Slut upp den 14 juni!

För att protestera mot de planerade prishöjningarna i den skånska kollektivtrafiken samlar v till manifestationer i Skånes tre största städer innan beslutet ska klubbas igenom.
Det kommer också att samlas in namn till den pågående namninsamlingen!

Visa att du inte tänker acceptera prishöjningarna!

Protester kommer att hållas i Skånes tre största städer:
Malmö: Samling på Gustav A:s torg kl. 14
Lund: Samling vid Centralen kl. 14
Helsingborg: Samling på stortorget kl. 13

Tips från Kulturcentralen

Stockamöllan Swing och Jazz Festival
Tredagars swing & jazzfestival 13-15 juni i Stockamöllan
Läs mer
Johanna & Kökskvartetten
Söndag 15 juni på Stora Scenen Folkets Park
Läs mer
Kansas (US) + support A.C.T
KB onsdag 18 Juni
Läs mer
Midsommar-Skepp o´hoj med SjörövarMange och Katta Pirat
Nya Scenen Malmö Folkets Park, söndagen 22 juni
Läs mer
Thomas Petersson & Lasse Nissen
Stå-upp på Ribban 24 juni
Läs mer
Steve Lukather (US)
KB tisdag 24 Juni
Läs mer

Ingen ekologisk grund av Gunnar Sandin

Sextimmarsdag, fildelning, Kuba, Lars Ohlys raklödder … Nej, ingen av de etablerade medierna rapporterade rapporterade om hur det gått med den fråga jag själv såg som viktigast på v-kongressen, en formulering i partiprogrammets portalparagraf. Programkommissionen hade föreslagit ett tillägg att partiet är socialistiskt och feministiskt, nämligen att det ”vilar på ekologisk grund”. Om detta ingenting i de referat som jag tagit del av.
Så jag gick till den nationella hemsidan och klickade in mej på partiprogrammet. Där stod detta om ekologisk grund som ett tillägg, och jag blev glad.
Därnäst läste jag Flamman. Inte heller där refererades någon programdebatt. Men så fick jag se en kortintervju med ett ombud. Som beklagade att detta med ekologin INTE hade gått igenom.
Så var det alltså. I sinom tid får jag väl se vad som står i kongressboken.
Men det gick alltså som jag fruktade. För innan kongressen var det debatt i frågan. Programkommisionens förslag utsattes för frän kritik av partimedlemmar i Landskrona och Malmö, däribland Martina Nilsson, nyvald ersättare i partistyrelsen (och yrkespolitiker liksom en majoritet av dess medlemmar). De ekologiska frågorna var ingen grund för klasskampen utan måste underordnas denna, var kärnan i kritiken. Miljöpolitiken var ett resultat av maktbalansen mellan klasserna. Det ansåg också partiets senaste distriktskonferens i Skåne.
Det är egentligen inte särskilt viktigt vad som står i en programtext. Ett enda steg av en verklig rörelse är mer värd än tusen manifest, sa Lenin ungefär. Men som yttring av den fortsatta makten i partiet för en falang som genom sin utstötningspolitik har vållat så stor skada är det illavarslande.

Lund och klimathotet av Ulf Nymark

En ökning av utsläppen av växthusgaser med 22 %
Efter LundaMaTs och LundaEko (Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling) skulle lundaborna kunna förvänta sig att Lund också har som mål att minska de totala utsläppen av växthusgaser i kommunen. Så är ingalunda fallet. Vad de flesta lundabor – och vi antar också en hel del politiskt förtroendevalda – inte känner till är att Lunds ambitioner i kampen mot klimathotet inte sträcker sig längre än att man accepterar en ökning av den totala utsläppsmängden på 22 % fram till 2012 - eller i absoluta tal 70 000 ton - jämfört med år 1990.

Trafikutsläppen ökar dramatiskt
Färska siffror från kommunens Miljöstrategiska enhet visar att Lund får svårt att begränsa utsläppsökningen ens till denna, i förhållande till regionala och nationella mål, orimliga nivå. Fram till och med 2005 hade enbart koldioxidutsläppen – övriga växthusgaser oräknade - totalt sett ökat med 25 % eller med 81 000 ton jämfört med basåret 1990. Den sektor som står för ökningen är trafiken. Ökningen för denna sektor är tämligen dramatisk.

Klimatbudget för att sänka klotets feber
I samband med kommunfullmäktiges behandling av budget och verksamhetsplan torsdag och fredag denna vecka kommer Demokratisk Vänster i miljödebatten därför att fokusera på kravet att Lunds kommun ska upprätta en klimatbudget, vars slutsumma måste innebära en kraftig minskning av utsläppen i kommunen.
En klimatbudget ska åtfölja den ekonomiska budgeten och verksamhetsplanen. Den beskriver, kort uttryckt, de effekter för mängden utsläpp av växthusgaser som föreslagna nya och/eller utökade verksamheter och investeringar får. I klimatbudgeten ingår också, givetvis, beslut om åtgärder för att kommunen ska klara det tak som sätts för klimatpåverkande gaser.
Lunds kommun måste ta krafttag för att minska sina bidrag till växthuseffekten. Under budgetsammanträdet kommer Demokratisk Vänster, i anslutning till vårt krav på klimatbudget, att presentera förslag på åtgärder som bör i ingå i en klimatbudget i syfte att få ner utsläppsnivåerna.

