2009-02-05

Anders Neergaard av Gunnar Sandin

”Jag lämnar Partistyrelsen” förklarar alltså Anders Neergaard i Vänsterpress nr 1/2009. Det kan ju vara redaktionen som dabbar sej med stavningsreglerna, den har tidigare visat brister i det yrkesmässiga, men själv gissar jag att det är AN som har valt versalen. Det ligger nämligen i linje med (ny)leninismen hos den tendens för vilken han har varit och är en av de ledande företrädarna. Upphöjelsen av (det kommunistiska) Partiet var en kärnpunkt hos V.I. Lenin.

Jag förstår att trepartiuppgörelsen smärtar en person med den utgångspunkten. ”Har då vi som parti, eller vänstern i mer bred mening[,] fått något genomslag i överenskommelsen mellan s, mp och v[?] Det enkla och trista svaret är NEJ … Vänsterpartiet accepterade en överenskommelse som var ett diktat från s och mp.” Och så är det ju, trots Lars Ohlys breda leende efteråt. Partiet kan inte peka på en enda punkt där det fått igenom något som inte redan delades av ett av eller båda de andra partierna. Särskilt MP ville uppenbart förnedra V, och lyckades. Det hedrar partistyrelsens majoritet att den inte lät känslorna ta överhand utan insåg att en stor del av vänsterväljarna faktiskt vill se partiet företrätt i en regering (enkäter visar detta) och även förstod de långsiktigt potentiella fördelarna av de band som nu befästes med den socialdemokratiska vänstern.

”Det är ett beslut … som går på tvärs av vårt kongressuttalande” säger AN också. Också här har han rätt. Senaste kongressen sa bestämt nej till ett gemensamt regeringsprogram, vilket överenskommelsen i praktiken leder till. Det är bara det att AN, ingenjören bakom manipulationerna inför 2002 års riksdagsval, sannerligen inte är rätt person att åberopa medlemsdemokrati.

Kanske blev uppgörelsen själva droppen för AN, för den var inte hans första eller enda motgång i partiet. Han såg tidigare de nya svenskarna som en bas, och visst har vänstern fått nya medlemmar och aktivister med annan bakgrund och andra erfarenheter, men i senaste valet tappade partiet stort just bland de utomnordiska invandrarväljarna. Centralt i hans och hans tendens kritik av Karin Svensson Smith var dels att hon principiellt satte den materiella naturmiljön över självaste klasskampen, dels hennes ställningstagande för regeringsmedverkan. Nu vann
miljövännerna V-kongressens avgörande röstning om programmets formulering, trots motstånd från Skåne, och regeringsdeltagandet är nu så attraktivt att partiet låter sej förnedras på vägen dit.

Manipulationerna 2002 ledde ju till den framgångsrika krysskampanjen för KSS som hårt bekämpades av inte bara AN. Partiet var stenhårt emot personval, ännu en leninistisk reflex. Men nu har dess representant i grundvalsberedningen, utan hörbara invändningar från partistyrelsen, gått med på att sänka riksdagsvalets personvalsgräns från 8 till 5 procent! Legitimeringen av krysskampanjerna (en mindre men lika framgångsrik sådan gällde Lennart Beijer) kom sent men är nu ett faktum.

Det har nästan inte kommit några reaktioner från partmedlemmar och partiföreningar på uppgörelsen, står det i dagens nummer av Flamman. Det kan delvis tolkas som allmän passivitet och uppgivenhet i ett krympande och åldrande parti, men speglar nog också att majoriteten är ganska nöjd, vad kongressen än sa. Det visas av andra insändare i Vänsterpress. Att Staffan Norberg skulle välkomna uppgörelsen var väntat men han är inte ensam. Stefan Sjölander i Farsta svär rentav i kyrkan och säger att budgetregelverk i princip är bra (även om reglerna behöver skrivas om) och (med marxistiska argument) att partiet borde modifiera sin syn på EU.

Försvagningen av den (ny)leninistiska tendensen gick snabbt. Dess bas var en modeartad radikalisering av några ungdomskohorter och det var ingen fast grund, vilket en mer kvalificerad sociolog än AN nog skulle ha anat. De flesta har nu försvunnit och de kvarvarande ”vi som vill opp-arna” försöker gilla läget. AN var inte ensam protestant när partistyrelsen röstade men den ende som tog konsekvensen och gick ur.

Kvar står att AN och hans likasinnade har vållat Vänsterpartiet stor skada, och att de har behållit ett starkt inflytande i Skånedistriktet och även i Lund. Hur starkt blir stundande årskonferens respektive årsmöte en mätare på. Det finns anledning för VB att återkomma med referat.

Antiterroristindustrin slår till av Lucifer

Terroristattacken i New York i all sin brutalitet och dödandet av nästan 3000 människor var första inslaget i det elände som kom att följa. Dödandet av några hundratusental irakier och afghaner (och 4200 döda amerikanska soldater) har vi kunnat se efter det. Men det finns också andra sidor: laglösheten i USA:s uppträdande i världen, med Guantanamo och hemliga fängelser i länder som Polen, Rumänien, Egypten och Marocko. Till det kommer de friheter de amerikanska myndigheterna har ansett sig kunna ta i form av fängslanden och förföljelser på hemmaplan.
Också i Sverige har antiterroristindustrin blommat upp, låt vara i huvudsak på det mediala planet. Vi brukar se terroristexperterna i TV där de blivit inkallade för att vittna om hur allvarligt läget är. Mycket allvarligt, men vi kanske kan klara oss om vi är vaksamma nog. De flesta politiker och journalister verkar dock behålla sitt sunda förnuft.
Då är det intressant att antiterroristindustrin tycks ha fått ett visst fotfäste, t.ex. på Försvarshögskolan. Där finns ett ”Centrum för Asymmetriska Hot- och Terrorismstudier” som av Google att döma har ett livligt utbyte med liknande organisationer inom den NATO-kultur där vi tycks vara fast förankrade. I en rapport därifrån, skriven på regeringens uppdrag, talas det om hur det förhåller sig i Rosengård, t.ex. med sympatierna för islamistiska hållningar. Rapporten lanserades i stor stil av invandrarminister Sabuni härom veckan.

Hemligt material
När så andra forskare ville se vad rapporten bygger på och i första omgången talade om ”svepande, ogrundade påståenden” steg utredningschefen Lars Nicander fram och förklarade (Sydsvenskan 31 jan) att något källmaterial var det inte tal om att få se. Det hade eldats upp:
”Lars Nicander menar att de känsliga personintervjuerna i Rosengårdsrapporten krävde destruktion av källmaterialet.
– Det här var minnesanteckningar som inte vi betraktade som allmänna handlingar. Det finns en målkonflikt men vi var tvungna att skydda identiteten på intervjupersonerna.
– Enligt gängse forskningsetik ska källmaterial arkiveras i tio år?
– Om det handlar om vanligt källmaterial, ja. Men här handlar det om individens skydd. Rapporten är gjord med forskningsmetodik men vi har inga redovisningskrav mot forskarsamhället. Vi har inga skyldigheter att redovisa källor till andra än vår uppdragsgivare, regeringen.”
Och så lägger han till som en sista dräpande replik:
”– Jag ser det här som ett utfall av akademisk avundsjuka, säger Lars Nicander.”

Folkpartipolitiker
Men inte nog med det. I ett senare inlägg på Newsmill (webbkollega till Veckobladet) slår Nicander och Ranstorp tillbaka och säger att lundaforskarnas kritik är politisk och inte vetenskaplig.
Jag tycker det är särskilt intressant att se dem ta till det. Nicander är nämligen i högsta grad en politisk person – han var innan han gav sig på den nya lovande terroristbranschen chef för vad som kallades ”Informationskrigskansliet”. Som sådan hade han tänkt sig en daglig bevakning av nätet: ”man ska se om det finns medvetna felaktigheter som återkommer enligt ett visst mönster”. Vad han syftade till var ”en sorts kvalitetssäkring av opinionsbildnings- tendenserna i det nya snabba medielandskapet”. Vicepresident Cheney skulle inte kunna ha sagt det bättre.
Och för vilket politiskt parti klappar då Nicanders hjärta? Jo, för folkpartiet så klart. Han jobbade tidigare där som allmän spindoktor. Jag tror att några av oss som träffat Nicander inte är så förvånade över hans uttalanden.

Försvarshögskolans problem
Det är naturligtvis Försvarshögskolan som sitter med problemet nu. Sedan ett år är det en statlig högskola under högskolelagen. Det står förstås de anställda där fritt att jobba med utredningsuppdrag som är sekretessbelagda. Men om man lägger fram sina resultat offentligt tillsammans med en minister måste man kunna svara för vad man har gjort och hur. Om Nicander jobbar för MUST eller Säpo eller folkpartiet hade det gått bra att låta dokumentförstörarna tugga ner källmaterialet, men om man lägger fram det som en högskolerapport får man faktiskt visa upp vad man har. Sammantaget visar nog Nicanders agerande i det här ärendet att han nog inte är så lämplig som utredningschef. Försvarshögskolan vars uppgift är att akademisera en knektkultur borde i varje fall inte ha råd med att bli associerad med sådana här produkter.
Vad forskarna kom fram till? Jo att det hade skett en radikalisering i muslimska kretsar på Rosengård på senare år. Jag tänker att det skulle närmast varit sensationellt om så inte hade skett.

Gunnar Stensson; visa att det finns någon sanning bakom det du skriver
av Lars-Anders Jönsson

I senaste VB mötte jag påståenden som får mig att undra. Gunnar Stensson skriver under rubriken ”Israel reducerar Förintelsen till politisk propaganda”:
”Israel besvarar rutinmässigt omvärldens kritik mot massakrer och övergrepp med påminnelser om Förintelsen och anklagelser för antisemitism. Dessa undanmanövrer fungerade länge, men nu har det gått inflation i dem. Alltfler, även judar kräver att man gör åtskillnad mellan händelserna i Gaza och Förintelsen. Israels sätt att utnyttja Förintelsen som politiskt argument relativiserar och banaliserar den unika tragedi som Förintelsen är.”
”Israels försök att skjuta barnen som brändes till döds i vit forsfor åt sidan med Förintelsen som argument inger världsopinionen vämjelse.”
Jag kan naturligtvis inte ta del av all nyhetsförmedling. Det jag möter är nyheterna på TV, i radio, tidningen Sydsvenskan och så på nätet. Inte i något fall kan jag minnas att man från Israelisk sida förklarat sitt agerande på det sätt som Gunnar Stensson påstår! Det du tycks säga är ju att detta användande av förintelsen inte är ett undantag av någon enskild individ utan att detta sätt att argumentera är det gällande när Israel kritiseras!
Jag vill att Gunnar Stensson berättar i vilken tidning, tidpunkt och av vem detta förmedlats så att också jag kan ta del av detta.
Jag vill även att Gunnar Stensson uppger källan till påståendet att Israel ursäktat dödandet av barn med vit forsfor med Förintelsen som argument. Media och tidpunkt om jag får be!
Avses en medborgare i Israel, en bosättare eller en officiell person kanske ingående i regeringen?
Vad jag förstår har Stensson arbetat som lärare. Var finns nu källkritiken? I dessa tider av återuppväckt antisemitism när individer i Malmö skrämmer med burkar som skall påminna om cyklon B, hakkors förs fram och rop om Hitlers storhet hörs vid demonstrationer och kyrkan tvekar att delta i minnesstunder kring förintelsen är det av yttersta vikt att man kan belägga det man för fram i debatten.
Förintelsen var unik men den utgör också en del i den alltsedan kristendomens uppträdande oavbrutna förföljelse av judar. Varför argumentera på ett sätt som i förlängningen bara stärker de krafter på högersidan som nu åter börjar marschera öppet på våra gator.
I VB från den 23 januari fann jag ett bibelcitat från Jesaja där Gud bannade Israels folk;Låt mig slippa se era illdåd. Sluta att göra det onda”. En tillfällighet? Nej troligtvis inte. Judeförföljelserna hade sin början i kristendomen och hämtade många gånger argument just från de bibliska böckerna! Tala om traditionalism.

Somalia. Hoppet har återvänt
av Gunnar Stensson

Som Veckobladets läsare minns invaderade den etiopiska armén Somalia för två år sedan. Amerikanskt fartygsartilleri stödde invasionen och amerikanska stridsflygplan jagade flyktingar på väg mot Kenya. Det liknade kriget i Gaza.
Invasionen syftade till att fördriva De islamiska domstolarna och deras ledare Shejk Sharif Ahmad. De islamiska domstolarna hade skapat civil ordning, åstadkommit fred i stora delar av landet, fått bort vägspärrarna, förhindrat mord och våldtäkter samt i stort sett stoppat piratverksamheten.

