Doc Lounge, Lund, 20/4

ÅNGRARNA (2010, 60 min, Sverige, Engelsk text.) Skånepremiär!
Regissör: Marcus Lindeen
DJ: Lundakarnevalsgeneralen Erik Neppelberg värmer upp inför år 2010s Karnevel.
Tid: Dörrarna öppnar 19.00 Film ca 20.00 Plats: Mejeriet, Stora Södergatan 64 Entré:60 kr
Orlando är homosexuell och gjorde bytet för att han trodde det skulle bli lättare att leva tillsammans med män om han blev kvinna. Mikael är heterosexuell och fick för sig att han skulle kunna fylla saknaden av en kvinna genom att bli en själv.
Mikael vill till varje pris bli en riktig man igen medan Orlando gärna både är kvinna och man samtidigt. Något Mikael har svårt att förstå.
Mikael och Orlando trodde att de var ensamma om att ha ångrat ett så drastiskt beslut som ett könsbyte. Under tre dagar möts de i en tom, svart filmstudio i Stockholm för att prata om sina erfarenheter.
Orlando opererade om sig redan 1967, som en av Sveriges första könsbytare.
Ångrarna är en smärtsam och sorglig film men också ett otroligt varmt, ärligt och spännande möte mellan två sökande människor. Vi är mycket glada att vi ångrade oss och fick chansen att visa denna starka och fina film som vår säsongsavslutning.
Läs Svenska dagbladets recension här!

Kulturtips

Porslinsnegrer
Av Dennis Magnusson, i regi av Dennis Sandin. Spelas på Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 16 april.
Fre 16 apr kl. 19:00
Läs mer

Caroline af Ugglas
På Palladium 17 april kl 19.30.
Läs mer

Wear it like a crown – Cirkus Cirkör
på Lunds Stadsteater 15 o 17 april
Lör 17 apr kl. 14:00
Läs mer

FILM & SAMTAL: Kvinnor och skapande
Ett seminarium för dig som är intresserad av livsfrågor och den tid vi lever i. PÅ Biograf Spegeln söndag 18 april kl 11-17.
Läs mer

Fredrik Kronkvist kvartett
Kommunikation, komposition, kraft = Fredrik Kronkvist, Måndag 19 april kl 19.30 på Victoriateatern
Läs mer

INDISK DAG & INDIAN FASHION BY PARI
Måndag 19 april kl 16 på BioCentrum i Limhamn.
Läs mer

Flykt från det förgångna
På Palladium 20 april kl 19.30
Läs mer

Lina Nyberg Show
Busigt, sofistikerat och sökande, Tisdag 20 april kl 19.30 på Victoriateatern
Läs mer

HANDEN PÅ HJÄRTAT - Monty & Asha Ali
på Babel 21 april kl. 19:00
Läs mer

Umbilical Brothers - Heaven by storm
På Palladium 21 april kl 19:30
Läs mer

The Habit of Art
Direktsändning från National Theatre i London. På Kino och Spegeln torsdag 22 april kl 19.30.
Läs mer

Klas Toresson kvartett
Position: mellan tradition och progression, Torsdag 22 april kl 19.30 på Victoriateatern
Läs mer

Hela kulturcentralens program

DV-skrivelse

Sätt effektivt lås för olovlig biltrafik vid Stortorget!

När nu Lunds kommun godkänt en överenskommelse med Skånetrafiken om att de gula regionbussarna inte längre ska köra rakt igenom stadskärnan är det hög tid att ta itu med nästa buller-, trängsel- och trafiksäkerhetsproblem i stadskärnan: den omfattande olagliga biltrafiken förbi Stortorget.
En påtagligt stor del av de ca 6000 motorfordon som varje dag passerar Stortorget utgörs av biltrafikanter som bryter mot genomfartsförbudet. Olaglig motorfordonstrafik är visserligen primärt en polisiär fråga, men gatumiljöns fysiska utformning och skyltning är också av stor betydelse. Alla vet ju dessutom att polisen inte sätter åtgärder mot olovlig biltrafik i stadskärnan särskilt högt på sin prioriteringslista.

Lunds kommun måste alltså förstärka de s k låsen för genomfarts-trafiken vid Stortorget och se till att de verkligen blir lås som är låsta.
Jag föreslår därför att Tekniska nämnden beslutar
att ge Tekniska förvaltningen i uppdrag
att föreslå nämnden lämpliga åtgärder för att så långt som möjligt förhindra olovlig bilkörning förbi Stortorget
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

DV-interpellation

Om trängselavgifter och finansiering av spårväg i Lunds kommun

Interpellation till kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid

1. Är du beredd att verka för att det ska bli möjligt för Lunds kommun att ta ut trängselavgifter på E22:an genom Lunds kommun?

2. Om svaret på fråga 1 är ja: är du i så fall beredd att verka för att trängselavgifterna används för investeringar i spårväg till Brunnshög?

3. Om svaret på fråga 1 är nej: Hur ska, enligt din uppfattning, frågan om finansiering av spårburen trafik i Lunds kommun lösas?

Sven-Bertil Persson, Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Dödsfängelserna i Eritrea av Gunnar Stensson

Vintern 2000 samtalade jag på Sida i Stockholm för första gången med Eritreas utrikesminister Haile Woldetensae. Han besökte Sverige dels för att vädja om stöd från regeringen och dels för att inge eritreanerna mod och samla in pengar under det pågående kriget med Etiopien.
Han var en imponerande man i 60-årsåldern. Under hela sitt vuxna liv hade han varit en av de ledande i befrielsekampen. Han klagade skämtsamt över kylan och sin diabetes. Tusentals eritreaner samlades till möten i gymnastiksalar och aulor i Stockholmsområdet. Det var verkligen en mycket kall vinter.
Senare samma år bröt den etiopiska armén igenom Eritreas försvarslinjer. Fredsförhandlingar inleddes. Haile Woldetensae förhandlade fram eldupphör-överenskommelsen i Alger. Den tillgodosåg de eritreanska intressena.
Haile Woldetensae var en av de femton ledande eritreaner som våren 2001 undertecknade ett brev med krav på återupprättade av demokratiska rättigheter i Eritrea och genomförandet av allmänna val enligt den eritreanska författningen från 1997.
Brevet publicerades i flera eritreanska tidningar, bland annat i Setit, där Dawit Isaac arbetade som journalist.
Strax efter den 11 september 2001 fängslade säkerhetstrupper Haile Woldetensae och flera andra av brevets undertecknare.
Några av undertecknarna befann sig utomlands och undkom därigenom. Till dem hörde Adhanom, Eritreas ambassadör i Stockholm under andra hälften av 90-talet.
Han besökte flera gånger Lund och de stora företagen här. Han hoppades på samarbete med Tetrapak, som han menade skulle sätta upp en fabrik i Massawa och tillverka förpackningar för export av apelsinjuice.
Jag minns att Tetrapak hade skaffat eritreanska flaggor inför besöket, som blev en succé. Det var en annan epok!
Nu är Adhanom utrikesansvarig i det eritreanska oppositionspartiet EDPD.
Ett par dagar senare genomfördes en gryningsraid mot de eritreanska tidningsredaktionerna och journalisterna arresterades. Det var då Dawit Isaac greps.
Trots att Dawit Isaac fick stor medial uppmärksamhet eftersom han var svensk medborgare förflöt 9 år utan att jag fick veta något om Haile Woldetensaes öde. Ingen visste något.

Brevet 13 april
Men häromdagen fick jag ett brev från min vän Rezene Tesfazion. För 30 år sedan var han med i Lund och bildade solidaritetskommittén för Eritrea. Sven Rubenson deltog i mötet och råkade i polemik med Rezene.
På 90-talet blev Rezene ordförande i Eritreanska riksförbundet.
Strax efter det att Isayas Afeworki hade mördat demokratin i Eritrea och fängslat landets politiska elit organiserade Rezene en demonstration utanför riksdagshuset i Stockholm.
Det var en modig handling. Inte många slöt upp. Skräcken för att terrorn skulle drabba anhöriga i hemlandet var för stor.
2002 valdes Rezene in i riksdagen för socialdemokraterna.
Nu är han styrelseledamot i det eritreanska oppositionspartiet Eritrean People´s Democratic Party, EPDP.
”Det här måste du läsa och berätta om”, skrev Rezene. Han syftade på ett bifogat brev till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon från Wolde Yesus Ammar, ordförande för EPDP.
Ur brevet citerar jag följande (min översättning):
”Av de 35 höga regeringstjänstemän och journalister som fängslades för nio år sedan har 15 avlidit på grund av medicinsk vanvård, hunger och extrem hetta. Bland dem som har dött återfinns den tidigare eritreanska vicepresidenten Mahmoud Sherifo (jag träffade honom i det befriade området 1986 och i Asmara 1990), general Ogbe Abraha och fem av de häktade journalisterna.
Bland de återstående 20 fångarna rapporteras 9 vara fysiskt eller psykiskt skadade. Haile Woldetensae, som förhandlade fram Alger-överenskommelsen 2000 i närvaro av representanter för FN, USA och EU, är nu fullständigt blind. Bara 11 av fångarna anses fortvarande vara ''medvetna om sin situation'' och är därför försedda med hand- och fotbojor dygnet runt.
Alla de fångar som finns kvar i Era-Ero-fängelset är utmärglade kroppar som inväntar en långsam död. De får bara ett mål mat om dagen, bestående av bröd, linser och te.”
Det är till detta fängelse Dawit Isaac nu ska överföras eller nyligen överförts.
Så fick jag äntligen kunskap om det öde som drabbat Haile Woldetensae och de andra eritreanska demokraterna mindre än ett år efter mitt samtal med honom i Stockholm den där vinterkvällen. Jag tänkte på det liv jag själv levat under tiden.

Vädjan till FN: 30 000 politiska fångar
Brevet fortsätter: ”Det som händer i Era-Ero är bara isbergets topp. Det finns hundratals liknande fängelser runt om i dagens Eritrea där upp till 30 000 politiska fångar och samvetsfångar hålls fängslade på liknande villkor med lika hög dödlighet, orsakad av systematisk vanvård.”
Slutligen riktas en vädjan till FN om att sända en särskild Rapportör om de mänskliga rättigheterna till Eritrea med uppdraget att besöka Era-Ero fängelset och andra fängelser.
Brevet bygger på uppgifter från Eyob Bahta Habtemariam, tidigare fängelsevakt i Era-Ero. Han flydde för några veckor sedan. Nu kan han nås via Röda Korset i Etiopien.

Som folk är mest av Lucifer

Jag läser i torsdagens NY Times att ”tea party”-anhängarna i USA är som folk är mest. Dvs. de är lite äldre, de är relativt välbeställda och röstar mer republikanskt. De är emot staten, skatter och sociala reformer, de är vita, gifta män (oftast) och tycker att landet är på väg i fel riktning. Obama är inte deras man, han är en farlig socialist.

