2016-03-31

V-möte om järnvägspolitik av Hanna Gunnarsson

21 mars fick Vänsterpartiet i Lund besök av riksdagsledamoten Emma Wallrup, riksdagens trafikutskott, för att diskutera järnvägspolitiken i allmänhet och höghastighetstågen i synnerhet.

Sverigeförhandlingarna
Förhandlingarna inom Sverigeförhandlingarna, vars syfte är att koppla ihop infrastruktur, främst järnväg men även vägsatsningar, med bostadsbyggande har precis börjat. De kommuner som får ta del av infrastruktursatsningar ska presentera ett ökat bostadsbyggande som motsatsning. Sverigeförhandlingarna lanserades av de borgerliga regeringen (under ett annat namn) och har tagits över av S-Mp-regeringen, som nu har inlett förhandlingar med kommunerna. Sträckningen för höghastighetståg i södra Sverige, som är en av förhandlingspaketet, planeras vara Jönköping - Värnamo - Hässleholm - Lund - Malmö. I Lund ska den nuvarande stationen användas för att även kunna trafikeras av höghastighetståg. Samtidigt som Lund får ta del av ytterligare finansiering för spåvägen.
   Till grund för Vänsterpartiets ställningstagande till investeringarna inom Sverigeförhandlingarna ligger ett nyligen antaget program för tågtrafiken, som bland annat Vilmer Andersen från Malmö och regionpolitiker för V, har varit med och tagit fram. I detta program finns ett positivt ställningstagande till höghastighetståg, men såklart också många andra krav på förbättringar. På Vänsterpartiets kongress i maj kommer ett annat relevant program att antas: Det ekologiskt-ekonomiskt programmet, där ekologi och ekonomi kopplas ihop och infrastrukturens roll som grund för samhällsutveckling diskuteras.

Många perspektiv
De stora planerade infrastruktursatsningar kan ses ur flera olika perspektiv. Miljöperspektivet och det hållbara resandet är självklart ett. Sverigeförhandlingarnas företrädare har uttryckt en målsättning att på allvar konkurrera med inrikesflyget i södra Sverige. Men för att nå klimatmålen räcker det inte med höghastighetståg mellan några städer, fler stora regionala satsningar på tågtrafik är en viktig förutsättning. Ett annat perspektiv är relationen mellan städerna och landsbygden, och mellan stora och mindre orter. Vänsterpartiet måste noga balansera de regionala järnvägssatsningar mot stadscentrerade höghastighetståg. De regionala tågen är en förutsättning för miljövänlig pendling mellan mindre orter och större städer, vilket inte minst är viktigt i Skåne. Storstadscentreringen måste motverkas så att infrastruktursatsningarna kommer så många som möjligt till nytta och kan lägga grunden för utveckling på mindre orter och landsbygd. De flesta och största satsningarna inom Sverigeförhandlingarna finns dessutom i södra Sverige. Norrbotniabanan norr om Umeå lyser med sin frånvaro (även om det sägs att regeringen har något på gång för denna).
   I diskussionen på Vänsterpartiet Lunds möte med riksdagsledamoten Emma Wallrup lyftes framförallt upprustningen av det befintliga järnvägen, att underhållet ska ske i egen regi och betydelsen av pålitlighet i järnvägstrafiken. Även nattågen till Europa diskuterades, där stora försämringar har skett de senaste åren. Till syvende och sist är ju den stora frågan om hur vi bygger ett mer hållbart och rättvist samhälle och vilka grupper som gynnas av olika möjliga infrastruktursatsningar. Inom vänsterpartiets riksdagsgrupp pågår diskussionerna och partiet avvaktar remissvar från kommuner och regioner inför ställningstagandet.

Vänsterpartiets strategi- och visionsprogram för tågtrafiken finns här:
Mer information om Sverigeförhandlingarna

Per T Ohlsson vid sin dator förra veckan
av Gunnar Stensson

Sverige ska in i Nato! Det har jag alltid tyckt. Jag skriver det igen. Men hur ska jag få nån att läsa det?
 

 
Hm. Såg nåt om att IS bedriver asymmetrisk krigföring. Jo. Och veckans storsäljare är ju massakern i Bryssel. Asymmetrisk krigföring. Jag älskar såna begrepp!
   Putin då? Hur få in honom? Ockupationen av Krim och Ukraina förstås. Fast det är gammal skåpmat.
   Det var ju förfalskat, där brevet som Peter Hultqvist påstods ha skrivit om att skicka svenska vapen till Ukraina. Förfalskningen spårades till en rysk källa. Typisk asymmetrisk krigföring.
   Men är det inte lite futtigt jämfört med Bryssel? Jag skriver det ändå!
   Och visst var det en överbelastningsattack mot svenska medier förra lördan? Jo. Den kopplar jag till en liknande händelse i Estland 2007. Nio år sen. Estland är ju för resten ett Nato-land. Ett föregångsland! Det är helt klart att Putin håller på med asymmetrisk krigföring. Mot Nato. Och USA. Och Sverige.
   Så måste jag kasta lite skit på de jävla kommunisterna och den där svikaren Sven Hirdman som jämt säger emot mig. Han var ambassadör i Moskva. Nog sagt. Det kommer dom gilla både på Avpixlat och i Vellinge.
   Och en smocka i käften på Putin. ”Putins paranoida gangsterregim”. Det låter bra.

Jag måste bara kolla vad det står på nätet om ”asymmetric warfare”. Där har vi det.
   HELVETE!!
   Här står om det amerikanska frihetskriget och om den franska motståndsrörelsens kamp mot nazistisk ockupation och om Nelson Mandela och om befrielserörelserna i Angola och Mocambique och om jävla FNL och om sandinisterna och... och om David och Goliat!
   Ska jag behöva skriva om alltihop?
   Nej, vänta. Det finns andra artiklar. Om tvillingtornen, om Irak och - ser man på – om IS. Jag får nog ihop nån satansvers om asymmetrisk krigföring. Det gäller att ha makten över orden. Så här: ”Det kallas asymmetrisk krigföring, aggression i gråzonen mellan krig och fred i syfte att uppnå politiska och territoriella mål genom att sprida skräck och förvirring. I begreppet ryms allt från terrorhandlingar och attacker mot digital infrastruktur till mer eller mindre dolda militärinsatser.”