War on terror
Varför skedde detta uppenbara brott mot folkrätten? Jo, det var ett led i president Bushs war on terror. Han påstod i sin extrema okunnighet att De islamiska domstolarna utgjorde ett terrorhot.
Här i Veckobladet har vi under de gångna två åren av etiopisk ockupation redovisat det skräckregemente som den amerikanska politiken orsakade. Tre miljoner somalier svälter, en miljon somalier, det vill säga var tionde invånare, har fördrivits från sina hem och 16 000 har förlorat livet. Etiopiska soldater har terroriserat landet med mord och våldtäkt. Piratverksamhet och plundringar har mångdubblats.

Alliansen för Somalias återbefrielse
Men Somalia reste sig. Som vi har berättat i VB skapade Shejk Sharif Ahmad en motståndsrörelse under beteckningen Alliansen för återbefrielse av Somalia, ARS. Steg för steg lyckades den befria landet. Den etiopiska invasionsarmén kontrollerade till slut bara Mogadishu.
Alliansen, som stöds av praktiskt taget alla somalier i Sverige, inbjöds för cirka ett år sedan hit. Men den svenska regeringen vek sig för USA och stoppade besöket, något som Svenska Dagbladet applåderade.
Nu har den etiopiska invasionsarmén fördrivits. Lördagen den 31 januari valdes Shejk Sharif Ahmad till president.
Det är alltså samme man som USA och dess hejdukar fördrev för två år sedan, samme man som under ockupationen ledde Alliansen för återbefrielse av Somalia. Han betraktas som en moderat islamistledare.
– Jag kommer att itu med den humanitära situationen i landet och prioritera dem som blivit hemlösa genom kriget, sade Ahmad enligt ett Reuter-telegram den 1 februari.

Fred och återuppbyggnad
Shejk Sharif Ahmad har en svår uppgift framför sig. Under de gångna två åren har Bush-politiken slagit sönder och splittrat ett Somalia som var på väg att utvecklas till ett fungerande samhälle. Krigsherrar och extremister har åter kunnat härja fritt.
Fortfarande ställer sig extrema islamistgrupper som al-Shabaab utanför fredsprocessen.
Till att börja med gäller det att kämpa sig tillbaka till den nivå som rådde innan den amerikansk-etiopiska invasionen förstörde allting.
Sedan återstår år av återuppbyggnadsarbete. Men hoppet har återvänt och nu när George W Bush är borta och de etiopiska soldaterna fördrivits kan freden återvinnas.
Shejk Sharif Ahmad deltog som Somalias legitime representant i Afrikanska unionens möte i veckan.
Den amerikanska äventyrspolitikens mänskliga pris är fruktansvärt men hela händelsekedjan kan ses som ytterligare ett steg i USA:s återtåg från världsdominansen.

Vladimir Putin och Erik Kågström
av Gunnar Stensson

Under lång tid har Erik Kågström liksom jag i Veckobladet kritiserat den ekonomiska världsordningen och dollarns ställning som världens reservvaluta.
Vi har kritiserat USA:s överkonsumtion och handelsunderskott. Vi har sagt att USA finansierar sin konsumtion genom att trycka nya pengar. Vi har förutsett en kommande kollaps för världsekonomin.
Visserligen hittade vi inte på detta på egen hand. Det fanns en mängd analyser och rapporter som pekade i samma riktning. Paul Krugman fick nopelpriset för den sortens påpekanden.
Själv förordade jag ett system där dollarn tvingas konkurrera med flera regionala valutor. Ur det perspektivet argumenterade jag för att Sverige skulle ansluta sig till euron i stället för att behålla kronan och därigenom indirekt stödja den nuvarande världsordningen. Jag såg euron som en förebild för andra regionala valutor. Jag berättade om de ansträngningar att samordna ekonomierna som görs i Sydamerika för att skapa en gemensam valuta och frigöra sig från beroendet av USA. Jag hoppas på en ordning där USA samarbetar med världen men inte gör anspråk på att leda den.
Nu har dessa tankar nått det världsekonomiska mötet i Davos, där de enligt en artikel av Per Roijer framfördes av Vladimir Putin.
Jag har visserligen en skeptisk inställning till Vladimir Putin och lyssnar hellre till Erik Kågström. Men det gläder mig ändå att viktiga idéer framförs så det hörs i hela världen och att de även når makthavare som orsakat krisen och makthavare som kanske kan påverka den.

Hamas slåss för Hamas
av Lars-Anders Jönsson

Ekots reporter i mellanöstern heter Cecilia Udden. Uddens klara ställningstagande mot Bush gjorde att hon under presidentvalskampanjen 2004 tillfälligt fick lämna sitt uppdrag i programmet konflikt. Hennes reportage från mellanöstern visar stort engagemang och för detta har hon uppmärksammats av Palestinagrupperna i Sverige. Udden borde således bland djupt traditionella vänstermänniskor ha ett högt trovärdighetsmått.
I en morgonsändning på P1 i veckan berättade Udden om ett besök i Gaza. Frågan var hur Hamas efter det att 1300 palestinier dödats kunde förklara kriget som en seger. Udden hade avtalat ett möte med en Hamasmedlem på en servering. Nu kom denne att åtföljas av en Hamas man med högre position inom Hamas. Orsaken behöver vi inte fundera över. Udden hade samtidigt bett en småbarnspappa från samma område tjuvlyssna på samtalet.
När Hamas gett sin bild kunde Udden stämma av med den intillsittande palestiniern. ”Småbarnpappan säger efteråt; Skämmas är just vad de borde göra, de bryr sig inte om civila, jag fick själv ta hela min familj och grannarna och fly när jag såg hur beväpnade milismän lade upp ett vapenlager mellan våra hus. Hur kunde någon tala om seger när vi sprungit omkring som rädda myror för att söka skydd undan Israels F-16 plan? Här pågick ett folkmord. Men Hamas brydde sig inte om att försöka rädda oss.”
När jag nu en vecka senare söker på nätet finner jag en rad kommentarer kring inslaget. Kritiken är inte nådig. Palestinavännen Udden betraktas plötsligt som köpt av Israel. Ja sanningen är inte alltid lätt att smälta.
Flera nya raketbeskjutningar har utförts sedan vapenvilan inleddes för två veckor sedan. Brott mot vapenvilan som vid varje tillfälle lett till en massiv Israelitisk vedergällning. I dag onsdag berättas hur Hamas med våld tagit över livsmedelsförsändningar från ett FN-organ, livsmedel som var avsett för civilbefolkningen. Hamas slåss för Hamas och inget annat.
Reaktionerna på kriget i Gaza inger föga hopp. En sida demonstrerar sitt stöd för det palestinska folket och sin avsky för Israels krigföring. Israels vänner i Sverige demonstrerar för Israels rätt att existera. Varför kan man inte ens här, på detta avstånd, arrangera en manifestation där krav ställs på Israels tillbakadragande från bosättningarna, krav på militära garantier av Israels gränser och upprättande av buffertzoner runt Israel samt slutligen avväpnande av Hamas och Hizbollah? Ja, man är väl naiv.

Islamofoberna anfaller
av Gunnar Stensson

1. Rättegången mot al-Aqsa spannmål
Malmö tingsrätt ägnar sex dagar och tusen sidor propaganda åt en rättegång syftande till att beröva 970 föräldralösa barn i Gaza deras livsuppehälle. Avsikten är att via ett slag mot de 970 barnen skada Hamas, Gazas folkvalda regering. En likartad juridisk aktion mot nödhjälp till somaliska barn härom året var framgångsrik.

2. Folkpartiet mot åsiktspoliserna i Lund
Folkpartiledaren, den svenska, svenska, svenska Jan Björklund, har länge oroats av islamistisk terrorism i det svenska samhället och islamforskning vid svenska universitet. Därför beordrade han nyligen sin integrationsminister Nyamko Sabuni att omedelbart ta fram en rapport om islamistextremism i Rosengård.
– Den ska heta ”Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesrapport från Malmö”! Och den ska vara klar på en vecka! röt Jan.
Stackars Nyamko vidarebefordrade uppdraget till den kände ”terroristexperten” Magnus Ranstorp som nu presenterat en ”studie” på 29 laddade sidor. Före publiceringen förstörde han för säkerhets skull sitt ”källmaterial”.
I Sydsvenskan citerar Fosfor-Mats med gillande Ranstorps dräpande svar på kritiken från lunda-akademikerna: ”Det är alltså inte bara i Rosengård som det finns åsiktspoliser utan det akademiska forskarsamhället har också uppenbarligen fått en filial i Lund.”
Vi gratulerar åsiktspoliserna i Lund till att ha blivit en filial till det akademiska forskarsamhället och Jan Björklund och hans islamofobiska vapendragare till framgångarna i den långa kampen mot såväl vetenskap som islam.

3. Folkpartipedagogik: Förbud mot ämnesundervisning på utrikiska.
Svenska, svenska, svenska Jan rasar som en sverigedemokrat mot de vetenskapliga rapporter som visar att goda kunskaper i modersmålet leder till goda kunskaper i svenska. Det faktum att de som deltar i modersmålsundervisningen har bättre betyg än genomsnittliga svenska elever sårar honom särskilt.
Han beordrade därför sin mycket blåögde och väldisciplinerade ordförande i Folkpartiets skolpolitiska grupp islamofoben Christer Nylander att föreslå ett förbud mot ämnesundervisning på utrikiska.
Christer slog ihop klackarna : - Ordern uppfattad och skall verkställas! I media förklarade han utspelet: ”Vi är mycket skeptiska mot matte på arabiska.”

DV-interpellation om bostäder för hemlösa
av Sven-Bertil Persson

Svar på Interpellation av Sven-Bertil Persson (Demokratisk Vänster)
Sven-Bertil Persson har i en interpellation till mig (daterad 13 januari 2008!) ställt frågan om hur socialnämnden har konkretiserat fullmäktigemålet att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen samt vilken tidsplanen är för detta arbete.
Det framgår bl a av socialtjänstlagens 3 kap 5§ att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan, organisationer och andra föreningar.
Socialnämnden antog en plan 2007-12-12 för att minska hemlösheten i Lund. Den inventering av hemlösa som gjordes i enlighet med planen visade att hemlöshetsfrågan inte kan lösas genom generella åtgärder utan måste individanpassas.
Därefter har nämnden konkretiserat denna plan i ett antal åtgärder med tidsplan vid sitt sammanträde 20008-10-15
Av åtgärdsplanen framgår bl a att en uppföljning/utvärdering av samtliga stöd boenden skall göras i mars 2009. Av planen framgår även att en utökning av antalet stödboenden kommer att ske under 2009.
Tanken bakom dessa åtgärder är att klarlägga behovet av olika boendeformer.
Målet är som för oss alla att hitta en hållbar boendelösning utifrån våra önskemål och förutsättningar.
Svar på fråga 1
Socialnämnden kommer vid sitt möte 25 mars besluta på vilket sätt fullmäktigemålet om en individuellt anpassad, hållbar boendelösning för hemlösa skall omformuleras till ett lämpligt nämndmål.
Svar på fråga 2
Tidsplanen för att skapa en individuellt anpassad, hållbar boendelösning måste som tidigare angetts individanpassas.
Göran Wallén (Moderata Samlingspartiet)


-----------------------------------------------------------------------


Hemlösa - mitt anförande i kommunfullmäktige


Tack för svaret!

Lite kommentarer till svaret och några följdfrågor:

I december 2007 antog socialnämnden en plan för att minska hemlösheten i kommunen.

I oktober 2008 - 10 månader senare, har man konkretiserat planen i ett antal åtgärder.

Inte någon svindlande hastighet!

I mars i år ska man, som en del i konkretiseringen, göra uppföljning/utvärdering av samtliga stödboenden.

Vad betyder det? Att man ska göra uppföljningen och utvärderingen då eller att det finns en rapport för socialnämnden att ta ställning till?

En utökning av antalet stödboenden.
Den första och enda konkreta åtgärden som redovisas!

Kartlägga behovet av olika boendeformer.
Hur ska den kartläggningen gå till? När beräknas den vara klar?

Inventering av hemlösa – man kom fram till att hemlöshet inte kan lösas med generella åtgärder utan måste individanpassas.

Men är det verkligen så att man behövde en utredning för att komma på detta?