Nonchalerade, bortglömda och föraktade
Det är sådant som skulle kunna få en att tala om den amerikanska politiska kulturen och om ett opinionsläge som ständigt ger utrymme för högerpopulism. Men en del av orden fastnar i halsen när man i samma dags DN läser en debattartikel av Mats Uvell om vilka som sympatiserar med Sverigedemokraterna. De är ”frustrerade mittenväljare”, de är ”som folk är mest”. Däremot tycker de att det mesta har försämrats de senaste decennierna. ”De tycks känna sig nonchalerade, bortglömda och föraktade av etablissemanget. Och de söker uppenbarligen någon att skylla allt detta på. Invandrarna blir för dem den perfekta syndabocken.” Jo, ungefär så är det nog, men det handlar alltså inte om rasistiska extremister.
Jag har mina reservationer mot en del av det som sägs i artikeln. Som folk är mest, nej, folk som förvisso är missnöjda men som skyller på första bästa hackkyckling: invandrarna. Det är ungefär som på 1930-talet när nazisterna skyllde på judarna. Men då som nu: den överväldigande majoriteten av människor i Sverige har bättre förstånd än så.

Det har hänt förr
Sen är det ju heller inte första gången vi ser ett högerpopulistiskt parti dyka upp. Vi som har varit med några år minns ju Skånepartiet, med Carl Herslow som bjöd på brännvin och spelade Edvard Persson-skivor för de skånska massorna. Och Sjöbopartiet vann ju ett val i sin kommun på invandrarfientlighet och Vellingemoderaterna har med stor framgång kört i princip samma linje. Det är så det lätt blir här i den svenska södern. Senast var det Bert Karlsson och Ian Wachtmeister som attraherade de som är som folk är mest. Det är som om alla lärdomar från tidigare skulle vara glömda. Den som vill fräscha upp sina kunskaper rekommenderas läsa Björn Fryklunds och Tomas Peterssons utomordentliga analyser i ”Vi mot dom. Om det dubbla främlingskapet i Sjöbo” resp. ”Skånepartiet. Om folkligt missnöje i Malmö.”, båda från slutet av 1980-talet.
Alltså: det folkliga missnöjet är reellt – mot arbetslöshet, globalisering, privatisering, taskiga sociala förhållanden. Att rösta på vänsterpartiet (eller vanligare att inte rösta alls) har ofta varit ett sätt att visa sitt uppror mot etablissemanget, klassamhället. Om inte vänstern kan fånga upp det missnöjet är vi odugliga som politiska aktörer. Sverigedemokraterna har en uppgift att samla konservativa nationella som är besvikna på kristdemokrater och moderater. Det är tillåtet att gilla folkdräkter och Karl XII, och att vara emot aborter och hylla familjen. Men det är plågsamt om ett sådant parti också samlar arbetarväljare.

Politisk tondövhet
Men man bekämpar naturligtvis inte högerpopulister genom att slå sig ihop med moderater och försöka hålla SD utanför politiska församlingar. Det är pinsamt att se hur socialdemokrater och moderater i Stockholm lovar att gemensamt regera tillsammans för att hålla SD utanför. Miljöpartiet gjorde som bekant samma sak i Skånes landsting. Det vittnar om en total politisk tondövhet hos Carin Jämtin i Stockholm att gå in i en sådan överenskommelse.
Och det är naturligtvis lika dumt av Ung Vänster att vägra ställa upp där Sverigedemokraterna är med. Det finns personer i SD som har en klart rasistisk framtoning och det är lätt att känna en spontan motvilja mot dem. Men det motiverar inte en bojkott. Den motverkar sitt syfte, den leder till att folk frågar sig om man inte har motargument eller om man vill vara en del av det politiska etablissemanget. Uppmaningen får bli: läs Sverigedemokraternas partiprogram, kolla deras patetiska uppträdande i de politiska församlingar där de redan finns och avslöja dem! De är inga vågmästare, de är högerpopulister.

Nu kommer Coca-collan
Till slut kan jag inte låta bli att berätta om det senaste från Bolivia. Det handlar om Evo Morales, den utomordentlige folkledaren vi sist lyssnade till i Köpenhamn. Han är också gammal coca-odlare och hjälper nu till att lansera den nya drycken Coca-colla. Den är uppkallad efter folkgrupp colla på höglandet och säljs som en söt, mörk läskedryck i röda förpackningar. Det kan bli något. Vi är säkert många Boliviabesökare som lärt känna cocabladets helande inverkan. Jag vacklade ut på flygplatsen i La Paz (höjd drygt 4000 m över havet) och kände mig svag och illamående. Men lyckligtvis möttes jag där av en omtänksam mottagare med en hel termos med coca-the, en mild om än inte direkt välsmakande dryck mot höjdsjuka och jag blev genast bättre. Cocabladet är milt stimulerande och hjälper också mot trötthet och hunger. Washington har ju i sitt ”war on drugs” bekämpat cocaodlingen. Där har man missat, det är cocain som är farligt, inte cocablad.
Coca-Cola brukar ju ses som en symbol för USA-imperialismen. Har Morales med sin Colla öppnat en ny front i den politiska kampen om Latinamerika?

Palestinaresenärernas berättelser från Västbanken och Jerusalem av Gunnar Stensson

Redan i inledningen till den välbesökta redovisningen av resan i ABF-lokalen 11/4 betonade Ulf Nymark resenärernas känsla av vanmakt inför verklighetens komplexitet. De valde att utgå från närvarons detaljrika perspektiv och strukturera framställningen tematiskt.

Motstånd genom att stanna
Israel har oavbrutet expanderat sedan staten bildades för drygt 60 år sedan och i synnerhet efter sexdagarskriget. Bertil Egerö beskrev vad detta innebär ur ett demografiskt.perspektiv. Ju större det israeliska territoriet blir, desto större del av den palestinska befolkningen hamnar innanför Israels gränser.
Förr flydde palestinierna undan israeliskt förtryck. Nu består motståndet i att stanna kvar. Effekten blir att judarna hamnar i minoritet i staten Israel. Den kan då inte längre kallas judisk, såvida den inte utvecklas till en apartheidstad där icke-judar berövas rösträtt och medborgerliga rättigheter.
(Den israeliska tidningen Haaretz påpekar 14/4 att palestiniernas inflyttning till östra Jerusalem ökat inför hotet att området införlivas i Israel. Det kan leda till att också Jerusalem får palestinsk majoritet.)

Folket och ockupanterna
Elsa Grip gav en visuell skildring av Hebron, den palestinska stad som var resenärernas huvudmål och bas. En brännpunkt i den urgamla staden är Abrahams grav. Både judar och araber härleder sina nationer från Abraham, som enligt första Moseboken och Koranen utvandrade från Ur i Kaldéen och slog sig ner i Hebron. Av religiösa och nationalistiska skäl har en grupp fundamentalistiska judar bosatt sig där. Många av dem är amerikanska medborgare. På en bild såg man Per Roijer samtala med en skäggig bosättare, nyligen inflyttad från Brooklyn. Den judiska gruppen i den palestinska staden Hebron med dess drygt 150 000 palestinska invånare skyddas av cirka 1500 tungt beväpnade israeliska soldater.
Stadens huvudgata och andra centrala delar har stängts av för invånarna. Över gator intill bosättningarna har man hängt upp ståltrådsnät för att skydda invånarna mot stenar, flaskor och avfall som israelerna brukar kasta ner på palestinierna.

Hederskultur
Kajsa Theander beskrev det palestinska folkets kvardröjande problem med en hederskultur som tar sig uttryck i kvinnoförtryck, blodshämnd och hedersmord. I alla samhällen med otillräckliga sociala skyddsnät är den enskilde för sin trygghet beroende av familj och släkt. Lojaliteten med klanen är livsviktig för individen men också för klanen. Bröllop blir en central del i strategin för överlevnad.
Kajsa hade intervjuat Diana Mubarak, en 60-års kristen palestinier som uppnått sin ställning som en sorts socialchef tack vare att hon tillhörde en av de starkaste familjerna. Hon berättade om det kvinnohus som hon med internationellt stöd etablerat för att skydda förföljda palestinska kvinnor. Utgångspunkt för redovisningen var en upprörande berättelse om en kvinna som hamnat i brännpunkten för en konflikt mellan en kristen och en muslimsk klan.

Utbildning och samarbete
Boel Billgren beskrev i redogörelsen för utbildningssystemet en helt annan värld. Utbildning är en helt central uppgift i Palestina. Där finns flera universitet, varav tre i Gaza. Bethlehem University är modernt med hög standard. Boel knöt kontakt med en kvinnlig student som till skillnad från flertalet palestinier har möjlighet att resa både inom Israel-Palestina och utomlands. Hon kommer att medarbeta i Veckobladet och kan bli en nyckelperson det planerade samarbetet mellan Bethlehem University och universitetet i Lund.

Bosättningarna och konflikten med USA
Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden anlände till Jerusalem för att inleda indirekta fredsförhandlingar mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Samma dag som han kom, tillkännagav Israel beslutet att bygga 1600 nya bosättningar i det ockuperade östra Jerusalem. Israel bröt därmed både mot internationell rätt och mot de tidigare överenskomna förutsättningarna för en fredsprocess. Vicepresident Biden och president Obama protesterade upprört mot provokationen. Resenärerna bevittnade den palestinska befolkningens omfattande protester mot det olagliga beslutet.
Per Roijer visade på kartor vad bosättningarna i Jerusalem och på Västbanken innebär. En kanske avsedd effekt kan bli att Västbanken delas i två delar och att Palestina därigenom blir än mer försvagat. Västbanken fragmenteras av murar och bosättningar som förbinds med vägar som fungerar som barriärer. Givetvis är vägarna förbehållna de israeliska härskarna. Per påminde om den demografiska effekt som Bertil påpekade i början av redovisningen: en förskjutning från israelisk till palestinsk majoritet i Israel.

Hur gå vidare?
Solidaritetsarbetet med Palestina fortsätter, förklarade Ulf Nymark. Demokratisk vänster tänker föreslå en palestinsk vänort. Ett samarbete mellan Bethlehem University och Lunds universitet inleds. Bojkotter och direkta åtgärder för att stoppa svenskt ekonomiskt samarbete med ockupationsmakten föreslås. Ulf var angelägen att påpeka att gruppens medlemmar själva bekostat resan.

Opinionsmöte

Vänsterpartiet håller opinionsmöte mot flytten av fotbollens matcharena. Mötet hålls på lördag, klockan 12.00 på Klostergårdens centrum.
Det kommer att delas ut flygblad, bjudas på kaffe och hållas lite tal.

