Till medborgare och organisationer som vill satsa på den gemensamma sjukvården
Den regerande femklövern i Region Skåne, (m), (fp), (c), (kd) och (mp) intensifierar nu slakten på den gemensamma offentliga sjukvården. Sjukvården pressas på orimliga sparbeting trots ett överskott på en halv miljard kr i regionens budget. Tusentals anställda ska bort. Psykiatri, mammografi och dialys privatiseras. Tidigare beslut om att öppna nya vårdcentraler i offentlig regi stoppas trots att Region Skåne redan satsar minst i landet på primärvården.
Det är dags att protestera!
Nätverket för Gemensam Välfärd i Malmö har tagit initiativ till ett sjukvårdsupprop som enskilda och organisationer kan underteckna (se ovan). Sprid gärna! Regionledningen kommer att uppvaktas den 22 april.
Nu får det vara nog med nedskärningar och privatiseringar!
Värna om vår gemensamma sjukvård!
Vi vill:
- att våra skattepengar ska gå till att utveckla och förbättra den offentliga sjukvården ? inte till vinster i privata företag
- anställa fler inom sjukvården i syfte att avskaffa köerna.
- satsa på fler vårdcentraler i offentlig regi.
Nätverket för Gemensam Välfärd mobiliserar medborgare och organisationer som vill att välfärdstjänster ska betraktas som mänskliga rättigheter och inte som varor på en marknad. Vi vill att välfärden ska utmärkas av jämlik och trygg tillgång, hög kvalitet, miljöhänsyn och rimliga arbetsvillkor. Vi vill vitalisera och demokratisera den offentliga sektorn.
Vi har namninsamling på följande orter kommande lördagar. Välkommen att göra oss sällskap! Kontaktperson: Gunilla Andersson 073- 555 61 60
Lör 5 april kl 11.00: Malmö, Möllevångstorget
Lör 12 april kl 11.00: Kristianstad, utanför Domus
Lör 12 april kl 12.00: Simrishamn, utanför Kommunhuset
Lör 19 april kl 11.00: Malmö, vid Obelisken på S Förstadsgatan
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2008-04-03
En inavlad stadspark
av Gunnar stensson
Halv åtta på morgonen. Jag går med labradoren förbi evenemangshallen på väg mot stadsparken då en grupp löpare passerar bron. I stället för att följa asfaltvägen mot Klostergården svänger de åt höger, hoppar över järnstängslet och försvinner in i avenboksridån mellan Södra ringvägen och det ståltrådsnät som avspärrar byggplatsen. Sedan svänger de till vänster längs det gröna stråket ner mot Höje å. Stråket har varit avstängt i snart ett år till stor förargelse för många, både i centrala stan och Klostergården.
Jag beslutar att följa efter dem. Jobbigt att lyfta drygt 40 kg hund över stängslet. Sedan går det bra. Löparna har trampat upp en stig genom den täta vegetationen. Kvittret från småfåglar av alla arter fyller rymden.
Stråket mellan stadsparken och Höje å är älskat. Trots att det varit avstängt i ett år och förbudsskyltarna är många fortsätter människorna att använda det. Stigar ska finnas där människor (och djur) rör sig! Byalaget hoppas att avspärrningen vid bygget tas bort nu när bokarna börjar grönska!
Vi tittade på detaljplanen ”Stadsparkens framtid” i måndags. Frånsett bron till evenemangshallen blir parken helt avstängd från det gröna stråket och naturen söder om Lund. En inavlad stadspark.
Isoleringen kan brytas om man bygger en ekopassage parallellt med järnvägen till det gröna stråket från koloniområdet i triangeln mellan järnvägarna. En ekopassage är en lätt bro med grön yta och buskar som gör det möjligt att passera för djur, blommor och träd liksom vandrare och löpare. Ekopassagen skulle förena stadsparken med det skånska landskapet söder om Södra ringvägen. Det landskap som den var en del av när den anlades.
Men det kräver planering. Enligt detaljplanen ska ett parkeringshus byggas i det nuvarande koloniområdet. Stigen till ekopassagen bör i så fall utgå någonstans från Högevallsbadet och passera bakom parkeringshuset. Tidiga morgnar blir den härlig för vandrare och löpare och i de ljusa nätterna även för harar, kaniner, ekorrar, skalbaggar och kanske rådjur.
För Klostergårdens Byalag, Gunnar Stensson
Jag beslutar att följa efter dem. Jobbigt att lyfta drygt 40 kg hund över stängslet. Sedan går det bra. Löparna har trampat upp en stig genom den täta vegetationen. Kvittret från småfåglar av alla arter fyller rymden.
Stråket mellan stadsparken och Höje å är älskat. Trots att det varit avstängt i ett år och förbudsskyltarna är många fortsätter människorna att använda det. Stigar ska finnas där människor (och djur) rör sig! Byalaget hoppas att avspärrningen vid bygget tas bort nu när bokarna börjar grönska!
Vi tittade på detaljplanen ”Stadsparkens framtid” i måndags. Frånsett bron till evenemangshallen blir parken helt avstängd från det gröna stråket och naturen söder om Lund. En inavlad stadspark.
Isoleringen kan brytas om man bygger en ekopassage parallellt med järnvägen till det gröna stråket från koloniområdet i triangeln mellan järnvägarna. En ekopassage är en lätt bro med grön yta och buskar som gör det möjligt att passera för djur, blommor och träd liksom vandrare och löpare. Ekopassagen skulle förena stadsparken med det skånska landskapet söder om Södra ringvägen. Det landskap som den var en del av när den anlades.
Men det kräver planering. Enligt detaljplanen ska ett parkeringshus byggas i det nuvarande koloniområdet. Stigen till ekopassagen bör i så fall utgå någonstans från Högevallsbadet och passera bakom parkeringshuset. Tidiga morgnar blir den härlig för vandrare och löpare och i de ljusa nätterna även för harar, kaniner, ekorrar, skalbaggar och kanske rådjur.
För Klostergårdens Byalag, Gunnar Stensson
Populism kontra politisk korrekthet
av Lucifer
Jag läser under stigande häpnad rubriken överst på Dagens Nyheters förstasida i dag torsdag: ”Bättre belysning gör elever piggare i skolan”. En underförstådd hänvisning till de berömda socialpsykologiska experimenten 1924-27 på Western Electrics fabriker i Hawthorne? Nej, det tycks inte handla om det, detta är vad den svenska pressens flaggskepp ser som en stor nyhet. Förväntas vi välta tidningskiosken för detta? Vad gör dom på journalisthögskolorna nu för tiden?
Søvndal igen
Mina rader i Veckobladet om Villy Søvndal, ledaren för danska SF, och hans utbrott mot en islamistisk gruppering, föranledde Anders Davidsson och Herman Schmid till invändningar i förra veckans VB. Det gladde mig, det är så en politisk debatt kan börja. Anders Davidssons ord om eftertanke är verkligen välmotiverade – det är inte särskilt lustigt att hamna på samma sida som Jyllands-Posten. Och när Herman Schmid menar att det är en medveten taktisk kalkyl av SF att ryta till mot en islamistisk gruppering så kan man verkligen undra om SF är värda några applåder från vårt håll.
Jag försökte ju faktiskt inte heller dölja min tveksamhet inför något som ser ut som ett närmande till Pia Kjærsgaard och jag jämförde med det svenska folkpartiets utförsäljning av sina liberala principer. Det jag uppskattade var det jag såg som ett spontant utbrott mot en grupp som tycks förespråka religiös diktatur. Jag har sympati för den som därvid blir förbannad och rentav yttrar hårda ord. Det är något annat än att säga att det skulle vara ”rätt väg”. Jag tror heller inte ett ögonblick att det här handlar om religion. De muslimska invandrarna i Danmark har behandlats som skit och som reaktion samlas de eller åtminstone en liten grupp bland dem under religiös-politisk fana. Men det ska väl inte få hindra Søvndal eller någon annan att få svara med ”dra åt helvete” inför uppenbara grovheter?
Inte bara flyktingmottagande
Det är väl kanske lite för ytligt att säga att Søvndal bara har brutit mot den politiska korrektheten och dess krav på ständigt lika milda och välövervägda ord. Det finns naturligtvis ett taktiskt drag i att visa att också vänstern kan säga ifrån. Invandrare är i många avseenden svaga, men måste trots det finna sig i att bli motsagda och angripna. Nästan all debatt om invandring äger rum med mer eller mindre främlingsfientliga utgångspunkter för så vitt det inte är kapitalägarna som vill ha billig arbetskraft. Då kan det väl vara dags för debatt med annan inriktning? Vänstern i Sverige har ofta idealiserat invandrare till att vara förföljda flyktingar när de inte så sällan handlar om människor som kommer hit för att tjäna pengar. Det är inget fel, men det kräver en annan politik än flyktingmottagande. Jag minns väl hur vi i vänsterpartiet i Lund tog för givet att invandrarna var vårt folk, tills vi upptäckte att det var de inte alls, deras sympatier hamnade väl så ofta hos moderaterna och folkpartiet.
OK, tveksamheterna mot Søvndals uttalande kvarstår, men jag kan nog inte förkasta honom. Det finns kritiker, t.ex. vänsterpartiets andra systerparti Danmark, Enhedslistan. Det ska bli intressant att se var SF hamnar.
