Hur kan ett vänsterparti vinna framgång? Jag tänker referera en artikel i danska Information (22/9) som handlar om det. Artikeln bygger i sin tur på en speciale av Troels Dalgårds och Thomas Brahms vid Roskildeuniversitetet.
Det förhåller sig så att inget danskt parti har varit så framgångsrikt som vänsterpartiets systerparti SF, Socialistisk Folkeparti, under senare år. Den borgerliga danska regeringens dagar är med all sannolikhet räknade och SF: siffror ligger i dag på ca 20 procent. Hur har det gått till? Jo, därför att man har tillämpat moderna ledningsprinciper.
Klara mål
Man satte upp tre mål:
1) att all kritik av den borgerliga regeringen skulle följas upp med konkreta egna förslag
2) att partiet skulle söka vinna inflytande på alla ställen där det är möjligt
3) att partiet skulle försöka få fler väljare och att man i högre grad var beredd att ingå kompromisser för att nå detta.
Samtidigt ville man göra upp med tre myter man trodde det fanns om partiet: Att det var slappt på rättsområdet (kriminalitet etc), att partiet hade en oansvarig ekonomisk politik och att partiet hade en positiv hållning till de mest fundamentalistiska och antidemokratiska invandrarna. Det hela har tagit sig uttryck i en hårdare retorik (t.ex. ett uppmärksammat uttalande av ledaren Villy Søvndal om en fundamentalist) och att alla förslag numera kollas av SF:s ekonomer så att de ekonomiskt hänger samman.
Partikulturen
Den inre partikulturen har förändrats från att vara präglad av oenighet till en mera gemensamhetspräglad kultur där mindre oenigheter sätts åt sidan till förmån för samarbete mot överordnade mål. Resultatet har blivit en tydlig toppstyrning och en skarp politisk profil, personifierad av Villy Søvndal. Det anses ha underlättats av att man har många nya på ledande poster, personer som är lojala med ledningen.
SF har också börjat använda sig av fokusgrupper för att se om partiets budskap uppfattas på det sätt som är meningen. Man fokuserar på några få utvalda frågor som upprepas. Man anser att det var nödvändigt med en sådan prioritering där man står fast vid ett fåtal lätt igenkännbara budskap. Samtidigt: man ser det som en utmaning att behålla de delar av partiet som tycker att man sviker grundläggande principer och ändå signalera att man är beredd på kompromisser.
Alltså, det handlar om att behålla legitimiteten och trovärdigheten trots den ökade pragmatismen (en del skulle säga opportunismen). En svår balansgång där Søvndal inte alltid har lyckats. Men de överväldigande framgångarna beror på att SF har sysselsatt sig med frågor som: vad vill vi, vad är vår kultur och hur uppfattar man oss. Banalt, javisst, men grunden för framgång. Det viktigaste, slutar Information, är kanske att saker och ting: politik, uttalanden, ställningstaganden, företrädare hänger ihop. Om det uppstår problem i det avseendet måste de behandlas och användas som utgångspunkter för utveckling.
Vad kan vi lära?
Ja, vänsterpartiet i Sverige skulle förvisso behöva ett metodiskt arbete för att vinna framgång. Sverige och världskapitalismen genomgår sin allvarligaste kris på 70 år medan våra opinionssiffror sjunker eller ligger stilla. Och vi kanske inte ska behöver lära oss av Norge utan också av Danmark även om det ligger långt bort från Stockholms horisont. SF:s recept kan tyckas ligga lite för mycket åt marknadsförings- och managementhållet. Jovisst, det tycker nog också en del gamla SF:are och drar sig åt den mer traditionella Enhetslistan. Den avgörande frågan är dock om man vill vara med och vinna val. Det vill man ju, men inte till varje pris. Jag ser nog nya V:s bereddhet att ge upp utträdet ur EU som ett steg i den här riktningen och finner det förnuftigt. Men skulle man börja tala om att det är bra med trupper i Afghanistan eller flirta med NATO skulle jag bli upprörd. Men mera praktiskt: nog borde vi inom Vänsterpartiet kunna lära oss leva med vissa åsiktsskillnader och koncentrera oss på det vi har gemensamt. Vi har skrämt iväg en massa människor på ett dumt sätt, senast här i Lund, med Demokratisk Vänster som resultat. Det borde inte behöva vara så.
2009-10-01
Hur man skapar ett stort vänsterparti
av Sten Henriksson
Vet politikerna vad de gör? av Gunnar Stensson
Förra veckan antog fullmäktige kommunens Mark- och bostadsförsörjningsprogram. Där står det att 130 bostäder får byggas i BUP-området i S:t Lars.
För två år sedan hade de dock accepterat en detaljplan som tillät något fler bostäder, 165 stycken.
Nu tänker Riksbyggen bygga 250 bostäder i BUP-omådet. Det meddelade de när de presenterade Källbyängar för allmänheten i lördags. Det blir 42 bostäder per hektar i stället för 28. Var Riksbyggen 2007 okunniga om hur många bostäder husen rymde? Eller förde de politikerna bakom ljuset?
Skillnaden mellan de 165 bostäder som fullmäktige beviljade och de 250 som Riksbyggen tänker uppföra är 85. Det innebär att fler människor, kanske 300 stycken, och fler bilar, kanske 85, kommer att trängas i området. Miljön utsätts för större slitage. Bortom rimlighetens gräns?
Vet politikerna vad de gör? Är det 130, 165 eller 250 bostäder som gäller? Det ser ut som om fastighetsbolagen och vissa kommunpolitiker ökar exploateringsgraden bakom ryggen på både sina kollegor och allmänheten.par
Klostergårdens byalag ser gärna att det byggs i området. Det uttalade byalaget så snart det blev klart att BUP-kliniken skulle rivas. Byalaget ville att den skulle ersättas med bostäder samtidigt som det slutna området innanför vallarna skulle öppnas för allmänheten. Byalaget såg förutsättningar för ett fantastiskt boende. Tankarna fick stöd av en namninsamling med 1000 undertecknare.
Byggnadsnämndens detaljplan innebär att pilevallarna schaktas bort, fyravåningshus skymmer sikten för befintlig bebyggelse och brukshund-klubbens öppna fält bebyggs.
De oskyddade nya husen utsätts för höstens och vinterns blåst och drivande regn. Det grå vatten som regelmässigt fyller Höjeå-dalen slickar entrén till det yttersta huset.
Alla förlorar. De som flyttar in, deras grannar och lundaborna.
Byalaget har under många år framfört dessa synpunkter till politikerna. Nu är förhoppningen att Riksbyggen lyssnar och genomför de begränsningar i planen som utgör skillnaden mellan ett fantastiskt boende och en kal, vindpinad förort.
Kulturellt utanförskap av Lars-Åke Henningsson
Hur kan det komma sej att främlingsfientligheten blivit så framgångsrik i Danmark? Lena Sundström gav en del av svaret i boken och teveprogrammet ”Världens lyckligaste folk”. Allt sedan de borgerliga partierna bildade regering under Fogh Rasmussens ledning och med Dansk Folkeparti som inflytelserikt stödparti 2001, har gränsen för hur långt man kan gå ifråga om främlingsfientlighet flyttats fram steg för steg. Därigenom har det varit möjligt att flytta anständighetsgränsen mycket längre an vad som kunnat göras i ett enda steg.
Men vad var det som hände i valet 2001? Rune Lykkeberg menar i boken ”Kampen om sandhederne” från 2008, som återuppmärksammades i OBS kulturkvarten i veckan, att valet inte främst handlade om invandringsfrågor utan om en kulturklyfta mellan en vänsterinriktad kulturelit och människor som vände sej mot denna elits värderingar. Oavsett hur starkt etablerade som vänstervärderingar faktiskt var inom den danska kultureliten, så var det inte eliten som vann kampen om sanningen utan den medelmåttiga högern, som sedan dess haft problemformuleringsprivilegiet när det gäller invandringsfrågor och kultur i Danmark. Om Kd-ledaren Göran Hägglund kommer att ha samma framgång med sin kampanj är väl knappast givet, men han tänker tydligen försöka.
Ett exempel på omsvängningen i dansk politik är fastställandet av en dansk kulturell kanon, ett projekt som visar hur kulturfrågor och invandringsfrågor kan hänga ihop. Med en kulturell kanon förs kulturen bort från ett naturligt internationellt sammanhang och in i en nationell ram, och får en nationellt bestämd uppgift att avgränsa det danska.
Om det var så i Danmark som Lykkeberg framställer det, att det fanns åtskilliga människor som kände sej satta på plats av en kulturell elit med kulturradikala värderingar, på liknande sätt som i gamla tider när finkultur var en klassmarkör, så är naturligtvis detta en smart lösning: Man ifrågasätter inte det kulturella trycket uppifrån, men ersätter ett kulturradikalt och kulturellt avancerat innehåll med en kultur som är nationellt definierad. Kulturens roll finns kvar som ett medel att hävda sin överlägsenhet, men med den skillnaden att det nu är människor med dansk bakgrund som sätter nyinflyttade på plats!
Nolltimme uti Lundåkra sjöstad? av JL
Befogat att Lomma byggs ut samt moderniseras och arkitektoniskt håller hittillsvarande nybyggnation bra klass, om än lite anonym samt konservativt utformad eller planerad. Invändningarna är okänsliga anknytningen till strandzonen samt att befintliga kulturmiljön vid gamla järnvägsbron helt raderats, ävensom folkliga campingarrangemangen norrut. Socio-historiska kopplingen till forna fabriks- och fiske- jämte sommartid badorten, nåt uppenbart ej värderas - eller helst gömmes undan? Och med en makroekonomi i gungning vet ingen stort anlagda förnyelseprojektets framtid
Omdaning av aktuell omfattning nåt egentligen borde underläggas regional planering. Och andra stora invändningen kring infrastrukturen, även den en klar Skånefråga. Nya Lomma ett utpräglat sovsamhälle och rätt skandalöst att Light Railbanor till Lund och Malmö inte ordnats redan. Att ett koppel självcentrerade villaägare vid Habo Ljung ska kunna diktera övergripande fysiska planeringen visar på maktrealiteterna inom Reinfeldts resp. Thomas Håkanssons politiska räjonger. En gång var landsvägen till Lund väl infogad i landskapet och lagom trafikerad. Idag med starkt ökade bilpendlingen en motbjudande, överbred transportapparat med autovärn, stålvajrar och allsköns märkliga påfarter, längs sträckningen. En chockmässig inskränkning av privatbilismen en nåd att stilla bedja om vid Lomma - som överallt annars.
Nå, sociala överskiktet eller som i Lommas fall en klätterglad medelklass med vissa manér, ska ju rymmas varstans! Men en stor kultur- och miljöförlust för landet att alltmer rotlösa och starkt konventionspräglade Svenssonmaterialismen efterhand tycks tagit kommandot, under partier som förväxlar demokrati med undfallande idiotvälde. Så har vi kommunala självstyrets växtglada småpåvar i stadsperiferierna av alltmer febrigt urbansjuka Sverige där dock Håkanssons kamp för ett omlands spårvagnsnät, till all heder noteras. neoLomma kan modifieras - kräver dock nypor av annat slag än urspårade folkstyrets.
Transfer av Grr & Lucifer
Grr. Jag måste få erkänna att jag blev glad åt den senaste politiska transfern. Jag tänker förstås på Stellan Bojeruds övergång från M till SD. Jag stötte första gången på honom nån gång på 1970-talet när han var redaktör för Svenska Järnvägsklubbens tidning Tåg – klubbens ordförande den gången var förresten Urban Thiel, som av Bratt & Guillou avslöjade som en av de högsta cheferna i IB. Senare förmedlade Bojerud en fin artikel till årsboken Spår som jag är med och redigerar. Nu säger han att han ska hjälpa till att utveckla Sverigedemokraternas försvarspolitik och det stämmer nog, men han kommer säkert att lägga sej i tågpolitiken också, och det blir en viktig förstärkning till Mp och V och alla andra som till exempel vill bygga höghastighetsbanor. Bojerud och tågmästare Ohly är förstås politiska fiender men privat borde de kunna föra avspända samtal om ERTMS och andra tågangelägenheter i tiden.
Lucifer: Glad är nog inte rätt ord. Tankfull kanske. Jag tillhör dem som länge har uppskattat Bojerud, framför allt som militärhistoriker med såvitt jag minns starka bidrag till historien om Krimkrigets avläggare i Östersjön på 1850-talet och en utmärkt beskrivning av Norgefälttåget 1940. Senast läste jag hans nya bok som handlade om Enbomsaffären, den skandalösa rättegången på 50-talet där kalla krigare på DN hetsade mot kommunister och spionåklagaren Ryhninger fick ett stort antal människor dömda på grundval av Enboms fantasier. Jag uppfattar Bojerud som en egensinnig, självständig och hederlig person. Men nu har hans politiska omdöme sviktat.
G: Visst, det är inte felfritt. Han har till exempel talat väl om förre försvarsministern Mikael Odenberg, som mest bör bli hågkommen för att han ville få riksdagen att betala hans vidlyftiga taxiresor mellan Helgeandsholmen och bostaden på Östermalm, som ofta tog vägen om nån av de bätre krogarna. Det var åtskilliga såna resor att döma av Odenbergs ansiktskulör – det har faktiskt blivit bättre för oss i den stora allmänheten att hålla koll på våra förtroendevalda sen teve och dagstidningar började köra med färg. Hans efterträdare Sten Tolgfors talar visserligen samma fula dialekt som Jan Björklund, men han och Anders Borg har i alla fall lyckats få hejd på en del av militärens miljardrullning. Jag har förstått av diverse Luciferkrönikor att du inte är helt tillfreds med den svenska försvarspolitiken, men här blev det i alla fall lite av ett trendbrott. Internt i Moderaterna måste det ha varit mer omvälvande än omfamnandet av arbetsrätten.
L: De senste 20 årens försvarspolitik är en skandal utan like. Efter murens fall fortsatte man att pumpa ut pengar till försvarsmakten på ett sätt som ingen annan europeisk stat gjorde. Samtidigt skar man ner på det faktiska försvaret som en gång kunde mobilisera 600 000 man. En betydande del av pengarna har gått åt till att spränga bergrum och befästningar och elda upp uniformer och utrustning. Det är klart, en del såldes väl utomlands till lycka för en del krigsprofitörer och annat gick till balterna i en utsträckning som jag inte tror blivit helt klarlagd. Framför allt har man ägnat sig åt en grotesk kapitalförstöring. Det svenska försvarets huvuduppgift är att verka internationellt har det förklarats. För ett halvår sen beslöt man ställa upp ett dussin stridsvagnar i ett garage på Gotland, varvid försvarsministern tog till brösttoner och börja prata om Georgien.
Att lyssna på Tolgfors är inte till att stå ut med, men det beror mindre på dialekten än på hans insmickrande argumentation och totala falskhet. Hade vi haft försvarspolitiker värda sina arvoden i de andra partierna skulle de ha vägrat att sitta i samma rum. Alltså, jag menar inte att kriget står för dörren och den här hetsen mot Ryssland efter Georgien är sanslös. Men Sverige bör inte vara ett militärt vakuum och vi bör tänka på oss själva. Det hedrar Bojerud att han inte tycker att Sverige skulle vara med och föra USA:s krig i Afghanistan. Sverige bör ta till vara sina egna intressen, det gör ingen annan. Pinsamt att det ska behövas avhopp till Sverigedemokraterna för att det ska sägas.
G. Uttrycket ”militärt vakuum” har använts lite för ofta i historien för att jag ska känna mej bekväm med det. Allvarligt talat är jag orolig för den legitimering av SD som Bojeruds anslutning innebär, fast du och jag har redan tidigare varnat mot förenklade demoniseringar av det partiet. Vi får vänja oss vid att bemöta dem på en rad olika sakområden.
L: Precis, men det sker ju inte nu. De avfärdas ju bara som rasister. De är ett parti som pekar på komplexa problem till vilka de erbjuder enkelspåriga reaktionära lösningar. Och vad gäller Bojeruds avhopp så ska det förvisso bli intressant att se hur moderaterna kommer att reagera.
PS. När detta skrivs når oss nyheten att arméns fältbageri från T4 ska läggas ner, det sista av tidigare 40. Alla vi som har smakat deras nybakta wienerbröd, t.ex. vid någon av försvarsmanifestationerna i Lundgård, kan inte se det annat än som en tragisk förlust.
Stjärneborg på Ven och världsbilden
av Gunnar Stensson
August Palm som introducerade de socialdemokratiska idéerna i Sverige är en dramatisk huvudperson i svensk historia, socialdemokratisk historia och skånsk historia. När jag såg att Alexandra Coelho Andoril ägnat honom en roman, ”Mäster Palm” som lovordades av flera ledande kritiker blev jag omedelbart intresserad.
Men jag var misstänksam/hade fördomar mot Alexandra Coelho Andoril utan att någonsin ha läst något av henne. Så jag gick och lånade ”Stjärneborg”, hennes bok om Tycho Brahe, astronomen på Ven. Den visade sig intressant, provocerande och medvetandeutvidgande. Så jag presenterar den först. Mäster Palm följer om en vecka.
Tycho Brahe, född i Knutstorp i Skåne 1546, forskare i Köpenhamn, Leipzig, Rostock och Prag, konstruktör av ett unikt observatorium på Ven, genial och uthållig astronom, feodalfurste och bondeplågare, en skrämmande gestalt vars avhuggna näsa ersatts med en guldprotes, visst vore han ämne för en stor och myllrande roman.
Sådan är inte Alexandra Coelhos Andorils ”Stjärneborg”. På knappt 200 sidor skildrar hon ”Tyge” ur de förtrycktas perspektiv och framför allt ur ett kvinnoperspektiv. Han levde tillsammans med dottern till en fattig präst. Hon var för simpel för att det skulle vara möjligt för honom som adelsman att ingå äktenskap med henne. Hon födde flera barn.
Även Tyge skildras som ett offer för det samhällssystem han fötts in i. Han var ett monstrum, en alltsedan barndomen förvriden människa, vars goda egenskaper och förmåga till kärlek och medlidande förkvävdes. Men framför allt var han astronom.
Observatoriet på den mörka ön är ett öppet öga mot universum. Där ligger Tyge utan annan optik än sina ögon och spanar ut i universum, mäter och noterar det han ser med hjälp av de instrument han uppfunnit. Han ser natt efter natt, år efter år, hur stjärnhimlen roterar runt hans ständigt vakande öga.
Hans personliga liv var eländigt, han drevs i landsflykt, observatoriet förstördes och han dog en smärtsam död vid 55 års ålder.
Alexandra Coelho Andorils (om hon bara hade ett enklare namn och var mindre elegant) bild är att hans liv, som allas, var fåfängligt. Hans syn på universum var hela tiden föråldrad (han trodde att jorden var universums medelpunkt, det såg han ju varje natt), hans instrument var ofullkomliga och han dog några år innan den holländska optiken satte Galilei i stånd att se att månen var en himlakropp.
Alexandra Coelho Andoril sammanfattar: ”Sju år efter hans död uppfanns den första kikaren som kom att göra hans världssystem, alla hans instrument och observationer för evigt föråldrade.”
Jag använde ordet medvetandeutvidgning. Jag menar mänsklighetens ständigt utvidgade gemensamma medvetande om världen. Tycho Brahe var en av de största aktörerna i sin tids vetenskapliga revolution. När jag hade nått fram till citatet ovan hade författaren utvidgat mitt medvetande så att jag protesterade häftigt mot hennes sammanfattning.
Jag ville påminna henne om att Tycho Brahes observationer av planeternas rörelser studerades av Kepler, som framför allt var matematiker, och att Kepler med hjälp av dem räknade fram planeternas elliptiska banor runt solen (de irriterade honom mycket eftersom han som trogen anhängare av Kopernikus ansåg att de borde vara runda). Detta gav i sin tur Newton möjlighet att upptäcka den allmänna gravitationen och i detalj beskriva solsystemet. Långt senare byggde Einstein vidare med relativitetsteorin.
Alla bidrog de till vår världsuppfattning. Tycho Brahe trodde att jorden var universums centrum, men trots det blev hans observationer en förutsättning för den fortsatta kunskapsutvidgningen. Kepler trodde att planeterna rörde sig i cirklar men Tycho Brahes iakttagelser tvingade honom att revidera den föreställningen. Newton trodde att han för all framtid förklarat solsystemets lagar, men Einstein upplöste hans världsbild.
Vetenskapen är alltid kollektiv, aldrig individualistisk, ofta anonym. All patenträtt är grus. Hypoteser är alltid felaktiga eller åtminstone ofullständiga, men nödvändiga för forskningen. På det samhälleliga området är Marx en av de största, han formulerar nya perspektiv men är inte ”sann”, hans hypoteser är delar i den samhällsvetenskapliga processen.
Datorerna förmedlar på ögonblicket tankar som förr krävde århundraden för att bli kända.
Alexandra Coelho Andoril producerade tillsammans med sin make nyligen anonymt en underhållningsthriller som lanserats i Sverige och internationellt. Det roar mig att huvudpersonen i den bär namnet Kepler. Kanske har hennes undermedvetna protesterat.
Borgarna och Borgareparken av Ulf N
Representant för Byggkapitalet ringer borgerlig stadsbyggnadspolitiker
Byggkapitalet: Tjena, det är jag som är på tråden!! Läget?
Borgerlig stadsbyggnadspolitiker: Tackar som frågar, finfint! Tack för senast förresten, det var en verklig…
– Du, ursäkta, jag har lite brådis så jag måste gå rakt på sak – vi i Byggkapitalet har en strålande idé om ett byggprojekt…
– Idel öra, idel öra!
– Jo, du vet, vid Norra Fäladens köpcentrum, öster om centrat och parkeringen – vi tycker det skulle vara ett utmärkt läge för tre punkthus. Seniorboende – välbärgade 55plussare som sålt sina villor, alltså.
– Jamen, det är ju kommunens park där…
– Ja, just därför – vi bygger bara i superattraktiva lägen.
– …åsså har vi nyss rustat upp i parken, vi har byggt grillplats och…
– Ja, det är klart – inte vill vi bygga i vilken skräppark som helst…
– Men det kommer att bli bråk, oppositionen kommer att gnälla, folk på Fäladen kommer att tjuta i högan sky, skolan som får lämna mark ifrån sig ställer till med ett jämrans jämmer, de rastplatsberövade hundarna kommer att ge skall…
– Betänk, bror, att detta är ett toppenläge, kapitalet kommer att förränta sig så det skriker om det …och ni vid makten – nåja, den så kallade politiskamakten – får ett antal tjusiga lägenheter att gaska upp er anorektiska byggstatistik med.
– OK, då. Släng in en begäran om detaljplan så får vi se…
– Nja, jag tänkte att det kan väl du göra…
– Jag?! Jag kan väl för höge farao inte…
– Nej, jag menar förstås inte dej personligen, även om det skulle innebära lite rakare rör, jag menar förstås kommunen …det ser trots allt bättre ut så
– Men om vi lämnar in begäran om detaljplan verkar det ju som om vi skulle vilja bygga för övre medelklassen på bästa parkmark.
– Ja, just det…
– Fast lite bättre byggstatistik skulle förstås va’ smaskens …så kör till! Vi kan i början mjäka oss och säja att vi bara vill pröva idén i program för detaljplan, att vi inte alls har bestämt oss. För att på vanligt sätt vänja opinionen i vid tanken. Sen när programmet för detaljplanen väl är klart så kan vi enligt gängse mall säja att nu är processen igång och nu är det för sent för oppositionen och andra som protesterar att komma dragande med sin dvärgalåt…
– Bra, bra – då säjer vi så. Och när jag ändå har dej på tråden… Vi har upptäckt ett annat ypperligt läge för svindyra bostadsrätter öster och sydöst om badhuset – vi tänkte oss en samling av punkthus på 8 våningar med den där fontänen i mitten och ett par våningar lägre bebyggelse runt den där skitiga dammen…
– Nej, stopp och belägg - nu går du för långt! Vi får åtminstone vänta med det till dess Stadsparkens 100-årsjubileum år 2011 är överstökat…
Slut!
Så gick det nog inte till
Så här gick det sannolikt (inte) till när borgarna bestämde sig för att begära program för detaljplan för Seniorgården AB. Företaget, som är en del av JM-koncernen, vill bygga tre punkthus med bostadsrätter för personer över 55 år i Borgareparken. Fast man kan lätt frestas att tro att det är på ungefär det här sättet ärendet initierats.
Borgerliga krumbukter
För faktum är att någon eller några borgerliga politiker sett till att förslaget om att begära detaljplan för att ställa en stor del av Borgareparken till Seniorgårdens förfogande kom upp på Tekniska nämndens bord i förra veckan.
Faktum är också att borgarna vid sammanträdet krumbuktade sig och hävdade att de inte bestämt sig för att ge parkmark till Seniorgården, att de bara ville pröva denna idé. På en direkt fråga från Demokratisk Vänster varför kommunen, och inte byggherren, skulle begära detaljplan var tystnaden från de borgerliga närmast öronbedövande.
De rödgröna: bygg på parkeringen!
De rödgröna – S, V, MP och DV – framhöll att det visst behövdes bostäder, inklusive seniorbostäder, men att man för den skulle inte behövde stjäla mark från skolbarnen och krympa parken. De rödgröna sa nej till borgarnas förslag, och menade att man i stället skulle bygga på parkeringsplatsen. Men se det ville borgarna inte gå med på. Vilket visar att det är läget i parken och önskan att gå Seniorgården tillhanda, inte behovet av bostäder i sig, som styr borgarnas enhälliga ja till att ta fram detaljplan åt Seniorgården.
Ulf N
Borgareparken utgör stadsdelspark i östra delen av stadsdelen Norra fäladen. Detta är främst en 1970-talspark som sträcker sig med förgreningar och stråk in mellan bostadsområdena. Parken erbjuder många olika aktiviteter för de boende i området.
Från Lunds webb
Lund näst bästa skolkommun, men…
av Gunnar Stensson
Svenska elever presterar sämre idag jämfört med 1990. De trivs sämre. Kunskapen sjunker samtidigt som betygen höjs till fiktiva nivåer. Varför?
Skolverket presenterar svaret i rapporten ”Vad påverkar resultatet i svensk grundskola?”. Den bygger på en mängd forskning om samhällsförändringar, reformer, resurser och arbetet i skolorna de senaste 15 åren.
Försämringens orsaker sammanfattas i fyra ord: segregering, decentralisering, differentiering och individualisering.
Hur har Lunds skolor försämrats?
Segregering.
Grundskoleförordningen bygger på integration. Oavsett kön, samhällsklass, nationalitet, religion, stadsdel eller bostadsort ska elever få en likvärdig undervisning och undervisas tillsammans.
Det fria skolvalet och de fristående skolorna ledde till segregation. Elever med likartad bakgrund samlades i samma skolor. Följden är att resultatskillnader mellan skolor och elevgrupper ökat. Föräldrarnas utbildningsnivå har fått större betydelse.
Segregeringen har varit negativ för kunskapsutvecklingen. Kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förloras och lärarnas förväntningar på elevers prestationer får större betydelse.
I Lund var särskilt folkpartiet pådrivande för etablerandet av friskolor både på grundskole- och gymnasienivå.
De borgerliga partierna drev tillsammans igenom att fritt val ersatte närhetsprincipen beträffande Lunds fyra gymnasieskolor. Det ledde omedelbart till att Vipan som ligger utanför centrum förlorade, när eleverna fick välja skola i stället för att enligt närhetsprincipen gå i närmaste gymnasium. De svagaste eleverna hamnade på Vipan. Nu är segregationen fullständigt genomförd mellan Vipans yrkesprogram och övriga gymnasieskolors teoretiska program.
Det fria valet innebär samtidigt att Lunds fyra kommunala gymnasier blivit attraktiva för elever på Skånes landsbygd. Lund har nytta av det, men för många andra gymnasier är effekten förödande nu när 90-talsdepressionens små elevkullar nått gymnasieåldern.
En annan effekt av det fria valet kan bli att Lunds svagaste elever konkurreras ut från den närbelägna skola där de borde gått och tvingas resa till gymnasier på annan ort.
Det nuvarande borgerliga styret i Lund har ytterligare drivit på segregeringen. Lars Hansson (FP) sa uttryckligen i skoldebatterna härom året att skolpengen gynnade friskolorna på bekostnad av kommunens skolor i Lunds stad.
Skapandet av elitklasser på gymnasiet verkar i samma riktning.
De borgerliga skolpolitikerna slog sönder ett väl fungerande system för modersmålsundervisning, vilket ledde till kaos och till att den viktiga modersmålsundervisningen fick mindre resurser och tusentals invandrarelever fick färre lektioner, i regel en fyrtiominuterslektion i veckan.
Också lärarna segregeras. De med bäst meriter hamnar i de ”bästa” skolorna. Förr kunde en duktig lärare söka sig till en skola med dåliga förutsättningar och vara stolt över att nå goda resultat där. Nu känner
många att de hamnat där för att de har sämre kompetens.
Decentralisering
Den centraliserade svenska skola som existerade före kommunaliseringen var en av världens absolut bästa. När den avreglerades och kommunaliserades sjönk kvaliteten snabbt. Huvudansvariga är Göran Persson och Socialdemokratiska partiet. VPK övertalades att ansluta sig och därigenom skapa majoritet i riksdagen för reformen.
Systemet med kommundelsnämnder i Lund drev decentraliseringen ett steg längre och kunde ha fått skadliga effekter i en stad med mer segregerat boende och med mindre beredskap att rikta resurserna till de områden där de behövdes.
Effekten blev mindre destruktiv än på andra håll också på grund av föräldrars och lärares höga utbildningsnivå i Lund och kommunens möjlighet och vilja att satsa relativt stora resurser på skolan.
Även i Lund underskattar man nu de behov som orsakas av socioekonomiska faktorer. Det skolpengssystem som infördes avhände politikerna möjligheten att tilldela skolor med särskilda behov extraresurser, frånsett ett litet schematiskt utdelat tillskott enligt vissa kriterier. Det är mera rättvist att alla skolor får lika mycket, sa Lars Hansson. Skolpengssystemet drabbade t ex Vikingaskolan och Klostergårdsskolan.
Differentiering
Huvudprincipen i grundskoleförordningen är att grundskolan ska organiseras integrerat. Utvecklingen har gått i motsatt riktning. Det har blivit allt vanligare med särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av stöd. Elever delas in i olika grupper efter kunskapsnivå. För lågpresterande elever är det stigmatiserande och kan påverka självkänsla och motivation. I segregerade grupper påverkas resultaten av kamrateffekter, positiva eller negativa, och av lärarnas förväntningar.
Elitklasserna i historia och matematik driver utvecklingen i Lund i segregerande riktning, samtidigt som de praktiska programmen koncentrerats till Vipan.
Det märkliga är att satsningar på elitklasser varken i Sverige eller i andra länder har lett till att fler elever med toppkunskaper utexamineras.
Däremot har en galopperande betygsinflation, konsekvensen av bristen på betygskriterier och av att lärare tjänar på att sätta höga betyg, totalt undergrävt betygens värde.
Individualisering
Individualisering skulle uppnås genom att nya läroplaner och kursplaner gjordes friare än tidigare. Lärarna uppmanades att utforma undervisningen efter elevernas förutsättningar och behov. Men de blev snarare en sorts coacher som stod till tjänst med råd vid allehanda grupparbeten. Den sortens individualisering påverkar elevernas resultat negativt.
Lärarledd undervisning blev alltmer sällsynt. Stödet hemifrån blev avgörande för hur eleven lyckades i skolan.
Här förtjänar det att påpekas att lärarna spjärnade emot i det längsta, först genom att motsätta sig kommunaliseringen och senare genom att mot alla odds anstränga sig att ge en lärarledd undervisning som nådde alla. Detta skedde i särskilt hög grad i Lund med dess stora antal duktiga lärare.
Likvärdighet förlorad
Effekten av dessa förändringar är att skolan förlorat sin likvärdighet på alla plan. Stödet från hemmet har fått större betydelse för elevernas möjligheter att nå bra resultat eftersom skolan förlorat mycket av sin förmåga att kompensera för elevers sociala bakgrund och olika förutsättningar.
Det tragiska är att stora grupper i samhället genom denna utveckling motiverats att försvara nyvunna utbildningsprivilegier och motsätta sig rättvisereformer, samtidigt som ett utbildningsproletariat skapats med alla de destruktiva effekter en sådan social klyvnad medför. I själva verket är Lärarförbundets rankinglista där ett fåtal rika kommuner ständigt placerar sig i toppen ännu ett symptom på den förlorade likvärdighet som kommunaliseringen ledde till.
Gunnar Stensson
Lunds Naturskyddsförenings svar på utredningen ”Möjligheter i Lunds stadskärna – utvecklingsförslag”
Kommunens planering för omdaning av stadskärnan rullar vidare. Ändå tycks utredningens förslag inte väcka någon livligare debatt bland lundaborna. DV vill dock fortsätta dra sina strån till debattstacken och publicerar här Lunds Naturskyddsförenings remissvar på utredningen.
Lunds Naturskyddsförening, LNF, anser att Lunds stadskärna är en attraktiv och värdefull tillgång för både lundabor och besökare. Den ska vara lätt tillgänglig för alla människor, på ett sätt som är ekologiskt hållbart.
Utvecklingen av samhället måste i första hand ta hänsyn till den ekologiska hållbarheten. Den är en förutsättning för ekonomisk och social utveckling.
Världens länder ska enas om ett nytt klimatavtal i Köpenhamn i december i år. De utsläppsmål som förväntas bli beslutade då måste beröra trafiken och leda till radikala nedskärningar av utsläppen av växthusgaser redan på ganska kort sikt.
En ordentlig analys av trafik- och miljökonsekvenserna måste ligga till grund för värdering av förslagen. I avsaknad av en sådan analys vill LNF ändå påminna om slutsatserna i Lunds kommuns klimatbasutredning 2008, att biltrafiken i kommunen måste minska väsentligt i omfattning, samtidigt som utsläppen av växthusgaser från varje fordon måste minska. De alternativ i utvecklingsförslaget som beräknas leda till ökad biltrafik kan därför avvisas direkt.
Stadskärnan måste bli mer tillgänglig för kollektivtrafikresenärer, inte mindre genom att hållplatser och knutpunkter flyttas från stadskärnan till Lunds C. Kollektivtrafiken är i många fall det enda färdmedelsvalet för barn, äldre och rörelsehindrade och för deras skull måste linjenätet vara finmaskigt i stadskärnan, där målpunkterna finns. Det är naturligtvis fullt möjligt att ställa krav på tystgående bussar, åtminstone stadsbussarna. Bussen som transportmedel i centrum har den fördelen att den inte stannar länge. Den kör igenom området och ut igen, till skillnad från bilen som ska parkeras och kräver stort utrymme. Om personbilarna försvinner från centrum ökar framkomligheten och inte minst säkerheten för alla andra trafikanter.
LNF anser att stadsbussarna ska finnas kvar i huvudsak i oförändrad omfattning (alternativ A), men vi tar inte ställning till exakt vilka gator som ska trafikeras. Några vägande skäl för motståndet mot Botulfsplatsen som knutpunkt för stadsbussarna har vi svårt att finna.
Vi inser att busstrafiken på Klostergatan är problematisk, men risken är att man skapar fler problem än de som löses genom att göra Klostergatan till gågata. Trafikbelastningen ökar då på andra ställen och restiderna för bussresenärerna blir längre. Vi saknar fortfarande förslag till hur alla leveranser till butiker och restauranger ska komma fram på ett smidigt sätt. De största och mest bullrande lastbilarna borde hållas utanför stadskärnans trånga gator.
För regionbussarna kan en lösning i huvudsak enligt alternativ B vara en godtagbar kompromiss, så att de mest centrala stråken får en avlastning.
Förslagets alternativ C kan således helt avfärdas medan en kombination av alternativen A och B skulle vara möjlig att bearbeta vidare.
För övrigt finner vi det besynnerligt att begreppen ”utveckling” och ”förädling” av stadskärnan likställs med en ständigt ökande kommers. Förslagets definition av det mest attraktiva läget är att det ofta innehåller starka kedjeföretag med kända varumärken, dvs. det ska se precis likadant ut som i de flesta andra städer. Är det så lundaborna vill ha det? LNF vill för sin del värna om Lunds särskilda atmosfär med småskalighet, torghandel, levande kultur, och gröna oaser för vila i vimlet.
LNF anser att
- kollektivtrafiken är en självklar del av lösningen för att vidmakthålla en attraktiv stadskärna;
- privatbilar hindrar andra trafikanter i orimlig grad och i görligaste mån ska hållas utanför centrum;
- hur det ska gå till att ytterligare belasta Clemenstorget med bil- och busstrafik samtidigt som ”förutsättningarna för handel, mötesplatser och restaurang förbättras runt hela torget” (alt. B och C) vill vi se redovisat innan vi kan ha synpunkter på det;
- även Västra Stationstorget är en resurs när området vid Lund C ska ta emot fler aktiviteter och människor;
- utvecklingen av handeln i Lunds centrum i hög grad är beroende av med vilken välvilja kommunen har sett och ser på etablering av köpcentrum i perifera lägen.
För styrelsen i Lunds Naturskyddsförening, Margit Anderberg, ordförande
2009-09-24
BANANAS!*
Måndag 5/10 arrangerarDOC LOUNGE på Inkonst i Malmö två extra exklusiva förhandsvisningar av dokumentärfilmen BANANAS!* med regissören Fredrik Gertten på plats för publikfrågor och samtal!
Dessa visningar äger rum måndag 5/10 kl. 15.00 & kl. 19.00 i Inkonst Teatersal (220 platser) och till dessa visningar säljer vi förköpsbiljetter till grupper (föreningar, företag, organisationer, nätverk, privatpersoner etc) på faktura.
Biljettpris: 60 kr
Är ni intresserade, ska ni kontakta Camilla Malmberg på Doc Lounge:
malmo@doclounge.se
Se även bifogad pdf.
BANANAS!* visas även kl. 20.00 i klubbrummet på Inkonst under ordinarie Doc Lounge måndag 5/10!
Läs mer om Doc Lounge
BANANAS!* har galapremiär på Royal i Malmö torsdag 8/10 kl. 16.00
BANANAS*! har biografpremiär på Spegeln i Malmö fredag 9/10 kl. 19.00
och på Kino i Lund fredag 9/10.
Läs mer om filmen
Hatet mot muslimer
”Hatet mot muslimer” är en bok som väckt mycket debatt och som handlar om den växande islamofobin i samhället. Möt författaren Andreas Malm och diskutera om islamfobi har blivit ett viktigt verktyg för de högerextrema partierna i deras strävan efter att få ta plats i det politiska finrummet.
Tid: Tisdag 29 september klockan 18:30
Plats: Kvarnby Folkhögskola, Röda huset, Industrigatan 4, Malmö
Arrangör: Vänsterns akademi, Vänsterpartiet Malmö
Kontakt: patrik.strand@malmo.se
Om Afghanistan
Apropå Gunnar Stenssons notis "Vilken muslim? Vems islam?" i förra veckans Veckobladet, så välkomnar Föreningen Afghanistansolidaritet författaren till "Vems islam? (Norstedts) Mohammad Fazlhashemi till Lund lördagen den 3 oktober kl 15-17. Platsen är Västerkyrkan, upplägget är ett samtal mellan Mohammad Fazlhashemi och Jan Hjärpe om just den bok Stensson läst, "Vems islam?". Det är det första i en serie om tre författarsamtal Afghanistansolidaritet samarrangerar med bl a Västerkyrkan, Studieförbundet Bilda och Studentprästerna.
Söndagen den 11 oktober blir det mer Afghanistan, då journalisten, aktivisten och volontären Ann Jones pratar om situationen i Afghanistan. Plats: IOGT-NTO:s lokal vid Bantorget. Tid: 15-17.
Anders Davidsson
Kulturtips
Pulserande afrokubansk musik och dans
På Inkonst 29 september
Läs mer
Dawda Jobarteh
Afrobeat från den nya generationen
På Inkonst 29 september.
Läs mer
Kino - All´s Well That Ends Well
Direktsänt från London National Theatre på Kino i Lund och Spegeln i Malmö torsdag 1 oktober kl 19.30
Läs mer
Karaikudi R. Mani.& Sruthi Laya
Indisk slagverksfest med dans!
På Inkonst 2 oktober
Läs mer
Appris par corps
En akrobatisk duett om broderskap, kärlek, separationer och rivalitet, på Dansstationen 2-3 oktober
Läs mer
Lisa Ekdahl live
På Babel lördag 3 oktober.
Läs mer
Esperanza! - Unga Danskompaniet
Lördag 3 oktober kl 18 på Lunds Stadsteater
Läs mer
Jävla Finnar – Riksteatern
På Bredgatan 3 i Lund 7 oktober kl 19.
Läs mer
Möss & Människor
De vackraste och klokaste planer. Både av möss och människor går ofta till spillo…
Premiär 3 oktober på Moomsteatern.
Läs mer
Claes Janson - The best of Ray Charles
På Palladium 4 oktober kl 18.00
Läs mer
Light Music
På Palladium 6 oktober kl 19.00
Läs mer
Schackspelaren – Riksteatern
på Lunds Stadsteater 6 oktober kl 19.30
Läs mer
Touch of Africa
Tisdagen den 6 oktober klockan 19.00 i Caroli kyrka
Läs mer
Pedagogresa till Kuba
Kuba har fått flera internationella utmärkelser för sitt pedagogiska arbete och har idag inte bara 32.000 utländska studenter i sitt utbildningssystem, utan ger också teknisk assistans till ett trettiotal länder i främst Latinamerika och Afrika i alfabetiseringskampanjer och bygget av offentliga utbildningssystem.
Vi vill ge pedagoger från Sverige möjligheten att studera det livslånga lärandet på Kuba.
Utbildningen på Kuba är närvarande i alla livets skeenden. Från förskola upp till universitetsnivå; det finns komvux och universitetsmoduler i fängelser; kvällsskolor och pensionärsuniversitet och mycket annat.
Kursen riktar sig till dig som är verksam inom undervisningsväsendet; folkhögskollärare, lärare på alla nivåer, förskollärare, fritidspedagoger, barnskötare, bibliotekarier, universitetslärare, rektorer, förskolechefer, folkbildare m fl. Vår ambition är att vidareutveckla dessa lärarresor med också inriktning på folkbildningsrörelserna och göra jämförelser mellan folkens makt, demokratin på Kuba och i Sverige.
Under tiden januari till mars förbereder vi en studieresa till Kuba som ska äga rum under påsklovsveckorna 13‐14. Under denna distansperiod kommer vi att läsa och gemensamt diskutera texter relaterade till Kubas samhälle och utbildningsystem. Urvalet av texter kommer i stort att tas fram i dialog med deltagarna så att såväl förstudier, diskussioner och studieprogram blir deltagarorienterat. Ju tidigare du anmäler dig, desto större möjlighet har du att påverka kursupplägget.
Vi erbjuder dig dessutom ett mycket stimulerande program under två veckor på Karibiens pärla, med mängder av direkta besök och kontakter med Kubas oerhört framgångsrika skolor, utbildningssystem med barnen och eleverna i centrum. Programmet tas fram av kursdeltagarna tillsammans med kursansvarig. Målsättningen är att kursdeltagarna ska få möjligheten att besöka motsvarigheten till just sitt verksamhetsområde på Kuba.
Kursen styrs av ett demokratiskt kunskapsideal och vi ägnar oss sålunda inte bara åt att konsumera texter och svara på lärarstyrda uppgifter, utan vi satsar på interaktiva och dynamiska samtal inom kursgruppen.
Kursen förutsätter regelbunden tillgång till Internet.
Kursen är en del av projektet ”Lärare på Kuba och i Sverige” och arrangeras i samverkan med Svensk‐kubanska föreningen.
Vad kostar det?
Själva kursen är avgiftsfri. Kostnader för resan till Kuba tillkommer. Räkna med att transfer,
transporter på Kuba, flyg och boende kostar ca. 15 000 kr.
Kurstid: 8/1‐ 11/4‐2010
Studietakt: deltid, 50%
Ansökan senast: 1/12 2009
Kontaktperson:
Ola Nilsson, e‐post: ola.nilsson.kvarnby@folkbildning.net eller tel. 0707‐143846.
Nu kan du anmäla dig preliminärt. Intresset för dessa lärarresor är överväldigande. Även om det är ett halvår till resan är det bra att redan nu börja planera din ekonomi inför resan.
Exempelvis kan du börja söka stipendier hos din arbetsgivare – ansök om ”kompetenshöjande lärarresa till Kuba”. Du kan gå in och kolla ibland ”Fonder & Stipendier i Sverige” och din fackliga organisation. Kolla och sök redan nu!
Välkommen med din intresseanmälan!
Kulturstad utan teater av Gunnar Stensson
Kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth föreslår i kulturpropositionen att Riksteaterns egna produktioner ska minska. Riksteaterns turnerande verksamhet ska fortsätta, men i huvudsak med andra teatrars produktioner, säger hon.
För en landsortskommun som Lund blir det väl fråga om att snylta på Kronobergsteaterns och Helsingborgs uppsättningar. Kanske kan Malmö skicka hit någon föreställning.
”Om Riksteatern måste minska sina produktioner så påverkar det oss mycket. Lund har ingen fast ensemble när det gäller vuxenteater, det skulle leda till ett magrare utbud. Riksteatern står för 70 procent av utbudet”, sa Eva Omagbemi i Sydsvenskan i tisdags.
Så drabbas kommuner vilkas kultur är beroende av statliga insatser utifrån.
Krigsprofitörerna och det militärindustriella komplexet av Gunnar Stensson
”Förra året slog Sverige rekord i vapenexport. Nu inrättar regeringen en ny myndighet för att hjälpa den svenska försvarsindustrin att sälja mer krigsmateriel utomlands”. Niklas Orrenius, Sydsvenskan 23/9.
85 till 95 procent av orderstocken för många svenska vapenföretag går på export.
Socialdemokraterna har inget att invända.
– Vi ska stödja exporten av krigsmateriel, säger Urban Ahlin (S), utrikespolitisk talesman.
Ike Eisenhower varnade för det militär-industriella komplexet.
Nya förutsättningar kräver en ny budget
Till kommunstyrelsen i Lunds kommun
Sedan Lunds kommuns budget för 2010 beslutades av kommunfullmäktige i juni i år har de ekonomiska förutsättningarna väsentligen förändrats. Samtidigt får vi återkommande mycket tydliga signaler om de svåra ekonomiska förutsättningarna för kommunens verksamheter.
Flera av kommunens verksamheter uppvisar i år, trots besparingar och effektiviseringar, enligt aktuella prognoser mycket stora svårigheter att klara sig med de ekonomiska resurser de har till förfogande. Som exempel kan nämnas att socialnämnden förväntas gå med underskott med -30 Mkr och för Utbildningsnämnden beräknas det negativa resultatet bli -9 Mkr. Samtidigt ser det ut som om Vård och omsorgsnämnden skulle gå med överskott med +28 Mkr. Resultatet av dessa budgetavvikelser kommer att ha betydande påverkan på ekonomin även 2010.
Förutom att vi nu vet mer om de kommunala verksamheternas villkor, så känner vi även bättre till de yttre ekonomiska förutsättningarna inför 2010 än när budgeten beslutades i juni tidigare i år. Då förväntades kommunen gå med underskott med -27 Mkr 2010, men vi vet nu att statsbidraget nästa år förstärks med +81 Mkr och att skatteintäkterna förväntas öka med +12 Mkr mer än budget. Utöver detta pekar allt på att en högre befolkningsutveckling än väntat ger +20 Mkr ytterligare och att fortsatt sänkta avtalsförsäkringar sänker kostnaderna med +7 Mkr. Sammanlagt innebär det stärkta intäkter och minskade kostnader med +120 Mkr.
Flera av dessa förändringar är var och en så stora att det väcker frågan om den ekonomiska planeringen från juni i år fortfarande kan anses aktuell. Tillsammans blir bilden ännu tydligare. Tillsammans med det vi nu vet om behoven i den kommunala välfärden, gör de förändrade ekonomiska förutsättningarna att en revidering av budgeten upplevs som nödvändig. Hade kommunfullmäktige i juni vetat det vi vet idag hade andra beslut fattats. Det är ett faktum som nog få betvivlar. Betydligt mindre förändringar har de senaste två åren föranlett justeringar av budgeten.
Det är ur demokratisk synvinkel avgörande att kommunfullmäktige nu ges möjlighet att pröva hur ett utökat budgetutrymme på bästa sätt kan användas. Detta är om möjligt ännu viktigare nu, i en tid när de ekonomiska förutsättningarna från början är kärva. Behovet av tydliga prioriteringar är nu tydligare än någonsin tidigare. Prioriteringar som det faller på kommunfullmäktige att göra. Den samlade bedömningen är därför att både välfärdens förutsättningar och kommunens ekonomiska situation har förändrats i sådan omfattning att det behövs ett nytt budgetbeslut för 2010.
Kommunstyrelsen föreslås besluta:
att i dialog med nämnder och styrelser inleda en förnyad budgetprocess med inriktning att i kommunfullmäktige under hösten fastställa en reviderad budget för 2010.
Anders Almgren (S), Mats Olsson (V), Anders Ebbesson (MP), Sven-Bertil Persson (DV)
Bra krig – dåliga krig av Gunnar Stensson
USA:s överbefälhavare i Afghanistan begär fler soldater utöver de 30 000 som Obama redan förstärkt Nato-styrkan med. Annars hotar ett nederlag.
Det är inte USA:s första nederlag. USA har inte segrat i en enda större militär konfrontation sedan 1945. Den största beträffande truppantal, kostnad och politisk betydelse var Vietnam. USA förlorade kriget.
De andra fyra var Koreakriget, det första Gulf-kriget, invasionen i Afghanistan och den andra invasionen i Irak.
Koreakriget och det första Gulfkriget slutade oavgjort. Situationen efteråt var politiskt sett densamma som när de startade.
Jag tror, skriver Wallerstein i en krönika den 15 september, att oavgjort blir historiens dom också över utgången av den andra invasionen i Irak. Och USA håller uppenbart på att förlora kriget i Afghanistan. USA kommer inte att vara starkare efter kriget än när det startade, snarare motsatsen.
Skiljelinjen i amerikansk politik går inte mellan anhängare och motståndare till imperialism utan mellan sådana som är starkt interventionistiska och sådana som tror på ”fort Amerika”. De sistnämnda kallades förr isolationister. Isolationister är inte antimilitarister. Tvärtom är de anhängare till militära investeringar. Men de är skeptiska till insatser i avlägsna delar av världen.
Knappast en enda amerikansk politiker är beredd att kräva någon betydande reduktion av de militära kostnaderna. Det är därför de betonar skillnaden mellan bra och dåliga krig. När de kritiserar militära insatser i dåliga krig hävdar de att det finns andra sammanhang där man kan göra bättre bruk av militären.
Republikanerna brukar betecknas som ”hökar” och demokraterna som ”duvor”. I själva verket är demokratiska administrationer ofta mer benägna att engagera sig i militära interventioner än republikanska. Exempel på detta är Vietnamkriget och Koreakriget.
Ändå brukar demokraterna beskyllas för att vara förrädare, sådana som förlorar land till fienden, förr i världen till Sovjetunionen, nuförtiden till ”terroristerna”.
Obama skickar troligen fler soldater till Afghanistan. Och Afghanistankriget kommer att sluta som Vietnamkriget. Men utgången i Afghanistan blir värre än den i Vietnam, för i Afghanistan finns det ingen enhetlig fiende att överlåta makten till.
Wallersteins hopp står till en förändring – change – inom det amerikanska folket. Om USA förlorar alltför många krig vaknar dess medborgare kanske till insikten att USA:s militära ingripanden utomlands och ofattbara militära kostnader hemma inte är lösningen på landets problem utan de största hindren för USA:s nationella överlevnad och välstånd.
Underkonsumtion och annat
av Erik Kågström
I VB 090904 har Gunnar Sandin kommenterat mina ”Tankar om ekonomi” i VB 090821. Han säger där bland annat att ”man kan betvivla Eriks förmodan att underkonsumtionen tendentiellt råder under hela konjunkturcykeln”. Enligt mitt sätt att resonera har vi ständig underkonsumtion i Sverige eftersom vi producerar mer än vi konsumerar och har ett betydande exportöverskott. Globalt kompenseras underkonsumtionen av finansinstitutens krediter, konsumenterna köper för pengar som de räknar med att tjäna i framtiden. Det gör att konsumtionen blir tillräcklig för ekonomisk tillväxt. Jag är medveten om att mitt resonemang kan vara bräckligt ur strikt ekonomisk synpunkt och väntar ivrigt på att en ekonom tar mig vid örat.
Gunnar Sandin är – med rätta – pessimistisk när det gäller världssamfundets vilja och förmåga att genomföra de drastiska förändringar i ekonomi och livsföring som sannolikt krävs för att en klimatkatastrof skall kunna undvikas. Han menar att ”…politiker som i teorin skulle kunna åstadkomma detta är systemets fångar”. Märkligt nog är det politiker i de mest nyliberala i-länderna – Storbritannien och USA – som verkar mest insiktsfulla på detta område. Gunnar Sandin nämner Barack Obama. Till politiker med sådana ideologiska förutsättningar kan man kanske också räkna de brittiska bröderna Miliband. Fadern – Ralph Miliband – var en marxistisk sociolog som verkade vid universitet i både Storbritannien och USA. Hans åsikter var sällan bekväma för regeringarna i respektive länder. Söner David och Ed Miliband räknas båda till vänsterfalangen i New Labour där man strävar efter en socialdemokratisk politik av kontinentaleuropeiskt snitt. När David Miliband var minister för jordbruk och miljö 2006-2007 lät han miljödepartementet DEFRA göra en utredning om individuell koldioxidransonering. Tony Blair ansåg emellertid att förslaget var för radikalt och det nådde aldrig parlamentet. David Miliband är nu utrikesminister i Gordon Browns regering och en förespråkare för att EU skall gå längre i sina åtaganden när det gäller att reducera koldioxidutsläppen än bara 20% till 2020. Den yngre brodern Ed Miliband sitter också i Browns regering som minister för det nyskapade departementet för energi och klimatskifte. Några radikala utspel har dock inte ännu hörts från det hållet. Däremot vill Ed Miliband bygga ut kärnkraft och tror på koldioxidseparation och –förvaring.
I VB 090821 skrev jag under titeln ”Nolltillväxtekonomi” om den brittiska rapporten ”Prosperity without growth” (mer om den i kommande nummer). Nödvändigheten av att vi i i-världen måste ändra livsstil och konsumera mindre är ett centralt tema i den rapporten. Liknande tankegångar hördes när 80 läkare från olika delar av världen möttes i Köpenhamn den 1 september för att diskutera hälsokonsekvenser av klimatförsämringen. Bland deltagarna fanns britten Mike Gill, professor i folkhälsa vid universitetet i Surrey. Han sa bland annat: ”Vi måste fråga oss om fortsatt tillväxt är möjlig. Dilemmat är att ekonomisk stabilitet förutsätter ökad konsumtion”. Detta uttalande vittnar om att tankar om nolltillväxt inte bara finns i de kretsar där rapporten ”Prosperity without Growth” kommit till.
Eftersom ingenting kommer att göras för att hindra ökade utsläpp av växthusgaser hoppas Gunnar Sandin att återkommande ekonomiska kriser skall medföra att användandet av fossila bränslen hålls på acceptabel nivå. Han kan då glädjas åt att Johan Ehrenberg i ETC spår en snar ekonomisk kris till följd av att oljan inte kommer att räcka till. Det internationella energiorganet IEA har tidigare väntat sig att ”peak oil” inte skulle inträffa förrän tidigast 2020. Nu har man där ändrat sig och tror att oljetoppen redan kan ha inträffat och att man följaktligen framöver inte kan vänta sig en nämnvärt större oljeutvinning än nuvarande omkring 85 miljoner fat om dagen. Utan ökad oljeproduktion och ökad oljekonsumtion kan det inte bli någon ekonomisk tillväxt och utan ekonomisk tillväxt blir det kris.
Stadsvandring i Klostergårdsområdet
av Gunnar Stensson
Debatten om Klostergårdens idrottsplats har varit het sedan Lunds BK gick upp i division 1.
I bakgrunden skymtar den ekonomiska krisen, underskottet i driften av sporthallen och frågan om möjligheten att spara någon miljon.
I stället för att framföra några teser tänker jag berätta om den stadsvandring som några Klostergårdsbor gjorde i området den 5 september.
Promenaden runt idrottsplatsen
”Klostergården nu och i framtiden” kallade vi den lilla promenaden. Vi gick helt enkelt runt idrottsplatsen med start från Klostergårdens centrum. Det var en vacker söndag i september - att minnas i november.
Först kollade vi det exakta läget för Gunilla Svenssons hoppbackehus. Det skall ge 450 lägenheter, motsvarande gårdarna Vårvädersvägen och Tordönsvägen tillsammans. Det innebär 450 familjer, resonerade vi, unga familjer med ungefär 100 barn under 18, sammanlagt uppåt 1000 personer.
Visst behövs tillökningen, konstaterade vi. Den kommer att förstärka skola, bibliotek, butiker och service i Klostergården. Och minska bostadsbristen i Lund lite grann.
Placeringen är bra, tyckte vi när vi såg ut över den ödsliga asfaltytan. Detta är en förtätning som varken tar åkermark eller naturmark i anspråk, till skillnad från det planerade byggandet i Sankt Lars som kommer att fördärva ett stort parkområde för några lyxbostäder.
1000 inflyttade behöver en parkområde
Men, sa någon, de där tusen nya Klostergårdsborna kommer att behöva en park- och rekreationsyta väster om byggnaden (eller byggnaderna – det planeras ett antal mindre hus i form av tårtbitar väster om det långa huset).
När blir det möjligt att omvandla den höga jordvallen runt fotbollsplanen till ett parkområde? Och hur blir det då med matcharenan?
Längs den gröna leden
Vi vandrade vidare fram till den vita bron och fortsatte sedan västerut längs den avenboksskuggade leden på sporthallens norra sida.
Vår samtalande grupp på femton personer inklusive ett par rollatorer visade sig utgöra ett avsevärt trafikhinder för de motionslöpare som passerade i en aldrig sinande ström. - Jag visste inte att det var så många som brukade springa här, sa någon.
- Jo, svarade en stavgångande kvinna. Det är ju enda vägen ut i naturen för oss som bor i innerstan.
- Här vill Byalaget bygga en gångbro för att få en direkt förbindelse mellan stadsparken och Höje å, berättade jag när vi kom fram till kröken. Det är en avgörande del av Lunds grönstruktur för biologisk mångfald.
Längs järnvägen såg det förfärligt ut efter banverkets motorsågsmassaker. Det höga stängsel som ersatt träden längs banvallen gjorde intrycket ännu mer nedslående. Man påmindes om de minerade områdena längs järnridån på 1900-talet.
Var ska Lunds BK spela?
- Men, sa en fotbollsintresserad herre, var ska den nya matcharenan ligga? Vi tittade inåt fotbollsplanerna som var fulla av spelare.
En senig kvinna svarade att hon hört att den skall ligga i öst-västlig riktning, tvärs över området. Det skall byggas läktare också. Risken är att bygget inkräktar på Gröna stråket.
- Det får inte ske! sa hon
Alla enades om att gröna stråket måste skyddas, samtidigt som tre sammanbitna kvinnliga löpare trängde sig fram genom vår ivrigt diskuterande grupp.
Popplarna
Promenaden närmade sig sitt slut.
- Vad är det där egentligen för hus, frågade någon och pekade på den snart färdiga byggnaden vid idrottsplatsens södra gräns.
Ingen kunde ge ett tydligt svar, så frågan kvarstår.
- I alla fall var det helt onödigt att fälla raden av popplar! Man kunde ha byggt det där skjulet ändå, påpekade en arg pensionär, ganska trött, sittande på sin rollator.
Vi blickade ut över korpfotbollsplanerna som vimlade av pojkar och flickor i färggranna tröjor. Sedan skildes vi där Nordanväg möter Västanväg.
Den där vandringen kan genomföras fler gånger med människor, kanske politiker, som vill förankra sina teoretiska föreställningar i verkligheten.
2009-09-17
Röda Kapellet
Funderar du på att besöka Lund på lördag? Dvs ta del av kulturnattens begivenheter. Då kan du t ex komma till Auditoriet på Kulturen kl 20.00. Då spelar blåsorkestern Röda Kapellet finsk musik, marscher, smäktande tangos, samhällskritiska sånger och vemodig vals. Vi gör det därför att i år är det det s k Märkesåret dvs det är 200 år sedan Finland och Sverige skiljdes åt efter freden 1809. Elina Linna, riksdagsledamot (v) och medlem i den nationella kommittén för Märkesåret svarar för presentation och kommentarer kring det finska, finsk kultur, historia och samhällsförhållanden.
Ola Billgren: Tjugo tidiga grafiska blad
Missa inte årtiondets största konsthändelse i Lund!
Plats: Demokratisk Vänsters partilokal,
Magle Lilla Kyrkogata 2, Lund.
Ola Billgren (1940-2001) en av Sveriges, såväl av konstkritiker som en bredare konstpublik, mest uppburna konstnärer genom tiderna, fick sitt genombrott i början av 1960-talet. Billgren ”blev den främste företrädaren för nyrealismen eller fotorealismen i svensk konst. Medan framställningen med fotografisk exakthet brukade visa små utsnitt ur en vardaglig verklighet präglades den också alltid av finstämd artistisk medvetenhet” (NE).
Trots Billgrens starka koppling till Lund - han var bosatt här under från 1960 och fram till mitten av 1970-talet - har hans verk, såvitt vi har kunnat utröna, inte varit föremål för en separatutställning i Lund på nära tre decennier.
Demokratisk Vänster har nu nöjet att under Kulturnatten 2009 stå som arrangör för årtiondets kanske i särklass största konsthändelse i staden – utställningen ”Ola Billgren - Tjugo tidiga grafiska blad”.
I utställningen ingår bland annat ett antal mindre kända verk, bland annat omslag till Greklandsbulletin, som var namnet på det utåtriktade informationsblad som den sydsvenska Greklandskommittén gav ut till stöd för motståndskampen mot den militärdiktatur som rådde i Grekland 1967-1974.
Utöver grafiken presenteras också ett urval böcker från Ola Billgrens omfattande författarskap.
Veckobladets läsare, alla andra lundabor och besökare i staden hälsas välkomna till denna unika utställning!
Liten ESS-konsert med Röda Kapellet
Blåsorkestern Röda Kapellet brukar ha appellmöten på Mårtenstorget. Det ska vi också ha på tre lördagar i oktober, med klimathotet som tema, men höstens första appellmöte blir något annat.
Nu på lördag, den 19 september, kl. 11 blir mötets tema ESS. Den nu beslutade forskningsanläggningen är en central faktor i Lunds utveckling under det kommande decenniet och framöver, och därmed värd att uppmärksamma.
Det gläder oss att ESS-konsortiet redan har tänkt på den musikaliska dimensionen och initierat ett ”neutronmusikprojekt” med bl.a. Håkan Hardenberger. Men vi tycker att något bör göras redan nu.
Mötet försiggår på platsen för den blivande anläggningens huvudinfart från gamla Getingevägen. Intill finns Odarslövs mölla, ett intressant (men tyvärr förfallande) 1600-talsexempel på vindkraftsteknik.
Ragnar Hellborg, professor i kärnfysik, kommer att orientera om ESS-anläggningen och dess uppgifter. Medlemmar av Röda Kapellet tänker säga några ord om de lokalpolitiska aspekterna – det har ju funnits olika åsikter i opinionen.
De musikstycken som framförs, under ledning av Linda Alexandersson, går alla i Ess dur. Det blir musik av bl.a. Claude Debussy och Peter Tjajkovskij, men vi kommer också att uruppföra Joakim Casagrandes komposition ”Ess id est”. Mötet tar cirka en halvtimme.
Appellmötet genomförs på orkesterns initiativ och i dess egen regi. Men om ESS-konsortiet efteråt vill uttrycka sin uppskattning genom t.ex. en miljondel av projektkostnaden så står det dem fritt.
För Röda Kapellet
Gunnar Sandin
Spanska inbördeskriget
Onsdagen 23/9 ordnar Vänsterpartiet i Lund en föredrags- och diskussionskväll om spanska inbördeskriget.
Dr. Luis Ríos, biologisk antropolog från Universidad Autónoma i Madrid föreläser på ämnet "General presentation on the present discussion of the Spanish civil war and recent knowledge on graves, clensing etc".
Föredraget börjar klockan 19.00 på Vänsterpartiets lokal (Svartbrödersgatan 3). Ta gärna med intresserade vänner och bekanta!
OBS! Föredraget och diskussionen kommer att hållas på engelska. Om man vill ställa frågor och känner att språket är ett hinder kommer det finnas möjlighet att få hjälp med översättning.
Kulturtips
Ulla Sniff Neumann Quartet
Måndagsjazz på Ribban, 21/9
Läs mer
Macbeth - Blod istället för mjölk
Varietéteatern Barbès gestaltar Macbeths nedstigning i mörkret, 4-27 september på Inkonst.
Läs mer
Ane Brun + Support: Rebekka Karijord (NO) + Jennie Abrahamsson
Babel fredag 25 september.
Läs mer
Gunnar Bernstrup & Lars Holm
Konsert på BioCentrum i Limhamn den 25 september.
Läs mer
Iiro Rantala New Trio
Palladium 25 september kl 19.30.
Läs mer
The Cavern Beatles
Palladium 26 september.
Läs mer
Döden - en bruksanvisning
Vad fan vill döden mig? Om tiden, nuet, evigheten och dess förlängning, det oändliga ögonblicket.
Bastionen 26 september - 8 oktober.
Läs mer
People
Pulserande afrokubansk musik och dans
Inkonst 29 september.
Läs mer
Perfect Harmony
Tisdag 29 september kl 19.30 på Victoriateatern.
Läs mer
Ett år till valet
Nu på lördag fortsätter Vänsterpartiet sin 1 år till valet-kampanj med torgmöte på Mårtenstorget. Det blir flygblad, flaggor, ballonger och apelltal från klockan 11 och ett par timmar framåt. Eftersom det är precis ett år till valet på lördag vill partiet gärna synas lite extra, så om någon har möjlighet att cirkulera på stan med ett plakat (exempelvis på cykel) så vore det jättebra.
På söndag fortsätter kampanjen med flygbladsutdelning på Linero. Samling vid Linero Centrum klockan 11.00 för utdelning av flygblad i brevlådorna i området.
Vi gratulerar av Gunnar Stensson
Vi gratulerar Henrik Smith som fått hälften av 50 miljoner för att ”undersöka om bevarandet av ekonomisk mångfald gynnar själva jordbruksproduktionen.
Projektet tar på olika sätt upp de så kallade ekosystemtjänster (fantastiskt ord, datorn markerar med röd understrykning, kanske användbart också i sociala sammanhang) som artrikedomen ger upphov till.
Vi inbjuder honom samtidigt att besöka BUP-området med dess i värsta fall snart försvinnande artrikedom som bl.a. lär omfatta ett antal rödlistade insekter.
Den andra hälften av de 50 miljonerna går till Almuth Arneths projekt om hur man kan skapa en hållbar markanvändning när mat och biobränsleproduktion tävlar om utrymmet. Minst lika viktigt!
Men vi skulle vilja tillägga frågan om vilken effekt utbredandet av villamattor över såväl åkerjord som naturmark har för den hållbara markanvändningen.
Vilken muslim? Vems islam?
av Gunnar Stensson
Andreas Malms bok om islamofobi är en nödvändig referens i det svenska samhället 2009. Men vi behöver ett bredare perspektiv. Islam kommer att finnas kvar som en viktig faktor i svensk, europeisk och internationell historia under lång tid.
Redan ett sådant påstående är problematiskt. Läsare med skilda sätt att förstå begreppet islam tolkar det på diametralt olika sätt.
Från mitt liv i skolan vet jag speciellt vilka svårigheter barn till muslimska föräldrar har med sin identitet (jag använder ordet som symbol för jättestora problemkomplex) i det inflammerade tillstånd som råder.
”Vems islam” av Mohammad Fazlhashemi vill ersätta den grovt förenklade bild av islam som är förhärskande i västliga media med kunskap om variationsrikedomen i en rörelse med en historia som sträcker sig över ett och ett halvt årtusende och omfattas av en och en halv miljard människor i alla slags länder och kulturer.
Vad menar vi när vi karaktäriserar en person eller rörelse som muslimsk, frågar han?
Författaren är idéhistoriker vid Umeå universitet. Han återberättar historien om hur araberna under medeltiden räddar det antika arvet och lägger grunden till västerlandets vetenskapliga revolution.
Han beskriver det fredliga vetenskapliga samarbetet mellan muslimer, kristna och judar i Andalusien - det muslimska Spanien - som blomstrade tills de kristna talibanerna Ferdinand och Isabella förföljde och fördrev judar och muslimer.
Han redogör för utvecklingen av det vi kallar politisk islam och beskriver hur multietniska, multikulturella och multireligiösa samhällen organiserades i det osmanska imperiet.
I allt detta företräder han samma perspektiv som Edward Said anlade i sitt epokgörande verk Orientalismen. Said visar hur kolonialmakterna förvränger och förnedrar kulturer som är jämbördiga eller överlägsna deras egen. Hans bok kom 1978.
Nu har vi ”muslimerna” mitt ibland oss. Såvitt jag förstår är Mohammad Faszlhashemi en av dem. Och svensk. Och idéhistoriker. Och en rad andra saker.
I Lund är han aktuell eftersom han ska föreläsa i Västerkyrkan den 3 oktober. Det kan vara värt att förbereda sig genom att läsa hans bok innan man går på föreläsningen om fjorton dar. Den bör vara av intresse inte minst för dem som tänker delta i den studiecirkel om Palestina som aviserades i förra VB. Hamas omfattar t ex en sekteristisk, auktoritär version av islam.
Äventyr i skolbranschen av Lucifer
— Det är som om sossarna vägrar skjuta på det öppna mål borgarna har lämnat, skrev någon när socialdemokratiska talespersoner yttrade sig undvikande inför den häpnadsväckande skandal som utspelar sig kring friskolorna (och för den delen vården). Det går till så att friskolorna får samma belopp per elev som de kommunala skolorna utan att ha samma skyldigheter och då får de en massa pengar över som de delar ut till sina aktieägare. Det är nämligen så att i Sverige finns något som saknas i resten av världen: vinstdrivande skolor. Visst, det finns friskolor i många länder, drivna av stiftelser eller lärargrupper med pedagogiska inriktningar typ Montessori, men ingen annanstans är det tal om börsnoterade företag.
Guldgruvan John Bauer-gymnasierna
Tag John Bauer-gymnasierna, Sveriges största skolkoncern. Den startades av en avhoppad officer från A6 i Jönköping, Rune Tedfors, som bedrivit arbetsmarknadsutbildning för AMS mm under 80- och 90-talen. Men det var med friskolorna hans verksamhet tog fart på allvar för sju år sen, med start i Jönköping. Verksamheten växte snabbt till 28 skolor i koncernen och under de båda åren 2005 och 2006 nåddes en omsättning på sammanlagt 1,8 miljarder, allt skolpengar från kommuner. Skolorna drevs för en lite mindre summa, 1,7 miljarder och då uppstod det en vinst på 120 miljoner. Av dessa fördes 40 miljoner till ägarna, dvs i huvudsak Tedfors, i aktieutdelning. Han hade förstås lön också, mera blygsamma 1 miljon per år.
Men i fjor kom det stora klippet. Då såldes hela koncernen till det danska investment/servicebolaget Axcel för en summa som Tedfors inte vill uppge, men som väl kan skattas till minst 100 miljoner. Själv jobbar han kvar till tio procent och, förmodar man, arbetar med den internationella expansionen. Dessutom har han Proolympia, en särskild liten koncern som bara jobbar med grundskolor med idrottsinriktning och tycks omfatta ett tiotal orter.
Högre betyg, fria datorer
Friskolorna kom till för att göra det möjligt att ge utrymme för fler pedagogiska idéer. Här skulle många blommor blomma, ungefär som den fria radion skulle ge utrymme för lokala och idémässiga alternativ. Vi vet vad som blev det: kedjor av radiostationer som öser ut reklam och skitradio, Metropol och vad de nu heter. Och den kommersiella attityden är uppenbar också från friskolornas håll: där delas det tydligen ut mycket högre betyg än i den offentliga skolan. Lär eleverna mer där, är de klipskare? Ingen tycks undersöka det och fan trot. Men de kommer naturligtvis lättare in på högre utbildningar med sina högre betyg och privatskolarna blir då mer attraktiva. I andra fall lockar man med grejer: John Bauergymnasiet i Karlstad delade ut fria laptoppar till sina elever.
Men man slås då naturligtvis av tanken: hur kan det komma sig att de kommunala gymnasierna har stora svårigheter att få det att gå ihop medan friskolorna kan generera stora vinster åt sina ägare. Det finns naturligtvis en viss förklaringsgrund i att de kommunala har större skyldigheter – de ska t.ex. hela tiden vara beredda att ställa upp och ta emot elever från friskor som gått omkull. Men det måste finnas också andra förklaringar. Har lärarna mindre lön? Jag tror det inte, men det har visst sagts att det ofta rör sig om obehöriga lärare som är billigare. Men det kan ju faktiskt också vara så att det offentliga skolväsendet är slösaktigt och ineffektivt. Men min misstanke är att det är hyrorna det gäller. De kommunala skolorna får betala dyrt för sina, medan friskolorna klarar sig med provisoriska lokaler, ofta inte särskilt lämpliga och utan det dyra regelverk som gäller i de kommunala. Finns det någon som vet?
Måste våra skolförvaltningar vara fantasilösa?
En sak till. De kommunala skolorna har ofta mycket traditionella utbildningar, utan den specialisering och ibland yrkesinriktning friskolorna erbjuder. Måste det vara så? Vad är det för fantasilösa skolförvaltningar och skolstyrelser vi har som bara kör i gamla hjulspår? Och vad gäller yrkesinriktning: i Lund hade vi tidigare en kommunal utbildning inom fordonsteknik. Den lade man ner, varpå en friskola startade en lika dan som nu blomstrar. Man kanske borde ta reda på vad de betalade för utrustning och lokaler. Allt är ju som en stor kapitulation inför det enskilda vinstintresset, det enda som tydligen förmår driva utbildning. Är det så här vi ska ha det i fortsättningen? Det skulle vara intressant att höra någon skolpolitiker som är med och delar ansvar för hur det är.
Sviker sossarna?
Till slut: hur går det då med socialdemokraterna, ska de applådera utvecklingen på sin kongress nästa månad? Carin Jämtin gjorde ett försök att ta ställning och hon blev ju utmobbad i den borgerliga pressen och fick knappt något försvar från socialdemokratiskt håll.
Mona Sahlin har sagt några banaliteter om att det är viktigt med kvalitet medan Thomas Bodström har satt sig i styrelsen för Pysslingen. Det är en koncern som driver 61 daghem och 20 skolor. Den har en årlig omsättning på 1 miljard och också den köptes i somras av ett danskt investment bolag (”equity fund”) Polaris som i snabb takt köper upp lönsamma företag i Sverige. Man fruktar att styrelsearvodet till Bodström är ytterst effektivt använda pengar. Oddsen verkar helt enkelt dåliga för att sossarna ska våga ryta till här, även om jag övertygad om att en bred majoritet av svenskar skulle välkomna ett beslut om att stoppa vinsthemtagandet och klandra borgarna för vad som pågår. Men så angeläget är det kanske inte att vinna valet?
Vi ska jobba ihop med socialdemokraterna i nästa val och går det bra kan det bli lyckosamt. Se på SF och S i Danmark, de faller varandra om halsen och har alla chanser att ta hem nästa val. Men det finns frågor där V måste stå upp för grundläggande saker i samarbetet med S. Till dem hör att inte dela ut våra pengar till allsköns vinstmakare och entreprenörer. Det kan vi låta borgarna stå för.
Lägg ner Levande historia!
av Gunnar Stensson
Jag satt i Hedda Ekerwalds pappas stora trädgård i Stockholms skärgård samma helg som den blivande kronprinsessan Victoria under viss uppståndelse föddes (eller döptes) 1977.
Det var sista gången jag deltog i ett styrelsemöte i DFFG, de förenade FNL-grupperna. Jag hade valts in 1975 efter att av kongressen ha utpekats som den mest misstrodde styrelsekandidaten.
Bakgrunden var att Lunds FNL-grupp – en av landets starkaste – utpekade Kampuchea som verktyg för kinesisk aggression mot Vietnam och Pol Pot som massmördare. I Lund startades en alternativ grupp, Vietnamsolidaritet, som fortsatte till 1985. Men 1977 satt jag alltså som en sorts gisslan i DFFG:s styrelse.
Hedda Ekerwald, en av de fyra som med Jan Myrdal i spetsen besökte Demokratiska Kampuchea 1978, just när folkmordet pågick som värst, och som när de återvänt spred en bullerbybeskrivning av det plågade landet, var en juste tjej, trevlig att umgås med trots den hårda politiska motsättningen.
Nu, 2009, utsätts särskilt Jan Myrdal för hånfull politisk förföljelse från den statliga ideologimyndighet som kallas Levande Historia. Från att ha varit en dominant vänsteraktör, som många av oss bekämpade under 70- och 80-tal, har han förvandlats till ett impopulärt mobboffer som statsideologins propagandister spottar på.
Hedda, som i decennier ångrat resan till Kampuchea, befinner sig inte på samma sätt i skottgluggen, men mår säkert inte bra.
Folkmordet i Kampuchea måste studeras. Det föregicks av massiva amerikanska bombningar som kanske skördade fler civila offer än de 1,7 miljoner som mördades av de röda khmererna.
Sedan Vietnam gjort slut på skräckväldet genom sin invasion valde världssamfundet under ledning av Kina och USA att i nästan tio år fortsätta att erkänna Pol Pot-regimen som landets legitima regering med representation i FN.
Kina, som invaderade Vietnam och blev tillbakaslaget efter blodiga strider, hade som uttrycklig målsättning ”to bleed Vietnam white”.
På det sättet fördröjdes utredningarna om folkmordet i årtionden.
Jag utgår från att både de amerikanska bombningarna före Pol Pots makttillträde och Kinas och västs stöd till Pol Pot efter det att han fördrivits till djunglerna vid gränsen till Thailand blir belysta i Levande historias redovisning. Om inte saknar den allt värde.
Lägg ner Levande historia, lämna forskningen till forskarna, historieundervisningen till lärarna och debatten till de fria debattörerna!
Vi har inte behov av någon statlig ideologiproducent!
Gunnar Stensson
Kyrkliga angelägenheter av Gunnar Sandin
”Låt de döda begrava sina döda” sa en gång en klok man. Därför borde VB inte kommentera kyrkliga angelägenheter, trots att det är val i gamla statskyrkan nu på söndag. Men vi kan inte låta bli, främst med anledning av Gamla Lunds senaste årsskrift. Närmare förklaring nedan.
Eventuellt återbruk
Jag träffade nyss en VB-läsare som berättade att hon varit på en trevlig engelsk krog. Lokalen hade tidigare varit en anglikansk kyrka. Själv minns jag ett litet avhelgat konstmuseum i Norwich.
I Sydsvenskan undrade inför kyrkovalet krönikören Eskil Fagerström om det var välbetänkt att lägga en massa miljoner på att renovera Allhelgonakyrkan. Som medlem i Svenska Kyrkan ville han betona de sociala aspekterna starkare. Det har hörts andra, liknande röster inifrån samfundet. Den materiella bakgrunden är förstås den allt besvärligare ekonomin. Kortsiktigt har kyrkans fonder har drabbats av börsfallet men allvarligare är medlemstappet och den allt svagare kyrksamheten.
Vad just Allhelgonakyrkan beträffar föreslogs en gång i VB att den skulle rivas. Den nättare och ungefär lika gamla kyrkan i Norra Nöbbelöv har ungefär samma arkitektoniska värden och kunde sparas. Då invändes från sekulärt håll att Allhelgonakyrkan var en så fin musiklokal. Okej. Behåll den och gör den till stomme i ett världsligt kulturhus, om nu inte den bättre idén om ett sådant intill Klosterkyrkan går att förverkliga.
Varför inte Frälsis?
I städerna finns det såna alternativa användningar. Annat är det på den glesbefolkade landsbygden med dess övermått av kyrkor. Maglarps nya kyrka har rivits och den i Odarslöv står som ruin men annars försöker pastoraten lappa och laga. Uppåkra kyrka ska kostas på drygt åtta miljoner trots att det ska byggas en modern utställningslokal med föreläsningsutrymmen alldeles intill.
Staten borde tänka på kulturarvet och öka bidragen är det många som säger. Men staten har redan gett Svenska Kyrkan fina förmåner i samband med skilsmässan, och det är mycket som bör bevaras. Vi (skattebetalarna) bör vara beredda att avstå från inte bara 1800-talsbyggen som Odarslöv utan även 1100-talare. De senare uppvisar inte alltid så stora variationer. Det borde räcka med att spara ett representativt urval.
Och varför ska vissa samfund särbehandlas? Nu lägger Frälsningsarmén ner i Lund. Gott så, men det finns kulturhistoriska värden i ett antal mindre gudliga trä- och stenhus.
Fakiren
När jag kom till Lund hade jag redan läst Falstaff fakirs ”Envar sin egen professor”, vars källor enligt förordet hade varit alla världens böcker utom Lunds stifts matrikel. Döm då om min förtjusning när jag på Aten upptäckte ett ex av just den boken! Eftersom jag insåg vikten av att orientera mej i mitt nya landskap pluggade jag med matrikelns och kartans hjälp in de skånska kyrkorna och hade därmed ett nät av referenspunkter för mina rörelser i terrängen.
Jag gör därför anspråk på en viss sakkunskap när jag formulerar mej i ämnet.
Om vi håller oss till Lunds kommun öster om staden och Torn vill jag naturligtvis behålla (och betala skatt för bevarandet av) Dalby kyrka samt gärna också Genarp och Silvåkra. Överst på min rivningslista står Lyngby (hur många läsare vet var det ligger?) och kyrkan i Veberöd med dess förväxta korsarmar.
Blom predikar
En som inte delar min åsikt är K. Arne Blom, habil deckarförfattare och en man som har gjort och gör mångsidiga och förtjänstfulla insatser för föreningslivet i Lund. Nu har han skrivit den ovan antydda boken ”Gryning och evighet. Lunds kyrkor österut”.
Det är en märklig bok för att vara årspublikation för en sekulär hembygdsförening. Den är en kunnig orientering av de behandlade byggnadernas historia och utseende, men den är genomsyrad av andlighet. Några smakprov:
”Klockklangen i Hardeberga är, såsom i alla andra orter, uttryck för, påminnelse om Guds närvaro bland människorna.”
”Det nya [korset i Sandby] förklarar, att kampen mot ondskan, mot döden, mot självaste Djävulen, alltid och oupphörligen måste föras.”
”Själv är Han synligen och en hel del förnimbart närvarande i kyrkan här i byn [Revinge].”
”I själva stämningen pulserar en laddning, märkligt och paradoxalt nog både mäktigt tung och samtidigt fjäderlätt svävande.” [Hällestad]
”Att kläda det outsägbara i ord går inte …” [men försöket i Gödelöv duger].
Och ju mer Blom rör sej åt öster ( i riktning mot Sjöbo), desto trosvissare blir han. ”Det är alls inte svårt att i Vombs kyrka uppleva evigheten som en realitet.”
Ljus över slätten
Det vittnar om vidsynthet hos Gamla Lund (och kanske viss hänsynsfullhet mot en driftig f.d. ordförande) att ge ut en sådan årsskrift.
Boken illustreras med foton tagna av Claes Wahlöö. Och redan på första uppslaget undrar man: har också han blivit andlig? Hur ska man annars tolka bilden av Lundaslätten där ljusknippen från Ovan tränger ner genom glipor i molntäcket?
Men så tänker man på alla kitschiga altarmålningar med just ett sånt himlasken som han måste ha sett på turnéerna österut. Det är nog inte helt fel att tolka bilden dialektiskt, som en ironisk blinkning.
Öppet brev till Riksbyggen
av Gunnar Stensson
Till VD Sten Åke Karlsson
Riksbyggen
Stockholm
Chans att bygga med kvalitet för miljö och människor i Sankt Lars.
I Sankt Lars-parken, mitt i BUPs förvuxna trädgård, finns en stor oregelbunden grusyta. Det är vad som återstår av den under sommaren rivna kliniken.
Ytan formligen ropar efter en plan som tillvaratar den unika miljön, fruktträden i sluttningen ned mot ån, de gamla ädellövträden och vallarna med sina 50-åriga pilar. Här finns chansen att skapa något unikt, något som bevarar och vidareutvecklar kulturmiljön, ett boende i samklang med naturen och parkens hundraåriga traditioner.
Riksbyggen har fått uppdraget att bebygga området. Häromdagen satt en representant för företaget mitt på den tomma ytan och betraktade de rika omgivningarna, till synes mediterande över möjligheterna. Kanske fasade han inför risken att förhastat förstöra alltsammans. Kanske drömde han om möjligheten att göra något annat. Riksbyggen förfogar över en stab av arkitekter, landskapsarkitekter och specialister på ekologiskt byggande, människor som vill något annat än att bara platta till marken och lägga ut ännu en konventionell småhusmatta kvartersvis.
Som Riksbyggen vet antog fullmäktige i Lund 2007 med minsta möjliga majoritet just den sortens byggplan. Man ville utvidga Klostergården med några kvarter i direkt anslutning till befintlig bebyggelse söder om Sunnanväg. För att göra det var man beredd att schakta bort pilevallarna, föröda trädgården, utbreda bebyggelsen över brukshundsklubbens vidder och anlägga en bilväg från Källbybadet rakt in i Sankt Lars-parken.
Ni vet också att en stark opinion motsätter sig den byggplanen. En alternativ planskiss visar att det är möjligt att bygga lika många lägenheter och ändå bevara vallarna.
Nu har Riksbyggen bollen. Riksbyggen har kompetensen och förmågan att skapa något unikt i den gamla kulturmiljön, något som kan bli en symbol för ett fastighetsbolag som är känt för kvalitetsbyggande.
Men Riksbyggen kan frestas att följa minsta motståndets lag, utgå från den beslutade planen, schakta bort pilevallarna och röja undan träd och buskar för att anlägga några förstadskvarter och håva in vinsten. Därmed tillfogas Sankt Lars-parken ett sår som aldrig kan läkas. Valet borde vara lätt.
Vi inbjuder härmed Riksbyggen till en förutsättningslös, kreativ debatt om möjligheten till ett kvalitetsbygge med hänsyn till både miljön och de boende.
Antaget av Klostergårdens byalag vid ordinarie möte måndagen den 14 september 2009.
Gunnar Stensson, Ordförande
2009-09-10
V-kampanj
Nu på lördag (12/9) börjar Vänsterpartiet sin 1 år till valet-kampanj med torgmöte på Stortorget. VI kommer att stå på torget med flygblad, flaggor och apelltal från klockan 12 och ett par timmar framåt. Kom dit och var med och sparka igång kampanjen för att slänga ut borgarna 2010!
På söndag (13/9) fortsätter kampanjen med flygbladsutdelning på Norra Fälden. Vi samlas på Fäladstorget klockan 11.00 och delar ut flygblad i brevlådorna i området. Ju fler som kommer, desto mer kan vi få ut våra flygblad, så kom dit och ta gärna med en kompis med spring i benen.
Kampanjen kommer att fortsätta med liknande arrangemang de kommande helgerna så håll ögonen öppna.
DV-aktiviteter i höst
1. Kulturnatt: DV arrangerar konstutställning: Ola Billgren - "Tjugo tidiga grafiska blad".
Kulturnatten den 19 september mellan kl. 18 och 23. Plats: Demokratisk Vänsters partilokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Det blir en konsthändelse av rang - såvitt vi kan finna är det den första särutställningen av Ola Billgrens verk i Lund på flera decennier! Och Billgrens anknytning till Lund är solklar: han bodde och verkade här i ett antal år på 1960 och -70-talen.
2. Öppet medlemsmöte om Centrumutredningen
Härmed inbjuder vi till öppet medlemsmöte på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2, KL 19. Huvudpunkten blir information om och diskussion kring samt - förhoppningsvis - ställningstagande till stadskärnans utveckling. Information om Centrumutredningen finns på www.lund.se/utvecklingavcentrum
Som vanligt är DV:s medlemsmöte öppet för alla intresserade! Välkomna!
3. Torgmöten på Mårtenstorget
DV genomför torgmöten på Mårtenstorget mellan kl. 11 och 12 följande lördagar:
12 september, 3 oktober, 17 oktober. Passa gärna på att träffa DV-representanter för frågor, synpunkter och diskussion.
4. Studiecirkel om Palestina och diskussionkvällar mot främlingsfientlighet
DV kommer i höst att starta en studiecirkel om Palestina. Vi har också planer på att i höst anordna tre diskussionskvällar på temat "Mot främlingsfientlighet - för ett mångkulturellt samhälle". Starttider och innehåll är ännu inte närmare bestämt, men den som är intresserad att delta och/eller vill veta mera, kan redan nu anmäla sitt intresse till denna epostadress.
Har vi råd att arbeta? - Hur löser vi arbetslöshetskrisen på ett hållbart sätt?
Seminarium
Tid: Lördagen den 19 sep, kl.13- 17
Plats: Kvarnby folkhögskola, Industrigatan 4 (nära Värnhem), Malmö
Arrangeras av Vänsterns akademi
PROGRAM
Ställ om för hållbara samhällen - mat, trafik och energi
Ellie Cijvat
ordförande för Miljöförbundet Jordens Vänner
Bilkris och klimatkris - ett gyllene tillfälle för folkrörelsesamverkan
Lars Henriksson
Volvoarbetare som skriver en bok om alternativ produktion
Det behövs en kraftfull krispolitik
Jörn Svensson
f.d. EU-parlamentariker och riksdagsman (v)
Sara Svensson
Hyresgästföreningen
Forskning för Hållbar utveckling
Föreläsningsserie
Forskare från LTH (Lunds tekniska högskola) och IIIEE (internationella miljöinstitutet) föreläser på temat Forskning för en Hållbar Framtid.
Studieförbundet Vuxenskolan och Miljöpartiet i samarbete med S, V, M, Kd, C, Fp, Dv, Naturskyddsföreningen och Hållbart Universitet.
Fri entré på samtliga föreläsningar!!!
Välkommen till Stora Gråbrödersgatan 13 i Lund
Hållbara drivmedel - finns de?
Pål Börjesson, LTH
Måndag 14.e september kl. 18.30
Kulturtips
Den visa kvinnans väg - med Sanna Ehdin
Celebrating the feminine soul!
Hantverksgården, Järnvägsgatan 51, Limhamn, 12 september kl 10–18.
Läs mer
KVAST - Konsert med Carolinae Damkör, Syntjuntan och Ensemble Ars Nova
Palladium 12 september kl 19.00
Läs mer
Spegeln - Madame Butterfly av Puccini Inspelad repris från förra Metropolitan- säsongen.
Biograf Spegeln 13 september kl 15.00
Läs mer
Nordost – Riksteatern
Lunds Stadsteater 15 september kl 19
Läs mer
Esbjörn Hazelius
Finstämd gitarrbaserad vis- och folkmusik
Inkonst 15 september
Läs mer
Stanza
Stanza ägnar sig denna gång åt beat med legendariska Janine Pommy Vega, Anna Jörgensdotter och en hyllning till Tuli Kupferberg.
Inkonst onsdag 16 september kl 20.
Läs mer
Skrotcyklar och kulturhuvudstadsår
av Gunnar Stensson
Malmö är lundabornas kulturhuvudstad. Det kunde kulturhuvudstadsprojektets jury inte undgå att märka, hur många skrotcyklar man än svetsade ihop utanför stadshallen.
Därför var det naturligt att dess val föll på Umeå som genom Norrlandsoperan och andra institutioner verkligen är kulturhuvudstad i en stor region.
Jag deltog tillsammans med representanter från Lunds kulturskola i ett studiebesök i Umeå för några år sedan. Vi imponerades av de stora satsningar som staden gjorde.
Men bygger vi en stadsteater och ett konserthus i Lund får vi kanske en andra chans om ett par decennier.
Lunds teaterförening har häromdagen i en skrivelse till Kultur- och fritidsnämnden meddelat risken för ett underskott på 150 000 kronor innevarande budgetår.
Bakgrunden är att kommunen för ett par år sedan kraftigt minskade bidraget till föreningen samtidigt som hyran på Lunds stadsteater höjdes.
Teaterföreningen arrangerar 40 scenföreställningar per år, något som utgör ett viktigt inslag i Lunds kulturliv.
Om en vecka visas Nordost, en pjäs om gisslandramat på teatern vid Dubrovkafloden i Moskva härom året. Senare kommer bland annat en mycket intressant svensk-finsk scenversion av Svinalängorna.
Under vårterminen rådde ett avtalslöst tillstånd mellan Teaterföreningen och Lunds kommun, varför föreningens budget inte kunde utarbetas förrän i slutet av maj månad. Det nya avtalet är något generösare än det tidigare. Det kommunala bidraget höjdes med 10 000 kronor och hyran på Stadsteatern sänktes till 6000 kronor per dag.
Inför kommande budgetår planerar föreningen att begära en höjning av det nuvarande kommunala bidraget från 160 000 kronor till 350 000. Får se om kommunen har råd. Den har ju just lagt ut 40 miljoner i kampen för att bli kulturhuvudstad
En stor svårighet i föreningens arbete är bristen på scener, Man tvingas säga nej till många föreställningar.
Teaterföreningen hade en välbesökt upptaktsfest på Månteatern i måndags, dagen före avgörandet om Kulturhuvudstaden.
Med en generösare kulturpolitik, fler kulturinstitutioner och kanske färre skrotcyklar hade utgången kunnat bli en annan.
Dags för starkare aktioner mot Israel? Norge har inlett
av Bertil Egerö
Hebron är liksom Jerusalem en stad delad mellan Israel och de palestinska områdena. I båda städerna pressas de palestinska invånarna hårt av illegala bosättare, i vad som ser ut som en statlig strategi för att på sikt ta över hela staden. Skånesektionen av Arkitekter utan gränser (ASF) samarbetar med sina palestinska kolleger i Hebron i att göra staden mer barnvänlig och den vägen stödja deras motstånd mot den israeliska politiken.
ASF beslöt nyligen försöka få sina europeiska motsvarigheter med på en kritik av de israeliska arkitekter som utför jobb länkade till bosättarrörelsen, muren eller andra illegala projekt. Men det var inte så enkelt. Den tyska grenen fann frågan för känslig för att kunna delta, och liknande reaktioner kom även från andra håll. Ännu sextio år efter andra världskriget kan vi i Europa tydligen inte göra boskillnad mellan nazistregimens folkmord på judar och den israeliska statens brott mot mänskliga rättigheter.
ASFs aktion är inte den enda i Sverige. I våras bidrog våra protester mot att Veolia, som medverkade i ett järnvägsprojekt till de illegala bosättningarna, skulle få driva SL i Stockholm till att företaget drog sig ur järnvägsprojektet. Nu har Norge följt upp med en liknande aktion. Den norska oljefonden säljer enligt TT (3.9) sina aktier i Elbit Systems Ltd, ett israeliskt företag som bland annat levererar övervakningsutrustning till den israeliska muren. Det är ett brott mot mänskliga rättigheter som norska staten inte vill ha del i.
Inspiration från kampen mot apartheid
Den sortens aktioner var inte ovanliga under kampen mot Sydafrikas apartheidsystem. Ett internationellt nätverk utvecklades då för att spåra upp och avslöja företag som bröt mot FN-sanktionerna mot Sydafrika – ett effektivt och viktigt bidrag till bojkotten av apartheidregimen. Idag, med de fantastiska möjligheter internet erbjuder, borde en liknande kampanj mot företag som deltar i Israels brott mot mänskliga rättigheter kunna ge mycket goda resultat.
Att apartheidsystemet var oacceptabelt kunde ingen invända emot i det offentliga samtalet. Israels ’apartheid’ är uppenbarligen inte lika okontroversiell, och ännu har ingen bojkott utlysts av FN. Det är inte heller så lätt att skapa opinion; den kritik som lyckas nå ut genom våra media möter omedelbart Israels välsmorda kampanjapparat, där hänvisning till det nazistiska folkmordet och rop på ’antisemitism’ snabbt lägger ett filter över själva sakfrågorna. I fallet med AB-artikeln nyligen om illegal organhandel fungerade taktiken perfekt: inför sitt möte i Stockholm i veckan beslöt EUs utrikesministrar att inte diskutera AB-artikeln. Sakfrågan; morden på palestinska män och den misstänkta organhandeln, nämndes inte ens.
Det sista ordet om organhandeln är långt ifrån sagt. Nya avslöjanden dyker upp som kan göra det besvärande att blunda. Se till exempel de som nu visas upp på den alltid aktuella hemsidan http://motbilder.se/ . Det är viktigt att hålla den debatten vid liv, och bygga en bättre grund för det slags aktioner som Norge och ASF står för.