Liten vårdagbok av Gunnar Stensson

Valborg rå och blåsig, kall, kören sväljer sången, elden blåser från bålet,
1 maj blöt, regnet forsar, Lars Ohly talar och talar,
5 maj skolprotester i Järnåkraskolan, kylig kvällssol, höga hus,
7 maj häggträden vid Västanväg börjar grönska,
9 maj två ladusvalor över Höje å, en konsumkasse med nässlor,
11 maj syrenerna blommar,
12 maj hett teatermöte på Kungsgatan 4,
15 maj hagtornen blommar vid dammarna, nu kommer tornsvalorna, gatorna i Sjöbo, gå i skuggan, gå i skuggan,
16 maj körsbär, plommon, syren, hägg, äppleträd och hagtorn blommar, samtidigt, men träden har röda prickar,
16 maj, demokratimöte i Stensalen, svettigt,
19 maj, Byalaget inspekterar gröna stråket,
20 maj svanarna ligger på ägg, brunanden har 14 ungar, sothönan bara 5, KLOK vandrar i lustgården, 21 mm regn, där kommer ett flytande svanbo med fem ägg, hett, hetare,
25 maj, vallmon blommar, vilse i Burlöv, massiva gröna former, spetsigt kyrktorn,
26 maj, möte med Antonio på pizzerian, Nicklas på Coop och Matti i konditoriet, Bo Riborg, Fourcast, grodor, tusentals grodor i det bubblande vattnet i dammarna, grodmusik, det kväker och grymtar,
30 maj, karparna leker i dyn, forsar fram, rom och mjölke i bubblande vatten, ruttnande sjögräs, och alla grodorna, tiotusen, och flockar av tornsvalor, pilsnabba som infall, hägern sväljer hela grodor, svanarna simmar med sina ungar, syrenerna överblommade, kart på äppleträden, rosor vid reningsverket, Pascal fiskar med pinne och grässtrå,
1 juni, öl i stadsparkskaféet, gamla vänner dricker vin,
2 juni möte med svartrockar på Kulturen, helveteshetta,
4 juni, utskick, 700 kuvert, tårta,
7 juni, Gunilla Svensson om Holmenkollenhuset, jazz i centrum, kvällssolen smälter havet i Lomma vitt som silver, vågorna bryter, kallt, friskt,
9 juni, larmet går i Helgeand,
10 juni, tveksamma droppar i blåsten, Demokratisk vänsters styrelse i Jespers gränd, studenten i Polhem, skrän och bilhorn, musik…

DV-Interpellation från Demokratisk Vänster

Om fördyringen av kraftvärmeverket i Örtofta

I december 2005 ställde sig Lunds kommunfullmäktige bakom Lunds Energikoncernen ABs förslag att etablera ett biobränsleeldat kraftvärmeverk i Örtofta. Vi ser positivt på detta beslut eftersom ett kraftvärmeverk av denna typ på ett påtagligt sätt skulle minska utsläppen av koldioxid, inte bara i Lund utan i hela regionen. Investeringskostnaden för kraftvärmeverket uppgavs vid tidpunkten för kommunfullmäktiges beslut vara strax under 1 miljard kronor.
Denna prislapp har sedan dess vid flera tillfällen fått klistrats över med lappar märkta med högre belopp. Enligt uppgifter i dagspressen från bolagets verkställande direktör är det senaste cirkapriset 2,5 miljarder kronor, dvs drygt två och en halv gånger det belopp som gällde när kommunfullmäktige ställde sig bakom förslaget om Örtoftaverket. Dessvärre finns det inte mycket som i dagsläget talar för att detta är slutsumman för investeringen. Ytterligare kostnadsökningar kan inte uteslutas.
Vi vill med anledning av detta ställa följande frågor till ordföranden i Lunds Energi AB:
1. Hur stor anser du att investeringskostnaden för Örtoftaverket kan tillåtas bli innan planerna på byggande skrinläggs?
2. Har du för avsikt att låta fullmäktige återigen ta ställning till förslaget med tanke på den kraftigt ökade investeringskostnaden?
Ulf Nymark, Sven-Bertil Persson,

Olof Palme igen av Sten Henriksson

Jag har läst en nyutkommen bra bok: Kjell Östberg, I takt med tiden. Det är första delen av en politisk biografi över Olof Palme och den täcker perioden fram t.o.m. 1969, dvs tills han blir partiordförande och statsminister. Författaren är professor i historia vid Södertörns högskola.

Omskriven
Det är inte första gången det skrivs böcker om Olof Palme. Bertil Östergren och Claes Arvidsson, båda ledarskribenter på Svenska Dagbladet har skrivit var sin, båda i tydliga politiska avsikter att skada, i ena fallet Palme personligen, i andra hans politiska arv. Dieter Strand skrev en reportagebok på 80-talet som inte var en biografi, men som var en lysande skildring av stämningen kring honom. Björn Elmbrant skrev en biografi bara något år efter hans död. Så visst är han omskriven, men den här boken har en helt annan tyngd än någon av de föregående.
Dess främsta styrka är hur den tecknar kontexten, tidsandan. Först 1930-talets, den tysk-baltiska sfär där Palme föddes. Han fick sitt förnamn efter en av medlemmarna i den svenska kår som for till Finland 1918 och stod för några av de blodigaste och grövsta insatserna i det finska inbördeskriget. Det var en värld där Tyskland var den självklara politiska och kulturella stormakten, det land dit den svenska borgerligheten skickade sina ungdomar för att lära tyska och ta intryck. Den tyska hegemonin i Sverige och de återuppväckta banden till Finland blev avgörande för Sveriges hållning under andra världskriget. Visst, herr Hitler var lite vulgär och överdriven i sitt judehat, men i jämförelse med det kommunistiska Sovjetunionen var han att föredra.