Det där sätter jag i början av artikeln. Rubriken? Det nya kriget. Ja, ja. Jag vet att det har förts asymmetriska krig i hundratals år. Men det vet inte läsarna.
   Sen måste jag få till en slutkläm. Så här: ”Putin har i själva verket samma mål som IS: att försvaga den europeiska demokratins motståndskraft. Det är bara de asymmetriska medlen som skiljer dem åt: lögnen och bombvästen.”
   Snyggt! Det kommer liberalerna att gilla! Där fick jag med både Peter Hultqvists falska brev och massakern i Bryssel. Nu ska Sydsvenskan få den söndagssida de väntar på.
   Men vad fan ska jag hitta på nästa vecka? Nåt om svenskt Nato-medlemskap igen? Det verkar som om Trump tröttnat på Nato.

Kampen mot högerextremismen – indoktrineringen och dess motkrafter av Staffan Lindberg

Var tid har sin politiska historia och dynamik. Jag är i Indien när detta skrivs och vill anknyta till förra veckans artikel ”När högern tar makten”.

Vi börjar i slutet av 1970-talet. Politiskt var landet stabilt med mitten-vänsterregeringar som turades om vid makten. Högern, framförallt representerat av det hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP) framstod som svagt och nere för räkning. Det hade den varit sedan en av deras anhängare mördade Mahatma Gandhi 1948.

I ett förtvivlat försök att komma in på banan vände man sig till de högre kasterna och lockade med en politik som skulle göra slut på kvoteringen till högre utbildning och statliga arbeten för låg- och mellankaster. Det blev i stort sett en flopp trots Brahmin-studenter som brände sig till döds i agitationen.

Då plockade man fram det ’etniska kortet’. Muslimerna framanades åter som huvudfiende. Detta gav utdelning direkt och det gamla högerpartiet BJP började växa till sig och framstå som en viktig utmanare. 1998 - 2004 kunde de regera i en koalition.

Ekonomin gick allt bättre med dubbel hinduisk tillväxttakt på 7 %. Det gamla Kongresspartiet lyckades dock komma tillbaka med friska förslag till reformer och sociala program, men föll snart tillbaka i korruptionskulturen från förr. När BJP till sist vann valet 2014 kändes det som nådastöten för Kongress.

Indien seglar nu på sin ekonomiska framgång. Succé föder succé säger man. Men efter två år vid makten är det tydligt att Indien åter gått in i en ödesdiger social och politisk kris.

Konflikten med muslimerna, som jag skrev om i min förra artikel är en kris, men nu handlar det också om lågintensiva kastkrig. När daliterna, de före detta kastlösa, kräver sin rätt i lokalpolitiken slår de högkastiga tillbaka med våld och mord. Kärleksäktenskap mellan högre kaster och daliter straffas med döden – antalet sådana hedersmord har ökat påtaglit.

BJPs försöker nu också bli kulturellt dominerande genom att ta över universiteten. En stark början är händelserna på Jawaharlal Nehru Universitetet i New Delhi.

Där har den nu högerstyrda lednigen förklarat de radikala studenterna krig genom att beordra polisen att arrestera ledarna för en studentdemonstration den 9 februari i år. I demonstrationen krävdes att Indien skulle vara ett land med utveckling för alla, speciellt de fattiga och att daliterna skulle få sina rättigheter garanterade.

Den 9 februari var årsdagen för avrättningen av en misstänkt terrorist 2013 vid namn Afzar Guru, som dömts för inblandning i ett attentat mot det indiska parlamentet 2001. Årsdagen började firas för att protestera mot dödsstraff och för politiska fångars rätt till ett ordentligt försvar. Studenterna krävde nu en ny postum rättgång med ett ordentligt försvar för den åtalade, ett försvar som han inte fått tidigare. Samtidigt krävde man frihet och demokrati. Högerstudenter spred då ett rykte om det handlade om anti-indiska krav och anklagade de radikala studenterna för landsförräderi.

En hel värld av akademiker i Indien och utomlands har engagerat sig i dessa studenters sak. De arresterade studenterna har nu släppts mot borgen men åtalet står kvar och rättegång ska hållas.

Man kan dock undra om detta sätt att göra motstånd mot hinduiseringen av universiteten och kulturinstitutionerna är en riktig och framgångsrik strategi. Kanske ska man inte svara på de provokationer som man utsätts för.

Afzal Gurus inblandning i det dödliga attentatet mot Parlamentet 2001verkar inte vara övertygande bevisat. Att han straffades med hängning är en sak, men att han också skulle få gå fri är dock en annan sak. Studentledarna har inte hyllat honom som martyr! Det är en anklagelse utan grund.

Martyren i detta sammanhang heter Rohith Vermula, en dalitstudent vid Hyderabad Central University, som anklagades av hindunationalisterna för att ha fuskat om sin kast-bakgrund och därför relegerades av universitetets nyinsatte hindunationalistiske rektor. Det slutade med att Vermula begick självmord. Han har nu blivit en symbol för kampen mot hindunationalismen.

Jag hör mig för i olika kretsar. ’Folk på gatan’ håller på staten och BJP! De vill ta i med hårdhandskar mot studenterna.

Det här är en alltför akademisk kamp för att vinna bredare gehör. Det hela kommer troligen att rinna ut i sanden medan rättvisan går sin sakta lunk, vilket är kutym i Indien, dvs. när dom faller är saken redan bortglömd.

Många med mig tror att den indiska vänsterns strategi över åren varit alltför snävt inriktad på frågor som inte förmått samla bredare allianser av folk. Ta den fackliga kampen där enbart ca 10 procent av löntagarna är fast anställda och organiserade i fackförbund. Fackliga framgångar gynnar då bara de redan välbeställda, och appellerar inte till en bredare allmänhet.

