Latinamerika i Fokus ordnas för sjunde året i rad i Malmö. Festivalen har nu hittat även till Lund och Limhamn. Under tio dagar vänds blickfånget mot denna fantastiska kontinent. Vi visar spännande filmer som vanligtvis inte syns i de svenska biosalongerna och får tillfälle att möta flera av filmskaparna. Dessutom blir det en hel vecka av litteratur och poesi från Latinamerika med inbjudna gäster. Självklart blir det även musik, samtal och god mat.
Vi uppmärksammar människor på flykt och på väg, gränser – dess murar och öppningar. Årets festival är en hyllning till migranten, till alla dem som är tagna ur sitt sammanhang och inte har en tillhörighet, utan flera.
Biljetter kan köpas på Kulturcentralen, telefonnummer 040-10 30 20 eller i kassan före varje filmvisning.
Alla föreläsningar är gratis!
2009-10-08
Latinamerika i Fokus
Kulturtips
Michael Saxell & Jalle Lorensson
På Palladium 9 oktober kl 19.30
Läs mer
Naturen, vanorna, tiden, moralen
Uppföljaren till kritiker- och publiksuccén Heterofil
På Teater Weimar 2 oktober - 1 november
Läs mer
Tosca av Puccini
The Metropolitan Opera direktsänt via satellit på Kino i Lund och Spegeln i Malmö 10 oktober kl 19.
Läs mer
Nils Landgren in Concert med Z-Big Band!
På Palladium 10 oktober kl 18.00
Läs mer
Kopparmanteln – Västanåteater
på Bredgatan 3 den 11 oktober kl.16 och 18
Läs mer
Musica Vitae och Ulf Wallin, violin
På Palladium 11 oktober kl 15.00
Läs mer
The Bear Quartet
På Babel 14 oktober.
Läs mer
Zilverzurfarn möter Mare Nostrum
Varm folkrockreggae från Portugal
På Inkonst 14 oktober
Läs mer
Hela kulturcentralens program
Åtta års krig Anders Davidson
Den 3/10 var det åtta år sedan det USA-ledda Afghanistankriget inleddes. Åtta långa år och vad har USA uppnått? Det afghanska samhället är alltmer i kaos, antalet civila dödsoffer stiger stadigt liksom de militära förlusterna, i takt med att fler och fler soldater anländer.
Och ingenstans finns ledningen för al-Qaida.
Krigskostnaderna stiger snabbt, mitt under en allvarlig finansiell kris, liksom motståndet, inte bara i Afghanistan, även i USA.
Och den president trupperna stöder fuskar för att vinna valet. Genomför en lagstiftning som får kvinnorna att tala om talibanerna.
Dags att tänka om Tolgfors – och Sahlin?
Herta Müller och revolutionen i Rumänien
av Gunnar Stensson
Jag har ett tag funderat på att använda gamla anteckningar för att i korta notiser beskriva vad som hände för 20 år sedan. Min enkla tanke var att helt mekaniskt jämföra livet 7/10 89 med livet 7/10 09. Det visade sig ganska dumt. Vem är intresserad av att skolarbetet var stressigt just då och att jag var förkyld.
Men nu när Herta Müller fått nobelpriset kan det passa att citera några rader om revolutionen i Rumänien. Herta Müller tillhörde ju den tyskspråkiga minoriteten. Hon upplevde förtrycket. Hennes mor satt i arbetsläger. Herta Müller flydde ur landet några år före revolutionen. Följande slarviga noteringar hämtar jag ur en dagbok. De nedtecknades i en sorts sammanfattning strax före nyår.
Bukarest 22/12 89
”Revolutionen i Rumänien inleddes med massakern på demonstranter den 17 december och kulminerade utanför presidentpalatset i Bukarest 22/12. President Ceaucescu hade tagit initiativ till en demonstration för regimen. Tusentals människor hade samlats.
Han stod på balkongen i sin pälsmössa och talade, det såg normalt ut, men så upptäckte han att folkmassan inte hyllade honom utan protesterade, först svagt men snart allt starkare. Han såg alltmer osäker ut. Han slutade tala, bokstavligen handfallen, och försökte med osäkra handrörelser dämpa protesterna. Samtidigt började Securitate skjuta. Presidenten försvann med sitt följe in i palatset.
Han flydde i en helikopter från palatsets tak men greps och hölls sedan under tre dygn fånge i en pansarbil tillsammans med sin fru Elena, innan han dömdes. Presidentparet avrättades genom arkebusering. Pälsmössan föll av honom.
Revolutionen utanför presidentpalatset och avrättningen visades i tv.
Hårda strider rasade flera dagar mellan armén och Securitate, som förfogade över ett tunnelsystem under Bukarest och stora förråd.
Motståndet krossades och ett ultimatum tvang flertalet säkerhetsmän att ge upp den 28/12.
I och med revolutionen i Rumänien har hela Östeuropa förändrats frånsett Albanien och särfallet Jugoslavien.
Kina och Nordkorea uttrycker oro över utvecklingen i Rumänien.
Inom VPK har debatten om partinamnet tagit fart.”
Livet under diktaturen
I sina böcker (t ex Kungen bugar och dödar) beskriver Herta Müller tillvaron i Rumänien under diktaturen. Vi har haft tillfälle att se den beskrivas också i ett par rumänska filmer vilkas titlar jag för ögonblicket inte kan erinra mig. En handlade om en studentskas ansträngningar att med hjälp av sina kamrater få möjlighet till illegal abort. Den andra utspelade sig till största delen i en ambulans som förgäves försökte finna ett sjukhus som kunde ta emot en dödssjuk patient.
Aktuellt skvaller av Lucifer
Ja, jag hade tänkt att ligga lågt den här veckan och hålla tand för tunga. Men så såg jag några rader i Sydsvenskan om vad som händer i de borgerliga partierna i Lund. Det är ju deras ensak men vi som står utanför kan ju inte låta bli att tolka och försöka förstå vad som händer. Det personliga anses ju ibland vara det högsta i historien, vilket kan vara en ursäkt för lite skvaller.
Jag såg t.ex. att Tomas Avenborg, moderaternas ena kommunalråd avser att till nästa val satsa på riksdagen och lämna Lund åt sitt öde. Tja, det är bara att önska honom lycka till. I Lund lär det inte göra så stor skillnad. Såvitt jag förstår av mina moderata källor är nämligen Avenborg exempellöst lat på sin post, släntrar in på kontoret vid 10-tiden och försvinner igen framåt 3. Den stackars Helmfrid har fått jobba för två.
Polis, polis
Sen har vi det här med att folkpartiet sätter en polis som ordförande för kultur- och fritidsnämnden. Inget ont om poliser, men kräver inte ett sådant uppdrag lite speciella kunskaper och engagemang? Holger Radner berättade i en intervju i Sydsvenskan att han hade stegat upp till Tove Klette, folkpartiets Gudmoder, och erbjudit sina tjänster och då hade hon med sin säkra blick placerat honom i kulturfacket. Lund har ju många styrkor, men det där med kultur tillhör inte dem. Finns det någon annan kommun i Sverige som sätter en polischef som ordförande för sin kulturnämnd? Är det kanske en speciell folkpartimanifestation koordinerad med skolminister Björklund och de andra hårda pojkarna?
Men jag ska sluta lite mera positivt. Som coming man i moderaterna har utnämnts Christer Wallin. Han är boktryckare, ett klassiskt yrke i Lunds kommunalpolitik. Jag såg hans namn första gången i en intervju i Sydsvenskan inför förra valrörelsen där han sa några uppseendeväckande dumma saker. Det intressanta är då att hans praktik i kommunalpolitiken har visat sig mycket mer godartad än hans retorik. Beröm i denna spalt är naturligtvis rena dödskyssen för en moderat, men jag har alltså bara hört positiva ord om Wallin. Han kan kanske bli en bra oppositionspolitiker att samarbeta med under nästa period.
Mer eller mindre väsentligt av L-A Jönsson
Karlsborg 42 år tillbaka i tiden
Läste signaturerna Grr och Lucifers konversation kring nyheten att en Stellan Bojerud gått med i SD och där skall ta fram ett försvarspolitiskt program.
År 1967-68 gjorde jag rekryten vid signaltrupperna S2 i Karlsborg. Ute i världen var det oroligt. Sovjet var det stora hotet och vi övades för kärnvapenkrig. I Sverige växte en antikrigsrörelse och en ny vänster sig allt starkare.
Värnplikten var utbildning och lärarna var pluton- och kompanibefäl av olika rang och kvalitet. En av mina chefer var en rustmästare Stålhanske, lite sliten efter många års tjänst, med lugn och distans. Det var en mycket bra person.
Sedan fanns det de nya befälen som skulle vandra vidare och till dem räknar jag Bojerud, jag tror han var fänrik då. Bojerud hade en kraftfull röst, lång och en betydande kroppshydda. Bojerud smög inte precis. Han kanske till och med ville synas. Jag minns att den pluton Bojerud hade befälet över alltid skilde sig från de andra. Soldaternas läderkängor glänste välputsade. Övningar i exercis skulle göras med trupp i full stridsutrustning, stridssele, hjälm och packning. För att få rätt stämning kunde Bojerud ta ut en större bandspelare på kaserngården så att truppen kunde exercera till skrålande marschmusik. Bojerud var ung, 23 år, och det var lite pojkaktigt över det hela.
Sverigedemokraterna i tiden
Hur mycket Sverigedemokrat Bojerud i dag är, vet nog bara han själv. Möjligheten att få arbeta med ett ”eget” försvarspolitiskt program för Sverige måste ha varit svår att stå emot.
Bojeruds ställningstagande är i grunden mindre väsentlig. Viktigare är ju hur SD uppfattas ute bland dem som väljer vår riksdag och då framförallt de grupper som ”borde” rösta socialdemokratiskt. Det jag känner är att förståelsen för SD:s syn på invandringspolitiken ute på arbetsplatserna är mycket större än många vill erkänna. Lyssna av fikasamtalen på en industri. SD:s röster kan mycket väl komma från missnöjda löntagare eller arbetslösa. Vi har idag en ekonomisk kris med stora grupper som inte kommer att få jobb och fler varsel kommer. Historien visar vilken politisk sprängkraft det ligger i ett sådant förhållande. I det fall dessa väljare inte får en trovärdig lösning från socialdemokraterna kan man mycket väl proteströsta med SD.
Utmaningen ligger i att med alla medel förhindra en fortsatt högerregering och då får SD inte på något vis komma in i riksdagen.
Det fula spelet kring Goldstone-rapporten
av Gunnar Stensson
FN publicerade för en tid sedan den så kallade Goldstone-rapporten. På 575 sidor riktar skarp kritik mot Israel för en rad krigsförbrytelser som lett till flera hundra civila palestiniers död under Gazakriget. Även Hamas kritiseras för att ha vållat minst 7 israelers död genom raketbeskjutning.
Förra veckan drog den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas tillbaka sitt stöd till förslaget att FN:s råd för de mänskliga rättigheterna skulle skicka rapporten till FN:s generalförsamling.
Abbas fattade beslutet under hårt tryck från USA, Storbritannien och Kina. De amerikanska tjänstemännen påpekade för honom att en debatt om krigsförbrytelser skulle försvåra de israelisk – palestinska fredssamtalen.
Beslutet ledde till skarpa protester både i Gaza och på Västbanken. Palestinierna menade att det innebar att de brott som begåtts mot dem sopades under mattan. Många människorättsgrupper och intellektuella anslöt sig till protesterna.
Abbas backar
I tisdags medgav PLO:s generalsekreterare att beslutet var felaktigt. ”Men vi har modet att erkänna när vi gjort något felaktigt, sa han.
I ett försök att dämpa förtroendekrisen uppmanade Abbas arabstaterna att ta upp Goldstonerapporten i FN:s generalförsamling. Han uppmanade också arabstaterna att bekämpa Israels övertagande av Jerusalem.
Trots detta begärde en av PLO:s ledande medlemmar i protest avsked från sitt uppdrag som palestinska myndighetens ambassadör i Kairo.
Det israelisk-arabiska partiet Balad kallar till ett opinionsmöte på lördag för att kräva Abbas avgång på grund av beslutet, som de kallar ”ett politiskt brott”. Det är mycket sällsynt att de arabiska partierna i Israel går emot palestinska myndighetens politik.
Israel: paranoia men också förnuft
Samtidigt fördömer den israeliska regeringen Goldstone-rapporten som antisemitisk propaganda och varnar för Goldstonister som vill förinta Israel.
Goldstone är själv jude och hans dotter israelisk medborgare. De utsätts nu för regeringens och högerkrafternas mobbning.
Det finns dock också sansade krafter. I tidningen Haaretz skriver journalisten Gideon Levy att Israel bör vara tacksamt över rapporten och inleda en egen undersökning av den israeliska arméns krigsförbrytelser.
Man oroas också över att det tidigare automatiska stödet till Israel bland amerikanska judar håller på att försvinna. En ung israelisk jude uppges ha sagt: ”Jag har brukat stödja Israel men nu verkar det som om det innebär att stödja apartheid eller något ännu värre.”
Doubletalk av Anders Davidson
Medan regeringen säger sig öka det civila biståndet till Afghanistan skär den ned på Svenska Afghanistankommitténs medel att driva t ex skolor med. Doubletalk, kallas det. Dimridåer. Säljargument. Ännu är militära operationer svårsålda till svenska folket (sex av tio c-väljare är mot, fyra av tio m-väljare, lika många som väljer kd…).
Därför ges den USA-ledda operationen ett FN-mandat som fikonlöv.
Då är det ärligare att tala som Katarina Ausenius och Rickard Wendel gör (häromdagen i KvP: Glöm inte soldaterna…), kräva idiotstopp för biståndet; för att kunna satsa fullt ut på det militära äventyret, som ingen tror på.
Mycket ärligare, men särskilt klokt?
Den gooodwill Sverige fått genom årtionden av stöd till skolor och sjukvård i byarna spelas nu bort av alla tillskyndare av fler och fler soldater. Vi kan som nation nu bidra mindre och mindre.
Självklart bör vi göra tvärtom, för att varken svika afghanerna eller de svenska soldaterna: ta hem dem och satsa på bistånd i byarna.
Agitatorn August Palm har kommit tillbaka
av Gunnar Stensson
August Palm, född i Fårabäck, Sallerups socken 1849. Faderlös vid tio års ålder. Utlämnad till en skräddare i Kattarp för att försörja sig som lärling. Modern på fattighus. Död efter två år. Syskonen Christina och Frederick utauktionerade. Elvaåriga Christina piga i Malmö. Frederick sjöman.
Den övergivenhet och de vidriga övergrepp August Palm utsattes för under sin barndom knäckte honom på många sätt. Hur det kom sig att han var halt mindes han inte. Kanske hade vristen brutits vid någon bestraffning.
I stället för att gå under utvecklade August en solidaritet och en vrede som bar honom genom livet. Om detta handlar Alexandra Coelho Ahndorils roman Mäster.
Ett annat barn: Harry Martinsson
Man tiger för det mesta om att Harry Martinsson i raseri begick harakiri med en kökssax sedan hans nobelpris ifrågasatts. Harry Martinsson föddes i Blekinge 55 år senare än August Palm. Fadern dog när han var sex. Modern övergav honom och hans syskon och emigrerade till Amerika. Harry utauktionerades flera gånger innan han sexton år gammal gick till sjöss. Liksom August var han internationalist; hans världsspråk var en sorts engelska medan Augusts var tyska. Som författare blev han framgångsrik, älskad och beundrad. Han undertryckte sin väldiga vrede och skapade i stället en vis och blid persona, men när han som 74-årig nobelpristagare hånades tog raseriet och förtvivlan över. Han riktade det mot sig själv.
Nu
Det har funnits hundratusentals barn i Sverige som August och Harry. Det är inte så värst länge sen, ett par generationer bara. Mina föräldrar föddes vid samma tid som Harry och jag 29 år senare. Aktuell är debatten om apatiska flyktingbarn.
Mer än 150 miljoner barn mellan 5 och 14 år tvingas arbeta just nu. (Källa FN:s barnfond).
Augusts vandringar
August går från skrädderi till skrädderi i Helsingborg och lever på potatisskal och brödkanter. Han får jobb i textilindustrin i Malmö, men vandrar snart vidare till Köpenhamn, Holbaek, Lübeck, Flensburg och Kolding.
1869 kommer han som tjuguåring till Haderslev i Nordslesvig. Där möter han en annan vandrare: Johanna Larsson från Oskarshamn. Hon blir hans hustru.
Agitator
Från en förföljd tysk arbetare övertar August en skrift författad av den bland marxister ofta smädade socialisten Lassalle. Där finns ett Arbeiterprogramm. Det ger honom en världsbild i vilken han kan foga in sina splittrade erfarenheter. Det ger honom också ett program för befrielse. Han upplever det som en uppenbarelse, en väldig medvetandeutvidgning. Han påtar sig plikten att sprida befrielsens budskap. Han blir agitator.
August tar genast till sig tre principer: 1. Akta dig för liberalerna. De låtsas att de är på arbetarnas sida, men det är lögn. 2. Arbetarna måste sammansluta sig till ett eget parti och bilda kooperativa sammanslutningar. 3. Allmän och lika rösträtt.
Han går in Socialistiska klubben och prenumererar på den danska tidningen Socialisten.
Johanna är gravid. August bestämmer att hans första barn ska heta Theodor (Guds gåva) Lassalle Palm.
Förföljelse
I fortsättningen dominerar Johannas perspektiv. Att vara gift med en agitator innebär många lidanden. Familjen drivs i landsflykt från Tyskland. August misshandlas flera gånger av polis. En gång krossas hans knä med en påk. Det är samma ben som redan är skadat. Tur, tycker August. Johanna och barnen lever i svår nöd. August utesluts ur Hantverkarföreningen efter att ha yrkat på lika rösträtt. Han tvingas lämna Haderslev. Familjen bor kvar. Johanna utsätts för förföljelser och kränkningar. Familjen återförenas i Köpenhamn.
Palm ger ut en tidning. Folkeviljen. Han reser runt och agiterar, blir ordförande i Store-Heddinges socialdemokratiska förening. Han ska tala vid ett stort möte. När han står i talarstolen inför en stor publik och sorterar sina papper kommer några karlar plötsligt fram. De slår honom hårt i huvudet med en klubba. Han förlorar medvetandet. Publiken blir skrämd.
1881
August Palm tvingas lämna Danmark och återvända till Malmö. Det är ännu ett nederlag. Han är nu 32 år. Men genombrottet är nära. Söndagen den 6 november 1881 håller han ett tal i Hotell Stockholms stora sal med rubriken Hvad vilja socialismen. Inträdet är 20 öre. Hans sträva röst och skånsk-tysk-danska idiom fångar Malmös arbetarpublik. Han har ett budskap.
Hans stora möten genomfördes alltid på sön- och helgdagar. Han skulle ha ogillat bortfallet av annandag pingst. Alla vardagar arbetade hans publik.
Mötet blir en framgång. August Palm blir känd i Malmö - och hatad. Det går ut över Johanna och barnen.
Julen 1881 tillbringar August Palm ensam i Stockholm. Johanna och barnen är i Malmö. Han försöker hyra lokal för ett tal till Stockholms arbetare. Alla vägrar. Pressen driver en hatkampanj mot honom. Men budskapet måste ut.
I desperation sätter han in en annons och kallar till ett utomhusmöte i Lill-Jansskogen annandag jul 1881. När han ser de helgtomma Stockholmsgatorna inser han vilken dum idé det var.
Nu måste han i alla fall gå dit. Sakta går han in i skogen. Vid grindstugan väntar hundratals människor, kanske tusen. Långsamt stiger han upp på podiet
Vid mötet i Lill-Jansskogen antogs en resolution om att bilda en svensk arbetarförening i syfte att tillvarata arbetarnas politiska och sociala intressen.
”Därmed inleddes på allvar kampen för en allmän och lika rösträtt, fackföreningar börjar organisera sig och bara åtta år senare föddes det första arbetarpartiet.” Alexandra Coelho Ahndoril.
Den kompromisslöse och lidelsefulle August Palm ställdes åt sidan så snart arbetarrörelsen blivit stark. Andra övertog hans tidningar. Personer som Hjalmar Branting blev ledare i partiet. Så brukar det gå, men det är en annan historia.
Alexandra Coelho Ahndoril har skrivit en arbetarroman i samma tradition som Ivar Lo, Moa Martinsson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Lars Ahlin, men på ett nytt sätt och ur ett nytt perspektiv. August Palm har kommit tillbaka.
Motion och Interpellation från Demokratisk Vänster
Motion till Lunds kommunfullmäktige
Bygg mer för resurssnålt boende i gemenskap
Lunds första kollektivhus, Slottet, har just firat 25-årsjubileum. Efter år 1984 har tre kollektivhus tillkommit, samtliga byggda av LKF, Lunds Kommuns Fastighets AB, efter initiativ från boendegrupper. Därmed är Lund Sveriges kollektivhustätaste stad, vilket ofta påpekas av den nationella intresseföreningen Kollektivhus NU (www.kollektivhus.nu).
Gemensamt för denna typ av bostadshus är:
- de har förutom bostäder lokaler för gemenskap och samarbete inom huset
- man lagar mat och sköter huset tillsammans
- alla hus har lägenheter med egna kök och badrum
- man bestämmer själv om man vill delta mycket eller litet utöver vissa plikter
- det finns alltid någon till hands om man behöver sällskap eller hjälp
- individualismen kan frodas – men man får naturligtvis anpassa sig och ta hänsyn till andra
- genom samägande av verktyg, hushållsmaskiner och andra kapitalvaror mm samt gemensam matlagning underlättas en hållbar livsstil
Erfarenheterna från alla de 60-tal kollektivhus som byggts i Sverige är att tillkomstprocessen har varit orimligt betungande för den intressentgrupp som drivit projektet. Många projekt har stupat på det faktum att de flesta nya bostäder är det bostadsföretag och inte de boende som planerar. Varken bostadsföretagen eller kommunen har tagit ansvar för den bostadssociala miljön. I den kommunala bostadspolitiken diskuteras och räknas huvudsakligen kvantiteter och i mindre utsträckning boendekvaliteter.
Demokratiskt Vänster vill att Lunds Kommun på alla fronter ska verka för att underlätta tillkomsten av fler kollektivhus – därför föreslår vi att kommunfullmäktige beslutar
att aktivt stödja de boendegrupper som vill utveckla kollektivt boende
att anpassa bostadspolitiken till resurssnålt boende i gemenskap och ge de bostadsföretag som vill bygga för gemenskapsboende goda tomtlägen vid kollektivtrafik
att satsa på minst ett kollektivhus i varje stadsdel
Lund den 1 oktober 2009
För Demokratisk Vänster
Sven-Bertil Persson
Interpellation ställd till Byggnadsnämndens ordförande Göran Brinck
Om en missad detalj i detaljplaner för bostäder
När fullmäktige antar en detaljplan åtföljs planen av ett tämligen omfattande beslutsunderlag. I handlingarna ingår bland annat planbeskrivning, illustrationskarta och detaljplanekarta. Av dessa dokument är det dock endast detaljplanekartan som är juridiskt bindande. Detaljplanekartan reglerar bland annat byggrättens omfattning. Kartan anger dock inte en ”detalj” som t ex antalet lägenheter/bostäder
Detta får som konsekvens att planbeskrivningens uppgifter om antal planerade lägenheter är till intet förpliktande för byggherren. Det är t ex inget som hindrar en byggherre att bygga ett helt annat antal lägenheter/bostäder än vad som angivits i planbeskrivningen, dvs det antal som ingår i fullmäktiges beslutsunderlag. Så t ex kan fullmäktige anta en detaljplan under förutsättningen att t ex ca 165 bostäder planeras i det aktuella planområdet. Byggherren kan dock, utan några som helst hinder, i stället bygga t ex 225 lägenheter (eller för den delen minska antalet till 100). Allt under förutsättning att det inte står i strid med detaljplanekartans bestämmelser (där sålunda uppgiften om antalet lägenheter inte ingår).
Skillnaden mellan det antal bostäder fulltmäktige tror sig ta ställning till i planområdet och det sedermera förverkligande antalet bostäder kan sålunda vara betydande. Med andra ord är i själva verket antalet lägenheter/bostäder, som utan tvekan är en tungt vägande faktor vid fullmäktiges prövning av planen, i praktiken okänt för fullmäktige.
Med anledning av detta vill vi rikta följande frågor till byggnadsnämndens ordförande.
1. Anser du det vara en tillfredställande ordning att kommunen i princip inte genom detaljplanen kan påverka antalet bostäder som byggs inom planområdet?
2. Anser du att de uppgifter om antal planerade bostäder som anges i planbeskrivningen, (som alltså inte är bindande) är moraliskt förpliktande för byggherren?
3. Vilka medel bedömer du står till kommunens förfogande för att förmå byggherrar att bygga det antal bostäder som anges i planbeskrivningen?
Lund 091001
Sven-Bertil Persson & Ulf Nymark Demokratisk Vänster
2009-10-01
Författarsamtal i Lund: “Vems islam?”
Mohammad Fazlhashemi samtalar med Jan Hjärpe om sin bok med samma titel.
Mohammad Fazlhashemi är professor vid Institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet och Sveriges främsta kännare av muslimsk idéhistoria. I ”Vems islam” visar han hur olika islam sett ut genom historien, beroende på vem som tolkat den, men framförallt ger han en mångfacetterad bild av religionen idag.
Lördagen 3 oktober kl. 15-17, Västerkyrkan, Lund
Arrangörer:Västerkyrkan, Studentprästerna, Afghanistansolidaritet, Institutet för Kontextuell Teologi och Studieförbundet Bilda
Möte om Iran
Soudabeh Ardavan, politisk fånge, konstnär och författare, berättar om sina åtta år som politisk fånge i Iran, om sin konst och om situationen för kvinnor i Iran idag.(Språk: svenska)
Lördagen 17 oktober 2009 Kl 14.00
Lokal: Socialdemokraternas expedition, Kattesund 6C i Lund
Samarr: Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, ABF Burlöv-Lundabygden,
Vänsteralliansen för Irans arbetare.
Kort om Soudabeh Ardavan
Soudabeh Ardavan föddes i staden Tabriz i nordvästra Iran. Hon studerade till arkitekt och designer när hon 23 år gammal fängslades för sina politiska aktiviteter. Hon fick tillbringa åtta år i det beryktade Evin-fängelset. Under tiden målade hon hundratals fängelsescener och porträtt i miniatyrformat som hon smugglade ut med hjälp av dem som kom för att besöka sina anhöriga i fängelset. Hon bor numera i Stockholm och är snart färdigutbildad socionom.
DV:s studiecirkel om Palestina - start den 18 okt
Demokratisk Vänsters studiecirkel om Palestina, som kommer att ledas av Bertil Egerö, startar den 18 oktober kl. 15.00 på DV:s partilokal på Magle Lilla Kyrkogata 2. Fem träffar är hittills bestämda, samtliga förlagda till söndagseftermiddagar med början kl. 15.00 och sluttid senast kl. 17.30. Cirkeln träffas var 3 eller var 4:e vecka med den sista träffen inplanerad den 28 februari 2010.
Litteraturtips:
Susan Nathran, Ett annat Israel (pocket 2007)
Robert Fisk, Det stora kriget för mänskligheten: kampen om Mellanöstern (The great war for civilisation), Norstedts 2007 (finns i engelsk pocket, kan lånas inbunden på UB och på stadsbiblioteken på båda språken.)
Per Gahrtons allomfattande verk, Palestinas frihetskamp (2008, ännu ej i pocket)
Palestinagruppernas tidning Palestina Nu
Donald Boström redaktör, Inshallah, Konflikten mellan Israel och Palestina, Ordfront 2001, pocketversionen har fyra nya texter.
Mahmūd Darwīsh, Tillstånd av belägring, 2005
Ilan Pappé, Den etniska rensningen av Palestina, Karneval 2007
En del av cirkeldeltagarna planerar att efter cirkelns avslutande göra en studieresa till Palestina, men deltagande i resan är självklart ingen förutsättning för att delta i studiecirkeln. Den som är intresserad av att delta i studiecirkeln och/eller vill veta mera kan kontakta DV på denna adress.
Kulturtips
Lisa Ekdahl live
På Babel lördag 3 oktober.
Läs mer
Esperanza! - Unga Danskompaniet
Lördag 3 oktober kl 18 på Lunds Stadsteater
Läs mer
Möss & Människor
De vackraste och klokaste planer. Både av möss och människor. Går ofta till spillo…
Premiär 3 oktober på Moomsteatern.
Läs mer
Claes Janson - The best of Ray Charles
På Palladium 4 oktober kl 18.00
Läs mer
Schackspelaren – Riksteatern
på Lunds Stadsteater 6 oktober kl 19.30
Läs mer
Touch of Africa
Tisdagen den 6 okt kl 19.00 i Caroli kyrka
Läs mer
Oskar Schönning
Tisdag 6 okt kl 19.30 på Victoriateatern
Läs mer
Jävla Finnar – Riksteatern
På Bredgatan 3 i Lund 7 oktober kl 19.
Läs mer
350 såg Demokratisk Vänsters Billgrenutställning
Demokratisk Vänsters utställning på Kulturnatten av ett tjugotal tidiga verk av Ola Billgren drog över 350 besökande. Förutom grafik visades affischer och kopior på framsidor från 70-talets Greklandsbulletinen, där Ola Billgren medverkade. Billgren bodde en tid på Klostergården i Lund. Någon Billgrenutställning har det inte varit i Lund sedan 80-talet.
Ola Billgren, detalj ur grafiskt blad
Fler Billgrenbilder: Från Greklandsbulletinen
Sankt Lars – en beröringspunkt
citerat av Gunnar Stensson
Citat ur ”Vems islam” av Mohammad Fazlhashemi, sidan 244. ”Sufismen har sedan början av 1900-talet varit tillgänglig för svensk publik. Den i särklass störste förmedlaren av sufisk poesi i svensk spåkdräkt var var Eril Hermelin (1860-1944). Genom sina omfattande översättningar av persisk sufipoesi bidrog han till att göra detta till en del av det svenska kulturarvet. Litteraturvetaren Ingemar Algulin understryker att få västländer, om ens något, haft tillgång till den persiska lyrikens och sufipoesins skatter. Som Sverige genom Hermelins tolkningar. Hans främsta insats var, som Carl-Göran Ekerwald uttrycker det, att han lät den muslimska mystiken likt en underjordisk ström flyta in i den svenska kulturen. Under sina år på mentalsjukhuset S:t Lars i Lund översatte Hermelin tio tusen sidor persiskt poesi i trettiosex arbeten.”
Också en medvetandeutvidgning.
Värdet av olikhet av Stig Henriksson
På väg hem från bokmässan – detta litteraturens Kivik - funderar jag på värdet av att olikheter möts. Mitt deltagande berodde på att jag medverkat i en antologi (”Framtiden är inte som förr”) om teknikens och industrins betydelse från olika synvinklar. Det var djärvt och väl inte helt självklart att Teknikföretagen skulle anlita vare sig Göran Greider, Lasse Berg, Linda Skugge eller undertecknad tillsammans med kanske mer givna namn som Marie Rådbo, Maria Rankka och redaktören för det hela; Anders Johnson. (Reklamen kanske kan tillåtas då boken inte är utgiven i vinstsyfte!)
Min erfarenhet är att det är i isolering, självvald eller påtvingad, som idéutvecklingen sinar. Träffar man bara likasinnade blir det visserligen bekvämt och man kan både ömsesidigt bekräfta varandra och måla upp fiendebilder i lugn och ro.
Men när man utsätter sig för möten med andra så kan man ibland så ett frö hos någon annan, men tar självklart också risken att själv få lära sig något nytt. Men även på ett samhälleligt plan är det positivt att hela tiden utsätta det man ”försanthåller” för påverkan.
Jag tror det bokstavligen är samhällsfarligt om vi får en ökande tendens att var och en låser sig i sin mentala bunker. Ett samhälle behöver samtal – inte särtal.
Både den samhälleliga och den personliga idé- och tankeutvecklingen mår bra av möten, diskussioner och tankeutbyten mellan företrädare för olika tänkesätt och intressen.
Det kan låta banalt, men bara insikten om att den som tycker annorlunda i en viktig fråga inte nödvändigtvis är en ond människa som bör nedkämpas till varje pris, den är inte helt självklar i den värld vi lever i. Inte heller är det lika lätt att idiotförklara meningsmotståndare när man faktiskt fått höra hur de tänker och resonerar och fått en personlig kontakt med bäraren av en åsikt.
Tänk om politiken – och media - emellanåt kunde släppa konfliktperspektivet där ganska små åsiktsskillnader blåses upp till det orimliga, kanske för att dölja just det faktum att de är så små. Istället kunde det vara värdefullt att ta fram de reella intressekonflikterna, men med bibehållen respekt för den som av olika skäl drar helt andra slutsatser. Och den respekten är lättare att bygga upp om vi möter varandra; i skolan, föreningarna, arbetslivet – och i antologierna!
"För läsaren är en god bok den billigaste hobbyn - för författaren, den dyraste."
Gabriel Laub
Hur man skapar ett stort vänsterparti
av Sten Henriksson
Hur kan ett vänsterparti vinna framgång? Jag tänker referera en artikel i danska Information (22/9) som handlar om det. Artikeln bygger i sin tur på en speciale av Troels Dalgårds och Thomas Brahms vid Roskildeuniversitetet.
Det förhåller sig så att inget danskt parti har varit så framgångsrikt som vänsterpartiets systerparti SF, Socialistisk Folkeparti, under senare år. Den borgerliga danska regeringens dagar är med all sannolikhet räknade och SF: siffror ligger i dag på ca 20 procent. Hur har det gått till? Jo, därför att man har tillämpat moderna ledningsprinciper.
Klara mål
Man satte upp tre mål:
1) att all kritik av den borgerliga regeringen skulle följas upp med konkreta egna förslag
2) att partiet skulle söka vinna inflytande på alla ställen där det är möjligt
3) att partiet skulle försöka få fler väljare och att man i högre grad var beredd att ingå kompromisser för att nå detta.
Samtidigt ville man göra upp med tre myter man trodde det fanns om partiet: Att det var slappt på rättsområdet (kriminalitet etc), att partiet hade en oansvarig ekonomisk politik och att partiet hade en positiv hållning till de mest fundamentalistiska och antidemokratiska invandrarna. Det hela har tagit sig uttryck i en hårdare retorik (t.ex. ett uppmärksammat uttalande av ledaren Villy Søvndal om en fundamentalist) och att alla förslag numera kollas av SF:s ekonomer så att de ekonomiskt hänger samman.
Partikulturen
Den inre partikulturen har förändrats från att vara präglad av oenighet till en mera gemensamhetspräglad kultur där mindre oenigheter sätts åt sidan till förmån för samarbete mot överordnade mål. Resultatet har blivit en tydlig toppstyrning och en skarp politisk profil, personifierad av Villy Søvndal. Det anses ha underlättats av att man har många nya på ledande poster, personer som är lojala med ledningen.
SF har också börjat använda sig av fokusgrupper för att se om partiets budskap uppfattas på det sätt som är meningen. Man fokuserar på några få utvalda frågor som upprepas. Man anser att det var nödvändigt med en sådan prioritering där man står fast vid ett fåtal lätt igenkännbara budskap. Samtidigt: man ser det som en utmaning att behålla de delar av partiet som tycker att man sviker grundläggande principer och ändå signalera att man är beredd på kompromisser.
Alltså, det handlar om att behålla legitimiteten och trovärdigheten trots den ökade pragmatismen (en del skulle säga opportunismen). En svår balansgång där Søvndal inte alltid har lyckats. Men de överväldigande framgångarna beror på att SF har sysselsatt sig med frågor som: vad vill vi, vad är vår kultur och hur uppfattar man oss. Banalt, javisst, men grunden för framgång. Det viktigaste, slutar Information, är kanske att saker och ting: politik, uttalanden, ställningstaganden, företrädare hänger ihop. Om det uppstår problem i det avseendet måste de behandlas och användas som utgångspunkter för utveckling.
Vad kan vi lära?
Ja, vänsterpartiet i Sverige skulle förvisso behöva ett metodiskt arbete för att vinna framgång. Sverige och världskapitalismen genomgår sin allvarligaste kris på 70 år medan våra opinionssiffror sjunker eller ligger stilla. Och vi kanske inte ska behöver lära oss av Norge utan också av Danmark även om det ligger långt bort från Stockholms horisont. SF:s recept kan tyckas ligga lite för mycket åt marknadsförings- och managementhållet. Jovisst, det tycker nog också en del gamla SF:are och drar sig åt den mer traditionella Enhetslistan. Den avgörande frågan är dock om man vill vara med och vinna val. Det vill man ju, men inte till varje pris. Jag ser nog nya V:s bereddhet att ge upp utträdet ur EU som ett steg i den här riktningen och finner det förnuftigt. Men skulle man börja tala om att det är bra med trupper i Afghanistan eller flirta med NATO skulle jag bli upprörd. Men mera praktiskt: nog borde vi inom Vänsterpartiet kunna lära oss leva med vissa åsiktsskillnader och koncentrera oss på det vi har gemensamt. Vi har skrämt iväg en massa människor på ett dumt sätt, senast här i Lund, med Demokratisk Vänster som resultat. Det borde inte behöva vara så.
Vet politikerna vad de gör? av Gunnar Stensson
Förra veckan antog fullmäktige kommunens Mark- och bostadsförsörjningsprogram. Där står det att 130 bostäder får byggas i BUP-området i S:t Lars.
För två år sedan hade de dock accepterat en detaljplan som tillät något fler bostäder, 165 stycken.
Nu tänker Riksbyggen bygga 250 bostäder i BUP-omådet. Det meddelade de när de presenterade Källbyängar för allmänheten i lördags. Det blir 42 bostäder per hektar i stället för 28. Var Riksbyggen 2007 okunniga om hur många bostäder husen rymde? Eller förde de politikerna bakom ljuset?
Skillnaden mellan de 165 bostäder som fullmäktige beviljade och de 250 som Riksbyggen tänker uppföra är 85. Det innebär att fler människor, kanske 300 stycken, och fler bilar, kanske 85, kommer att trängas i området. Miljön utsätts för större slitage. Bortom rimlighetens gräns?
Vet politikerna vad de gör? Är det 130, 165 eller 250 bostäder som gäller? Det ser ut som om fastighetsbolagen och vissa kommunpolitiker ökar exploateringsgraden bakom ryggen på både sina kollegor och allmänheten.par
Klostergårdens byalag ser gärna att det byggs i området. Det uttalade byalaget så snart det blev klart att BUP-kliniken skulle rivas. Byalaget ville att den skulle ersättas med bostäder samtidigt som det slutna området innanför vallarna skulle öppnas för allmänheten. Byalaget såg förutsättningar för ett fantastiskt boende. Tankarna fick stöd av en namninsamling med 1000 undertecknare.
Byggnadsnämndens detaljplan innebär att pilevallarna schaktas bort, fyravåningshus skymmer sikten för befintlig bebyggelse och brukshund-klubbens öppna fält bebyggs.
De oskyddade nya husen utsätts för höstens och vinterns blåst och drivande regn. Det grå vatten som regelmässigt fyller Höjeå-dalen slickar entrén till det yttersta huset.
Alla förlorar. De som flyttar in, deras grannar och lundaborna.
Byalaget har under många år framfört dessa synpunkter till politikerna. Nu är förhoppningen att Riksbyggen lyssnar och genomför de begränsningar i planen som utgör skillnaden mellan ett fantastiskt boende och en kal, vindpinad förort.
Kulturellt utanförskap av Lars-Åke Henningsson
Hur kan det komma sej att främlingsfientligheten blivit så framgångsrik i Danmark? Lena Sundström gav en del av svaret i boken och teveprogrammet ”Världens lyckligaste folk”. Allt sedan de borgerliga partierna bildade regering under Fogh Rasmussens ledning och med Dansk Folkeparti som inflytelserikt stödparti 2001, har gränsen för hur långt man kan gå ifråga om främlingsfientlighet flyttats fram steg för steg. Därigenom har det varit möjligt att flytta anständighetsgränsen mycket längre an vad som kunnat göras i ett enda steg.
Men vad var det som hände i valet 2001? Rune Lykkeberg menar i boken ”Kampen om sandhederne” från 2008, som återuppmärksammades i OBS kulturkvarten i veckan, att valet inte främst handlade om invandringsfrågor utan om en kulturklyfta mellan en vänsterinriktad kulturelit och människor som vände sej mot denna elits värderingar. Oavsett hur starkt etablerade som vänstervärderingar faktiskt var inom den danska kultureliten, så var det inte eliten som vann kampen om sanningen utan den medelmåttiga högern, som sedan dess haft problemformuleringsprivilegiet när det gäller invandringsfrågor och kultur i Danmark. Om Kd-ledaren Göran Hägglund kommer att ha samma framgång med sin kampanj är väl knappast givet, men han tänker tydligen försöka.
Ett exempel på omsvängningen i dansk politik är fastställandet av en dansk kulturell kanon, ett projekt som visar hur kulturfrågor och invandringsfrågor kan hänga ihop. Med en kulturell kanon förs kulturen bort från ett naturligt internationellt sammanhang och in i en nationell ram, och får en nationellt bestämd uppgift att avgränsa det danska.
Om det var så i Danmark som Lykkeberg framställer det, att det fanns åtskilliga människor som kände sej satta på plats av en kulturell elit med kulturradikala värderingar, på liknande sätt som i gamla tider när finkultur var en klassmarkör, så är naturligtvis detta en smart lösning: Man ifrågasätter inte det kulturella trycket uppifrån, men ersätter ett kulturradikalt och kulturellt avancerat innehåll med en kultur som är nationellt definierad. Kulturens roll finns kvar som ett medel att hävda sin överlägsenhet, men med den skillnaden att det nu är människor med dansk bakgrund som sätter nyinflyttade på plats!
Nolltimme uti Lundåkra sjöstad? av JL
Befogat att Lomma byggs ut samt moderniseras och arkitektoniskt håller hittillsvarande nybyggnation bra klass, om än lite anonym samt konservativt utformad eller planerad. Invändningarna är okänsliga anknytningen till strandzonen samt att befintliga kulturmiljön vid gamla järnvägsbron helt raderats, ävensom folkliga campingarrangemangen norrut. Socio-historiska kopplingen till forna fabriks- och fiske- jämte sommartid badorten, nåt uppenbart ej värderas - eller helst gömmes undan? Och med en makroekonomi i gungning vet ingen stort anlagda förnyelseprojektets framtid
Omdaning av aktuell omfattning nåt egentligen borde underläggas regional planering. Och andra stora invändningen kring infrastrukturen, även den en klar Skånefråga. Nya Lomma ett utpräglat sovsamhälle och rätt skandalöst att Light Railbanor till Lund och Malmö inte ordnats redan. Att ett koppel självcentrerade villaägare vid Habo Ljung ska kunna diktera övergripande fysiska planeringen visar på maktrealiteterna inom Reinfeldts resp. Thomas Håkanssons politiska räjonger. En gång var landsvägen till Lund väl infogad i landskapet och lagom trafikerad. Idag med starkt ökade bilpendlingen en motbjudande, överbred transportapparat med autovärn, stålvajrar och allsköns märkliga påfarter, längs sträckningen. En chockmässig inskränkning av privatbilismen en nåd att stilla bedja om vid Lomma - som överallt annars.
Nå, sociala överskiktet eller som i Lommas fall en klätterglad medelklass med vissa manér, ska ju rymmas varstans! Men en stor kultur- och miljöförlust för landet att alltmer rotlösa och starkt konventionspräglade Svenssonmaterialismen efterhand tycks tagit kommandot, under partier som förväxlar demokrati med undfallande idiotvälde. Så har vi kommunala självstyrets växtglada småpåvar i stadsperiferierna av alltmer febrigt urbansjuka Sverige där dock Håkanssons kamp för ett omlands spårvagnsnät, till all heder noteras. neoLomma kan modifieras - kräver dock nypor av annat slag än urspårade folkstyrets.
Transfer av Grr & Lucifer
Grr. Jag måste få erkänna att jag blev glad åt den senaste politiska transfern. Jag tänker förstås på Stellan Bojeruds övergång från M till SD. Jag stötte första gången på honom nån gång på 1970-talet när han var redaktör för Svenska Järnvägsklubbens tidning Tåg – klubbens ordförande den gången var förresten Urban Thiel, som av Bratt & Guillou avslöjade som en av de högsta cheferna i IB. Senare förmedlade Bojerud en fin artikel till årsboken Spår som jag är med och redigerar. Nu säger han att han ska hjälpa till att utveckla Sverigedemokraternas försvarspolitik och det stämmer nog, men han kommer säkert att lägga sej i tågpolitiken också, och det blir en viktig förstärkning till Mp och V och alla andra som till exempel vill bygga höghastighetsbanor. Bojerud och tågmästare Ohly är förstås politiska fiender men privat borde de kunna föra avspända samtal om ERTMS och andra tågangelägenheter i tiden.
Lucifer: Glad är nog inte rätt ord. Tankfull kanske. Jag tillhör dem som länge har uppskattat Bojerud, framför allt som militärhistoriker med såvitt jag minns starka bidrag till historien om Krimkrigets avläggare i Östersjön på 1850-talet och en utmärkt beskrivning av Norgefälttåget 1940. Senast läste jag hans nya bok som handlade om Enbomsaffären, den skandalösa rättegången på 50-talet där kalla krigare på DN hetsade mot kommunister och spionåklagaren Ryhninger fick ett stort antal människor dömda på grundval av Enboms fantasier. Jag uppfattar Bojerud som en egensinnig, självständig och hederlig person. Men nu har hans politiska omdöme sviktat.
G: Visst, det är inte felfritt. Han har till exempel talat väl om förre försvarsministern Mikael Odenberg, som mest bör bli hågkommen för att han ville få riksdagen att betala hans vidlyftiga taxiresor mellan Helgeandsholmen och bostaden på Östermalm, som ofta tog vägen om nån av de bätre krogarna. Det var åtskilliga såna resor att döma av Odenbergs ansiktskulör – det har faktiskt blivit bättre för oss i den stora allmänheten att hålla koll på våra förtroendevalda sen teve och dagstidningar började köra med färg. Hans efterträdare Sten Tolgfors talar visserligen samma fula dialekt som Jan Björklund, men han och Anders Borg har i alla fall lyckats få hejd på en del av militärens miljardrullning. Jag har förstått av diverse Luciferkrönikor att du inte är helt tillfreds med den svenska försvarspolitiken, men här blev det i alla fall lite av ett trendbrott. Internt i Moderaterna måste det ha varit mer omvälvande än omfamnandet av arbetsrätten.
L: De senste 20 årens försvarspolitik är en skandal utan like. Efter murens fall fortsatte man att pumpa ut pengar till försvarsmakten på ett sätt som ingen annan europeisk stat gjorde. Samtidigt skar man ner på det faktiska försvaret som en gång kunde mobilisera 600 000 man. En betydande del av pengarna har gått åt till att spränga bergrum och befästningar och elda upp uniformer och utrustning. Det är klart, en del såldes väl utomlands till lycka för en del krigsprofitörer och annat gick till balterna i en utsträckning som jag inte tror blivit helt klarlagd. Framför allt har man ägnat sig åt en grotesk kapitalförstöring. Det svenska försvarets huvuduppgift är att verka internationellt har det förklarats. För ett halvår sen beslöt man ställa upp ett dussin stridsvagnar i ett garage på Gotland, varvid försvarsministern tog till brösttoner och börja prata om Georgien.
Att lyssna på Tolgfors är inte till att stå ut med, men det beror mindre på dialekten än på hans insmickrande argumentation och totala falskhet. Hade vi haft försvarspolitiker värda sina arvoden i de andra partierna skulle de ha vägrat att sitta i samma rum. Alltså, jag menar inte att kriget står för dörren och den här hetsen mot Ryssland efter Georgien är sanslös. Men Sverige bör inte vara ett militärt vakuum och vi bör tänka på oss själva. Det hedrar Bojerud att han inte tycker att Sverige skulle vara med och föra USA:s krig i Afghanistan. Sverige bör ta till vara sina egna intressen, det gör ingen annan. Pinsamt att det ska behövas avhopp till Sverigedemokraterna för att det ska sägas.
G. Uttrycket ”militärt vakuum” har använts lite för ofta i historien för att jag ska känna mej bekväm med det. Allvarligt talat är jag orolig för den legitimering av SD som Bojeruds anslutning innebär, fast du och jag har redan tidigare varnat mot förenklade demoniseringar av det partiet. Vi får vänja oss vid att bemöta dem på en rad olika sakområden.
L: Precis, men det sker ju inte nu. De avfärdas ju bara som rasister. De är ett parti som pekar på komplexa problem till vilka de erbjuder enkelspåriga reaktionära lösningar. Och vad gäller Bojeruds avhopp så ska det förvisso bli intressant att se hur moderaterna kommer att reagera.
PS. När detta skrivs når oss nyheten att arméns fältbageri från T4 ska läggas ner, det sista av tidigare 40. Alla vi som har smakat deras nybakta wienerbröd, t.ex. vid någon av försvarsmanifestationerna i Lundgård, kan inte se det annat än som en tragisk förlust.
Stjärneborg på Ven och världsbilden
av Gunnar Stensson
August Palm som introducerade de socialdemokratiska idéerna i Sverige är en dramatisk huvudperson i svensk historia, socialdemokratisk historia och skånsk historia. När jag såg att Alexandra Coelho Andoril ägnat honom en roman, ”Mäster Palm” som lovordades av flera ledande kritiker blev jag omedelbart intresserad.
Men jag var misstänksam/hade fördomar mot Alexandra Coelho Andoril utan att någonsin ha läst något av henne. Så jag gick och lånade ”Stjärneborg”, hennes bok om Tycho Brahe, astronomen på Ven. Den visade sig intressant, provocerande och medvetandeutvidgande. Så jag presenterar den först. Mäster Palm följer om en vecka.
Tycho Brahe, född i Knutstorp i Skåne 1546, forskare i Köpenhamn, Leipzig, Rostock och Prag, konstruktör av ett unikt observatorium på Ven, genial och uthållig astronom, feodalfurste och bondeplågare, en skrämmande gestalt vars avhuggna näsa ersatts med en guldprotes, visst vore han ämne för en stor och myllrande roman.
Sådan är inte Alexandra Coelhos Andorils ”Stjärneborg”. På knappt 200 sidor skildrar hon ”Tyge” ur de förtrycktas perspektiv och framför allt ur ett kvinnoperspektiv. Han levde tillsammans med dottern till en fattig präst. Hon var för simpel för att det skulle vara möjligt för honom som adelsman att ingå äktenskap med henne. Hon födde flera barn.
Även Tyge skildras som ett offer för det samhällssystem han fötts in i. Han var ett monstrum, en alltsedan barndomen förvriden människa, vars goda egenskaper och förmåga till kärlek och medlidande förkvävdes. Men framför allt var han astronom.
Observatoriet på den mörka ön är ett öppet öga mot universum. Där ligger Tyge utan annan optik än sina ögon och spanar ut i universum, mäter och noterar det han ser med hjälp av de instrument han uppfunnit. Han ser natt efter natt, år efter år, hur stjärnhimlen roterar runt hans ständigt vakande öga.
Hans personliga liv var eländigt, han drevs i landsflykt, observatoriet förstördes och han dog en smärtsam död vid 55 års ålder.
Alexandra Coelho Andorils (om hon bara hade ett enklare namn och var mindre elegant) bild är att hans liv, som allas, var fåfängligt. Hans syn på universum var hela tiden föråldrad (han trodde att jorden var universums medelpunkt, det såg han ju varje natt), hans instrument var ofullkomliga och han dog några år innan den holländska optiken satte Galilei i stånd att se att månen var en himlakropp.
Alexandra Coelho Andoril sammanfattar: ”Sju år efter hans död uppfanns den första kikaren som kom att göra hans världssystem, alla hans instrument och observationer för evigt föråldrade.”
Jag använde ordet medvetandeutvidgning. Jag menar mänsklighetens ständigt utvidgade gemensamma medvetande om världen. Tycho Brahe var en av de största aktörerna i sin tids vetenskapliga revolution. När jag hade nått fram till citatet ovan hade författaren utvidgat mitt medvetande så att jag protesterade häftigt mot hennes sammanfattning.
Jag ville påminna henne om att Tycho Brahes observationer av planeternas rörelser studerades av Kepler, som framför allt var matematiker, och att Kepler med hjälp av dem räknade fram planeternas elliptiska banor runt solen (de irriterade honom mycket eftersom han som trogen anhängare av Kopernikus ansåg att de borde vara runda). Detta gav i sin tur Newton möjlighet att upptäcka den allmänna gravitationen och i detalj beskriva solsystemet. Långt senare byggde Einstein vidare med relativitetsteorin.
Alla bidrog de till vår världsuppfattning. Tycho Brahe trodde att jorden var universums centrum, men trots det blev hans observationer en förutsättning för den fortsatta kunskapsutvidgningen. Kepler trodde att planeterna rörde sig i cirklar men Tycho Brahes iakttagelser tvingade honom att revidera den föreställningen. Newton trodde att han för all framtid förklarat solsystemets lagar, men Einstein upplöste hans världsbild.
Vetenskapen är alltid kollektiv, aldrig individualistisk, ofta anonym. All patenträtt är grus. Hypoteser är alltid felaktiga eller åtminstone ofullständiga, men nödvändiga för forskningen. På det samhälleliga området är Marx en av de största, han formulerar nya perspektiv men är inte ”sann”, hans hypoteser är delar i den samhällsvetenskapliga processen.
Datorerna förmedlar på ögonblicket tankar som förr krävde århundraden för att bli kända.
Alexandra Coelho Andoril producerade tillsammans med sin make nyligen anonymt en underhållningsthriller som lanserats i Sverige och internationellt. Det roar mig att huvudpersonen i den bär namnet Kepler. Kanske har hennes undermedvetna protesterat.
Borgarna och Borgareparken av Ulf N
Representant för Byggkapitalet ringer borgerlig stadsbyggnadspolitiker
Byggkapitalet: Tjena, det är jag som är på tråden!! Läget?
Borgerlig stadsbyggnadspolitiker: Tackar som frågar, finfint! Tack för senast förresten, det var en verklig…
– Du, ursäkta, jag har lite brådis så jag måste gå rakt på sak – vi i Byggkapitalet har en strålande idé om ett byggprojekt…
– Idel öra, idel öra!
– Jo, du vet, vid Norra Fäladens köpcentrum, öster om centrat och parkeringen – vi tycker det skulle vara ett utmärkt läge för tre punkthus. Seniorboende – välbärgade 55plussare som sålt sina villor, alltså.
– Jamen, det är ju kommunens park där…
– Ja, just därför – vi bygger bara i superattraktiva lägen.
– …åsså har vi nyss rustat upp i parken, vi har byggt grillplats och…
– Ja, det är klart – inte vill vi bygga i vilken skräppark som helst…
– Men det kommer att bli bråk, oppositionen kommer att gnälla, folk på Fäladen kommer att tjuta i högan sky, skolan som får lämna mark ifrån sig ställer till med ett jämrans jämmer, de rastplatsberövade hundarna kommer att ge skall…
– Betänk, bror, att detta är ett toppenläge, kapitalet kommer att förränta sig så det skriker om det …och ni vid makten – nåja, den så kallade politiskamakten – får ett antal tjusiga lägenheter att gaska upp er anorektiska byggstatistik med.
– OK, då. Släng in en begäran om detaljplan så får vi se…
– Nja, jag tänkte att det kan väl du göra…
– Jag?! Jag kan väl för höge farao inte…
– Nej, jag menar förstås inte dej personligen, även om det skulle innebära lite rakare rör, jag menar förstås kommunen …det ser trots allt bättre ut så
– Men om vi lämnar in begäran om detaljplan verkar det ju som om vi skulle vilja bygga för övre medelklassen på bästa parkmark.
– Ja, just det…
– Fast lite bättre byggstatistik skulle förstås va’ smaskens …så kör till! Vi kan i början mjäka oss och säja att vi bara vill pröva idén i program för detaljplan, att vi inte alls har bestämt oss. För att på vanligt sätt vänja opinionen i vid tanken. Sen när programmet för detaljplanen väl är klart så kan vi enligt gängse mall säja att nu är processen igång och nu är det för sent för oppositionen och andra som protesterar att komma dragande med sin dvärgalåt…
– Bra, bra – då säjer vi så. Och när jag ändå har dej på tråden… Vi har upptäckt ett annat ypperligt läge för svindyra bostadsrätter öster och sydöst om badhuset – vi tänkte oss en samling av punkthus på 8 våningar med den där fontänen i mitten och ett par våningar lägre bebyggelse runt den där skitiga dammen…
– Nej, stopp och belägg - nu går du för långt! Vi får åtminstone vänta med det till dess Stadsparkens 100-årsjubileum år 2011 är överstökat…
Slut!
Så gick det nog inte till
Så här gick det sannolikt (inte) till när borgarna bestämde sig för att begära program för detaljplan för Seniorgården AB. Företaget, som är en del av JM-koncernen, vill bygga tre punkthus med bostadsrätter för personer över 55 år i Borgareparken. Fast man kan lätt frestas att tro att det är på ungefär det här sättet ärendet initierats.
Borgerliga krumbukter
För faktum är att någon eller några borgerliga politiker sett till att förslaget om att begära detaljplan för att ställa en stor del av Borgareparken till Seniorgårdens förfogande kom upp på Tekniska nämndens bord i förra veckan.
Faktum är också att borgarna vid sammanträdet krumbuktade sig och hävdade att de inte bestämt sig för att ge parkmark till Seniorgården, att de bara ville pröva denna idé. På en direkt fråga från Demokratisk Vänster varför kommunen, och inte byggherren, skulle begära detaljplan var tystnaden från de borgerliga närmast öronbedövande.
De rödgröna: bygg på parkeringen!
De rödgröna – S, V, MP och DV – framhöll att det visst behövdes bostäder, inklusive seniorbostäder, men att man för den skulle inte behövde stjäla mark från skolbarnen och krympa parken. De rödgröna sa nej till borgarnas förslag, och menade att man i stället skulle bygga på parkeringsplatsen. Men se det ville borgarna inte gå med på. Vilket visar att det är läget i parken och önskan att gå Seniorgården tillhanda, inte behovet av bostäder i sig, som styr borgarnas enhälliga ja till att ta fram detaljplan åt Seniorgården.
Ulf N
Borgareparken utgör stadsdelspark i östra delen av stadsdelen Norra fäladen. Detta är främst en 1970-talspark som sträcker sig med förgreningar och stråk in mellan bostadsområdena. Parken erbjuder många olika aktiviteter för de boende i området.
Från Lunds webb
Lund näst bästa skolkommun, men…
av Gunnar Stensson
Svenska elever presterar sämre idag jämfört med 1990. De trivs sämre. Kunskapen sjunker samtidigt som betygen höjs till fiktiva nivåer. Varför?
Skolverket presenterar svaret i rapporten ”Vad påverkar resultatet i svensk grundskola?”. Den bygger på en mängd forskning om samhällsförändringar, reformer, resurser och arbetet i skolorna de senaste 15 åren.
Försämringens orsaker sammanfattas i fyra ord: segregering, decentralisering, differentiering och individualisering.
Hur har Lunds skolor försämrats?
Segregering.
Grundskoleförordningen bygger på integration. Oavsett kön, samhällsklass, nationalitet, religion, stadsdel eller bostadsort ska elever få en likvärdig undervisning och undervisas tillsammans.
Det fria skolvalet och de fristående skolorna ledde till segregation. Elever med likartad bakgrund samlades i samma skolor. Följden är att resultatskillnader mellan skolor och elevgrupper ökat. Föräldrarnas utbildningsnivå har fått större betydelse.
Segregeringen har varit negativ för kunskapsutvecklingen. Kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förloras och lärarnas förväntningar på elevers prestationer får större betydelse.
I Lund var särskilt folkpartiet pådrivande för etablerandet av friskolor både på grundskole- och gymnasienivå.
De borgerliga partierna drev tillsammans igenom att fritt val ersatte närhetsprincipen beträffande Lunds fyra gymnasieskolor. Det ledde omedelbart till att Vipan som ligger utanför centrum förlorade, när eleverna fick välja skola i stället för att enligt närhetsprincipen gå i närmaste gymnasium. De svagaste eleverna hamnade på Vipan. Nu är segregationen fullständigt genomförd mellan Vipans yrkesprogram och övriga gymnasieskolors teoretiska program.
Det fria valet innebär samtidigt att Lunds fyra kommunala gymnasier blivit attraktiva för elever på Skånes landsbygd. Lund har nytta av det, men för många andra gymnasier är effekten förödande nu när 90-talsdepressionens små elevkullar nått gymnasieåldern.
En annan effekt av det fria valet kan bli att Lunds svagaste elever konkurreras ut från den närbelägna skola där de borde gått och tvingas resa till gymnasier på annan ort.
Det nuvarande borgerliga styret i Lund har ytterligare drivit på segregeringen. Lars Hansson (FP) sa uttryckligen i skoldebatterna härom året att skolpengen gynnade friskolorna på bekostnad av kommunens skolor i Lunds stad.
Skapandet av elitklasser på gymnasiet verkar i samma riktning.
De borgerliga skolpolitikerna slog sönder ett väl fungerande system för modersmålsundervisning, vilket ledde till kaos och till att den viktiga modersmålsundervisningen fick mindre resurser och tusentals invandrarelever fick färre lektioner, i regel en fyrtiominuterslektion i veckan.
Också lärarna segregeras. De med bäst meriter hamnar i de ”bästa” skolorna. Förr kunde en duktig lärare söka sig till en skola med dåliga förutsättningar och vara stolt över att nå goda resultat där. Nu känner
många att de hamnat där för att de har sämre kompetens.
Decentralisering
Den centraliserade svenska skola som existerade före kommunaliseringen var en av världens absolut bästa. När den avreglerades och kommunaliserades sjönk kvaliteten snabbt. Huvudansvariga är Göran Persson och Socialdemokratiska partiet. VPK övertalades att ansluta sig och därigenom skapa majoritet i riksdagen för reformen.
Systemet med kommundelsnämnder i Lund drev decentraliseringen ett steg längre och kunde ha fått skadliga effekter i en stad med mer segregerat boende och med mindre beredskap att rikta resurserna till de områden där de behövdes.
Effekten blev mindre destruktiv än på andra håll också på grund av föräldrars och lärares höga utbildningsnivå i Lund och kommunens möjlighet och vilja att satsa relativt stora resurser på skolan.
Även i Lund underskattar man nu de behov som orsakas av socioekonomiska faktorer. Det skolpengssystem som infördes avhände politikerna möjligheten att tilldela skolor med särskilda behov extraresurser, frånsett ett litet schematiskt utdelat tillskott enligt vissa kriterier. Det är mera rättvist att alla skolor får lika mycket, sa Lars Hansson. Skolpengssystemet drabbade t ex Vikingaskolan och Klostergårdsskolan.
Differentiering
Huvudprincipen i grundskoleförordningen är att grundskolan ska organiseras integrerat. Utvecklingen har gått i motsatt riktning. Det har blivit allt vanligare med särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av stöd. Elever delas in i olika grupper efter kunskapsnivå. För lågpresterande elever är det stigmatiserande och kan påverka självkänsla och motivation. I segregerade grupper påverkas resultaten av kamrateffekter, positiva eller negativa, och av lärarnas förväntningar.
Elitklasserna i historia och matematik driver utvecklingen i Lund i segregerande riktning, samtidigt som de praktiska programmen koncentrerats till Vipan.
Det märkliga är att satsningar på elitklasser varken i Sverige eller i andra länder har lett till att fler elever med toppkunskaper utexamineras.
Däremot har en galopperande betygsinflation, konsekvensen av bristen på betygskriterier och av att lärare tjänar på att sätta höga betyg, totalt undergrävt betygens värde.
Individualisering
Individualisering skulle uppnås genom att nya läroplaner och kursplaner gjordes friare än tidigare. Lärarna uppmanades att utforma undervisningen efter elevernas förutsättningar och behov. Men de blev snarare en sorts coacher som stod till tjänst med råd vid allehanda grupparbeten. Den sortens individualisering påverkar elevernas resultat negativt.
Lärarledd undervisning blev alltmer sällsynt. Stödet hemifrån blev avgörande för hur eleven lyckades i skolan.
Här förtjänar det att påpekas att lärarna spjärnade emot i det längsta, först genom att motsätta sig kommunaliseringen och senare genom att mot alla odds anstränga sig att ge en lärarledd undervisning som nådde alla. Detta skedde i särskilt hög grad i Lund med dess stora antal duktiga lärare.
Likvärdighet förlorad
Effekten av dessa förändringar är att skolan förlorat sin likvärdighet på alla plan. Stödet från hemmet har fått större betydelse för elevernas möjligheter att nå bra resultat eftersom skolan förlorat mycket av sin förmåga att kompensera för elevers sociala bakgrund och olika förutsättningar.
Det tragiska är att stora grupper i samhället genom denna utveckling motiverats att försvara nyvunna utbildningsprivilegier och motsätta sig rättvisereformer, samtidigt som ett utbildningsproletariat skapats med alla de destruktiva effekter en sådan social klyvnad medför. I själva verket är Lärarförbundets rankinglista där ett fåtal rika kommuner ständigt placerar sig i toppen ännu ett symptom på den förlorade likvärdighet som kommunaliseringen ledde till.
Gunnar Stensson
Lunds Naturskyddsförenings svar på utredningen ”Möjligheter i Lunds stadskärna – utvecklingsförslag”
Kommunens planering för omdaning av stadskärnan rullar vidare. Ändå tycks utredningens förslag inte väcka någon livligare debatt bland lundaborna. DV vill dock fortsätta dra sina strån till debattstacken och publicerar här Lunds Naturskyddsförenings remissvar på utredningen.
Lunds Naturskyddsförening, LNF, anser att Lunds stadskärna är en attraktiv och värdefull tillgång för både lundabor och besökare. Den ska vara lätt tillgänglig för alla människor, på ett sätt som är ekologiskt hållbart.
Utvecklingen av samhället måste i första hand ta hänsyn till den ekologiska hållbarheten. Den är en förutsättning för ekonomisk och social utveckling.
Världens länder ska enas om ett nytt klimatavtal i Köpenhamn i december i år. De utsläppsmål som förväntas bli beslutade då måste beröra trafiken och leda till radikala nedskärningar av utsläppen av växthusgaser redan på ganska kort sikt.
En ordentlig analys av trafik- och miljökonsekvenserna måste ligga till grund för värdering av förslagen. I avsaknad av en sådan analys vill LNF ändå påminna om slutsatserna i Lunds kommuns klimatbasutredning 2008, att biltrafiken i kommunen måste minska väsentligt i omfattning, samtidigt som utsläppen av växthusgaser från varje fordon måste minska. De alternativ i utvecklingsförslaget som beräknas leda till ökad biltrafik kan därför avvisas direkt.
Stadskärnan måste bli mer tillgänglig för kollektivtrafikresenärer, inte mindre genom att hållplatser och knutpunkter flyttas från stadskärnan till Lunds C. Kollektivtrafiken är i många fall det enda färdmedelsvalet för barn, äldre och rörelsehindrade och för deras skull måste linjenätet vara finmaskigt i stadskärnan, där målpunkterna finns. Det är naturligtvis fullt möjligt att ställa krav på tystgående bussar, åtminstone stadsbussarna. Bussen som transportmedel i centrum har den fördelen att den inte stannar länge. Den kör igenom området och ut igen, till skillnad från bilen som ska parkeras och kräver stort utrymme. Om personbilarna försvinner från centrum ökar framkomligheten och inte minst säkerheten för alla andra trafikanter.
LNF anser att stadsbussarna ska finnas kvar i huvudsak i oförändrad omfattning (alternativ A), men vi tar inte ställning till exakt vilka gator som ska trafikeras. Några vägande skäl för motståndet mot Botulfsplatsen som knutpunkt för stadsbussarna har vi svårt att finna.
Vi inser att busstrafiken på Klostergatan är problematisk, men risken är att man skapar fler problem än de som löses genom att göra Klostergatan till gågata. Trafikbelastningen ökar då på andra ställen och restiderna för bussresenärerna blir längre. Vi saknar fortfarande förslag till hur alla leveranser till butiker och restauranger ska komma fram på ett smidigt sätt. De största och mest bullrande lastbilarna borde hållas utanför stadskärnans trånga gator.
För regionbussarna kan en lösning i huvudsak enligt alternativ B vara en godtagbar kompromiss, så att de mest centrala stråken får en avlastning.
Förslagets alternativ C kan således helt avfärdas medan en kombination av alternativen A och B skulle vara möjlig att bearbeta vidare.
För övrigt finner vi det besynnerligt att begreppen ”utveckling” och ”förädling” av stadskärnan likställs med en ständigt ökande kommers. Förslagets definition av det mest attraktiva läget är att det ofta innehåller starka kedjeföretag med kända varumärken, dvs. det ska se precis likadant ut som i de flesta andra städer. Är det så lundaborna vill ha det? LNF vill för sin del värna om Lunds särskilda atmosfär med småskalighet, torghandel, levande kultur, och gröna oaser för vila i vimlet.
LNF anser att
- kollektivtrafiken är en självklar del av lösningen för att vidmakthålla en attraktiv stadskärna;
- privatbilar hindrar andra trafikanter i orimlig grad och i görligaste mån ska hållas utanför centrum;
- hur det ska gå till att ytterligare belasta Clemenstorget med bil- och busstrafik samtidigt som ”förutsättningarna för handel, mötesplatser och restaurang förbättras runt hela torget” (alt. B och C) vill vi se redovisat innan vi kan ha synpunkter på det;
- även Västra Stationstorget är en resurs när området vid Lund C ska ta emot fler aktiviteter och människor;
- utvecklingen av handeln i Lunds centrum i hög grad är beroende av med vilken välvilja kommunen har sett och ser på etablering av köpcentrum i perifera lägen.
För styrelsen i Lunds Naturskyddsförening, Margit Anderberg, ordförande
2009-09-24
BANANAS!*
Måndag 5/10 arrangerarDOC LOUNGE på Inkonst i Malmö två extra exklusiva förhandsvisningar av dokumentärfilmen BANANAS!* med regissören Fredrik Gertten på plats för publikfrågor och samtal!
Dessa visningar äger rum måndag 5/10 kl. 15.00 & kl. 19.00 i Inkonst Teatersal (220 platser) och till dessa visningar säljer vi förköpsbiljetter till grupper (föreningar, företag, organisationer, nätverk, privatpersoner etc) på faktura.
Biljettpris: 60 kr
Är ni intresserade, ska ni kontakta Camilla Malmberg på Doc Lounge:
malmo@doclounge.se
Se även bifogad pdf.
BANANAS!* visas även kl. 20.00 i klubbrummet på Inkonst under ordinarie Doc Lounge måndag 5/10!
Läs mer om Doc Lounge
BANANAS!* har galapremiär på Royal i Malmö torsdag 8/10 kl. 16.00
BANANAS*! har biografpremiär på Spegeln i Malmö fredag 9/10 kl. 19.00
och på Kino i Lund fredag 9/10.
Läs mer om filmen
Hatet mot muslimer
”Hatet mot muslimer” är en bok som väckt mycket debatt och som handlar om den växande islamofobin i samhället. Möt författaren Andreas Malm och diskutera om islamfobi har blivit ett viktigt verktyg för de högerextrema partierna i deras strävan efter att få ta plats i det politiska finrummet.
Tid: Tisdag 29 september klockan 18:30
Plats: Kvarnby Folkhögskola, Röda huset, Industrigatan 4, Malmö
Arrangör: Vänsterns akademi, Vänsterpartiet Malmö
Kontakt: patrik.strand@malmo.se
Om Afghanistan
Apropå Gunnar Stenssons notis "Vilken muslim? Vems islam?" i förra veckans Veckobladet, så välkomnar Föreningen Afghanistansolidaritet författaren till "Vems islam? (Norstedts) Mohammad Fazlhashemi till Lund lördagen den 3 oktober kl 15-17. Platsen är Västerkyrkan, upplägget är ett samtal mellan Mohammad Fazlhashemi och Jan Hjärpe om just den bok Stensson läst, "Vems islam?". Det är det första i en serie om tre författarsamtal Afghanistansolidaritet samarrangerar med bl a Västerkyrkan, Studieförbundet Bilda och Studentprästerna.
Söndagen den 11 oktober blir det mer Afghanistan, då journalisten, aktivisten och volontären Ann Jones pratar om situationen i Afghanistan. Plats: IOGT-NTO:s lokal vid Bantorget. Tid: 15-17.
Anders Davidsson
Kulturtips
Pulserande afrokubansk musik och dans
På Inkonst 29 september
Läs mer
Dawda Jobarteh
Afrobeat från den nya generationen
På Inkonst 29 september.
Läs mer
Kino - All´s Well That Ends Well
Direktsänt från London National Theatre på Kino i Lund och Spegeln i Malmö torsdag 1 oktober kl 19.30
Läs mer
Karaikudi R. Mani.& Sruthi Laya
Indisk slagverksfest med dans!
På Inkonst 2 oktober
Läs mer
Appris par corps
En akrobatisk duett om broderskap, kärlek, separationer och rivalitet, på Dansstationen 2-3 oktober
Läs mer
Lisa Ekdahl live
På Babel lördag 3 oktober.
Läs mer
Esperanza! - Unga Danskompaniet
Lördag 3 oktober kl 18 på Lunds Stadsteater
Läs mer
Jävla Finnar – Riksteatern
På Bredgatan 3 i Lund 7 oktober kl 19.
Läs mer
Möss & Människor
De vackraste och klokaste planer. Både av möss och människor går ofta till spillo…
Premiär 3 oktober på Moomsteatern.
Läs mer
Claes Janson - The best of Ray Charles
På Palladium 4 oktober kl 18.00
Läs mer
Light Music
På Palladium 6 oktober kl 19.00
Läs mer
Schackspelaren – Riksteatern
på Lunds Stadsteater 6 oktober kl 19.30
Läs mer
Touch of Africa
Tisdagen den 6 oktober klockan 19.00 i Caroli kyrka
Läs mer
Pedagogresa till Kuba
Kuba har fått flera internationella utmärkelser för sitt pedagogiska arbete och har idag inte bara 32.000 utländska studenter i sitt utbildningssystem, utan ger också teknisk assistans till ett trettiotal länder i främst Latinamerika och Afrika i alfabetiseringskampanjer och bygget av offentliga utbildningssystem.
Vi vill ge pedagoger från Sverige möjligheten att studera det livslånga lärandet på Kuba.
Utbildningen på Kuba är närvarande i alla livets skeenden. Från förskola upp till universitetsnivå; det finns komvux och universitetsmoduler i fängelser; kvällsskolor och pensionärsuniversitet och mycket annat.
Kursen riktar sig till dig som är verksam inom undervisningsväsendet; folkhögskollärare, lärare på alla nivåer, förskollärare, fritidspedagoger, barnskötare, bibliotekarier, universitetslärare, rektorer, förskolechefer, folkbildare m fl. Vår ambition är att vidareutveckla dessa lärarresor med också inriktning på folkbildningsrörelserna och göra jämförelser mellan folkens makt, demokratin på Kuba och i Sverige.
Under tiden januari till mars förbereder vi en studieresa till Kuba som ska äga rum under påsklovsveckorna 13‐14. Under denna distansperiod kommer vi att läsa och gemensamt diskutera texter relaterade till Kubas samhälle och utbildningsystem. Urvalet av texter kommer i stort att tas fram i dialog med deltagarna så att såväl förstudier, diskussioner och studieprogram blir deltagarorienterat. Ju tidigare du anmäler dig, desto större möjlighet har du att påverka kursupplägget.
Vi erbjuder dig dessutom ett mycket stimulerande program under två veckor på Karibiens pärla, med mängder av direkta besök och kontakter med Kubas oerhört framgångsrika skolor, utbildningssystem med barnen och eleverna i centrum. Programmet tas fram av kursdeltagarna tillsammans med kursansvarig. Målsättningen är att kursdeltagarna ska få möjligheten att besöka motsvarigheten till just sitt verksamhetsområde på Kuba.
Kursen styrs av ett demokratiskt kunskapsideal och vi ägnar oss sålunda inte bara åt att konsumera texter och svara på lärarstyrda uppgifter, utan vi satsar på interaktiva och dynamiska samtal inom kursgruppen.
Kursen förutsätter regelbunden tillgång till Internet.
Kursen är en del av projektet ”Lärare på Kuba och i Sverige” och arrangeras i samverkan med Svensk‐kubanska föreningen.
Vad kostar det?
Själva kursen är avgiftsfri. Kostnader för resan till Kuba tillkommer. Räkna med att transfer,
transporter på Kuba, flyg och boende kostar ca. 15 000 kr.
Kurstid: 8/1‐ 11/4‐2010
Studietakt: deltid, 50%
Ansökan senast: 1/12 2009
Kontaktperson:
Ola Nilsson, e‐post: ola.nilsson.kvarnby@folkbildning.net eller tel. 0707‐143846.
Nu kan du anmäla dig preliminärt. Intresset för dessa lärarresor är överväldigande. Även om det är ett halvår till resan är det bra att redan nu börja planera din ekonomi inför resan.
Exempelvis kan du börja söka stipendier hos din arbetsgivare – ansök om ”kompetenshöjande lärarresa till Kuba”. Du kan gå in och kolla ibland ”Fonder & Stipendier i Sverige” och din fackliga organisation. Kolla och sök redan nu!
Välkommen med din intresseanmälan!
Kulturstad utan teater av Gunnar Stensson
Kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth föreslår i kulturpropositionen att Riksteaterns egna produktioner ska minska. Riksteaterns turnerande verksamhet ska fortsätta, men i huvudsak med andra teatrars produktioner, säger hon.
För en landsortskommun som Lund blir det väl fråga om att snylta på Kronobergsteaterns och Helsingborgs uppsättningar. Kanske kan Malmö skicka hit någon föreställning.
”Om Riksteatern måste minska sina produktioner så påverkar det oss mycket. Lund har ingen fast ensemble när det gäller vuxenteater, det skulle leda till ett magrare utbud. Riksteatern står för 70 procent av utbudet”, sa Eva Omagbemi i Sydsvenskan i tisdags.
Så drabbas kommuner vilkas kultur är beroende av statliga insatser utifrån.
Krigsprofitörerna och det militärindustriella komplexet av Gunnar Stensson
”Förra året slog Sverige rekord i vapenexport. Nu inrättar regeringen en ny myndighet för att hjälpa den svenska försvarsindustrin att sälja mer krigsmateriel utomlands”. Niklas Orrenius, Sydsvenskan 23/9.
85 till 95 procent av orderstocken för många svenska vapenföretag går på export.
Socialdemokraterna har inget att invända.
– Vi ska stödja exporten av krigsmateriel, säger Urban Ahlin (S), utrikespolitisk talesman.
Ike Eisenhower varnade för det militär-industriella komplexet.
Nya förutsättningar kräver en ny budget
Till kommunstyrelsen i Lunds kommun
Sedan Lunds kommuns budget för 2010 beslutades av kommunfullmäktige i juni i år har de ekonomiska förutsättningarna väsentligen förändrats. Samtidigt får vi återkommande mycket tydliga signaler om de svåra ekonomiska förutsättningarna för kommunens verksamheter.
Flera av kommunens verksamheter uppvisar i år, trots besparingar och effektiviseringar, enligt aktuella prognoser mycket stora svårigheter att klara sig med de ekonomiska resurser de har till förfogande. Som exempel kan nämnas att socialnämnden förväntas gå med underskott med -30 Mkr och för Utbildningsnämnden beräknas det negativa resultatet bli -9 Mkr. Samtidigt ser det ut som om Vård och omsorgsnämnden skulle gå med överskott med +28 Mkr. Resultatet av dessa budgetavvikelser kommer att ha betydande påverkan på ekonomin även 2010.
Förutom att vi nu vet mer om de kommunala verksamheternas villkor, så känner vi även bättre till de yttre ekonomiska förutsättningarna inför 2010 än när budgeten beslutades i juni tidigare i år. Då förväntades kommunen gå med underskott med -27 Mkr 2010, men vi vet nu att statsbidraget nästa år förstärks med +81 Mkr och att skatteintäkterna förväntas öka med +12 Mkr mer än budget. Utöver detta pekar allt på att en högre befolkningsutveckling än väntat ger +20 Mkr ytterligare och att fortsatt sänkta avtalsförsäkringar sänker kostnaderna med +7 Mkr. Sammanlagt innebär det stärkta intäkter och minskade kostnader med +120 Mkr.
Flera av dessa förändringar är var och en så stora att det väcker frågan om den ekonomiska planeringen från juni i år fortfarande kan anses aktuell. Tillsammans blir bilden ännu tydligare. Tillsammans med det vi nu vet om behoven i den kommunala välfärden, gör de förändrade ekonomiska förutsättningarna att en revidering av budgeten upplevs som nödvändig. Hade kommunfullmäktige i juni vetat det vi vet idag hade andra beslut fattats. Det är ett faktum som nog få betvivlar. Betydligt mindre förändringar har de senaste två åren föranlett justeringar av budgeten.
Det är ur demokratisk synvinkel avgörande att kommunfullmäktige nu ges möjlighet att pröva hur ett utökat budgetutrymme på bästa sätt kan användas. Detta är om möjligt ännu viktigare nu, i en tid när de ekonomiska förutsättningarna från början är kärva. Behovet av tydliga prioriteringar är nu tydligare än någonsin tidigare. Prioriteringar som det faller på kommunfullmäktige att göra. Den samlade bedömningen är därför att både välfärdens förutsättningar och kommunens ekonomiska situation har förändrats i sådan omfattning att det behövs ett nytt budgetbeslut för 2010.
Kommunstyrelsen föreslås besluta:
att i dialog med nämnder och styrelser inleda en förnyad budgetprocess med inriktning att i kommunfullmäktige under hösten fastställa en reviderad budget för 2010.
Anders Almgren (S), Mats Olsson (V), Anders Ebbesson (MP), Sven-Bertil Persson (DV)
Bra krig – dåliga krig av Gunnar Stensson
USA:s överbefälhavare i Afghanistan begär fler soldater utöver de 30 000 som Obama redan förstärkt Nato-styrkan med. Annars hotar ett nederlag.
Det är inte USA:s första nederlag. USA har inte segrat i en enda större militär konfrontation sedan 1945. Den största beträffande truppantal, kostnad och politisk betydelse var Vietnam. USA förlorade kriget.
De andra fyra var Koreakriget, det första Gulf-kriget, invasionen i Afghanistan och den andra invasionen i Irak.
Koreakriget och det första Gulfkriget slutade oavgjort. Situationen efteråt var politiskt sett densamma som när de startade.
Jag tror, skriver Wallerstein i en krönika den 15 september, att oavgjort blir historiens dom också över utgången av den andra invasionen i Irak. Och USA håller uppenbart på att förlora kriget i Afghanistan. USA kommer inte att vara starkare efter kriget än när det startade, snarare motsatsen.
Skiljelinjen i amerikansk politik går inte mellan anhängare och motståndare till imperialism utan mellan sådana som är starkt interventionistiska och sådana som tror på ”fort Amerika”. De sistnämnda kallades förr isolationister. Isolationister är inte antimilitarister. Tvärtom är de anhängare till militära investeringar. Men de är skeptiska till insatser i avlägsna delar av världen.
Knappast en enda amerikansk politiker är beredd att kräva någon betydande reduktion av de militära kostnaderna. Det är därför de betonar skillnaden mellan bra och dåliga krig. När de kritiserar militära insatser i dåliga krig hävdar de att det finns andra sammanhang där man kan göra bättre bruk av militären.
Republikanerna brukar betecknas som ”hökar” och demokraterna som ”duvor”. I själva verket är demokratiska administrationer ofta mer benägna att engagera sig i militära interventioner än republikanska. Exempel på detta är Vietnamkriget och Koreakriget.
Ändå brukar demokraterna beskyllas för att vara förrädare, sådana som förlorar land till fienden, förr i världen till Sovjetunionen, nuförtiden till ”terroristerna”.
Obama skickar troligen fler soldater till Afghanistan. Och Afghanistankriget kommer att sluta som Vietnamkriget. Men utgången i Afghanistan blir värre än den i Vietnam, för i Afghanistan finns det ingen enhetlig fiende att överlåta makten till.
Wallersteins hopp står till en förändring – change – inom det amerikanska folket. Om USA förlorar alltför många krig vaknar dess medborgare kanske till insikten att USA:s militära ingripanden utomlands och ofattbara militära kostnader hemma inte är lösningen på landets problem utan de största hindren för USA:s nationella överlevnad och välstånd.
Underkonsumtion och annat
av Erik Kågström
I VB 090904 har Gunnar Sandin kommenterat mina ”Tankar om ekonomi” i VB 090821. Han säger där bland annat att ”man kan betvivla Eriks förmodan att underkonsumtionen tendentiellt råder under hela konjunkturcykeln”. Enligt mitt sätt att resonera har vi ständig underkonsumtion i Sverige eftersom vi producerar mer än vi konsumerar och har ett betydande exportöverskott. Globalt kompenseras underkonsumtionen av finansinstitutens krediter, konsumenterna köper för pengar som de räknar med att tjäna i framtiden. Det gör att konsumtionen blir tillräcklig för ekonomisk tillväxt. Jag är medveten om att mitt resonemang kan vara bräckligt ur strikt ekonomisk synpunkt och väntar ivrigt på att en ekonom tar mig vid örat.
Gunnar Sandin är – med rätta – pessimistisk när det gäller världssamfundets vilja och förmåga att genomföra de drastiska förändringar i ekonomi och livsföring som sannolikt krävs för att en klimatkatastrof skall kunna undvikas. Han menar att ”…politiker som i teorin skulle kunna åstadkomma detta är systemets fångar”. Märkligt nog är det politiker i de mest nyliberala i-länderna – Storbritannien och USA – som verkar mest insiktsfulla på detta område. Gunnar Sandin nämner Barack Obama. Till politiker med sådana ideologiska förutsättningar kan man kanske också räkna de brittiska bröderna Miliband. Fadern – Ralph Miliband – var en marxistisk sociolog som verkade vid universitet i både Storbritannien och USA. Hans åsikter var sällan bekväma för regeringarna i respektive länder. Söner David och Ed Miliband räknas båda till vänsterfalangen i New Labour där man strävar efter en socialdemokratisk politik av kontinentaleuropeiskt snitt. När David Miliband var minister för jordbruk och miljö 2006-2007 lät han miljödepartementet DEFRA göra en utredning om individuell koldioxidransonering. Tony Blair ansåg emellertid att förslaget var för radikalt och det nådde aldrig parlamentet. David Miliband är nu utrikesminister i Gordon Browns regering och en förespråkare för att EU skall gå längre i sina åtaganden när det gäller att reducera koldioxidutsläppen än bara 20% till 2020. Den yngre brodern Ed Miliband sitter också i Browns regering som minister för det nyskapade departementet för energi och klimatskifte. Några radikala utspel har dock inte ännu hörts från det hållet. Däremot vill Ed Miliband bygga ut kärnkraft och tror på koldioxidseparation och –förvaring.
I VB 090821 skrev jag under titeln ”Nolltillväxtekonomi” om den brittiska rapporten ”Prosperity without growth” (mer om den i kommande nummer). Nödvändigheten av att vi i i-världen måste ändra livsstil och konsumera mindre är ett centralt tema i den rapporten. Liknande tankegångar hördes när 80 läkare från olika delar av världen möttes i Köpenhamn den 1 september för att diskutera hälsokonsekvenser av klimatförsämringen. Bland deltagarna fanns britten Mike Gill, professor i folkhälsa vid universitetet i Surrey. Han sa bland annat: ”Vi måste fråga oss om fortsatt tillväxt är möjlig. Dilemmat är att ekonomisk stabilitet förutsätter ökad konsumtion”. Detta uttalande vittnar om att tankar om nolltillväxt inte bara finns i de kretsar där rapporten ”Prosperity without Growth” kommit till.
Eftersom ingenting kommer att göras för att hindra ökade utsläpp av växthusgaser hoppas Gunnar Sandin att återkommande ekonomiska kriser skall medföra att användandet av fossila bränslen hålls på acceptabel nivå. Han kan då glädjas åt att Johan Ehrenberg i ETC spår en snar ekonomisk kris till följd av att oljan inte kommer att räcka till. Det internationella energiorganet IEA har tidigare väntat sig att ”peak oil” inte skulle inträffa förrän tidigast 2020. Nu har man där ändrat sig och tror att oljetoppen redan kan ha inträffat och att man följaktligen framöver inte kan vänta sig en nämnvärt större oljeutvinning än nuvarande omkring 85 miljoner fat om dagen. Utan ökad oljeproduktion och ökad oljekonsumtion kan det inte bli någon ekonomisk tillväxt och utan ekonomisk tillväxt blir det kris.
Stadsvandring i Klostergårdsområdet
av Gunnar Stensson
Debatten om Klostergårdens idrottsplats har varit het sedan Lunds BK gick upp i division 1.
I bakgrunden skymtar den ekonomiska krisen, underskottet i driften av sporthallen och frågan om möjligheten att spara någon miljon.
I stället för att framföra några teser tänker jag berätta om den stadsvandring som några Klostergårdsbor gjorde i området den 5 september.
Promenaden runt idrottsplatsen
”Klostergården nu och i framtiden” kallade vi den lilla promenaden. Vi gick helt enkelt runt idrottsplatsen med start från Klostergårdens centrum. Det var en vacker söndag i september - att minnas i november.
Först kollade vi det exakta läget för Gunilla Svenssons hoppbackehus. Det skall ge 450 lägenheter, motsvarande gårdarna Vårvädersvägen och Tordönsvägen tillsammans. Det innebär 450 familjer, resonerade vi, unga familjer med ungefär 100 barn under 18, sammanlagt uppåt 1000 personer.
Visst behövs tillökningen, konstaterade vi. Den kommer att förstärka skola, bibliotek, butiker och service i Klostergården. Och minska bostadsbristen i Lund lite grann.
Placeringen är bra, tyckte vi när vi såg ut över den ödsliga asfaltytan. Detta är en förtätning som varken tar åkermark eller naturmark i anspråk, till skillnad från det planerade byggandet i Sankt Lars som kommer att fördärva ett stort parkområde för några lyxbostäder.
1000 inflyttade behöver en parkområde
Men, sa någon, de där tusen nya Klostergårdsborna kommer att behöva en park- och rekreationsyta väster om byggnaden (eller byggnaderna – det planeras ett antal mindre hus i form av tårtbitar väster om det långa huset).
När blir det möjligt att omvandla den höga jordvallen runt fotbollsplanen till ett parkområde? Och hur blir det då med matcharenan?
Längs den gröna leden
Vi vandrade vidare fram till den vita bron och fortsatte sedan västerut längs den avenboksskuggade leden på sporthallens norra sida.
Vår samtalande grupp på femton personer inklusive ett par rollatorer visade sig utgöra ett avsevärt trafikhinder för de motionslöpare som passerade i en aldrig sinande ström. - Jag visste inte att det var så många som brukade springa här, sa någon.
- Jo, svarade en stavgångande kvinna. Det är ju enda vägen ut i naturen för oss som bor i innerstan.
- Här vill Byalaget bygga en gångbro för att få en direkt förbindelse mellan stadsparken och Höje å, berättade jag när vi kom fram till kröken. Det är en avgörande del av Lunds grönstruktur för biologisk mångfald.
Längs järnvägen såg det förfärligt ut efter banverkets motorsågsmassaker. Det höga stängsel som ersatt träden längs banvallen gjorde intrycket ännu mer nedslående. Man påmindes om de minerade områdena längs järnridån på 1900-talet.
Var ska Lunds BK spela?
- Men, sa en fotbollsintresserad herre, var ska den nya matcharenan ligga? Vi tittade inåt fotbollsplanerna som var fulla av spelare.
En senig kvinna svarade att hon hört att den skall ligga i öst-västlig riktning, tvärs över området. Det skall byggas läktare också. Risken är att bygget inkräktar på Gröna stråket.
- Det får inte ske! sa hon
Alla enades om att gröna stråket måste skyddas, samtidigt som tre sammanbitna kvinnliga löpare trängde sig fram genom vår ivrigt diskuterande grupp.
Popplarna
Promenaden närmade sig sitt slut.
- Vad är det där egentligen för hus, frågade någon och pekade på den snart färdiga byggnaden vid idrottsplatsens södra gräns.
Ingen kunde ge ett tydligt svar, så frågan kvarstår.
- I alla fall var det helt onödigt att fälla raden av popplar! Man kunde ha byggt det där skjulet ändå, påpekade en arg pensionär, ganska trött, sittande på sin rollator.
Vi blickade ut över korpfotbollsplanerna som vimlade av pojkar och flickor i färggranna tröjor. Sedan skildes vi där Nordanväg möter Västanväg.
Den där vandringen kan genomföras fler gånger med människor, kanske politiker, som vill förankra sina teoretiska föreställningar i verkligheten.