2010-02-18

Såsom i Vancouver, så ock i Lund av Gunnar Stensson

Stilla havet skymtar bortom Coast Mountains. Planet sänker sig snabbt med avslagna motorer. Whistler. Fraser River. Vancouver Island. Och där själva staden, en gles skog av slanka skyskrapor över en matta av tät bebyggelse. Ljusen tänds i septemberskymningen.
Nästa morgon. En gata som liknar Kyrkogatan i Lund med mängder av kaféer, restauranger, butiker, mode, bokhandlar, elektronik, biografer, faktiskt en teater, en katolsk kyrka och en frikyrka. Skyltar, mest på engelska, men också på franska. Husen har sällan mer än fem våningar och ser ut att vara minst hundra år gamla.
Var är skyskraporna? När jag får ett längre perspektiv i en gatukorsning ser jag dem. De stiger som höga stänglar med 40 – 50 våningar ur kvarterens mitt mot den septemberblå himlen. Jag ser flera. Men de står glest.

Breda trottoarer och backiga gator fulla med gående, cyklande, skejtande studenter och gymnasister på väg till University of British Columbia. Butiksanställda och kontorister på väg till jobbet. Knappt en bil i sikte, men väl en fullsatt spårvagn.
Kineser, indianer, vietnameser, koreaner. British Columbia gränsar till Asien. Fjorden mellan Vancouver Island och Vancouver, bredare än Öresund, leder från Stilla Havet in till Vancouvers väldiga hamn. Världshandeln har skiftat fokus från gamla Nordsjön till The Pacific.

I dessa Charlotte Kallas dagar finner jag på nätet Vancouvers tidigare borgmästare, tillika professor och stadsplanerare, Gordon Price. Han har ett antal principer för stadsplanering som han tillämpat i Vancouver det senaste decenniet
  • Stadskärnan fylls med boende. Vancouver har det senaste decenniet fördubblat befolkningen i centrum.
  • Den gamla bebyggelsen och det gamla gatunätet bevaras.
  • Smala höghus, skyskrapor med 40 – 50 våningar för bostäder - inte kontor och dylikt – byggs i kvarterens mitt, med kvarteren som socklar.
  • Befolkningen i höghusen är blandad, hög- och låginkomsttagare, kineser, koreaner, svarta, inuiter.
  • Biltrafiken motverkas, ska i stort sett förvisas ur centrum.
  • Persontransporter klaras med ett tätt nät av cykelbanor, spår, tunnelbanor, högbanor.
  • All service, kommersiell som social, inom gångavstånd.
  • Stora ytor avdelade för parker, fri natur och öppna platser.
  • Stranden längs flod och hav tillgänglig för gående och cyklande.

Vancouver överst på listan
Tillämpningen av principerna har lett till att Vancouver har hamnat överst på listan över de städer i världen som erbjuder sina invånare bäst boendemiljö. Vancouver är världens mest ”Livable City”. En stor del av äran för detta tillkommer stadsplaneraren Gordon Price. Men naturligtvis också tusentals tjänstemän, sociologer, arkitekter och inte minst lokalpolitiker. Och Vancouvers befolkning.
Gordon Price inbjuds till städer i USA, Australien, Europa och andra delar av världen för att föreläsa om stadsplanering. Mycket tycks finnas tillgängligt på nätet.

Entusiastisk äntrar jag ettans buss för att omedelbart börja planera var Lunds skyskrapor ska byggas. Kvarteret söder om Katte mellan Stora Södergatan och stadsparken. Där ska vi ha en. En annan ska ligga i det kvarter som domineras av On-Off. En i kvarteret norr därom. Och en ska vi ha norr om Kattesund. Kvarteret som gränsar till Klostergatan och Kyrkogatan blir perfekt. Och så vidare. Jag fortsätter med ettan upp till Valvet innan jag återvänder mot Klostergården till fots. Jag ser flera bra platser i Lunds äldsta delar.
Blandad befolkning. Vi ska förstås få in några tusen studenter i skyskraporna tillsammans med undersköterskor, professorer, vårdbiträden, kypare och miljonärer.

I söndags
publicerade Sydsvenskan en intressant artikel med rubriken ”Här ska gröna Lund växa fram”. Den handlar om den planerade stadsdelen Brunnshög. Där ska höga hus byggas vid Lunds högsta punkt, 87 meter över havsytan, i anslutning till ESS och Max IV.
Anna Klara Lundberg hade ritat en vacker illustration med spårvagn som mycket väl kunde ha platsat i Vancouver.
Honnörsorden för Brunnshög liknar Gordon Prices:

  • Hållbarhet. Nära mellan människor och verksamheter.
  • Samsas: stadsliv, trafik, boende.
  • Upplevelse: mycket att se och uppleva i stad och natur.
  • Både och: Bor och jobbar i närhet till arbete och natur.

Gott och väl, tänker jag. Äntligen får Lund en ny profil. Den akademiska bondbyn i skuggan av det väldiga, ganska skrämmande lasarettet får en ny stadsdel i norr med tinnar och torn.
I tisdagstidningen läser jag en genomtänkt insändare av Anders Ebbesson, mp, där han påvisar behovet av minst ett lokalt centrum i östra Lund, kanske i anslutning till Maria Magdalena kyrka. En fin gammal idé, värd att förverkliga.

Varför bara i utkanterna?
Lund omges av nya stadsdelar. Gunnesbo. Brunnshög som förstås är ett specialfall. Vipeholm. När centrum i sydöst ett bräm med ganska hög, tät bebyggelse: Margretedal, visst, bra. Klostergården som kommer att kompletteras av det sexton våningar höga skidbackehuset (även om det nu är delat i flera enheter). Och sen har vi skandalen i Sankt Lars där natur och kultur för all framtid raseras för att ge utrymme åt småhus och asfalterade parkeringsplatser. Källby träsk. Helt oförenligt med alla planprinciper.
Varför bygga dessa ringar runt Lund. Avstånden till centrum blir långa. Många lundabor tar bilen och åker till Nova i stället för centrum. Därtill bygger man i byarna, vilkas bilar belamrar Lunds gator, särskilt på lördagar, och sedan försvinner tillbaka ut i villaöknarna. Alla kvällar är Lund sedan en död stad med kall blåst över moddiga gator.

Nej, låt oss bygga allt högre boningar för människor i centrum, samtidigt som vi bevarar befintlig bebyggelse och gatunät! Håll bilarna borta. Skapa en stad för gående, cyklande, skejtande människor. För boende, som tar hissen ner från 43 våningen i bara pyjamasen för att ta en öl i Karlssons trädgård femtio meter hemifrån i Lunds ljumma sommarnätter.
Eva Dalman som var projektledare för Västra Hamnen i Malmö ska ansvara för Brunnshög i samarbete med Lunds stadsbyggnadsdirektör Inga Hallén. Dessa utomordentligt kompetenta kvinnor känner säkert till Gordon Price. Tillämpa hans idéer inte bara uppe i Brunnshög utan mitt i staden Lund så får vi också en levande, livable stad.

Why are we in Afghanistan? av Gunnar Stensson

Sverige för krig för första gången på nästan 200 år. När bestämde vi det? I en artikel i tidskriften Fokus (12-18 februari) söker Claes Lönegård svaret på frågan i själva beslutsprocessen. Det visar sig att vägen till helvetet är lagd med små, små stenar.
Förutsättningen uppstod sommaren 2000 när riksdagen beslöt att förvandla det svenska försvaret från ett invasionsförsvar till ett högspecialiserat insatsförsvar.
Så kom 11 september 2001. USA beslöt att anfalla Afghanistan. I den uppjagade stämning som rådde godkände FN:s säkerhetsråd kriget som ett försvarskrig. Därmed hade kriget blivit FN:s krig, vilket sedan skulle bli ett ständigt återkommande argument. Vi måste vara solidariska med världssamfundet.

Orimligt
Många fann resonemanget orimligt. Det var inte Afghanistan som hade förstört World Trade Center.
Däremot hade en grupp som kallades al-Qaida under lång tid planerat aktionen. Terroristerna uppehöll sig under förberedelserna i Tyskland och USA. Man kunde med samma rätt ha bombat Hamburg.
Men stämningen var hysterisk. Man föreställde sig att vilket land som helst skulle kunna bli attackerat av al-Qaida, som Björn von Sydow sa. Och al-Qaida var detsamma som Afghanistan.
Jag minns en tv-debatt i samband med den amerikanska krigsförklaringen. Carl Bildt och Björn Kumm deltog. Björn Kumm framförde kritik mot George Bush och händelseutvecklingen. Men George Bush var helig. Carl Bildt uppmanade med kränkande arrogans Björn Kumm att tiga och skämmas. Ingen av de andra debattdeltagarna kommenterade. Och Björn Kumm fick inte ordet mer.
USA inledde Operation Enduring Freedom och lyckades som väntat ganska snart erövra Kabul med närliggande områden. Amerikanerna insatte en marionettregering.
Därmed blev det lämpligt att ge Nato uppdraget att hjälpa det nya afghanska styret. I december 2001 beslöt FN att en sådan styrka skulle organiseras. Så bildades Isaf, den multinationella insatsstyrkan.
Den 18 januari 2002 beslöt Sverige att skicka en styrka på 45 man som under högst sex månader skulle ha uppgiften att förbättra säkerhetsläget i Kabul.
Även Vänsterpartiet stödde beslutet. ”En internationell styrka med FN-mandat är den enda möjliga aktören för detta syfte.”
En av förutsättningarna var Sveriges närmande till Nato genom Partnerskap för fred, PFF, vilket skedde redan 1994. Beslutet innebar att Sverige åtog sig att utveckla militär NATO-standard. Sveriges elitsoldater, Särskilda skyddsgruppen, SSG, skickades till Afghanistan. I november 2005 omkom två av dem när deras patrullbil sprängdes. Kriget hade då pågått i fyra år. Inget slut kunde skönjas.
Enligt planen skulle sträng åtskillnad råda mellan Isaf-styrkorna och den amerikanska armén. I själva verket skedde en stark koordinering. Bland annat placerades två svenska officerare vid den amerikanska staben US Centcom i Florida. Det var styrcentralen i kriget mot terrorismen.
Till en början uppgick Isafstyrkan till 5000 man och opererade runt Kabul. Men snart spreds den över hela Afghanistan och trettondubblades till 65 000 soldater. Sommaren 2004 förlades den svenska Isaf-styrkan i Mazar-i-Sharif.
I november förra året beslöt riksdagen om ytterligare en förstärkning upp till 855 soldater.

Ständig försämring
Under de hittills förflutna åtta åren har situationen stadigt försämrats. Ingen har hittat Usama bin Ladin. Han har kunnat nöja sig med att släppa ett enkelt tal på video var sjätte månad. Världens billigaste krig.
Men för det afghanska folket räknas förlusterna i tusental. Talibanerna skickar ut självmordsbombare som dödar många civila. Amerikanerna använder ”drönare”, fjärrstyrda flygplan, och fjärrstyrda raketer som skördar lika många offer. De som styr mordvapnen sitter, till skillnad från självmordsbombarna, själva trygga och anonyma på behörigt avstånd från krigsskådeplatsen.
Under den senaste offensiven dödade en sådan 12 civila afghaner, varav sex barn.
Bland alla de skenargument som nu förs fram för att motivera den fortsatta krigsinsatsen handlar ett om att stoppa exporten av opium från Afghanistan. Opium-exporten är i själva verket en följd av kriget. Så länge talibanerna styrde Afghanistan försökte de stoppa opiumodlingen av religiösa skäl. De är ju fundamentalister. Men nu är exporten av opium underordnad deras försvarsansträngningar.
President Barack Obama inser det orimliga i situationen. 2011 ämnar han dra tillbaka de amerikanska soldaterna. ”Det är viktigt att bygga upp den afghanska staten, har han sagt, men jag måste prioritera att bygga upp USA.”
En opinionsmätning visar att svenska folkets stöd för kriget ökade efter det att två soldater nyligen stupade.
Gunnar Stensson

PS. Läs gärna den viktiga artikeln i Fokus. Där finns mer nyttig kunskap att hämta.