Det behövs idag en bredare analys av huvudmotsättningarna i det indiska samhället – de lågkastigas, muslimernas och andra minoriteters situation i allians med olika mellanskikt som inte tillhör den alltmer priviligierade medelklassen i landet. Det handlar om 80 procent av befolkningen. Denna analys måste kopplas till miljöproblemen som drabbar de fattiga mest. Ett slags grön socialdemokrati efterlyses!

Detta skrivs medan vi är på väg att fira Holi i Santiniketan, Västbengalen. Holi är en fest över det godas seger över det onda liksom Påsken är hos oss. Man kan bara hoppas att denna upphöjda livskänsla kan översättas i den rätta analysen, de rätta vapnen och en framgångsrik kamp.

66 år i skolan 11. 1955-57 av Den gamle

En vecka efter att ha muckat som underofficer på I 11 var det dags för mig att sticka till Lund. Vad hade jag där att göra?
   Sista åren i gymnasiet hade jag en vän som hette Johan Arvidsson. Vi hade mycket gemensamt. Jag läste många böcker. Han läste fler. Jag lånade tre åt gången på biblioteket. Han lånade tio. Jag läste i hopp om att få veta något om människorna och världen. Han var teoretiskt och filosofiskt bevandrad
   Första gången jag tittade in i hans inackorderingsrum på Södra Järnvägsgatan i Växjö satt han med en blyertspenna och studerade T S Eliots Det öde landet. Han var lång, klumpig, ivrig och talade otydligt. Hans tankar var komplicerade och fulla av utvikningar, svåra att följa. Jag tror han var en av de intelligentaste människor jag känt. Han hade sluppit göra lumpen. Nu fanns han i Lund.

Jag avskydde på förhand det akademiska livet och studenttraditionerna. Utanför AF stod minsann den förhatlige Esaias Tegnér staty. I detta landsortsuniversitet utbildades de som skulle efterträda sina fäder som administratörer på länsstyrelsen, som jurister, läroverksadjunkter, präster och banktjänstemän i södra Sverige.  De var organiserade i nationer enligt de provinser de kom ifrån. Allihop hade säkert tillhört KS, konservativ skolungdom. Självgoda och självbespeglande var de, engagerade i hierarkier och ceremonier, studentmössor och doktorspromoveringar. Universitetet var inget annat än en förlängning av Högre Allmänna Läroverket i utvidgad och förvärrad form.
   Jag såg inget annat alternativ än att läsa litteraturhistoria. Det visade sig innebära föreläsningar i Kungshuset vid Lundagård av professor Olle Holmberg om Johan Henrik Kellgren, Amadeus Atterbom och förstås Esaias Tegnér. Inget ont om Olle Holmberg. Jag hade läst intressanta artiklar av honom i DN. Men detta!
   Jag bodde i Malmö, Södra Förstadsgatan 79, i en matsal med ett stort middagsbord och en säng hos en fattig änka. Varje dag tog jag tåget till Lund.

Ganska snart hittade jag Johan. Han bodde på Stora Ahlgatan, hade läst litteraturhistoria och studerade nu nordiska språk (vilket hemskt ämne, tänkte jag). Han hade sällskap med Anna-Klara, den lilla skarpa, raka, roliga, svartögda prästdottern från Kävlinge. Somliga av er minns henne som Anna-Klara Arvidsson, bosatt i Lund efter pensioneringen från rektorstjänsten i folkhögskolan i Svalöv och aktiv partimedlem åren omkring millennieskiftet.
   Luften i rummet vid Stora Ahlgatan var tjock av cigarrettrök. Anna-Klara och jag var där i princip dagligen. Prat om böcker, film och politik. Hon bodde i Kävlinge och jag reste ju från Malmö. Vad gjorde vi?
   Teater, Harriet Andersson i Ibsens Vildanden på Malmö stadsteater.  Köpenhamnsresor.  Film. Premiären på Sommarnattens leende. En dag promenerade jag till Malmö för att se Öster om Eden. Jag blev starkt berörd. James Dean var jämnårig. Lördagstimmar på Håkanssons. Illustrated London News. Vi visste att det fanns några viktiga poeter i Lund, Majken Johansson och den pretentiöse Göran Printz-Påhlson (mycket intressant, tyckte Johan) men vi hörde aldrig till någon grupp.
   Jo, Anna-Klara var ordförande i högerpartiets ungdomsorganisation i Kävlinge. Hon tyckte hennes kamrater höll på att bli rasistiska och övertalade mig att tala om medborgarrättskampen i USA på ett möte. Högsta domstolen hade just förbjudit rassegregering i skolorna. Strax efter mötet lämnade hon organisationen
   När jag lämnade regementet hade jag fått ett par tusen i avgångsvederlag så jag kände mig rik den första hösten.

Pengarna tog slut. Jag fick ett rum på Bytaregatan vårterminen 1955, och livet blev tråkigare. Jag försökte sälja några texter men minns bara att Lantarbetaren betalade ett par hundralappar för en berättelse en gång. Jag saknade Älghult. Att resa hem var både för dyrt och för tidsödande. Men jag svalt inte. Jag hade någon sorts naturaförmån som innebar att jag åt gratis på konviktoriet vid Bredgatan mitt emot Lundagård. De serverade en utmärkt gåsmiddag på Mårtensdagen.

Under sommarmånaderna jobbade jag i jordbruket i Kvartebo efter att ha varit borta de två föregående somrarna. Mer om det senare. Följande höst återvände jag till Lund, men studierna kändes alltmer frustrerande. Vintern blev kall. Jag minns att jag höll en tjock och tråkig bok om världslitteraturens historia i ena handen samtidigt som jag stack in den andra i värmeelementet och såg ner över de snöiga taken i Bytaregränd.
   Jag visste att lundakoryféer som Sten Broman festade på Grand tvärs över Klostergatan, men kände bara avstånd och avsmak.
   Sommaren 1956 lämnade jag Lunds universitet efter ofullbordade studier för att aldrig mer återvända. Trodde jag. Det dröjde till 1969. Lunds universitet hade varit en dålig skola för mig och säkert för många andra. Jag anmälde mig för tjänst i en FN-bataljon men blev inte antagen. Också den sommaren jobbade jag i jordbruket.