I körsbärens tid
Ibland kan det vara nyttigt att fara bort en stund. Jag var i Washington förra veckan och hälsade på en son och det var ju trevligt. Sonen hade mycket riktigt två bilar, bägge sexcylindriga och den ena med fyrhjulsdrift, vilket han försäkrade var praktiskt och nästan oundgängligt. Efter att ha sett trafiken där insåg man att det inte kommer att bli lätt för detta land att vänja sig av med oljan. Tunnelbana finns, men den håller på att falla sönder i brist på underhåll, liksom så mycket annan infrastruktur här.
Jag var väl inte så intagen av staden. Förvisso fanns det breda boulevarder och vackra parker som i Paris, men inte hade stan samma råa charm som New York. Jag tyckte det kändes mest som Köpenhamn eller rent av Malmö. Världens huvudstad, för all del, presidenthelikoptrarna surrade i luften. Jag kände mig nog som Morgan Påhlsson när jag stod vid staketet till Vita Huset, känt från TV-serien. Körsbärsträden blommade och Washington Post hade uppslag med bilder på alla soldater som dött i Irak under året. De tio gånger så många irakier som dött var inte avbildade.
Vad som också fanns i tidningen var åtta helsidor med småannonser för alla de exekutiva auktioner som nu skulle hållas på fastigheter som folk tvingats gå ifrån därför att de inte kunnat amortera lånen. Jag tror man kan säga att den otyglade kapitalismen inte har någon av sina största stunder just nu. Det verkar som den behöver lite hjälp och stöd för att gå vidare och det har redan börjat med att man s.a.s. socialiserar förlusterna. Dvs. inte för de vräkta villaägarna utan för finansbolagen. Nästa år kanske man socialiserar vinsterna, vem vet?
Lucifer
PS.
Inte sällan visar sig verkligheten överensstämma ens teoretiska föreställningar. Här har vi länge talat om negativa effekterna av att svenska legosoldater deltar i expeditioner med gamla kolonialmakter och därvid tränas in i det gamla koloniala uppträdandet. Gårdagens Uppdrag Granskning visade att ett svenskt elitförband såg på när den gemensamme franske befälhavaren torterade en infödd fånge. Den franske befälhavaren fick Nordstjärneorden av svenska staten, den svenske som försökte dölja det inträffade blev befordrad. Säg nej till legosoldater och expeditionskårer och ja till ett folkligt förankrat försvar! Och för helvete: stanna hemma från NATO:s toppmöten!
Nazisterna på Klostergården
av Gunnar Stensson
Den nationalsocialistiska Motståndsrörelsen smyger omkring i Klostergården. Hittills inskränker sig verksamheten till att anonymt (man hänvisar till en hemsida på nätet) sprida flygblad och sätta upp klisterlappar och enstaka affischer. Också på daghem och skolor.
Häromdagen hittade jag ett flygblad från Motståndsrörelsen på vindrutan till min bil. Det förespråkade nationell socialism. Motståndsrörelsen ska ”bryta sionisternas strypgrepp om vårt folk och ”etablera en nationell regering” samt införa ”ett mer auktoritärt samhällsskick med nationalism och socialism som ideologiska grunder”. Massinvandring jämställs med främlingsinvasion, rasblandning med folkmord och mångkulturalism med kulturförstöring. I det nya samhället ska ”människorna inte längre ha behov av falska religioner”. Flygbladet innehöll ett enda konkret krav. ”Det fria Sverige ska omedelbart utträda ur EU”.
Att sova med fienden
Socialistisk Folkeparti i Danmark har nått ett röstetal på cirka 20 procent medan det svenska vänsterpartiet idag (30/3) enligt DN/Synovate ligger på 6,1. Varpå beror skillnaden?
Lucifer antog härom veckan att SF:s framgång kunde bero på att SF:s ledare Sövndal efter en våldsam demonstration arrangerad av den islamiska rörelsen Hizb-ut-Tahrir med uppfriskande frispråkighet uppmanat demonstranterna att lämna Danmark och sticka hem till islamistiska diktaturer.
Och förra veckan påpekade Herman Schmid att SF redan tidigare attackerat islamisterna och övergett principen om likhet inför lagen genom att kräva att muslimska skadeverkare skall straffas hårdare än danska BZ-ungdomar.
Varför tar SF sådana steg? Inte kan väl partiet ha resonerat som Herman Schmid antyder: Vi är ju trots allt ett demokratiskt parti och då ska vi framföra folkets krav.
Vi vet vilken konsekvens den inställningen fick i Tysklands 30-tal. Och håller på att få i dagens Danmark.
Det är förmodligen bättre att främlingsfientliga individer och grupper i Danmark ansluter sig till SF än till Pia Kjaersgaard. Men det är, som Herman Schmid påpekar, ingalunda oproblematiskt. Redan bifallet från borgerliga kretsar är ytterst obehagligt och än värre är att båda utspelen skulle applåderas av grupper som den nazistiska Motståndsrörelsen i Klostergården. Och av den rasistiske högerpopulisten Geert Wilders.
För att klara ut begreppen krävs också några ord om Hizb-ut-Tahrir. Det är en djupt konservativ, sunnimuslimsk rörelse med målet att återupprätta det övernationella kalifatet och det på sharialagar baserade samhället i hela den muslimska världen. Att hysa och framföra sådana åsikter är självfallet inte förbjudet i något demokratiskt samhälle. Hizb-ut-Tahrir är motståndare till terror som dödar civila eftersom det förbjuds i koranen. Den har följdriktigt tagit avstånd från al-Qaida och 9/11 liksom från terrordåden i Storbritannien och Spanien. Den förespråkar en tvåstatslösning i Israel-Palestinakonflikten och kritiserar Hamas. Den är antisionistisk men inte antisemitisk.
Däremot reagerade den ytterligt skarpt mot mohammedteckningarna, och dess talesman i Danmark avtjänade tre månader i danskt fängelse. Rörelsen är inte terrorstämplad utan verkar legalt i en rad länder, inklusive Danmark. Det går att finna ytterligare en mängd, delvis motsägelsefull (som alltid i politiskt infekterade frågor) information och litteraturhänvisningar på nätet.
Kan vänsterpartiets EU-motstånd kanalisera svensk främlingsfientlighet?
Politik är en djupt dubiös verksamhet. Ingen stark nazistisk rörelse växte fram i Sverige under 1930- och 40-talen till skillnad från flertalet andra europeiska länder. I analyser förklarar man detta dels med renhållningen gentemot nazismen inom partierna men dels också med de inslag av rasteorier och antisemitism som förekom inom t ex socialdemokratin, bondeförbundet och högerpartiet, och som försvårade bildandet av ett nazistiskt parti till höger om de etablerade.
Hittills (nu talar jag om efterkrigstiden) har inga främlingsfientliga partier vunnit fotfäste här. Men sverigedemokraterna är på stark frammarsch (även om de minskade från 3 till 2 procent i den senaste mätningen). De har chans att nå riksdagen 2010.
Ännu större blir deras chans om de har framgång i EU-valet 2009 och sedan använder den som språngbräda i riksdagsvalet.
Det finns i praktiken endast två partier som kräver svenskt utträde ur EU: vänsterpartiet och sverigedemokraterna. Det blir de som kommer att tävla om EU-motståndarnas röster.
Opinionsmätningar visar att majoriteten av vänsterpartiets väljare vill att Sverige ska lämna EU. Vänsterpartiet kan alltså genomföra en kraftfull anti-EU-kampanj, grövre ju närmre gräsrötterna den förs och intensivare ju mer den närmar sig valdagen.
Vi vet redan att sverigedemokraterna planerar en hätsk och intensiv kampanj. De båda partierna kommer att överbjuda varandra.
Situationen i Sverige är annorlunda än i Danmark.
Vänsterpartiet lockar inte med främlingsfientliga utspel. Det skulle inte accepteras. Och ingen vänsterpartist skulle försöka. När moderaterna gjorde det i buskpropagandan inför valet för sex år sedan ledde skandalen till ett svidande valnederlag och partiledningens avgång.
I valet mellan vänsterpartiet och sverigedemokraterna skulle många föredra vänsterpartiet. Självfallet gäller detta EU-motståndare inom mp, c och s. Viktigare är att vänsterpartiet har chansen att kanalisera också den misstänksamhet mot invandrare och allt utländskt som är grogrund för mycket av det folkliga EU-motståndet. Kanske kan vänsterpartiet genom en framgångsrik anti-EU-kampanj blockera sverigedemokraternas inträde i EU-parlamentet (där partiet skulle stärkas genom kontakten med andra högerextrema partier) och i riksdagen.
Men även efter nederlag i EU-valet och riksdagsvalet skulle problemen kring sverigedemokraterna förstås finnas kvar i svensk politik. Men utvecklingen i dansk och europeisk riktning kulle åtminstone bromsas.
Däremot har vänsterpartiet en möjlighet att bryta sin egen kräftgång de senaste åren och i stället börja växa (sedan det nu i stort sett distanserat sig från den ”kommunistiska” backlash som drabbade partiet 2000). Efter en framgång i EU-valet 2009 skulle det gå stärkt in i valet 2010.
Men vad skulle hända sen? Lars Ohly har offentligt förklarat att vänsterpartiets EU-motstånd inte utgör något hinder för att ingå i en (EU-positiv) socialdemokratiskt ledd regering.
Hur trovärdigt är då EU-motståndet på sikt? Kan partiet garantera att partiledningen inte tar samma steg som miljöpartiets språkrör inom några år? Under valkampanjen kommer frågorna ställas.
Och vilka problem skulle ett inflöde av EU-motståndare med sinsemellan oförenliga ståndpunkter skapa inom partiet? Partiet löper än en gång risken att för lång tid låsas fast i en föråldrad syn på världen.