Kultur i Lund av j

Den 7 februari hade SDS en reprisartikel kring Konsthallens bristande lockelse på Lundabor, med omnejd. Mejeriet dras med liknande problem - och ändå hör man ofta krav om ett nytt, centralt kulturhus. Kommunen har sen flera lokaler likt Stadshallen som redan idag underutnyttjas, för utställningsändamål och inte blir väl bättre med stängda toaletter. Se där ett gott argument för Konsthallen, förresten och antar man räknas in i besökskaran även under "nödighetsvisiterna". Nå, den liberala offentligheten har sett sina bästa dagar, nåt särskilt märks på Stadsbiblioteket där ekonomipersonalen dominerar.

Vad beträffar det internationalistiska avantgardekoncept som Konsthallen styrts efter sen 60-talet finns numera mycket lite av progressivitet, vältänkt utmaning samt emancipation. Blott mest trött upprepning – samt garanterad presentationsplats för ett globalt kulturellt jet-set, som även detta mestadels, dock ingalunda alltid överlevt sig självt, dvs tiden. Men ibland lyckas curatorn överhövan, som när en känd haschrebell och konstnär från Malmö triggade märgreflexerna hos lokala drogpolisen. Den tackar vi varmt för!

Annars syns förstucket tänkvärda och strategiska tips bland stadsvimlande kommentarerna. En dam äskar intresse för "den lilla kultur som finns i Lund". Får medge att jag förbisåg (den oavsiktliga?) dubbelheten hos adjektivet, i citatet. Ja satsa på tvärsom, en utställningskommissarie med känsla för det lokalt och regionalt rotfästa, inom utvidgade konstområdet. Och erkänner gärna så här postumt att Cecilia Nelson med gott gefühl både lyckades locka folk samt reta malicen - med bästa uppsåt.

En bidragande orsak, förutom stadens allmänna läge i Höje å:s elakartade quicklerebranter jämte invid en akut och nyfunnen kontinentalsockelkant, namngiven Alnarpska apokalypsen - till Konsthallens uppenbara irrelevans ligger nog sen i filosofin med konglomeratnämnder. Ge oss åter en kvalificerad kulturnämnd samt återinför andra spolade, som park- och naturvårdsnämnden. Där startade apropós en sedermera rikspolitisk överlevnadskonstnär, Otto Ville femininum sin valda yrkesbana, under månne ungdomliga idealitetens samt oförskräckta ekologiska utopismens, då fläcklösa fana. Nåväl - sätt politrukväldet inom Lundapolitiken på porten.

En utställning jag gärna ser, problematiserar Lunds utveckling från dominans av det sparsmakade och intellektuella till en speedad och materialistisk tillväxtmagnet, av den tragiskt konventionella, psedourbana mondänsorten. Även perspektivfrågor kring vår lynchlystna, kvadratfähiga "Svenssonrepublik" landet som helhet, alltmer (deckar)medialiserats till. Den kritisk-toleranta och progressiva medelklass som präglade meritokratiska eran av långa, västliga moderniteten är idag förvisad till politiska, och inte minst ideologiska eller makrokulturella periferin. Gör ånyo Konsthallen angelägen – som mer än ett k-kollektivt busungegolv.

2010-02-11

Kulturtips

FAME - THE MUSICAL
med elever från Estetiska programmet vid Heleneholms Gymnasium i Malmö,
12 feb kl 19, 14 feb kl 16, 16 feb kl 19
Läs mer

Ibsendekonstruktion I: Gengångare
Teatr Weimar vs Henrik Ibsens klassiska pjäs. Spelas på Teatr Weimar 12 febri - 7 mars.
Läs mer

Made in Sweden - Dorte Olesen & Dansstationens Turnékompani
Succén från i höstas är tillbaka! Made in Sweden handlar om de stora känslorna, om att göra saker på riktigt, ärligt och oförställt. På Dansstationen, Palladium 11-12 februari.
Läs mer

Tangoliv
På Lilla Teatern i Lund. Fre 12 feb kl 19, Lör 13 feb kl 18.
Läs mer

Tavlor på en utställning
På Palladium 13 februari kl 15.
Läs mer

Paavo (+ förband: Vildklang)
Paavo – som inget annat, Måndag 15 februari kl 19.30 på Victoriateatern.
Läs mer

Anna. Seven Years on the Frontline
film & samtal om yttrandefrihet, 17 febr kl 18 på Spegeln.
Läs mer

Dödsvariationer
InSite spelar Dödsvariationer på Bastionen 11 februari - 13 mars
Ons 17 feb kl 19.
Läs mer

Handen på hjärtat – Hästpojken
På Babel 17 febr kl 20.
Läs mer

Musikfest på Palladium!
Palladium ons 17 febr kl 19.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tor 18 feb kl 16.
Läs mer

Stanza
Stanza inleder året med tre alltid lika aktuella kvinnliga arbetarförfattare: Mary Andersson, Anneli Jordahl och Susanna Alakoski samt musik med LT Fisk.
Tor 18 feb kl 20
Läs mer >>

Hela kulturcentralens program

V-besinning även om taxor av Gr

I min rapport från Vänsterpartiets lokala årsmöte talade jag om den besinning som präglade diskussioner och beslut. Detta gällde det krav på gratis kollektivtrafik som både Ulf Nymark och jag kritiserat. Ingen försvarade styrelsens förslag sedan ett par erfarna medlemmar (inte jag!) rest invändningar. Efter en lång diskussion ställdes mot varandra skrivningsförslag om ”utbyggd” kontra ”billig och bra” kollektivtrafik, och med sådana formuleringar i ryggen kan man lätt gå in i en konkret programdiskussion med andra partier.
Det är inte omöjligt att Veckobladets uppmärksammande av förslaget bidrog till det motstånd som framgångsrikt mobiliserades.

Tre kommentarer om de svenska soldaterna
av Anders Davidson

Sven Tolgfors talar om bred politisk enhet. Han säger att sex av sju riksdagspartier står bakom den svenska styrkan i Afghanistan.
Det kan ställas mot att fyra av sju svenskar är mot eller tveksamma.
Det vore lämpligt om åtminstone tre av sju riksdagspartier ställde upp för folkopinionen.

Johanne Hildebrandt har helt rätt när hon i Aftonbladet skriver att de svenska soldaterna måste tas om hand. Ta hem dem!

Nu önskas tystnad i debatten och krävs stöd för soldaterna. Vi som menar att de militära insatserna i Afghanistan är fel måste förstås fortsätta argumentera och lägga ansvaret där det hör hemma, hos politikerna i regering och riksdag.
De enskilda soldaternas väl och ve sörjer vi bäst för genom att snarast få hem dem.
Det är också så som vi bäst värnar afghanernas väl och ve, också så som vi bäst värnar en klok säkerhetspolitik och internationell rätt.

Två notiser om mord av Gunnar Stensson

10 agenter varav tre kvinnor deltog i mordet på Hamas-ledaren Mabouh i Dubai enligt det Paris-baserade magasinet Intelligence Online. En av de kvinnliga agenterna var iklädd en tjänsteuniform som receptionist på hotell al Bustan Rotana, där Mabouh bodde. Hon knackade på dörren. När han öppnade den rusade hennes kamrater in, bedövade honom med en el-apparat och injicerade gift för att dölja dödsorsaken. Alla de tio agenterna hade europeiska pass.
VB nämnde i förra numret att det finns kritik i Israel mot att Mossad begår politiska mord utanför israeliskt territorium, något som normalt betecknas som terrorism. Vid ett tillfälle mördades en helt oskyldig norrman.

Fadime Sahindal mördades den 21 januari 2002 i Uppsala, fyra månader efter 11 september.
Mordet debatterades på Vänsterpartiets årsmöte som ägde rum kort tid senare. Händelsen resulterade i en debatt om hedersmord, som fortfarande pågår. Den norska socialantropologen Unni Wikan har analyserat begreppet hederskultur i ett arbete med rubriken ”Om Heder”. Boken är nyligen utgiven av förlaget Daidalos.
Unni Wikan skriver: ”Genomgående är det min avsikt att visa att våld, terror och hedersmord inte beror på islam utan bottnar i förstockade traditioner som håller människor fångna i ett slags kollektiv vilja i vissa samhällen, ett hederns imperativ. Kollektiv vilja kan vara av godo, men inte när den legitimerar våld och övergrepp som prmärt drabbar de svagaste.”

Under blågul fana av Lucifer

Då är det tydligen dags att återuppväcka den svenska patriotismen. Expressen har öppnat en kampanj där man uppmanas stödja de svenska trupperna i Afghanistan med en ”Gula bandet-pin” med texten ”Stöd våra Utlandssoldater” till en kostnad om 25 kronor. Bakom står organisationen ”Fredsbaskrarna” som har hjälp av den svenska försvarsmakten. ”Med kampanjen Gula Bandet kan du stötta de soldater som kommer hem.” I Expressen ges exempel på hur de stödjer de hemvändande:” - I ett fall var det en veteran som behövde göra en psykiatrisk undersökning men inte kunde betala för resan dit. Då gick vi in och betalade hans resa.” Visst, vem vet, då kanske man hindrar veteranen från att bli galen och börja skjuta omkring sig, och det är ju behjärtansvärt.

Kustjägarna griper in
Alternativt kan man stödja med ett gult tygband som är framtaget av ”Sällskapet Kustjägarveteraner” med texten ”Stöd Våra Soldater”. Man avser också ta fram ”handledsband, kepsar och klisterdekaler” som så småningom kommer att kunna köpas ”i regementenas butiker”. ” Att köpa Gula bandet är som att ge handslag till våra veteraner” meddelar redaktör Arvidsson på Svenska Dagbladets ledarsida.
Det är tydligt att våra nya yrkesmän håller på att få betydande stöd från några av våra opinionsbildare. Det är verkligen en klassisk koalition ­ – tidningar som visar sin fosterländskhet har ju i historien inte sällan lyckats bra med både upplagan och läsekretsens sinnestämning. Vi får se hur det går. Vad som behövs nu är väl att också politikerna träder fram. Vi ser fram mot några manande och manliga ord från, säg Sten Tolgfors, Allan Widman och Urban Ahlin för att inte tala om Jan Björklund.

Oklara övningar
Kistor insvepta i blågula fanor har inte varit den enda nyheten från den nya svenska försvarsmakten den gångna veckan. Arton soldater (yrkesmän förstås, inga amatörer nu för tiden!) från Karlsborg har varit i Tyskland och övat med tyska kollegor. Vad man har övat har vi inte fått veta, jag antar att det är en militär hemlighet. Man kunde möjligen tro att pressen skulle sätta in sina främsta grävande journalister på spåret. Vad är väl detta – skickar det alliansfria Sverige nu också soldater att öva i Tyskland? Var och med vem, med Bundeswehr eller US Army, och vilket förband rör det sig om? Nej, inget sådant.

Några råa och vulgära kommentarer
Dock har det framkommit att det på fritid också bedrivits andra övningar och det är kanske det som åsyftas på Försvarsmaktens hemsidor där det hänvisas till YouTube-klipp under rubriken ”Alltid redo här och där”. Nu fick vi lyssna till indignerade uttalanden från riksdagsmän, kvinnoorganisationer m.fl. och bedyranden om att värdegrundsarbete pågår, med vissa medgivanden om att man kanske inte hunnit ända fram. Man hörde dock inget om stödet för ”våra Utlandssoldater” just när det skulle ha behövts,
En skildring av det hela skulle nog kräva en Brecht på Mutter Courage-humör som förlade förloppet till trettioåriga krigets dagar och drog råa paralleller mellan de betalda aktörerna på bägge sidor i transaktionerna. Jag vill med det inte säga att det inte fälldes ett och annat sexistiskt uttalande på de svenska repövningarna och kanske förekom det både det ena och det andra på stadshotellen på den tiden. Jag tror dock det blir svårt för Tolgfors att i fortsättningen använda ordet insatsförsvar utan att utmana löjet.