2016-03-24

21 mars av Karin S

En kall vind finns kvar
mellan ryggen och tröjan.
Hur får jag bort den?

Öppen ateljé


 
Välkomna till Östervångsvägen 32
Ann Schlyter visar akvareller och akryler med motiv från Lund, Skåne, Bohuslän mm
   Skärtorsdagen och Långfredagen 15-18, Påskafton och Påskdagen 11-16

Doc Lounge Lund, tisdag 29 mars kl 19:00

Spartacus and Cassandra
Nuguets debutfilm om syskonen som som tvingas ta på sig enorma ansvar som egentligen hör vuxenlivet till.
Tretton år gamla Spartacus och hans tioåriga syster Cassandra tas in av Camille, en ung trapetskonstnär som startar en cirkus i utkanten av Paris. Syskonen hittar ett känsla av samhörighet i ”The Big Top” som cirkusen kallas, och börjar gå i skolan. När cirkusen läggs ner påbörjas en dragkamp mellan den franska staten och barnens föräldrar och Spartacus och Cassandra tvingas att göra det omöjliga valet mellan fosterhem med Camille eller liv på flykt med sin mamma och pappa. Upprivande gräl, tårögda telefonsamtal och spända möten mellan barnen och deras föräldrar avslöjar den kärlek, avundsjuka och djupa besvikelse som går genom, och hotar att förstöra, deras relationer. I en djup inblick i Spartacus och Cassandras liv vänds deras bild av föräldra- och barndynamiken totalt upp och ner. Filmen är en visuellt imponerande och känslomässigt upplysande berättelse om barn som tvingas ta på sig enorma ansvar som egentligen hör vuxenlivet till.
Trailer »

Politikerutfrågning om TTIP

29 mars Kl. 18:30 – politikerutfrågning om TTIP på Panora Friisgatan 19D, Malmö
Målet med utfrågningen är att lyfta frågan om dessa handelsavtal, demokrati och på vilka sätt de kan förändra det politiska landskapet i Sverige, från lokal till nationell nivå.

Politiker i panelen
Per-Arne Håkansson, sitter i riksdagens näringsutskott för Socialdemokraterna
Axel Nordberg, sitter i miljönämnden i Lund för LIberalerna
Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, Miljöpartiet
Daniel Sestrajcic, sitter i riksdagens skatteutskott för Vänsterpartiet m fl
Moderator: Ted Bergdahl
Kom, lyssna och ställ frågor på politikerutfrågningen om TTIP
Läs mer på facebook »

Att notera av Gunnar Stensson

Moderater
”Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien?”
Fredrik Reinfeldt
   ”Fredrik har ju minst sagt beröringsskräck (med SD)”
Lena Adelsohn-Liljeroth
   ”Inte bara beröringsskräck med dem. Med mig också”! Ulf Adelsohn. DN 20/3
   ”Landet är ju tomt, det är ju tomt! Vi har ju bara ytor. M ligger för nära ett annat parti, som jag aldrig haft en tanke på att sympatisera med.”
Pia Kinhult, M, regionstyrelsens ordförande 2010-14.
   ”Jag skulle aldrig tagit med en sådan kulturminister i en regering som jag har ansvar för.” Anna Kinberg Batra om Lena Adelsson Liljeroth som söker verkligheten i Avpixlat.

Socialdemokrater
”Vinster i välfärden är stöld av våra pengar. 2014 var den offentliga sektorns köp av varor och tjänster från den privata sektorn 965 miljarder, dvs 25 procent av BNP. På ena sidan ett gäng kapitalister.  På andra sidan fackföreningar, gräsrotsaktivister, personal och anhöriga.”  Daniel Suhonen, AB 23/3
   ”Vinstsyftande aktörer i välfärden har incitament att ”plocka russinen ur kakan”, det vill säga utforma sin verksamhet så att den attraherar brukare som medför små kostnader för utföraren.”
Ilmar Reepalu, regeringens särskilda utredare. DN 20/3

I skuggan av Bryssel.
”Ungefär fyra av tio av migranterna i Grekland är barn. Det innebär cirka 19 000 barn och avtalet tar inte hänsyn till deras behov.”
UNHCR

I de amerikanska primärvalen vann Bernie Sanders över Hillary Clinton med 80 procent av rösterna i Utah och 78 procent i Idaho. I Arizona vann Hillary med 59 procent.
På den republikanska sidan vann Trump i Arizona och Cruz i Utah.
New York Times 23/3

När högern tar makten av Staffan Lindberg

Behagligt varmt när vi landar på den nya fina Indira Gandhiflygplatsen i New Delhi en fredagsmorgon i mars.
   Vår vän väntar med bekväm Toyota och vi far ut på den stora motorvägen riktning Jaipur. Det är förbi rusningstiden men ändå fullt med alla tänkbara bilar, bussar, motorcyklar och lastbilar – som i vilken modern storstad som helst – men med 16 miljoner invånare i The Capital City inte vilken som helst.
   Här byggs den ena skyskrapan efter den andra. Världens alla företag blandat med indiska, bostäder åt den allt mer besuttna medelklassen, internationella skolor eller ”globala”, som snart alla grundskolor och gymnasier ståtar med. Indiens ekonomi går som smöret och växer ”snabbast i världen”.
   Det finns en stark självkänsla här – världens mitt, en kontinent med en stark allindisk offentlighet i medier, nyheter och diskussioner. Tälten och skjulen som byggjobbarna från Rajasthan bor i är bara en påminnelse om det lokala och det gamla fattiga landet – ”snart historia”?
   Vi är på väg till Gurgaon, en ny miljonstad strax söder om Delhi och till en stor och bekväm lägenhet i ett modern bostadsområde med gröningar, affärer och vakter dygnet runt.
   ”Vi är mitt uppe i en nationell diskussion vad Indien egentligen står för och framtiden”, säger vår vän, sociologen. ”Allt är uppe för prövning och nya definitioner.”

Högerstyre
Det är högerpartiet Bharatiya Janata Party (BJP) som sedan 2014 styr landet och nu går till offensiven med försök att ”hinduisera” landet. BJP står i spetsen för en stor familj av ”hinduiska” rörelser, flera av dem högerextrema med samma profil som i Europa. Det är hindunationalism på gränsen till fascism.
 