En ny hegemoni
Så kastas allt detta över ända. Med Stalingrad vänder det, den svenska militärledningen slutar tro på tysk seger och England blir hjältenationen. Men Storbritannien visar sig snabbt nerslitet och skuldsatt upp över öronen, med ett imperium som håller på att falla samman. USA är framtidslandet och det är dit den unge Olof Palme åker för ett collegeår. Han kommer tillbaka och betraktar därefter världen med liberala amerikanska ögon. Han får jobb åt SFS och organiserar med amerikanska pengar, under ständiga kontakter med CIA, den internationella studentorganisation som ska konkurrera ut den tidigare kommunistdominerade. Han lyckas utomordentligt väl. Det är klassisk CIA-metodik där pengar aldrig är något problem, ungefär samma som på senare år har tillämpats i Polen (1980-talet, vunnen), Albanien 1996 (vunnen), Serbien 2000 (vunnen), Venezuela 2000 (förlorad), Vitryssland 2001 (förlorad), Georgien 2003 (vunnen) , Ukraina 2004 (vunnen).
Palme får nu jobb i den svenska militära underrättelsetjänsten (han är redan reservare). Han har under intryck av USA och en resa i Sydostasien väckts till socialt medvetande och blivit socialdemokrat, säkert inte av karriärskäl utan av övertygelse. Han blir ganska snabbt sekreterare och samtalspartner till Tage Erlander. Han är i sex år samtidigt studieansvarig i SSU och han jobbar hos Erlander med centrala politiska problem som t.ex. atombombsfrågan. Östberg: ”När 1950-talet går mot sitt slut har den drygt 30-årige Palme fullbordat en bildningsresa som tagit honom från högreståndsmiljöer på Östermalm, officersmässar och förnäma skolor till det socialdemokratiska arbetarpartiets innersta cirklar. På vägen har han besökt fattiga indiska byar och fina franska salonger, han har träffat oppositionella i Prag och Rangoon, mött ambassadörer och agenter, lett internationella kongresser och talat för SSU:are i Glimåkra.”
Palme är unikt redo att på regeringsnivå svara mot den växande opinion som kräver svensk u-hjälp och solidaritet med progressiva antikoloniala och sociala rörelser i världen och han blir socialdemokraternas internationella galjonsfigur. Han läser amerikansk samhällsvetenskaplig litteratur, han har kontakt med Sveriges vänsterintellektuella: Lars Forsell, Sven Lindqvist, Göran Palm, Olof Lagercrantz… Han tar tidigt ställning mot USA:s krig i Vietnam och utmålas av borgarna som en farlig vänsterman. Han avslutar sitt 1960-tal med att inta platsen som Sveriges statsminister, uppmärksammad och beundrad över hela världen.

Palme, vår man?
Vem var då Palme för oss i hans efterföljande politiska generationer? Ja, jag ska tala för mig själv som en tio år yngre socialdemokratisk student under 1960-talet i Lund, ”den nya vänsterns främsta idelogiska hemvist”. Palme var en äldre kamrat som visade vägen till Kanslihuset. Det var där man kunde göra nytta som en sorts återbetalning av att samhället hade erbjudit en akademisk utbildning till oss som kom från helt andra samhällsskikt. Socialdemokraterna stod för rationalitet, modernitet, för en svensk realsocialism. Borgarna försvarade det gamla privilegiesamhället och var inte till att tänka på, kommunisterna var för undfallna mot Moskva. Politiskt arbete var att gå in i socialdemokratiska studentklubben, lyssna på nerresta statsråd och redaktörer, kanske dela ut valsedlar vid valet och sen efter examen åka till Stockholm och jobba i ett eller annat departement med någon sorts politisk framtoning. Så gjorde också en ström av människor, inte minst från Lund, från Ingvar Carlsson till Ulf Lönnqvist.
Vad som ändrade detta och vad som resulterade i att det tog slut mellan socialdemokratin och den intellektuella ungdomen var konfrontationerna kring Vietnam. I dem växte det fram ett annat sätt att bedriva politik, ett arbetssätt som hade mer gemensamt med arbetarrörelsens genombrottsår än med de former som stelnat i organisationer av organisationer. Det var återigen gatan som gällde, det var där man visade sina plakat i demonstrationer, det var där man skrek slagord och sjöng och det var där man mötte det starka samhällets poliser. Av Tage och Geijer fick vi höra att vi var lymlar och då var det inte konstigt att vi kallade dem Lyndons lakejer. Det var f.ö. en helt korrekt beskrivning vad gällde Geijer, han gjorde ingenting som ledare av Fria Fackföreningsinternationalen utan att fråga amerikanska ambassaden. Olof Palme, som visste att vi hade rätt i sak, jämförde oss med stalinister, sådana han hade mött som antikommunist på 50-talet. Jag tror det var där han började förlora oss och sen kom ju 70-talet med gruvstrejk och IB-affär och gjorde det mera permanent.

Att läsa tiden
Boken visar övertygande hur djupt engagerad Olof Palme var i det tidiga kalla kriget, ett engagemang som på sikt kom att leda honom fel. En annan sak som blir tydlig är att Olof Palme var en framgångsrik praktisk reformpolitiker och inte den ideolog han ofta beskrivs som. Under några år som utbildningsminister stod han för ett omfattande och ofta okonventionellt reformarbete. Filmreformen, Kulturrådet, gymnasiereformen, grundskolan, vuxenutbildningen, universitetsutbildningen, studiesociala reformen, förskoleutbyggnaden med daghemmen är resultat av hans verksamhet under några år som kulturminister. Han var bra på att grunda sin politik i ideologiska ställningstaganden, något som fler borde göra. Men själv diskuterade han inte ideologier.
Kjell Östberg säger om honom att hans främsta egenskap var att han kunde ”läsa tiden”. Och det är sant, han såg vad som låg i tiden och han såg det ofta några år i förväg. Och detta, att kunna läsa tiden och stå i samklang med den är väl vad som utmärker en skicklig politiker: Gudrun Schyman och Göran Persson på 90-talet, Fredrik Reinfeldt på 00-talet. Men till sist var det ändå en förmåga som svek honom. Palme stod i mitten av 1980-talet inte i samklang med tiden, han mötte då allvarlig opposition inom sitt parti och redan tidigare hade hans politiska fingerfärdighet i t.ex. kärnkraftsfrågan kommit att bli en belastning. Det kanske är så att politikers förmåga att läsa tiden helt enkelt har kort hållbarhet med en bäst-före-datum som politikern själv inte är uppmärksammar.

Lika aktuellt
Jag vill rekommendera den här boken, den handlar om en ovanlig person som vi är många som har hört eller reagerat på, och det är en bok som är både välskriven och fylld av goda analyser. Och faktiskt, här får man också svaret på vad som kunde vara grundhållningen hos både (s) och (v) i dag i deras letande efter strategier. Jag citerar från Erlanders beskrivning av de stora förväntningarnas missnöje:
"Resultatet är en otålighet inför framtiden som i grunden är av dynamisk karaktär. det väsentliga är emellertid att det missnöje som finns i själva verket är ett uttryck för att vi lever i ett demokratiskt samhälle, där människorna kräver att samhället skall anpassas efter deras behov. Dessa krav utgör en mäktig drivkraft i samhällsutvecklingen."
Erlander formulerade sig så 1956, men det är lika relevant i dag. Och de behov det gäller här kan inte lösas individuellt, det måste i grunden ske kollektivt.

Nolltaxa i kollektivtrafiken? av Ulf Nymark

Överflödssamhället hägrar fortfarande för vänsterpartiet
I förra veckans VB tar Gunnar Sandin upp sex argument mot ”gratis” kollektivtrafik. (”Gratis” sätter jag inom citationstecken eftersom kollektivtrafiken aldrig kan bli gratis. Kollektivtrafik kommer alltid att kosta, även vid nolltaxa för resenären. Skattebetalarna måste stå för pengar, naturtillgångarna minskar, och klimatet förändras – alltsammans är kostnader för kollektivtrafiken, om än av olika slag). Jag instämmer i alla de sex sandinska argumenten.

En och en halv miljard ytterligare från skattebetalarna
Jag vill dock gärna komplettera Sandins resonemang med några synpunkter. Först en sakupplysning: Ett av Sandins argument är, helt korrekt, att de pengar som flyter in i form av biljettintäkter behövs för att bland annat förbättra kollektivtrafiken. För Skånetrafikens del skulle, vid nolltaxa, i runda slängar 1 500 miljoner i biljettintäkter ersättas med skattemedel. Alltså en och en halv miljard som skulle kunna användas just för att förbättra kollektivtrafiken.

Det måste kosta att tära på jordens resurser
Jag saknar i Sandins argumentlista ett viktigt argument. Det finns där kanske outtalat, men inte klart utsagt. Och det är för mej den helt avgörande invändningen mot nolltaxa: det måste kosta att släppa ut växthusgaser, det måste kosta att tära på jordens ändliga resurser.
För faktum är ju att kollektivtrafiken är miljövänlig enbart i förhållande till biltrafiken. (Jag bortser här från flyg och viss kollektivtrafik till sjöss som är stora miljö- och klimatbovar). Varje resa som görs med kollektivtrafik tär på ändliga resurser och påverkar klimatet. Tågtrafiken gör det också om än i betydligt mindre grad än övriga kollektivtrafikformer. Den eldrivna tågtrafiken (i Sverige) är i princip koldioxidneutral, men enbart i konsumentledet, dvs i det direkta utförandet av resan. I produktionen av lok, vagnar och infrastruktur är den det inte.
Fossildriven kollektivtrafik dominerar
De flesta fordon inom kollektivtrafiken drivs dock idag inte med el utan med fossila bränslen. Så kommer det att förbli under lång tid framöver.


Nolltaxa inom kollektivtrafiken leder till ökat resande, i synnerhet ökar antalet resor med fossilbränsledrivna fordon. Dock, som Sandin konstaterar, i utomordentligt ringa grad ersätts bilresor med kollektivtrafikresor. Vänsterpartiet, som om jag är rätt underrättad, nu säjer sig stå på ekologisk grund borde inse att detta inte är hållbart. Ett parti på ekologisk grund måste verka för att minska allt resande som har en negativ inverkan på klimat och miljö. Och för det behövs ekonomiska styrmedel i resenärsledet – det gäller både för kollektiv- och bilresande. Men visst ska biljettpriserna sättas på en nivå så att det blir billigare att åka kollektivt än att åka bil.

Överflödssamhälle och överflödsklot
”Vad som möjligen talar för förslaget”, skriver Sandin, ”är att det vittnar om att visionerna lever”. Ja, det är förstås en vision som nolltaxeförslaget presenterar. Men ur ekologisk hållbarhetssynvinkel är den något av en skräckvision – ett ohämmat resande med i huvudsak fossildriven kollektivtrafik som plussar på biltrafikens skadeverkningar! Inte är det ”knapphetens rike” som föresvävar vänsterpartiet utan snarare överflödssamhället och överflödsjordklotet, där tillgången på förnödenheter och andra produkter är obegränsad, inklusive de tillgångar som naturen tillhandahåller. Sådana vanföreställningar bottnar i 1800-talets tänkande, och ger inga lösningar på dagens miljö- och klimathot.
Ulf Nymark

PS. Vänsterpartiets försök att göra frågan om biljettpriserna till en ekonomisk jämställdhetsfråga har en tydlig populistisk anstrykning. Biljettpriserna som fördelningspolitiskt vapen är nämligen, överdrivet försiktigt uttryckt, väldigt trubbigt. DS

Visan

Sommarfest

Sommarfest i Klostergårdens centrum lördagen den 7 juni.
Bo Riborgs kvartett Fourcast spelar klockan 13 framför pizzerian. Klockan 14 presenterar arkitekt Gunilla Svensson ”Holmenkollenhuset”, den planerade långa byggnad som ska inrama Klostergårdens idrottsplats i öster. Föreläsningen äger rum i Kultur och Fritids lokal i Klostergårdens centrum.