Till svaren på mina frågor:

1. Hur har socialnämnden konkretiserat kommunfullmäktiges mål ”att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen”:

Den 25 mars, drygt 9 månader efter fullmäktigemålet för 2009 ska socialnämnden besluta på vilket sätt målet att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen ska omformuleras till nämndsmålsnivå.
Men det dokument som tillfördes detta mål i juni i fjol är ju budget för år 2009. Borde man inte kunnat formulera nämndsmål tidigare?

  1. Vilken tidsplan har socialnämnden antagit för sitt arbete att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen”

Tidsplanen för att skapa en individuellt anpassad, hållbar boendelösning måste som tidigare angetts individanpassas – blir svaret Måste tillstå att jag inte förstår det svaret!

Ordförande, jag måste erkänna att jag blev oerhört besviken på svaret.
Jag hade så gärna velat hitta något som visat att nu händer det något radikalt nytt, att det råder samma vilja i socialnämnd och socialförvaltning att vi måste hitta nya lösningar, ett nytt arbetssätt, ett nytt förhållningssätt till denna komplicerade men angelägna fråga som jag trodde låg bakom kommunfullmäktiges enhälligt antagna beslut om målet att skapa individuellt anpassade, hållbara bondelösningar för de hemlösa i kommunen för knappt åtta månader sedan.
Men jag HITTAR ärligt talat INGENTING! Vad hade jag hoppats på?
Kanske ett besked att man nu har tagit kontakt med inte bara LKF utan också andra fastighetsägare för att försöka hitta boendelösningar för de hemlösa som vid inventeringen konstaterats inte hade andra problem än att just vara hemlösa.
Kanske att man gjort en inventering av de som bor på Piletorp för att t ex lägga extra energi på att hitta ett bättre boende för personer som bott där orimligt lång tid. Att fira sin sjuttiårsdag med att ha bott en tiondel av sitt liv på Piletorp, som en man gör i mars borde t ex ge anledning till en särskild insats.
Kanske att man nu bestämt sig för att gå till offensiven mot övrig kommunal förvaltning i syfte att säkerställa att ett antal bostäder ställs till socialnämndens/socialförvaltningens förfogande vid varje nybyggnation.
Kanske att man vågar erkänna att Piletorp är överbefolkat och att Härbärgesfunktionen behöver byggas ut – under 2008 var det fullbelagt drygt 100 nätter under 2008.
Några dagar före jul, som ett exempel, avvisades 6 människor från Härbärget, eftersom det var fullt.
Kanske att man tänker ompröva beslutet att inte köpa in det gamla strandhotellet i Lomma och anpassa det till övergångsbostäder för nu hemlösa.
Kanske att man förskräckts av situationen för hemlösa kvinnor och har bestämt sig för att särskilt lägga energi på göra livet drägligare för de kvinnor som finns bland de hemlösa och som är så oerhört utsatta. Så här beskriver en av dessa kvinnor sin situation, med ett grovt språk som väl beskriver en vidrig situation, jag citerar: ”Jag är så djävla trött på att behöva knulla med olika karlar varje natt för att ha någonstans att sova” slut på citatet.
Denna kvinna kördes för övrigt ut från Piletorp för att tag sedan, liksom en annan kvinna och en man.
Vart tog hon vägen sen??
Åtminstone något av allt detta hade jag hoppats hitta i Göran Walléns svar – men jag hittar ingenting.
Ordförande, jag kan bara konstatera att vi fortfarande har långt kvar innan fullmäktigemålet om att skapa individuellt anpassade, hållbara bondelösningar för de hemlösa i kommunen ens är i närheten att börja förverkligas!

Borgerligt bostadspolitiskt haveri
av Ulf Nymark

LKF påbörjar endast 35 nya hyreslägenheter i år. En (av flera) klargörande debatter vid senaste fullmäktigesammanträdet hamnade tyvärr i den lokala massmediala skuggan.
Det gäller t ex debatten i anslutning till Demokratisk Vänsters interpellation till LKFs ordförande, Lars Bergwall (C). Vi ville veta om de siffror för LKFs bostadsbyggande som Bergwall lämnade vid fullmäktige i december i fjol verkligen var korrekta – de bar tydliga tecken på skönmålning. Vi ville också veta om den borgerliga majoriteten tänkt sig att agera för att få fart på LKFs byggande av hyresrätter. Av Bergwalls svar på vår interpellation och redovisning av statistik inför fullmäktige nu i januari kunde följande slutsatser dras:

Bergwall vilseledde
1. När Bergwall i december inför fullmäktige hävdade att LKF under 2009 skulle färdigställa 258 lägenheter var detta en hisnande överdrift. Fullmäktige vilseleddes grovt. Bergwalls januarisiffror visar att LKF i år kommer att färdigställa endast 65 lägenheter. (Till dessa kommer 49 äldreboenden. Äldreboenden är s k särskilda boenden och erhålls genom biståndsbeslut från kommunen). Den pinsamt låga bostadsproduktionen i år är ingen tillfällighet: under 2008 färdigställde LKF 38 (!) lägenheter (äldreboenden ej inräknade).
2. Bergwalls redovisning visar att LKF kommer att påbörja endast 35 ”vanliga” hyresrättslägenheter under innevarande år.

38 lägenheter i fjol, 65 i år
Några möjligheter att på kort sikt öka bostadsproduktionen såg inte Bergwall. Det kan i och för sig vara begripligt. Bostadsbyggande är en lång process. Men det visar bara att den borgerliga majoriteten har haft usel framförhållning och ett bristande intresse för att få fart på hyresrättproduktionen. 38 nya LKF-lägenheter på marknaden i fjol, 65 i år – det är siffror som med all önskvärd tydlighet illustrerar vad som är varken mer eller mindre än ett borgerligt bostadspolitiskt haveri.

Motorsågsmassaker vid Klostergården
av Ulf Nymark & Sven-Bertil Persson

Det är rubriken på den skrivelse som Demokratisk Vänster denna vecka lämnat in till Tekniska nämnden i Lund. Det handlar sålunda om den kalhuggning av en stor del av träd och buskar som Banverket låtit genomföra längs grönstråket parallellt med stambanan vid Klostergården. Här följer texten till hela skrivelsen.
Banverket fäller träd längs järnvägen i Lund. Syftet är att hindra att träd stormfälls över spår och kontaktledningar. Detta i sig lovvärda skäl för trädfällning kan dock knappast motivera den formliga motorsågsmassaker som ägt rum på den gröna vegetationsridån öster om stambanan vid Klostergården. Träd som rimligen inte kan hota järnvägstrafiken har fällts. Alla träd, oavsett storlek och höjd, alla buskar har tagits på en sträcka om ca 250 meter (bortsett från någon enstaka litet buskage som man närmast av misstag låtit stå kvar).
Följande konstateranden kan göras:
1. Träd och buskar som inte var märkta för fällning har också tagits bort.
2. Den skyddszon på 20 meter som det har talats om har på sina ställen överskridits.
3. Skövlingen av vegetationsridån verkar vara långtifrån avslutad – flera fällningsmärkta träd står kvar i den del av ridån som ännu inte är nedmejad.
4. Skövlingen av vegetationen leder till att spårområdet blir lättåtkomligt för obehöriga. Endast ett skraltigt, tretrådigt stängsel finns som hinder mot spårområdet. Risken för olyckor har påtagligt ökat.
Vi vill med anledning av detta rikta följande frågor till Tekniska nämnden:
På vilket sätt har Tekniska nämndens politiska ledning agerat för att förhindra kalhygget på Klostergården?
På vilket sätt ämnar nämnden verka för att förhindra fortsatt massaker på växtligheten?
Vi föreslår också att Tekniska nämnden beslutar:
att Lunds kommun av Banverket ska kräva kompensation* för förlusten av de borttagna träden och buskarna.
Ulf Nymark & Sven-Bertil Persson Demokratisk Vänster
* Med kompensation menar vi att Banverket på det kalhuggna området ska nyplantera buskar och/eller träd som inte riskerar att falla över ledningar och spår.

2009-01-29

Kulturtips

Björn Ranelid & Tales
picknickkonsert på Victoria 30-31 januari Läs mer

Sjunde himlen
En film av Andreas Dresen
Premiär fredag 30/1 på Kino
Läs mer

Torbjörn Zetterberg Hot Five
Picknickkonsert på Victoriateatern 3 februari.
Läs mer

Little Red Suitcase & Mari Kvien Brunvoll
Picknickkonsert på Victoriateatern 5 februari.
Läs mer

Sen kväll med Brel
på Inkonst 5 & 6 februari.
Skådespelaren Helena Nizic gestaltar och sjunger Jaques Brel i en föreställning fylld av frenesi och drömmeri.
Läs mer

John "Högtrycket" Pohlman
på Victoriateatern 8 februari.
Läs mer

Bävan av Grr

Jag känner mej lite tung i huvudet idag. För oss bilfiender kommer det ju ständigt fräscha nyheter att fira. Igår berättade tidningarna om fördjupad kris för Plastal i Simrishamn – ”specialist på formsprutade detaljer för bilar i premiumsegmentet” – där ytterligare 90 anställda varslas.
Och alldeles nyss kom radion med nyheten om Volvo Personvagnars rekordartade mångmiljardförlust. Jag bävar för hur jag ska känna mej i morgon.

Linje Lusta? av SH

Vi som hoppas på spårvagn i Lund har nu fått några köttben i form av en skiss över hur det skulle kunna se ut 2014 om kommunen snarast sätter igång med att bygga en snabbspårväg upp till Brunnshög. Den skulle så småningom följas av en fortsättning till Dalby och en komplettring med sträckan Lund C – Staffanstorp, men det ligger bortom 2014. Spåren i Lund går på så där 500 miljoner och sen får Skånetrafiken köpa vagnarna. Blir det så då? Nja, i Lund är man bra på planer men inte på att fullfölja dem. Här är i varje fall några bilder från konsulterna.
SH


Clemenstorget, detta inte helt lättanvända torg har här fått en spårvagnshållplats på diagonalen. Ett vagnsätt håller just på att rulla in från Sankt Laurentigatan och ett annat står och väntar på avgång mot Brunnshög. Ser inte så dumt ut faktiskt, men arkitekter/planerare får alltid sina framtidsbilder att se så idylliska ut med hjälp av många små luftiga träd.


Här är det slutet av november 2014, fram mot kvällen. Fukten och mörkret hänger i luften kring den fula Allhelgonakyrkan. Enda ljuspunkten i tillvaron är Brunnshögsvagnen som just har svängt upp på Bredgatan. Nästa Lasarettet!

Mailer och Updike av Sten H

De faller ifrån nu, vår ungdoms hjältar. Först Norman Mailer, han som ville skriva den Stora Amerikanska Romanen och som nästan gjorde det med krigsskildringen ”De nakna och de döda”. (Den filmades av Hollywood och jag har aldrig sett ett värre misch-masch), Men han var också en fantastisk journalist, läs om demokraternas konvent i Chicago 1968 (”Miami and the Siege of Chicago”), en klassisk skildring av hur man med polisvåld kan krossa en opinion. Blodet rinner över sidorna. Men visst, mest skrev Mailer om sig själv, ibland mycket bra som i ”Advertisements for myself”. Kanske kan man säga att Mailer förvaltade Hemingway-traditionen i amerikansk litteratur och den har ju sina sidor.
John Updike var en helt annan sort. Han lärde upp sig på tidskriften New Yorker, fortfarande den bästa platsen för välskriven amerikansk engelska. Han var en utomordentlig skrivandets yrkesman. Han skrev läckra små noveller, han skrev romaner, han skrev lyrik, bokrecensioner, memoarer, konstrecensioner etc. Hans romaner rör sig i vitt skilda världar: förortsmiljöer utanför Boston, IT-företag, ökenstater i Afrika, teologiska fakulteter, basketbollspelare och Toyotaförsäljare. Han skrev faktiskt också om Hamlets familj på Nordsjälland strax innan Shakespeare börjar. Han var en mästare i att skildra relationer och framför allt då vad sexualiteten kan göra med människors liv. ”Couples” är klassikern som beskrev otroheterna och älskogen i radhuslängorna i New England på 1960-talet. Hans sista bok blev ”The widows of Eastwick”, en lite mera vemodig uppföljare till ”The witches of Eastwick”, minnesvärt filmad med Jack Nicholson.
Det för mig besvärliga med Updike är att han dels var inte bara religiöst intresserad utan också en kyrksam person. Han var väl i grunden vänsterliberal, men en sorts motvallskäringkänsla fick honom att åtminstone punktvis försvara USA:s krig i Vietnam och figurer som LBJ och Nixon. Kanske handlade det om nostalgi, en lojalitet med gamla amerikanska drömmar, men nog är det svårt att förstå honom.
Vad är problemet med de här båda stora författarna? Varför fick de aldrig Nobelpris? Jo, de skrev för mycket. Mailer för att försörja alla gamla fruar och barn, och då blev det inte sällan dåligt också, megalomant, väldiga volymer på alltför storartade tema. Mailer var dessutom ofta förargelseväckande, slog folk på käften och var grov i mun. Updike skrev inte en dålig rad, men han skrev i för många genrer och alltför väl för Akademin. Han hade inte den entydighet och frenesi som en Nobelpristagare kanske ska ha.
Nu är de i alla fall borta och man undrar om de kommer att leva vidare. Läser dagens 20-åringar dem? Jag har inte en aning.