 
Deras slogan är ”Bharat Mata ki jai” Seger för moder Indien. I parlament och olika officiella sammanhang beordras folk att stämma in i denna slogan. Där som här är det den muslimska ”faran” som utmålas. Så muslimska politiker är måltavlan. På många håll rapporteras om dessa skärmytslingar. Men den muslimska responsen är pluralistisk. Vissa vägrar att säga de fyra orden under vad de tycker är’ pistolhot’. Andra har inga problem alls. ”Indien är vårt land – det är inget konstigt med det.” De tolv procenten muslimer i Indien är mer indier än vad folk tror. Den fredliga och synkretistiska sufismen är stark.
   Det är inte bara muslimer som är i skottgluggen. Den indiska vänstern är också en nagel i ögat, speciellt de intellektuella. Därför är också universiteten måltavla för BJP:s hinduiseringskampanj – men de är över 700 och inte lätta att ta över i ett svep. Därför är de just nu det mest prestigefulla universitetet i Landet – Jawaharlal Nehru University i New Delhi – som befinner sig i stridens ”öga”.
   Sex radikala studenter har arresterats för anti-indisk verksamhet den 9 februari i en komplicerad historia som jag inte ska gå närmare in på. Det har väckt allindiska och globala akademiska protester och studenterna har nu släppts under villkorlig frigivning mens den rättsliga processen har sin gilla gång.
   Det är som om en moderatledd regering i Sverige styr med starkt stöd av Sverigedemokraterna och de tre borgerliga svanspartierna och nu försöker ta över Lunds universitet genom en ny styrelse – de verkar redan ha några representanter där - och åtala studenter som öppet demonstrerar mot detta och dessutom har det dåliga omdömet att störa en högtidlig promotion med högljudda slagord eller en variant på ”Du gamla du fria…” Minns protesten i Domkyrkan mot den sydafrikanske ambassadören med psalmsång och ”We shall overcome …” och de åtal som följde!
   Det är efter den post-koloniala tiden i Indien och efter det kalla kriget i Europa. En helt ny social och politisk kontext.
   Med kriget i Västasien och flyktingströmmen ser vi hur EU hotas av totalt haveri och nationell chauvinism. Vad hotar i Indien?

Stark enhet
Med sin mångkulturella och federala struktur är Indien en långt starkare politisk enhet än ett Europa där federalismen inte ens finns på dagordningen. Makten i samhället är decentraliserad i balanserande grupperingar av olika slag. Ekonomin är starkare än någonsin.
   De moderata högerkrafterna styr och balanserar. Korruptionen bekämpas och de sociala programmen med lågprisaffärer och världens största ”beredskapsarbetes-program” fortsätter. En försonlig retorik framförs av Narendra Modi, premiärministern, som är en skarp analytiker och lysande talare. Hans väg till makten är allt annat än ”ren”, med nu är han en statsman i klass med Indira Gandhi. Han har fått smeknamnet: ”Modifier”! En varg i fårakläder?
   Motkrafterna är många, det gamla Kongresspartiet, regionala ’socialdemokratiska partier’, gandhianer, och en vänster, som långsamt vaknar upp från sitt Leninistiska och Maoistiska arv.
   Om det är gryning eller afton är svårt att sia om, men jag tror dock mest på tidig gryning i öster. Med ljuset kommer visdomen.
Staffan Lindberg
Veckobladets utsände korrespondent

 

Leve Svane! av Gunnar Stensson

Självfallet ska Svaneskolan vara kvar. Den ska vara kvar och kan utvecklas genom samarbete med Polhemsskolan och eventuell ny gymnasieskola.
   Hans Ghenarps förslag att bygga en gymnasieskola på Svaneskolans område är utmärkt. En sådan skola skulle kunna samarbeta med Svaneskolan, Polhemsskolan och Folkuniversitetet. Det kräver förstås samverkan mellan skolstyrelsen för Lunds stad, utbildningsnämnden och universitetet.
   Den integrerade Svaneskolan kan betyda mycket för alla de nya svenskar med skiftande utbildningsbakgrund som nu behöver skolas in och utbildas på varierande nivåer.

Lundabor, gör en vårpromenad från Polhemsskolan längs den trevliga korta Möllegatan, runt Svaneskolan och tillbaka längs Svanevägen tills ni skymtar Centrala idrottsplatsen, sväng sedan in på gångstigen invid Folkuniversitetets nya byggnad som sträcker sig hela vägen tillbaka till Möllegatan! Titta hela tiden åt vänster! Då får ni se Lunds mest lovande integrerade kunskapscentrum. Svaneskolan är en självklar del av det.
   I Folkuniversitetetets nya byggnad har Katte redan idag undervisning i tre samhällsklasser, Svaneskolan sin rektorsexpedition och Lunds Internationella skola sin rådgivare. Där finns dessutom Lunds Internationella piano- och musikcentrum.

Helenehomsskolan ingick i 1970-talets integrationstänk. I ett fattigt område i Malmö placerade man Lärarhögskolan, Musikhögskolan, Heleneholms högstadie- och gymnasieskola och ett folkbibliotek. Idag är alltihop väck. Gängbrottsligheten tar över. Det visar vad segregationen kostar.

Avtalet om ”Fritt sök” är precis så orimligt som Hans Genarp skriver. Eslövs gymnasium har t.ex. idag bara 700 elever. För några år sedan var de 1200. Ett steg i rätt riktning vore att garantera alla behöriga lunda-elever förtur till Lunds gymnasieskolor. Som det nu är förintar ”Fritt sök” deras valfrihet.
   Att bygga en gymnasieskola i Kobjer vore kontraproduktivt.