En randanmärkning av ”En gnällspik”

Förr lärde jag mig att Veckobladet är ett organ för det arbetande folket i Lund och innehållet ska handla om Lund. Endast i undantagsfall kan man publicera artiklar om Malmö och andra grannbyar. Men nu har jag lärt mig att tiderna har ändrats. Nu skrivs det om Afganistan, Eritrea, Mellanöstern och eventuellt också om Malmö utan att någon knorrar. Det kanske beror på att det numera inte händer så mycket i stan eller att de revolutionära krafterna har sinat. Men någonting har hänt.
Men jag föredrar det lokala perspektivet. Efter några veckors konvalescens (jag bröt foten) har jag börjat stappla mig ner på stan. Jag vill ju också njuta av det vackra vintervädret även om jag i år inte kunnat dra på i skidspåret precis. Vilket är lite sorgligt. Så jag tar mina kryckor och tar mig ner för Östervångsvägen. Efter två kvarter blir det besvärligt. Trottoaren är full av snömodd och i synnerhet för en handikappad person är det besvärligt att ta sig fram.


Tänk så vackert och lättgånget det ser ut på sommaren,
synd (eller tur) att inte Google plåtar på vintern.

Och då tänker jag: kan inte någon oblyg person tala om för fastighetsägaren, tillika kommunalrådet, att det åligger fastighetsägaren att svara för snöröjningen på trottoaren längs fastigheten?

Sju flickor från Alnarp av Gunnar Stensson

Bup-området ser ut som ett slagfält. Väldiga schaktmaskiner kryssar runt på den frusna jorden som trasats sönder av skyttegravsliknande diken, där man lägger ner rör för att dränera området. Så gott som all vegetation närmast ån är avverkad. Svarta högar av jord, stockar, rötter och ris avtecknar sig skarpt mot den vita snön. Klostergårdens och Järnåkras höghus dominerar perspektivet mot Lund. Tidigare skymdes de av växtligheten.
Debatten i Sydsvenskan den senaste veckan om byggplanen och utbyggnaden har lett till att Byalaget uppmärksammats mer än vanligt.
I fredags kom en delegation bestående av sju blivande landskapsarkitekter för att sätta sig in i läget. De skulle göra en utredning om Klostergården som ett led i sin utbildning.
Vi träffades på Klostergårdens konditori och ägnade sedan ett par timmar åt en rundvandring under vilken vi framför allt studerade den ursprungliga planen för Klostergårdens tio kvarter men också tittade på parkeringsplatsen, där skidbackehusen ska byggas, och förstås på Bup-området.
En ihjälsvulten gås satt fast i isen på Höje å, men en talgoxe hade börjat sjunga sin tvåtoniga vårsång och utanför mitt fönster har skatorna tagit itu med att förbättra sitt gamla risbo.
Landskapsarkitekterna gillade Byalagets huvudlinje att bygga höghus på asfalt utanför Klostergårdens idrottsplats och behandla naturområden som Bup med omsorg och hänsyn när man uppför bostäder där. De var kritiska mot vad som skedde nu. Det var rolig och hoppingivande episod.
På söndagen publicerade Sydsvenskan en artikel om betydelsen av natur i städer. Lund är sämst i klassen med endast 8 procent grönområden, långt underlägsen Stockholm och Malmö. Efter vandaliseringen av Bup-området finns kanske bara 7 procent kvar.
Men med ändringar i planen och ett medvetet miljö-arbete är det möjligt att på sikt återställa en del av skadan.
Byalaget har årsmöte den 1 mars. Alla är välkomna. Vi vill gärna förnya vår styrelse, som till stor del består av gamla uvar från Göte Bergströms tid. Speciellt har vi behov av en kassör för att förvalta vår löjligt obetydliga kassa.
En service som vi bjuder på är att bli upptagen på vår utskickslista. Då kan man t ex läsa och diskutera vår verksamhetsplan för det kommande året som kommer att publiceras den närmaste veckan.
För att komma med på listan behöver man bara mejla till gstensson@hotmail.com.

Musen som röt av Bengt Hall

När budskapet är magert tar man till brösttonerna. En gammal lärdom som jag gärna applicerar på ett av riksdagens småpartier, kristdemokraterna. Partiet är specialist på att hitta slående metaforer med syfte att sälja luddigt budskap. Först ut var deras självbild; KD värnar om ”verklighetens folk”. Dvs i motsats till andra partier som representerar eliterna torgför partiet vanliga människors önskningar och behov. Men vad är vanliga människor? Är det pingstvännerna som vill att staten ska förbjuda aborter? Är det Svensson som är rädd för att de nya svenskarna ska införa sharialagar i Sverige och som är benägen att rösta på Sverigedemokraterna? Är det stöddige Sture som tycker att homoäktenskap är äckligt och borde förbjudas?

Nu har Göran Hägglund insett att han måste konkretisera sig. Han har förstått att bilden av ett parti som flirtar med Sverigedemokraternas väljare därmed är uppenbar. Så nu förtydligar han sig och för fram metaforen ”Kvoteringsoffensiv”. (DN 7/2). Eliten (staten) vill bestämma hur föräldrarna ska ta hand om sina barn. Förslaget om kvoterad föräldraförsäkring med syfte att bättre fördela föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv blir till en gigantisk kontrollapparat. ”Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare”, skriver Hägglund.

Förvisso är kvotering av föräldraförsäkringen ingen lätt eller självklar fråga. Det finns olika uppfattningar om detta hos alla övriga partier. Men för KD är jämställdhet något som staten inte ska lägga sig i. Samtidigt vill KD att staten ska förbjuda aborter och samkönade äktenskap. I de frågorna ska inte människornas egna önskningar gälla.

Men Hägglund nöjer sig inte med detta. ”Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger” är hans budskap. Dvs på område efter område kommer en rödgrön allians att lägga sig i ”vanliga människors” liv och styra och reglera, förmodligen efter elitens preferenser. Visst, så blir det säkert. Varje politiskt beslut innebär ju styrning och i många fall kvotering. Frågan är alltid vem som tjänar på det och vad som är rättvist. Om kristdemokraterna får råda får vi (om jag nu tar i lite) köra vår bil hur fort som helst på vägarna. Barnen behöver inte gå i skolan och vem som helst får börja läsa medicin på högskolan. Aga blir åter tillåten liksom prostitution. Och varför inte tillåta skjutvapen i var mans hem. Och varför ska staten få påverka oss vanliga människor med sina TV-kanaler (man har ju gubevars kvoterat kanalfördelningen). Nä, låt de privata initiativen få råda så blir den amerikanska våldskulturen än mer cementerad hos det svenska folket.

Låt oss kvotera bort Hägglund och kristdemokraterna den 19 september!

Ett land utan folk till ett folk utan land
Genialt men lögnaktigt slagord
av Per Roijer

EU bör införa målinriktade sanktioner mot Israel. Det sa den f d EU-parlamentarikern och författaren Per Gahrton vid ett offentligt möte hos Demokratisk Vänster i Lund i söndags.

Jag talar inte om en total bojkott av Israel, det är inte möjligt, sa han. Utan om målinriktade åtgärder. EU har sanktioner mot 20 olika stater för brott mot mänskliga rättigheter, förtryck av folk och av handelsskäl, men inga sanktioner alls mot Israel.


Per Gahrton förevisade FN:s förslag till delning av Palestina i en judisk och en arabisk stat 1947. Man kan undra hur läget hade varit i dag om arabstaterna hade sagt ja, sa han.


Per Gahrton är ordförande för Palestinagrupperna i Sverige.
- Omvärlden måste tvinga Israel att förstå att fulla medborgerliga rättigheter inte kan utesluta vissa delar av befolkningen. I Israel ges fullt medborgarskap endast på etniska grunder. - Folkrätten måste gälla i alla länder, man kan inte ha undantag för något land. Då är det ingen folkrätt utan anarki, sa han.

Nyorientering
Per Gahrton tycker sig se en viss nyorientering i omvärlden när gäller hållningen till Israel. Uppgraderingen av Israels associationsavtal med EU har skjutits upp tills vidare. I Sverige kan man se tidningsrubriker som i klartext talar om fördrivningen av den palestinska befolkningen 1948, och i Israel börjar unga judiska värnpliktiga protestera mot trakasserierna mot den palestinska befolkningen.
Tre EU-länder, Tyskland, Storbritannien och Holland, bromsar de flesta påtryckningar mot Israel. Mera palestinskvänliga är Spanien, Frankrike före Sarkozy, Belgien och Italien.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt är väl insatt, men gjorde mer innan han blev utrikesminister, anser Per Gahrton.

Genialt och lögnaktigt
Gahrton talade vid mötet om konfliktens historiska bakgrund i Demokratisk Vänsters studieserie om konflikten mellan Israel och Palestina.
"Ett land utan folk, till ett folk utan land." Aldrig har historien sett en mer genial och lögnaktig paroll, sa han.
Per Gahrton är författare till två encyklopediska verk, "Kampen om Palestina" (1970) och "Palestinas frihetskamp" (2008).
- När jag kontaktade förlaget första gången sa förläggaren "tror du inte att den där konflikten snart är löst?" berättade Gahrton inför ett 60-tal åhörare.
- När jag kom andra gången, sa han ingenting.

Den judiska frågan
Parollen om det obefolkade landet tillskrivs den sjunde brittiske earlen av Shaftesbury, Anthony Ashley Cooper, en engelsk politiker som upprördes över pogromerna i Östeuropa och drev på för att judarna skulle få bilda en egen stat i Palestina. Detta var tiden för Krimkriget i mitten av 1800-talet, och långt före det nazistiska folkmordet på judarna.
Men parollen användes också flitigt av den sionistiska rörelsen, vars rötter i sin tur sträcker sig tillbaka till den begynnande nationalismen under tidigt 1800-tal.
Journalisten och författaren Göran Rosenberg beskriver i "Det förlorade landet" hur judiska filosofer och religiösa ledare redan på 1800-talet diskuterade vad de kallade den judiska frågan, alltså frågan om det judiska folket skulle integreras i Europas stater eller sträva mot en egen stat.
Rosenberg tillbringade en stor del av sin skoltid i Israel.
De undersökningskommissioner som den sionistiska världskongressen sände ut berättade att Palestina var ett ganska välutvecklat och tättbefolkat land, som ingick ottomanska väldet under sultanen i Konstantinopel.
"Bruden är vacker, men hon är redan upptagen" påstods rapportörerna ha sagt.
Den judiska invandringen till Palestina från Europa och Asien började redan på 1800-talet.
När Storbritannien släppte protektoratet Palestina 1948, hade sionisterna bara lyckats köpa 7 procent av marken.
- Man får komma ihåg att detta var kolonialtiden, sa Gahrton. Det ansågs normalt att lägga beslag på land.

Auschwitz blev avgörande
Hitlers massmord bäddade för statsbildningen. Auschwitz fick västmakterna att svänga och föreslå en delning av Palestina i en judisk och en arabisk del.
Arabländerna sa nej, delningen missgynnade kraftigt den arabiska befolkningen.
- Man kan fundera över hur utvecklingen blivit om de sagt ja den gången, sa Gahrton.
Sovjet röstade för en delning, de första sionisterna uppfattades som socialister.
Utdrivningen av palestinierna är numera väl känd och dokumenterad, även av historiker i Israel. Den israeliska författaren Susan Nathan har beskrivit hur lite den judiska befolkningen tagit till sig av sin tidiga historia. Omvärlden ändrar gradvis sin syn. En bra illustration gavs vid Per Gahrtons föredrag. En åhörare hävdade bestämt att inte en enda arabisk familj hade tvingats lämna sitt hem ofrivilligt. En annan berättade hur han efter flera decennier återvänt till familjens tidigare bostad i Jaffa, knackat på och fått dörren i ansiktet av den kvinna som bodde där idag.
En åhörare ansåg att Europas skuld till judarna borde betonas mer. Då är väl arabvärldens skuld lika stor, invände en annan. Inte riktigt, svarade Gahrton. Koranen har en välvillig hållning till både judar och kristna. De kristna har däremot under århundradena emellanåt gjort det judiska folket ansvarigt för att ha dödat Guds son.

