Trots att Fidel Castro och jag och många andra anser att det är absurt att producera drivmedelsbränsle av mat, så lär vi inte kunna förhindra den utveckling som påbörjats. Det kan då vara en tröst - om än en klen sådan – att all näring inte går till spillo i dessa processer. När etanol tillverkas med majs eller vete som råvara är det stärkelsen man vill åt. De restprodukter man får är rika på näringsämnen och proteiner och används som tillskott i kreatursfoder. Sockerrörets restprodukt – bagassen - har lågt näringsvärde men utnyttjas som bränsle i destillerierna. Bland de grödor som kan användas till biobränsle står sojabönan i särklass när det gäller värdefulla biprodukter.
År 2005 producerade världens jordbrukare 220 miljoner ton sojabönor varav omkring hälften i Brasilien. Mindre än en tiondel av den totala produktionen gick till direkt konsumtion i form av framför allt tofu och veganbiffar. Man extraherade 33 miljoner ton sojaolja varav kanske 2 miljoner ton blev biodiesel, resten framför allt matolja. Sedan oljan extraherats kvarstod 144 miljoner ton sojamjöl, rikt på högvärdiga proteiner. Sojamjölet används främst som tillskott till djurfoder och förutom sitt höga närings- och proteininnehåll har sojamjölet den värdefulla egenskapen att på något sätt katalysera, i det närmaste fördubbla, djurens förmåga att förvandla cellulosa till högvärdigt protein. Denna effekt anses kunna förklara varför nötköttsproduktionen i världen har kunnat öka så kraftigt under de senaste decennierna trots att den förbrukade fodermängden inte ökat nämnvärt. I regel ingår sojamjöl med 15-20% i fodret och ges som tillskott till både nötkreatur, svin, kyckling och odlad fisk. Sojabönan har en annan värdefull egenskap. Eftersom den är en baljväxt kan den binda kväve ur luften och lämpar sig därför väl för växelbruk med f a vete och majs. Det minskar behovet av konstgödning (1).
I Brasilien satsar man på en ökad produktion av biodiesel med sojabönor som råvara. I den amerikanska delstaten Iowa som är landets ledande producent av sojabönor räknar man med att inom några år kunna producera 1,2 miljarder liter biodiesel från sojabönor.
För oss köttätare kan det vara lugnande att biobränsleproduktionen inte allvarligt inkräktar på våra matvanor men de frivilliga veganerna i de utvecklade länderna och de ofrivilliga veganerna i utvecklingsländerna får nog räkna med att deras basvaror blir dyrare till följd av konkurrensen om råvaror med världens bilister och de växande medelklasserna i Kina och Indien som alltmer efterfrågar kött, mjölk, ägg och kyckling. Den fattiga lantbefolkningen i Brasilien har inte heller haft anledning att glädjas över den växande sojaproduktionen med sin karaktär av monokultur som bara berikar ett fåtal.
(1) Lester R. Brown ”Plan B 2.0”
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2007-04-12
Spöket i kommunfullmäktige
av n
Det var inte bara förtroendevalda ur Lunds åtta politiska partier som stred om BUP-området och dess gröna vallar vid fullmäktigesammanträdet i mars. Närvaron av en osynlig makt kunde hela tiden förnimmas. Den dikterade villkoren för den politiska debatten.
Den kunde anas bakom Gunnar Jönssons (s) försvar för den byggplan, som Nita Lorimer (v) betecknade som en standardbyggplan som någon hittat i en låda på stadsbyggnadskontoret och mekaniskt tillämpat på BUP-området utan hänsyn till dess speciella natur- och kulturmiljö. Precis som om Sankt Lars-området hade varit vilken åkerlapp som helst i förorten!
Gunnar Jönsson var ordförande i byggnadsnämnden när avtalet om exploateringen av Sankt Lars-området slöts med fastighetsbolaget. I avtalet utgör BUP-området en viktig del.
Redan när planen offentliggjordes för två år sedan kritiserades den. En stark opinion krävde att utbyggnaden skulle begränsas till området innanför vallarna, det vill säga det område som en gång varit den Barn- och ungdomspsykologiska klinikens. Det innebar att varken den triangelformade ängen mellan BUP och Regnbågskvarteret eller remsan av Brukshundsklubbens övningsfält utanför den västra vallen borde bebyggas.
Visserligen försvarade Gunnar Jönsson byggplanen, men inte som om han älskade den utan snarare genom att förneka att den var så skadlig som kritikerna påstått. Som huvudansvarig för avtalet var han förstås rent formellt tvungen att försvara den.
Däremot talade han med entusiasm om de fördelar avtalet innebar: bland annat parkmark längs Höje å och ett nytt äldreboende i parkmiljö.
Han försökte övertyga åhörarna på de fyllda läktarna om att förutsättningen för att bygga det nya äldreboendet och omvandla av Höje ås stränder till parkmark var att BUP-området, ängen och Brukshundsklubbens övningsfält exploaterades exakt enligt byggplanen. Att ändra i den innebar att man riskerade att spräcka det övergripande avtalet med fastighetsbolaget.
När byggnadsnämndens nuvarande ordförande Göran Brink tog till orda blev det osynliga inflytandet nästan synligt. Han beskrev hur fastighetsbolaget, som den gången hette Realia, under tio år blockerade utvecklingen för att tvinga kommunen att undanröja de hänsyn och inskränkningar som var knutna till Sankt Lars-området.
Under den rödgröna mandatperioden lossnade allt. Gunnar Jönsson kunde sluta ett avtal med innebörden att Lunds kommun köpte parkmarken längs Höje å genom att godkänna den hårda exploateringen av BUP-området. Detta gjorde samrådsförfarandet till en meningslös formalitet.
Gunnar Jönssons bekymmer började när beslutet om Sankt Lars-områdets exploatering flyttades från byggnadsnämnden till fullmäktige. Då var både han och Göran Brink för sin trovärdighet i förhållande till fastighetsbolaget nödgade att övertala sina respektive partier att stödja planen.
De måste se till att Lunds kommun inte gav efter för kritikernas och de boendes krav på förändringar och begränsningar i byggplanen, hur berättigade och måttliga de än var. Det skulle ju innebära att kommunen bröt avtalet. Därmed skulle fastighetsbolaget, (inte längre Realia utan Kungsleden, men till stor del samma personer som tidigare) kunna upphäva det med motiveringen att det inte längre var lönsamt att bygga.
Akelius använde samma argument för att driva igenom byggandet av de fyra sexvåningshusen i Klostergården. Fick man inte bygga så högt och tätt som man ville, så var det inte lönsamt. Var det inte lönsamt blev ingenting byggt. Den gången lyckades fastighetsbolaget skrämma politikerna så att de gick med på att husen byggdes enligt Akelius plan, trots att de var för höga och låg för tätt.
Jönsson och Brink lyckades hålla sina partier på mattan. Samarbetet mellan det gamla och det nya arbetarpartiet säkrade en majoritet i fullmäktige för att tillgodose fastighetsbolagets krav.
Men inte helt. En minoritet bestående av dv, v, mp, fp och c samlade 25 röster och hade därmed uppnått mer än den tredjedel av kommunfullmäktige som krävs för att besluta om en minoritetsåterremiss. Minoriteten krävde att planen skulle omprövas i byggnadsnämnden och tekniska nämnden med utgångspunkt från de miljömässiga och kulturella värden som står på spel. Till saken hör att tekniska nämnden till skillnad från byggnadsnämnden motsatt sig planen i dess nuvarande utformning.
Sedan ingrep Mats Helmfrid. Mer om det i artikeln Minoriteten i den kommunala demokratin.
Den kunde anas bakom Gunnar Jönssons (s) försvar för den byggplan, som Nita Lorimer (v) betecknade som en standardbyggplan som någon hittat i en låda på stadsbyggnadskontoret och mekaniskt tillämpat på BUP-området utan hänsyn till dess speciella natur- och kulturmiljö. Precis som om Sankt Lars-området hade varit vilken åkerlapp som helst i förorten!
Gunnar Jönsson var ordförande i byggnadsnämnden när avtalet om exploateringen av Sankt Lars-området slöts med fastighetsbolaget. I avtalet utgör BUP-området en viktig del.
Redan när planen offentliggjordes för två år sedan kritiserades den. En stark opinion krävde att utbyggnaden skulle begränsas till området innanför vallarna, det vill säga det område som en gång varit den Barn- och ungdomspsykologiska klinikens. Det innebar att varken den triangelformade ängen mellan BUP och Regnbågskvarteret eller remsan av Brukshundsklubbens övningsfält utanför den västra vallen borde bebyggas.
Visserligen försvarade Gunnar Jönsson byggplanen, men inte som om han älskade den utan snarare genom att förneka att den var så skadlig som kritikerna påstått. Som huvudansvarig för avtalet var han förstås rent formellt tvungen att försvara den.
Däremot talade han med entusiasm om de fördelar avtalet innebar: bland annat parkmark längs Höje å och ett nytt äldreboende i parkmiljö.
Han försökte övertyga åhörarna på de fyllda läktarna om att förutsättningen för att bygga det nya äldreboendet och omvandla av Höje ås stränder till parkmark var att BUP-området, ängen och Brukshundsklubbens övningsfält exploaterades exakt enligt byggplanen. Att ändra i den innebar att man riskerade att spräcka det övergripande avtalet med fastighetsbolaget.
När byggnadsnämndens nuvarande ordförande Göran Brink tog till orda blev det osynliga inflytandet nästan synligt. Han beskrev hur fastighetsbolaget, som den gången hette Realia, under tio år blockerade utvecklingen för att tvinga kommunen att undanröja de hänsyn och inskränkningar som var knutna till Sankt Lars-området.
Under den rödgröna mandatperioden lossnade allt. Gunnar Jönsson kunde sluta ett avtal med innebörden att Lunds kommun köpte parkmarken längs Höje å genom att godkänna den hårda exploateringen av BUP-området. Detta gjorde samrådsförfarandet till en meningslös formalitet.
Gunnar Jönssons bekymmer började när beslutet om Sankt Lars-områdets exploatering flyttades från byggnadsnämnden till fullmäktige. Då var både han och Göran Brink för sin trovärdighet i förhållande till fastighetsbolaget nödgade att övertala sina respektive partier att stödja planen.
De måste se till att Lunds kommun inte gav efter för kritikernas och de boendes krav på förändringar och begränsningar i byggplanen, hur berättigade och måttliga de än var. Det skulle ju innebära att kommunen bröt avtalet. Därmed skulle fastighetsbolaget, (inte längre Realia utan Kungsleden, men till stor del samma personer som tidigare) kunna upphäva det med motiveringen att det inte längre var lönsamt att bygga.
Akelius använde samma argument för att driva igenom byggandet av de fyra sexvåningshusen i Klostergården. Fick man inte bygga så högt och tätt som man ville, så var det inte lönsamt. Var det inte lönsamt blev ingenting byggt. Den gången lyckades fastighetsbolaget skrämma politikerna så att de gick med på att husen byggdes enligt Akelius plan, trots att de var för höga och låg för tätt.
Jönsson och Brink lyckades hålla sina partier på mattan. Samarbetet mellan det gamla och det nya arbetarpartiet säkrade en majoritet i fullmäktige för att tillgodose fastighetsbolagets krav.
Men inte helt. En minoritet bestående av dv, v, mp, fp och c samlade 25 röster och hade därmed uppnått mer än den tredjedel av kommunfullmäktige som krävs för att besluta om en minoritetsåterremiss. Minoriteten krävde att planen skulle omprövas i byggnadsnämnden och tekniska nämnden med utgångspunkt från de miljömässiga och kulturella värden som står på spel. Till saken hör att tekniska nämnden till skillnad från byggnadsnämnden motsatt sig planen i dess nuvarande utformning.
Sedan ingrep Mats Helmfrid. Mer om det i artikeln Minoriteten i den kommunala demokratin.
2007-04-05
Fest i fastigheterna
av Lucifer
Det gick inte så bra förra gången” är rubriken på en av ledarna i New York Times när detta skrivs på onsdagen. Bakgrunden är konstaterandet av att skillnaden mellan fattiga och rika har aldrig varit så stor förr i USA. Rekorden från 1920-talet är slagna. Och den gången gick det ju inte så bra – den stora depressionen slog till och det tog många år innan USA hämtade sig.Jag gissar att vi i Sverige är i samma läge. Lönerna för direktörerna i börsbolagen, ersättningarna till styrelseproffs, utdelningarna till aktieägarna går i topp. Visst, det blir pengar till vanliga löntagare också. Hästskitsteorin fungerar. Ger man bara hästarna tillräckligt bra mat blir det faktiskt lite gott att äta också för gråsparvarna som går där och plockar.
Ja, se pengar
Det är så klart svårt att inte tänka på pengar en dag som denna när nu både förmögenhetsskatten och fastighetsskatten ska bort. Jag vet inte om det blir många champagnefukostar nu i helgen nere på Näset, men visst har väl det varit några lönsamma veckor där.
Men kanske är det ändå inte särskilt givande att betrakta det här ur moralisk synpunkt. I stället: Är det förnuftigt, klokt? Och vem exakt vinner? Ja, flera har redan hunnit påpeka att både vänster och höger vinner på förslagen: högern för att de tjänar så bra på dem, vänstern därför att de man får en tydlig illustration av hur borgarna gynnar de sina. Fast det kan man ju lika gärna vända på och säga att båda förlorar: högern på att bli avslöjad, vänstern på att bli lurad på pengar.
Men den stora förloraren är nog här tredje part, samhället. Det är ganska väl belagt att samhällsformer utan stora inkomst- och förmögenhetsskillnader fungerar bättre och är lyckligare än de som utmärks av kontraster. Sverige går mot en tydligare polarisering, det verkar helt klart. Andra skulle kalla det en normalisering, vi blir mer som andra västländer, och det var väl det som var själva meningen med kampanjen för att vi skulle gå med i EU. Sverige som undantag håller på att suddas ut.
Money, money
Varför sänks då fastighetskatten? Ja, det fanns väl vissa fall där den slog hårt och den förra regeringen var väldigt senfärdig med att undanröja dem. Och det här är naturligtvis en triumf för de gnetna tanterna i Sveriges Villaägareförening eller vad den nu heter och jag föreslår att man där nu samlar in pengar till en bukett påskliljor till Göran Hägglund (kd), reformens andlige fader. I kommentarerna har det talats om att nu betalar Fredrik Reinfeldt tillbaka för stödet från de medelålders radhusägarna i Täby, Lerum och Södra Sandby. Jag tror dock att de på sikt förlorar på förslaget genom prisbildning och marknadsförhållandena på småhus. Men det får vi se.
En sak är dock klar: samhället förlorar och fastighetsskatten kommer säkert att behöva återkomma. Överallt i världen har man skatt på fast egendom. I USA är fastighetsskatten grunden för all beskattning. Varför? Jo, man kan inte trixa med den, inte smita eller hålla sig undan som med så många andra skatter. Med den lågskattekonkurrens som bedrivs inom EU kommer den svenska skattebasen undan för undan att eroderas och då hade vi behövt något säkert för att hålla statens inkomster uppe. Men det är kanske det ytterst handlar om: att svältföda den förbannade staten så att den inte blandar sig så mycket. Det har prövats förr.
Glad påsk, om det nu är möjligt!
Höj inte busstaxan!
av Ulf Nymark
Beroende på att miljöpartiet inte kunde delta i Tekniska nämndens senaste möte fick Demokratisk Vänster, som annars bara har en ersättarplats, delta i besluten. Bland annat fanns på nämndens dagordning de borgerligas förslag till taxehöjning inom Stadstrafiken. Demokratisk Vänster, tillsammans med de övriga tre röda och gröna oppositionspartierna, röstade emot taxehöjningen. Så här motiverar DV sitt ställningstagande i sin reservation mot beslutet:
”DemokratiskVänster reserverar sig mot Tekniska nämndens beslut att föreslå kommunfullmäktige en ny höjning av taxan i stadstrafiken. Kontanttaxan föreslås höjas med 3 kronor och periodkortet öka till 370 kronor. Om förslaget vinner kommunfullmäktiges gehör innebär det en 50% höjning av kontanttaxan och nästan en 25 procentig höjning av periodkortskostnaden sedan 2004.
Vi betraktar kollektivtrafiken som en del av den allmänna samhälleliga välfärden. Den kraftiga höjning som nu föreslås är oacceptabel ur miljösynpunkt, ur jämställdhetssynpunkt och ur rättvisesynpunkt.
Ur miljösynpunkt därför att:
Taxehöjningen kommer att ge biltrafiken konkurrensfördelar på Stadstrafikens bekostnad. Mera biltrafik späder på klimatpåverkan, ökar emissioner, trängsel, buller och barriäreffekter samt leder till fler skadade i trafiken.
Ur jämställdhetssynpunkt därför att:
Kvinnor i högre grad än män är beroende av kollektivtrafiken. Kvinnor är flitigare kollektivtrafikresenärer än män, samtidigt som kvinnor i genomsnitt har lägre inkomster.
Ur rättvisesynpunkt därför att:
Låginkomsttagare (inte minst ungdomar) är beroende av kollektivtrafiken i större utsträckning än höginkomsttagare.
Därför säjer Demokratisk Vänster nej till taxehöjningen, därför vill vi satsa på en kollektivtrafik som ger reskomfort av hög standard och god tillgänglighet till låga kostnader för resenären.”
Som jag ser det måste DV och andra miljö- och rättvisevänner driva att den lägsta p-avgiften i stadskärnan måste vara minst 15:-. Jag kommer att verka för att DV ställer sig bakom detta förslag till höjning av p-avgiften. Och, naturligtvis, även de tre andra rödgröna oppositionspartierna.
Ulf Nymark
Demokratisk vänster
”DemokratiskVänster reserverar sig mot Tekniska nämndens beslut att föreslå kommunfullmäktige en ny höjning av taxan i stadstrafiken. Kontanttaxan föreslås höjas med 3 kronor och periodkortet öka till 370 kronor. Om förslaget vinner kommunfullmäktiges gehör innebär det en 50% höjning av kontanttaxan och nästan en 25 procentig höjning av periodkortskostnaden sedan 2004.
Vi betraktar kollektivtrafiken som en del av den allmänna samhälleliga välfärden. Den kraftiga höjning som nu föreslås är oacceptabel ur miljösynpunkt, ur jämställdhetssynpunkt och ur rättvisesynpunkt.
Ur miljösynpunkt därför att:
Taxehöjningen kommer att ge biltrafiken konkurrensfördelar på Stadstrafikens bekostnad. Mera biltrafik späder på klimatpåverkan, ökar emissioner, trängsel, buller och barriäreffekter samt leder till fler skadade i trafiken.
Ur jämställdhetssynpunkt därför att:
Kvinnor i högre grad än män är beroende av kollektivtrafiken. Kvinnor är flitigare kollektivtrafikresenärer än män, samtidigt som kvinnor i genomsnitt har lägre inkomster.
Ur rättvisesynpunkt därför att:
Låginkomsttagare (inte minst ungdomar) är beroende av kollektivtrafiken i större utsträckning än höginkomsttagare.
Därför säjer Demokratisk Vänster nej till taxehöjningen, därför vill vi satsa på en kollektivtrafik som ger reskomfort av hög standard och god tillgänglighet till låga kostnader för resenären.”
Som jag ser det måste DV och andra miljö- och rättvisevänner driva att den lägsta p-avgiften i stadskärnan måste vara minst 15:-. Jag kommer att verka för att DV ställer sig bakom detta förslag till höjning av p-avgiften. Och, naturligtvis, även de tre andra rödgröna oppositionspartierna.
Ulf Nymark
Demokratisk vänster
I stället för motorvägspåfart
av Gunnar Sandin
Klimatet kan bli den nya stora skiljefrågan mellan höger och vänster, menar Göran Greider. Vänstern har större tro på kollektiva lösningar och är mer optimistisk om planeringens möjligheter. Och den har framför allt en starkare tradition av solidaritet, inte minst internationell. Får vi påminna om rubriken på v-Lunds förra trafikpolitiska program, ”Solidaritet med Seychellerna”? – insikten om att avgaser i Lund får Indiska oceanen att stiga.
I det svenska valet visade de borgerliga segrarna på olika nivåer att sammanhållning är ett framgångsrecept. Allt fler talar om rödgröna koalitioner. Därför är det trist, som vi skrev förra veckan, att fullmäktigedebatten på marsmötet så tydligt visade att de rödgröna lokalt är splittrade i en både reellt och symboliskt viktig miljö- och klimatfråga, den om motorvägspåfarten vid Råby som aktualiserades av planen för Hasslanda. Dv, mp och v ville få bort den del i planen som handlar om påfarten, s försvarade den. Inte minst genom Björn Abelson, partiets mest profilerade miljöpolitiker, tidigare ordförande i kommunens miljönämnd, nu ordförande i hela s-föreningen.
– Jag förstår invändningarna, men när det gäller just den här planen finns det inga alternativ, sa Björn ungefär i debatten. Tror han på detta, eller har han blivit nedröstad av sin partigrupp? Hur som helst riskerar vi att få höra honom upprepa argumentet när vi kommer till planen om själva påfarten, och till nästa plan, och nästa, i det som Ulf Nymark (dv) i debatten kallade en omvänd salamitaktik. Varje gång går det att motivera utbyggnaden av bilismens infrastruktur med omsorg om jobb eller hot från länsstyrelsen.
Låt oss se på det senare argumentet, som i fullmäktige starkast underströks av Göran Brinck (m). Håller det?
Nej. Lunds kommun kan trilskas. Den kan överklaga, på samma sätt som vissa av dess invånare driver frågor ända upp på europeisk nivå. Motiveringen är enkel och torde gå hem hos en bred opinion: klimathotet och försiktighetsprincipen i kombination gör det oförsvarligt att bygga för bilismen. Pengarna behövs till annat.
Och om länsstyrelsen står på sej, kanske med (den borgerliga) regeringens stöd, och vägrar att godkänna den biltrafikalstrande planen för Norrängaområdet? Nå, då får vi tills vidare avstå från att bygga på Norränga. Det kan bli ett avbräck i bostadsförsörjningen och det är inte bra, men det bör i stort sett kunna kompenseras med genom tidigareläggning av andra områden, såsom Stångby, och förstärkning av stadsbyggnadskontoret så att framtagandet av nya planer kan påskyndas.
Till att börja med kunde Björn Abelson inför nästan planbeslut få sitt parti att bjuda hit Göran Greider till ett möte om klimathot och andra framtidsfrågor. Det skulle säkert samla en stor och engagerad publik från olika partier.
I det svenska valet visade de borgerliga segrarna på olika nivåer att sammanhållning är ett framgångsrecept. Allt fler talar om rödgröna koalitioner. Därför är det trist, som vi skrev förra veckan, att fullmäktigedebatten på marsmötet så tydligt visade att de rödgröna lokalt är splittrade i en både reellt och symboliskt viktig miljö- och klimatfråga, den om motorvägspåfarten vid Råby som aktualiserades av planen för Hasslanda. Dv, mp och v ville få bort den del i planen som handlar om påfarten, s försvarade den. Inte minst genom Björn Abelson, partiets mest profilerade miljöpolitiker, tidigare ordförande i kommunens miljönämnd, nu ordförande i hela s-föreningen.
– Jag förstår invändningarna, men när det gäller just den här planen finns det inga alternativ, sa Björn ungefär i debatten. Tror han på detta, eller har han blivit nedröstad av sin partigrupp? Hur som helst riskerar vi att få höra honom upprepa argumentet när vi kommer till planen om själva påfarten, och till nästa plan, och nästa, i det som Ulf Nymark (dv) i debatten kallade en omvänd salamitaktik. Varje gång går det att motivera utbyggnaden av bilismens infrastruktur med omsorg om jobb eller hot från länsstyrelsen.
Låt oss se på det senare argumentet, som i fullmäktige starkast underströks av Göran Brinck (m). Håller det?
Nej. Lunds kommun kan trilskas. Den kan överklaga, på samma sätt som vissa av dess invånare driver frågor ända upp på europeisk nivå. Motiveringen är enkel och torde gå hem hos en bred opinion: klimathotet och försiktighetsprincipen i kombination gör det oförsvarligt att bygga för bilismen. Pengarna behövs till annat.
Och om länsstyrelsen står på sej, kanske med (den borgerliga) regeringens stöd, och vägrar att godkänna den biltrafikalstrande planen för Norrängaområdet? Nå, då får vi tills vidare avstå från att bygga på Norränga. Det kan bli ett avbräck i bostadsförsörjningen och det är inte bra, men det bör i stort sett kunna kompenseras med genom tidigareläggning av andra områden, såsom Stångby, och förstärkning av stadsbyggnadskontoret så att framtagandet av nya planer kan påskyndas.
Till att börja med kunde Björn Abelson inför nästan planbeslut få sitt parti att bjuda hit Göran Greider till ett möte om klimathot och andra framtidsfrågor. Det skulle säkert samla en stor och engagerad publik från olika partier.
Etanol brev 4
av Erik Kågström
Det har länge funnits ett intresse för att utnyttja perenna gräsarter för biobränsleproduktion. Gräs är inte lika krävande när det gäller jordmån och behov av jordbearbetning som livsmedelsgröda. Man kan använda magra och oländiga ytor – i princip betesmark. En fördel är också att en enda sådd kan ge skördar under upp till femton år. På 70-talet, när det svenska jordbruket skulle läggas om, såddes rörflen på flera tusen hektar i olika delar av landet. Men eftersom det då inte fanns någon marknad för produkterna, upphörde denna odling ganska snabbt.
På senare tid har switchgrass blivit aktuellt. Det är ett amerikanskt präriegräs som även förekommer i andra världsdelar. I Europa har EU tagit ett initiativ som lett till provodlingar av switchgrass på mindre ytor i olika delar av Europa. Man har funnit att switchgrass lämpar sig bra för odling i Europa och har också kommit fram till vilka sorter av gräset som passar i olika delar av Europa. Switchgrass kan förädlas till fibermaterial, till pellets eller briketter men även till etanol. Ännu är det oklart hur det ställer sig med lönsamheten och någon produktion i kommersiell skala förekommer inte.
I slutet av nittiotalet startades ett projekt i Glommersträsk där målet var att göra Arvidsjaurs kommun oberoende av fossila bränslen, i första hand när det gällde uppvärmning. I projektet ingick odling av rörflen på 126 hektar nedlagda myrodlingar som inte ansågs lämpade för livsmedelsproduktion. Liksom switchgrass kan rörflen förädlas till fibermaterial och olika typer av biobränsle. I en utvärdering av rörflensodlingarna som gjorts av Norrbottens Energikontor konstateras att etableringen av rörflen artat sig bra och att det därför ser lovande ut. Med nuvarande pris- och konkurrenssituation när det gäller råvaror för biobränslen är odling av rörflen dock inte lönsamt. I varje fall inte så länge det i vårt land finns ett överskott på sågverksbiprodukter som sågspån och kutterspån.
Man kan kanske dra den slutsatsen att olika sorters gräs kan bli aktuella som råvaror för t ex etanol först när priserna på bränsle stigit avsevärt.
Erik Kågström
I kommande brev bland annat
• Biodiesel i Amerika – soja
• Biprodukter vid
biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i
världen ökas?
• Energiekonomi i
biobränsleproduktionen
- emergiprincipen
På senare tid har switchgrass blivit aktuellt. Det är ett amerikanskt präriegräs som även förekommer i andra världsdelar. I Europa har EU tagit ett initiativ som lett till provodlingar av switchgrass på mindre ytor i olika delar av Europa. Man har funnit att switchgrass lämpar sig bra för odling i Europa och har också kommit fram till vilka sorter av gräset som passar i olika delar av Europa. Switchgrass kan förädlas till fibermaterial, till pellets eller briketter men även till etanol. Ännu är det oklart hur det ställer sig med lönsamheten och någon produktion i kommersiell skala förekommer inte.
I slutet av nittiotalet startades ett projekt i Glommersträsk där målet var att göra Arvidsjaurs kommun oberoende av fossila bränslen, i första hand när det gällde uppvärmning. I projektet ingick odling av rörflen på 126 hektar nedlagda myrodlingar som inte ansågs lämpade för livsmedelsproduktion. Liksom switchgrass kan rörflen förädlas till fibermaterial och olika typer av biobränsle. I en utvärdering av rörflensodlingarna som gjorts av Norrbottens Energikontor konstateras att etableringen av rörflen artat sig bra och att det därför ser lovande ut. Med nuvarande pris- och konkurrenssituation när det gäller råvaror för biobränslen är odling av rörflen dock inte lönsamt. I varje fall inte så länge det i vårt land finns ett överskott på sågverksbiprodukter som sågspån och kutterspån.
Man kan kanske dra den slutsatsen att olika sorters gräs kan bli aktuella som råvaror för t ex etanol först när priserna på bränsle stigit avsevärt.
Erik Kågström
I kommande brev bland annat
• Biodiesel i Amerika – soja
• Biprodukter vid
biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i
världen ökas?
• Energiekonomi i
biobränsleproduktionen
- emergiprincipen
Uppskjutna spår
av Gr
– dags att agera för region och kommun
Att järnvägen till Dalby och andra skånska spårinvesteringar var hotade hade aviserats. Banverket pekar på stål- och cementpriserna som drivits upp av högkonjunkturen, men kunde gott ha nämnt alla absurda överklaganden av järnvägsplaner och den taffliga politiska och administrativa hanteringen. Hänsynen till småfåglar fördröjer Botniabanan, hänsynen till Stockholms bilister driver ner det nya spåret under jorden och fördröjer det till år 2018. Och fördröjningar är fördyringar, för under tiden ska projektkontoren underhållas.
Det är en viss men otillräcklig tröst att väginvesteringarna drabbas på motsvarande sätt. Att skjuta upp angelägna investeringar i det miljövänligaste transportmedlet är förstås fel åtgärd och ger helt fel signaler i miljölarmens tid. I Skåne är det inte minst utbyggnaden av pågatågsnätet med nya linjer och stationer som blir lidande, trots att det mest gäller befintliga spår och investeringarna därför är måttliga, handlar om förbigångsspår, plattformar och signaler. ”Vi prioriterar fyrspåret Arlöv–Flackarp”, säger Banverket. Bluff. Redan innan sa Banverkets ansvariga att det projektet skulle bli klart tidigast 2016, eftersom småkommunerna bromsar, så det finns ingen utbyggnad att slå vakt om. (Det handlar om en sträcka av 9 kilometer som alltså ska ta 9–10 år att bygga. I fjor färdigställde kineserna järnvägen till Lhasa, en 1 142 km linje, efter knappt fem års arbete.)
Region Skåne har nyss beställt en mängd nya tåg med tanke på en utbyggd trafik. Nu riskerar de att bli undersysselsatta. Bara det är ett skäl för regionen att agera. Men också i kommunerna måste det ske saker. Vad kan då göras?
För det första måste man protestera. Det går snabbt och är billigt – men är inte särskilt verkningsfullt. ALLA som drabbas, över hela landet, protesterar och inget talar för att regeringen kommer att lyssna särskilt intensivt på Skåne.
För det andra kan man visa att man är beredd att själv dra konsekvenser av klimathotet. Stoppa de egna investeringarna i vägar och parkeringshus. Trycka på kommunerna Burlöv och Staffanstorp så att de släpper fram ytspåren. Varför ska till exempel Lund och Malmö ta emot gymnasieelever från kommuner som inte visar elementär solidaritet med grannarna?
För det tredje, och viktigast: hosta upp egna pengar. Nästan hälften av medlen kom från kommunerna när Skånes ursprungliga järnvägsnät byggdes upp, i en tid när dessa kommuner var mycket fattigare än nu. Helsingborg visar vägen med sin föresats att bygga ut banan söder om Knutpunkten för egna pengar.
Här finns massor av skrivelser att skriva, motioner att författa, debatter att föra. Men också samarbeten att forma, för vi tror väl att även borgarna måste ta klimathotet på allvar, och dra konsekvenserna.
Att järnvägen till Dalby och andra skånska spårinvesteringar var hotade hade aviserats. Banverket pekar på stål- och cementpriserna som drivits upp av högkonjunkturen, men kunde gott ha nämnt alla absurda överklaganden av järnvägsplaner och den taffliga politiska och administrativa hanteringen. Hänsynen till småfåglar fördröjer Botniabanan, hänsynen till Stockholms bilister driver ner det nya spåret under jorden och fördröjer det till år 2018. Och fördröjningar är fördyringar, för under tiden ska projektkontoren underhållas.
Det är en viss men otillräcklig tröst att väginvesteringarna drabbas på motsvarande sätt. Att skjuta upp angelägna investeringar i det miljövänligaste transportmedlet är förstås fel åtgärd och ger helt fel signaler i miljölarmens tid. I Skåne är det inte minst utbyggnaden av pågatågsnätet med nya linjer och stationer som blir lidande, trots att det mest gäller befintliga spår och investeringarna därför är måttliga, handlar om förbigångsspår, plattformar och signaler. ”Vi prioriterar fyrspåret Arlöv–Flackarp”, säger Banverket. Bluff. Redan innan sa Banverkets ansvariga att det projektet skulle bli klart tidigast 2016, eftersom småkommunerna bromsar, så det finns ingen utbyggnad att slå vakt om. (Det handlar om en sträcka av 9 kilometer som alltså ska ta 9–10 år att bygga. I fjor färdigställde kineserna järnvägen till Lhasa, en 1 142 km linje, efter knappt fem års arbete.)
Region Skåne har nyss beställt en mängd nya tåg med tanke på en utbyggd trafik. Nu riskerar de att bli undersysselsatta. Bara det är ett skäl för regionen att agera. Men också i kommunerna måste det ske saker. Vad kan då göras?
För det första måste man protestera. Det går snabbt och är billigt – men är inte särskilt verkningsfullt. ALLA som drabbas, över hela landet, protesterar och inget talar för att regeringen kommer att lyssna särskilt intensivt på Skåne.
För det andra kan man visa att man är beredd att själv dra konsekvenser av klimathotet. Stoppa de egna investeringarna i vägar och parkeringshus. Trycka på kommunerna Burlöv och Staffanstorp så att de släpper fram ytspåren. Varför ska till exempel Lund och Malmö ta emot gymnasieelever från kommuner som inte visar elementär solidaritet med grannarna?
För det tredje, och viktigast: hosta upp egna pengar. Nästan hälften av medlen kom från kommunerna när Skånes ursprungliga järnvägsnät byggdes upp, i en tid när dessa kommuner var mycket fattigare än nu. Helsingborg visar vägen med sin föresats att bygga ut banan söder om Knutpunkten för egna pengar.
Här finns massor av skrivelser att skriva, motioner att författa, debatter att föra. Men också samarbeten att forma, för vi tror väl att även borgarna måste ta klimathotet på allvar, och dra konsekvenserna.
2007-03-29
På s-fronten intet nytt
av Gunnar Sandin
Ikväll (torsdag 29) debatterade Lunds kommunfullmäktige bland annat en detaljplan för Hasslandaområdet. Det blev en tre kvarts timmes debatt. Det ska etableras industritomter, vilket ingen invände mot, och så innehåller planen en stor väg som ska mynna ut i en ny trafikplats på Autostradan. Det var den som debatten handlade om, även om själva trafikplatsen (som kostar Lunds kommun 110 miljoner) kommer i en senare plan.
Sessionssalen var ännu mer välbefolkad häromveckan, på Lunds naturvårdsföreningens möte med Torvald Jacobsson, en av landets ledande miljöexperter. Han tog sin utgångspunkt i klimathotet, sa att det var brått och att det viktiga nu var att fatta rätt beslut om infrastrukturen, att inte bygga vidare på den struktur som får havet att svämma över sina bräddar.
Debatten visade att c, dv, mp och v har tagit till sej detta hot, och att de andra partierna inte har gjort det.
– Länsstyrelsen stoppar utbyggnaden av bostäderna på Norränga om inte vi bygger bort bilköerna på Dalbyvägen, sa Göran Brinck (m). Omfattas inte länsstyrelsen av riksdagens miljömål? undrade Mats Olsson (v).
– Planen är begränsad och får inga stora konsekvenser, menade Jörgen Jörgensen (fp). Vilket fick Ulf Nymark (dv) att tala om omvänd salamitaktik. Man lägger till en liten bit här och en liten bit där och till slut har man en ganska stor korv. Och fick stöd av Rolf Englesson (mp).
Gunnar Jönsson (s) tog för sin del stöd av magen, dvs. dundrade med magstöd och en smula darr i rösten om jobben som inte blev av om inte bilarna kom fram till industritomterna. Och visst. Men det kan de ju göra, norrifrån, ingen motsatte sej detta.
Klart är hur som helst att 110 miljoner som går till vägutbyggnad hade kunnat användas till spår. Det talades en hel del om light rail och Jörgensen var optimistisk, fast det skulle ta mer än tio år. Och ingen, inte ens c/dv/mp/v, talade om möjligheten att inför en osäker energiframtid förse området med industrispår, vilket faktiskt inte skulle vara särskilt svårt genom en förlängning av Tetraspåret.
Gunnar Jönsson må tillhöra en förlorad generation. Men det sorgliga var att höra hans partikollega Björn Abelson försvara planen och därmed trafikplatsen. Abelson är miljöpolitiker ur en yngre generation. Om inte s-partiet ens i en universitetsstad lyckas dra till sej yngre politiker som fattar vad som rör sej i tiden är det faktiskt illa. Och Abelson är inte ensam. Hans ännu yngre partivän Helena Lindh vill t.ex. bygga p-hus för över tusen bilar vid Brunnshög. Tala om att välja infrastruktur!
Jämställ Sverige, jämställ Handels anställda!
uttalande av vänsterpartiet i Lund
Handelsanställdas förbund kraven inför årets avtalsrörelse till arbetsgivarorganisationen Svensk Handel hade fyra mål:
De ville
• Ge mer till dem som tjänar minst
• Öka jämställdhet
• Öka tryggheten
• Öka inflytandet
Mycket i förslaget syftar till att öka den ekonomiska jämställdheten för 70 % av Handels medlemmar, dvs. kvinnorna. Detta skulle göras genom en jämställdhetspott och förändring av de orättvisa arbetstidsreglerna.
Att arbetsgivarorganisationen nu bryter avtalen som nåtts är ett steg tillbaka för jämställdheten, ett steg tillbaka för de många kvinnor som jobbar till låga löner och som ofta inte får jobba heltid.
Här manifesterar arbetsgivarna att de står tillsammans och fortsätter vilja tjäna bra på att betala sämre för kvinnors arbetstimmar än för samma arbete gjord av en man. De skeva lönerna speglar den strukturella orättvisan som Handels arbetsgivare nu arbetar for att behålla.
Frågan om lönerna skall vara jämställda eller ej är faktisk inte en fråga om politisk vilja och bör inte vara fråga om arbetsgivaren välvilja. Sedan 1991 är det lagstadgat i jämställdhetslagens elfte paragraf att arbetsgivaren varje år skall upprätta en handlingsplan för jämställda löner och redovisa resultatet av kartläggningen. Vidare skall det i planen anges vilka lönejusteringar och andra åtgärder som behöver vidtas för att uppnå lika lön för lika arbete. Tyvärr fokuserar lagen på de enkla arbetsgivare och inte deras organisationer.
Den enda lösningen som är kvar nu är en strejk!
De ville
• Ge mer till dem som tjänar minst
• Öka jämställdhet
• Öka tryggheten
• Öka inflytandet
Mycket i förslaget syftar till att öka den ekonomiska jämställdheten för 70 % av Handels medlemmar, dvs. kvinnorna. Detta skulle göras genom en jämställdhetspott och förändring av de orättvisa arbetstidsreglerna.
Att arbetsgivarorganisationen nu bryter avtalen som nåtts är ett steg tillbaka för jämställdheten, ett steg tillbaka för de många kvinnor som jobbar till låga löner och som ofta inte får jobba heltid.
Här manifesterar arbetsgivarna att de står tillsammans och fortsätter vilja tjäna bra på att betala sämre för kvinnors arbetstimmar än för samma arbete gjord av en man. De skeva lönerna speglar den strukturella orättvisan som Handels arbetsgivare nu arbetar for att behålla.
Frågan om lönerna skall vara jämställda eller ej är faktisk inte en fråga om politisk vilja och bör inte vara fråga om arbetsgivaren välvilja. Sedan 1991 är det lagstadgat i jämställdhetslagens elfte paragraf att arbetsgivaren varje år skall upprätta en handlingsplan för jämställda löner och redovisa resultatet av kartläggningen. Vidare skall det i planen anges vilka lönejusteringar och andra åtgärder som behöver vidtas för att uppnå lika lön för lika arbete. Tyvärr fokuserar lagen på de enkla arbetsgivare och inte deras organisationer.
Den enda lösningen som är kvar nu är en strejk!
Ingen sport för gentlemen
av Lucifer
En politisk kommentator/kåsör förväntas väl säga något om ”Ordförande Persson”, det kända TV-programmet. Men jag tycker faktiskt att det är svårt att säga något som inte redan är sagt. Jag fann själv inte något i programmen som överraskade mig – jo, så här ungefär är väl Göran Persson när han får sitta och snacka med en förstående lyssnare utan att det omedelbart ska komma till offentligheten. OK: han var lite känsligare, lite mera ömhudad, lite mer benägen att se konspirationer riktade mot sig än jag hade tänkt mig, men inget överraskande. Jag har hört Olof Palme sitta och hetsa på ungefär samma sätt en sen kväll efter några glas och vad gäller Tage Erlander sett honom gör ungefär detsamma i sina dagböcker. Det handlar om politikens nattsida eller vad man ska kalla den. Kanske kan man lika gärna kalla den dess mänskliga sida, den som inte handlar om idéer och ideal utan behov av makt och önskan att se motståndare kravla i skiten. Det är den sidan programmet har visat, inte det praktiska vardagsslitet med att göra landet bättre.. Låga tankar
Att det finns en nattsida av politiken vet alla, men det är svårt att erkänna den. Inte minst för oss i vänstern som ju ser oss som moraliskt överlägsna borgarna. Och det intressanta är att borgarna har samma föreställning och reagerar därefter: inte ska väl socialister hysa sådana låga tankar. Indignationen blir alltså betydande när man visar upp den sidan. Indignationen mot Veckobladet har ju tidvis varit stor, karakteristiskt nog starkast från de unga och oskyldiga, när skribenter här har tagit till personliga tillmälen. När Persson säger att Mona inte är någon stor tänkare är det väl nykter verklighetsbeskrivning och när han tycker att Bildt är jävligt dålig så kan jag bara instämma. Politik är ingen sport för gentlemen.
En nationalistisk vänster
Ett annat ämne värt att diskutera är de anklagelser som då och då hoppar upp om att vänstern är inskränkt nationalistisk. Per T. i Sydsvenskan har ägnat sig år sådant av och till, fast det var ett tag sen han kallade oss brunvänstern – det är väl åldern som börjar ta ut sin rätt.. Senast är det Per Svensson i Expressen som recenserar en brittisk bok av Nick Cohen som går till angrepp mot medelklassvänstern, den som går i sandaler, kör miljöbilar och dricker kaffe latte. Jag tror väl inte att Veckobladets läsare känner igen sig helt i den bilden, men Per Svensson vidgar Cohens angrepp också till en del av oss. Hur kan vi visa förståelse för islam, hur kan vi acceptera att folk som spränger oskyldiga i luften i Palestina och Irak kallas motståndsmän? Och vi är ju emot EU, hur kan vi?. Vi är lika fästa vid nationen som gamla högermän, menar Svensson:” Det finns ett obehagligt svar på Nick Cohens grundfråga, nämligen att det finns saker hos den samtida fascismen som delar av vänstern faktiskt ser och känner igen - som i en spegel.”
Till försvar för en samhällsform
Visst är det sant att vänstern talat väl om det nationella under senare år på ett sätt som är främmande för en klassisk internationalism. Men förklaringen är att vi gjort det i en försvarsposition. EU har ju genomgående varit ett högerprojekt i Sverige: det matchades fram av borgarna i kamp mot sosseriet. Det är med EU:s hjälp borgarna har kunnat bryta upp folkhemmet. Det är tack vare EU vi inte längre har Posten och Televerket och Statens Järnvägar, det är ytterst genom EU vi har friskolor och reklamkanaler och floder av billig sprit. Det är möjligt att det svenska samhällskontraktet hade fått ge med sig efter hand, men det är EU som åstadkommit den rasande takten. När vi inte välsignar den övernationella makten i Bryssel är det för att försvara de framsteg som faktiskt gjorts i vårt samhällsbyggande.
Svensson får också mothugg i Expressen av Katrine Kielos:” EU har varit ett strategiskt instrument i händerna på den europeiska högern: tjänstedirektiv och motstånd mot miljökrav, allt i den ohämmade marknadsekonomins namn.” Javisst! Måste man gilla EU bara för att man är för internationell solidaritet? Och är palestinensiska och irakiska patrioter onda människor till skillnad från israeliska soldater? Jag är inte säker på att det är de borgerliga liberaler som applåderat övergreppen mot Serbien, Afghanistan och Irak som ska undervisa vänstern i politisk moral.
Svar på remiss om ett nytt Höjeåprojekt
från Klostergårdens Byalag
Först vill vi uttrycka vår glädje över att de tre kommunerna Lomma, Lund och Staffanstorp gemensamt beslutat att genomföra ett nytt ”Höjeåprojekt”.
Vi är övertygade om att beslutet, när det genomförs, kommer att tillföra Sydvästskåne stora naturvärden, dessutom inom gångavstånd från centrala Lund.
Vi begränsar vårt svar till synpunkter på det område som närmast berör oss i Klostergården och centrala Lund: R3, i delavrinningsområde 1.
Framför allt är vi intresserade av det 3,2 km långa gångstråk som ska anläggas söder om ån från Värpinge till Sankt Lars.
Trots att det är beläget i Staffanstorps kommun och av stort intresse särskilt för de boende i Flackarp, så berör det i första hand Lundaborna, för vilka stigen från Sankt Lars till järnvägen och vidare fram till Värpinge redan nu är ett allt populärare gångstråk.
Det är viktigt att de bostäder som planeras i det gamla BUP-området får en sådan utformning att de inte stör naturupplevelsen.
Den planerade dagvattensdammen berikar landskapet med en ny speglande yta.
Det är viktigt att genomförandet av gångstråket sker så att minsta möjliga skada vållas fågellivet i snåren längs ån.
Vandringsleden från gångbron vid Sankt Lars längs åns södra strand till Källbybron öppnar en välkommen ny variation. Den är dessutom genom sitt höga läge i stort sett skyddad för vinterhalvårets översvämningar
Att göra slingan vid Sankt Lars handikappsanpassad är en viktig åtgärd.
Spången bortom järnvägen erbjuder möjlighet till en extra promenad upp till Flackarps gamla ödekyrkogård.
Annars kan man välja att följa ån längs dess södra strand fram till Värpinge. Från den höga stranden har man vid utsikt över det skånska slättlandet.
Sedan man gått över spången vid Värpinge kan man återvända mot Sankt Lars på den befintliga stigen norr om ån. Man upplever då den skyddade ådalen med dess rika växt och djurliv som en sorts oas.
Vandringsslingan i den våtmark där ån meandrar bortom Trolleberg erbjuder möjligheten till intressanta förlängningar av promenaden.
Sammanfattningsvis konstaterar vi att de föreslagna åtgärderna i hög grad ökar förutsättningarna för rekreation och naturupplevelser och att de vidgar friheten för handikappade att röra sig i ett av Lunds vackraste landskap.
Den ökade tillgängligheten är också av stort värde för Lunds skolor.
Vi är övertygade om att ett växande antal lundabor med tacksamhet kommer att utnyttja de nya möjligheterna.
Den uppskattade kostnaden på 320 000 kronor är låg med tanke på de naturvärden som uppnås.
Vi hoppas att arbetet för att genomföra de föreslagna åtgärderna kan komma i gång så snart som möjligt.
för Klostergårdens Byalag
Gunnar Stensson
Vi är övertygade om att beslutet, när det genomförs, kommer att tillföra Sydvästskåne stora naturvärden, dessutom inom gångavstånd från centrala Lund.
Vi begränsar vårt svar till synpunkter på det område som närmast berör oss i Klostergården och centrala Lund: R3, i delavrinningsområde 1.
Framför allt är vi intresserade av det 3,2 km långa gångstråk som ska anläggas söder om ån från Värpinge till Sankt Lars.
Trots att det är beläget i Staffanstorps kommun och av stort intresse särskilt för de boende i Flackarp, så berör det i första hand Lundaborna, för vilka stigen från Sankt Lars till järnvägen och vidare fram till Värpinge redan nu är ett allt populärare gångstråk.
Det är viktigt att de bostäder som planeras i det gamla BUP-området får en sådan utformning att de inte stör naturupplevelsen.
Den planerade dagvattensdammen berikar landskapet med en ny speglande yta.
Det är viktigt att genomförandet av gångstråket sker så att minsta möjliga skada vållas fågellivet i snåren längs ån.
Vandringsleden från gångbron vid Sankt Lars längs åns södra strand till Källbybron öppnar en välkommen ny variation. Den är dessutom genom sitt höga läge i stort sett skyddad för vinterhalvårets översvämningar
Att göra slingan vid Sankt Lars handikappsanpassad är en viktig åtgärd.
Spången bortom järnvägen erbjuder möjlighet till en extra promenad upp till Flackarps gamla ödekyrkogård.
Annars kan man välja att följa ån längs dess södra strand fram till Värpinge. Från den höga stranden har man vid utsikt över det skånska slättlandet.
Sedan man gått över spången vid Värpinge kan man återvända mot Sankt Lars på den befintliga stigen norr om ån. Man upplever då den skyddade ådalen med dess rika växt och djurliv som en sorts oas.
Vandringsslingan i den våtmark där ån meandrar bortom Trolleberg erbjuder möjligheten till intressanta förlängningar av promenaden.
Sammanfattningsvis konstaterar vi att de föreslagna åtgärderna i hög grad ökar förutsättningarna för rekreation och naturupplevelser och att de vidgar friheten för handikappade att röra sig i ett av Lunds vackraste landskap.
Den ökade tillgängligheten är också av stort värde för Lunds skolor.
Vi är övertygade om att ett växande antal lundabor med tacksamhet kommer att utnyttja de nya möjligheterna.
Den uppskattade kostnaden på 320 000 kronor är låg med tanke på de naturvärden som uppnås.
Vi hoppas att arbetet för att genomföra de föreslagna åtgärderna kan komma i gång så snart som möjligt.
för Klostergårdens Byalag
Gunnar Stensson
Till minne av Jenny Ljunghill
I förra veckan dog Jenny Ljunghill efter ett tämligen snabbt sjukdomsförlopp. Hennes uppmärksammade diktsamling ”Mensversar” var ett uttryck för tidens kvinnofrigörelse. Men hon skrev också annat, bland annat nedanstående dikt som hon bidrog med till årsboken Lund sett från vänster 1982. Den förtjänar att tas med i alla kommande antologier med Lundadikter, för att den berör en klassisk lundamiljö (Billebergs stenbrott) och en klassisk lundensare, men också för sin språkglädje och humor.
Tröst för ett universitetslektorshjärta
Tröst för ett universitetslektorshjärta
Okey att jag kanske är taskig som lärareMaxwell Overton: Känd Lundaakademiker av klassisk art, vars namns poetiska klang till slut blev mig övermäktig, och som lär ha varit släkting i rakt nedstigande led till Charles Darwin, vilken i sin tur blev känd för sina teorier om hur vi överlever.
men jag har badat naken
med Maxwell Overton
Okey att eleverna kanske inte är nåt vidare dom heller
men vi har badat nakna
med Maxwell Overton
Okey att vissa vetenskapliga data vägrar
gö- i rätt- snä-
ra ra- ning va
på ka hö- dok-
stäl- ko- ger tors-
let lum- ge- ring-
marsch ner nom en
men vi har badat nakna
med Maxwell Overton
Okey att det kanske inte går att lära för livet i denna skola
bed vi har badat dakda
bed Maxwell Overton
Okey att all undervisning är påverkan men vi oss sorgligt lika
bed vi har badat dakda
bed Maxwell Overton
Okey om vår tro på förändring är en romantisk dagdröm
bed vi har badat dakda
bed Baxwell Overton
Okey om vi aldrig får uppleva revolutionen vi snackade om
bed vi har badat dakda
bed Maxwell Overtodd
Dågodtigg har i alla fall hädt bed dig, med oss
medad vi babade dakda
bed Maxwell Overtodd
Etanol brev 3
av Erik Kågström
Om importtullarna på etanol tas bort i EU, vilket det nu talas om, blir det sannolikt inte aktuellt med någon större etanolproduktion med vete som råvara i Sverige. I Brasilien fortsätter kampen mot utökning av sockerrörsodlingarna. De organisationer som stöder aktionerna är förutom facket CUT och de jordlösas rörelse MST - som jag nämnde i förra brevet - även den internationella bondeorganisationen Via Campesino och katolska kyrkans kommission för jordbruksmark. När president Bush nyligen besökte Brasilien ägde omfattande protestaktioner rum. Förutom sockerplantager ockuperades även ett pappersbruk i Rio Grande do Sul, delägt av Stora Enso.
Kraven innebär inte att man helt tar avstånd från etanolproduktion. Man föreslår att etanoldestillerierna skall drivas av småjordbrukare som en del av ett diversifierat jordbrukssystem där lokal livsmedelsproduktion prioriteras. Därigenom säkras land, uppehälle och arbete för de fattiga på landsbygden. Ett hundra hektar med rörsocker kräver bara en anställd medan samma areal med livsmedelsproduktion sysselsätter 35 personer. Etanolproduktionen skall avse den stora inre marknaden i det egna landet och inte konsumtion i USA.
Etanol och biodiesel av skogsråvara
Att tillverka drivmedel av skogsråvaror är mera tilltalande än att använda livsmedel som råvara. I Sverige har vi ännu ingen kommersiell produktion av etanol eller biodiesel från skogen men tekniken är känd. De svenska skogsindustrierna är i stort sett självförsörjande med grön energi inom produktionsprocesserna i sågverk, massafabriker och pappersbruk. Restprodukter nyttjas för elproduktion och uppvärmning. Man kan även exportera energi till omgivningarna, främst i form av fjärrvärme. Men för plantering, skogsskötsel, avverkning och transporter från skog till fabriksgrind krävs fossilt bränsle.
Sveriges skogar har en årlig tillväxt på drygt 100 miljoner kubikmeter. Därav avverkas 85% som ger: sågtimmer 40%, massaved 30%, grenar och topp (GROT) 22%, ved 7% och övrigt 1%. Så mycket som 40% av allt rundvirke (timmer och massaved) går redan i dag till att producera värme och el i skogsindustrierna.
Vid storskalig produktion av DME av skogsråvara har man uppskattat att det skulle räcka med 3.7% av den svenska skogsavverkningen för att täcka skogsindustriernas behov av drivmedel för skogshantering och transporter till fabrikerna (1). Men då ingår inte transporterna från fabrik till användare. Eftersom skogsbranschen står för 25% av de tunga transporterna i Sverige skulle det krävas 14-15% av avverkningsvolymen för att tillgodose även övriga tunga transporter. Men om skogsbeståndet skulle stå för hela drivmedelskonsumtionen i landet skulle nästan 80% av de årliga avverkningarna gå till drivmedel. Förmodligen finns en outnyttjad resurs i restprodukter från skogshanteringen som kan användas till biobränsleproduktion. Att utgå från GROT är dock problematiskt eftersom hopsamlandet av grenar och toppar kräver mycket energi. Svartlut, en biprodukt vid produktion av sulfatmassa, anses av många kunna användas som råvara för produktion av flytande bränsle. En storskalig produktion av t ex DME måste nog ändå innebära att man minskar volymerna på det som skogsråvaran i dag används till - uppvärmning, papper och byggnadsmaterial.
Medan det verkar fullt realistiskt att skogsråvaran kan bidra till att ersätta åtminstone en mindre del av fossilt bränsle i transportsektorn så ser det mindre lovande ut inom jordbruket. För att ersätta det fossila bränsle som förbrukas enbart i livsmedelssystemets transporter ”från jord till bord” krävs att 40% av vårt lands åkermark utnyttjas för biogrödor, främst då vete och raps.
Den enda svenska storskaliga produktionen av biodiesel - RME – äger rum vid Lantmännens anläggning i Karlshamn. Möjligheterna att producera biodiesel på svenskodlad raps är begränsade dels av att odling av klimat- och jordmånsskäl skäl bara kan ske i södra Sverige och dels av att man inte bör odla raps oftare än vart femte till sjunde år för att förebygga växtföljdsjukdomar. Produktion av RME inkräktar naturligtvis på livsmedelssektorn. Margarinfabrikanter i Europa har vänt sig till EU-kommissionen och klagat över att stödet till biodieselproducenterna snedvridit priskonkurrensen när det gäller raps.
(!) Hillevi Helmfrid och Andrew Haden. 2007 ”Efter oljetoppen – hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär?”
Läs, begrunda och kommentera!
Finn felen!
Erik Kågström
I kommande brev bland annat
• Etanol av perenna grässorter - switchgrass
och rörflen?
• Biodiesel i Amerika – soja
• Biprodukter vid biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i världen
ökas?
• Energiekonomi i biobränsleproduktionen
- emergiprincipen
Kraven innebär inte att man helt tar avstånd från etanolproduktion. Man föreslår att etanoldestillerierna skall drivas av småjordbrukare som en del av ett diversifierat jordbrukssystem där lokal livsmedelsproduktion prioriteras. Därigenom säkras land, uppehälle och arbete för de fattiga på landsbygden. Ett hundra hektar med rörsocker kräver bara en anställd medan samma areal med livsmedelsproduktion sysselsätter 35 personer. Etanolproduktionen skall avse den stora inre marknaden i det egna landet och inte konsumtion i USA.
Etanol och biodiesel av skogsråvara
Att tillverka drivmedel av skogsråvaror är mera tilltalande än att använda livsmedel som råvara. I Sverige har vi ännu ingen kommersiell produktion av etanol eller biodiesel från skogen men tekniken är känd. De svenska skogsindustrierna är i stort sett självförsörjande med grön energi inom produktionsprocesserna i sågverk, massafabriker och pappersbruk. Restprodukter nyttjas för elproduktion och uppvärmning. Man kan även exportera energi till omgivningarna, främst i form av fjärrvärme. Men för plantering, skogsskötsel, avverkning och transporter från skog till fabriksgrind krävs fossilt bränsle.
Sveriges skogar har en årlig tillväxt på drygt 100 miljoner kubikmeter. Därav avverkas 85% som ger: sågtimmer 40%, massaved 30%, grenar och topp (GROT) 22%, ved 7% och övrigt 1%. Så mycket som 40% av allt rundvirke (timmer och massaved) går redan i dag till att producera värme och el i skogsindustrierna.
Vid storskalig produktion av DME av skogsråvara har man uppskattat att det skulle räcka med 3.7% av den svenska skogsavverkningen för att täcka skogsindustriernas behov av drivmedel för skogshantering och transporter till fabrikerna (1). Men då ingår inte transporterna från fabrik till användare. Eftersom skogsbranschen står för 25% av de tunga transporterna i Sverige skulle det krävas 14-15% av avverkningsvolymen för att tillgodose även övriga tunga transporter. Men om skogsbeståndet skulle stå för hela drivmedelskonsumtionen i landet skulle nästan 80% av de årliga avverkningarna gå till drivmedel. Förmodligen finns en outnyttjad resurs i restprodukter från skogshanteringen som kan användas till biobränsleproduktion. Att utgå från GROT är dock problematiskt eftersom hopsamlandet av grenar och toppar kräver mycket energi. Svartlut, en biprodukt vid produktion av sulfatmassa, anses av många kunna användas som råvara för produktion av flytande bränsle. En storskalig produktion av t ex DME måste nog ändå innebära att man minskar volymerna på det som skogsråvaran i dag används till - uppvärmning, papper och byggnadsmaterial.
Medan det verkar fullt realistiskt att skogsråvaran kan bidra till att ersätta åtminstone en mindre del av fossilt bränsle i transportsektorn så ser det mindre lovande ut inom jordbruket. För att ersätta det fossila bränsle som förbrukas enbart i livsmedelssystemets transporter ”från jord till bord” krävs att 40% av vårt lands åkermark utnyttjas för biogrödor, främst då vete och raps.
Den enda svenska storskaliga produktionen av biodiesel - RME – äger rum vid Lantmännens anläggning i Karlshamn. Möjligheterna att producera biodiesel på svenskodlad raps är begränsade dels av att odling av klimat- och jordmånsskäl skäl bara kan ske i södra Sverige och dels av att man inte bör odla raps oftare än vart femte till sjunde år för att förebygga växtföljdsjukdomar. Produktion av RME inkräktar naturligtvis på livsmedelssektorn. Margarinfabrikanter i Europa har vänt sig till EU-kommissionen och klagat över att stödet till biodieselproducenterna snedvridit priskonkurrensen när det gäller raps.
(!) Hillevi Helmfrid och Andrew Haden. 2007 ”Efter oljetoppen – hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär?”
Läs, begrunda och kommentera!
Finn felen!
Erik Kågström
I kommande brev bland annat
• Etanol av perenna grässorter - switchgrass
och rörflen?
• Biodiesel i Amerika – soja
• Biprodukter vid biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i världen
ökas?
• Energiekonomi i biobränsleproduktionen
- emergiprincipen
2007-03-22
Påskvandring
Årets påskvandring startar traditionsenligt på skärtorsdagen (den 5 april) men den som av arbete eller annat är förhindrad att vara med från start kan ansluta på kvällen när det är dags att resa vindskyddet. Årets stora samtalsämne vid lägerelden blir förstås klimatet.
Det finns två alternativ som båda har sina förtjänster: nordöstra Skåne med sina höjder och sjöar respektive nordvästra Skåne med den stora utsikten från Hallandsås och den smidiga möjligheten att avrunda med en avstickare till Helsingör. Deltagarnas preferenser och i någon mån vädret får avgöra. Ej bindande intresseanmälan mottages av Gunnar Sandin, 046-135899, gunnarsandin@telia.com
Det finns två alternativ som båda har sina förtjänster: nordöstra Skåne med sina höjder och sjöar respektive nordvästra Skåne med den stora utsikten från Hallandsås och den smidiga möjligheten att avrunda med en avstickare till Helsingör. Deltagarnas preferenser och i någon mån vädret får avgöra. Ej bindande intresseanmälan mottages av Gunnar Sandin, 046-135899, gunnarsandin@telia.com
Bara några rader om
av Lucifer
…vårtecknen. Det är bara att säga som det är: nu är det blått av scillor i den Holmbergska parken bredvid Idrottsplatsen. De är särskilt blåa i år och det är alltid Jan Mårtensson man tänker på när man först ser dem.… den kubanske delegaten i FN-rådet för mänskliga rättigheter i Genève som inte kunde avhålla sig från att reagera på den Bildtska provokationen. Han gjorde ett vildsint utfall mot Sverige och jag tycker inte vi har förtjänat det. Men det var Bildt som började och som vanligt skulle ställa in sig genom att köra USA-linjen. De som, enligt Bildts och därmed Sveriges, mening förtjänade särskild uppmärksamhet för sina brott mot de mänskliga rättigheterna var länderna Burma, Vitryssland, Nordkorea och Cuba. Alltså t.ex. inte Colombia eller Egypten, inte Saudi-Arabien. Cuba. Jo verkligen, Amnesty har räknat till 69 politiska fångar på Cuba. Men är det inte värre med de 500 som finns på Guantanamo? Det tycker kanske Bildt också, vem vet, men det skulle inte falla honom in att säga.
…den megalomane glasmästaren med den tjocka plånboken, Arne Paulsson, som inte har bestämt sig vilket av Lunds handbollslag han ska göra till svenska mästare. Jag undrar bara: hur känner sig Lunds kommunalpolitiker som har fått folkets förtroende att utforma idrotts- och fritidsverksamheten i kommunens regi? Är det inte förnedrande att bara sitta där och se vad Paulsson vill göra? Lunds invånare vill ha ett stort och fungerande badhus och fritidsnämnden håller med. Men då kommer Paulsson och säger att det i stället ska byggas en arena för handboll som han lämnar ett bidrag till, varvid Prytz och de andra i gänget faller omkull av tacksamhet. Det är som när Percy Nilsson utövar sin verksamhet i Malmö. Är det inte pinsamt?
…brottsligheten som, tycker jag, får ta upp alldeles för mycket plats i media, t.ex. i TV-nyheterna. Jga vill inte veta detaljerna i det senaste mordet och jag läser inte frivilligt några deckare. Ska det vara något att ständigt läsa om mord? Men vad gäller brott finns det undantag, det måste erkännas. I torsdagens Expressen finner man den till läsning lockande rubriken: ”Orgelbyggare döms för pipstöld”. En kille snodde alltså orgelpipor från en kyrka i Motala och placerade dem i en kyrka i Ringamåla. Och så Expressens slutkläm: ”De stulna orgelpiporna anses vara ovärderliga. Att tillverka nya skulle kosta över en halv miljon kronor.”
Camilla Sköld Jansson talar i Lund 1.5
av Gunnar Sandin
Camilla Sköld Jansson förlorade i höstas förtroendet hos de jämtländska väljarna och fick lämna riksdagen, men hos en majoritet av vänsterpartisterna i Skåne och Lund tycks förtroendet vara ograverat. Hon har uppträtt flitigt härnere under senare år, och nu meddelas det att hon ska vara huvudtalare när vänsterpartiet i Lund firar första maj. Det lär ha funnits andra förslag, till exempel klimatpolitiker nu när klimatfrågan är på allas läppar eller EU-parlamentariker detta år när organisationen fyller femti, men nej. En majoritet ville ha Camilla.
Camilla Sköld Jansson är inget okontroversiellt namn. Vi minns att den allmänt aktade Jonas Sjöstedt efter förra kongressen gick ut i Flamman och vädjade till partistyrelsen att nöja sej med att välja en viceordförande, Alice Åström. Men det hjälpte inte, Camilla blev andra vice.
Camilla är den mest profilerade nytraditionalisten i vänsterpartiets ledning vid sidan av Kalle Larsson. Han var som vi minns huvudtalare i Lund förra året, och dessförinnan hade man Marianne Berg och Britta Berg som företräder samma linje.
Det har talats en hel del om ny enighet inom den lokala partiföreningen. Det konsekventa valet av förstamajtalare vittnar om något annat. Profileringen fortsätter.
Camilla Sköld Jansson är inget okontroversiellt namn. Vi minns att den allmänt aktade Jonas Sjöstedt efter förra kongressen gick ut i Flamman och vädjade till partistyrelsen att nöja sej med att välja en viceordförande, Alice Åström. Men det hjälpte inte, Camilla blev andra vice.
Camilla är den mest profilerade nytraditionalisten i vänsterpartiets ledning vid sidan av Kalle Larsson. Han var som vi minns huvudtalare i Lund förra året, och dessförinnan hade man Marianne Berg och Britta Berg som företräder samma linje.
Det har talats en hel del om ny enighet inom den lokala partiföreningen. Det konsekventa valet av förstamajtalare vittnar om något annat. Profileringen fortsätter.
S:t Lars: Förnekad planmiss
av Gunnar Stensson
Vid samrådsförfarandet fick planprogrammet för Sankt Lars ett positivt mottagande:
parkmark vid Höje å, äldreboende, ombyggnad till tre våningar av paviljongerna och utbyggnad av industri-delen i södra Sankt Lars. Måttfullt och acceptabelt.
En planmiss upptäcktes dock: man skulle tvingas hugga ner pilträden och schakta bort vallarna runt BUP-området om man byggde enligt planen.
Det skulle försämra miljön för dem som bor norr om området, stoppa möjligheten att bygga insyns- och vindskyddat för dem som i framtiden kommer att bo inne i området (erfarenheten av de senaste dagarnas stormar förskräcker) och förfula landskapet för de lundabor som promenerar vid Höje å.
Den delen av planen är alltså oacceptabel. Men planmissen kan lätt rättas till.
Det enda som krävs är att ändra ritningen så att byggnadernas utformning och antal anpassas till området innanför vallarna.
Planmissen upptäcktes av de närboende i Regnbågskvarteret och 1500 boende i Klostergårdens höghus (8 våningar), bland dem många moderater och socialdemokrater. De fick snart stöd av den socialdemokratiska gruppen i tekniska nämnden och av politikerna i folkpartiet, centerpartiet, demokratisk vänster, miljöpartiet och vänsterpartiet.
Men politikerna i byggnadsnämnden (m och s) knep ihop ögonen och förnekade planmissen. Makthavare förnekar ofta misstag.
Nu argumenterar socialdemokrater som Ann-Marie Nilsson i byggnadsnämnden och Söders ordförande Stig Svensson för att planen ska tas oförändrad. De ignorerar planmissen (pilevallarna nämns ingenstans i deras texter) och ger sken av att det råder motsättningar om delar av planen som alla är eniga om.
Tyvärr tyder detta på att socialdemokrater och moderater på nästa fullmäktigemöte tänker köra över den breda opinion som vill rädda pilevallarna och anpassa utbyggnaden av BUP-området efter de naturliga förutsättningarna. Socialdemokraterna sätter de rödgröna partierna på plats och moderaterna kvaddar allianspartierna.
Det kan straffa sig. Förnekelse löser inga konflikter. Tiden för nytänkande är knapp, men den finns. Ännu.
parkmark vid Höje å, äldreboende, ombyggnad till tre våningar av paviljongerna och utbyggnad av industri-delen i södra Sankt Lars. Måttfullt och acceptabelt.
En planmiss upptäcktes dock: man skulle tvingas hugga ner pilträden och schakta bort vallarna runt BUP-området om man byggde enligt planen.
Det skulle försämra miljön för dem som bor norr om området, stoppa möjligheten att bygga insyns- och vindskyddat för dem som i framtiden kommer att bo inne i området (erfarenheten av de senaste dagarnas stormar förskräcker) och förfula landskapet för de lundabor som promenerar vid Höje å.
Den delen av planen är alltså oacceptabel. Men planmissen kan lätt rättas till.
Det enda som krävs är att ändra ritningen så att byggnadernas utformning och antal anpassas till området innanför vallarna.
Planmissen upptäcktes av de närboende i Regnbågskvarteret och 1500 boende i Klostergårdens höghus (8 våningar), bland dem många moderater och socialdemokrater. De fick snart stöd av den socialdemokratiska gruppen i tekniska nämnden och av politikerna i folkpartiet, centerpartiet, demokratisk vänster, miljöpartiet och vänsterpartiet.
Men politikerna i byggnadsnämnden (m och s) knep ihop ögonen och förnekade planmissen. Makthavare förnekar ofta misstag.
Nu argumenterar socialdemokrater som Ann-Marie Nilsson i byggnadsnämnden och Söders ordförande Stig Svensson för att planen ska tas oförändrad. De ignorerar planmissen (pilevallarna nämns ingenstans i deras texter) och ger sken av att det råder motsättningar om delar av planen som alla är eniga om.
Tyvärr tyder detta på att socialdemokrater och moderater på nästa fullmäktigemöte tänker köra över den breda opinion som vill rädda pilevallarna och anpassa utbyggnaden av BUP-området efter de naturliga förutsättningarna. Socialdemokraterna sätter de rödgröna partierna på plats och moderaterna kvaddar allianspartierna.
Det kan straffa sig. Förnekelse löser inga konflikter. Tiden för nytänkande är knapp, men den finns. Ännu.
Klimathotet - världens chans för sd
av Gunnar Sandin
Klimathotet kommer oundvikligen att få stora politiska konskvenser på alla nivåer - globalt, nationellt, regionalt, lokalt. En som flera har pekat på, bland andra Karin Svensson Smith (mp) i Sydsvenskan den 22.3, är möjligheterna för de rödgröna partierna att återfå majoriteten på olika nivåer, därför att de har större förtroende än borgarna i klimat- och miljöfrågor. En mindre uppmärksammad trolig effekt är att sverigedemokraterna kommer att tjäna på frågan. De lär komma in riksdagen, och i så fall med mandat från bland annat Skåne, och de kommer att stärka sin position i Lund.
Hittills har de bara haft en profilfråga: invandringen. Är de inte alldeles blåsta, och det tror jag inte att ledningen är, kommer de 2010 att ha en till: bilen.
En rural restbefolkning
Vilka röstade på sd i höstas? Resultatet i Lund understryker den bild som olika undersökningar har gett. Sd är i hög grad ett glesbygdsparti och dess väljare är till stor del lågutbildade. Detta är faktorer som samvarierar. Trots all urbanisering och utjämning finns det ute i buskarna ett inte så litet befolkningsskikt med värderingar som skiljer sej från den dominerande liberala kulturens. Den som tvivlar kan till exempel åka ut till Rönås och tillbringa en eftermiddag på pizzerian där.
Rönås ligger vid en stor väg, den mellan Hörby och Sjöbo, men dit går inga bussar. Det finns i princip inget resandeunderlag för alla har bil, även långtidsarbetslösa och sjukpensionärer. Alla har kanske inte körkort, de kan ha fått det indraget, men de kör ändå eftersom risken för upptäckt är försumbar.
De har en stark glesbygdsidentitet, upplever en stark motsättning till det urbana storsamhället. "Utan bilen dör glesbygden" är en paroll som de varmt skriver under på, trots att ingen företeelse torde ha utarmat glesbygden mer än bilen - se en gammal men fortfarande hållbar analys av Måns Lönnroth m.fl. i debattboken Ska vi asfaltera Sverige?
Arbetarna älskar sina bilar
Bilinnehav och (upplevt) bilberoende är förstås inget specifikt för den rurala restbefolkningen. Den enda större befolkningsgrupp, vid sidan av de äldsta och fattigaste pensionärerna, som i högre grad avstår från bil (och körkort) är storstadsungdomar.
Det specifika med den manliga traditionella arbetarklassen är att den har en emotionell bindning till bilarna därutöver. Tydligast märks detta i rost- och bängbältets klassiska bruksorter, platser som Hagfors eller Hofors eller Hällefors där raggare kör runt så som de har gjort sedan 1950-talet.
Men det finns förstås en materiell grund. Sverige har flera stora person- eller lastbilstillverkare och dessa har i sin tur tusentals underleverantörer. Och det tiotusentals serviceinrättningar - verkstäder, mackar etc.
Mona älskar sin bil, men …
Det stora arbetarpartiet har alltid varit i princip bilvänligt. Den materiella grunden finns även här. "Det som är bra för Saab, Scania och Volvo är bra för Sverige" har varit en ledstjärna för partiets politik. Därmed har vi fått avdragsregler för arbetsresor som saknas i de flesta länder och regler för förmånsbilar som gynnar de största och törstigaste ("premiumsegmentet" som det numera heter).
Sin privata kärlek till bilar bekände den kroniska felparkeraren Mona Sahlin redan för elva år sen. I sitt installationstal förra veckan bekräftade hon det för kollektivets räkning: "Vi älskar bilen …"
Men hon tvingades säga något mer, att bilen inte fick bidra till klimathotet. Därför kan vi med en ny s-regering vänta oss nya miljardsubventioner till snåla och rena motorer liksom andra miljarder till alternativa bränslen, i hopp om att slippa skära ner själva körandet. Men detta kommer inte att räcka för att uppfylla EU:s och andras utsläppsmål. Socialdemokraterna tvingas därmed föreslå alternativt acceptera höjda bränsleskatter, trängselavgifter och annat.
Och borgarna måste vara med i klimatrejset och klämma åt bilisterna även de. De har faktiskt gjort en lyckad start med fördyringen av trafikförsäkringen, något som den rödgröna majoriteten inte vågade sej på.
Svek och protest
De bilälskande arbetarna kommer att uppleva att socialdemokraterna sviker dem. Den bilälskande glesbygdsbefolkningen kommer att uppleva att centern och de andra borgarna sviker dem. Dags för proteströstning.
Ett drömläge alltså för ett högerpopulistiskt parti som talar om att "vanligt folk" måste ha råd att köra bil, att Sverige inte ska behöva minska utsläppen så länge Kina inte gör det, att regeringen i Stockholm inte förstår glesbygdens behov. Ett parti som kommer att kunna köra in i riksdagen med drag under galoscherna och öppet spjäll.
Är detta ett skäl att mildra kritiken mot bilismen? Naturligtvis inte.
Hittills har de bara haft en profilfråga: invandringen. Är de inte alldeles blåsta, och det tror jag inte att ledningen är, kommer de 2010 att ha en till: bilen.
En rural restbefolkning
Vilka röstade på sd i höstas? Resultatet i Lund understryker den bild som olika undersökningar har gett. Sd är i hög grad ett glesbygdsparti och dess väljare är till stor del lågutbildade. Detta är faktorer som samvarierar. Trots all urbanisering och utjämning finns det ute i buskarna ett inte så litet befolkningsskikt med värderingar som skiljer sej från den dominerande liberala kulturens. Den som tvivlar kan till exempel åka ut till Rönås och tillbringa en eftermiddag på pizzerian där.
Rönås ligger vid en stor väg, den mellan Hörby och Sjöbo, men dit går inga bussar. Det finns i princip inget resandeunderlag för alla har bil, även långtidsarbetslösa och sjukpensionärer. Alla har kanske inte körkort, de kan ha fått det indraget, men de kör ändå eftersom risken för upptäckt är försumbar.
De har en stark glesbygdsidentitet, upplever en stark motsättning till det urbana storsamhället. "Utan bilen dör glesbygden" är en paroll som de varmt skriver under på, trots att ingen företeelse torde ha utarmat glesbygden mer än bilen - se en gammal men fortfarande hållbar analys av Måns Lönnroth m.fl. i debattboken Ska vi asfaltera Sverige?
Arbetarna älskar sina bilar
Bilinnehav och (upplevt) bilberoende är förstås inget specifikt för den rurala restbefolkningen. Den enda större befolkningsgrupp, vid sidan av de äldsta och fattigaste pensionärerna, som i högre grad avstår från bil (och körkort) är storstadsungdomar.
Det specifika med den manliga traditionella arbetarklassen är att den har en emotionell bindning till bilarna därutöver. Tydligast märks detta i rost- och bängbältets klassiska bruksorter, platser som Hagfors eller Hofors eller Hällefors där raggare kör runt så som de har gjort sedan 1950-talet.
Men det finns förstås en materiell grund. Sverige har flera stora person- eller lastbilstillverkare och dessa har i sin tur tusentals underleverantörer. Och det tiotusentals serviceinrättningar - verkstäder, mackar etc.
Mona älskar sin bil, men …
Det stora arbetarpartiet har alltid varit i princip bilvänligt. Den materiella grunden finns även här. "Det som är bra för Saab, Scania och Volvo är bra för Sverige" har varit en ledstjärna för partiets politik. Därmed har vi fått avdragsregler för arbetsresor som saknas i de flesta länder och regler för förmånsbilar som gynnar de största och törstigaste ("premiumsegmentet" som det numera heter).
Sin privata kärlek till bilar bekände den kroniska felparkeraren Mona Sahlin redan för elva år sen. I sitt installationstal förra veckan bekräftade hon det för kollektivets räkning: "Vi älskar bilen …"
Men hon tvingades säga något mer, att bilen inte fick bidra till klimathotet. Därför kan vi med en ny s-regering vänta oss nya miljardsubventioner till snåla och rena motorer liksom andra miljarder till alternativa bränslen, i hopp om att slippa skära ner själva körandet. Men detta kommer inte att räcka för att uppfylla EU:s och andras utsläppsmål. Socialdemokraterna tvingas därmed föreslå alternativt acceptera höjda bränsleskatter, trängselavgifter och annat.
Och borgarna måste vara med i klimatrejset och klämma åt bilisterna även de. De har faktiskt gjort en lyckad start med fördyringen av trafikförsäkringen, något som den rödgröna majoriteten inte vågade sej på.
Svek och protest
De bilälskande arbetarna kommer att uppleva att socialdemokraterna sviker dem. Den bilälskande glesbygdsbefolkningen kommer att uppleva att centern och de andra borgarna sviker dem. Dags för proteströstning.
Ett drömläge alltså för ett högerpopulistiskt parti som talar om att "vanligt folk" måste ha råd att köra bil, att Sverige inte ska behöva minska utsläppen så länge Kina inte gör det, att regeringen i Stockholm inte förstår glesbygdens behov. Ett parti som kommer att kunna köra in i riksdagen med drag under galoscherna och öppet spjäll.
Är detta ett skäl att mildra kritiken mot bilismen? Naturligtvis inte.
En liten ekonomidiskussion
av Johan Lönnroth och Göran Persson
Hej Göran
Till min sorg såg jag att du låter Johan Ehrenberg omvända dig.
Jag började på ett svar, men eftersom jag dels inte hade det program som behövdes, dels har jag svarat honom flera gånger nu utan att han svarar på något meningsfullt sätt, så nöjer jag mig med att skicka en kort kommentar till ett tidigare inlägg (från i höstas) nedan samt tre grejer jag fått publicerat i Kommunalarbetaren Ordfront och SVT opinion som jag bifogar.
Huvudproblemet är att han försöker behandla ett långsiktigt problem utifrån dagens tillfälliga överskott i högkonjunkturen.
Johan L
"Hej Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren
Även jag kan reta mig på klyftan mellan retorik och realitet i debatterna om statsbudgeten. Och liksom Er skulle jag gärna se att den offentliga konsumtionen växte mer än den privata. Problemet är hur pengarna skall flyttas från det ena till det andra. Ökad andel offentlig konsumtion innebär ju ännu större relativ ökning av finansieringsbehovet på grund av den genomsnittligt lägre produktivitetstillväxt för den typ av personliga tjänster som dominerar i den offentliga tjänsteproduktionen. Bara oförändrad andel kräver ju 52 miljarder kronor mer 2006, 68 mrd 2007 och 86 mrd 2008 enligt era egna beräkningar. Dessutom vill vi väl alla tre höja kvinnors löner mer än mäns vilket kräver ännu större överföringar. Jag har dessutom för mig att Ni båda gärna vill ha en allmän arbetstidsförkortning. För att klara allt detta gissar jag att det kommer vatt krävas storleksordningen minst 100 miljarder inkomstökning för stat, landsting och kommuner på lite sikt.
Skatteflykten och den skärpta internationella konkurrensen om skattebaserna gör det ju inte alldeles enkelt att fixa detta.
Min fråga till Er är således: Hur vill Ni konkret kamma in kosingen?
Kamratlig hälsning
Johan Lönnroth"
Hej Johan
Omvänd är ett väl starkt ord egentligen. Tvivlande är nog mer sanningsenligt, men jag spetsade till det lite i hopp om debatt. Vi får väl se om fler ger sig in i den. Det som känns som ett politiskt jätteproblem för mig är diskrepansen mellan hur fort medborgarna måste betala för de dåliga tiderna och den långsamhet som alltid råder med att skörda frukterna av de goda. Mentalt fungerar det lite likadant, det tar lång tid att skaka av sig "krismedvetandet" politiskt, där ar kapitalet mycket snabbare. Det är därför som Johan E:s skriverier och åsikter ibland känns så befriande.
Trots eller kanske tack vare den korta ekonomiutbildning som jag har (40 poäng i företagsekonomi för mer än 30 år sedan) så kan jag inte analysera och diskutera de ekonomiska sakfrågorna i botten på ett särskilt kvalificerat sätt. Mitt intresse är de politiska konsekvenserna av att den vanlige löntagaren ser hur hela ekonomitåget drar iväg med snabbt ökande klassklyftor när man själv står kvar på perrongen. Nästan allt som föreslås från en vänsterståndpunkt i politiken och som kunde påverka denna nuvarande utveckling bemöts som "orealistiskt" från borgerligt håll.
Inte bara vänsterpartiet råkar ut för detta, Greider bemöts nästan dagligen som orealistisk av sina partikamrater och Per Nuder driver åsikten att s inte skall lova återställare för man vet inte hur konjunkturen ser ut 2010. Om alla goda förslag är "orealistiska" eller underställda den halvmetafysiska konjunkturen så är detta djupt demoraliserande och passiviserande.
Kanske är jag för pessimistisk, det är enligt min åsikt ont om goda förslag att slåss för, så kanske det behövs mer optimistisk "orealism"?
ETC-linjen att förändring nu är möjlig piggar i alla fall upp mig en hel del.
Jag förutsätter att det är OK att publicera denna mail-dialog i nästa nummer. Kanske vi hinner en vända till innan torsdag.
Hälsningar
Göran P
Hej Göran
Visst, publicera Du om Du vill. Men ta då med även denna slutreplik från mig:
Jag har full förståelse för att "ETC-linjen att förändring nu är möjlig piggar ... upp". Även jag känner starkt behovet av avvikande röster. Johan Ehrenberg representerar (liksom en gång Sven Grassman) det högst legitima motståndet från dem som drabbas av omvandlingen av välfärdsstaten. Att ta till sig påståendet att omvandlingen är onödig och pålurad svenska folket av nyliberaler är lika lätt som att svälja en varm korv med mos när man är hungrig.
Men jag påstår ändå att Ehrenberg i grunden har fel. Hans åsikter är också ofarliga för högern. För argumenten mot det budgetgnetandet används både av George W Bush för att motivera ofinansierade ökade anslag till Irakkriget som av Svenskt Näringslivs Urban Bäckström när han angriper Anders Borg för att hålla fast vid målet att det offentliga sparöverskottet skall vara 2 procent av BNP. Att hålla ordning på de offentliga finanserna och att våga kräva omprioriteringar inom rimliga budgetramar är inte högerpolitik.
Jag påstår att vare sig Ehrenberg, Greider eller något politiskt parti i Sverige på allvar vågar ta itu frågan om hur klass- och könsklyftorna skall bekämpas och hur välfärdsstaten långsiktigt skall finansieras i en värld med knivskarp internationell skattekonkurrens och ständig relativ fördyring av offentlig tjänsteproduktion. Bara om vänstern överger synen på kapitalismen som en nyliberal konspiration, inser nationalstatens begränsningar och behovet av att handla lokalt och tänka globalt, kan vi åstadkomma den "orealistiska realism" som i det långa loppet kan återupprätta det folkliga förtroendet för politiken.
Johan L
Till min sorg såg jag att du låter Johan Ehrenberg omvända dig.
Jag började på ett svar, men eftersom jag dels inte hade det program som behövdes, dels har jag svarat honom flera gånger nu utan att han svarar på något meningsfullt sätt, så nöjer jag mig med att skicka en kort kommentar till ett tidigare inlägg (från i höstas) nedan samt tre grejer jag fått publicerat i Kommunalarbetaren Ordfront och SVT opinion som jag bifogar.
Huvudproblemet är att han försöker behandla ett långsiktigt problem utifrån dagens tillfälliga överskott i högkonjunkturen.
Johan L
"Hej Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren
Även jag kan reta mig på klyftan mellan retorik och realitet i debatterna om statsbudgeten. Och liksom Er skulle jag gärna se att den offentliga konsumtionen växte mer än den privata. Problemet är hur pengarna skall flyttas från det ena till det andra. Ökad andel offentlig konsumtion innebär ju ännu större relativ ökning av finansieringsbehovet på grund av den genomsnittligt lägre produktivitetstillväxt för den typ av personliga tjänster som dominerar i den offentliga tjänsteproduktionen. Bara oförändrad andel kräver ju 52 miljarder kronor mer 2006, 68 mrd 2007 och 86 mrd 2008 enligt era egna beräkningar. Dessutom vill vi väl alla tre höja kvinnors löner mer än mäns vilket kräver ännu större överföringar. Jag har dessutom för mig att Ni båda gärna vill ha en allmän arbetstidsförkortning. För att klara allt detta gissar jag att det kommer vatt krävas storleksordningen minst 100 miljarder inkomstökning för stat, landsting och kommuner på lite sikt.
Skatteflykten och den skärpta internationella konkurrensen om skattebaserna gör det ju inte alldeles enkelt att fixa detta.
Min fråga till Er är således: Hur vill Ni konkret kamma in kosingen?
Kamratlig hälsning
Johan Lönnroth"
Hej Johan
Omvänd är ett väl starkt ord egentligen. Tvivlande är nog mer sanningsenligt, men jag spetsade till det lite i hopp om debatt. Vi får väl se om fler ger sig in i den. Det som känns som ett politiskt jätteproblem för mig är diskrepansen mellan hur fort medborgarna måste betala för de dåliga tiderna och den långsamhet som alltid råder med att skörda frukterna av de goda. Mentalt fungerar det lite likadant, det tar lång tid att skaka av sig "krismedvetandet" politiskt, där ar kapitalet mycket snabbare. Det är därför som Johan E:s skriverier och åsikter ibland känns så befriande.
Trots eller kanske tack vare den korta ekonomiutbildning som jag har (40 poäng i företagsekonomi för mer än 30 år sedan) så kan jag inte analysera och diskutera de ekonomiska sakfrågorna i botten på ett särskilt kvalificerat sätt. Mitt intresse är de politiska konsekvenserna av att den vanlige löntagaren ser hur hela ekonomitåget drar iväg med snabbt ökande klassklyftor när man själv står kvar på perrongen. Nästan allt som föreslås från en vänsterståndpunkt i politiken och som kunde påverka denna nuvarande utveckling bemöts som "orealistiskt" från borgerligt håll.
Inte bara vänsterpartiet råkar ut för detta, Greider bemöts nästan dagligen som orealistisk av sina partikamrater och Per Nuder driver åsikten att s inte skall lova återställare för man vet inte hur konjunkturen ser ut 2010. Om alla goda förslag är "orealistiska" eller underställda den halvmetafysiska konjunkturen så är detta djupt demoraliserande och passiviserande.
Kanske är jag för pessimistisk, det är enligt min åsikt ont om goda förslag att slåss för, så kanske det behövs mer optimistisk "orealism"?
ETC-linjen att förändring nu är möjlig piggar i alla fall upp mig en hel del.
Jag förutsätter att det är OK att publicera denna mail-dialog i nästa nummer. Kanske vi hinner en vända till innan torsdag.
Hälsningar
Göran P
Hej Göran
Visst, publicera Du om Du vill. Men ta då med även denna slutreplik från mig:
Jag har full förståelse för att "ETC-linjen att förändring nu är möjlig piggar ... upp". Även jag känner starkt behovet av avvikande röster. Johan Ehrenberg representerar (liksom en gång Sven Grassman) det högst legitima motståndet från dem som drabbas av omvandlingen av välfärdsstaten. Att ta till sig påståendet att omvandlingen är onödig och pålurad svenska folket av nyliberaler är lika lätt som att svälja en varm korv med mos när man är hungrig.
Men jag påstår ändå att Ehrenberg i grunden har fel. Hans åsikter är också ofarliga för högern. För argumenten mot det budgetgnetandet används både av George W Bush för att motivera ofinansierade ökade anslag till Irakkriget som av Svenskt Näringslivs Urban Bäckström när han angriper Anders Borg för att hålla fast vid målet att det offentliga sparöverskottet skall vara 2 procent av BNP. Att hålla ordning på de offentliga finanserna och att våga kräva omprioriteringar inom rimliga budgetramar är inte högerpolitik.
Jag påstår att vare sig Ehrenberg, Greider eller något politiskt parti i Sverige på allvar vågar ta itu frågan om hur klass- och könsklyftorna skall bekämpas och hur välfärdsstaten långsiktigt skall finansieras i en värld med knivskarp internationell skattekonkurrens och ständig relativ fördyring av offentlig tjänsteproduktion. Bara om vänstern överger synen på kapitalismen som en nyliberal konspiration, inser nationalstatens begränsningar och behovet av att handla lokalt och tänka globalt, kan vi åstadkomma den "orealistiska realism" som i det långa loppet kan återupprätta det folkliga förtroendet för politiken.
Johan L
Etanol brev 2
av Erik Kågström
Hej igen,
Sedan jag skrev det första etanolbrevet har det hänt saker på området. President Bush har förstås insett att USA:s resurser inte räcker för den målsättning han har att ersätta bensin med etanol. Han behöver hjälp från Brasilien. Vid sin nyligen genomförda Eriksgata i Latinamerika har Bush tydligen haft givande samtal med president Lula de Silva. I São Paulo har man nu storstilade planer (1). Produktionen av etanol skall expandera och förutom att fylla de amerikanska SUVarnas tankar är målsättningen att 10% av världens bensinproduktion skall vara ersatt med etanol från Brasilien om 20 år. Det innebär att från nuvarande 6 miljoner hektar skall sockerrörsodlingarnas areal öka till 30 miljoner hektar. Det beräknas kräva avverkning av skog på 73 miljoner hektar. (Sveriges totala skogsbestånd är 22 miljoner hektar, som jämförelse).
Är detta något som är bra?
Och i så fall, vem är det bra för? Som jag nämnde i förra brevet är det tveksamt om etanolproduktionen i Brasilien leder till minskade koldioxidutsläpp om det sker till priset av avskogning. Regnskogen naggas nu inte bara i kanterna utan avskogningen sträcker sig in på djupet. På bilder tagna från rymden bildar avskogningarna fiskbensliknande mönster där de stora vägarna utgör ryggraderna. Du kan själv en bild på nätet (2).
President Lula de Silva och hans ministrar tycks emellertid vara entusiastiska över den ökning av Brasiliens BNP som förväntas bli följden. Organisationer som Jordens Vänner och World Wildlife Foundation oroar sig naturligtvis för skador på biodiversiteten i regnskogen. Jared Diamond (2) skulle nog varna för den ökade jorderosion och de försämrade nederbördsförhållanden som följer på avskogningen. Hydrologer undrar kanske om Brasiliens vattenresurser verkligen räcker till för stora vattenslukande odlingar med sockerrör, sojabönor och snabbväxande eukalyptusskogar. För att inte tala om det vatten som går åt vid förädlingsprocesserna i destillerier och massafabriker (Stora Enso satsar stort i området).
Protestaktioner
Vad många brasilianare själva anser framgår av en protestaktion som genomfördes den 19 februari i år i delstaten São Paulo (3). Arrangörer var de jordlösas rörelse MST och fackförbundet CUT. Tvåtusen arbetare ockuperade - utan våld - tolv plantager med sammanlagt 15 000 hektar sockerrörsodlingar och framställde krav på att regeringen skall verkställa de jordreformer som Lulas arbetarparti gick till val på att genomföra. Man protesterade mot utvecklingen av en monokultur av sockerrör- och etanolproduktion som medför ytterligare ökad koncentration av markägandet, arbetslöshet och sociala problem. Man krävde att Brasiliens jordbruk främst skall förse den egna befolkningen med mat och inte satsas på exportgrödor ägnade att göra livet bekvämare för människor i Nord. Man har bittra erfarenheter av odlingarna med sojabönor som visserligen ger exportinkomster på miljarder dollar årligen och gjort ett fåtal stormrika men inte varit till stor glädje för den övriga befolkningen. Man befarar att sockerrörs-etanolhanteringen i likhet med sojaodlingen efterhand kommer att domineras av multinationella företag och därmed utgöra ett hot mot det brasilianska folkets suveränitet.
Ett argument som slavplantageägarna på de karibiska öarna en gång hade för att motivera att de måste ha svarta slavar var att arbetet på sockerrörsfälten var så hårt att det inte kunde utföras av vita. Och arbetsförhållandena har inte ändrats sedan dess. Sockerrörsarbetarna i Brasilien, ofta migrantarbetare, sliter många timmar i svår hetta under ibland slaveriliknande förhållanden. De förväntas skörda upp till 15 ton sockerrör per dag för en ersättning som nätt och jämnt går att överleva på.
Bojkottdags?
I slutet av 1700-talet startade de engelska kväkarna en bojkott mot "slavsockret" från de karibiska öarna vilket småningom ledde till att slaveriet förbjöds i Storbritannien. Är det dags igen?
I veckans nummer av Ny Teknik "sågar" Björn Gillberg etanolsatsningen och vill att man skall ersätta bensin med metanol i stället. Med samma råvaror kan man få ett högre energiutfall, menar han. Han utgår - mycket riktigt - från att det i Europa och USA finns ett överskott på spannmål. Men frågan är väl om det globalt finns ett överskott av dessa råvaror som ju också är livsmedel. Enligt FNs jordbruksstatistik finns det inget sådant överskott men däremot ett underskott.
1. Kenfield, Isabella "Breeding Rural Poverty and Environmental Degradation. Brazil's Ethanol Plan" www.countrpunch.org/kenfield03082007.html
2. www.omvarldsbilder.se/2005/050523-print.html
3. Diamond, Jared "Collapse. How Societies Choose to Fail or Succeed"
Uppgifter om spannmåls- och etanolvolymer har jag huvudsakligen hämtat från: USDA (Am. jordbruksdep.), FAOSTAT (FNs jordbruksstatistik), www.earth-policy.org (Updates)
Läs begrunda och kommentera
Finn felen!
Erik Kågström
I kommande brev bl a:
• Etanol i Europa - vete, switchgrass, vindruvor
• Biodiesel i Amerika -soja
• Biodiesel i Europa - raps
• Biprodukter vid biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i världen ökas?
• Energiekonomi i biobränsleproduktionen - emergiprincipen
Sedan jag skrev det första etanolbrevet har det hänt saker på området. President Bush har förstås insett att USA:s resurser inte räcker för den målsättning han har att ersätta bensin med etanol. Han behöver hjälp från Brasilien. Vid sin nyligen genomförda Eriksgata i Latinamerika har Bush tydligen haft givande samtal med president Lula de Silva. I São Paulo har man nu storstilade planer (1). Produktionen av etanol skall expandera och förutom att fylla de amerikanska SUVarnas tankar är målsättningen att 10% av världens bensinproduktion skall vara ersatt med etanol från Brasilien om 20 år. Det innebär att från nuvarande 6 miljoner hektar skall sockerrörsodlingarnas areal öka till 30 miljoner hektar. Det beräknas kräva avverkning av skog på 73 miljoner hektar. (Sveriges totala skogsbestånd är 22 miljoner hektar, som jämförelse).
Är detta något som är bra?
Och i så fall, vem är det bra för? Som jag nämnde i förra brevet är det tveksamt om etanolproduktionen i Brasilien leder till minskade koldioxidutsläpp om det sker till priset av avskogning. Regnskogen naggas nu inte bara i kanterna utan avskogningen sträcker sig in på djupet. På bilder tagna från rymden bildar avskogningarna fiskbensliknande mönster där de stora vägarna utgör ryggraderna. Du kan själv en bild på nätet (2).
President Lula de Silva och hans ministrar tycks emellertid vara entusiastiska över den ökning av Brasiliens BNP som förväntas bli följden. Organisationer som Jordens Vänner och World Wildlife Foundation oroar sig naturligtvis för skador på biodiversiteten i regnskogen. Jared Diamond (2) skulle nog varna för den ökade jorderosion och de försämrade nederbördsförhållanden som följer på avskogningen. Hydrologer undrar kanske om Brasiliens vattenresurser verkligen räcker till för stora vattenslukande odlingar med sockerrör, sojabönor och snabbväxande eukalyptusskogar. För att inte tala om det vatten som går åt vid förädlingsprocesserna i destillerier och massafabriker (Stora Enso satsar stort i området).
Protestaktioner
Vad många brasilianare själva anser framgår av en protestaktion som genomfördes den 19 februari i år i delstaten São Paulo (3). Arrangörer var de jordlösas rörelse MST och fackförbundet CUT. Tvåtusen arbetare ockuperade - utan våld - tolv plantager med sammanlagt 15 000 hektar sockerrörsodlingar och framställde krav på att regeringen skall verkställa de jordreformer som Lulas arbetarparti gick till val på att genomföra. Man protesterade mot utvecklingen av en monokultur av sockerrör- och etanolproduktion som medför ytterligare ökad koncentration av markägandet, arbetslöshet och sociala problem. Man krävde att Brasiliens jordbruk främst skall förse den egna befolkningen med mat och inte satsas på exportgrödor ägnade att göra livet bekvämare för människor i Nord. Man har bittra erfarenheter av odlingarna med sojabönor som visserligen ger exportinkomster på miljarder dollar årligen och gjort ett fåtal stormrika men inte varit till stor glädje för den övriga befolkningen. Man befarar att sockerrörs-etanolhanteringen i likhet med sojaodlingen efterhand kommer att domineras av multinationella företag och därmed utgöra ett hot mot det brasilianska folkets suveränitet.
Ett argument som slavplantageägarna på de karibiska öarna en gång hade för att motivera att de måste ha svarta slavar var att arbetet på sockerrörsfälten var så hårt att det inte kunde utföras av vita. Och arbetsförhållandena har inte ändrats sedan dess. Sockerrörsarbetarna i Brasilien, ofta migrantarbetare, sliter många timmar i svår hetta under ibland slaveriliknande förhållanden. De förväntas skörda upp till 15 ton sockerrör per dag för en ersättning som nätt och jämnt går att överleva på.
Bojkottdags?
I slutet av 1700-talet startade de engelska kväkarna en bojkott mot "slavsockret" från de karibiska öarna vilket småningom ledde till att slaveriet förbjöds i Storbritannien. Är det dags igen?
I veckans nummer av Ny Teknik "sågar" Björn Gillberg etanolsatsningen och vill att man skall ersätta bensin med metanol i stället. Med samma råvaror kan man få ett högre energiutfall, menar han. Han utgår - mycket riktigt - från att det i Europa och USA finns ett överskott på spannmål. Men frågan är väl om det globalt finns ett överskott av dessa råvaror som ju också är livsmedel. Enligt FNs jordbruksstatistik finns det inget sådant överskott men däremot ett underskott.
1. Kenfield, Isabella "Breeding Rural Poverty and Environmental Degradation. Brazil's Ethanol Plan" www.countrpunch.org/kenfield03082007.html
2. www.omvarldsbilder.se/2005/050523-print.html
3. Diamond, Jared "Collapse. How Societies Choose to Fail or Succeed"
Uppgifter om spannmåls- och etanolvolymer har jag huvudsakligen hämtat från: USDA (Am. jordbruksdep.), FAOSTAT (FNs jordbruksstatistik), www.earth-policy.org (Updates)
Läs begrunda och kommentera
Finn felen!
Erik Kågström
I kommande brev bl a:
• Etanol i Europa - vete, switchgrass, vindruvor
• Biodiesel i Amerika -soja
• Biodiesel i Europa - raps
• Biprodukter vid biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i världen ökas?
• Energiekonomi i biobränsleproduktionen - emergiprincipen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)