Medioskiktet, pysslar med vad? av jell

Vänstern tillhör(de?) speciellt i sin 60/70-tals variant nån slags samhälls- & civilisationskritisk kulturelit. Dess ideologiska frånvaro och rörelsemässiga kraftlöshet inverkar idag menligt på samlade västsamhället och även globalt. Den vänsterkritiska elitens fåtaliga representation och ännu ringare genomslagskraft, förutom senare aspekten med reala närvaron som politisk resurs - möjliggör situationer där Syrienkonflikten (via media) kan reduceras till ett, låta vara rätt hämningslöst inbördeskrig och NATOs & Gulfländernas förtäckta statskupp i Libyen benamnas revolution samt del av arabiska våren. Måtte denna vår och revolution i så fall först ha drabbat Saudi med kungafamiljens fulla dekapitering, i känd stil med spridning av sekulära, egalitära, demokratiska och humanitära ideal ut över hela arabvärlden samt även drabba andra befogade länder, i området. Månde kommer vi dit - so oder so!
   En annan aspekt av utebliven analys är den miljon eller mer migranter som plötsligt uppenbarar sig, på Europas tröskel. Frågan kan dock göras större än så för allmänna debatten och kunskapspridningen i väst har sen nån gång på 80-talet alltmer negligerat globala befolkningsökningen - i den mån väst självt inte direkt, på mångfald sätt underblåst denna. Och med anknytning till Libyen- och Syrienputscherna ovan bedriver vår geokrets med start kring ung 2010 en tanklös politisk och resursexpansionistisk agenda i ett volatilt område där befolkningsökningen dessutom varit påtaglig och även naturkriser påverkar. Och skapar en situation där Ryssland bara måste vakna ur sin dvala - avsett eller ej! Det är varken rätt eller förnuft, bland mycket annat men Homo Bellis bevisar än en gång, sin tidlösa natur. Ringlande människoormen upp genom Balkan tidigt i fjor höstas sägs vara värsta flykting-katatrofen sen VK II. Men finns ett långt ominösare perspektiv. Läs Romarrikets sena historia, ung. 2 - 500talen speciellt i äldre akademiska men även populärare skildringar, och problematiserande inlägg. Om metropolbildningars succesiva inverkan på etniska omgivningarna samt vad kan hända. Men mönstret återfinns i många andra världsdelar och i skiftande tider. Man ska kanske vara tacksam att man rimligen avvikit s.a.s. när räkningens timma behagar infinna sig, för oss i väst och vår guldstund på jorden.
   Jo, medioskiktets ansvar blev slutsatsen, ej skarptänkarnas. Den bildade medelklassen pysslar numer till synes med allt annat än kolportera ideal, utopier och progressiva, samt skarpa tankar. Kokkonsten, månne? Samt slita på samlade hushållselektroniken och upproriskt becykla stadens trottoarer och parker? Ingå i moraliska medborgargarden, månne? Vi tar akademikerna samt regionala Daidalosbidragsgivarna, nästa gång!

66 år i skolan 10. 1954-55 av Den gamle

Värnplikt, demokrati, rösträtt, nation. De begreppen hade samband. Som barn under beredskapstiden hade jag sett min far och i princip alla vuxna män jag kände i uniform. Alla var periodvis frånvarande någonstans i Sverige. På gatorna i Växjö marscherade ideligen militära kolonner. Skyddsrum och mörkläggning var vardag i en värld där städer bombades.
   På lördagseftermiddagar och söndagskvällar var hälften av rälsbussens passagerare värnpliktiga på väg till och från regementet. Så var livet. Först gick man i läroverket, sedan gjorde man lumpen. Bara somliga gick i läroverket. Alla gjorde lumpen.
   Jag var inskolad i militarism från Fänrik Ståls sägner till 1950-talets amerikanska krigsfilmer, som oftast handlade om kriget i Stilla havet.
   Jag hade läst Norman Mailers De nakna och de döda och James Jones Härifrån till evigheten.

En vecka efter studenten ryckte jag in. Kvällen innan låg jag och läste Hemingways Farväl till vapnen.
   Andra dagen på I 11 visades en film, Sands of Iwo Jima, (Nationens Hjältar). John Wayne är en hård sergeant som tränar soldaterna i sin pluton inför anfallet mot Iwo Jima (det kostade 17000 amerikaner och 70 000 japaner livet) och lider hjältedöden alldeles före den amerikanska segern. Filmen slutar med den kända bilden där soldaterna reser stjärnbaneret på öns topp medan en manskör sjunger marinkårens marsch. Vi skulle minsann veta vad utbildningen syftade till.
   Jag fick utrustning och uniform, fyllde mitt madrassvar med halm, tilldelades överslafen i ett logement där jag skulle bo med 22 andra killar. Upp klockan sex, middag klockan sjutton, ut på stan, tillbaka före klockan 22 då kaserngrindarna stängdes. Exercis och skjutövningar. Kö till kompaniexpeditionen var tionde dag för att hämta ut det vita kuvertet med 2 tior och en femma.  Inga problem. Jag tyckte om mina kamrater, var van att leva i kollektiv, min integritet respekterades, låg i överslafen när pengarna var slut och läste André Malraux Människans lott om de kinesiska kommunisternas kamp på 1939-talet.

De första juniveckorna fascinerades jag av soldatlivets teatrala och rituella inslag. En man med blänkande trumpet blåste revelj medan flaggan långsamt hissades.  Alla stelnade i givakt. På kvällen blåstes tapto. Plutoner och kompanier exercerade på kaserngårdens grusplan. Kommandorop och stampet av kängor. (De var järnbeslagna. När vi hade kvällstjänstgöring fick vi ibland hamra in extra beslag i stället för de som hade lossnat.) Någon gång i veckan marscherade en större formering ut genom kaserngrinden med musikkåren i spetsen. Kronobergs regementes paradmarsch. Vissa lördagar hölls korum. En gång blev jag utan förvarning beordrad att läsa Fader vår. Jag kom av mig nästan genast. Heter det ”Fader vår som bor i himlen?” Eller ska det vara ”som är i himlen”? 