Welcome to America av Birgitta Frostin

Lyfta – läskigt.
Landa – en lättad utandning
.

Efter åtta timmar i luften, över England, ett par timmar med öppet Atlanthav där nere under oss, äntligen sen Kanada och östkusten ner till Washington DC och så den mjuka dunsen - Dulles Airport. Det allra värsta är öppna havet – nu är allt över, för denna gången. Bara några tumavtryck i passkontrollen.
Så, helt oväntat, händer det. Jag anmodas stiga åt sidan, förs in i ett stort rum, ställ väskorna där vid väggen, sitt där borta!
Ett hundratal mänskor är samlade, de som står upp och de som anländer i en oregelbunden ström får ordern, sitt där, stå inte upp, ställ väskorna där borta vid väggen! Jag som är glad och euforisk efter min bärande längtans landning, för jag vänjer mig ju aldrig vid de lånade vingarna, tränger mig in i bänkraden, detta gör mig ingenting, bara en liten stunds väntan på en förklaring av ett missförstånd, osten, sillen, svenska godiset i enkilospåsen, kan det vara det? Bredvid mig ser jag den pyttelilla babyn, och så den unga mamman, hon är förtvivlad, men alldeles tyst, vad har hänt? Jag frågar henne om hon vet något om detta overkliga rum, om alla oss. Hon berättar, men så tyst att jag med möda uppfattar – jo, hon har amerikanskt medborgarskap, hon är från Ghana och har sitt nyfödda barn med sig tillbaka till Amerika, men barnet är ju fött i ett annat land, nu har hon väntat hela eftermiddagen på ett besked, hon är livrädd, får ingenting veta, hon reser sig för att torka bort en tår och sen byta på det undersköna barnet, det oskyldiga, någonstans bakom bänkraderna lägger hon ner detta barn på golvet för blöjbytet, hon vet ingenting om deras framtid.
Jag reser mig upp, måste sträcka på armarna och benen, måste ha koll på mina väskor med sin ost och sill, de står kvar långt där borta, måste flytta dem närmare, vågar jag? Mitt på den öppna golvytan står en äldre kvinna och ropar förtvivlat, på ryska, varför måste jag vara här, mitt barnbarn väntar på mig, hur ska hon få veta att jag finns här, hon förklarar för mig att hon bara kan stå eller ligga, hon är nyopererad och har ont, hon får order att sätta sig med oss andra, hon vägrar, står kvar, personalen rusar runt henne, till slut kommer en tolk och föser henne bryskt mot väggen mot väskorna. Från högtalaranläggningen hör vi: Welcome to the United States of America.
På min andra sida sitter en engelsk läkare. Han berättar att detta är tredje gången han förts in i detta rum. ”De tycks tro att jag byter tummar mellan mina resor, men varför skulle jag göra det? Jag har 24 timmar på mig, min patient väntar på mig och transporten tillbaka hem till England, nu har halva tiden gått, min patient vet naturligtvis ingenting om detta!”
Jag kallas fram till disken, tre timmars väntan är över, men på vad? Fem gånger får jag besvara frågan om NÄR jag far tillbaka hem, mitt svar är detsamma varje gång. Så hämtar jag mina väskor, med osten och sillen och godiset. Jag lämnar kvinnan från Ghana, den ryska kvinnan, läkaren bakom mig. I högtalaren hör jag: Welcome to the United States of America!
Utanför står Felix, min svärson. Vi faller lättade i varandras armar. Han berättar för mig vad som hänt, någon anställd på en flygplats i Amerika har i dagarna låtit ett besked läcka ut på nätet. Det handlade om de nya säkerhetsföreskrifterna mot terrorism, de nya så smarta sätten att avslöja terrorister. Satt jag alldeles nyss omgiven av terrorister, babyns unga mamma, den sjuka ryskan, eller läkaren med alla sina tummar?
Några veckor senare, på juldagen det där året satt vi tillsammans med Felix´ vänner i det fina huset uppe i Rockville, värden för festen pensionerad efter många års arbete på IMF, femtiotalet vänner med barn i alla åldrar, alla från Nigeria. Vin och tårtor, och så den enorma platteven på väggen: vi följde historien om den unge mannen från Nigeria som precis försökt kapa planet på väg till Detroit. Enkelbiljett hade han köpt, fadern hade anat oråd och kontaktat myndigheterna. Men de hade ju fullt upp på annat håll, en svensk kvinna med insmugglad ost, en sjuk ryska, en man med för många tummar.

Lögnarparadoxen, universalmaskinen, slaget om Atlanten och homofobin av Gunnar Stensson

Allt som står i Veckobladet är lögn. Tänk ett ögonblick på den satsen. Den är ett exempel på vad som ibland kallas lögnarparadoxen. Om allt som står i Vb är lögn så är påståendet att allt som står i Vb är lögn också en lögn. Lögnarparadoxen kan formuleras kortare: jag ljuger.
Lögnarparadoxen upptäcktes redan av de gamla grekerna. Den kan tyckas vara en spetsfundighet, ett rent teoretiskt skämt. Men med dess hjälp knäckte britterna den tyska Enigma-koden under andra världskriget. När kommunikationen mellan de tyska ubåtarna och deras centrala ledning 1941 dechiffrerades blev det möjligt för Storbritannien att så småningom vinna slaget om Atlanten. Tusentals sjömäns liv räddades.
Att det blev möjligt var Alan Turings förtjänst. Det var han som i underrättelsecentralen på Bletchley Park byggde den maskin, ”the Universal Machine”, som besegrade Enigma och ledde till ”the Making of the Modern Computer”, för att låna en boktitel av John Agar. Churchill besökte anläggningen för att tacka för prestationen. Alan Turing satt och stickade när premiärministern dök upp.
Om datorns ursprung vet sannolikt Göran Persson och Sten Henriksson mycket mer än jag, som ofta är i hård konflikt med min egen enkla dator.

David Lagercrantz bok Syndafall i Wilmslow, nyss utgiven i pocket, handlar om universalmaskinens uppkomst. Men dessutom skildras den homofobi som under 1950-talet växte till en farsot av paranoia och fördomar i hela västvärlden. I USA härjade senator McCarthy. Storbritannien hade skakats av spionaffären 1951 då Burgess och Maclean flydde till Sovjetunionen. CIA och MI5 jagade kommunister och homofiler. Att vara homosexuell och att vara kommunist betraktades som två sidor av samma mynt.
Alan Turing som var gay drabbades av paranoian. Han dömdes till behandling med ett kvinnligt könshormon. Förföljelsen och förödmjukelsen drev honom till självmord. Han blev bara 42 år.
David Lagercrantz bok beskriver den polisutredning som blev följden. Den utvecklas till en sorts resa genom Alan Turings tänkande och historia. En spännande och pedagogisk resa.
1950-talets homofobi var något nytt. Visst, fördomarna hade existerat tidigare, men under 50-talet fick de en politisk dimension och en ny aggressivitet. Också i Sverige. Vilhelm Mobergs rättsrötekampanj hade uppenbara inslag av homofobi som inte bara riktades mot kungen och etablissemanget. Det uppmärksammade jag inte förrän någon påpekade det, kanske 20 år senare.
När jag sökte efter egna erfarenheter av 50-talets tidsanda fann jag först ingenting, men så småningom dök en liten skärva upp. En solig septemberdag 1955 träffade jag och några kamrater en irländare på tillfälligt besök i Lund. Vi satt på Håkanssons konditori och diskuterade på stapplande engelska irländsk litteratur, framför allt Joyce och Synge. Irländaren skulle till Stockholm men var tvungen att övernatta i Lund. Eftersom han inte hade någonstans att bo lät jag honom sova i mitt rum på Bytaregatan. Han reste tidigt nästa morgon. Långt senare märkte jag att somliga personer börjat undvika mig. Så småningom förstod jag varför. Men det fick inga konsekvenser och var snart glömt.

”Det går inte över” var rubriken på en ledare i Aftonbladet i söndags av Åsa Petersen. Hon redovisar en enkätundersökning bland 3000 unga hbt-personer. 32 procent av dem hade någon gång avstått från att gå ut av rädsla att bli illa behandlade på grund av sin könsidentitet. 57 procent hade någon gång utsatts för sexuella övergrepp, men bara var tionde hade anmält det för polisen. Flera av dem var missnöjda med bemötandet de fick.
Unga utsätts fortfarande för samma intolerans som drev Alan Turing i döden!
I dagarna ska statens Ungdomsstyrelse lägga fram en utredning om unga hbt-personers hälsa.
Åsa Petersen menar att varje svensk stad borde ha en egen frizon för hbt-ungdomar. Det borde vara en självklarhet i en ungdomsstad som Lund. Men arvet från 1950-talets politiska homofobi lever fortfarande.
Alan Turing var helt öppen med sin sexuella identitet. Han menade att den främjade hans kreativitet. När den medicinska behandlingen utplånade hans drift ville han inte längre leva.
David Lagercrantz bifogar i sin bok en omfattande lista över den litteratur som behandlar Alan Turing. Bland författarna återfinns också Wilhelm Agrell från Genarp som skrivit ”Venona – spåren från ett underrättelsekrig”.

VB artikel väcker reaktioner

Artikeln från Demokratisk Vänsters möte med Jan Hjärpe med rubriken Jan Hjärpe om rädslan för islam "Det handlar om maktutövning" har väckt reaktioner. På vår blogg har det influtit ett antal kommentarer som återges här för de som inte brukar läsa VB i bloggformatet. De flesta är på danska. Det tycks som om dessa frågor är ännu hetare i vårt grannland än i Sverige.
Veckans nummer innehåller en artikel från DV:s möte med Per Gahrton. Om vi får samma reaktion på denna så får vi kanske lära oss stava till "Ugeavisen" eller nåt sånt.

-------------------------------------------------

WilliamJansen sa...
Med al respekt, men Jan Hjarpes kommentarer er noget vås i det omfang at det omtaler Danmark.
Disse ord kommer fra en person, som stemte på en muslimsk kandidat fra venstrefkøjen ved sidste valg:
Det danske demokrati er velfungerende. Vi har en fri debat, hvor kritik af Dansk Folkeparti er udbredt og foregår uden konsekvenser, forfølgelser o.l. Islam tages der ulykkeligvis for let på, og Islam-kritikere er ulykkeligvis forfulgt. Men ingen af de store aktører i det danske politiske liv går fri af kritik, og alle kritikere går fri af forfølgelse.
Dansk Folkeparti er ikke et racistisk parti, og de hverken ønsker eller evner etnisk udrensning. Dansk Folkeparti er et demokratisk parti, dedikeret til brugen af demokratiske midler.
Der er ingen angst for Islam i det danske samfund, men en udbredt religionsskepsis, som manifesterer sig i en kritik, som er meget lig den kritik, som Kristendommen regelmæssigt udsættes for. Kristendomskritik er en integreret del af det danske samfund, og hvis Islam skal integreres i det danske samfund, så følger Islam-kritik med. Det er der da også mange muslimer, som har lovprist (bl.a. Naser Khader).
...og ja, Islam er ikke uforanderlig. Det er derfor at det er umagen værd at kritisere Islam. Kritik er et udtryk for respekt. Kritik er et udtryk for at vi tror på at du kan vokse. Islam-kritik er et udtryk for respekt for Islam. At behandle Islam med fløjlshandsker er et udtryk for ringeagt for Islam.

Bjovulf sa...

Hur Fan i H. går det at bli så där dum och okunnig, även för en svensk "intellektuel" ? :-)
Kanske borda man fråga svenska FOLKET, vad de tycker för en gångs skuld? Ska alla som råkar att ta seg til Sverige - även utan reel grund! - kunna få bli svensk medborgere, oavseet vad man kommer med av medelålders kultur, vansinniga krav och rasistiskt bråk-religion (Ni vet vilkan)- ?