Ingen socialism utan demokrati
av Gunnar Stensson

Sommaren 1968 gav Gunnar Sandin Håkan Arvidsson erbjudande om ett jobb. Det gällde att kartlägga sjön Immelns stränder.
”Min del av arbetet”, skriver Håkan Arvidsson, ”bestod i att jag skulle ro båten medan Sandin skötte själva kartläggningen. Under en veckas tid rodde jag en förhyrd båt. Solen flödade och vi hade en kasse öl släpande efter båten för att då och då kunna släcka törsten. Nätterna tillbringade vi i tält eller under bar himmel. Maten lagade vi i ett stormkök. Det var en paradisisk vecka. Rodden var inte alltför ansträngande och vi hade rikligt med tid att för att göra strandhugg på många av de öar som sjön är beströdd med.
Roddjobbet ägde rum sista veckan i augusti och sammanföll med att läget i Tjeckoslovakien allvarligt tillspetsades.”

Nya tankar
Vad som hänt var att Sovjetunionen gått in i Tjeckoslovakien och att ryska stridsvagnar rensade Prags gator. Det gällde att stoppa den rörelse för ”socialism med ett mänskligt ansikte” som pågick i Tjeckoslovakien.
Händelsen fick en djupgående inverkan på hela den svenska vänstern. C H Hermansson tog kraftfullt avstånd från inmarschen och fick traditionalisterna i partiet över sig. Man började på marxistisk grund ifrågasätta systemet i Sovjetunionen och de östeuropeiska staterna.
Tidskriften Zenit blev ett fokus för den teoretiska debatten. Håkan Arvidsson beskriver vilken befrielse han kände i Zenitkretsen efter sina år i sektvänstern. Zenit deltog i den internationella marxistiska debatten och hade kontakt med tidskrifter som Monthly Review i USA och New Left Review i Storbritannien.
Praktiskt taget hela Zenit-gruppen sökte medlemskap i VPK för att göra en verklig insats i det svenska samhället.
Håkan Arvidsson och Lennart Berntsson skrev 1976 en artikel om demokratins förhållande till socialismen. De hävdade att en socialism utan demokrati skulle innebära ett steg bakåt för den svenska arbetarklassen. Socialismens svaghet var att den inte lyckats förena planhushållningen med demokrati.
Artikeln klöv Zenit-redaktionen. Filosofen Ingvar Johansson (nu bosatt i Klostergården) skrev att ”demokrati var nog bra, men kommunism var bättre”. Svante Nordin (nu filosofiprofessor i Lund) beskyllde artikelförfattarna för ”sentimentalitet”.
Zenitredaktionens majoritet med Göran Therborn i spetsen fortsatte länge att försvara öststatskommunismen. Det var helt i linje med en stark tradition i den svenska kommunismen.

VPK Lund och demokratin
Hösten 1976 blev jag medlem i VPK-Lund, förfärad över mina erfarenheter i DFFG:s styrelse. 1977 blev jag ledamot i VPK Lunds styrelse där också Svante Nordin ingick. Styrelsen beslöt att arrangera en demonstration med parollerna ”Ingen socialism utan demokrati.” ”Ingen demokrati utan socialism.” Demonstrationen ägde rum i februari, trots ett uttalat förbud från partiledningen.
På VPK Lunds medlemsmöten och i Veckobladet fördes samma debatt som i Zenit. Styrelsen och en majoritet av medlemmarna stod för demokratilinjen och kritiken mot Sovjetunionen och östblocket.
VPKs traditionella linje försvarades kraftfullt av Daniel Kallos, som en gång hotade att lämna VPK Lund, och Göran Therborn som fördömde Lunds ställningstagande som oförenligt med all marxism.
I valen inför VPKs kongress vid årsskiftet segrade demokratilinjen. I delegationen ingick bland andra Kitten Anderberg och jag.

VPK-kongressen 1977-78
Kongressen i Stockholm blev ett smärtsamt uppvaknande. En 40-mannadelegation från Sovjetunionens kommunistiska parti och Komsomol var närvarande. De ståndpunkter vi framförde vann inget gehör. Ett demokratiskt manifest som lagts fram av bland andra Jörn Svensson drogs tillbaka på begäran av den sovjetiska delegationen. Efter hemkomsten kritiserades vi av traditionalisterna i Lund.

Så gick det sedan
Den fortsatta historien känner ni. VPK Lund fortsatte under hela 1980-talet att kritisera partiet för öststatsbindningen. Stödet till Solidaritet i Polen blev en viktig samlingspunkt. Sovjetkommunismens sammanbrott 1989 liksom massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking bekräftade riktigheten i VPK Lunds demokratilinje.
Ulf Nymark tog initiativ till avskaffande av K-et i VPK. Gudrun Schyman valdes till partiledare. Partiet vann större valframgångar än någonsin.
Så drabbades vänstern av bakslaget vid v-kongressen i Växjö 2000. Vänsterpartiets yngre medlemmar i Lund gick bakom banderollen ”Här kommer kommunisterna” i 1 maj-demonstrationen. Valframgångarna för v hörde till det förflutna.

Zenits betydelse för Lund
Utan den teoretiska debatt som fördes i gruppen kring tidskriften Zenit och de initiativ som Håkan Arvidsson och Lennart Berntsson tog där hade utvecklingen i VPK Lund med säkerhet sett annorlunda ut.
Håkan Arvidssons bok beskriver inte bara betingelserna för oss som var med på 60-, 70-, 80- och 90-talen utan ger insikter också för alla dem som står inför uppgiften att i framtiden utveckla vänsterpolitiken.

Sex punkter för ett ja till ESS
av Ulf Nymark

DV:s medlemsmöte tidigare i denna vecka hade bland annat att besluta om DV:s politik till det planerade bygget av ESS-anläggningen. ”Vi säjer varken ja eller nej till ESS i detta skede – vi deltar i planprocessen och vi ställer stränga, men inte orimliga, miljökrav”. Så kan i korthet medlemsmötets ställningstagande sammanfattas.

Förstudie
Anledningen till att DV just nu formulerar sin ståndpunkt i denna fråga är att kommunen i dagarna gått ut med en remissrunda kring en förstudie för planprogramarbetet. ESS verksamhet ska så småningom prövas i flera statliga instanser: miljödomstol, strålsäkerhetsmyndighet och vad det nu kan bli mer. Till skillnad från dessa juridiska prövningar är kommunens planarbete en lämplighetsprövning (vars förlopp styrs av Plan- och bygglagen). Detta innebär att kommunen både måste och bör ställa krav – krav som går utöver och vid sidan av - de krav som de tillståndsgivande statliga myndigheterna ställer. En självklar utgångspunkt för kommunens ställningstagande måste vara att säkerställa att kommunens möjligheter att uppnå uppsatta miljömål inte spolieras.

Miljö och hälsa utslagsgivande
DV menar att det är viktigt att Lunds kommun så tidigt som möjligt formulerar krav som måste ställas för ett positivt ESS-beslut. Som DV ser det är det i första hand ”huvudsakligen de effekter som ESS kan komma att få för lundabors hälsa idag och i framtiden” samt ESS ”påverkan på miljön i Lund och i regionen” som är utslagsgivande i planprocessens lämplighetsprövning.

Två kubikmeter radioaktivt kvicksilver?
Idagens läge är det inte, menar DV, möjligt att göra ett välgrundat ställningstagande för eller emot anläggningen. Det finns inget som helst underlag för beslut. Till och med vilket material som målstationen ska innehålla råder det oklarhet om. Ska det bli 2 kubikmeter kvicksilver inpå stadens knutar eller ska det bli bly? Eller något annat?

Spårburen trafik och krav på kompensatoriska åtgärder
För att ett ja till ESS i den föreslagna lokaliseringen i slutändan ska vara möjligt måste kommunen enligt DV kräva att åtminstone följande 6 punkter är tillgodosedda:
1 Tillståndsprövande myndigheters eventuella godkännande av ESS-anläggningen ska vila på gällande lagstiftning och inte grundas i undantagsregler och dispenser.
2 ESS-konsortiets löfte om en klimatneutral anläggning måste infrias både vad gäller byggande, drift och avveckling.
3 Kravet på klimatneutralitet ska gälla inte bara verksamheten på platsen, utan även sekundära effekter av verksamheten, som t ex trafik till och från anläggningen. Detta förutsätter bland annat att lagakraftvunnet beslut och säkrad finansiering av spårburen trafik till den framtida anläggningen föreligger innan kommunen kan fatta definitivt beslut om lokaliseringen. Det kan också innebära att kommunen kan komma att ställa krav på kompensatoriska miljöåtgärder från ESS-konsortiets sida alternativt kräva finansiering av kompensatoriska åtgärder vidtagna av kommunen.
4 Miljövänlig trafik (gång-, cykel- och kollektivtrafik) ska ges en klar prioritet i utformningen av anläggningen och i dess infrastruktur.


5 Ett absolut krav för byggande av ESS är att Kungsmarkens naturreservat inte påverkas negativt av anläggningens byggande, drift och avveckling.
6 Under processens gång och vid ett framtida slutligt ställningstagande till ESS måste Lunds kommun särskilt beakta vilka effekter ianspråktagandet av 100 ha åkermark av klass 10 får för framtida möjligheter att trygga bostadsförsörjningen utan att nya arealer av högklassig åkermark tas i anspråk.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Israels beroende av kolonialism och neokolonialism
av Gunnar Stensson

Den historiska bakgrunden till Israels bildande är välkänd. Nazismen, andra världskriget och Förintelsen. Men det finns också en annan bakgrund. Israels historia är ett led i den europeiska kolonialismens blodiga slutfas och den amerikanska hegemonins uppgång och tillbakagång i Mellanöstern. Israel kan under de nya betingelser som nu håller på att inträda inte fortsätta att bygga sin existens på vapen och stöd utifrån. Israel måste integreras i Mellanöstern.

Gaza. Krig som slakt
Israels krig i Gaza är en kopia av de krig kolonialmakterna förde. Liksom en brittisk armé utplånade en dubbelt så stor muslimsk i slaget vid Omdurman har Israel krossat Gaza nästan helt utan egna förluster.
Vid Omdurman var kulsprutorna utslagsgivande, i Gaza artilleri, flyg och tanks. Slakten vid Omdurman drabbade krigare. I Gaza var offren civila.
Få israeler kom i kontakt med den fiende de utplånade. Soldaterna avfyrade artilleripjäser på miltals avstånd, fällde bomber från hög höjd och dundrade fram genom Gazas gränder inkrupna i stridsvagnarnas stålskal och sköt på allt, fast och löst, med fosfor- och spränggranater utan att någonsin visa sig. Det var ett mekaniserat krig mot en motståndare utan artilleri, flyg och stridsvagnar. Men vapen rostar. Folket finns kvar.

Folkens krig
Då staten Israel bildades pågick flera befrielsekrig i Afrika och Asien. Fransmännen som hade kapitulerat för nazisterna redan 1940 försökte underkuva vietnameserna som hade kämpat mot den japanska fascismen ända till 1945. Kriget i Indokina slutade med det franska nederlaget vid Dien Bien Phu 1954.
Frankrike massakrerade flera tusen araber som demonstrerade för frihet och oberoende i Alger 1945. Befrielsekriget utbröt 1954. När FLN segrat 1962 hade de franska kolonialisterna dödat en miljon algerier och tvångsförflyttat två miljoner.
Storbritannien avvecklade stora delar av sitt imperium frivilligt (Indien, Pakistan, Burma och Ceylon) och uppgav mandatet Palestina, men bekämpade mau-mau-rörelsen i Kenya och dödade tiotusentals kikuyuer.