Flertalet i mitt logement blev uttagna till en jägarpluton. Några nya rekryter från andra delar av södra Sverige flyttade in. En av dem var Ulf Nilsson, Fylle-Nisse kallad. Han var beläst, intelligent och fysiskt stark. Vi blev vänner under de femton månaderna av delat liv, fortsatte att umgås och brevväxla några år, sedan blev han ”världsreporter” på Expressen och jag Vietnamaktivist i Lund.
   Antagligen var Sverige som mest militariserat just då, cirka sju-åtta år efter kriget. Vi tränades att använda hästar. Min var hög och svart och hette General. Vi körde tvåhjuliga vagnar med kulsprutor i terräng. Det var som att köra hästräfsa. Vi marscherade tolv mil i januari och sprängde stridsställningar med dynamit i tjälen. Vi övade vinterkrigföring i trakten av Bollnäs, gjorde eldöverfall på Kalmar flygfält, förde ”fria kriget” i Skåne efter en föreställd invasion vid Haväng och ägnade tre veckor i juni åt att försvara Öland.
   I efterhand är jag förvånad över hur lätt utrustade vi var. Vårt huvudvapen var en kpist med träffsäkerhet på högst 100 meter. Dessutom hade vi automatgevär som var tunga och ofta gick i baklås. För det mesta förflyttade vi oss till fots, ibland upp till tre, fyra mil, annars på cykel. Om avståndet var större än tolv mil fick vi tolka.

En natt i maj var det allvar. Larmet gick klockan 01.20. Vi skulle inta förberedda försvarsställningar runt Växjö. Sömndruckna bökade vi i materielen. Det var mycket som skulle med. Till slut stod vi uppställda vid våra cyklar och sergeant Havragryn inspekterade oss. Det var mörkt, men inte helt nattsvart, snarare majnattens hela prakt, som Bert Brecht uttryckte det i Mor Courage.
   Vi skulle till en skogsdunge söder om Växjö. Där fanns mycket riktigt ett värn med en täckt del. Vi skickade ut ett par spanare för att kolla trafiken på Malmö-vägen och väntade med skarpladdade vapen. Temperaturen sjönk i gryningen. Klockan tolv följande dag hade vi ännu ingenting hört. Ingenting att äta hade vi fått heller. Så kom löjtnanten i bil med gravallvarligt ansikte.
   ”Samling! Lystring! Kommunisterna har tagit Dien Bien Phu i Indokina. Den franska armén har kapitulerat. I avvaktan på en kommunistisk offensiv förbereder vi försvaret av Växjö.”

Somrarna 1953 och -54 gick förlorade. Värnpliktens intensiva och reglerade tillvaro avskilde oss nästan helt från tidigare vänner och verksamheter. Visst var jag i Älghult och Kvartebo vissa helger. Det var tillfälliga besök. Flertalet av mina gamla klasskamrater träffade jag faktiskt aldrig mer. Läroverket ägnade jag inte en tanke. Det jag såg fram emot var den lördag i slutet av augusti 1954 då jag för sista gången skulle gå ut genom regementsgrinden. Bortom den var det helt vitt.
   Jag tänkte inte ett ögonblick på att regementet fortfarande hade makt över mitt liv.

2016-03-17

En kopp med snödroppar av Karin S

En kopp med snödroppar.
Längtar de ut i kylan?
De har ju sällskap.
Var är rötterna?
De har inget fäste nu.
Var hör de hemma?
Var är mina fötter?
De svävar i ingenting.
Vill ha jordkontakt.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
19 mars kl 17
Lunds Allmänna Sångförening
Manskören Staffan
Kerstin Hugosson, körledare
Carolina Borg, körledare

Öppen ateljé


 
Välkomna till Östervångsvägen 32
Ann Schlyter visar akvareller och akryler med motiv från Lund, Skåne, Bohuslän mm
   Skärtorsdagen och Långfredagen 15-18, Påskafton och Påskdagen 11-16

Politikerutfrågning om TTIP

29 mars Kl. 18:30 – politikerutfrågning om TTIP på Panora Friisgatan 19D, Malmö
Målet med utfrågningen är att lyfta frågan om dessa handelsavtal, demokrati och på vilka sätt de kan förändra det politiska landskapet i Sverige, från lokal till nationell nivå.

Politiker i panelen
Per-Arne Håkansson, sitter i riksdagens näringsutskott för Socialdemokraterna
Axel Nordberg, sitter i miljönämnden i Lund för LIberalerna
Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, Miljöpartiet
Daniel Sestrajcic, sitter i riksdagens skatteutskott för Vänsterpartiet m fl
Moderator: Ted Bergdahl
Kom, lyssna och ställ frågor på politikerutfrågningen om TTIP
Läs mer på facebook »

All makt åt fastighetskapitalet av Ann Schlyter

I onsdags kväll beslöt Tekniska nämnden att med direktanvisning överlåta Lunds kommuns mark inom kvarteret Galten. Det är det stora kvaretet söder om Mårtenstorget med busshållplatsen och Vårfruskolan. Det revs för att ge plats för en motorväg tvärsigenom stadskärnan. Det var faktiskt i aktionsgruppen Stoppa Genombrottet som mitt kommunalpolitiska intresse väcktes. Motorvägen stoppades, men sen har det inte hänt mycket på marken i kvarteret, även om turerna i politiken varit många.
   Tekniska nämndens majoritet lydde snällt vad kommunens arbetsutskott hade förordat. Detta allt maktfullkomligare KSAU försvagar den demokratiska möjligheten att påverka genom nämnderna. Som forkpartiets representant påpekade ger den centraliserade arbetsordningen mycket litet utrymme för små partier att påverka besluten. Det är inte första gången Tekniska nämnden får föreskrivet vad den ska besluta.
   En direktanvisning av mark innebär att exploatörsperspektivet stärks, att det blir svårare att reglera exploateringsgraden och att bevaka de allmänna intressena och gestaltningsfrågorna. Detta påpekas i förvaltningens skrivelse, som också mycket pedagogiskt pekar på två alternativa tillvägagångssätt. Det första innebär att kommunen inleder gestaltningsfasen och sedan utlyser en markanvisningstävlan. Processen är transparent och ger fler aktörer möjlighet att delta. Ett andra sätt är att utlysa en markanvisningstävling direkt, som seddan bedöms efter gestaltning och kostnad. Även här ges möjlighet till konkurens.
   Men beslutet blev alltså att överlåta mycket av makten över den blivande bebyggelsen till Skanska. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot detta. Fi som endast har en suppleant i nämnden stödde mp och v med en protokellsanteckning. Socialdemokraterna motiverade sitt stöd för Skanska genom direkatanvisning med att det skulle gå fortare att få igång byggandet. Det kanske är sant, men Galten har legat avriven i femtio år, så då kan man tycka att ett par månader mer eller mindre inte är hela världen.