Vivian sa...

Danmark ser ud til at score højt på den svenske hadeliste.
Her har jøderne fået noget af en rival.

Ördög sa...

Visst borde det svenska folket få säga sitt. Om ett drygt halvår kommer Sverige att få en ny statsminister, som i obegåvning och opportunism passerar alla sina föregångare i landets sekellånga historia. Ty det är vad svenska folket vill.
Sista stycket i Hjärpes långa predikan är dagsens sanning om man klipper bort ändelsen "fobi":
"Det handlar om makt. Människor är inte medvetna om att ISLAM handlar om maktutövning."

Bjovulf sa...

@Ordög
Är det kanske Mona Stahlin du tänker på? :-)

Martin sa...

Att han ens har mage att påstå att Islamofobin har Parallell till antisemitismen!!!!!!???!!
När islams dominans i malmö och dess effekt på stadens svenskar med judisk religion visar att det inte är en fobi det är tala om?!!?

Spydpigen sa...

”— Det är diskutabelt om man i längden kan räkna Danmark som en demokrati”, siger Jan Hjärpe, tidligere professor i islamologi i Lund. En sjov udtalelse fra et land, der har et komplet udemokratisk og kaotisk valgsystem på niveau med en bananrepublik!
Gud ved om han er en af de EU-Monet-professorer, som blev ansat til politisk overvågen af de universitetsstuderende?
Hjärpe har i årevis drevet propaganda for ”fredens religion”.
Udtalelsen om Danmark faldt ifølge Lunds Veckoblad på et møde 1.2.10, arrangeret af Demokratisk Vänster i Lund i partiets lokale i Magle Lilla Kyrkogatan.
Hjärpe forklarer ikke, at ordet ”demokrati” tolkes vidt forskelligt i forskellige partilinjer, men det turde vel også være almen kendt.
For kommunister og andre extreme marxister dækker ordet ”demokrati” over det stik modsatte: diktatur som i Sovjet, Østtyskland, Rumænien, Kina, Nordkorea etc.
Det svenske parti ”Vänstern” med Ohly i spidsen er kommunistisk, og dette lokale Lundparti må vel høre til på samme fløj, kamoufleret eller ikke.
Så vist har Hjärpe ret: Danmark er ikke et demokrati, set fra Magle Lilla Kyrkogatan.
Til gengæld kaster Hjärpe sig ud i forklaring af de to græske ord ”demos” og ”ethnos”, der udgør to forskellige begreber. Ifølge mit græske leksikon betyder ”demos” folket som masse, og ”ethnos” folk som folkestamme og/eller nation.
Men ordet nation er uartigt og uanstændigt i Hjärpes politiske hjernevindinger, så han harcelerer i stedet over ”nationalromantik” og ”Skansen”, ligesom ”Sveriges Måna” (Mona Sahlin) udtrykte sin dybeste foragt for den svenske midsommerfest! Det skal vel få ”demos” til at le med for at vise, at de er med på akademikerfjollerierne.
Jeg er sikker på, at de fleste svenskere langt hellere vil have nationalromantik og sang på Skansen end alt det kaos og had, som indvandringen og politikerne har forårsaget.
Ethnos har fællestræk, som holder folkestammen sammen, siger Hjärpe. Det kan være ”språk, avel, ras, religion eller något annat som anses avgörande” (f.ex. fælles historie, men det er nok heller ikke politisk-korrekt).
”Ethnos leder, som vi sett, till förödande konsekvenser och etnisk rensning”, slynger emeritussen ud som en yderst tvivlsom og ubegrundet konklusion, næsten i stil med Erasmus Montanus. Han fortæller videre, at der er ”ethnos” (d.v.s. en folkestamme) i mange stater, hvilket altså ifølge Hjärpe må føre til ”etnisk udrensning” – af hvem? Af en anden folkestamme naturligvis. Hvor kommer den fra? Og hvorfor og hvordan? Det er vel ikke nogen, som er trængt ind på andres mark?
Pludselig siger Hjärpe: ”I Danmark vill Dansk Folkeparti lagstifta om att 30 procent av allt kött som tillagas inom äldrevården ska vara danskt fläskkött”. Et øjebliks måben: tænker han på svinenes ”ethnos” - ? Nej, han vil åbenbart bevise, at Dansk Folkeparti som ”ethnos”, folkegruppe, ifølge hans facitliste vil drive ”etnisk udrensning” ved hjælp af flæskesteg!!!
Og jeg som troede, at det gjaldt om at sikre danske gamlinger deres livret i en verden, hvor fremmede madvaner trænger sig på!!!
Han fortsætter: ”Den danska regeringen inför allt fler av Dansk Folkepartis på ethnos grundade krav. Det är därför tveksamt om Danmark i längden kan räknas som en demokrati,”
Nej, ikke ifølge den marxistiske tolkning af ordet ”demokrati”.
Hjärpe snakker videre om Sverigedemokraterne (- for det er jo valgår -), som han vil kalde Sverige-ethnokraterne. Tja, hvorfor ikke. De holder jo på den svenske folkestamme, ethnos, mens alle andre partier går ind for multiethnos.
Kald det bare ”propaganda”, at ”majoriteten är hotad av minoriteten”. Det er Sverigedemokraterne sandelig ikke ene om at pege på i Europa. Der er voksende organisationer og partier, som erkender dette faktum. I Europa udlægges majoriteten gerne som Europas befolkninger, og minoriteten som muhammedanerne, men med tanke på islams omfang på jordkloden er den modsatte tolkning nok mere rimelig: minoriteten, som tilmed retsligt ikke må forsvare sig og knapt nok bruge sin grundlovsfæstede ytringsfrihed, er SVENSKERNE, og den truende majoritet er MUHAMMEDANERNES islam.
Hjärpe, så du ikke TV i går aftes 5/2, hvor et ungt pigebarn,”GhoGha”, fra Iran sang sine frustrationer mod det iranske styre ud i rappertakt for et stort publikum i Stockholm, skønt det kan koste hende livet, da regimet i Teheran føler sig truet! Og kender du ikke historien om den trojanske hest? Eller ved du ikke, hvad en Femte Kolonne er?
Det handler om magtudøvelse, skriver du.
Hvor har du ret, Hjärpe. Det handler om magt. Besætternes magt og befolkningernes reaktion- for at beholde det, de ejer og holder af.

2010-02-04

Palestina-Israel - Konfliktens historia

Välkomna till öppet möte med Per Gahrton Ordförande i Palestinagrupperna i Sverige.
Söndag 7 februari kl 15.00 ABF:s lokal Trollebergsvägen 7, ingång från Gasverksgatan
Arrangör: Demokratisk Vänster i samarbete med ABF

Affisch

Kulturtips

A GAME OF YOU
Den belgiska teatergruppen Ontroerend Goed återkommer med en ny utmanande föreställning av om att förlora och finna sig själv genom andras ögon.
Lör 06 feb kl. 14:00 och 20:00
Läs mer

Simon Boccanegra av Verdi
The Metropolitan Opera direktsänt via satellit på Spegeln i Malmö och på Kino i Lund 6 februari kl 19
Läs mer

Sveriges största Iranska hiphop-festival — Voices of Change
På Babel 6 februari kl 19.00-22.00
Läs mer

SCENFEST. Borgerlig Personlighet
Teaterhögskolans avgångsstudenter spelar sina egna projekt.
Sön 07 feb kl. 15:15
Läs mer

Skaffa mig en tenor
På Lunds Stadsteater 7 februari kl 18.00
Läs mer

Operatic Performance - Impromans och Vansinnessånger
På Palladium 8 februari 19.30
Läs mer

Doc Lounge.Lund
OLA SVENSSON SUPERSTAR
På Mejeriet 9 februari 19.
Läs mer

Lysande Lisa Larsson!
På Palladium 10 februari 19.30
Läs mer

Roman Andrén
Redo för ett möte i jazzdjungeln?, Onsdag 10 februari kl 21.00 på Babel
Läs mer

Solveig Slettahjell Slow Motion Orchestra
Firad norsk sångerska med högintressanta medmusiker, Onsdag 10 februari kl 19.30 på Victoriateatern
Läs mer

Dödsvariationer
InSite spelar Dödsvariationer på Bastionen 11 februari - 13 mars
Läs mer

Dansstationens Turnékompani
Succén från i höstas är tillbaka! Made in Sweden handlar om de stora känslorna, om att göra saker på riktigt, ärligt och oförställt. På Dansstationen, Palladium 11-12 februari.
Läs mer

Miriam Aïda Trio
Svenska visor i brasiliansk tappning. 11 februari kl 20.00 på Inkonst.
Läs mer

Ibsendekonstruktion I: Gengångare
Teatr Weimar vs Henrik Ibsens klassiska pjäs. Spelas på Teatr Weimar 12 februari - 7 mars.
Läs mer

Tangoliv
På Lilla Teatern i Lund 12 och 13 februari kl. 19:00.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Notiser

Alexandra Coelho Andoril skriver kulturprogram för vänsterpartiet.
Hon ställer dessutom upp som kandidat till riksdagen för vänsterpartiet, det kan bli spännande att fälja kulturpolitiken framöver. Veckobladet rekommenderar ännu en gång hennes lysande bok ”Mäster” om August Palm och socialdemokratins födelse i Sverige.
Vi uppskattar också hennes make Alexander Andorils bok om Hans Blix och hans arbete för att förhindra USA:s angreppskrig mot Irak genom att avslöja propagandalögnerna om massförstörelsevapen. I synnerhet nu, när Tony Blair försöker skyla över sina absurda påståenden (t ex det att Saddams missiler kunde nå London på 45 minuter) som ledde till krigsutbrottet genom att beskylla Hans Blix för att ha sagt ”än det ena än det andra”.
Makarna Coelho Andorils gemensamma alster under pseudonymen Kepler uppskattar vi mindre. Visserligen spännande, men långt! De får trösta sig med inkomsterna.

2000-talets rasism
”Den rasism som vuxit fram på 2000-talet är ett system för att stänga folk ute som vi motiverar med värden. Vi vill fortfarande utplåna förment underlägsna kulturer men vi gör det idag genom att hänvisa till antiterroristlagar, migrationsekonometri och medborgarkontrakt i stället. Dagens rasism sveper sig i en täckmantel av att vilja skydda universella värden, men på ett sätt som av en händelse råkar vara extremt ekonomiskt fördelaktigt för oss i västvärlden.”
Katrine Kielos i DN-recension av Stefan Jonssons essäsamling ”Rapport från sopornas planet”.

Soldater avslöjar övergrepp
DN:s Nathan Shachar rapporterar den 1 februari om den israeliska soldatorganisationen Shovrim Shtika som på måndagen avslöjade en rad övergrepp begångna av israeliska soldater i Gaza och på Västbanken.
Särskilt kvinnliga soldater härdas genom att tvingas knuffa, slå eller spotta på palestinier. Det sker i vardagssituationer vid passkontroller på övergångsställen och liknande. Deras anmälningar leder bara till nedtystanden.
Ett exempel: Palestiniern Kaanan J Akira tvingades stå i solen under åtta timmar. De israeliska soldaterna urinerade på honom och slog sönder hans nya cykel. De spelade in det hela på sina mobiltelefoner.
Nathan Shachar menar att detta och liknande avslöjanden är mer förödande för Israel än Goldstone-rapporten.