Etnisk rensning
Vid tiden för Israels bildande 1948 byggde de segrande europeiska stormakternas utrikespolitik på rasism och kolonialism. Israelerna efterliknade förebilderna och fördrev 700 000 palestinier från deras hem efter segern i kriget med de arabiska grannländerna. Så erövrade ”ett folk utan land ett land utan folk”. Liknande etniska rensningar pågick sedan krigsslutet i Europa.
Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike såg i Israel en värdefull allierad. Frankrike ersatte Sovjetunionen som ledande vapenexportör till Israel. Frankrike och Storbritannien utvecklade kärnvapen för att hävda sig som stormakter vid sidan av supermakterna USA och Sovjet. Frankrike hjälpte Israel att skaffa en egen atombomb.

Neokolonialism
Men Suezkriget 1956 visade att europeiska kolonialmakternas tid definitivt var förbi. Israel, Frankrike och Storbritannien hade angripit Egypten sedan Nasser nationaliserat Suezkanalen. Anfallet fick sitt snöpliga slut genom att USA tvingade de angripande staterna till vapenvila.
Den gamla kolonialismen var förbrukad. I fortsättningen var det USA:s neokolonialism som gällde.
USA hade redan 1953 genom en militärkupp stoppat den demokratiska utvecklingen i Iran för att få kontroll över oljerikedomarna. Den demokratiskt valde Mossaddeq hade störtats och shahens diktatur återinförts. (Konsekvensen av USA-ingripandet blev 1979 ayatolla Khomeynis revolution och den islamiska republikens införande. Den amerikanska ambassaden ockuperades. Men allt detta låg ännu i framtiden.)
Politikerna i Israel insåg att de satsat på fel häst, svalde förargelsen och blev USA:s vänner.
USA försåg Israel med de vapen som avgjorde sexdagarskriget 1967. Nu ockuperade Israel hela Palestina, Gaza, Sinaihalvön och de syriska Golanhöjderna.
Vapen och politiskt stöd från USA avgjorde också det så kallade Yom Kippur-kriget 1973. Israel erkändes så småningom av Egypten och Jordanien, men Israel underlät att ta den chans som öppnat sig till en fredlig tvåstatslösning.

PLO
Vietnam kämpade vid denna tid mot USA-imperialismen. Befrielsekrigen i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau mot Portugal var på väg mot seger.
Palestinierna inledde en ny fas i sin nationella kamp. PLO, den palestinska befrielseorganisationen, bildades.
Under flera år förlitade sig Israel på militärt våld och vägrade att förhandla med ”terrororganisationen” PLO. Arrogant demonstrerade Ariel Sharon Israels militära överlägsenhet genom att köra ut PLO i det första Libanon-kriget 1982. Hundratals palestinier utrotades i flyktinglägren Sabra och Shatila.
Så kom intifadan 1987. Det var en palestinsk motsvarighet till folkets demonstration för oberoende i Alger 1945. USA och Israel tvingades samtala med PLO. Förhandlingarna ledde till Oslo-avtalet 1993. Därmed skapades åter en möjlighet till försoning och tvåstatslösning. Det var kanske den sista.

Israel reducerar Förintelsen till politiskt propaganda
Men israelerna mördade Yitzhak Rabin, den premiärminister som undertecknat Oslo-avtalet. I stället fick vi Netanyahu, Ehud Olmerts, Libanonkriget 2006 och massakern i Gaza 2009.
Israel besvarar rutinmässigt omvärldens kritik mot massakrer och övergrepp med påminnelser om Förintelsen och anklagelser för antisemitism.
Dessa undanmanövrer fungerade länge, men nu har det gått inflation i dem. Alltfler, även judar, kräver att man gör åtskillnad mellan händelserna i Gaza och Förintelsen. Israels sätt att utnyttja Förintelsen som politiskt argument relativiserar och banaliserar den unika tragedi som Förintelsen är.
En journalist i den israeliska tidningen Haaretz skrev: Jag är glad att mina föräldrar som överlevde Förintelsen inte lever längre. De skulle inte ha stått ut med det som sker.
Israels försök att skjuta barnen som brändes till döds i vit fosfor åt sidan med Förintelsen som argument inger världsopinionen vämjelse.

Idag undergräver Israels krig USA:s intressen
USA inser att den israeliska politiken skadar de amerikanska intressena i det nya läge som uppstått då USA:s världshegemoni ifrågasätts. Satsningarna på den militära stormakten Israel ökar spänningarna i Mellanöstern. Det är bara en tidsfråga innan USA drar slutsatsen att det är nödvändigt att minska eller avveckla det militära stödet till Israel och pressa Israel att söka fred och samarbete med palestinierna och sina grannar.
Reaktionerna i Israel efter massakern i Gaza visar att en rasistisk apartheidattityd vuxit fram under årtiondena av ockupation och att en majoritet av det israeliska folket helt enkelt inte förstår omvärldens kritik. Den attityden utgör ett allvarligt hot mot Israels möjligheter att ta sig ur den historiska återvändsgränd som landet befinner sig i.

Tvåstatslösning?
Idag är Israel det största hindret för en tvåstatslösning. Israel som hittills burits upp av europeisk kolonialism och amerikansk neokolonialism måste överge rollen som militär stormakt och försöka börja fungera i fred och samarbete med palestinierna och grannländerna. För att detta mål ska uppnås krävs försoning med palestinierna.
Barnen i Gaza är de som genom att förlåta Israels övergrepp kan göra en försoning möjlig.
Någon annan möjlighet för Israels fortsatta existens som stat finns inte.

2009-01-22

Gud talar till Israel genom profeten Jesaja, 1:10

Lyssna till Herrens ord, sodomfurstar!
Hör vad vår Gud har att säga, gomorrafolk!
Ni har blod på händerna
Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta att göra det onda.

Hälsning från Växjö

Som trogen läsare vill jag tack för ert trägna arbete. Snygg layout!
Lennart Värmby
ps. Ni skulle ev kunna tipsa era läsare om vårt (V)äxjös Kommunnytt.

www.vvaxjo.se

Namninsamlingen Stoppa matchen

Insamlingen har just nu 1292 underskrifter, målet är minst 5000!
Den 6-8 mars skall svenska tennislandslaget spela Davids Cupmatch mot Israel i Malmö. Detta kan vi inte acceptera. Vi vill att svenska tennisförbundet följer svenska riksidrottsförbundets ramar för internationellt idrottsutbytte.
"Idrottsutbyte i form av tävling eller uppvisning skall ej förekomma om ett land i idrottsligt sammanhang gör sig skyldigt till diskriminering mot någon på grund av etniskt ursprung, kön, sexuell läggning, funktionshinder, religion eller politisk anslutning eller om ett land är föremål för bindande FN-sanktion."
Israel förvägrar genom ockupationen det palestinska folket möjligheten att leva i trygghet och att utöva idrott. Därför säger vi: Inget idrottsutbyte med en ockupationsmakt - Stoppa kriget och bojkotta Israel!

Till namninsamlingen »

Hej kvinna eller man!

Så här är det, att inom det närmaste året ska fyra tunga positioner inom EU tillsättas:
en permanent ordförande för Europeiska rådet,
en representant för utrikes- och säkerhetspolitik,
en talman för parlamentet,
en ordförande för kommissionen

I dagsläget är ingen kvinna aktuell för någon av dessa poster.
Om uppropet får minst en miljon underskrifter så måste EU-kommissionen ta upp frågan, enligt principen för deltagandedemokrati i Lissabon- föredraget. Tycker du att det är hög tid att få in fler kvinnor på de högsta positionerna i EU, skriv under genom att gå in på länken nedan!
Det går blixtsnabbt att gå in och registrera sitt namn och du ser direkt hur många som gjort detsamma.

Till namninsamlingen »

Skicka, om du vill bidra till förändringen, vidare till alla dina vänner och bekanta...

Memory-fest: Middag till minnet av ESF

Välkomna till en glödande afton samtidigt som World Social Forum hålls i Belem!
Lördag 31 januari kl 18 - 22
Sprakande vegetarisk buffet med dessert - mättare kommer du aldrig att bli. Mat - 50 kr, Öl/vin - 20 kr.
Alla pengar går till insamlingen för underskottet efter ESF.
Sofielunds Folkets Hus, Rolfsgatan 16 i Malmö
Svara senast 29 januari med ditt namn till esfinsamling@gmail.com, eller ring August Nilsson på 073-6982557.
Välkommen! Sprid gärna inbjudan och ta med vänner och intresserade!

Missa inte att dagen inleds med:
FINANSKRIS - OCH SEN DÅ?
Lör 31 januari kl 14 -18, Sofielunds Folkets Hus, Rolfsgatan 16, Malmö
Ska vi återställa spekulationsekonomin och köra vidare med business as usual - eller ska vi ta tillfället i akt och bygga ett rättvist och hållbart samhälle?
Lars Pålsson Syll, nationalekonom och professor i samhällskunskap vid Malmö Högskola ger en bild av finanskrisen.
Per-Erik Persson presenterar JAK-banken och alternativ till dagens banksystem.
De förslag till lösningar som väckts inom den globala rättviserörelsen presenteras och diskuteras.
+ Rapport från World Social Forum!
Arrangörer: ABF, Attac, JAK-banken, Glokala Folkhögskolan, Miljöförbundet Jordens Vänner

Landskronasossar i armkrok med Sverigedemokrater
av Ulf N

Sverigedemokraterna i Landskrona har ”kallat” till manifestation för ”nolltolerans mot våld”. Jo, det är sd själva som använder ordet ”kallat”. Inte oväntat har moderater och folkpartister hörsammat denna ”kallelse”. Men dessvärre har även socialdemokraterna känt sig kallade. Den 31 januari kan landskronabor och tillresta besökare skåda socialdemokraterna i armkrok med sd utanför Stadshuset i Landskrona. Landskronasossarna kommer alltså när sd kallar. Det är (s)orgligt, (s)kamligt, (s)nuskigt!

Frukten från Israel var ”från Spanien” av Marie

Skånska matbutiker märker om sina varor
I artikeln kan man läsa, att Metro har undersökt och kan avslöja, att ”matjättar” som Lidl och ICA säljer israelisk frukt under förespegling att frukten kommer från andra länder.
Alltså… jag har skrivit och tackat Metro för 1) denna undersökande journalistik och för 2) att de understödjer den bojkott som nu bedrivs mot israeliska varor. Hoppas innerligt, att våra dagstidningar och kvällstidningar fortsätter i Metros spår!
Vi alla måste ju också – personligen och genom de nätverk vi till hör – sprida bojkottbudskapet vidare och noga kontrollera våra egna inköpsställen!

Veolias stöd till ockupanterna i Palestina
av Ulf Nymark

Transportföretaget Veolias samarbete med Israel kring ett spårvägsnät i al-Quds/Jerusalem har kommit i blickfånget i samband med Stockholms Lokaltrafiks upphandling av tunnelbanetrafiken. Dessbättre gick ju inte SL:s beställning till Veolia.
Men Veolia är verksam lite varstans i världen. Så också i Sverige. I Skåne bland annat. Företaget trafikerar servicelinjerna i Lund. I Malmö flera stadsbusslinjer och har en hel del trafik för de gula regionalbussarna.
Med anledning av att Lunds kommun har avtal med Veolia har Demokratisk Vänster lämnat in en interpellation till Tekniska nämndens moderate ordförande. Interpellationen återges i sin helhet härintill/nedan/ovan. Interpellationen kommer, av formella skäl, att behandlas först vid kommunfullmäktiges februarisammanträde.

Krav på Skånetrafiken
Demokratisk Vänster har också skickat en skrivelse till Region Skånes kollektivtrafiknämnd, som ansvarar för Skånetrafiken, och begärt att nämnden framför sina protester till Veolia och framfört att vi förväntar oss att nämnden i kommande förhandlingar inför bestämmelser som gör att affärsrelationer med företag som direkt eller indirekt stöder en ockupationsmakt inte kan bli aktuella som entreprenörer.

Bortförklaringar
Veolia försöker nu på olika sätt bortförklara och förgylla sitt samarbete med Israel. Det gör man bland annat på följande sätt:
1. Veolia i Sverige är inte samma företag som Veolia i Israel. Så lyder ett motargument från företaget. Detta är förstås inget annat än en formaljuridisk fint. De båda bolagen är systrar och ingår i samma koncern. Veolias vinster i Israel går till samma aktieägare som Veolias vinster i Sverige.
2. Veolia i Israel inledde sitt samarbete med ockupationsmakten under Osloprocessens glansdagar och då sågs det av alla parter som positivt, menar Veolia. Det är tveksamt om denna uppgift är korrekt. Enligt IMEMC, International Middle East Media Center, ingicks avtalet med Israel år 2002. Osloprocessen var vid den tidpunkten stendöd.
3. Ett annat Veoliaargument är att spårvägen ska frakta även palestinier. Att döma av spårens sträckning är det synnerligen tveksamt om palestinier kommer att kunna resa på samma villkor som israeler. Men oavsett detta: Flera palestinska och arabiska organisationer har protesterat mot spårvägsbygget och framhåller att det förstärker ockupationsmaktens grepp över de ockuperade områdena och är ett brott mot internationell rätt.