Gör Svaneskolan i Lund till en kombinationsskola med både högstadium och gymnasium! av Gunnar Stensson

Det fanns flera sammanhållna högstadie- och gymnasieskolor fram till 1985. Att gå i samma skola och ha samma lärare från årskurs 7 till studentexamen gav trygghet och kontinuitet. Elever och lärare får förutsättningar för tillit och vänskap. Det leder till goda skolresultat och fördjupar det ömsesidiga ansvaret för skolan.
   Heleneholmsskolan i Malmö var en av de skolor som tillämpade modellen i samverkan med Lärarhögskolan. Jag undervisade där i femton år.
   Det var en härlig känsla att se 13-åringarna på sex år utvecklas till nästan vuxna studenter, liksom det är en härlig känsla att se flera före detta elever på ansvarsposter i samhälle och kulturliv.
   Sedan förändrades reglerna för lärarbehörighet och i Heleneholm lades högstadiet ner. Det var naturligtvis fint att i fortsättningen få undervisa enbart på gymnasiet, men jag vet att förändringen drabbade eleverna. Färre fortsatte till gymnasiet efter grundskolan.
   Heleneholmsskolans upptagningsområde låg runt korsningen Ystadvägen-Munkhättegatan och flera av föräldrarna var lågutbildade.
 

 Bild: Linnea Gimse
(från Svanskolans hemsida)
 
Nu funderar kommunstyrelsens ordförande i Lund, Anders Almgren, S, på att förverkliga modellen med både grundskola och gymnasium på Svaneskolan i Lund. Redan 2014 föreslog han och Anna-Lena Hogeland, S, att Svaneskolan skulle bli vad han kallar en kombinationsskola.
   Svaneskolans framtid är ifrågasatt. Lokalerna behövs för att avlasta det ökande antalet gymnasister, som söker sig till Lund enligt avtalet om fritt sök. De utgör 60 procent av elevantalet i Lunds gymnasier.
   Ett av de alternativ som diskuteras av utbildningsnämndens utvecklingsgrupp är enligt ordföranden Anders Ebbesson (MP) att i en av Svaneskolans tre paralleller ge plats för gymnasister. Närheten till Polhemsgymnasiet gör en sådan lösning möjlig.
   Det kunde vara ett första steg i utvecklingen till den kombinationsskola som Anders Almgren föreslagit. En sådan skola skulle, fullt utbyggd, kunna bidra till att hantera utbildningssituationen i en tid, när rekordmånga barn och ungdomar kommer till Sverige, på samma sätt som den på 1970-talet hjälpte svenska barn utan studievana. Den kan bli ett inslag i en framtida svensk skolorganisation, nödvändig efter Pisa-kollapsen och inför de senaste årens flyktingtillströmning. Samtidigt kan vi konstatera att 1900-talets läroverk var organiserade på samma sätt.

VB recenserar: Tvåhundra år med saxofon – Per Bäcker back on stage! av Staffan Lindberg

Per Bäcker har med sina saxofoner och klarinett spelat det mesta från Symfonikonserter till dansbanemusik. Ofta hör vi honom i konserter och gudstjänster i Allhelgona.
   Nu ville vi ha honom solo en kväll. I två år hade vi planerat med Per Bäcker och bestämt en kväll med Helgo. Sen kom olyckan – han kolliderade på cykel med en bil och fick skador i ansiktet. Inget spel och lång rekonvalescens. Johan-Magnus Sjöberg måste också ha tid mellan konserter, mässor, reformationsfirande och komponerande.
   Så var det äntligen dags, torsdagen den 10 mars! Det kom fler än jag räknat med, bl a två garvade blåsare från Röda Kapellet och andra man inte brukar se på torsdagskvällarna i Helgo. Men nu när vi slutat med mässa kl. 7 och eftersits passar det tydligen bättre in i tidsandan. Det är musiken bortom ord och mässande som kan samla oss.
   Det var 1840 och krigiska tider (fast 1800-talet räknas som ett av de fredligaste århundradena). När fienden väl lärt sig att stå ut med säckpipor och trummor, uppfann Adolphe Sax saxofonen, ett nytt formidabelt vapen för att skrämma fienden på flykt. Inte undra på när man hört en sax tjuta i falsett!
   Principen var enkel ju fler hål i mässingsluren desto gällare toner och ända ner till det dova brummandet i tilltäppt lur. Snart blev ”tillhygget” emellertid civiliserat och kom att ingå i såväl symfoniorkestrar som jazzorkestrar. Vem minns inte Stan Getz smekande toner eller Duke Ellingtons storband eller Arne Dompans musik. Bluesens mjuka smekande toner och visornas förvandling genom saxens melodiska vågor och svall.
   Så fick vi undfägnat det hela, väl förpackat och ackompanjerat av Johan-Magnus på piano. Det var nyskrivet julkort av JMS, det var flöjtkonsert av J.S. Bach, Ravels Bolero, det var Kar Bertil Jonssons julvisa, musik av Duke Ellington och George Martin (han med Beatles som gick bort häromdagen).
   Per Bäcker kan spela allt med en renhet, känsla och inlevelse. Det är inte texter det handlar om – det är komposition, harmoni och känsla. När han spelar kan man stiga upp till en annan sfär – ett själarnas rum med en kommunikation och gemenskap långt över orden, förmedlad genom kropp och rytm.
   Detta fick vi verkligen uppleva i torsdags i Allhelgona, den musikscen som idag står för den starkaste tonala beröringen och samfälligheten i Lund.
   Helt lokalt och hemmagjort och ändå så universellt och nyskapande
Staffan Lindberg
Konsertvärd i musikföreningen Helgo