Mordet i Dubai

I Dubai mördade den israeliska underrrättelseorganisationen Mossad nyligen den höge Hamas-ledaren Mabouh. Han var Hamas förbindelseofficer med Iran. Även hans föregångare mördades. Mord är en viktig ingrediens i staten Israels politik. Det finns israeliska kommentatorer som ifrågasätter mord som politiskt vapen.
Gunnar Stensson

Besinning inför valrörelsen av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets årsmöte lockade lite fler medlemmar i år än i fjor, 25 mot 21. Procentuellt var det en ännu större förbättring eftersom medlemsantalet hade fortsatt att sjunka, från 113 till 103.
En viktigare skillnad var debatten. Mötet var visserligen lika långt, åtta timmar inklusive lunchrast, men de tydliga motsättningar som då kom till synes i diskussionen om de rödgröna partiernas samarbete hade i princip försvunnit. Liksom många av deras mänskliga bärare, som nu har lämnat Lund eller proriterade annat framför årsmötet. Det innebar också att de viktigare valen gjordes med acklamation. Till ordförande omvaldes Daniel Stolt som 1 mars för övrigt ersätter Olof Norborg som kommunal partiföreträdare. Först vid valet av valberedning fanns det alternativ men Niklas Selberg, som har varit en av de mest stridbara nytraditionalisterna, blev bara andrasuppleant. Och Mikael Persson omvaldes inte till revisor trots att han kandiderade, även om motivet inte var politiskt utan att revisionen var besvärlig att genomföra när de berörda inte fanns på samma ort.
Mycket av diskussionen handlade om valet. Partiets aktuella opinionssiffror manade till besinning, fast ett förslag att reservera mer pengar för att kunna hantera ett fall ur riksdagen röstades ner. ”Så illa kan det ändå inte gå, så bra politik som vi har.” Därmed finns det relativt mycket pengar att spendera på valrörelsen vilket delvis kompenserar svårigheten att engagera medlemmarna. Lund är inte den enda V-föreningen och V är inte det enda partiet med detta dilemma och denna lösning.
Att det kommunala arbetet har stor volym och god kvalitet vittnade många om, och den tjocka samlingen pressklipp styrkte det förra. Men insikten fanns att detta inte automatiskt omsätts i ett gott valresultat. Liksom i rikspolitiken står två tydliga block mot varandra i kommunen även om Miljöpartiet ofta markerar en egen hållning. Med Demokratisk vänster verkar det vara lättare, och Mats Olsson vädrade försiktigt tanken att få in företrädare för DV och Feministiskt initiativ på V-listan så att inte de rösterna ska gå till spillo för det rödgröna blocket. Men det pekades genast på svårigheter, av personlig-psykologisk art men också att tiden för en uppgörelse var mycket knapp och att det inte var säkert att en sådan skulle godkännas av Vänsterpartiets styrelse.
Det valdes ombud till den distriktskonferens som ska fastställa riksdagslistor för Skåne. Anmärkningsvärt var att valberedningen inte hade funnit någon i Lund som var beredd att toppa listan för Södra Skåne, allra minst förra valets förstanamn Marta Santander. Fast Ibrahim Kakahama berättade att hans kurdiska vänner öppet spekulerade i möjligheterna att kryssa in honom i riksdagen. Den synen på representation är inte ovanlig i andra politiska kulturer och Sverige lär få se mer av sådant.
Som avslutning sjöngs inte Internationalen.

Jag hade fel! av Sven-Hugo Mattsson

Inför budgeten som togs i juni, för Lunds kommun, spådde Mats Olsson, Vänsterpartiet, att den borgerliga, eller anständiga regeringen, skulle tillföra kommunsektorn stora pengar. Den här gången fick Mats rätt, du sköt mitt i prick Mats. Själv trodde jag att Borg skulle säga till kommunsektorn: ni har egen beskattningsrätt. Jag hade fel!
Dessa pengar plus att ekonomin har gått mycket bättre än prognos innebär att prognosen nu säger att vi får överskott för 2010.
Sen förstår jag inte varför Mats menar att Vänsterpartiet hade den mest realistiska budgeten av alla partier. De andra vänsterpartierna (jag föredrar det ordet eftersom S knappast är gröna) hade väl minst lika realistiska budgetar. Du hade rätt, Mats, om att regeringen skulle komma med stora pengar, men när de väl kom, kom de ju till alla partier, inte bara till Vänsterpartiet.

Frågor
En viktig fråga här blir varför den kommunala budgeten tas redan i juni? Med en svajig ekonomi blir det ju alltid fel att ta en budget ett halvår innan den skall gå igång. Varför tas budgeten innan den statliga budgeten tas? Det är möjligt att det finns praktiska orsaker till att man tar budgeten tidigt för att kunna planera verksamheten. Men nivån på k-skatten borde tas i november liksom den gjorts tidigare. Hade det gjorts så hade vi inte behövt gissa vad staten skulle bistå med.

Framåt
Det viktiga nu är at titta framåt. Om bara några månader skall det läggas en ny budget, inför 2011. En viktig budget eftersom den också är en valbudget. Vi får räkna med, med tanke på den förbättrade ekonomin, att högern kommer att föreslå ytterligare skattesänkningar och därmed nerskärningar. Detta får vi räkna med att förhålla oss till.
Jag tycker att vänstern borde undersöka möjligheten att lägga en gemensam budget. Jag uppfattar att vi är så pass eniga att vi med kompromisser borde kunna komma överens. Att lägga en gemensam budget innebär inte att var och en av parterna kan föra fram sina hjärtefrågor. Om man går ut och talar om at man vill regera tillsammans så tycker jag faktiskt att man har en viss skyldighet att gemensamt lägga en budget. Åtminstone en rambudget för var och en av nämnderna.
Vi bör tillsammans visa på vad olika taxehöjningar, busstaxan, kolonitaxan med flera taxor, slår mot de med lägst inkomster, för pensionärer för barnfamiljer. Vi borde tillsammans gå ut och visa att en k-skattehöjning inte alls slår särskilt hårt mot de med låga inkomster, vi måste visa att k-skatten är kraftigt progressiv. För den som har en löneinkomst respektive pensionsinkomst på 10.000 kr blir skattehöjningen bara 20 respektive 28 kr om vi höjer skatten med 40 öre. Jämför det med högerns taxehöjningar.
Sven-Hugo Mattsson
demokratiskt vänster

Drömmar på taket av Bengt Hall

I tisdags var det dags igen. Doc Lounge på Mejeriet. Den här gången visades filmen om husockupationerna i Lund 1969. Det är fyrtio år sedan så det blev en nostalgiresa. Bland den ungdomliga publiken syntes en och annan mogen man och kvinna som lite nyfiket spanade in sig själv eller kompisarna från den tiden.

Ivan Loftrup-Ericson, som gjort filmen, hittade journalfilmer från husockupationerna och kompletterade med intervjuer med några av de som var med. Det var tre ockupationer som ägde rum 1969: på Västra Mårtensgatan, Kiliansgatan och Råbygatan. Mest uppmärksammad var den på Kiliansgatan. Det var där aktivisterna tvingades upp på taket.
Intressant är ju att de agerade för ett allaktivitetshus och nu satt vi i ett sådant dvs Kulturmejeriet. Så på ett sätt blev aktionerna lyckade. Fast jag vet inte om deras aktioner 69 hade någon betydelse för vad som sedan hände. Kanske för att idén om ett underifrån styrt kulturhus fick näring och levde vidare. Dagens husockupationer har ju haft ett annat uttalat syfte, nämligen att visa på bostadsbristen och att det finns lediga hus och lägenheter.
Vilka var aktivisterna? Jag kunde bara urskilja ett bekant ansikte på bilder som visades. Fanns vänsteraktivisterna från 68 med? Nej jag tror inte det med några undantag. För mig, som varit aktiv i det mesta som hände i det som kallas studentrevolten var det aldrig aktuellt att delta. Min bild är att husockupanterna var yngre och mer anarkistiska. Det var mer spontanistiska aktioner än de vi tidigare sysslat med vilket också bekräftades av de som deltog. Det fanns också i filmen en koppling till aktionen, dvs den anlagda branden, mot rättspsykiatrin på S:t Lars..
Att det gått några år syns på klädsel, mängden poliser, polisens agerande och arrogansen hos ledande politiker. Det skulle vara intressant att få veta hur dagens ockupanter upplever konfrontationerna med polismakten till skillnad från 1969. Den som representerade dagens ockupanter menade att de hela tiden vilseleddes av politikerna. De blev lovade dialog om bostadssituationen. Det enda de fick var besked om var hur de kunde få socialbidrag.
En eloge åt dokumentärfilmsaktivisterna! Initiativet får kanske ses som en efterföljare till den nu insomnade filmstudion i Lund. Det kändes ju lite vemodigt när den försvann efter så många år. Och vem vet – husockupationerna kanske fortsätter.

Israels och Hamas brott mot krigets lagar
av Lars-Anders Jönsson

För drygt ett år sedan inledde Israel en militär offensiv in över Gaza för att få slut på Hamas raketbeskjutningar av södra Israel. Redan i januari 2009 anklagade människorättsorganisationer Israel för att ha använt ammunition med fosfor i tätbefolkade områden. Israels militär svarade med att en utredning skulle påbörjas. En FN rapport har därefter kritiserat båda sidor för brott mot krigets lagar och begärt att Israel respektive Hamas utreder och svarar på anklagelserna.
Israel har nu förklarat att uppgiften att fosforgranater använts mot bebodda områden i Gaza varit korrekt och också ”straffat” en general och en överste med en skriftlig reprimand.
För en utomstående känns det utdömda straffet inte stå i proportion till brottet. Det mest logiska vore att Israel efter att ha erkänt brottet visar på vilka åtgärder de vidtar för att förhindra en upprepning. Är det i internationell lag förbjudet att använda rökgranater med fosfor i tätbefolkade områden borde man ju inte ha denna typ av ammunition med in i Gaza som i de aktuella områdena är tätbefolkade. Detta gäller för övrigt de flesta områden i Israels omgivning. Hamas och Hizbollah föredrar ju att slåss i eller intill befolkningen. All fosfor ammunitionen i Israel borde kunna förstöras.
I Hamas svar sägs att dödandet av tre civila i Israel var ”ett misstag”. Målet för raketattackerna var militära anläggningar! Hamas tar således inte på sig något ansvar. De skickade i väg raketer före kriget, under kriget och efter kriget. Träffsäkerheten vid dessa raketangrepp är obefintlig, på grund av bland annat vapnens kvalitet, vilket innebär att de kan hamna var som helst. Med andra ord Hamas avfyrar raketer utan att ta ansvar för var de slår ned. De bryr sig inte. Det viktiga för dem är att visa på att de kan skjuta in över Israel. Att de inte har besegrats.
I veckan svarade Israel på nya raketbeskjutningar med ett flyganfall mot de tunnelsystem som bland annat för in nya vapen till Gaza. I Bangkok stoppades ett flygplan från Nordkorea med last av vapen, bland annat raketer. Och så kan det fortsätta. Raketer och därefter bomber, nya raketer och nya bomber…
Konflikten kan inte lösas av vare sig Israel eller palestinier. Ett initiativ måste tas innefattande USA, Ryssland, Kina och regionala makter som Egypten, Syrien, Jordanien och Turkiet. Men finns viljan hos alla dessa? Det är kanske det allvarligaste brottet, att inte agera och stoppa detta till synes eviga krig.

Man on wire av Gunnar Stensson

Filmen om den franske lindansaren Philippe Petits tilltag att balansera på en wire spänd mellan World Trade Centers tvillingtorn är långt ifrån någon actionfilm.