Tips från Kulturcentralen

Khaled, kungen av Rai
Folkets Park, Stora scenen 6 juni
Läs mer

Partizani feat. Buraka Som Sistema (PRT) Inkonst 7/6
Läs mer

Bodils minicirkus
Stora scenen Malmö Folkets Park, söndagen 8 juni
Läs mer

Claes Janson
Ribersborgs Kallbadhus mån 9 juni kl 20 Läs mer
En guide till den senaste dansen! Palladium 12 juni.
Läs mer

De röda prickarna av Gunnar Stensson

Ingen trädfällning utan samråd med Lunds Park- och naturkontor

I mitten av maj uppmärksammades att nästan samtliga träd längs det populära stråket ner mot Klostergården och Höje å var märkta för avverkning med röda prickar. Till att börja med visste ingen vem som låg bakom. Men snart avslöjade Sydsvenskans reporter Ingrid Nathell att det var Banverket.
De röda prickarna ingick i Banverkets plan för att trädsäkra järnvägen Malmö-Stockholm. Projektet kallas Trädsäkra järnvägar och handlar om 400 mil järnväg.
Den 29 maj sammanträdde parkintendent Lars Brobeck från Park- och naturkontoret i Lund med representanter för Lantmäterimyndigheten och Banverket för att behandla en fastighetsreglering för bildande av servitut avseende rätt att trädsäkra järnvägen på sträckan stambanan Lund.
Lars Brobeck skriver att förhoppningarna om att kunna komplettera servitutet med ett tilläggsavtal är stora. Tilläggsavtalet innebär rätt för Park- och naturkontoret att samråda med Banverkets skogsentreprenör innan några träd fälls i den känsliga miljön.
Vi kan alltså hoppas att det gröna stråket i allt väsentligt bevaras.

Alla mot en av Gunnar Stensson

De fyra kommunalråden Mats Helmfrid, Tove Klette, Lars Bergwall och Torsten Czernysson grep häromdagen med gemensamma krafter en uppenbart svårhanterlig penna för att skriva ett inlägg i skoldebatten. Det publicerades i Skånskan i tisdags.
Det blev en torftig text, kanske för att de trodde att jag ensam hade hittat på kritiken mot deras skolpolitik. Intressant är inlägget däremot som en antydan om hur de kommer att argumentera i budgetdebatten.
Såvitt jag vet är deras alster inte publicerat i Sydsvenskan, och det ska de nog vara tacksamma för. Men risken finns ju att det kommer.

Vem skrattar åt vad? av Lars-Åke Henningsson

Vad är humoristiskt och vad är pinsamt? Det beror förstås på vem som skrattar åt vad, och i vilket sammanhang. Jag tror jag kan förstå Tiina Rosenbergs reaktion vid doktorsfesten härförleden, eftersom jag varit med om något liknande, om än vid ett mindre prominent tillfälle.
Det var en jubleumsmiddag för ett studenthus, och jag var med eftersom jag då var vald representant för de boende i frågor om husets skötsel. Någon gång under middagen håller en av styrelseledamöterna tal, en borgare i staden, och avslutar med en historia. Jubiléet inträffade under Palmehatets tid och historien var rolig om man skämtade med Palme från en markant högervinkel.
Det som jag upplevde som pinsamt var inte historien som sådan. Den var inte grov. Men humor bygger på underförståddhet och därmed införståddhet. Det pinsamma var att talaren inte kunde skilja mellan ett offentligt samanhang och ett privat sammanhang för människor inom ett högre socialt skikt. Att han tyckte att han inte behövde göra det, att förutsätta att de närvarande i ett sammanhang som inte var privat eller högerpolitiskt skulle vara införstådda med ett anti-Palmeskämt, det kändes mycket osmakligt.

Humoristisk eller pinsam
Sången som framfördes vid promotionsmiddagen, och som återgavs i Sydsvenskan den 1/6, driver med kamp för mänskliga rättigheter genom att låta dessa glida över i konsumism. Framförd i samband med t ex ett 1:a majmöte hade sången kanske kunnat vara en frisk fläkt som problematiserat åtgärder och attityder på jämlikhetsområdet. Framförd vid en sjukvårdskonferens hade den försvarat sin plats genom att driva med inställningen att man kan kräva att det skall finnas piller eller medicinska åtgärder mot vad man än råkar ut för. Sjungen utanför ett köpcentrum mot en bakgrund av reklampelare med budskap om ”Unna dej X” eller ”Du är värd Y” hade den kunnat vara en protest mot konsumismen, som en som var med -68 kunnat uppfatta som humoristisk men köpmännen bli pinsamt berörda av.

Skilda världar
Men framförd vid en promotionsmiddag, vad betyder sången då? Är det den framgångsrika eliten som skrattar åt populasens fåfänga strävanden att komma i närheten av elitens upphöjda position? Det kan man naturligtvis göra privat, men att göra det offentligt, det är en maktdemonstration. Den som kommer och kräver sin rätt, den gör sej löjlig.
Eller ifrån vilken utgångspunkt var sången humoristisk, i just det här sammanhanget? Det är kanske professorerna som skrattar åt de nya doktorerna? Kom inte ni ungdomar och tro att ni kan ställa några krav på oss som har varit med förr! Den tolkningen kan ju stämma överens med att sången enligt körledaren skulle anspela på 1968 års ungdomsprotester.
Den fråga som sången tar tag i, i det sammanhang där den sjöngs den här gången, går dock lite längre tillbaka i tiden: Lever vi fortfarande i det fördemokratiska samhället, med skilda världar för herrskap och vanligt folk, eller har vi lämnat det bakom oss?

V – förra seklets parti? av Gunnar Stensson

Vänsterpartiet inleder sin kongress i Norrköping på svenska flaggans dag, vilket är lämpligt med tanke på partiets nationalistiska EU-motstånd. Partiet borde kanske göra den dagen till sin egen helgdag.
Jag ser att Oswald Söderqvist satsar på en Kubadebatt. Denne talibanskt skäggige revolutionär stod 1980 i spetsen för en vpk-delegation till Etiopien för att hylla den socialistiska revolution som leddes av den röda terrorns Mengistu.
Mengistu störtades 1990, tog stadskassan och stack till Zimbabwe, där han alltjämt är sin gode vän Mugabes skyddsling. Ännu en revolutionär att stödja?
De fyra vpk-riksdagsledamöternas (det var inte bara Oswald) resa framtvingade mitt intresse för Afrikas Horn.
I dag för Mengistus efterträdare som etiopisk diktator Meles-Zenawi krig i Somalia och håller på att orsaka hungerkatastrofer. Två stycken. I Somalia är den redan ett faktum. I Etiopien håller den på att fördjupas.
1980 kom Oswald Söderqvist också till Lund i spetsen för en liten tvåmannadelegation för att tillrättavisa vår partiförening för dess skändliga antisovjetism. Där har han ännu en fråga att blåsa liv i på kongressen. Det är ju inte så länge sen. Bara 28 år.
Inför årets kongress får han stöd för sitt Kuba-initiativ från Lunds egen revolutionäre styrelserepresentant Anders Neergård som gjorde en hotfull lov runt Röda Kapellet vid appellmötet i lördags.

Tack Tiina! av Lucifer

Tack Tiina, säger jag, och jag syftar inte på den duktiga matlagerskan från Helsingborg. Det är helt enkelt bara till att instämma med Per Gahrton. Det finns i Lund en reaktionär hegemoni, en grundstämning där allt till vänster om moderaterna antingen ses som extremism eller betraktas som löjeväckande. Att det är så är så självklart att man oftast inte reflekterar över det. Vi gamla invanda tar det för givet och suckar möjligen lite lätt och kallar det lundaanda eller akademiskt skämtlynne. Det behövs att det kommer någon utifrån, någon med klar blick och mål i mun och det har Tiina Rosenberg nu stått för.
En fråga är naturligtvis om det måste vara så att Lunds universitet ska ha denna prägel. Min tro är att det skulle vara mycket svårt att ändra. Också under åren 1968-70 omfattade vänstern väl inte mer än några tusen studenter. FRIS och andra s.k. opolitiska grupper återtog mycket snabbt makten sedan de mobiliserat. Den stora majoriteten av akademiska lärare är självklart borgerliga i kraft av sin klasstillhörighet och många av dem är också ideologiskt ytterst aktiva på högerkanten. Bland studenterna är väl den reaktionära kärnan starkast representerad i jurist- och medicinarkretsar och en del skulle säga bland studentsångare, reservofficerare och spexare. Att inte alla måste vara av den sorten visar dock t.ex. Hasse Alfredsson. Jag skulle väl heller inte döma ut spexkulturen så entydigt som Gahrton gör även om de flesta spex är fyllda med dåligheter. Jag tycker nog att det är en form för musikteater som har sina förtjänster.
Jo, jag såg att Tiina bad om ursäkt för att ha skrikit ”Fuck you” och det är hennes sak. Själv tycker jag ”Dra åt helvete” eller ”Jävla skit” hade varit bättre. Men det viktiga är att hon stod fast i sak.

Svenskt och amerikanskt
Jag talade häromdan med en omdömesgill person som utan att själv delta har goda möjligheter att bedöma aktuell svensk och amerikansk politik. Om svensk: ”Det är helt dött och det håller inte för socialdemokraterna. Det är bara två år kvar till nästa val och Mona måste upp på banan för att lära sig och härda sig inför det som väntar. Allt talar nu för att det kommer att bli fyra år till med alliansen.” Om amerikansk: ”Folk glömmer att de har två val i höst. Det kommer att bli en kraftig demokratisk majoritet i kongressen, beroende på det ekonomiska läget, sjukvårdsfrågan etc. Men i presidentvalet handlar det om personlighet och karaktär och där kommer McCain vinna. Det finns tillräckligt många amerikaner som inte vill rösta på en svart. Och det är det paret Clinton har klart för sig, de manövrerar för att ta över efter McCain om fyra år.”
Jag har tidigare varnat för att fästa alltför mycket förhoppningar på den ena eller andra kandidaten och känner att varningen måste upprepas. Obama är ju väldigt sympatisk och tycks ha erfarenheter och åsikter som pekar mot en mindre hökartad amerikansk utrikespolitik. Men som alltid är det ändå strukturerna som sätter ramarna.
I onsdags talade Obama inför de 7000 delegaterna hos AIPAC, den amerikanska Israellobbyns urstarka organisation. Det var inget daltande med det palestinska folkets prövningar. Han försäkrade att han som president aldrig skulle kompromissa när det gällde Israels säkerhet. Starkare militära förbindelser mellan USA och Israel, 30 miljarder dollar i amerikansk militär utrustning under den närmaste tioårsperioden ”for att stärka Israels kvalitativa överlägsenhet”, inga förhandlingar med Hamas eller Hisbollah. Jerusalem skulle odelat vara Isaraels huvudstad, ett ställningstagande starkare än USA:s tidigare. Och som president tänker han ”alltid hålla hotet om militärt ingripande vid liv”. Business as usual, alltså. Skulle Obama på allvar klara av att ändra på USA:s utrikes- och miltärpolitik, en politik som vi åtminstone första maj brukar kalla imperialistisk? Jag tror inte det.

Kinesen och stridsvagnen av Gunnar Stensson

Om demonstrationer förr

Alla har sett mannen i vit skjorta som betvingade stridsvagnen. Idag (onsdag 4/6 ) är det årsdag för massakern på Himmelska Fridens torg.
Vi hade med spänning följt demokratirörelsens kamp under flera veckor. När den krossades tog Gunnar Sandin, vpk, genast initiativ till en demonstration. Han tillverkade en vit banderoll med kinesiska skriftteckan. Den bars främst. Några andra banderoller minns jag inte. Det fanns maoister, såtillvida var demonstrationen kontroversiell.
Den samlade ganska många trots att det var sommar som nu. De auktoritära strukturerna i öst vacklade och föll. Vi hoppades att samma sak skulle ske i Kina. Jan Myrdal däremot hyllade den kinesiska regimens kamp för stabilitet. Men här i Lund var han körd redan då han hyllade Pol Pot.
I det över alla breddar flödande 1968-snacket såg jag en skribent i Skånskan som beskrev sina upplevelser i Vietnamdemonstrationerna och beklagade att han inte demonstrerat mot Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien.
Han kan inte ha bott i Lund. Så länge FNL-gruppen i Lund existerade arrangerade den demonstrationer för alla befrielserörelser, i Tjeckoslovakien och Polen likaväl som i Latinamerika och Afrika. Efter 1976 övertogs samma funktion av vpk Lunds antiimperialistiska utskott.
Det fanns en bestämd ritual. Varje ny hösttermin inleddes med en demonstration för Tjeckoslovakien den 20 augusti (somliga studenter kom för sent för att delta). Sedan följde den lika rituella Chiledemonstrationen den 11 september (efter 1973). Till slut var det dags för Vietnamveckan med dess än mer rituella Vietnamdemonstration i början av oktober.
Sen kunde de flesta pusta ut ett slag. Det flesta, men inte vpk Lunds ambitiösa antiimperialistiska utskott som dessutom bistod uruguayaner, bolivianer, kurder, palestinier, greker, spanjorer (senast 1975) och olika afrikanska befrielserörelser (t ex Zimbabwes: ”Vi ska befria vårt Zimbabwe, om vi så ska dö”) med deras demonstrationer.
Någon gång stod Henning Kofoed och jag med röda fanor och banderoller på det kalla stortorget utan att våra frihetskämpar dök upp. Antingen hade de försovit sig (man demonstrerade på lördagen, den enda sovmorgonen) eller hade det blivit fel datum.
Vi traskade för det mesta runt på samma gator i centrala Lund med början och slut vid Stortorget. Det var blöt grå höst, blöt grå vinter och blöt grå vår.

Sex argument mot gratis kollektivtrafik av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets kongress som inleds 6 juni ska behandla en motion från Lund om gratis kollektivtrafik. Den antogs av ett medlemsmöte med stor majoritet och fick sen stöd av distriktets årskonferens.

Jag är starkt kritisk till kravet av minst sex skäl:

1. Vad menas med kollektivtrafik? Motionen gör ingen avgränsning. Teoretiskt är exempelvis flyget till Arlanda ett kollektivt transportmedel. Det avsåg säkert inte motionären men gränsdragningen är knivig. Gäller det bara stadsbussar? Då kan man för Lunds del föreställa sej protesterna från Dalby och andra byar. Är regionen Skåne? Då skulle man idag kunna åka en sträcka av femton mil utan att betala. Och Region Skåne är som bekant på väg att växa.

2. Det är nog regionen, i vårt fall Skånetrafiken, som menas, för så är det i partiets riksdagsmotion om prov med gratis kollektivtrafik i Örebro län och Region Skåne. Genom försöket vill man kunna se om man får en omfattande överflyttning av bilister. Det är bara det att sådana försök redan har gjorts. De har gällt kommuner och alltså varit småskaligare men slutsatsen är entydig: det är få bilister som låter kärran stå. Den är alltför bekväm för det: man kan resa när det passar en, det går oftast fortare, man sitter bättre.

3. Det som bevisligen lockar över bilister är en förbättrad kollektivtrafik: tätare turer, bekvämare fordon. Men sådant har sitt höga pris. Vänsterpartiet föreslår skattehöjningar och det är befogat, men pengarna ska räcka till mycket.

4. Däremot är det åtskilliga som slutar cykla eller gå och tar bussen istället om den inte kostar. Det kan innebära en välfärdsvinst för individen men gynnar vare sej miljön eller folkhälsan.

5. Det är lite egendomligt att vänsterpartiet av bland annat hänsyn till klimatet vill priskonkurrera ut bilismen, alltså förespråkar en marknadslösning, när det har så stolta traditioner när det gäller restriktioner och regleringar. Just sådana är effektiva om man vill dämpa bilåkandet, och framför allt billiga. På nationellt plan kan man stifta lagar men också en kommun har sina tvångsmedel i form av avspärrningar och fysiska hinder som gör körandet långsamt och obekvämt, och främst genom att ta bort p-platser. Köpenhamn är ett bra och näraliggande exempel på detta.

6. Klimatkrisen är inte ett hot utan en verklighet. Den kommer att kräva omställningar som är så långtgående att vi alla skyggar för dem. På trafiksidan blir det nödvändigt med enorma investeringar i spårsystem och andra energisnåla lösningar, och det snabbt. Det kommer att behövas både höjda skatter och höjda biljettpriser. Regionens senaste höjning är faktiskt ett steg i rätt riktning.

Vad som möjligen talar för förslaget är att det vittnar om att visionerna lever. Gratis kollektivtrafik skulle innebära allemansrättens utsträckning till en stor ny sektor och därmed ett steg mot socialism. Fast det är minst lika befogat att kräva gratis boende (”bostaden är en social rättighet”) eller mat, som i Lenins folkköksvisioner.
Vi lever i knapphetens rike och kommer alltid att göra det. Klimatkrisen skärper läget. Den kräver kollektiva lösningar men också sträng hushållning med resurserna.
Jag gissar att kongressen antar motionen, åtminstone som en viljeinriktning. Men kravet på gratis kollektivtrafik torde väga lätt i en regeringsförhandling.

Mörkrets hjärta av Gunnar Stensson

I Veckobladets förra nummer fanns Amnesty´s årsrapport 2008 som länk. Ett tecken på bladets höga standard.
Naturligt nog tog jag tillfället i akt att jämföra rapportens svalt objektiva beskrivning av utvecklingen i Somalia under 2007 med de artiklar som sedan december 2006 publicerats i vb.
Överensstämmelsen är stor.
Under 2008 har situationen förvärrats. USA har bombat städer och dödat flera civila. SVT visade för en vecka sedan ett skakande reportage om flykten över Röda havet. Uppemot 300 000 somalier har hittills försökt fly till Jemen och flyktingströmmen ökar. Tusentals drunknar eller dödas av pirater.
USA:s krig mot terror fortsätter. Motståndsorganisationer åsätts terrorstämpel. Svensk säkerhetspolis och svenska domstolar dömer somalier som beskylls för att hjälpa terrorister när de skickar mat till sina anhöriga. Justitieminister Beatrice Ask fick många frågor om detta i Sveriges Radios lördagsintervju den 31 maj.
Nedan följer en sammanfattning av amnestyrapporten. Men ni kan förstås läsa den i original i Veckobladets bilaga.

Vart femte barn dör
Somalia har en federal övergångsregering. Statschef är Abdullahi Yusuf Ahmed. Sedan november 2007 heter regeringschefen Nur Hassan Hussein.
Medellivslängden är 47,1 år. Spädbarnsdödligheten uppgår till 192/182 per tusen.

Etiopien börjar krig
De somaliska domstolarnas råd som under några månader upprätthöll lag och ordning i Mogadishu störtades av invaderande etiopiska styrkor i slutet av 2006.
Ett uppror i Mogadishu slogs ner av etiopiska styrkor i strider under mars och april. Striderna återupptogs under årets tre sista månader. Mer än 6000 dödades och hundratusentals flydde, inklusive 600 000 från Mogadishu. Den kenyanska gränsen var stängd för flyktingar under hela 2007.

Alliansen för återbefrielse av Somalia
De flesta medlemmarna i övergångsregeringen befinner sig i den lilla staden Baidoa åtta mil från Mogadishu. Övergångsregeringen har varken lyckats etablera fred eller utöva ledning i Mogadishu. En nationell försoningskonferens hölls från augusti till oktober, men bojkottades av oppositionen och ledarna för de islamiska domstolarna.
Flera oppositionsledare bildade vid en konferens i Eritrea ARS, the Alliance for the Re-Liberation of Somalia. ARS motsätter sig den etiopiska arméns närvaro i Somalia.

FN-fredsstyrkan
I januari skickade FN en fredsstyrka till Somalia. Den bestod av 1600 soldater från Uganda som i december förstärktes med en mindre styrka från Burundi. Tillsammans utgjorde de mindre än en femtedel av den fredsstyrka på 8000 man som utlovats. Den förbättrade inte situationen beträffande mänskliga rättigheter.
Afrikanska unionen och FN hade ställt en fredsbevarande FN-styrka i utsikt, men säkerhetsrådet sa nej till en fredsuppehållande operation på grund av konfliktens allvarliga och omfattande karaktär.
FN:s vapenembargo åtlyds inte.

Civila dödas
Konflikten i Mogadishu mellan befrielsestyrkor och övergångsregeringen, stödd av etiopiska styrkor, kännetecknas av ett stort antal brott mot de mänskliga rättigheterna. Oproportionerliga och urskillningslösa etiopiska attacker mot civila områden var vanliga som svar på anfall från upprorsstyrkorna.
I januari 2007 anföll bestyckade amerikanska stridsplan flyktingar från Mogadishu och många dödades. I mars och april dödade etiopiska styrkor hundratals civila i angrepp mot civila områden. Etiopierna är också skyldiga till våldtäkter och avrättningar av civila. Fängslanden av civila var vanliga under hela 2007.
Försvarare av mänskliga rättigheter hotades från båda sidor. Isse Abdi Isse, grundare av en människorättsorganisation , mördades i Mogadishu i mars. Ordföranden i Högsta domstolen i övergångsregeringen arresterades i Baidoa sedan han förklarat att avskedandet av premiärministern var olagligt. Åtta journalister mördades under 2007. 50 flydde till angränsande länder.

Flyktingsituationen
Kenyas stängning av gränsen står i strid med internationell rätt. Vid slutet av 2007 var en miljon människor flyktingar i sitt eget land. Deras existens hotas av brist på vatten, sanitet och medicinsk hjälp samt av våld, plundring och våldtäkter. Många lokala NGO-medarbetare har mördats. Representanter för övergångsregeringen förhindrar humanitär hjälp. De anklagar biståndsorganisationerna för att ”ge mat åt terrorister”. Mer än 1400 flyktingar drunknade 2007 under försök att fly över Röda havet till Jemen.
Många av de flyktingar som i januari lyckades fly till Kenya blev gripna och fördes till etiopiska fängelser. Vid slutet av 2007 erkände den etiopiska regeringen att 43 flyktingar hölls incommunicado.
Dödsdomar avkunnas överallt i Somalia

Kommentar
Ja, detta var vad Amnesty hade att säga om Somalia. Vi måste använda vår förmåga till inlevelse och analys för att förstå vad rapporten innebär och vår fantasi för att utröna möjligheterna till en någorlunda rimlig lösning. Etiopien måste förstås ut. Kriget mot terror måste upphöra så att somaliernas bistånd till anhöriga åter kan passera in. FN måste sätta in en adekvat fredsbevarande styrka.
Livsmedelskrisen förvärras av torkan och de stigande livsmedelspriserna. En hungerkatastrof hotar omedelbart. En annan hotar östra Etiopien vars fattiga bönder sugs ut för att bekosta trupperna i Mogadishu.

Internationell parad

Klostergårdsskolan avslutar sin internationella vecka med en internationell parad genom den grönskande parken och bostadsområdets höga röda tegelbyggnader under den bländande middagssolen med flygande fanor och klingande spel av Alte Kamereren fredagen den 30 maj klockan 13.15.
De som läst vb på fredagsförmiddagen kan komma och titta på de glada barnen från alla kontinenter och trettio nationer.