Palestinska och arabiska protester mot Veolia
Så till exempel protesterade den respekterade palestinska människorättsorganisationen Al Hag i ett brev till Veolia i augusti 2007 mot bygget och trafikeringen. Adalah, en organisation för representerade den arabiska minoriteten i Israel, inlämnade i november 2008 till de israeliska myndigheterna sin protest mot spårvägen. PLO, tillsammans med en fransk-palestinsk solidaritetsorganisation har stämt Veolia inför fransk domstol och vill ha kontraktet mellan Veolia (som har sitt huvudsäte i Frankrike) hävt på grund av att det strider mot internationell rätt. Arabförbundet har vid sitt möte i Karthoum 2006 uppmanat Veolia att dra sig ur uppgörelsen med Israel.
Det är uppenbart att Veolias verksamhet är ägnad att stärka ockupationsmaktens ställning i de palestinska områdena. Det är därför viktigt att såväl Region Skåne som Lunds kommun till Veolias svenska företag framför sina protester och ser till att Veolia inte får några nya uppdrag så länge de stödjer Israels brott mot internationell rätt.

Om transportbolaget Veolias verksamhet i ockuperade områden

Interpellation till Lunds kommunfullmäktige, ställd till kommunalrådet Tomas Avenborg, moderat ordförande i Tekniska nämnden

Det har i dagarna kommit till allmänhetens kännedom att transportföretaget Veolia med verksamheter över hela världen samarbetar med Israel i ett spårvägsprojekt på ockuperat område i al-Quds/Jerusalem och på Västbanken i Palestina. Syftet med spårvägsprojektet är att förbinda israeliska bosättningar på ockuperad mark med centrala al-Quds/Jerusalem. Israels ockupation av Västbanken och östra al-Quds står i strid med internationell rätt. Ockupationen och bosättningarna har förklarats olagliga i ett flertal FN-resolutioner, bland annat Säkerhetsrådets resolution 267 1969 och resolution 446 1979. FN:s säkerhetsråd har också slagit fast att ockupationen och bosättningarna strider mot Fjärde Genèvekonventionen.

Veolia stödjer därmed – i varje fall indirekt – brott mot folkrätten.

Samma företag som verkar på ockuperad mark i Palestina är genom avtal med Tekniska nämnden entreprenör för Lunds kommun. Veolia trafikerar stadstrafikens servicelinjer.

Vi anser att Lunds kommun borde bryta samarbetet med Veolia. Dessvärre torde det saknas juridisk grund för detta. Det i hög grad påkallat att Lunds kommun till Veolia framför sitt avståndstagande från bolagets verksamhet i ockuperade områden.

Fallet Veolia visar också att etiska överväganden vid kommande upphandlingar av kollektivtrafik (och andra upphandlingar) måste väga tungt vid val av entreprenör. Lunds kommun måste självklart undvika att sluta avtal med entreprenörer som understödjer brott mot internationell rätt.

Med anledning av detta vill vi ställa följande frågor till Tekniska nämndens ordförande:

1 Är du beredd att till Veolia framföra Lunds kommuns protester mot bolagets verksamhet på ockuperad mark i Palestina?

2 Är du beredd att verka för att i kommande upphandlingar ställa krav på att ett ovillkorligt krav på entreprenören är att denne inte - direkt eller indirekt – medverkar i eller stödjer brott mot internationell rätt?

Ulf Nymark & Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster

Transportföretaget Veolia: Namninsamling

Nej till Veolia som stödjer ockupationen i Palestina på www.namninsamling.se

Till namninsamlingen »

Ljuspunkter i mörkret av Lucifer

Det har varit årsskifte och då brukar man summera det gångna årets begivenheter. Så också i Lunds kommunalpolitik där jag kan återge några siffror som belyser hur linjerna går i samarbetet i den koalition som förväntas ta över styret 2010. Det handlar alltså om oppositionen, bestående av s+v+mp+dv och hur den har agerat i stadens regering, kommunstyrelsen.
Kommunstyrelsen har under 2008 haft drygt 300 ärenden att besluta om. Av dessa har (v) reserverat sig mot (den borgerliga) majoritetens beslut i 57 ärenden. För 27 av dessa har det varit en gemensam reservation s+v+mp. I 11 fall har det varit en gemensam reservation v+mp, i 8 fall har det varit en gemensam reservation v+s. I inget fall har det varit någon gemensam reservation s+mp. För 11 fall har (v) varit ensam om att reservera sig.
En första anmärkning: (dv) har ingen post i kommunstyrelsen, men kan närvara som ersättare, dock utan röst- och reservationsrätt. Man har då rätt att göra protokollsanteckning, men det har inte samma tyngd som en reservation och de lämnas därför utanför statistiken.

Inte dåligt
Som helhet får man nog säga att siffrorna vittnar om fortsatt hög vitalitet i kommunalpolitiken: borgarna lämnas inte precis i fred. Och nog tyder de också på att det är ganska god sammanhållning i oppositionen med ett stort antal gemensamma reservationer. Men det mest tänkvärda är förstås siffrorna för hur två av de tre partierna grupperar sig. Konstellationen v+mp, som man slarvigt kan kalla miljövänner mot en bilar och betong, är alltså vanligare än v+s, arbetarrörelsens båda partier. Och då är det alltså så att s+mp, de båda som enligt Mona Sahlin skulle samarbeta fram till 2020, inte hittar fram till varandra någon gång. Lokala omständigheter, tillfälligheter? Nej, jag tror inte det. Inte sällan har det nog varit (v) som fått agera brygga mellan de två mycket skilda kulturerna (s) och (mp).
På riksplanet var vi ju många som förundrade oss över (s)-ledningens agerande i höstas när man gick ihop med (mp) och uteslöt (v). Kanske var det mest ett sätt att försöka binda upp (mp) så att det inte skulle gå åt höger. Det gör ju (mp) ibland, t.ex. i landstinget här i Skåne där de sitter i ledningen med borgarna och just höjt taxorna i Skånetrafiken, alla sjukvårdsdåligheter att förglömma. Om (s)-ledningen hade haft bättre kontakt med hur det faktiskt fungerar ute i kommunerna så hade inte (v) kunnat lämnas utanför. Men till slut: jag tycker nog att siffrorna som helhet pekar mot att man kan ha goda förhoppningar om att vi gemensamt ska kunna leda Lund efter nästa val.

Krigets första offer
I förra veckan skrev Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär att påståendenaom att Israel sköt med fosforgranater mot civila palestinier i Gaza var exempel på lögn och propaganda. Ack nej, Israel sköt väl kanske lite fosfor, men det var inte mot civila utan bara för att ” skapa rök eller lysa upp ett mål”. Israels beskjutning var helt laglig påstod Skogkär att Internationella Röda Korset skulle ha sagt. Men om man kollar på deras hemsida säger de så här: ” We have not commented publicly on the legality of the current use of phosphorous weapons by Israel, contrary to what has been attributed to us in recent media reports.”
Det är väl känt att Israel har skjutit flera hundra projektiler med 12 cm GPS-styrt granatkastarsystem, bl.a.. mot UNWRA:s stora lager av filtar och förnödenheter i centrum av Gaza. Många människor – antal ännu obekant – har dödats, med skador där fosforn har bränt in på människors benstomme. Mycket tyder på att Israel har använt fosforgranaterna som brandbomber och ett sätt att komma undan det totala förbudet mot fosforbomber från flyg. Skribenter som Mats Skogkär har gått på det. Han kan väl ha hämtat sin kunskap från någon slarvig nyhetsbyrå och tyckt att det lät bättre än vad t.ex. Amnesty berättade om. Han citerar det gamla cyniskt skämtet ”Kolla aldrig en bra story” och tycks ha tolkat det bokstavligt. ”Krigets första offer är sanningen” citerar han också och Skogkär illustrerar det själv. Det ska bli spännande att se om han klarar av att beriktiga sitt påstående på Sydsvenskans ledarsida.

”Commie Chorus on the Mall”
Det tycks inte finnas någon gräns för de förhoppningar som knyts till Barack Obama. För mig verkar han dock uppknuten till USA:s syn på sig själv som världens renhjärtade frälsare, det som brukar kallas USA:s exceptionalism. Frälsare av den sorten brukar vara farliga.
Ledarskribenterna står i kö för att bedyra sin glädje över att USA:s makt och prestige kan återgå till det tidigare läget. Jag delar inte deras glädje och förblir nog trogen min skeptiska hållning och allmänna surhet. Fast visst är det bättre med soft power än hot och krig. Och förvisso verkar Obama vara en tänkande människa med en livserfarenhet som borde räcka ett tag. Det är klart man önskar honom lycka till.
Själv blev jag glad när jag läste att Obama på musikfesten vid Lincoln-monumentet i Washington i söndags hade bjudit in Pete Seeger, nu fyllda 89, tillsamman med Bruce Springsteen, Stevie Wonder m.fl. Pete Seeger sjöng Woody Guthries ”This land is our land”, känd även från Mikael Wiehes översättning. Pete Seeger sjöng alla verserna, inklusive några verser som länge ansetts vara ”kommunistiska” och därför inte fick förekomma. Och Obama sjöng med!

Tågtunnel? Nej tack! av Gunnar Sandin

Jag älskar järnvägsprojekt. Därför suger jag åt mej centrumutredningens alla fräscha tankar i samband om att gräva ner tågen genom Lund. Trevligt inte minst att vi har fått en prislapp på projektet: 4,6 miljarder i det billigaste alternativet. Jag tror hoppas innerligt att det inte blir någon tunnel.

Att lära rätt av Helsingborg
Lund bör lära av Helsingborg, sägs det. Men det gäller att dra rätt slutsatser.
De stora bussarna dödar Lunds stadskärna, sägs det, och därför bör de inte få komma in. I stället ska både bussåkare och bilister vackert stanna utanför och byta till lite mindre bussar. Idén har formulerats av både utredare och insändarspalternas glada privattyckare. Som medlem av den senare gruppen vill jag påminna om att just den modellen provades i Helsingborg för femton år sen eller så, med bussar som kallades Kvick efter en f.d. populär hamnfärja. Det gick inte bra. Det gick så illa, det vill säga bussarna gick så tomma, att projektet snabbt avvecklades. Lund behöver inte uppfinna hjulet eftersom Helsingborg redan har gjort det.
Helsingborg vill enligt en kommunal utredning däcka över järnvägen en kilometer söderut från stationen och bygga hus på däcket. (Och bygga en tågtunnel till Helsingör, ett projekt som har diskuterats sen 1872, men det är en annan historia.) Arkitekt Olof Meiby vill lägga södra utfarten från Lund C i tunnel. För att fastigheterna ovanpå ska ge något väsentligt bidrag till kostnaden måste de byggas höga, inser han, och skisserar därför höghus mellan Armaturen och Nygatekvarteren. Finns det möjlighet att dra in legitimationen för oseriösa arkitekter?
I centralaste Helsingborg är järnvägen nergrävd sen 1990. Ovanför plattformsspåren byggdes den magnifika Knutpunkten vars hyror skulle stärka ombyggnadens ekonomi. Men det blev hyreskris och det mesta stod tomt tills kommunen flyttade dit stora delar av förvaltningen. Det är fina lokaler med ett perfekt läge men någon god kommunal investering var det inte. Norrut når den dagsljuset i höjd med badplatsen. Tunneln dit är enkelspårig. Den är redan för trång, långt innan den blivit rimligt avskriven, och ska enligt planerna ersättas med en ny och längre dubbelspårstunnel. Den tunnel som utredarna tänker sej i Lund har sex plattformsspår, inte fler än idag. Regionexperterna tror för sin del att den skånska tågtrafiken ska sexdubblas på tre decennier. Att bredda en tunnel är inte lätt.
Tågplattformarna i Helsingborg ligger i stationshusets dragiga källare med dess kalla ljus. I Malmö och Köpenhamn har man lärt sej att resenärer älskar dagsljus, och både Metron och den blivande Triangelstationen har takfönster.
Alltså: studera och lär av Helsingborgs dåliga erfarenheter.