Tvärtom. Till stora delar består den av lekfulla förberedelser i fransk natur, amatörmässigt filmade av dem som medverkade i äventyret. De berättar hur de sakta kom till insikt om projektets absurda och livsfarliga konsekvenser efter att från början ha fångats av det galna och kanske geniala i Philippe Petits vision. En komisk höjdpunkt nås när en av dem plötsligt slås av insikten och i panik och lycka rusar nerför alla trapporna i skyskrapan, äntligen fri från den galna förtrollningen.
De minutiösa och besvärliga förberedelserna beskrivs utförligt. De pågår delvis parallellt med att tornen byggs. Gamla journalfilmer visar hur sjok av stålstavar elegant fogas till varandra i de alltmer svindlande konstruktionerna.
Den 7 augusti 1974 händer det. Wiren är spänd och Philippe Petit tar steget ut, 400 meter över trafiken nedanför. Alla är andlösa.
Efteråt skingras gruppen. Det är en stund av sorg och tomhet. Allt är slut. Tills filmen 35 år senare rekonstruerar episoden. Också en film kan vara en maskin att tänka med.
Här nämns ingenting utanför det som berättas. Philippe Petit störtade inte.
Men hundratals andra skulle hoppa från brinnande fönster. Vi ser att sjoken med stålstavar som fogas till varandra är just de som störtade in i varandra den 11 september.
Vi som var aktiva under Vietnam-tiden minns hur vi uppfattade tornen som ett USA-imperialismens monument: World Trade center. Kanske Babels torn, dömt att falla.
Vi minns att president Nixon tvingades avgå den 9 samma augustimånad, två dagar efter den franske lindansarens prestation.
När vi ser Philippe Petits och hans kamraters årslånga förberedelser kan vi inte hålla ifrån oss medvetandet om de än mer minutiöst gjorda förberedelserna åren kring millennieskiftet, förberedelser som faktiskt observerades av amerikansk underrättelsepersonal.
Vi som ser filmen minns hur vi såg tornen störta i realtid i tv. Jag minns att jag hörde berättas hur en pojke ur millennieskiftets tokvänster jublade högt vid anblicken.
Vi vet att det fanns skäl till att attentatet genomfördes. Och vi vet att det för alltid förvandlade världen.
I en oskuldens tid spände en clown och lindansare tillsammans med sin fästmö och sina vänner en lina mellan två träd i en hage för att träna inför sin uteslutande estetiska och narcissistiska prestation, som inte skulle sätta någon annans liv på spel än hans eget. Vi ser det och sörjer den tid som flytt.

Vad vilja nya arbetarepartiet – egentligen?
av Bengt Hall

Alliansen och främst moderaterna försöker framstå som välfärdens beskyddare. Jobbpolitik var slagordet i kontrast till motståndarsidans bidragspolitik. Nu försöker Reinfeld och Borg också ta över arbetarrörelsemål som högre löner och mer inflytande på arbetsplatserna för vanligt folk. Men vi vet att inte har det blivit fler jobb, arbetslösheten har fördubblats sedan valet, skatterna har sänkts speciellt för välbeställda och sjuka och arbetslösa har som bekant piskan på sig.
Men jag tror inte att det är ökad välfärd eller fler jobb som är det väsentliga målet för det ”nya arbetarpartiet”. Det övergripande målet är att förpassa Sverige till artonhundratalets nattväktarstat (om jag nu tar i lite). Så mycket som möjligt av ekonomi och beslut ska flyttas från politiken och det allmänna till privata aktörer. Gamla klassiska välfärdsmarkörer tas över av marknaden. Apotek, skolor, sjukvård, äldrevård, dagis, tåg- och busstrafik, el, telefoni etc.
Nåja, de säger att förändringarna sker pga människors behov av valfrihet och för att skapa bättre och effektivare service. Idag finns det gott om exempel på att det istället blir krångligare, service försämras och översiktlig planering försvinner eller försvåras. Förr hade varje apotek information om medicinen fanns på annat apotek om det saknades på ditt apotek. Förr kunde man åka på SJ:s årskort överallt. Istället för trygghet får vi osäkerhet och ständig rädsla för att vi väljer fel. Istället för rättvisa får vi skylla oss själva. Och det blir lättare för arbetsgivarna att kringgå arbetsrätten speciellt LAS när samhällsservicen läggs ut på nya aktörer. Alltmedan statens medel pumpas in hos privata riskkapitalister som gör vinster av vår välfärd.

Jan Hjärpe om rädslan för islam av Per Roijer

— Det är diskutabelt om man i längden kan räkna Danmark som en demokrati.
Det sa professorn i islamologi Jan Hjärpe, i ett offentligt föredrag om islamofobi, rädslan för islam, i måndags.

Demokratisk Vänster i Lund arrangerade, och partilokalen på Magle Lilla Kyrkogata var sprängfylld, fullsatt till sista plats.
Föreläsningen ingick i Demokratisk Vänsters kampanj mot främlingsfientlighet, "För ett öppnare Lund".
Hjärpe gör skillnad på demokrati och ethnokrati. Sverigedemokraterna vill jag inte kalla annat än Sverige-ethnokraterna, deklarerade han.
All makt utgår ifrån folket, står det i Sveriges grundlag. Men "folket" är oklart definierat.
De grekiska orden "demos" och "ethnos" betyder båda folket, men har olika innebörd.

Demos – ethnos
Demos innebär alla människor, massan. I det svenska folket, demos, ingår samer och tornedalsfinnar, men däremot inte svenskamerikaner eller finlandssvenskar.
I ethnos avgörs tillhörigheten istället av gemensamma markörer. Markörerna kan vara språk, härstamning (Hjärpe använder ordet avel), ras, religion eller något annat som anses avgörande. Om markören i ethnos vore språk eller härstamning skulle både svenskamerikaner och finlandssvenskar tillhöra svenska folket, men däremot inte tornedalsfinnar eller samer.
Medborgarskap i Sverige är knutet till demos, men så är det inte i alla länder.
Ethnos har anknytning till själ, nationalromantik och Skansen i Stockholm, med rötter i 1800-talets nationalism. Ethnos leder, som vi sett, till förödande konsekvenser och etnisk rensning, sa Hjärpe.

Ethnos i många stater
I praktiken är ingen stat demokratisk till 100 procent. Estland och Lettland har språkkrav för att ge fulla demokratiska rättigheter, i Tyskland ger härstamning i praktiken företräde till medborgarskap; en volgatysk som inte pratar tyska har lättare att bli medborgare i Tyskland än den som har turkiska föräldrar -- även om den senare född och har bott i Tyskland i hela sitt liv. Saudiarabien ställer krav både på religion och härstamning för att ge medborgarskap. I Israel är härstamning en förutsättning för fulla medborgerliga rättigheter. I Danmark vill Dansk Folkeparti lagstifta om att 30 procent av allt kött som tillagas inom äldrevården ska vara danskt fläskkött.
Den danska regeringen inför allt fler av Dansk Folkepartis på ethnos grundade krav. Det är därför tveksamt om Danmark i längden kan räknas som en demokrati, anser Jan Hjärpe.

Avkrävas besked
Sverigedemokraterna ställer krav på svenskhet, även om det är otydligt vilka markörer de hävdar. En markör är religionstillhörighet, vilket i ett bara 30-årigt perspektiv tidigare skulle ha varit en omöjlighet i Sverige.
Inslaget av nationalromantik är stort hos både Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna.
— Politiker som pratar om folket borde avkrävas besked om huruvida de menar demos eller ethnos. Sverigedemokraterna vill jag inte kalla annat än Sverige-ethnokraterna, sa han.

Majoriteten påstås vara hotad
Kollektiva minoritetsrättigheter (som för samerna) strider mot demos, men är nödvändiga. Att majoriteten skulle ha minoritetsrättigheter är däremot orimligt, och därför ingår det i Sverigedemokraternas propaganda att majoriteten är hotad av minoriteten. De populistiska partierna är varandra lika i Europa. I Schweiz driver både FDU, Federala demokratiska unionen, och SF, Schweiziska folkpartiet, på för att i grundlagen införa ett förbud mot minareter i Schweiz. Det finns bara fyra minareter i Schweiz, så det är tydligt att saken gäller något annat.

Parallell till antisemitismen
De islamofobiska ideerna är en parallell till antisemitismen. Muslimerna eller judarna utgör ett hot, de ska ta över. Man utgår ifrån att religionstillhörighet är genetisk. Forskning visar däremot att religiös tro sällan förs vidare i nästa generation.
Man anför vad de religiösa skrifterna säger, som om det skulle finnas en direktlinje från bokstäverna till människorna. Jag får ofta frågan "Vad säger Koranen?", sa Jan Hjärpe.
— Då brukar jag hålla boken intill örat och lyssna. Och sedan svarar jag: "Ingenting!" Det är läsaren som hör.

Fel att religionen är oföränderlig
Det är en felaktig föreställning att religionen är enhetlig och inte förändras. Få företeelser förändras och omtolkas så snabbt som religionens innehåll, menar Hjärpe.
— Den kristna religionen i min barndoms Göteborg på 40- och 50-talet ser helt annorlunda ut i dag, sa han.
Det pågår en försvenskning av islam. Det pågår en sinisering av islam i Kina. Religionerna förändras. En uttalad feministisk teologi är på att växa fram inom islam.
Det är ett misstag att tro att människor skulle göra som religiösa ledare säger. World Value Survey smular sönder föreställningen att människor vill ha teokrati (prästvälde) med diktatoriska ledare. Frågar man folk i den islamska världen anser 80-90 procent att demokrati och mänskliga rättigheter är viktiga. Det är en högre andel än i Sverige, sa Hjärpe.

Både sekulära och religiösa grupper
Islamofobin har både en sekulär och en religiös sida, där de profana grupperna ofta omedvetet hämtar inspiration från de religiösa. En del sekter, som Livets Ord, sprider islamofob propaganda i nya media, på hemsidor och oväntade former som serietidningar. Budskapet är ackompanjerat av ett starkt apokalyptiskt budskap. Jesus återkomst är nära, tiden är på väg att löpa ut. Uppenbarelsebokens Harmagedon, slutslaget mellan det goda och det onda, stundar. Som bevis tar man krigen, aids, naturkatastroferna, 11 september. Det finns en stark lobby för dessa tankar i USA, säger Hjärpe, och den är islamofob.
Den sekulära islamofobin, rädslan för islam, eldas under av grupper som har en politisk agenda. De finns i land efter land, i Bombay i Indien, på Balkan, i USA:s bibelbälte, i Holland, Belgien och Danmark. I Schweiz har den gamla fientligheten mot katolikerna överflyttats på muslimerna.

Det handlar om maktutövning
Inför den schweiziska folkomröstningen om ett grundlagsfäst förbud mot minareter gjordes en mycket sedd video av partiet FDU. Den visade ett fridfullt idylliskt alplandskap. Plötslig störs friden av en högtalarröst som på arabiska manar till bön.
På en affisch som uppmanar schweizarna att rösta ja till förbud mot minareter avbildas en hotfull kvinna i hijab mot en fond av minareter som sticker upp mot himlen som missiler.
Den bilden av islam är inte längre bort än att den svenska Nationalencyklopedin ville illustrera en artikel om islam som skrivits av Jan Hjärpe med "ett beslöjat fruntimmer med en kalashnikov".
— Jag fick hota med att dra tillbaka hela artikeln, om de inte bytte illustration.
Det handlar om makt. Människor är inte medvetna om att islamofobi handlar om maktutövning, säger han.

Partiledardebatten av L-A Jönsson

Såg i helgen partiledardebatten i TV. Ja nu har Maud Olofsson fått det partisystem hon strävade efter genom bildandet av den borgerliga alliansen. I mitten hos de borgerliga stod moderatledaren Reinfeldt och sökte se intelligent och erfaren ut. Så fort han tog till orda ställde sig de andra in i ledet med en slags salig beundran i blicken. Och här har han lyckats. Reinfeldt är den partiledare som väljarna har störst förtroende för.

I debatten blev Reinfeldt så ivrig att han försökte få oss att tro att sysselsättningen från september 2006 fram till nu ökat med cirka 100 000 jobb! Vad jag minns var det ingen bland politiker eller journalister som ifrågasatte siffrorna. Det man undrar är vad för känsla statsministern har för verkligheten. Är han så övertygad över den borgerliga politikens förträfflighet att han verkligen tror att Sverige som enda land skulle ha en ökad sysselsättning mitt inne i en lågkonjunktur? Detta vittnar om brist på eftertanke i kombination med desperation. Dagen efter justerades ökningen ner till cirka 10 000 jobb.

Sedan tycker jag att september 2006 som utgångspunkt för värdering av borgarnas sysselsättningspolitik är fel. Borgarnas budget lades väl först 2007 och slog igenom kanske sommaren samma år. Ser vi på SCB AKU statistik var antalet sysselsatta maj 2007 4.535.000 individer. Därefter minskade sysselsättningen i marginellt fram till december 2008. Under år 2009 sjönk sysselsättningen med ytterligare cirka 70 000 för att hamna på 4.452.000 jobb.
Här saknas uppenbarligen tillgång till statistik. Man kan fråga sig varför inte dessa viktiga siffror kan presenteras i tidningar eller TV direkt av SCB så att politikerna slipper lägga tid på att ljuga i media.

Lika irriterande är det när politikerna, och jag menar i detta fall främst borgarna, presenterar en politik som jobbskatteavdrag och säger att detta resulterar i fler jobb. Detta gör de utan att nämna vilka mekanismer detta triggar. Sänkt skatt påverkar naturligtvis konsumtionen men av vad, importerade platttisar eller utlandsresor? Vad betyder detta för inflation och kronans värde. Kanske sparandet också ökar hos dem som redan har pengar över. Allt detta skall sedan jämföras med effekterna av samma pengar investerade i offentliga jobb.

Sorgligt nog ser jag ingen debatt bland dem som borde vara proffs i ämnet, nationalekonomerna. En lundaekonom Åsa Hansson har ställt samman en rapport åt Svenskt Näringsliv som säger att statligt stöd är dyrt och ineffektivt. Är detta priset för att universiteten allt mer knyts till näringslivet?

Så kort över till oppositionens sida. I mitten står mamma Sahlin och supportar sina stödtrupper på höger och vänsterflygeln. Peter Eriksson var lugn och övertygande men Lars Ohly var inte så tokig han heller.

Den klart svagaste insatsen kom från Ohly när han skulle förklara varför vi skulle lämna Afghanistans kvinnor och barn i sticket och ta hem våra soldater. Ohlys inställning är partiets men det kan ju aldrig komma på tal att ett litet parti i ytterkanten skall tvinga igenom sin syn på en viktig del i vår utrikespolitik. Lars Ohly kunde nöjt sig med att förklara sin och partiets syn på Afghanistan insatsen men med tillägget att vi måste acceptera att majoriteten inom oppositionen har en annan syn.

Bibeln, Koranen och de bokstavstrogna av Gunnar Stensson

Jan Hjärpe påminde i sin föreläsning ”Rädslan för islam” om att Bibelns gamla och nya testamente och Koranen blivit tillhyggen för såväl kristna som muslimska fundamentalister i den politiska debatten. Det ger anledning till funderingar om vad dessa skrifter i själva verket är och vad de innehåller.
Jan Hjärpe liknade Bibeln och Koranen vid två korgar fyllda med tankar, berättelser, påståenden, poem. Människor och rörelser väljer ut olika delar av korgens innehåll. I kampanjen mot islam rycks citaten ofta ur sitt sammanhand för att fungera som politiska vapen.
En kvinna i publiken påpekade att kyrkan hade kunnat välja mellan den feminism som Jesus gav uttryck för och aposteln Paulus patriarkaliska ”kvinnan tige i församlingen”. Kyrkan hade valt Paulus patriarkalism.
Det val en människa eller rörelse gör definierar henne själv snarare än hennes motståndare.

Fundamentalister
Det finns förvisso både judiska och kristna fundamentalister likaväl som muslimska. Ändå är traditionen att omtolka och revidera lika gammal som urkunderna själva.
För en bibelläsare borde det vara principiellt omöjligt att bokstavstroget anamma allt som står skrivet eftersom Bibeln gång på gång förnekar och motsäger vad den nyss påstått. Gud ändrar sig. Inget konstigt med det.
De äldsta bibeltexterna skrevs på 800-talet f.Kr. Ungefär samtidigt som Iliaden och Odyssén nedtecknades. Det urval av texter som ingår i gamla testamentet gjordes av redaktörer omkring år 400.
Författarna är människor: historiker, poeter, krönikörer, profeter, filosofer, präster och jurister. De har utgått från generationers muntliga traditioner, berättelser, sånger, ritualer. De arbetade i vitt skilda historiska och politiska situationer. Ofta gjorde de tillägg, ändrade eller strök i materialet utifrån den situation de befann sig i.
Det finns god kunskap om när olika delar av gamla testamentet tillkom. Skapelseberättelsen skrevs t ex ganska sent, under den babyloniska fångenskapen. I Bibeln står den allra först.
Gud är i skapelseberättelsen en gud för hela mänskligheten. Det markerar en brytning med äldre berättelser där gud är en blodtörstig stamgud som bistår judarna i krigen mot andra stammar, som alla är försedda med sina lika grymma gudar. Segern beror på vem som förfogar över den starkaste guden.
Kungarnas gud och profeternas gud stod ofta emot varandra. De israeliska kungarna Sauls, Davids och Salomos gud var en förkämpe för den israeliska nationen. Profeternas gud kritiserade makten och de sociala orättvisorna och förespråkade empati, barmhärtighet och lika rättigheter.

Bokstavstro en form av idioti
Som Jan Hjärpe påpekade finns det olika frukter i bibelkorgen. I den israeliska tidningen Haaretz har jag läst texter av fundamentalister som bokstavligen uppmanat till utrotning av palestinska barn med hänvisning till bibeltexter. Samtidigt fördömer judiska intellektuella lidelsefullt kriget i Gaza som ett brott mot judisk etik och religion.
USA dräller av mordiska kristna fundamentalister, men Martin Luther Kings förkunnelse och stora delar av medborgarrättsrörelsen är direkt inspirerade av Bibeln.
För att vara bokstavstrogen, för att vara fundamentalist måste man vara idiot. Inte efterbliven, inte nödvändigtvis dum, men idiot. Idioter finns det gott om.
Det obehagliga i den debatt som nu förs mellan religiösa och ateister är, att många ateister faktiskt föreställer sig att kristna i allmänhet eller för den delen judar och muslimer bokstavligen tror, att påståenden, som gjordes av enskilda författare för bortåt 2500 år sedan, är guds ord. På det sättet kommer debatten på båda sidor att föras av bokstavstrogna fundamentalister.

Jesus skrev ingenting
Jo, det står på ett ställe att han skrev i sanden inför ett viktigt ställningstagande. Jesus var jude. Förmodligen avsåg han inte att stifta en ny religion. Han utgick från skrifterna, omtolkade och utvidgade dem som tidigare profeter. Tyvärr skrev han ingenting, utan det vi får höra om honom och vad han sagt är författat av andra människor mellan 50 och hundra år efter hans död.
Nya testamentets författare fortsatte revisionen av gud. Framför allt predikade de tanken att gud tillhörde mänskligheten, inte ett enskilt folk. Här är inte jude eller grek, här är inte man eller kvinna, här är inte fri eller slav utan alla är lika.

1000 och 22 år
Bibelns tillkomst tog mer än tusen år, Koranen blev färdig på 22. Enligt muslimsk tro är den en direkt kopia av en bok som finns i himlen. Texten dikterades för Muhammed av ängeln Gabriel.
Men innehållet är detsamma som i de bibliska skrifterna. De olikheter som finns förklaras med att bibeltexterna förvanskats. Moses och Jesus betraktas som föregångare till Muhammed. Evangelierna betecknar Jesus som Guds son. I Koranen är han en profet. Den siste och därför mest relevante profeten är Mohammed.
Koranen speglar den politiska och sociala situation som rådde på den arabiska halvön 600 e.Kr.
Ett problem med de religiösa skrifterna är naturligtvis att de fixerar texten i de förutsättningar som rådde i ett visst historiskt ögonblick. Det gör dem delvis obegripliga. Omtolkningar är därför ständigt nödvändiga.
Tanken att Koranen är en exakt kopia av ett himmelskt original kan leda till fundamentalism. Tanken att den bara innehåller fragment av det himmelska originalet öppnar för friare tolkningar.
Judendom, kristendom och islam är tre versioner av samma väldiga material. Det finns en rörelse som kallas Abrahams barn, tror jag. Den vill framhäva deras gemensamma arv och visa på det groteska i att tolkningen av dessa berättelser görs till ideologisk grund för en sorts lågintensivt världskrig.

Ett sjunde argument mot nolltaxa i kollektivtrafiken av Ulf Nymark

Det kan vara trevligt och nyttigt med återanvändning av debatter och argument. Gunnar Sandin argumenterade i Veckobladet nr 27 år 2007 mot Vänsterpartiets riksdagsgrupps förslag om nolltaxa i kollektivtrafiken. Nu tar han på nytt upp den tråden i förra veckans VB. Detta apropå ett förslag från V:s lokala styrelse om ”gratis kollektivtrafik”.

Förädling av argumentationen
Men Sandin inte bara återanvänder, han förädlar och vidareutvecklar sin kritik i sex argument mot nolltaxa. Jag finner samtliga argument tungt vägande och invändningsfria. Men jag anser mej föranledd att här återanvända ett påpekande som jag gjorde i anslutning till Sandins artikel för tre år sedan: Sandin missar ett synnerligen tungt argument mot nolltaxa: kollektivtrafiken är ingalunda miljö- och klimatneutral. (Se gärna VB nr 28/2007!)

Förorenaren ska betala
Merparten av kollektivtrafiken kommer inom överskådlig framtid att vara bussar. Och inom denna framtid kommer dessa inte, varken vid produktion av fordon eller vid produktion av resor, att vara kretsloppsanpassade. Visst, åka buss är mera miljövänligt än att åka bil. Men under bra många år framöver kommer drivmedlet för bussarna att vara diesel eller fossilgas. I Lund går de flesta bussar med fossilgas. Visst, fossilgas är bättre än diesel och bensin, men inte desto mindre påverkar det miljö- och klimat negativt med sina utsläpp. Alla andra föroreningar och utsläpp som bussar vållar behöver kanske inte nämnas här. Inte ens spårburen trafik, även om den är det minst miljöpåverkande kollektivtrafikslaget (om det inte är diesellok som drar vagnarna, förstås) är miljö- och klimatneutral.
Så länge kollektivtrafikresandet – med flyg, med tåg, med spårvagn, med buss – påverkar miljön negativt så bör det också kosta för den som nyttjar kollektivtrafiken att resa. Det ska inte vara gratis att förorena, inte ens för en kollektivtrafikresenär.

Gratis kollektivtrafik finns inte
För att klara nödvändiga investeringar i energisnåla kollektivtrafiksystem behövs både höjda skatter och höjda biljettpriser skriver Sandin. Visst är det så. Och man måste också väga in alternativa användningsområden för pengarna.

Jag har här använt uttrycket nolltaxa. Sandin talar – jag antar i V-styrelsens efterföljd – om ”gratis kollektivtrafik”. Tyvärr kan kollektivtrafiken aldrig bli gratis. Inte ens om alla partier enas om att man vill införa detta. Någonstans kostar det. Inte bara i form av negativ miljöpåverkan utan också utgifter räknat i konkreta kronor, i många miljoner kronor. För skattebetalarna.

Kostnaden för Lunds skattebetalare
Om nolltaxa infördes inom stadstrafiken i Lund skulle skattebetalarna i dagens läge behöva punga ut med ca 50 miljoner kronor ytterligare till stadstrafiken (hälften av stadstrafikens kostnader betalas redan i dag med skattemedel). Förmodligen skulle vid nolltaxa kostnaden bli ännu högre eftersom fler bussar skulle behöva sättas in för att stadstrafiken skulle klara av att svälja alla fotgängare och cyklister som gick över till att åka buss. Femtio miljoner är ingen orimligt stor summa i sej i Lunds totala budget. Men den måste ställas mot andra nyttigheter. Investeringar i energisnål spårtrafik t ex. Summan råkar också vara ungefär lika stor som kostnaden för att rusta upp kommunens parker till en acceptabel standard.

Klimatpopulism?
Vid en första anblick kan det förefalla vara höjden av miljövänlighet att förespråka nolltaxa i kollektivtrafiken. Men mot bakgrund av Sandins sex argument och mitt sjunde tillägg till dessa framstår det mera som i bästa fall en ansvarslös trafik- och miljöpolitik. I sämsta fall är det ren och skär klimatpopulism.
Ulf Nymark