Häromdagen hittade jag ett flygblad från Motståndsrörelsen på vindrutan till min bil. Det förespråkade nationell socialism. Motståndsrörelsen ska ”bryta sionisternas strypgrepp om vårt folk och ”etablera en nationell regering” samt införa ”ett mer auktoritärt samhällsskick med nationalism och socialism som ideologiska grunder”. Massinvandring jämställs med främlingsinvasion, rasblandning med folkmord och mångkulturalism med kulturförstöring. I det nya samhället ska ”människorna inte längre ha behov av falska religioner”. Flygbladet innehöll ett enda konkret krav. ”Det fria Sverige ska omedelbart utträda ur EU”.
Att sova med fienden
Socialistisk Folkeparti i Danmark har nått ett röstetal på cirka 20 procent medan det svenska vänsterpartiet idag (30/3) enligt DN/Synovate ligger på 6,1. Varpå beror skillnaden?
Lucifer antog härom veckan att SF:s framgång kunde bero på att SF:s ledare Sövndal efter en våldsam demonstration arrangerad av den islamiska rörelsen Hizb-ut-Tahrir med uppfriskande frispråkighet uppmanat demonstranterna att lämna Danmark och sticka hem till islamistiska diktaturer.
Och förra veckan påpekade Herman Schmid att SF redan tidigare attackerat islamisterna och övergett principen om likhet inför lagen genom att kräva att muslimska skadeverkare skall straffas hårdare än danska BZ-ungdomar.
Varför tar SF sådana steg? Inte kan väl partiet ha resonerat som Herman Schmid antyder: Vi är ju trots allt ett demokratiskt parti och då ska vi framföra folkets krav.
Vi vet vilken konsekvens den inställningen fick i Tysklands 30-tal. Och håller på att få i dagens Danmark.
Det är förmodligen bättre att främlingsfientliga individer och grupper i Danmark ansluter sig till SF än till Pia Kjaersgaard. Men det är, som Herman Schmid påpekar, ingalunda oproblematiskt. Redan bifallet från borgerliga kretsar är ytterst obehagligt och än värre är att båda utspelen skulle applåderas av grupper som den nazistiska Motståndsrörelsen i Klostergården. Och av den rasistiske högerpopulisten Geert Wilders.
För att klara ut begreppen krävs också några ord om Hizb-ut-Tahrir. Det är en djupt konservativ, sunnimuslimsk rörelse med målet att återupprätta det övernationella kalifatet och det på sharialagar baserade samhället i hela den muslimska världen. Att hysa och framföra sådana åsikter är självfallet inte förbjudet i något demokratiskt samhälle. Hizb-ut-Tahrir är motståndare till terror som dödar civila eftersom det förbjuds i koranen. Den har följdriktigt tagit avstånd från al-Qaida och 9/11 liksom från terrordåden i Storbritannien och Spanien. Den förespråkar en tvåstatslösning i Israel-Palestinakonflikten och kritiserar Hamas. Den är antisionistisk men inte antisemitisk.
Däremot reagerade den ytterligt skarpt mot mohammedteckningarna, och dess talesman i Danmark avtjänade tre månader i danskt fängelse. Rörelsen är inte terrorstämplad utan verkar legalt i en rad länder, inklusive Danmark. Det går att finna ytterligare en mängd, delvis motsägelsefull (som alltid i politiskt infekterade frågor) information och litteraturhänvisningar på nätet.
Kan vänsterpartiets EU-motstånd kanalisera svensk främlingsfientlighet?
Politik är en djupt dubiös verksamhet. Ingen stark nazistisk rörelse växte fram i Sverige under 1930- och 40-talen till skillnad från flertalet andra europeiska länder. I analyser förklarar man detta dels med renhållningen gentemot nazismen inom partierna men dels också med de inslag av rasteorier och antisemitism som förekom inom t ex socialdemokratin, bondeförbundet och högerpartiet, och som försvårade bildandet av ett nazistiskt parti till höger om de etablerade.
Hittills (nu talar jag om efterkrigstiden) har inga främlingsfientliga partier vunnit fotfäste här. Men sverigedemokraterna är på stark frammarsch (även om de minskade från 3 till 2 procent i den senaste mätningen). De har chans att nå riksdagen 2010.
Ännu större blir deras chans om de har framgång i EU-valet 2009 och sedan använder den som språngbräda i riksdagsvalet.
Det finns i praktiken endast två partier som kräver svenskt utträde ur EU: vänsterpartiet och sverigedemokraterna. Det blir de som kommer att tävla om EU-motståndarnas röster.
Opinionsmätningar visar att majoriteten av vänsterpartiets väljare vill att Sverige ska lämna EU. Vänsterpartiet kan alltså genomföra en kraftfull anti-EU-kampanj, grövre ju närmre gräsrötterna den förs och intensivare ju mer den närmar sig valdagen.
Vi vet redan att sverigedemokraterna planerar en hätsk och intensiv kampanj. De båda partierna kommer att överbjuda varandra.
Situationen i Sverige är annorlunda än i Danmark.
Vänsterpartiet lockar inte med främlingsfientliga utspel. Det skulle inte accepteras. Och ingen vänsterpartist skulle försöka. När moderaterna gjorde det i buskpropagandan inför valet för sex år sedan ledde skandalen till ett svidande valnederlag och partiledningens avgång.
I valet mellan vänsterpartiet och sverigedemokraterna skulle många föredra vänsterpartiet. Självfallet gäller detta EU-motståndare inom mp, c och s. Viktigare är att vänsterpartiet har chansen att kanalisera också den misstänksamhet mot invandrare och allt utländskt som är grogrund för mycket av det folkliga EU-motståndet. Kanske kan vänsterpartiet genom en framgångsrik anti-EU-kampanj blockera sverigedemokraternas inträde i EU-parlamentet (där partiet skulle stärkas genom kontakten med andra högerextrema partier) och i riksdagen.
Men även efter nederlag i EU-valet och riksdagsvalet skulle problemen kring sverigedemokraterna förstås finnas kvar i svensk politik. Men utvecklingen i dansk och europeisk riktning kulle åtminstone bromsas.
Däremot har vänsterpartiet en möjlighet att bryta sin egen kräftgång de senaste åren och i stället börja växa (sedan det nu i stort sett distanserat sig från den ”kommunistiska” backlash som drabbade partiet 2000). Efter en framgång i EU-valet 2009 skulle det gå stärkt in i valet 2010.
Men vad skulle hända sen? Lars Ohly har offentligt förklarat att vänsterpartiets EU-motstånd inte utgör något hinder för att ingå i en (EU-positiv) socialdemokratiskt ledd regering.
Hur trovärdigt är då EU-motståndet på sikt? Kan partiet garantera att partiledningen inte tar samma steg som miljöpartiets språkrör inom några år? Under valkampanjen kommer frågorna ställas.
Och vilka problem skulle ett inflöde av EU-motståndare med sinsemellan oförenliga ståndpunkter skapa inom partiet? Partiet löper än en gång risken att för lång tid låsas fast i en föråldrad syn på världen.
Dags för en ny översiktsplan!
av Ulf Nymark
Vid kommunfullmäktiges sammanträde i förra veckan togs beslut om en revidering av Översiktsplanen (ÖPL) för Lunds kommun. Översiktsplanen är en övergripande plan som i grova drag anger användning av mark och vatten i kommunen, dvs egentligen infrastruktur (bostäder, arbetsplatser, vägar, spår etc) och miljöfrågor. Den förra översiktsplanen antogs 1998 så det är naturligtvis hög tid för en revidering.
Ekologisk hållbarhet utgör ramen
Fullmäktige beslutade också om direktiv för hur arbetet med den nya översiktsplanen ska bedrivas. Tidshorisonten ska vara fram till 2050. Direktiven innehåller en del nyheter. De slår bland annat, äntligen fast att den ekologiska hållbarheten har en särställning i förhållande till andra hållbarhetsaspekter (social, ekonomisk, kulturell hållbarhet): den utgör ramverket och är förutsättningen för all utveckling. Tidigare har de olika hållbarhetsaspekterna getts samma vikt.
Oklar målsättning
Vidare anger direktiven, med hänvisning till Naturvårdsverkets rapport, ”Tvågradersmålet i sikte”, att översiktsplanen ska minska utsläppen av klimatgaser med 85 procent till år 2050.
På denna punkt efterlyste Demokratisk vänster en precisering: avser den 85 procentiga minskningen, i enlighet med Naturvårdsverkets mål, de totala utsläppen i Lunds kommun, eller avser de minskning av utsläppen per person? Och vilket är basåret? Är det 2000 som i den åberopade rapporten? Frågorna är befogade, för kommunen har alltmer börjat att sätta utsläppsmål (t.ex. i LundaEko) per lundabo. Med den tillväxttakt som majoriteten hoppas på innebär det i så fall att de totala utsläppen inte kommer att minska särskilt mycket om nu Lund kan antas ha en befolkning på ca 150 000 eller mer år 2050. Inget annat parti var intresserat av att få dessa frågor utredda, så nu får ÖPL-arbetet drivas utifrån en oklar målsättning om växthusgaserna.
Stor majoritet för ytterligare en bana på Sturup
I övrigt anslöt sig Demokratisk vänster till vissa delar i en miljöpartistisk reservation. Bland annat yrkade vi på att önskemålen om ytterligare en bana (en tvärbana) på Sturups flygplats skulle utgå ur direktiven samt att externa och halvexterna köpcentra ska undvikas. Enbart dv och mp röstade för dessa yrkanden. Vänsterpartiet röstade, tillsammans med socialdemokrater och borgare, emot. V sa sig visst vara emot en utbyggnad på Sturup och emot externa köpcentra men ville nu inte gå ifrån de ställningstaganden man gjort i den styrgrupp som utarbetat direktiven till ÖPL-arbetet.