Att rätt använda 4,6 miljarder
Klimatet är hotat OCH DET ÄR BRÅTTOM (läs gärna ledaren i förra veckans Flamman). Trafiken måste elektrifieras, och den dyra elen får inte slösas bort på batteribilar. Den dag som flyget och långtradartrafiken förbjuds behövs dubbelt så många expresståg till Stockholm och tre gånger så många godståg som idag. Investeringsbehovet är enormt. Då gäller det att använda pengarna rätt.
För 4,6 miljarder kan Lund få spårväg till Dalby, Sandby och Staffanstorp.
Skulle det inte bli någon spårväg finns det några dussin projekt som är angelägnare än att gräva ner tågspår. Lund behöver a) en riktig teater, b) ett ordentligt musikhus, c) en bättre simhall. Punkterna d) till ö) kan ni nog fylla i själva.
Men får bangården ligga där den ligger, i både höjd och sida, behöver stationen rustas upp långt utöver den nu pågående satsningen. Från 1857 till 1874 hade vi en banhall där resenärerna kunde stiga på tåget inomhus (men i dagsljus). Spandau är en Berlinförort av ungefär Lunds storlek med en ny fin glashall över plattformarna. Jag rekommenderar ett studiebesök.

Vänsterns kritiklöshet och exemplet Vietnam
av Gunnar Stensson

Håkan Arvidsson var av en av de ledande gestalterna i 60-talets lundavänster. Hans bok ”Vi som visste allt” innehåller tankar som är lika angelägna nu som för 40 år sedan.
Minnesbilderna från 1960-talet handlar om de år då utbildningsreformerna ledde till att fler studenter än någonsin strömmade till universiteten och Lund spelade en ledande roll inom den svenska vänstern.

”Lojalitet bortom förnuftet”
Intressantast är analysen av utvecklingen inom studentvänstern där marxistiska, leninistiska och maoistiska idéer bröts mot varandra i organisationer som Clarté, KFML, FNL-grupperna, gruppen kring tidskriften Zenit och vpk.
Jag tänker här utgå från ett resonemang om den tidens antiimperialistiska solidaritetsrörelse som utgjorde praktiken och själva kärnan i den tidens vänsterrörelse.
Håkan Arvidsson skriver att solidariteten krävde en ”lojalitet bortom det kritiska förnuftet”.
Han exemplifierar med Vietnamrörelsens främsta paroll: ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor!” Han menar att parollen blev en olycka eftersom den ”lanserade kritiklösheten som ett karaktärsdrag hos den nya vänster som växte i takt med Vietnamfrågan”.
Jag hävdar motsatsen. I 60-talets värld av sekteristiska abstraktioner visar parollen en metod för praktiskt solidaritetsarbete med utgångspunkt från kunskaper om verkligheten bortom alla förutfattade teser.
Det vietnamesiska folkets kamp skulle varken underordnas strävandena efter avspänning mellan supermakterna eller en kinesisk teori om världsrevolutionen, uttänkt i Peking och kritiklöst anammad i Stockholm. Inte ens drömmen om att skapa en socialistisk mönsterstat fick komma i vägen för kampen. Vietnams folk skulle stödas på egna villkor.
60-talets vänster i Lund och Sverige höll sig med många teorier om världen och revolutionen. Där fanns de som klamrade sig fast vid den sovjetiska marxismversionen. De stod i skarp motsättning till växande grupper som kritiklöst anammade den kinesiska maoismen. Så småningom utvecklades också eurokommunistiska perspektiv. Debatter och ställningstaganden präglades ofta av sekteristisk fundamentalism. Det var en hård tid.

KFML och FNL-grupperna
Det maoistiska KFML hade ett starkt grepp om FNL-grupperna även om alla den tidens vänsterströmningar fanns representerade där. Eftersom FNL-rörelsen var organiserad som en enhetsfront var debatten om ideologiska frågor under de första åren begränsad.
Enigheten var stor kring parollen ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. Den var en förutsättning för den gemensamma kampen.
Det handlar inte om kritiklöshet. Det handlar om insikt. Det handlar om en nödvändig inlevelse i en annan verklighet än den egna, en inlevelse i känslor, kultur, bedömningar och politiska beslut hos ett litet folk som kämpar för sin existens under betingelser som skapats av politiska och ideologiska stormaktskonflikter. Vietnams folk ville inte bombas in i USA:s maktsfär, men inte heller tvingas in i Sovjetunionens eller Kinas.
I ett inledande skede av det svenska solidaritetsarbetet var det nödvändigt att bekämpa parollen ”Fred i Vietnam”. Gunnar Myrdal hade i en artikel i DN hävdat att Vietnam inte hade en chans mot USA utan kunde jämföras med ett frimärke på ryggen av en elefant. Följaktligen borde man sträva efter fred i Vietnam.
Socialdemokratin ville undvika konflikt med USA. Även vpk slöt upp bakom parollen. Bakgrunden var Sovjetunionens strävan efter avspänning med USA. Vietnam-kriget var en komplikation som man helst ville slippa.
Men för Vietnam var målet oberoende efter ett århundrade av kolonialism och imperialism.
Det kunde inte uppnås om man la ner vapnen.
Detta gynnade maoisterna i DFFG:s ledning. Men se drev också en maoistisk tes om att angripa imperialismen på dess svagaste punkt, dvs i Vietnam. Det skulle visa sig att den tesen innebar att Vietnam underordnades en bestämd syn på kampen mot imperialismen.

Supermaktsteorin
När konflikten mellan Sovjetunionen och Kina skärptes började Kina propagera för en ny syn på världsläget och utpekade Sovjetunionen som den farligaste imperialiststaten. För att stödja den nya linjen utvecklade kineserna den så kallade supermaktsteorin. Begreppet socialimperialism myntades. Kina framställdes som ledande i kampen mot imperialismen.
DFFG:s ledning besökte vid flera tillfällen Peking i samband med resorna till Hanoi. DFFG-ledningen anammade entusiastiskt den nya kinesiska doktrinen.
Ett omfattande studiematerial om den världsomspännande kampen mot imperialismen utarbetades och spreds i FNL-grupperna. Vietnams befrielse var inte längre målet. Vietnam gjordes i stället till ett medel för den kinesiska politiken.
Samtidigt blev det allt nödvändigare för USA att få ett slut på det impopulära Vietnamkriget. I ansträngningarna att finna en lösning besökte president Nixon 1972 Kina. Genom den så kallade pingpong-diplomatin uppnåddes en avspänning mellan USA och Kina som gynnade USA i konflikten med Vietnam. Det nya samförståndet kom att leda till att USA erkände folkrepubliken sju år senare.
Men situationen för Vietnam försämrades. Kina var inte längre en självfallen allierad. I stället ökade spänningarna mellan länderna. Det fanns en tusenårig historia av krig mellan Kina och Vietnam.
Den nya situationen analyserades i Lunds FNL-grupp. Supermaktsteorin och det ökande samarbetet mellan Kina och USA utgjorde ett nytt hot mot Vietnam. Situationen ledde till att Vietnam blev mer beroende av resurser och politiskt stöd från Sovjetunionen. Kina började fördröja och försvåra för vapentransporterna från Sovjet.
Trots detta propagerade DFFG-ledningen för supermaktsteorin. Det var ett uttryck för kritiklöshet som karaktärsdrag inför en spännande ny strategi.

Pol Pot
I Kambodja byggde Kina upp en ny revolutionär rörelse på maoistisk grund under ledning av Pol Pot. DFFG-ledningen framhävde Pol Pots rörelse som den föredömliga jämfört med det byråkratiska systemet i Vietnam. Inom Vietnamrörelsen växte kritiken mot ledningen.
Det ledde 1974 till öppen politisk strid. Den maoistiska Pol Pot-falangen leddes av Jan Myrdal. Sara Lidman blev Vietnamsolidaritetens främsta företrädare.
Efter befrielsen 1975 inleddes upplösningen av DFFG. Vid segerkongressen i Stockholm 1975 kom motsättningen mellan Vietnam och DFFG:s ledning till öppet uttryck.
DFFG:s resurser överfördes till en organisation som stödde ”Demokratiska Kampuchea”. Pengarna användes för att finansiera Jan Myrdals resa till Kampuchea i spetsen för en grupp maoister. De allt tätare rapporterna om Pol Pots folkmord förnekades och fördömdes som vietnamesisk och amerikansk propaganda.
Kina var nu öppet fientligt mot Vietnam. Trycket mot det sönderbombade och utarmade Vietnam hårdnade. Pol Pots soldater gjorde raider över gränsen till Vietnam. Vietnam hotades på två fronter.
I den tilltagande politiska spänningen flydde delar av Vietnams kinesiska befolkning. Det var de så kallade båtflyktingarna. De svenska maoisterna riktade stark kritik mot Vietnam och fann till sin förtjusning att de hamnat på samma sida som USA och det borgerliga etablissemang, som nu äntligen kunde ge uttryck för sin samlade frustration efter tio år av Vietnamsolidaritet och antiimperialism.
För att föregripa ett kinesisk-kampucheanskt anfall från två fronter gick Vietnam in i Kambodja i slutet av 1978.
Dödsläger liknande de nazistiska avslöjades. Pol Pots folkmord hade drabbat bortåt två miljoner kambodjaner. Men den rättsliga prövningen kom att dröja ytterligare 30 år. Kritiklösheten bestod.
En kinesisk armé invaderade Vietnam från norr men kunde slås tillbaka. Så var det äntligen fred. Men Kinas öppet uttryckta mål var att ”bleed Vietnam white” genom ekonomisk krigföring.
Under ledning av USA och Kina fördömde FN Vietnams inmarsch i Kampuchea. Pol Pot som tillsammans med resterna av sin armé flytt till djunglerna vid gränsen till Thailand förblev Kambodjas lagliga representanter i FN under ytterligare tio år. Fortsatt kritiklöshet fördröjde avvecklingen av folkmordsregimen.
De svenska maoisterna som nu hade samma syn på Vietnam som sina forna borgerliga motståndare acklimatiserades i det svenska samhället som tv-programledare och bankdirektörer.
Men Vietnam återhämtade sig långsamt och normaliserade förbindelserna med Kina och USA. Dagens Vietnam med ett kommunistiskt enpartisystem kombinerat med kapitalism har stora likheter med Kina. Det motsvarar knappast vänsterns förhoppningar under 1970-talet. Men landet är självständigt och åtnjuter ett välstånd som knappast föreföll möjligt på den tiden. Turismen är en stor inkomstkälla. Där märks såväl forna USA-soldater som europeiska solidaritetskämpar.

Stöd Palestinas folk på dess egna villkor!
Hur var det nu med parollen ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”?
Jag menar att den visade på en konstruktiv väg för politiskt solidaritetsarbete i en komplicerad och snabbt föränderlig omvärld. Det som havererade var de kritiklöst och sekteristiskt omfattade totalitära helhetssystemen
Det var de sovjetinspirerade rörelser som betvivlade Vietnams möjligheter att segra och maoisterna som trodde på en världsrevolution enligt kinesisk ideologi som gick vilse bland i sina drömmar och förlorade kontakten med verkligheten. De sistnämnda kom till och med att förneka folkmordet i Kambodja.
En motsvarande paroll idag kunde lyda: ”Stöd Palestinas folk på dess egna villkor!”. För att göra det måste man uppge många av de dogmer som präglar den västerländska synen på ”konflikten i Mellanöstern”. Det skulle säkert vara både praktiskt och frigörande. Kanske finns möjligheten efter Barak Obamas makttillträde.

Håkan Arvidsson redogör också för utvecklingen av teorier om demokratin som en nödvändig förutsättning för det socialistiska samhället, ett tänkande som låg till grund för vpk Lunds politik de tjugo åren från slutet av 70-talet till 2000. Jag tar upp de tankarna i en kommande artikel.