Röda Kapellet på torget

Höstens val blir enligt experterna mycket jämnt, och en enda röst kan avgöra ett val, vilket redan Falstaff, fakir påpekade.
Röda Kapellet hoppas på en rödgrön valseger till hösten. Kanske får vår musik den avgörande rösten att gå i rätt riktning!
Därför står vi på lördagarna i april kl. 11–12 på Mårtenstorget med våra budskap i toner och ord.
Nu den 10 handlar det om lokal politik och vi får hjälp av de kända vänsteragitatorerna Hanna Gunnarsson och Mats Olsson.
Den 17 april gäller det trafik och vi gästas av Mp-politikern Karin Svensson Smith. DV-politiker ger ett lokalt perspektiv på frågan.
Den 24 blir temat fred och krig – det finns kopplingar mellan Revingehed och Afghanistan, och Anders Davidson från Afghanistansolidaritet blir en av de medverkande.
Gr

Besök hos ett ockuperat folk

Demokratisk Vänsters Palestinaresenärer berättar.
Söndagen den 11 april kl. 15.00 i ABF:s lokal, Trollebergsvägen 7, ingång från Gasverksgatan.
Ett DV-arrangemang i samverkan med ABF.

Valborgsfirandet

Vi planerar att flytta Valborgs-firandet från festplatsen vid Höje å, där det ägt rum de senaste 50 åren. Orsaken är de grävningar och andra arbeten som pågår där.
I år firar vi i stället Valborg utanför Vårdcentralen i St Lars, precis som för hundra år sedan.
Som vanligt medverkar Röda Kapellet och Lunds allmänna sångförening. Karin Stensson håller vårtalet. Elever från Klostergårdsskolan kommer kanske att sälja varm korv och läsk. Planeringen av firandet pågår fortfarande.

Sommarkurser

Nu kan du anmäla dig till våra sommarkurser! Osäker på vad du ska göra i sommar? Osäker på om du får något sommarjobb?
Anmäl dig då till en studiemedels- berättigad sommarkurs på Kvarnby folkhögskola! Under perioden juni - juli genomförs Vänsterns akademi. Delta i vänsterns sommarakademi och lär dig mer om kapitalismens kris. Öka dina kunskaper om Sveriges inblandning i ockupationen av Afghanistan.
Mer information om kurserna
OBS! Sista anmälningsdagen är 16 maj.

Doc Lounge, Lund, 13/4

Tuffa Tanter (Förenade kungariket, Sydafrika 103 min)
Regissör: Kim Longinotto
DJ:Filmkollektivet RåFILM tar på sig kabarérocken och DJar tillsammans med VJ Giri Tonto och hans hinkar.
Extra: Doc Lounge goes vårsalong light och ställer ut verk av Jenny Oreström. Jenny Oreström är uppvuxen i Lund och har gått två år på Österlenskolan för konst och design i Simrishamn. Nu ställer hon ut fem installationer på Doc Lounge.
Tid: Dörrarna öppnar 19.00 Film ca 20.00 Plats: Mejeriet, Stora Södergatan 64 Entré :60 kr

Kim Longinottos nya film följer de orädda och beslutsamma kvinnorna bakom den ideela hjälporganisationen Bobbi Bear, i deras daglig arbete mot det systematiska orättvisorna, korruptionen och girigheten. Varken politik eller rasåtskillnader har en chans mot denna gemensamma kvinnokraft när de ger sig ut för att hjälpa de mest sårbara i samhället, de bortglömda och utnyttjade barn.
Ännu en gång har Kim Longinotto lyckats göra ett intimt porträtt av ett Afrika i förändring. Den här gången från ett Sydafrika som lämnar apartheiden bakom sig och som med hopp och energi håller på att förvandlas till en ny modern demokrati.
Kim Longinotto är en av världens mest erkända dokumentärfilmare.
Läs mer om henne här!
Filmen hemsida hittar ni här!
Kvällen arrangeras i samarbete med Tamam

Kulturtips

Lifsens rot
Lilla Teatern 9 april kl 19:00 Läs mer

När Sven blev lämnad ensam
en rockopera i en akt av och med Stina Sturesson & Martin Karlqvist. På Teater23 den 9 och 10 april kl. 20:00
Läs mer

Theresa Andersson
På Palladium 9 april kl 19.30. Läs mer

Dan Hylander med Janne Bark Band
På Palladium 10 april 19.30, extraföreställning 14 maj, Läs mer

Hallå det är bara jag
Thomas Wiehe och Midnattskören under ledning av Gösta Petersen. På Babel 10 och 11 april kl. 19:00. Läs mer

Beata Söderberg & Justango (Sverige, Argentina)
Cello med argentinsk hetta. På Inkonst 11 april kl 20.30. Läs mer

Läderlappen av Strauss
Direktsänt från Kungliga Operan. På Biograf Spegeln och Kino 11 april kl 15.00
Läs mer

Nära livet
Lunds Stadsteater, 12 april kl 19.00
Läs mer

Allah Made Me Funny
Slagthuset 14 april kl. 19. Läs mer

Always on my mind – the spirit of Elvis Presley
Lunds Stadsteater 14 april kl 19
Läs mer

CULTURE&ADMINISTRATION
Antonija Livingstone (Montréal) och Jennifer Lacey (NY) två egensinniga scenkonstnärer i en kärlekshistoria mellan kultur och administration. På Inkonst 14 april kl. 19:00. Läs mer

Jonathan Johansson (Live)
På Babel 14 april kl. 19:30. Läs mer

Poppea - Ingun Bjørnsgaard Prosjekt (Norge)
Maktkamp från operans värld i kammarspel med några av Norges bästa dansare! På Dansstationen, Palladium 14-15 april.
Ons 14 apr kl. 19:30 Läs mer

Wear it like a crown – Cirkus Cirkör
på Lunds Stadsteater 15 o 17 april
Tor 15 apr kl. 19:00 Läs mer

Hela kulturcentralens program

Klostergården och fotbollsarenan av Gunnar Stensson

Så har frågan om matcharenan bordlagts igen. Man överväger åter alternativet att låta planen ligga kvar, med någon förskjutning västerut. Det sker eventuellt på bekostnad av det planerade grönområdet intill hoppbackehuset och innebär i värsta fall färre bostäder.
Klostergården behöver fler bostäder för att höja kvaliteten på områdets samhällsservice i bred bemärkelse. Lund behöver fler bostäder. Att bygga på den trista parkeringsplatsen och att omvandla den minst lika tråkiga jordvallen längs idrottsplatsen till ett grönområde är viktigt, i synnerhet sedan de fyra (fula) Akeliushusen tagit en betydande del av Klostergårdsfältet i anspråk.
Den geniala och hittills framgångsrika grundprincipen för Klostergården är höghus och förtätning för att vinna natur. Det (nu uppstyckade) hoppbackehuset är en tillämpning av denna princip.
Den stora katastrofen för Klostergården och Lunds stad är givetvis skövlingen av St Lars och Höje å på och intill det forna bup-området. Få bostäder, breda vägar och många bilar i gammal natur-och kulturmiljö! Förstörelse av ett kulturarv i en stad med så lite stadsnära natur! Nu tycks katastrofen förvärras genom att Staffanstorps kommun planerar bebyggelse på andra sidan Höje å, som därigenom förvandlas till kanal i en sammanvuxen, men gles förortsmiljö.
En viktig aspekt på området vid Klostergårdens idrottsplats är det gröna stråket längs järnvägen som måste bevaras som en förbindelse mellan innerstaden och Höje å. Stråket får inte trängas ut av matcharenan.
Naturligtvis vill vi inte ha arenan på korpfotbollsplanerna intill den befintliga bebyggelsen längs Västanväg! Det skulle bland mycket annat innebära att de gröna fotbollsplanerna på ömse sidor om arenan förvandlas till trista grusplaner avsedda för parkering i samband med matcherna.
Bygg högt, öka folkmängden i Klostergården med 1000 nya invånare i hoppbackehuset, vidga Klostergårdens grönytor genom att riva vallen, bevara det gröna stråket och låt matcharenan stanna inne på idrottsplatsen.
Att begränsa förstörelsen vid Höje å går väl knappast längre frånsett ansträngningar att stoppa Staffanstorps utbyggnadsplaner söder om ån.

En incident av Lucifer

Vi får varje vecka nya besked om hur NATO-trupperna i Afghanistan har slaktat ännu en grupp av civila. Slaktarnas brukar kommentera: det var inte civila eller det var inte meningen och om det var fel så vill vi be om ursäkt. Som om inte detta var nog har vi nu fått se ett tre år gammalt filmavsnitt från Irak.
Två helikoptrar hänger i luften ovanför några människor som rör sig på en öppen plats. Vi får också höra vad de säger uppe i helikoptrarna: de där nere har vapen, de är farliga, vi vill ha eldtillstånd. Javisst säger centralen och så skjuter man en salva med automatkanon och nästan alla dör med en gång. En person är ännu vid liv och försöker kravla sig bort. Det kommer en bil och man försöker rädda honom. Då skjuter man igen på mannen, på bilen. Tolv döda ligger kvar.
Upprörande sägs det, t.ex. i svenska ledarkommentarer. Det blir säkert en uppgörelse nu, säger man, det här är en skandal som kan jämställas med tortyren i Abu Ghraid-fängelset, nu kommer de skyldiga att ställas till ansvar.
Ja, jag har kollat New York Times, den ledande liberala dagstidningen i USA, den senaste veckan. Dagen då nyheten blev känd, den 5 april, fanns en liten artikel om det inträffade. De följande dagarna fanns några inslag (långt från förstasidan) om Wikileaks, källan till videon. Så i dag den 8 april finns på nytt en artikel, diskret representerad av en rad på första sidan att United States Central Command i Florida, den amerikanska krigsmaktens ansvariga, förklarat att man inte avser undersöka saken mer. Allt som har skett är i bästa ordning. New York Times kompletterar med en intervju med några psykologer som förklarar att vad som har hänt är fullständigt normalt och ingenting att oroa sig för.
Man kan också se på NYT:s opinionssidor: där finns varje dag tre till fem redaktionella ledande artiklar med synpunkter på vad som hänt och till detta dussintals artiklar av kolumnister och tillfälliga medarbetare. Där fanns inget om det här. Man kan lugnt påstå att amerikansk liberal opinion inte har höjt rösten. Business as usual.
Nu vet vi alla att det finns miljontals amerikanska medborgare som säkert är lika upprörda som vi, ungefär som det finns israeler som skäms över sin regerings och sin krigsmakts uppförande. Jo så är det, men de är marginella och betyder inget.
Vad kan vi lära av detta? Jo, att det är väl alldeles utmärkt att George W Bush byttes ut mot Obama, men det räcker inte långt. Problemet är värre än så.

Kanske rött och grönt ändå är rätt färg i år? av Lars-Anders Jönsson

I dag torsdag var det så dags att pröva fiskelyckan. Kustfiske efter öring är tillåtet från 1 januari men jag är numera för bekväm för att ge mig ut när vinden är kall och stenarna täcks av is. Jag tog mig till Hörte, nedanför Skurup, och vinden och vågorna var lagom för ett försök. Drog på mig vadarna och allt annat som behövs och så var det bara att kasta. Det låter kanske tokigt men jag hade inte väntat mig någon fisk tillbaka. Mycket av värdet ligger i att komma ut till sjön och få andas in det som hör havet till. Döm till min förvåning plötsligt var det något tungt på linan. Höjde spöet och kände att det var något som stretade emot där ute. Långsamt och i etapper vevade jag in linan så att fisken tröttades ut. Fick in den i håven och sedan ett fast tag bakom gälarna så var den min. Det jag fått upp var en fin havsöring på 64 cm och med vikten 3,4 kilo. Efter en stund gick jag ut igen och gjorde några förströdda kast. Det är roligt och spännande att fiska men det finns ingen anledning att ta upp mer fisk än man behöver. Utflykten avslutades med kaffe och medhavda mackor.
Förresten, öringen tog på ett 20 g gnosjödrag i rött och grönt. Kanske rött och grönt ändå är rätt färg i år.

RUT-avdrag för rena gångbanor av Ann

I Efter Arbetet nr 13 har Röde Orm undersökt i vilken utsträckning politiska journaliser använder sig av RUT-bidraget. Många namngiva högavlönade mediachefer får upp åt 50 000 i Rutavdrag. Heidi Avellan i Sydsvenskan och många andra lovordar en subvention som de själva drar nytta av.
Tänk om Veckobladet går in i Skatteverkets offentliga uppgifter och undersöker Lundavänstern? Det är bäst att förekomma och erkänna: Jag kommer att få ett Rut-avdrag! Ändå har jag argumenterat stark emot detta ekonomiska stöd åt folk, som inte vill ta hand om sin egen skit och inte kan hålla rent omkring sig.
Hur kan jag då själv?? Jo, jag är husägare, och husägare ansvarar för att gångbanan utanför tomten är sopad, plogad och sandad. Man kan bli ersättningsskyldig med stora belopp och någon ramlar oh blir invalidiserad. Som väl är finns det ett sätt att undgå denna stressande risk – man upprättar ett avtal med kommunens renhållningsverk att de mot betalning plogar och sandar och övertar ansvaret.
Så fick jag för ett år sen ett brev från Renhållningsverket där det stod att jag bara behöver betala en del av jobbat om jag meddelade att jag vill ha RUT-avdrag. Jag är ju inte rigid i mitt motstånd; jag har alltid varit tveksam de krav på idealism som ligger i kritiken av folk som utnyttjar förmåner de har rätt till, även om de varit emot att den rätten infördes. Så jag kryssade ett Ja tack. Och jag tror i stort sett alla villlaägare gör så.
Så när borgarna triumferande presenterar statistik över hur breda befolkningslager det är som får nytta av RUT-avdraget, så tänk på att många av dessa är villaägare, som inte får mer hjälp med städningen än tidigare, men som forsätter att anlita kommunen för rengöring av gångbanan.

Replik till Bertil Egerö, 1 av Lotta Hedström

Nyckeln till valet av form för SAK Lunds Afghanistans temavecka ligger faktiskt i följande citat i slutet av Bertil Egerös egen artikel i VB:
"Om Afghanistansolidaritet verkligen vill lyfta debatten och få frågan ordentligt belyst, har de uppenbarligen ännu inte lyckats. Polariseringen är stor. Hur kan vi medverka till ett öppnare debattklimat i Sverige om detta långvariga krig, som dess kanske främste kännare, Ahmed Rashid, menar är ett politiskt haveri för USA och leder regionen in på ”vägen mot kaos”?"
Vi i Lunds lokalavdelning ville inte ha just någon sådan "polarisering" som förlamar och som stänger öron, utan medverka till ett "öppet debattklimat" med lyssnande och reflexion. Så vi stängde inte ute någon eller några utan tog in två erfarna på podiet men öppnade rejält och mycket medvetet för publik-inpass. Jag som moderator hoppades att mina stundtals ganska vassa frågor skulle ge belysning på detta för oss svåra dilemmat:
-Hur skall den groteska militära övervikten kunna skiftas om till ett civilt och demokratiskt-politiskt stöd för en hållbar samhällsuppbyggnad? Och vad har krigandet egentligen lett till?
Tyvärr nappade ingen i publiken, inte ens Bertil själv, på att mer offensivt förfäkta ett svenskt omedelbart trupptillbakadragande. Det hade gjort det hela mer spännande, även om jag hade avstyrt ren batalj. Det finns nämligen inget så patetiskt som aggressiva fredsdebattörer....
Lotta Hedström, medlem av SAKs styrelse

Replik till Bertil Egerö, 2 av Anders Davidson

Bertil Egerö tar i sitt referat av mötet med Allan Widman och Anna Ek upp ett viktigt ämne – den nästan totala frånvaron av debatt om den svenska militära insatsen i Afghanistan.
Jag delar hans uppfattning att det var olyckligt att Lunds Afghanistankommitté under Afghanistanveckan gav Allan Widman en plattform att framföra sin syn och valde att inte låta någon bemöta den. Denna ensidighet påpekades också av Afghanistansolidaritet i Skåne flera gånger under planeringsarbetet.
Som mångårig ordförande i Lunds Afghanistankommitté och idag ordförande i Afghanistansolidaritet Skåne ser jag inte något värde i en debatt mellan företrädare för våra båda organisationer, som båda har sitt berättigande och kompletterar varandra. Jag förmodar att en sådan skulle bli lika upphetsande som "debatten" mellan Ek och Widman och föga klargörande.
Afghanistankommittén bedriver ett omfattande bistånd till vilket vi i Afghanistansolidaritet Skåne stöder, t ex med vår bössinsamling till Afghanistankommittens biståndsverksamhet vid det appellmöte då Röda kapellet spelade. Den tar inte ställning till de svenska truppernas närvaro men skildrar ofta sakligt och kritiskt följderna av det krig de svenska soldaterna de facto deltar i.
Själv har jag valt att både kvarstå som medlem i kommittén och att fortsätta mitt långa engagemang för Afghanistan och mot krig i en förening där jag kan tala tydligt och klart kräva de utländska truppernas uttåg, också de svenska soldaternas. När jag debatterar detta är min måltavla de ansvariga i Riksdag och regering, ibland de debattörer och journalister som drar sina lansar till den militära insatsens försvar, av övertygelse eller okunnighet.
Dock föredrar jag samtalet kring dessa frågor. Därför har vi tagit initiativ till en rad möten fram till höstens val med röd-gröna politiker om en alternativ svensk Afghanistapolitik. Men det behövs förvisso också debatt så vi arbetar på ett möte där Allan Widman bemöts av en jämbördig motståndare, en som ifrågasätter den svenska militära närvaron i Afghanistan. Situationen i Afghanistan är svår, det finns få tvärsäkra svar på de många frågorna. Ett av dem är att Sverige inte har i USA:s krig att göra, ett annat att USA:s ockupation inte stödjer demokrati och stabilitet.
Anders Davidson,
ordförande Afghanistansolidaritet i Skåne

Israel på drift mot enstats-lösningen av Gunnar Stensson

Israels regering motsätter sig stenhårt att en palestinsk stat skapas. En mycket stor majoritet av de israeliska judarna stöder regeringen.
Samtidigt kan inte ens de mest kompromissvilliga palestinierna tänka sig någonting mindre än en stat grundad på 1967 års gränser och med östra Jerusalem som huvudstad.
Läget är alltså helt låst, konstaterar Immanuel Wallerstein 1 april (Winners and Losers in the Israeli-Palestinian Deadlock).
Den israeliska eliten är övertygad om att den kommer att vinna. Många israeler skulle uppleva varje slags fredsöverenskommelse som en veritabel katastrof. Israelerna har alltid trott att resten av världen, inklusive palestinierna, till slut kommer att ge vika för vad de kallar ”realiteterna på marken”. Den politiken har funkat länge nu. Så varför skulle man ändra den?
Emellertid varnar en växande skara vänligt sinnade kritiker för att det politiska klimatet har förändrats. De påpekar att alternativet till en tvåstatslösning är en enstatslösning som skulle innebära att judarna hamnade i minoritet. Om allmän rösträtt rådde, skulle Israel då inte längre vara en ”judisk stat”. Om icke-judarna nekades rösträtt, skulle staten inte längre vara en demokrati.
En artikel av Israel-supportern Thomas L. Friedman i New York Times med titeln ”Driving drunk in Jerusalem” vållade uppståndelse förra månaden. Friedman menade att vicepresident Joseph Biden omedelbart borde ha lämnat Israel när planen att bygga 1600 bostäder i östra Jerusalem offentliggjordes. Han borde ha sagt, att man inte kan låta en vän ge sig ut i trafiken berusad, vilket var just vad israelerna höll på att göra.
Varför gjorde vicepresident Biden inte så som Friedman föreslog?
Frågan kan besvaras på två sätt. Israelvännen Uri Avnery besvarade den så här: Israels regering har spottat USA rakt i ansiktet. Han slutade artikeln med talesättet: ”Spottar du en fegis i ansiktet så låtsas han att det regnar”. Gäller detta presidenten i världens mäktigaste land?
Det andra sättet är att tala om den amerikanska politikens realiteter. Obama gör ingenting därför att Israels hårda politik åtnjuter ett starkt stöd i amerikansk opinion. Där finns inte bara den mäktiga och aggressiva Israel-lobbyn AIPAC och den kristna högern som intagit en pro-sionistisk hållning utan också flera ledande demokratiska politiker, som Obama redan har allvarliga problem med i andra sammanhang.

Vändning i USA:s politik?
Kommer den amerikanska regeringen fortsätta med sin Israelvänliga politik? Stödet till Israel har försvagats i Västeuropa under det senaste decenniet på grund av Israels förhärdade och förtryckande uppträdande i förhållande till palestinierna, mest uppenbart i Gaza, men inte bara där. Stödet för Israels hårda politik har också försvagats inom viktiga delar av den judiska befolkningen i USA. Och nu tycks en ny källa till kritik ha öppnats.
Tidskriften ”Foreign Policy” avslöjade den 16 januari att USA:s eftergifter gentemot Israel kommit general David Petraeus att dra slutsatsen att ”America inte bara uppfattas som svagt utan också till att dess militära styrka i regionen eroderas.” Petraeus varnade: ”Amerikas relation till Israel är viktig, men inte så viktig som amerikanska soldaters liv.” Petraeus utnämndes av president Bush och betraktas av den amerikanska högern som en tuff hårding.
På kort sikt har Israels oförsonlighet lönat sig. Men på längre sikt är den en självmordspolitik, något som Friedman påpekade och general Petraeus underströk. Israelerna brukar fördöma alla som inte stöder dem till 101 procent. Men om de tror att de kan komma undan genom att kalla Friedman en ”självhatande jude” och Petraeus en ”antisemit” så bedrar de sig.
Immanuel Wallerstein menar att världen obönhörligt är på drift mot en enstatslösning (som i Sydafrika), oavsett om det är klokt eller ej, oavsett om USA:s regering är beredd att föra en hård politik mot Israel eller ej, och oavsett om den israeliska ledningen kan acceptera utvecklingen eller ej.

Vad jag menar nu och ansåg då av Lars-Anders Jönsson

I föregående veckoblad har Anders Davidsson synpunkter på min kritik av tidningens Flammans artiklar kring Afghanistan. Anders Davidsson inleder med orden ”Nej, det är inte som förr, ändå ekar det från det förflutna.” Min spontana kommentar är att Davidsson antingen inte läst mitt inlägg i Flamman eller per automatik/medvetet missuppfattar inlägget.

En så fullständig bild som möjligt är
Jag har inte, som Anders Davidsson påstår, sagt att man skall ”ha fokus på det positiva” och undvika, ”inte störas av det som blivit värre eller bara fortfarande är riktigt illa.” Det jag vänder mig mot är ensidigheten i den rapportering som sker i till exempel Flamman. En rapportering som talar om militära övergrepp, misslyckanden i att bygga upp en fungerande demokrati och korruption samtidigt som inget nämns om de framsteg som ändå sker. De bakslag och övergrepp som inträffar skall naturligtvis rapporteras men inte enbart detta.
Det jag saknar är en rapportering som ger en så fullständig bild av utvecklingen som möjligt är. Rapporteringen skall vara ärlig och ta upp både negativa som positiva tendenser så att denna blir trovärdig och användbar. I TV:s reportage förmedlas då och då helt andra bilder. Bilder som visar på förbättringar för människor och en återvändande tro på framtiden.
Som väl är, är jag inte ensam i min reflexion över vänsterns och andras bilder av utvecklingen i Afghanistan. Svenska Afghanistankommitténs pressekreterare ser en fara i en ensidig mörk media rapportering. ”Självklart är situationen i Afghanistan långt ifrån bra. Det är en mycket lång väg kvar. Men det sker framsteg, finns möjliga vägar och dagligen sker fantastiska förbättringar för män, kvinnor och barn.” Generalsekreteraren för SAK tycker att rapporteringen koncentreras för mycket på den militära konflikten och nyheterna kring stridigheterna. ”Man lyfter fram för lite av behoven och framgångarna inom den civila utvecklingen i Afghanistan. Vi ser många utmaningar, men också många framsteg som görs.”

Det eventuellt positiva (den här gången)
Det är naturligtvis bara folket i Afghanistan som kan säga vad som är bättre respektive sämre i dag jämfört med situationen 2001 när talibanerna hade makten. Enligt opinionsmätningar i Afghanistan stöder en stor majoritet, det har nämnts 70 procent, att utländsk trupp skall vara kvar tills hotet från talibanerna undanröjts. I TV visas även intervjuer med personer som säger att det blivit bättre. Afghaner i Sverige, senast på det av SAK arrangerade mötet i Lund, säger också de att den utländska truppen inte kan tas hem nu.
I mitt inlägg i Flamman tar jag upp de förbättringar som skett vad gäller kvinnors situation och delaktighet i politiken. I borgerliga tidningar kan jag läsa att det idag går sju miljoner barn i skola och av dem är 37 procent flickor. Under talibanernas sista år gick färre än en miljon i skola, alla pojkar. Samma uppgifter ser jag i tidningen Afghanistan Nytt som även beskriver hur barna- och mödradödligheten drastiskt minskat.
Jag frågar mig då varför man i vänsterpress och eller i inlägg i veckobladet inte kan skriva ett ord om detta. Vem eller vad tystar nyhetsförmedlingen?

Ekon från det förflutna
Anders Davidsson skriver vidare; ”Inte vet jag om Lars-Anders Jönsson då hörde till dem, men idag håller han upp en spegel mot dem som då försökte tysta oss som protesterade mot övergreppet på Afghanistans folk.”
Ja spekulera och misstänkliggöra är ju inte svårt att göra, allt i gammal god 70-tals stil.
Som väl var fann jag en hel del inlägg och annat från denna tid sparat i min källare.
I december 1979 gick sovjetiska trupper in i Afghanistan. Vid denna förflutna tid var den politiska debatten mer ideologisk präglad jämfört det som gäller idag. Det fanns ett SKP som betraktade Sovjetunionen som en kapitalistisk/ imperialistisk stat vid sidan om USA och det fanns på andra sidan ett APK som förde en prosovjetisk linje. Den sovjetiska inmarschen i Afghanistan fördömdes av alla partier med undantag för APK och kpml(r). Tidningen Flammans rubrik efter invasionen löd ”Kontrarevolutionen har avvärjts i Afghanistan.” (Kanske bäst att klargöra. Uppgiften från Flamman är hämtat från nätet och inte från mitt källararkiv.)
Det största vänsterpartiet VPK manövrerade mot en position fri från ”förebilder” som Sovjet och Kina. Då det inom partiet fanns de som fortfarande hade sympatier med Sovjetunionen innebar denna väg risker för avhopp till det parti som tydligt sympatiserade med Sovjet.
Själv hade jag dessa år arbete i Kalmar och Kalmar låg och ligger än idag cirka 30 mil från Lund.
I de inlägg jag gjorde uppmanade jag till ett mera kraftfullt agerande från vänsterpartiet. Partiets uttalanden lokalt borde göras tydligare och utelämna alla omskrivningar. I den situation som då rådde handlade det i mycket om att säkerställa att vänsterpartiet fortsatte sin kurs som ett oavhängigt parti som aldrig skulle acceptera sovjetiska inblandningar och militära övergrepp mot sina grannländer. Detta hot från Sovjet blev ju snart åter aktuellt när Polens arbetare ifrågasatte den polska regimen.
Nu är utrymmet i VB inte oändligt. Jag har mina minnen och dokument och det finns säkert de som skulle ge en annan beskrivning av det historiska avsnittet.

Att tysta debatten
Jag var en av dem som kom på Afghanistanveckans möte om svensk trupp i landet eller inte.
Nu blev det aldrig någon debatt. På min fråga svarade Lotta Hedström att man ville undvika batalj. Slutsatsen måste vara att någon eller några av de inbjudna från Folkparti, SAK, och Svenska Freds ville undvika en reell debatt om ett hemtagande av svensk trupp med Afghanistansolidaritet och att alla därefter blivit överens om detta. Är detta inte att tysta debatten?

Påskuppehåll

Nästa vecka är det påsk. Då tar Veckobladet ledigt och reser till Blåkulla. Vi återkommer den 9 april.
red

Studiecirkel om Afghanistan

Studiecirkeln om Afghanistan som annonserades i förra Veckobladet träffas första gången måndagen den 19/4 kl 18 i ABFs lokal på Klostergården. Anmälan görs till Anders Davidson, anders.davidson@telia.com
Afghanistansolidaritet Skåne

The Waste Land

(Det öde landet)
Tillägnad St Lars-parken

April är grymmast av månader – driver
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
uppdragna rötter med vårregn.
Vintern höll oss varma, svepte
Jorden i glömska och snö, gömde
en droppe liv i torra lökar

T.S. Eliot. Övers Gunnar Ekelöf

Demokratisk Vänsters kommunfullmäktigelista

1. Sven-Bertil Persson
2. Cecilia Salemark
3. Martin Stensson
4. Ulf Nymark
5. Magnus Wellbring
6. Marianne Sonnby-Borgström
7. Sven-Hugo Mattsson
8. Jenny Krantz
9. Ingrid Andersson
10. Monica Bondeson
11. Kajsa Theander
12. Svante Nymark
13. Elsa Grip
14. Gunnar Stensson
15. Lotte Möller
16. Lars-Åke Henningsson
17. Bo Svensson

Doc Lounge, Lund, 30/3

LAST TRAIN HOME
( Kina/Canada, 85 min, engelsk text)
REGISSÖR: Lixin Fan
DJ: Pastor Wibergs lärjungar lämnar för kvällen sitt radiopratande och bloggande för att hålla i en musikalisk andakt med oss. Det blir en blandad elektronisk kompott från världens alla hörn.
EXTRA: Livenstallation med regionens hetaste sömmerskor
TID: Dörrarna öppnar 19.00 Film ca 20.00
PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64
ENTRÉE :60 kr
Påsken vankas och det är många som ska åka hem och bort för att fira den med sina nära och kära. Med vinterns tågkaos nära i minne visar vi denna film som en hyllning till alla tappra tågresenärer världen över.
Last Train Home är en episk berättelse om ett Kina i förändring. Ett land med gamla traditioner som går mot modernisering i snabbtakt och som håller på att bli en världens största ekonomier. Det är en emotionellt engagerande likväl som visuellt vacker debutfilm gjord av den Kinesiska/Canadensiska regissören Lixin Fan. Filmen målar upp ett mänskligt porträtt med en typisk kinesisk arbetarklassfamilj i huvudrollen, vars desperation och inre konflikter vi får dela i det moment dom kastar sig ut för att delta i detta världens största migrationståg.

Kulturtips

Blush - urpremiär
SU-EN Butoh Company
Urpremiär för feberhet dansföreställning i rodnande rött. På Dansstationen, Palladium 25-27 mars.
Fre 26 mar kl. 19:30 Läs mer

Chicks on Speed presenterar GIRL MONSTER: THE NAKED PERFORMERS
Legendariska Chicks On Speed presenterar en kväll med videokonst, föreläsning, performance och musik tillsammans med flera internationella gäster. På Inkonst 26 mars kl 21.00.
Läs mer

Lång Dags Färd mot Natt
På Bryggeriteatern 17 mars - 31 mars.
Fre 26 mar kl. 19:00 Läs mer

Midnattsdopp På Ribersborgs Kallbadhus
Midnattsdopp under stjärnorna på Ribersborgs Kallbadhus 26 mars kl 20.00.
Läs mer

VÄRLDENS SNABBASTE ALLSÅNG
En snabb,musikalisk & namnrik allsångsresa med Ola Selmén och Elton Bolton, Babel 26 mars kl. 19. Läs mer

Hamlet av Thomas
The Metropolitan Opera direktsänt via satellit på Spegeln i Malmö och Kino i Lund 27 mars kl 18 Läs mer

Nourouz
På Lunds Stadsteater 27 mars kl 19.00
Läs mer

Anki & Pytte med World Mix Orchestra,
Lunds Stadsteater Söndag 28 mars kl 14
Läs mer

Matteuspassionen av J. S. Bach
i S:ta Maria kyrka i Helsingborg söndag 28 mars kl 17, i Lunds Domkyrka onsdag 31mars kl 18.30 och i S:t Andreas kyrka i Malmö Långfredag 2 april kl 18. Läs mer

OZ
En förtrollande föreställning! Om att vara sig själv och upptäcka egenskaper som du inte visste att du hade. En hjärna till exempel. Eller ett hjärta. Färgsprakande, visuell och musikalisk, på Moomsteatern 13 mars - 25 april
Sön 28 mar kl. 14:00. Läs mer

Sarah Dawn Finer
28 mars kl 19.30 på Palladium. Läs mer

Baby Dee (Live)
På Babel 31 mars kl. 20:00. Läs mer

Mikael Wiehe - Solo Support: Edda Magnason - Solo
På Palladium onsdag 31 mars kl 19.30
Läs mer

Nattgäster
På Lunds Stadsteater 31 mars kl 19:00
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Sugen på lite lidande i påsk?

Nästa vecka är det dags för Lundavänsterns fyrtionde påskvandring. En fin gammal sed, men det ska inte förnekas att uppslutningen varit lite begränsad under senare år. Det kan bero på annonseringens utformning och därför prövar vi i år en ny approach.
Alltså: vi ska gå från Rydsgård (avresa Lund C skärtorsdag 9.57) till Tomelilla. Om vädret vet vi inget ännu men tidigare erfarenhet säger att det kan komma både snö och hagel i påsk, fast ymnigt regn är förstås vanligare. Råder det högtryck brukar östanvinden vara kall och hård så här års, och vi går just mot öster. Landskapet är allmänt öppet så man kan inte förutsätta några lästräckor.
Tre mil är förstås ingen lång distans, men vi har varit med om att deltagare gått sönder fötterna på kortare väg än så. Och är man inte van att bära tung ryggsäck känns det i axlarna.
Övernattningen blir i vindskydd som vanligt, och vi hoppas hitta ved till lägerelden. Men man får räkna med att den är sur så att röken svider i ögonen.
Kvällsmålet innebär förstås inget lidande men kanske unnar vi oss lite späkning.
Mer information från Gunnar Sandin, 135899.

Intryck från en resa i Palestina av Kajsa Theander

Jag visste inte att det var så illa. Visst har jag läst i tidningar i år efter år efter år att Israel ockuperar Västbanken och bygger bosättningar där. Och att det pågår en konflikt mellan Israel och Palestina där styrkeförhållandena är mycket ojämna. Men av någon anledning har jag inte tidigare fattat att det handlar om att Israel håller på att kolonisera Palestina efter en bestämd plan. En plan som innebär att det byggs bosättningar runt om östra Jerusalem och att det ska byggas österut från Jerusalem ända bort till Jordanien. Området som ska byggas heter E1 och israelerna är i full gång med att förverkliga planen. Infrastruktur och en del byggnader är nästan klara.
Syftet är att dela Västbanken i två delar. Sen kan det aldrig bli någon tvåstatslösning. För att uppnå detta behöver Israel några år till. Därför har Israel allt att vinna på att förhala fredsförhandlingarna tills det är färdigbyggt.

Bra medelklassliv
En bosättning är inte någon liten husklunga som ordet antyder. Det är i själva verket oftast en stor stadsdel med köpcenter, fritidsanläggningar, restauranger och allt som behövs för ett bra medelklassliv. Från de stora bosättningarna går det särskilda vägar, som palestinierna inte får använda, till de israeliska arbetsplatserna i Tel Aviv och Jerusalem. I Jerusalem byggs det nu också en spårväg, bara för israeler, som förbinder bosättningar med varandra. De stora vägar som byggs i området E1 och österut mot Jordanien får bara användas av israeler och turister.

"De vill ha landet – men inte oss"
Vi var sex personer som reste på en veckas studieresa till Palestina. Grunden för resan var kontakten mellan medlemmar i Arkitekter utan gränser i Lund och Hebron Rehabilitation Committee i Hebron. Vi blev guidade i Hebron, besökte ett flyktingläger och byar utanför stan. Vi fick kontakt med tre olika internationella organisationer som arbetar för att begränsa konflikter mellan palestinier och israeler.
En del av resan bodde vi i Jerusalem – i den östra delen. Då hade vi ett studieprogram som byggde på kontakter som vi ordnat hemifrån. Vi träffade socialchefen i Betlehem, som fått byggt ett hus för våldsutsatta kvinnor och familjer. Vi hade ett långt möte med Sveriges generalkonsul i Jerusalem. Vi såg bosättningar, palestinska bostadsområden och murens dragning på en guidad tur som ordnades av en israelilsk organisation. Vår guide på den turen var en israelisk kille som varit soldat under andra intifadan och därefter valt att arbeta för att sprida information om vad den israeliska politiken går ut på. Vi träffade Palestinagruppernas samordnare på Västbanken och Gaza. Vi hade ett långt samtal med professorn i statskunskap på Betlehems universitet och två tidigare elever. Den ena arbetar nu för den Palestinska Myndigheten.
Det intressanta är att alla har samma bild av vad som pågår, nämligen att Israel långsamt och systematisk håller på att bygga så att tvåstatslösningen om några år inte blir möjlig.
Någon av dem vi pratade med sa: "De vill ha landet men de vill inte ha oss". Någon sa också att mardrömsscenariot för Israel är att behöva ta över de ockuperade områdena och införliva dem med Israel. För då blir den palestinska befolkningen i majoritet och då blir det ingen judisk stat.

Stenar i huvudet
Israels politik är synnerligen provocerande för dem som lever sitt dagliga liv i landet. Samtidigt som det byggs bosättningar för israeler (vilket inte är laglig enligt Genèvekonventionen) så får palestinier inte bygglov för att bygga till sina hus eller bygga nytt. Först får de vänta i flera år och sen får de avslag. Det innebär att de struntar i att ens försöka få bygglov och bygger i alla fall och tjuvkopplar elledningar och drar vattenledningar kors och tvärs. "Hälften av alla palestinier i Jerusalem är brottslingar", sa vår guide i med viss ironi.
De israeliska bosättarnas närvaro är mycket påtaglig. I det kvarteret vi bodde är husen byggda i traditionell stil med små hus i ett par våningar och små gårdar med lite grönska i på baksidan. Nu byggs ett stort komplex för israeler i samma kvarter. Det bryter helt den gamla stilen och, vad värre är, det kommer att omgärdas med taggtråd eller mur och troligen också medföra att alla andra i kvarteret måste flytta eftersom de sägs utgöra en fara för den israeliska befolkningen.
Hebrons stora affärsgata i gamla stan är avstängd för palestinier eftersom en grupp israeler flyttat in i ett av husen. De palestinier som bor längs gatan får numera inte använda den utan får ta sig ut genom bakdörrar till parallellgatan. För att få bort palestinierna från andra närliggande gator också kastar israelerna ner stenar, husgeråd, möbler, hett vatten och annat på dem som går på gatan. Palestinierna har satt upp nät över gatorna för att i någon mån skydda sig men många butiksägare har tvingats stänga sina affärer eftersom kundkretsen minskar.

Bakväg och smal gång
Mitt i allt detta såg vi också sådant som vi läst om i turistbroschyrerna. Abrahams och Saras gravar. Platsen för Jerikos mur, Via Dolorosa, Födelsekyrkan i Betlehem, Klagomuren, Oljeberget. Men även där kändes förnedrandet av den palestinska befolkningen. Helgedomen med Abrahams och Saras gravar i Hebron är delad i en del för muslimer och en för judar. Delningen skedde för att skydda palestinierna efter en massaker där en israelisk bosättare mördade 29 bedjande palestinier. Delningen har gått till så att israelerna har tillgång till den stora entrén. Palestiniernas ingång är en liten bakväg. Gatan utanför helgedomen är bara tillgänglig för israeler. Palestinierna får gå bakom en låg mur längs gatan.
På samma sätt är det med Tempelberget i Jerusalem, som är en helig plats för både judendomen, islam och kristendomen. Där ligger Klippdomen och al-Aqsamoskén som är den tredje heligaste platsen i islam. Tempelberget är bara öppet en timme på förmiddagen. När vi var där var det dessutom helt stängt för palestinska män under 50 år under flera dagar beroende på oroligheterna i stan. Ingången var inte utsatt på några av de turistkartor som vi hade tillgång till. Den var inte heller utmärkt på plats. I stället för att leda besökarna in på den imponerande magnifika platsen genom en värdig entré har man byggt upp en smal gång av bräder där besökarna lotsas in genom en säkerhetskontroll som är underdimensionerad och ger upphov till lång kö.

Oerhört frustrerande
Det måste vara oerhört frustrerande att leva i ett samhälle med en övermakt som utsätter folket för kränkningar överallt och hela tiden – i stort och i smått. Vi pratade med många människor på gator och i bussar, vid vägspärrarna, med taxichaufförer, med hotellpersonal, universitetsstuderande och deras lärare, med människor i flyktingläger och många andra. Den dominerande bilden är att folk vill ha slut på ockupationen, de vill ha fred, de tror inte på någon tredje intifada. Men de är också uppgivna eftersom de ser att Israel bygger bort möjligheterna till en palestinsk stat.
Kajsa Theander

Det här är den israeliska regeringens expansionsplaner för Jerusalem och för att
skära av Västbanken på mitten.
Den gröna linjen är stilleståndslinjen från 1949 som delar Jerusalem i två delar.
Den gula linjen Israels ensidigt proklamerade kommungräns 1967 för Jerusalem.
Den blå linjen är Jerusalems planerade utvidgning.
Brunt är palestinska bostäder.
Blått är israeliska bosättningar på ockuperad mark.
Ljusblått är områden för israeliska bosättningar under planering.

Ramat Shlomo är den bosättning där den israeliske inrikesministern
under USA:s vicepresident Joe Bidens besök offentliggjorde att
det skulle byggas 1600 nya bostäder för enbart israeler.
E1 är det område där det ska byggas 50 000 nya bostäder för israeler.

Källa: Den israeliska frivilligorganisationen Israelian Committee Against House Demolitions, ICAHD.

Guldkant i äldreomsorgen? av Mats Olsson

Är vänstern emot frivilliga insatser inom välfärdssektorn? Naturligtvis inte, men just detta har Tove Klette (FP) och Lars Bergwall (C) hävdat de senaste veckorna i en insändarkampanj. Vad vänstern däremot bekämpar, och kommer att fortsätta bekämpa, är nedskärningar och försämringar inom skola, vård och omsorg. Klette och Bergwall skriver att de ser frivillinsatser som något som ska ”sätta guldkant” på bland annat äldreomsorgen i Lund. Alla som kommer i kontakt med äldreomsorgen i Lund vet att detta är rent hyckleri, eftersom samma politiker samtidigt genomför kraftiga personalminskningar.
De äldreboenden som borgarna 2008 sålde ut till lägstbjudande har fått minska personalen med mellan 20 och 30 procent. De som är kvar i kommunal regi har nu ålagts att skära ner med 10 procent. Efter detta hinner personalen bara med det allra mest basala. Om det eventuellt fanns en guldkant har har den nu blivit stulen och bortrationaliserad. Den har prioriterats bort till förmån för skattesänkningar och privatiseringar. Som substitut vill borgarna öppna något som de kallar frivilligcentraler.
Gärna frivilliga insatser, men inte istället för gemensamt ansvarstagande för god kvalitet. De äldres välbefinnande ska inte vara beroende av välgörenhet.
PS. Klettes och Bergwalls brist på argument visas av att de i sina insändare hotar med "gamla kommunister". Vad sådana har med äldreomsorgen i Lund att göra förblir en gåta, men sådan retorik ser ut att bli en av högeralliansens paradgrenar inför valet. Har man inget själv att komma med kan man ju alltid hota med spöken.
Mats Olsson, Vänsterpartiet

Belamrat av Ulf N

Vad är det som är belamrat? Jo, stadens och övriga tätorters trottoarer, torg och gångbanor. Av s k trottoarpratare, det vill säja affischbockar, affischtavlor etc.
Trottoarpratarna är ett elände för synskadade, ett stort problem för rörelsehindrade som ska fram med rullstolar och rollatorer. Det är ett hinder även för barnvagnsförare, ja egentligen för alla gående.
Det finns regler för var och hur trottoarpratare får ställas ut. Och tillstånd måste sökas hos polisen. Kommunen måste när det gäller allmän plats tillstyrka för att polisen ska godkänna.
Men affärsidkarna bryr sig ofta inte om att söka tillstånd. De tror att trottoarer och gångbanor står till fritt förfogande som reklamplats. Polisen bryr sig inte om olaga uppställning om ingen anmäler det, och kommunen har inte resurser (säjer man) att kolla så att ingen otillåten uppställning förekommer på allmän plats.
För att allmänheten ska ha möjlighet att hjälpa till att bevaka de funktionshindrades och alla gåendes intressen så föreslog Demokratisk Vänster och Folkpartiet, i gestalt av Oskar Krantz, i en gemensam skrivelse häromåret till Tekniska nämnden att de affärsinnehavare (eller motsvarande) som hade tillstånd att sätta ut trottoarpratare också skulle sätta upp någon form av markör för att visa att man hade tillstånd.
Förslaget har nu resulterat i att den som har tillstånd att belamra ska sätta upp en dekal som bevis på detta. Så: den som ser en trottoarpratare utan dekal – ring polisen och gör en anmälan!

Replik till Lars-Anders Jönsson av Anders Davidson

Nej, det är inte som förr, ändå ekar det från det förflutna.
Då som nu finns de som vill diskutera framstegen och det positiva. Krigsherrar, kriminella rövarband och drogbaroner, korruption, tortyr och terror mot civila är bara trist att behöva tala om.
Till dem som vill ha hederligare rapportering hör Lars-Anders Jönsson. Han vill ha fokus på det positiva i Afghanistan och inte störas av det som tvärtom under USAs ockupation och svenskt militärt stöd till denna blivit värre eller bara fortfarande är riktigt illa. Tyvärr går ju utvecklingen så att säga åt fel håll.
Det är samma visa som när det sist begav sig. Också under sovjetisk ockupation fanns de som framhöll "de framsteg som gjorts i Afghanistan, för sådana finns." Huvudfrågan om ockupation någonsin är berättigad eller följdfrågor väpnad export av socialism/demokrati och kvinnans frigörelse undveks sorgfälligt.
Inte vet jag om Lars-Anders Jönsson då hörde till dem, men idag håller han upp en spegel mot dem som då försökte tysta oss som protesterade mot övergreppet på Afghanistans folk.
Hederlighet är förvisso önskvärd, inte bara i Flamman: Vad är "det eventuellt positiva" Lars-Anders Jönsson tyckt sig se i Afghanistan den här gången och – framför allt – hur ser hans balansräkning ut?
En redovisning kunde vara klargörande.

Mobben i Bjästa av Gunnar Stensson

En 14-årig flicka våldtogs i skoltoaletten av en 15-årig pojke, som prästen efteråt hyllade i kyrkan på skolavslutningen. Han våldtog ännu en flicka samma kväll, överbevisades och dömdes för båda våldtäkterna. Trots det stöddes han av en Facebook-grupp med tusentals medlemmar. Flickan utsattes för en sexistisk förföljelse, i vilken flera råa landsbygdskvinnor i 50-årsåldern deltog. Eleverna i skolan demonstrerade för våldtäktsmannen, skolledningen och personalen på fritidsgården förhöll sig neutrala, prästen i kyrkan berömde honom. Den våldtagna 14-åriga flickan tvingades flytta från Bjästa för att undgå förföljelsen.
Det är i korthet den historia som upprör hela Sverige efter Uppdrag gransknings reportage i onsdags kväll.
Ur ett perspektiv framstår både offer och gärningsman som offer. De är båda barn. De utsätts för det omgivande samhällets förvridna reaktioner. Vad ska de tro?
Men det skedda måste diskuteras ur en rad andra perspektiv. Jag vill peka på ett av dem. Historien är ett typexempel på att en charmfull psykopat kan begå vilka handlingar som helst och trots detta dupera tusentals människor genom att vädja till en psykisk soppa av flathet, masspsykos och sadism. Det är en förmåga som många politiker önskar sig.
De sociala medierna gav händelseförloppet en spridning och hastighet som i brist på motstånd ledde till mänskliga och sociala katastrofer och mental förgiftning bland tusentals individer. Samtidigt fanns det somliga som inte såg vad som var på gång. Rektorn i Bjästaskolan kände inte alls till vad som försiggick i Facebook.
Det skedda är ingen engångshändelse. Liknande fördumning och förslumning förkommer i många andra sammanhang.
Vi måste dra de politiska konsekvenserna. Tekniken är inte ond i och för sig. Barack Obama använde den. Den amerikanska Teaparty-rörelsen använder den också. Att stoppa missbruket är ett ansvar för alla medborgare. Att hålla den politiska agitationen ren är en uppgift för de politiska partierna.

Boktips för den rödgröne av Bengt Hall

kan med fördel läsas före valet i höst

Allt ska ju i högeralliansens tid konkurrensutsättas. Och vi har fått lära oss nya begrepp: Kundval, hälsoval, riskkapitalbolag som tar över vitala samhällssektorer, offentliga monopol som ersätts av privata oligopol, jakt på nya lönsamma marknader, bolagisering, utförsäljning av statliga företag, avreglering, skolpeng, utförsäljning av allmännyttan, medborgare blir kunder, friskolor, privata bemanningsföretag, fri etableringsrätt inom vården mm.
Om detta och hur privatiseringsvågen raserar den gemensamma välfärden handlar boken ”Sälj hela skiten!”. Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson och Kent Werne heter författarna, Ordfront är förlaget.

Förlamande välfärd
Jag kan inte låta bli att citera från sid 78 om vad Fredrik Reinfeldt skrev 1993 (förvisso något yngre och mindre taktisk då – men riksdagsledamot) i sin bok Det sovande folket. Sverige är ett land djupt nedtyngt av välfärdsberoende: ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och generera välfärd.” Skillnaden mot totalitär Sovjetkommunism var en fråga om nyanser. Välfärdsstatens effekter jämfördes med ”pest, smittkoppor eller Aids”, ett förlamande system som genererade zombieliknande varelser, förslappade trygghetsnarkomaner och bidragstagare som blivit ”döva kravmaskiner”
En annan bok (också Ordfront) som systematiskt går igenom Alliansens politik heter ”Bokslut Reinfeldt” av Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen. I boken visas steg för steg hur alliansen varit inriktad på att rasera den svenska välfärdsmodellen och hur retoriken oftast varit den rakt motsatta till det systemskifte som genomförts. Regeringen politik har syftat till att försvaga fackföreningsrörelsen, urholka legitimationen i socialförsäkringarna, försvaga välfärdens långsiktiga skattefinansiering och privatisera välfärden.

Sämre och sämre
Exemplen är många. Kraftiga nedskärningar och försämringar i a-kassan, sjukförsäkringen och arbetsmiljöarbetet. Avskaffande av skatteavdrag för fackavgift, extra avgift för medlemskap i a-kassan plus differentiering av avgifterna, fler karensdagar, hårdare krav på arbetslösa som banar väg för låglönemarknad, avskaffad förmögenhets- och fastighetsskatt, mindre resurser till AMS, 42 000 platser bort från vuxenutbildningen, nedläggning av ALI (arbetslivsforskning), mindre resurser till arbetsmiljöverket, försämrad sjukersättning, hårdare tag för sjukskrivna, privata arbetslöshetsförsäkringar, privata sjukvårdsförsäkringar, valfrihetssystem ( som innebär överkapacitet och fördyringar), marknadsstyrning av vård och utbildning som medfört ökade klyftor och segregation, privata entreprenörer plockar ”russinen ur kakan” och gör enorma vinster på skattepengar mm.
Effekterna är bl a fler arbetslösa och lägre sysselsättning. Skattesänkning med 96 miljarder har inneburit nedrustning av välfärdssektorn och omfördelning av samhällsresurser till de rikas förmån. Nästan hälften av skattesänkningarna går till den fjärdedel av befolkningen som tjänar mest och den fjärdedel som tjänar minst får 6 % av skattesänkningarna. Det är en politik som skapar otrygghet och ökar klyftorna

SAK snuvade oss på behövlig debatt av Bertil Egerö

”Svensk trupp i Afghanistan?” – det kändes som en lovande rubrik för den debattafton i måndags som inledde en Afghanistanvecka på Västers bibliotek. Men den debatt flera hade kommit dit för blev det inte mycket av. Efter mötet frågade jag moderatorn Lotta Hedström från Svenska Afghanistankommittén vad det kom sig. Jo, hon hade valt bort ’konfrontation’, med vilket hon visade sig mena en debatt med Föreningen Afghanistansolidaritet som deltagare. ”De ska komma till tals senare under veckan”, försvarade hon sig. Sant, på lördag kl 1330 visas en dansk film med Afghanistansolidaritet som arrangör. Men någon debatt blir det inte under hela veckan.

Dialog snarare än debatt
Det samtal som nu utspelades mellan Anna Ek från Svenska Freds och folkpartisten Allan Widman visade inte på några särskilt stora åsiktsskillnader – en överraskning för mig, som levat i tron att Svenska Freds står upp för sitt namn. Kanske var Anna Ek, som inte gillade att alls diskutera USAs och andras ’dolda motiv’ bakom kriget, inte så bevandrad i de bredare regionala frågeställningarna, som den oerhört kunnige Ahmed Rashid belyser i sin senaste bok med den talande titeln Vägen mot kaos: USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien. Möjligen hade inte heller Allan Widman läst den, annars borde han inte ha duckat för frågan om vart detta krig, nu på nionde året(!), egentligen leder.
”Afghanistan är den våldtagna modern vars sjuka foster är talibanerna.” Det blev en afghan bosatt i Sverige som satte fingret på den viktiga frågan om alla utländska intressen som – först i det kalla krigets tecken, senare i USAs strategiska maktspel – gjort landet till en krigszon för så många år. Ändå fann varken Anna eller Allan det fel att Sverige deltar i ett krig vars strategi och syften vi inte kan påverka. Förvisso tjänar staten en del på försäljningen av svenska vapen till NATO-alliansen, men inte ens det hade Anna några starkare invändningar mot.