Nej till genusperspektiv
V hade däremot lagt en reservation i kommunstyrelsen där partiet menar att genusperspektivet ska genomsyra ÖPL-arbetet och att samhällsplaneringens konsekvenser för kvinnor och män ska redovisas. Dv var det enda parti, förutom v, som stödde detta yrkande i fullmäktige. Feminismen är knappt mer än fernissa i en del partier!
Fullmäktige gav Byggnadsnämnden i uppdrag att ta fram förslag till ny översiktsplan med målsättningen att den ska kunna antas av fullmäktige våren 2010.
Borgerligt ”jaså”
av Ulf Nymark
till förslag om anpassning av lekplatser och till åtgärder mot hemlöshet
På parlamentariska arenor (liksom för övrigt vid partikongresser o.d.) hanteras enskilda ledamöters och/eller partiers motioner genom att ”anse motionen besvarad” genom vad den ena eller andra remissinstansen har anfört. Det här med att anse ett förslag besvarat kan ibland faktiskt vara att motionärens önskemål redan är uppfyllda eller att arbetet på att uppfylla dem pågår. Men oftast används detta knep när motionen kommer från ”fel” politiskt håll, men innehåller förslag som är svåra att gå emot. Att anse en motion besvarad är i sådana fall detsamma som ett ”jaså”.
Två motioner från Demokratisk vänster besvarades på detta sätt med ett ”jaså” av den borgerliga majoriteten vid fullmäktiges marssammanträde i förra veckan. Båda motionerna fick stöd från samtliga rödgröna partier.
Anpassa lekplatser till barn med funktionshinder
Den ena motionen, som lämnades in den 25 september 2006, föreslog att en handlingsplan (med kostnadsberäkning) ska upprättas för att anpassa kommunens lekplatser till barn med funktionshinder. Motionen tog framför allt sikte på att som ett första steg alla ”enkelt avhjälpta hinder” vid lekplatserna ska vara undanröjda till år 2010.
Tekniska nämnden, som i detta sammanhang är en tung remissinstans, hade yttrat sig och sagt att det inte behövdes någon kostnadskrävande utredning. Vad som behövdes var att öka tempot i ombyggnaden och framför allt, mera pengar.
Det hör till saken att dv inte alls yrkat på någon utredning. Tvärtom, vi föreslog uttryckligen att det var dags för en handlingsplan, och att fullmäktige måste anslå pengar för att förverkliga en sådan handlingsplan.
Enkelt avhjälpta hinder
Den borgerliga majoriteten (inklusive sd) tyckte inte det behövdes någon handlingsplan, trots att kommunens lekplatser är i omvittnat dåligt skick. Därför sa man ”jaså” till motionen, med hänvisning till Tekniska nämndens yttrande att det inte behövs någon utredning (vilket alltså ingen föreslagit!) och med en from förhoppning om att kommunen ”kanske” skulle kunna undanröja enkelt avhjälpta hinder till 2010.
Individuell planering för de hemlösa
Den andra dv-motionen som var uppe till behandling lämnades också in för ett och ett halvt år sedan. Motionen tog upp hemlösheten och föreslog kommunfullmäktige ta tre beslut. Dels att en kartläggning av de hemlösas situation ska genomföras, dels att en kort- och långsiktig planering görs för att finna individuella lösningar för varje hemlös individ, dels att en noggrann analys av orsakerna till hemlösheten görs i syfte att förebygga hemlöshet i framtiden.
Schaktmaskiner mot hemlöshet
Sedan motionen skrevs har det visserligen börjat röra på sig på socialförvaltningen i hemlöshetfrågan. En kartläggning lär nu vara på väg, samtidigt schaktmaskiner mot hemlösheten inte tyder på någon djupare förståelse för de hemlösas situation. Hur som helst så tyckte Socialnämnden att motionen skulle besvaras med ”jaså” med hänvisning till vad som är på gång inom Socialförvaltningen.
Borgarna, inklusive det sd, ansåg hemlöshetens problem vara värt enbart ett ”jaså”. Det är bara att hoppas att socialförvaltningen är mera engagerad än den tämligen likgiltiga borgerliga majoriteten i fullmäktige.
På parlamentariska arenor (liksom för övrigt vid partikongresser o.d.) hanteras enskilda ledamöters och/eller partiers motioner genom att ”anse motionen besvarad” genom vad den ena eller andra remissinstansen har anfört. Det här med att anse ett förslag besvarat kan ibland faktiskt vara att motionärens önskemål redan är uppfyllda eller att arbetet på att uppfylla dem pågår. Men oftast används detta knep när motionen kommer från ”fel” politiskt håll, men innehåller förslag som är svåra att gå emot. Att anse en motion besvarad är i sådana fall detsamma som ett ”jaså”.
Två motioner från Demokratisk vänster besvarades på detta sätt med ett ”jaså” av den borgerliga majoriteten vid fullmäktiges marssammanträde i förra veckan. Båda motionerna fick stöd från samtliga rödgröna partier.
Anpassa lekplatser till barn med funktionshinder
Den ena motionen, som lämnades in den 25 september 2006, föreslog att en handlingsplan (med kostnadsberäkning) ska upprättas för att anpassa kommunens lekplatser till barn med funktionshinder. Motionen tog framför allt sikte på att som ett första steg alla ”enkelt avhjälpta hinder” vid lekplatserna ska vara undanröjda till år 2010.
Tekniska nämnden, som i detta sammanhang är en tung remissinstans, hade yttrat sig och sagt att det inte behövdes någon kostnadskrävande utredning. Vad som behövdes var att öka tempot i ombyggnaden och framför allt, mera pengar.
Det hör till saken att dv inte alls yrkat på någon utredning. Tvärtom, vi föreslog uttryckligen att det var dags för en handlingsplan, och att fullmäktige måste anslå pengar för att förverkliga en sådan handlingsplan.
Enkelt avhjälpta hinder
Den borgerliga majoriteten (inklusive sd) tyckte inte det behövdes någon handlingsplan, trots att kommunens lekplatser är i omvittnat dåligt skick. Därför sa man ”jaså” till motionen, med hänvisning till Tekniska nämndens yttrande att det inte behövs någon utredning (vilket alltså ingen föreslagit!) och med en from förhoppning om att kommunen ”kanske” skulle kunna undanröja enkelt avhjälpta hinder till 2010.
Individuell planering för de hemlösa
Den andra dv-motionen som var uppe till behandling lämnades också in för ett och ett halvt år sedan. Motionen tog upp hemlösheten och föreslog kommunfullmäktige ta tre beslut. Dels att en kartläggning av de hemlösas situation ska genomföras, dels att en kort- och långsiktig planering görs för att finna individuella lösningar för varje hemlös individ, dels att en noggrann analys av orsakerna till hemlösheten görs i syfte att förebygga hemlöshet i framtiden.
Schaktmaskiner mot hemlöshet
Sedan motionen skrevs har det visserligen börjat röra på sig på socialförvaltningen i hemlöshetfrågan. En kartläggning lär nu vara på väg, samtidigt schaktmaskiner mot hemlösheten inte tyder på någon djupare förståelse för de hemlösas situation. Hur som helst så tyckte Socialnämnden att motionen skulle besvaras med ”jaså” med hänvisning till vad som är på gång inom Socialförvaltningen.
Borgarna, inklusive det sd, ansåg hemlöshetens problem vara värt enbart ett ”jaså”. Det är bara att hoppas att socialförvaltningen är mera engagerad än den tämligen likgiltiga borgerliga majoriteten i fullmäktige.
2008-03-27
Tips från Jan Hammarlund
Den verkligt framstående och spännande opera- och kabaretartisten Stella Scott framträder i S:t Johannes kyrka i Malmö tillsammans med pianisten Conny Antonov
fredag 28 mars kl 21 30 (fri entré) med en konsert kallas "Toner ur en garderob - dolda hbt-influenser hos bl a Händel, Michelangelo, Sappho, Shakespeare och Jeanne d'Arc m fl".
Den 30 mars kl 13 föreläser Stella Scott under rubriken "Allt har sin tid" i S:t Johannes församlingssal på Kapellgatan 6. För mer information om detta ring Ida Wäreborn, tel 27 91 59.
fredag 28 mars kl 21 30 (fri entré) med en konsert kallas "Toner ur en garderob - dolda hbt-influenser hos bl a Händel, Michelangelo, Sappho, Shakespeare och Jeanne d'Arc m fl".
Den 30 mars kl 13 föreläser Stella Scott under rubriken "Allt har sin tid" i S:t Johannes församlingssal på Kapellgatan 6. För mer information om detta ring Ida Wäreborn, tel 27 91 59.
Du är väl medlem?
Som medlem i Amnesty är du varmt välkommen till föreläsningar om mänskliga rättigheter som hålls den första måndagen i varje månad klockan 20 under terminstid. Föreläsningarna ordnas gratis av och för Amnestys medlemmar och hålls i Lundaavdelningens lokal på Östra Vallgatan 61 (vid Botan).
På vårens program står:
Måndag 7 april, kl 20: "Darfur - vems ansvar?" Olof Bäckman, jur dr i folkrätt vid Lunds Universitet.
Måndag 5 maj, kl 20: "Mänskliga rättigheter i Tibet" Erik Törner, IM och Kinasamordnare inom Amnesty.
Har du frågor om föreläsningarna eller andra arrangemang i Lundatrakten kontakta oss gärna genom lund@mail.amnesty.se eller 046-2112003
Klimatföreläsning
Ett föredrag återstår i vårens föreläsningsserie om klimatet. "Klimatet och turisterna". Tisdag 1 april kl 19 i Stadshallen.
Stefan Gössling, turistforskare vid Lunds Universitet, är en av initiativtagarna till ett forskarupprop mot den växande flygindustrin. Han berättar om turismens påverkan på klimatet. Vi får också inspirerande tips från Tomas Björnsson. Han brukar åka på klimatvänlig semester och har tagit fram inbjudande broschyrer om klimatvänliga resmål för lundabor.
Hela programmet
VB har hela listan
av Gunnar Sandin
Skåneombud till v-kongress
Vänsterpartiets distrikt i Skåne skickar 17 ombud till partikongressen i Norrköping den 6–8 juni. De är, i bokstavsordning:
Peter Ahlbom, pedagog, Helsingborg
Britta Berg, pensionär, Simrishamn
Pål Brunnström, doktorand, Malmö
Tove Hultberg, arbetslös, Malmö
Martina Nilsson, politisk sekreterare, Malmö
Olof Norborg, v-ombudsman, Lund
Anne-Maj Ohlsson, förskollärare, Svalöv
Anita Petersson, kanslist, Hässleholm
Marta Santander, utredare, Lund
Sven-Erik Sjöstrand, politiker, Perstorp
Ruzica Stanojevic, förskollärare,
Patrik Strand, politisk sekreterare, Kristianstad
Henning Süssner, rektor, Landskrona
Angelica Svensson, ingenjör, Lund
Morgan Svensson, politisk sekreterare, Malmö
Sara Svensson, högskolestuderande, Malmö
Heidi Ukkula Grönlund, vårdstuderande, Landskrona
Formellt ska ombudslistan fastställas genom poströstning bland medlemmarna, men det är alltså en formsak. Skulle man vilja driva kampanj för någon av den 17 andra kandidaterna finns det inget distriktsövergripande forum för detta. Medlemsbulletinen Menander, som presenterade kandidaterna, utkommer inte med något mer nummer före valet. Det finns alltså ingen chans för någon annan att tränga sej före.
Ombuden bar alltså i realiteten beslutats av distriktets valberedning. Den är i sin tur nominerad av föregående års partistyrelse.
Jag har angett kandidaternas nuvarande sysselsättning. Det visar att fyra av de 17 är partifunktionärer. En arbetar på partiets egen folkhögskola medan en lever på politikerarvoden och –pension.
En fördel med en samlad Skåneberedning är ju möjligheten att garantera en bra fördelning när det gäller kön, ålder, yrke etc. Samt geografisk fördelning, men man konstaterar att partiföreningen i Trelleborg åter har glömts bort, liksom den i praktiken gjordes på riksdagslistan. Nackdelen är förstås att medlemsdemokratin blir högst formell.
Bilden förstärks av ett inåtvänt parti(distrikt), till stor del kontrollerat av ett antal partifunktionärer, som till över 90 procent får sin försörjning av det allmänna, det vill säga av den kapitalistiska statsapparaten för att tala marxistiska.
Jag konstaterar detta utan någon starkare värdering. Det är ungefär likadant i andra partier.
Men man blir trött.
Vänsterpartiets distrikt i Skåne skickar 17 ombud till partikongressen i Norrköping den 6–8 juni. De är, i bokstavsordning:
Peter Ahlbom, pedagog, Helsingborg
Britta Berg, pensionär, Simrishamn
Pål Brunnström, doktorand, Malmö
Tove Hultberg, arbetslös, Malmö
Martina Nilsson, politisk sekreterare, Malmö
Olof Norborg, v-ombudsman, Lund
Anne-Maj Ohlsson, förskollärare, Svalöv
Anita Petersson, kanslist, Hässleholm
Marta Santander, utredare, Lund
Sven-Erik Sjöstrand, politiker, Perstorp
Ruzica Stanojevic, förskollärare,
Patrik Strand, politisk sekreterare, Kristianstad
Henning Süssner, rektor, Landskrona
Angelica Svensson, ingenjör, Lund
Morgan Svensson, politisk sekreterare, Malmö
Sara Svensson, högskolestuderande, Malmö
Heidi Ukkula Grönlund, vårdstuderande, Landskrona
Formellt ska ombudslistan fastställas genom poströstning bland medlemmarna, men det är alltså en formsak. Skulle man vilja driva kampanj för någon av den 17 andra kandidaterna finns det inget distriktsövergripande forum för detta. Medlemsbulletinen Menander, som presenterade kandidaterna, utkommer inte med något mer nummer före valet. Det finns alltså ingen chans för någon annan att tränga sej före.
Ombuden bar alltså i realiteten beslutats av distriktets valberedning. Den är i sin tur nominerad av föregående års partistyrelse.
Jag har angett kandidaternas nuvarande sysselsättning. Det visar att fyra av de 17 är partifunktionärer. En arbetar på partiets egen folkhögskola medan en lever på politikerarvoden och –pension.
En fördel med en samlad Skåneberedning är ju möjligheten att garantera en bra fördelning när det gäller kön, ålder, yrke etc. Samt geografisk fördelning, men man konstaterar att partiföreningen i Trelleborg åter har glömts bort, liksom den i praktiken gjordes på riksdagslistan. Nackdelen är förstås att medlemsdemokratin blir högst formell.
Bilden förstärks av ett inåtvänt parti(distrikt), till stor del kontrollerat av ett antal partifunktionärer, som till över 90 procent får sin försörjning av det allmänna, det vill säga av den kapitalistiska statsapparaten för att tala marxistiska.
Jag konstaterar detta utan någon starkare värdering. Det är ungefär likadant i andra partier.
Men man blir trött.
Cykelkommun? II
av Ulf Nymark
Sedan någon gång i november 2007 har cykelbanorna i korsningen Dalbyvägen-Tornavägen verkat vara testområde för en kombinerad cykelslalom- och hinderbana. En entreprenör, Elektro-Sandberg, grävde upp cykelbanorna för att sätta upp nya trafikljus. De nya stolparna kom på plats, men inga trafikljus. De gamla stolparna står också kvar. Så la man igen det uppgrävda, men på ett så vårdslöst sätt att de uppgrävda delarna av cykelbanan (cirka 50 meter på ömse sidor om Tornavägen) består av en enda serie djupa gupp.
Guppen i kombination med ett stort antal trafikljusstolpar i cykelbanan har gjort den närmast ofarbar. (Se bild som visar den vy som möter den cyklist som färdas i östlig riktning på cykelbanan! Jodå, alla stolparna är placerade i själva cykelbanan.) Så har det alltså sett ut sedan i november. Entreprenören skyller på en underleverantör som inte har kunnat leverera ett fungerande styrsystem för trafikljusen. (Nu i dagarna har entreprenören börjat rota i marken igen, vi får se om någon förändring kommer till stånd).
Men tror någon att samma förhållanden skulle ha fått råda på bilkörbanorna i samma korsning under nästan ett halvårs tid? Om bilar, kryssande mellan en skog av stolpar och gruppande i en svit av djupa diken och höga bulor, tvingats krypa fram i en hastighet motsvarande en fjärdedels gångfart och under stundom, i synnerhet vid snö- och isbeläggning, tvingats stinga ur sitt fordon och dra det framåt för hand?
Men nu var det ju bara cyklister som drabbades. Fortfarande får cyklister (och fotgängare) finna sig att inte vara ”riktiga” trafikanter. Så kan det gå till i en kommun som gärna kallar sig ”Cykelkommun”.
Guppen i kombination med ett stort antal trafikljusstolpar i cykelbanan har gjort den närmast ofarbar. (Se bild som visar den vy som möter den cyklist som färdas i östlig riktning på cykelbanan! Jodå, alla stolparna är placerade i själva cykelbanan.) Så har det alltså sett ut sedan i november. Entreprenören skyller på en underleverantör som inte har kunnat leverera ett fungerande styrsystem för trafikljusen. (Nu i dagarna har entreprenören börjat rota i marken igen, vi får se om någon förändring kommer till stånd).
Men tror någon att samma förhållanden skulle ha fått råda på bilkörbanorna i samma korsning under nästan ett halvårs tid? Om bilar, kryssande mellan en skog av stolpar och gruppande i en svit av djupa diken och höga bulor, tvingats krypa fram i en hastighet motsvarande en fjärdedels gångfart och under stundom, i synnerhet vid snö- och isbeläggning, tvingats stinga ur sitt fordon och dra det framåt för hand?
Men nu var det ju bara cyklister som drabbades. Fortfarande får cyklister (och fotgängare) finna sig att inte vara ”riktiga” trafikanter. Så kan det gå till i en kommun som gärna kallar sig ”Cykelkommun”.
Kommentar till Lucifer
av Anders Davidson
Signaturen Lucifer frågar om man får säga som Villy Søvndal eller om man då närmat sig Pia Kjærsgaard och finner själv språkbruket befriande. Reaktionerna på SF-ordförandens "klarspråk" kanske kan stämm till eftertanke: En förstasida i kamporganet Jyllands-Posten och Fogh Rasmussens "Välkommen hem!" Uppenbarligen slår han an en ton i den danska debatten. De våldsamma demonstrationerna har skrämt många. Men är hårda ord rätt väg? Att slå följe med Kjærsgaard?
Visst kan ett verbalt raseri ibland kännas befriande. Men den retoriska spiral man samtidigt är med att skruva upp är förödande för den politiska diskussionen. Politisk polarisering ovanpå socialt utanförskap stärker extremisterna på ömse sidor. Vilka åtgärder krävs för en verklig integration och samhörighet i dagens Danmark - eller för den delen Sverige, där Lucifer och jag verkar?
Det är en relevant fråga. När man med övriga majoritetssamhällets politiska etablissemang pekar ut en minoritets extremister som det allt överskuggande problemet, då är man med att flytta fokus från en extrem regeringspolitik. De små och få blir huvudproblemet och makten går fri.
Slutligen detta att dra till Saudiarabien om man är oenig med en Søvndal, en Fogh Rasmussen eller en Kjærsgaard är ett lågt argument. Någon som minns "Dra till Sovjet du din jävel!", som "argument"?
Visst kan ett verbalt raseri ibland kännas befriande. Men den retoriska spiral man samtidigt är med att skruva upp är förödande för den politiska diskussionen. Politisk polarisering ovanpå socialt utanförskap stärker extremisterna på ömse sidor. Vilka åtgärder krävs för en verklig integration och samhörighet i dagens Danmark - eller för den delen Sverige, där Lucifer och jag verkar?
Det är en relevant fråga. När man med övriga majoritetssamhällets politiska etablissemang pekar ut en minoritets extremister som det allt överskuggande problemet, då är man med att flytta fokus från en extrem regeringspolitik. De små och få blir huvudproblemet och makten går fri.
Slutligen detta att dra till Saudiarabien om man är oenig med en Søvndal, en Fogh Rasmussen eller en Kjærsgaard är ett lågt argument. Någon som minns "Dra till Sovjet du din jävel!", som "argument"?
Om Villy Sövndals befriande ilska
av Herman Schmid
I VB nr 9/08 skriver Lucifer några rader som förtjänar en kommentar. De handlar om danska SFs förbluffande framgång i opinionsmätningarna. Beror den på den nye ledaren Villy Sövndal och hans ”befriande ilska” mot den ortodoxa islam-organisationen Hizb ut-Tahir, frågar Lucifer.
Men Sövndals attack var inte ett uttryck för principiell religionsfientlighet. Enligt hans egen utsago handlade det om den i Danmark så avgörande demokratifrågan: han angrep Hizb ut-Tahir för att inte acceptera den danska demokratin och för att förespråka en islamisk samhällsform Ungefär som det var med kommunisterna i Sverige på 50-talet: de rättade sig efter demokratins spelregler, men verkade för införandet av en annan samhällsform. När jag hörde Sövndals utrop (”…dra åt helvete…res hem till ert eget samhälle…” etc) så mindes jag vad man sa till kommunisterna när jag var barn: ”ni är en fara för demokratin…ni borde förbjudas… ni har inte här att göra… flytta till ert eget paradis…”!
Sövndals framgångar började emellertid inte med angreppet på Hizb ut-Tahir. Han och hans parti hade redan tidigare börjat sända nya signaler i invandringsfrågorna. Resultatet lät inte vänta på sig. Man gick från 6 % i 2005 till 13 % i senaste valet till 17-18 % för att så, efter angreppet på Hizb ut-Tahir, nå upp till hela 20 %. Strålande tider för ett litet vänsterparti! Hur var det möjligt?
I en radiointervju gjorde Sövndal några viktiga förtydliganden. SF hade just anslutit sig till Dansk Folkepartis krav på att de invandrargäng som bränt bilar, sopbehållare och skolor skulle straffas dubbelt. Utöver den lagenliga påföljden skulle ungdomarnas föräldrar/familjer tvingas betala samhällets kostnader för skadegörelsen. Intervjuaren ställde då den utmärkta frågan: hur ser du på BZ-arna och de autonoma från ungdomshuset, som ju också hade bränt sopbehållare, bilar och byggnader sedan deras ungdomshus hade rivits? Skall också deras föräldrar betala skadegörelsen? Skall de kanske också utvisas ur landet?
Nej, det tyckte inte Sövndal. Visserligen hade de vållat minst lika mycket skadegörelse, men skillnaden var att dessa ungdomar ju inte var främmande för dansk demokratiuppfattning, och att deras förstörelse inte var uttryck för fientlighet mot demokratin, utan kanske tvärtom skulle förstås som en protest mot demokratins brister. det handlade alltså inte om skadegörelsen som sådan, utan om den allt djupare kulturklyftan mellan invandrarna och den danska befolkningen. De som motsätter sig kravet på kulturell inordning och underkastelse (”assimilation”) kan dra åt helvete och skall helst resa ”hem” så snart som möjligt. Det var denna appell som gjorde sådan dundersuccé.
Alla politiska bedömare från höger till vänster har varit eniga om att SFs nya linje i invandrarfrågan är taktiskt motiverad. Sövndal, den gamle DKP-veteranen Ole Sohn, som nu är ordförande för SFs grupp i Folketinget, och de övriga i den inre kretsen har gjort bedömningen, att i längden kommer vi ingen vart om vi inte går danska folket till mötes i den så avgörande invandringsfrågan. Vi är ju trots allt ett demokratiskt parti, så varför skulle vi inte lyssna till folkets krav?
Jag tror på denna taktikhypotes, men det är inte hela sanningen. Jag tror också att Sövndal var ärlig när han svarade på intervjuarens avslöjande fråga. I dagens Danmark handlar det alltmera om detta: är du på danska folkets sida eller stödjer du de krafter som hotar och undergräver det danska samhället och dess starka nationella gemenskap. Var står du i den avgörande ”etniska” konflikten (eller som man ofta säger, konflikten mellan ”os danskere” och ”de etniske”)? Jag tror att Sövndal som så många andra progressiva människor i Danmark själv upplever att valet står mellan assimilation och exklusion. SF har under de senaste åren gjort listan över nödvändiga integrationsåtgärder allt längre.
Nu är det egentligen bara Enhetslistan och enstaka traditionalister i de gamla partierna som inte har anslutit sig till denna enhet över politiska blockgränser, klassklyftor, könsklyftor och regionala kulturskillnader. Den manifesteras på de mest märkvärdiga sätt, som nu senast när man i folketinget i bred enhet antog en nationell s.k. demokrati-kanon. Omvärldens hårda kritik av Danmarks politik i invandrings- och integrationsfrågor snarast stärker denna fatala sammanhållning kring danska kulturvärden.
Jag tror att det är ett högt spel för SFs del. För inte så länge sen lyckades Vänsterpartiet mer än tredubbla sina opinionssiffror genom att signalera en ny politik, som slog an i medierna och appellerade till nya väljargrupper på tvärs av traditionella politiska gränser. Efter några härliga år mojnade medvinden och uppslitande inre strider följde. I Danmark kan det gå på samma sätt. Det finns många i SF som är djupt oroade över att deras parti har övertagit Dansk Folkepartis politik i den just nu avgörande politiska frågan, och att detta har skett utan föregående debatt i partiets interna organ.
I Lucifers text tycker jag mig finna en förtjusning över denna utveckling. Det fick mig att skriva dessa rader.
Men Sövndals attack var inte ett uttryck för principiell religionsfientlighet. Enligt hans egen utsago handlade det om den i Danmark så avgörande demokratifrågan: han angrep Hizb ut-Tahir för att inte acceptera den danska demokratin och för att förespråka en islamisk samhällsform Ungefär som det var med kommunisterna i Sverige på 50-talet: de rättade sig efter demokratins spelregler, men verkade för införandet av en annan samhällsform. När jag hörde Sövndals utrop (”…dra åt helvete…res hem till ert eget samhälle…” etc) så mindes jag vad man sa till kommunisterna när jag var barn: ”ni är en fara för demokratin…ni borde förbjudas… ni har inte här att göra… flytta till ert eget paradis…”!
Sövndals framgångar började emellertid inte med angreppet på Hizb ut-Tahir. Han och hans parti hade redan tidigare börjat sända nya signaler i invandringsfrågorna. Resultatet lät inte vänta på sig. Man gick från 6 % i 2005 till 13 % i senaste valet till 17-18 % för att så, efter angreppet på Hizb ut-Tahir, nå upp till hela 20 %. Strålande tider för ett litet vänsterparti! Hur var det möjligt?
I en radiointervju gjorde Sövndal några viktiga förtydliganden. SF hade just anslutit sig till Dansk Folkepartis krav på att de invandrargäng som bränt bilar, sopbehållare och skolor skulle straffas dubbelt. Utöver den lagenliga påföljden skulle ungdomarnas föräldrar/familjer tvingas betala samhällets kostnader för skadegörelsen. Intervjuaren ställde då den utmärkta frågan: hur ser du på BZ-arna och de autonoma från ungdomshuset, som ju också hade bränt sopbehållare, bilar och byggnader sedan deras ungdomshus hade rivits? Skall också deras föräldrar betala skadegörelsen? Skall de kanske också utvisas ur landet?
Nej, det tyckte inte Sövndal. Visserligen hade de vållat minst lika mycket skadegörelse, men skillnaden var att dessa ungdomar ju inte var främmande för dansk demokratiuppfattning, och att deras förstörelse inte var uttryck för fientlighet mot demokratin, utan kanske tvärtom skulle förstås som en protest mot demokratins brister. det handlade alltså inte om skadegörelsen som sådan, utan om den allt djupare kulturklyftan mellan invandrarna och den danska befolkningen. De som motsätter sig kravet på kulturell inordning och underkastelse (”assimilation”) kan dra åt helvete och skall helst resa ”hem” så snart som möjligt. Det var denna appell som gjorde sådan dundersuccé.
Alla politiska bedömare från höger till vänster har varit eniga om att SFs nya linje i invandrarfrågan är taktiskt motiverad. Sövndal, den gamle DKP-veteranen Ole Sohn, som nu är ordförande för SFs grupp i Folketinget, och de övriga i den inre kretsen har gjort bedömningen, att i längden kommer vi ingen vart om vi inte går danska folket till mötes i den så avgörande invandringsfrågan. Vi är ju trots allt ett demokratiskt parti, så varför skulle vi inte lyssna till folkets krav?
Jag tror på denna taktikhypotes, men det är inte hela sanningen. Jag tror också att Sövndal var ärlig när han svarade på intervjuarens avslöjande fråga. I dagens Danmark handlar det alltmera om detta: är du på danska folkets sida eller stödjer du de krafter som hotar och undergräver det danska samhället och dess starka nationella gemenskap. Var står du i den avgörande ”etniska” konflikten (eller som man ofta säger, konflikten mellan ”os danskere” och ”de etniske”)? Jag tror att Sövndal som så många andra progressiva människor i Danmark själv upplever att valet står mellan assimilation och exklusion. SF har under de senaste åren gjort listan över nödvändiga integrationsåtgärder allt längre.
Nu är det egentligen bara Enhetslistan och enstaka traditionalister i de gamla partierna som inte har anslutit sig till denna enhet över politiska blockgränser, klassklyftor, könsklyftor och regionala kulturskillnader. Den manifesteras på de mest märkvärdiga sätt, som nu senast när man i folketinget i bred enhet antog en nationell s.k. demokrati-kanon. Omvärldens hårda kritik av Danmarks politik i invandrings- och integrationsfrågor snarast stärker denna fatala sammanhållning kring danska kulturvärden.
Jag tror att det är ett högt spel för SFs del. För inte så länge sen lyckades Vänsterpartiet mer än tredubbla sina opinionssiffror genom att signalera en ny politik, som slog an i medierna och appellerade till nya väljargrupper på tvärs av traditionella politiska gränser. Efter några härliga år mojnade medvinden och uppslitande inre strider följde. I Danmark kan det gå på samma sätt. Det finns många i SF som är djupt oroade över att deras parti har övertagit Dansk Folkepartis politik i den just nu avgörande politiska frågan, och att detta har skett utan föregående debatt i partiets interna organ.
I Lucifers text tycker jag mig finna en förtjusning över denna utveckling. Det fick mig att skriva dessa rader.
Arbetarkultur. Mig äger ingen
av Gunnar Stensson
”Jag var första barn på dagis. Hade pappa mycket att göra på jobbet var han där innan det ens öppnat.
- Det kommer snart nån, sa han och släppte av mig utanför porten.”
Välfärdssamhället
Citatet är hämtat ur Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.
”När pappa kom till dagis stannade han i tamburen. Jag klädde på mig snabbt. Fröknarna sa några vänliga ord och han svarade blygt. Hans tacksamhet över barnomsorgen och de som arbetade där var gränslös.”
Detta är välfärdssamhället, det som byggdes upp under 70-talet av bland andra Camilla Odhnoff, som vi berättade om i förra numret av vb. Det löser inte alla problem, men det har gjort mycket som tidigare var omöjligt möjligt. Det blev möjligt för Åsas pappa Leif Boris Andersson att ta hand om sin dotter, trots att han var en ensam förälder som heltidsarbetade i ett tungt jobb. För Åsa fanns de kommande åren den möjliga vägen genom dagiset, sedan grundskolan (ny på 70-talet), sedan gymnasiet och till slut universitet och doktorsexamen. Aldrig lätt, men möjlig.
Sveket mot mannen
Men boken handlar framför allt om pappan. Man kan fundera över varför den är så gripande. En del av förklaringen finns i gestaltningen av pappans upplevelse av sveket mot hans förväntningar, samhällets (och utvecklingens) svek mot honom, hans arbete, hans ideal och hans mansroll. Detta är något som drabbat många män under 1900-talets senare hälft och som vi känner igen och kan relatera till. Åsa ger oss den första på en gång närgångna och stora berättelsen om en av dem. Men Leif Boris Andersson ville inte räknas in som representant för ett kollektiv. Honom ägde ingen.
De svikna männen finns inte bara i Sverige. Susan Faludi berättar om dem i sin bok Ställd. Sveket mot den amerikanske mannen. Det handlar om en samhällstragedi där utvecklingen sprungit ifrån en hel generation arbetande män, en hel generation fäder.
Arbetarkulturen
Åsa berättar inte om sin mamma, men hon är närvarande i skildringen av morföräldrar, mostrar, morbröder och andra släktingar i en internationellt förgrenad storfamilj med kommunistiska, intellektuella och kulturella traditioner. Storfamiljen – eller släkten – utgör ett socialt nätverk både för henne själv och för hennes pappa. Den visar på den arbetarkultur som en gång fanns. Jag tror den finns än. Åsa Linderborgs bok är ett exempel.
Jag påmindes om arbetarkulturen häromdagen när jag gick ner i soprummet, Vårvädersvägen 4. Där finns inte bara sopkärl utan också en bokhylla där man kan ställa böcker man inte längre vill behålla och kanske byta till andra som man länge tänkt läsa. Jag har gjort bådadera.
Den här gången hittade jag en sliten praktbok, Presidentskan, av Leopoldo Alas Clarin, i översättning av Peter Landelius, utgiven på Arbetarkulturs förlag 1986. Vem som köpt och ägt den framgick inte. Men i den linderborgska familjens hem fanns den nog. Den kanske inte lästes av alla, för det är en stor krävande roman om en liten spansk stad i slutet av artonhundratalet, skriven av Leopoldo Alas (Clarin var en pseudonym), som 49-årig dog omkring år 1900. Det fanns troligen mer omedelbart pockande läsning 1986, året då Palme blev mördad, men den är ett exempel på de stora ambitionerna på förlaget Arbetarkultur, ambitioner som under 70-talet gav oss de tre delarna av Peter Weiss Motståndets estetik, den bästa och mest detaljerade beskrivningen av arbetarrörelsens historia före och under andra världskriget, den gången underlag för en bred debatt i vpk.
Hur ska jag någonsin kunna förklara
Kenneth Kvist var officiant vid Leif Boris Anderssons begravning 2001. Många av oss känner honom som en klok röst i debatterna om socialism och demokrati. Han besökte en gång vårt hem i samband med 1 maj-firande, tror jag. Han hade med sig tvärflöjten. Spelade han tillsammans med Röda Kapellet? I alla fall spelade han på flöjten när Åsas pappa begravdes.
I slutet av boken skriver Åsa: ”Hur ska jag någonsin kunna förklara för dem (Leifs barnbarn, Åsas barn) hur det känns att somna bredvid en utarbetad kropp som andas såväl svett, öl och ensamhet som en trotsig dröm om solidaritet och rättvisa.”
Leif blev drygt 60 år. Åsa redovisar obduktionsprotokollet som i detalj berättar om hans utslitna sjuka kropp.
Boken finns att köpa i pocket till två tredjedelar av priset för en biobiljett.
2008-03-20
Fackeltåg i Lund för utvisningshotade
Den 27/3 kl 17.30, samling på Mårtenstorget, Lund.
Lunds Afghanistankommitté ordnar ett fackeltåg till stöd för de
utvisningshotade afghanerna. Afghanistansolidaritet Syd stödjer.
Klara talare Lotta Hedström och Anders Davidson.
2008-03-14
Nej till ockupationen
Manifestation på femårsdagen av invasionen!
Tid: Den 15 mars kl. 14.00
Plats: Gustav Adolfs torg i Malmö
Talare:
• Henrik Skrak, Irakkommittén i Malmös ordförande
• Per Gahrton, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige och tidigare EU-parlamentariker för Miljöpartiet de Gröna
• Marianne Berg, riksdagsledamot för Vänsterpartiet
• Shaimaa Hannon Abad, Iraks Kommunistiska Parti-Kadern
• Chetin Jamil, Turkmenska föreningen
• Tony Johansson, Socialdemokraterna, ledarskribent
Huvudparoller:
USA ut ur Irak!
Stöd det irakiska motståndet!
Manifestationen följs upp kl. 16 med föredrag om situationen i Irak av historikern Mathias Cederholm på Kvarnby folkhögskola, Röda Huset, Industrigatan 4, 3e vån. Fritt inträde.
I Lund hålls manifestation på Stortorget samma dag kl. 12.00.
Arr: Irakkommittén i Malmö, Monbijougatan 10 B, 211 53 Malmö
Så döljer man en krigsförbrytelse
av Gunnar Stensson
Antalet dödsoffer för den israeliska attacken mot Gaza (se VB 7 mars) har stigit till drygt 130.
Reaktionen från omvärlden mot den israeliska ledningens krigsförbrytelse var mycket hård. För palestinier i hela världen var händelsen, och i synnerhet de 25 barnens död, traumatisk.
För en opolitisk 25-årig palestinsk chaufför i Jerusalem, ledde den till ett sammanbrott. Han hade tidigare varit anställd vid den judiska yeshivaskola, som blev skådeplats för massakern.
Han gick in på sin forna arbetsplats och sköt 8 elever, på samma sätt som den ultraortodoxe juden Baruch Goldstein mördat över 90 palestinier i Hebron 1994. Bland högerextrema judar är Goldstein en nationalhjälte.
Därmed yppades en möjlighet för de israeliska ledarna att avvärja den pr-katastrof som attacken mot Gaza utvecklats till för Israel. Världspressen försågs med skrämmande bilder och tendentiösa texter om skolmassakern.
Det fungerade i stort sett. Massakern skylldes (felaktigt) på Hamas. Det faktum att de åtta offren var barn i femtonårsåldern underströks för att blåsa upp indignationen. Fördömandet i media blev lika känsloladdat som de tidigare fördömandena av det avsiktliga israeliska angreppet mot civila i Gaza.
Den som vill se exempel kan kolla Sydsvenskans huvudledare lördagen den 8 mars. Enligt ledaren hör kritiken mot förra veckans israeliska ”militäroperationer” hör hemma i annat sammanhang. I stället riktas indignationen mot FN:s säkerhetsråd (och Libyen) som inte ville fördöma händelsen som ett politiskt terrordåd.
Men det finns annan information. Radion rapporterade att förövaren varit politiskt ointresserad och inte ansluten till någon palestinsk politisk organisation. Han var en man som levat fredligt i Jerusalem tills den maktlösa vreden över invasionen i Gaza ledde till ett sammanbrott.
Man kunde också få veta att yeshivaskolor är religiösa skolor där studierna ägnas åt talmud och torah, den traditionella judiska lagen. Eleverna är enbart pojkar i gymnasieåldern. Det är främst ultraortodoxa judar som sätter sina söner i yeshivaskolor.
Den skola som drabbades av massakern var ett ideologiskt centrum för bosättarrörelsen. Dess politiska ståndpunkt är att alla palestinier ska fördrivas från hela det bibliska Israel.
Ur palestinskt perspektiv var den oförlåtliga men inte obegripliga tragedin kontraproduktiv. Den räddade den israeliska ledningen från fördömanden. Den stärkte bosättarrörelsen.
Dagen efter massakern gav den israeliske premiärministern Olmert bosättarna tillstånd att bygga 750 nya illegala bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken.
Kvinnodagen 8 mars
av Gunnar Stensson
Mor i busken
Studentafton i Lund med Gunnar Sträng på 1950-talet. Fullt i stora salen. Många unga socialdemokrater närvarande för att ställa frågor. En av dem är Camilla Odhnoff som av sina kamrater fått uppdraget att fråga om familjepolitiken. Hon sätts upp på talarlistan. Så småningom blir det hennes tur. Gunnar Sträng vänder sig mot henne:– Och vad har lilla mor i busken att säga?
Episoden berättas av Camilla Odhnoff under hennes föreläsning i Klostergårdens bibliotek på kvinnodagen 8 mars i arrangemang av KLOK, Klostergårdens kulturförening.
Hon var nervös innan, berättar hon, och hade i veckor arbetat med att förbereda sin fråga.
Gunnar Strängs tilltal får det att svartna för ögonen och slå lock för öronen på henne, innan hon lyckas samla sig och ställa sin fråga.
Hon är kortväxt med håret samlat som på vissa porträtt av Selma Lagerlöf. Hennes ansikte är humoristiskt och rödblommigt när hon nu som 80-åring står och erinrar sig händelsen. ”Ursäkta, men blåsten har kommit min näsa att rinna,” säger hon. Hon talar lågmält men exakt.
Publiken i den fullsatta lokalen består mest (inte helt) av kvinnor över femtio, kvinnor som jag ser dagligen, men som jag nästan aldrig diskuterar politik med, omedvetet fördomsfull som jag säkert är. Mor- och farmödrar, somliga pigga stavvandrare, andra med utslitna höfter och ryggar, långsamt gående bakom sina rollatorer.
Osynliggjorda nu på grund av sitt kön och sin ålder, men kanske också tidigare i det patriarkala samhälle som då var mer förhärskande.
De ler, mycket medvetet och igenkännande, när Camilla berättar om hur hon förlöjligades och osynliggjordes där i AF för femtio år sedan.
Några år senare ingick Camilla i regeringen och ställde Gunnar Sträng mot väggen. Han skämdes och ursäktade sig med att han var mest van vid att som ombud för lantarbetarförbundet förhandla med godsägarna i Sörmland om löner. Då kunde man inte tala så fint. De blev vänner sen.
Kvinnokampen kan ta sig många former.
Tant Brun, studierna och vägen till politiken
Camilla berättar om en bibliotekarie som öppnade världen för henne när hon var barn i Majorna i Göteborg. Hon brukade kallas tant Brun.
Hon berättar om botanikstudierna i Lund och stipendiet som gjorde det möjligt för henne att studera (tre fria mål mat om dagen och bidrag till bostadskostnaden – också jag åt mina gratismål på konviktet mitt emot Lundagård vid ungefär samma tid).
Hon berättar om tiden i regeringen och talar uppskattande om sin chef, statsminister Tage. Hon kämpade för den allmänna förskolan. Hon redogör för sitt viktiga arbete med föräldraförsäkringen. Utredningen och propositionen var hennes största politiska insats för jämställdhet, menar hon. Någon kritiker hade sagt:
– Går den igenom blir ju männen lika diskriminerade som kvinnorna. Alla ler. Åhörarna tillhör den första generation som kom i åtnjutande av den ökade jämställdhet som reformen ledde till.
Men också i det sammanhanget osynliggjordes Camilla. Strax före jul 1974 utsågs hon till landshövding. Tryckeriet hann inte bli klart med tryckningen av propositionen före jul.
När den sedan trycktes följande år undertecknades den av Sven Aspling, som också fick äran för den. Och som i en tidningsintervju i samband med sin 80-årsdag sa att föräldraförsäkringen var hans viktigaste politiska insats.
– Men det var ju jag som tog initiativet och ledde arbetet, sa Camilla.
Kvinnlig landshövding
Som nyutnämnd landshövding möttes hon av en jätterubrik på första sidan av Blekinge läns tidning: VAD HAR BLEKINGE GJORT FÖR ATT DRABBAS AV CAMILLA ODHNOFF?
Hennes landshövdingetid blev trots detta lyckosam. Hon trivdes som länshushållare och blev omtyckt. Men det var inte problemfritt. Blekinge var ett utflyttningslän. Antalet skolbarn minskade under hennes år som landshövding med 25 procent. Hon verkade för högre utbildning och la grunden för högskolan.
Hon var med när Per Ahlmark (fp) besökte de åttahundra plötsligt sparkade LM-arbetarna i Olofström och uttalade den replik som satte punkt för hans politiska karriär: ”Lycka till!”
U 137
Som landshövding i Blekinge företrädde hon marinen i Karlskrona. Det var avrustning och omorganisering på gång också under 1980-talet.
Den 28 oktober 1981 ledde hon en försvarsdelegation som besökte regeringen för att vädja om stopp för de nedläggningar och förändringar som planerades. Delegationen fick sin vilja igenom.
Försvarsministern kommenterade: – Ni är alltid väl förberedda, men den här gången tycker jag ni gick lite för långt.
U 137 hade gått på grund utanför Karlskrona den natten.
Miljönämnd i Staffanstorp
Så pensionerades hon, flyttade till Hjärup och blev så småningom ordförande i miljönämnden i Staffanstorp, där hon fick användning för sina kunskaper i botanik.
– Politiken är en helhet, säger hon. Alla nivåer är lika viktiga, riket, länet och kommunen. Det måste finnas en harmoni.
Nu bor hon i Klostergården och har synpunkter på utbyggnaden runt idrottsplatsen.
Hon möts av varma applåder och många frågor efter sin föreläsning.
Jag själv och mina generationskamrater går glada och eftertänksamma från biblioteket till våra bostäder i de tegelröda höghusen medan vårsolen skiner och knopparna brister.
Se det var en riktig kvinnodag!
Brott mot mänskligheten under kommunismen
av Gunnar Stensson
En lundahistoriker går till historien
Lena Adelsohn-Liljeroth såg nöjd ut när Forum för levande historias seminarium invigdes måndagen den 10 mars.
Hon var fortfarande nöjd när Michael Schoenhals, professor i Kinas historia i Lund, läste upp ett gammalt dokument från Kinas underrättelsetjänst för att illustrera hur långt Maos regim var beredd att gå i utrensningen av klassfiender. I skrivelsen avvisades entydigt folkkongressens vilja att begränsa våldsutövningen. Gällde det inte att föregripa angrepp mot revolutionen och moderlandet? Då fordras hårdhet mot varje misstänkt!
Lena Adelsohn-Liljeroth såg fortfarande nöjd ut.
Sedan förklarade Schoenhals vilken uppgift Forum för levande historia har.
”Vår uppgift är att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden – och detta oavsett om de sker i kommunismens eller demokratins namn.”
Lena Adelsohn-Liljeroth började se ut som om någonting var fel.
Sedan avslöjade Schoenhals att dokumentet han läst upp inte alls härstammade från Maos Kina, utan var en ordagrann återgivning av president Bushs senaste tal, där presidenten förklarar varför USA ska använda tortyr i kampen mot terrorismen.
Sedan skriver Stefan Johnson, vars artikel i DN 12/3 08 jag hittills nära följt, men som jag i fortsättningen ordagrant citerar:
”Michael Schoenhals inlägg kommer att gå till historien. Sällan har en svensk humanist tillrättavisat makten lika skarpt. Hans markering säkrar för lång tid oberoendet för Forum för levande historia och forskningen över lag.
När Schoenhals vädrat ut flosklerna kunde seminariet rikta in sig på huvudsaken: hur förklara dessa ohyggligheter, hur undvika att de sker igen? Det var historikernas seger över ideologerna.”
På samma uppslag i DN Kultur 12/3 presenteras “Torture and the twilight of empire. From Alghiers to Baghdad” av Marnia Lazreg, utgiven av Princeton. Ohygglig och nyttig läsning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)