Kriget är högerns triumf

Sedd från höger är Israel-Palestina-konflikten en konflikt med en militär lösning: den andra sidans totala underkastelse. Sedd från vänster är konflikten högerns sätt att erövra och behålla den politiska makten i regionen. Så fort freden har varit hotande nära, kan den ena sidans fredsmotståndare lita på att den andra sidans fredsmotståndare ställer upp med ett initiativ som kan besvaras i större skala. Krigsanhängarna på båda sidor är i det avseendet varandras pålitligaste allierade.
Även PLO och det israeliska arbetarpartiet har systematiskt gynnat högerkrafterna på den andra sidan. Man har satsat så hårt på militära lösningar, att man marginaliserat sej själva. Man har förlorat initiativet på den egna sidan till dem som är inriktade på en militär lösning inte bara som en yttersta utväg, utan som det enda ideologiskt riktiga.
Resultatet av den här utvecklingen är att Israel och arabvärlden har påverkat varandra i en högervridningsprocess, där Israel har drivits mot allt oförsonligare nationalism och arabvärlden mot en fördjupad politisk stagnation och religiös reaktion. Sharon som satt fast i antisemitismens mentala getto har murat in Israel i ett hörn. Det finns i stort sett bara konservativa politiska alternativ kvar i regionen: det gamla klansamhället med sin hederskultur, stormaktsdominansens patriarkat och religiöst fundamentalistisk konservatism.
Att kanalisera inre spänningar i ett samhälle på en yttre fiende är en gammal högerstrategi, och den används inte bara bland israeler och palestinier utan i hela regionen. Konservativa regimer av olika slag i Mellanöstern använder Israel-Palestina-konflikten för att blockera politisk utveckling i det egna landet.
Om en fred hade varit möjlig i ett tidigare skede mellan ett sekulärt Israel och ett sekulärt PLO, hade det kunnat betyda en början på något nytt i Mellanöstern. Nu har i stället Israel dominerat militärt, medan Mellanöstern assimilerat Israel politiskt. Israel har blivit en stat för en religiös-etnisk grupp lik de andra i regionen, som alawiter, druser, maroniter och olika grupperingar inom sunni och shia, som Hamas och Hizbollah, folkgrupper som fortsätter att förhålla sej till varandra enligt klansamhällets gamla mönster.
Återkommande krig håller högerkrafterna vid liv, men kriget är också en återvändsgränd för israeler likaväl som för palestinier. Om de båda sidorna fortsätter att fördjupa den onda cirkeln av hat och våld, machomentalitet och politisk högervridning, då kommer kriget inte att upphöra förrän den ena sidan är definitivt krossad. Förhoppningsvis kommer omvärlden ändå inte att tillåta att något sådant sker. Även den här gången har människor på olika håll i världen protesterat mot det intensifierade dödandet. På längre sikt måste omvärlden också hjälpa Mellanöstern, inklusive Israel, ut ur den politiska stagnationen, och inte konservera den, som USA hittills gjort.
Sharon var en moralisk och politisk katastrof för Israel, precis som Bush var det för USA. Olmert fortsätter vidare i Sharons spår, men i USA har det ju ändå hänt något. I Mellanöstern och i USA:s politik för regionen skulle det verkligen behövas change! Är Obama beredd att medverka till perestrojka på det här området? Åtminstone borde han vara mera beredd att lyssna och förhandla än sin föregångare, för vilken vapnens språk låg närmast till hands.
Israeler och palestinier måste ha något annat än förödelse och desperation att erbjuda varandra för att få något annat tillbaka, men efter sextio år av krigstillstånd ser hoppet bland fredsförespråkarna ut att vara nästan helt släckt. Det är hög tid att omvärlden tar såväl palestinier som israeler på allvar, och ger Mellanöstern en chans till en fredlig, demokratisk utveckling!

Så småningom väljs förhoppningsvis freden
av Lars-Anders Jönsson

I söndags proklamerade Israel ensidigt eldupphör. Hamas svarade med att avfyra några raketer för att markera att Israel ej lyckats slå ut deras kapacitet att angripa landet. Detta trots att man genom detta riskerade en fortsättning på kriget och nya offer på den egna sidan.
På måndagen, samtidigt som nya döda drogs fram ur ruinerna, förklarade Hamas att de såg kriget som en seger för hela det palestinska folket. Israels förband har nu lämnat Gaza och Hamas har åter tagit kontrollen och arresterar palestinier som kan ha samarbetat med Israel.

Nya miljoner kommer nu in i Gaza från de oljeproducenter som vill köpa sig fria från de radikala muslimska krafterna. I väst demonstrerar vänstern för det palestinska folket och mot Israels agerande. Få eller ingen nämner Hamas. Hamas som är en av de få politiska organisationer som på sitt program har utplånandet av den judiska staten Israel.

I radion hör jag en professor Tännsjö beskriva sin lösning en stat bestående av såväl judar som muslimer. Ja en professor skall kanske vara långt från verkligheten.

Det finns ändå hopp. Palestinier och israeliter är människor som vi, människor som älskar livet. En kvinna från Gaza berättar om sin och sina vänners syn på det som hänt. Hon är rädd för att kriget snart kommer tillbaka. Hon lägger skulden på Hamas och ångrar att hon en gång röstade på dem. Det är väl har möjligheten finns. Att människor så småningom väljer freden, att palestinier och israeliter väljer ledare som är bättre på att avstå och kompromissa än att bomba och använda raketer.

Det sionistiska projektet
av Gunnar Stensson

Mikael Wiehe gjorde en genomgång av de israeliska krigen i Sydsvenskan. Det var en skrämmande krönika om våld och övergrepp. Många har säkert läst den. Men det krävs också en analys av hur och varför Israel handlat som det gjort under de 60 år den israeliska staten existerat.

Den 5 maj 1948 röstade FN för etablerandet av två stater i det dåvarande Palestina. Jerusalem skulle bli en internationell zon, administrerad av FN. Både USA och Sovjetunionen röstade för resolutionen som fick ett brett stöd. Arabstaterna röstade mot.

Israels första krig 1948-49 utkämpades för att bilda en oberoende judisk stat. Någon motsvarande palestinsk deklaration gjordes inte. I stället förklarade några arabregeringar krig mot Israel. Sovjetunionen gav starkt stöd till den nya staten och försåg den med vapen via sin satellit Tjeckoslovakien. Tack vare de tjeckiska vapnen och den bättre utbildade israeliska armén segrade Israel och tillskansade sig ett betydligt större territorium än enligt FN:s delningsplan, inklusive västra Jerusalem. Cirka 700 000 palestinier fördrevs. Deras land övertogs av judiska israeler. Övriga delar av Palestina inkorporerades i de kringliggande arabstaterna.

Under det kalla kriget vände sig Israel från Sovjetunionen och krävde att bli en fullvärdig medlem av västvärden politiskt och kulturellt.

Frankrike befann sig i krig med befrielserörelserna i sina tre nordafrikanska kolonier och fann i Israel en användbar allierad. Frankrike försåg Israel med vapen. Mot USA:s vilja utvecklade Frankrike ett eget kärnvapen. Israel fick hjälp att börja bygga en israelisk kärnvapenanläggning.
1956 angrep Israel tillsammans med Frankrike och Storbritannien Egypten. USA motsatte sig kriget och tvingade de tre angriparna att avsluta det.

Algeriet vann självständighet 1962. Frankrikes samarbete med Israel blev en belastning i försöken att skapa bättre relationer med de tidigare kolonierna i Nordafrika. Det gav USA tillfälle att stärka banden med Israel. Israels seger i sexdagarskriget 1967 vanns med amerikanska vapen.
Israel hade nu ockuperat hela det tidigare Palestina plus det egyptiska Sinai och de syriska Golanhöjderna. Den nya juridiska enheten blev Israel och dess ockuperade områden. Israel etablerade judiska bosättningar i de ockuperade områdena.

Israels seger förändrade världsjudendomens attityd till den israeliska staten. Många judar hade tidigare varit skeptiska mot den nya statsbildningen. Dess framgångar och seger på slagfältet gjorde judarna stolta. De genomförde stora propagandakampanjer i USA och Västeuropa för att uppnå politiskt

stöd för Israel. Den tidigare israeliska propagandan hade fokuserat på kibbutzerna och solidariteten i den nya staten. Först nu gjordes Förintelsen till huvudargument för stödet till Israel.

I Yom Kippurkriget 1973 försökte arabstaterna återvinna det de hade förlorat, men Israel segrade med amerikanskt vapenstöd. Därmed upphörde arabstaterna att spela huvudrollen. Egypten och Jordanien erkände så småningom Israel.

Samtidigt framträdde PLO, den palestinska befrielserörelsen, som Israels viktigaste motståndare. Under lång tid vägrade Israel att förhandla med PLO och dess ledare. Man i stället mförtryckte i stället palestinierna med våld, det som Ehud Barak brukar kalla den israeliska järnnäven.

1987 började den första intifadan, ett uppror bland palestinierna på de ockuperade områdena. Intifadan kom att vara hela sex år. Den tvingade Israel och USA att förhandla med PLO. Förhandlingarna ledde till Oslo-överenskommelsen 1993. En Palestinsk myndighet på delar av de ockuperade områdena skapades.

Själva Osloöverenskommelsen var på sikt mindre betydelsefull än det intryck intifadan gjorde på världsopinionen. För första gången fick tvåstatslösningen ett seriöst stöd i västvärlden. Kritik riktades mot Israel för dess våld mot palestinierna. Om Israel hade satsat på en tvåstatslösning vid denna tid hade en uppgörelse sannolikt uppnåtts.

Israel har alltid legat ett steg efter. Det hade varit möjligt att förhandla med Nasser, men Israel vägrade. Det hade varit möjligt att nå en uppgörelse med Arafat, men Israel vägrade. Efter Arafats död tillträdde den svage Mahmoud Abbas och det militanta Hamas vann valet 2006.

Nu har Israel invaderat Gaza för att förgöra Hamas. Vilken ny organisation framträder om försöket lyckas? Sannolikare är att Israel misslyckas att utplåna Hamas. Är i så fall en tvåstatslösning fortfarande möjlig? Både palestinierna och världsopinionen rör sig mot tanken på en enstatslösning. Det skulle givetvis innebära slutet på det sionistiska projektet.

Israels strategi håller på att upplösas. Järnnäven har inte längre framgång, lika litet som den haft det för George Bush i Irak. Kommer USA:s stöd att bestå i framtiden? Det är långt ifrån säkert. Kommer världsopinionen fortsätta att stödja Israel? Mycket talar mot det. Kan Israel skapa en ny strategi som förvandlar landet till en integrerad del av Mellanöstern i stället för att fungera som en västlig utpost i en fientlig arabvärld?
Det är mycket sent för en sådan förändrad strategi.

V-interpellation: Kvalitén i Lunds förskolor
av Mats Olsson

För tredje året i rad minskar anslagen till Lunds skolor och förskolor i reella termer. Genom årliga enprocentiga sparbeting har 64 miljoner hittills dragits in från skolnämndernas budget. Tyvärr håller alla vi som varnat för kraftiga försämringar i kvalitén på att få rätt. De förskolegrupper som har alldeles för många barn ökar nu dramatiskt. Enligt kommunens kvalitetsnorm ska det vara max 11 barn i småbarnsgrupperna och max 16 barn i 3-5-årsgrupperna.

År 2007 hade 14 procent av de drygt 100 avdelningarna i norra Lund två eller fler barn utöver denna norm. Vid den senaste mätningen i oktober 2008 var det nästan 40 procent som har två eller fler barn för mycket.

Jag vill med anledning av detta ställa två frågor till Tove Klette:

• Stödjer du fortfarande kvalitetsmålet om gruppstorlekar i Lunds förskolor, som antogs av kommunfullmäktige i november 2002 och senast förnyades i juni 2008?

• Anser du att Lund närmar sig eller avlägsnar sig från kvalitetsmålet om gruppstorlekar i Lunds förskolor?

Mats Olsson, vänsterpartiet

Interpellation till socialnämndens ordförande Göran Wallén (m)
av Sven-Bertil Persson

I juni 2008 fastställde Lunds kommunfullmäktige den budget som skall gälla för året 2009 för kommunens olika verksamhetsområden.

Förutom de två kommunfullmäktigemål för socialnämnden som föreslogs av kommunstyrelsen fattade ett enhälligt kommunfullmäktige beslut om att lägga till ett tredje mål:
”..att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen.”

Fullmäktigemål definieras på följande sätt: ”Mål riktade till medborgarna - vad önskar kommunen uppnå? Ej preciserade eller konkretiserade, inte alltid tid-satta.”

Nämndsmål definieras såhär: ”Vad vill nämnden göra för att uppnå kommun-fullmäktiges mål?”

Och till slut nivån närmast verksamheten, verksamhetsmål: ”Hur ska det gå till att verkställa nämndsmålen?”
Verksamhetsmålen, liksom nämndsmålen, ska vara mätbara och tidsbestämda.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande två frågor till social-nämndens ordförande:

1 Hur har socialnämnden konkretiserat kommunfullmäktiges mål: ”..att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen.”

2 Vilken tidsplan har socialnämnden antagit för sitt arbete ”..att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen”?


Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster