vanliga klasser så får de sämre undervisning eftersom vanliga lärare saknar utbildning för att lösa deras problem. Dessutom förväntas lärarna ha samma kvalitet som tidigare på undervisningen för de vanliga barnen i de nu större klasserna. Det blir stora försämringar för barnen med särskilda behov och lika stora försämringar för de andra barnen.

Vilseledande budget
Klostergårdsskolans budget delades ut under mötet. Av den tycktes framgå att skolan fått en något ökad tilldelning. Men den ökningen var bara skenbar eftersom skolan pålagts nya kostnader på cirka en och en halv miljon som tidigare legat centralt. Totalt innebar budgeten minskade anslag. Detta doldes genom det sätt siffrorna presenterades på. – Det är för att kostnaderna ska bli synliga som vi lagt ut sådant som tidigare legat centralt till skolorna, förklarade Lars Hansson.

Årligt ansvarsutkrävande
Slutligen enades de närvarande om att ställa skolpolitikerna mot väggen vid ett motsvarande debattmöte i februari 2009. Sådana debattmöten ska i fortsättningen bli en stående institution i Klostergården. Någon uttryckte sin oro för att situationen 2009 skulle komma att vara mycket värre än den nuvarande, eftersom det stora flertalet besparingar inte kan göras förrän på höstterminen. Anders Almgren menade att det skulle komma att ta tid och krävas stora insatser för att efter valsegern 2010 reparera allt det som allianspartierna raserat. För många av de barn som nu går i skolan skulle åren fram till 2010 vara förlorade år. En namninsamling genomförs för att stoppa nedskärningarna. Byalaget kallade till sammanträde måndagen den 25 februari för att diskutera den fortsatta verksamheten.