Varför denna låsning?
I lördags spelade Röda kapellet på Stortorget. Mötet hade arrangerats av Afghanistansolidaritet. Kanske blir det fler sådana samarbeten under våren. Då kan det vara intressant att reflektera över varför SAK inte vill träffa den organisationen i debatt. ’Konfrontation’ kallade Lotta från SAK det. ”Jag blir bara utskälld när jag ställer upp med dem”, klagade Anna från Svenska Freds. Jag noterade inte någon av de aktiva från Afghanistansolidaritet bland publiken i måndags. Varför inte?
I höstas höll Afghanistansolidaritet ett offentligt möte i ABF-huset i Stockholm, utan deltagande av SAK. Salen var liten, och absolut packad med intresserade lyssnare. ”Vi lyckades inte få med SAK”, fick jag höra av en arrangör. Samma dag talade jag med SAKs dåvarande ordförande Lena Hjelm-Wallén om mötet – hon råkade delta i ett annat möte i en grannlokal. ”De är så dogmatiska, förstår inte hur komplex situationen i Afghanistan är”, blev hennes korta och avvisande svar. Då måste hon ha vetat att de mest uppskattade talarna var hennes gamla kompisar i politiken, Thage G Peterson och Anders Ferm. Pierre Schori, känd inledare på Västers bibliotek, hör också till dessa ’dogmatiska’ kolleger.
Om Afghanistansolidaritet verkligen vill lyfta debatten och få frågan ordentligt belyst, har de uppenbarligen ännu inte lyckats. Polariseringen är stor. Hur kan vi medverka till ett öppnare debattklimat i Sverige om detta långvariga krig, som dess kanske främste kännare, Ahmed Rashid, menar är ett politiskt haveri för USA och leder regionen in på ”vägen mot kaos”?
Kanske leder denna min ’konfrontation’ till reaktioner från Lotta Hedström och någon representant för Afghanistansolidaritet. Då finns det en chans till mer debatt.

Symboliska småstäder stängs en dag i veckan av israelisk militär av Per Roijer

I de palestinska småstäderna Bil'in och Na'alin på den ockuperade Västbanken har invånarna demonstrerat varje fredag i flera år mot den israeliska muren tillsammans med israeliska, palestinska och utländska fredsorganisationer.
I förra veckan förklarade den israeliska armén, Israel Defence Forces (IDF), Bil'in och Na'alin för stängt militärområde en enda dag i veckan (på fredagar) i flera månader framåt. Den israeliska krigsmakten IDF ger intryck av att vara en stat i staten, och t o m den israeliska tidningen Haaretz protesterade i en huvudledare.
Areej Daibas jobbar på den palestinska myndigheten i Ramallah nära den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. "Israelerna driver oss in i ett religionkrig", säger hon till Demokratisk vänsters besöksgrupp.

Huvudledare i Israels största dagstidning Haaretz,
torsdag den 18 mars 2010

"Den israeliska försvarsmaktens beslut att förklara de palestinska byarna Bil'in och Na'alin för stängda militärområden varje fredag under sexmånader framåt är ett allvarligt antidemokratiskt drag. Ordern av militärkommandot strider mot demonstrationsfriheten.
Beslutet bör genast överklagas till Israels högsta domstol, som bör blockera detta farliga och skadliga drag, som saknar allt berättigande. Friheten att demonstrera är en grundläggande rättighet och en förlängning av yttrandefriheten.
På senare år har [dessa} två byar kommit att symbolisera kampen mot separationsstängslet som skiljer invånarna från deras land. Deras kamp är legitim. Den har bidragit till att Högsta Domstolen beordrat IDF (armén) att ändra stängslets dragning vid Bil'in, vilket IDF fortfarande inte åtlytt – vilket också är ett flagrant antidemokratiskt tillkortakommande.
Byarnas invånare och deras supporters – judar, araber och utländska aktivister – måste ges rätt att protestera och slåss för [fight for] sina rättigheter.
Under åren av demonstrationer i de två byarna har 23 demonstranter dödats, hälften av dem är minderåriga; inga israeliska soldater har dödats.
Demonstrationerna har i de flesta fall varit fredliga, och det var IDF och gränspolisen som ofta utövade överdriven och onödig kraft. Trots besväret [the inconvenience] måste IDF tillåta denna protest. Alternativet skulle kunna bli terrorism.
Försvarsmaktens beslut är allvarligt också ur en annan synvinkel: Det har aldrig företagits någon motsvarande radikal åtgärd mot högerinriktade demonstrationer eller bosättare i territorierna [på västbanken]. Medan bosättare löper amok, bränner fält och drar upp träd med rötterna, skadar egendom och sprider terror som en del av sin kriminella "price tag"-politik, står IDF och polisen och ser på. När vänstern vill protestera och demonstrera förklarar IDF området för stängd militär zon.
Genom detta skadar IDF inte bara ett av de grundläggande värdena för demokratiskt styre, rätten att demonstrera, utan diskriminerar också i sin politik genom att garantera överdriven frihet till laglösa bosättare medan de hårdhänt griper in mot protester från vänster.
Ordern från försvarsmakten är därför motbjudande och absurd, och försvarsministern som är högste befälhavare måste ingripa omedelbart för att göra den ogiltig.

Förklaringar
Denna ledarartikel i Haaretz är intressant på flera sätt. Dels därför att en stor israelisk tidning tar de palestinska och israeliska fredsaktivisternas parti. Dels därför att ledarartikeln i så otvetydiga ordalag beskriver de övergrepp som bosättarna och armén utsätter den palestinska befolkningen för. Den som i den svenska debatten skulle beskriva israeler på det sätt som Haaretz gör, skulle med största sannolikhet få höra att han eller hon är antisemit.
Enligt Haaretz är två tredjedelar av den israeliska befolkningen och två tredjedelar av den palestinska befolkningen för en fredslösning som innebär stopp för Israels utvidgning österut på Västbanken.
Price tag-policy eller prislappspolitik innebär att illegala bosättare på Västbanken förstör palestinsk egendom. Den israeliska staten har efter internationella påtryckningar beordrat bosättare att överge några få provisoriska bosättningar. Många fler bosättningar tillkommer dock ständigt, så antalet växer för varje dag.
Då regeringen beordrat bosättare att dra sig tillbaka från ockuperade hus, har bosättare, som oftast är ortodoxa judiska aktivister, som hämnd förstört palestinska hus, olivträd, fält eller skördar. Eftersom den israeliska armén skyddar bosättarna men inte palestinierna har palestinier fått sätta livet till vid sådana tillfällen. För New York Times korrespondent förklarar en av bosättarna att "den israeliska staten ska veta att det kostar för varje bosättning som dras tillbaka, vi sätter en prislapp".
Sedan den israeliska staten beordrat judiska bosättare att dra sig tillbaka från ett ockuperat hus i Hebron 2008 drog välorganiserade bosättare igång en prislappskampanj som drabbade hela Västbanken.

Mordhot mot Barack Obama av Gunnar Stensson

Lee Harvey Oswald sköt John F. Kennedy, (och blev själv mördad någon vecka senare). James Earl Ray sköt Martin Luther King. Sirhan Sirhan sköt Robert Kennedy. De båda sistnämnda bedyrar sin oskuld, men ingen tror dem.
Det kanske finns anledning att vara mindre tvärsäker. Se på fallet med ”seriemördaren” Tomas Quick. Där förväxlade en träpinne med ett människoben och grundade den fällande domen på misstaget. Misstagen drevs fram av en masspsykos.
Christer Pettersson frikändes från anklagelsen att ha skjutit Olof Palme. Mijailovic högg Anna Lindh till döds med en morakniv.
Mördarna beskrivs i media som drogpåverkade fanatiker, rasister, galningar och alkoholister. De befann sig långt från maktens miljöer, men fick ändå tillfälle att begå morden, till synes till följd av olyckliga tillfälligheter. Detta är något som många har svårt att acceptera. Konspirationsteorierna är följaktligen legio.
Författaren James Ellroy beskriver i sin roman ”Sextusen kalla” hur morden på bröderna Kennedy och Martin Luther King kan ha planerats och genomförts. Bokens lapidariska språk och kravet att läsaren ska ha detaljerade kunskaper om politiska och sociala förhållanden i 1960-talets USA gör den svårtillgänglig.
Aktörerna i Ellroys mordkomplotter är de kubanska exilorganisationerna, den organiserade brottslighetens gudfäder, korrumperade fackföreningspampar, FBI-chefen J Edgar Hoover och Ku Klux Klan: ett ont nätverk som verkar i hatfyllda miljöer.
Mordtekniken är enkel. De resursstarka konspiratörerna spårar upp fanatiker och potentiella mördare som helst ska ha gjort sig kända för öppet uttalade mordhot. De underblåser deras hat, ser till att de blir försörjda med mat och droger, utrustar dem med vapen, transporter, tillträde till möjliga mordplatser osv.
I somliga fall avfyras de dödande skotten av professionella prickskyttar. Det får de som döms aldrig veta. Det är förutbestämt att de skall gripas eller dödas (som Lee Harvey Oswald). Det skall finnas dokumentation om dem i form av pressklipp eller polisrapporter.
I Ellroys berättelse funkar planerna. Spänningen består i de komplikationer som uppkommer då till exempel vittnen måste spåras upp och röjas ur vägen. Men det är förutsedda svårigheter.
Författaren Maja Lundgren skriver i sin bok ”Myggor och tigrar” om mordet på Anna Lindh (som hon hade ett svalt förhållande till): ” Mijailovic var nog sinnesförvirrad men framför allt var han väl en serb som inte gillade att Anna Lindh stödde bombningen av Kosovo.” (sid 314). Mijailovic är just en sådan typ som de verkliga mördarna i Ellroys roman utnyttjar som redskap i ”Sextusen kalla”.
Olof Palme levde under de sista åren av sitt liv i en atmosfär som förgiftades av mordhot, hatkampanjer och beskyllningar. Bland mycket annat anklagades han för antisemitism.
Mordet på Olof Palme kan mycket väl ha genomförts enligt Ellroys modell.

Det finns det ju solklara politiska mord också.
Ett exempel är det extremt exponerade mordet på Hamasledaren Mabhouh i Dubai för ett par månader sedan. Britterna vet nu hur det gick till när Israel kopierade de brittiska passen. De krävde in dem i passkontrollen på flygplatser i Israel och på andra ställen och behöll dem under cirka 20 minuter, dvs den tid det tog att genomföra kopieringen. Vi får hoppas att Ulf Nymark inte utsatts för något sådant under sitt besök i Israel.
Britterna har idag, tisdag, utvisat en israelisk diplomat som en reaktion på mordet och förfalskningen. Han var chef för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad i London.

Samma fascister nu som då.
Det var inte mordet på Hamas-ledaren som väckte min oro, utan president Barack Obamas historiska seger i den långa striden om sjukförsäkringsreformen. Så fort ett framsteg sker träder mörkrets makter fram.
Ungefär halva USA:s befolkning tycks ju bestå av Tea-party-galningar och anhängare till Sarah Palin som ser Obama som en svart utlänning, muslim, antisemit, frihetskränkande kommunist, utövare av social ingenjörskonst och så vidare. De har till och med anklagat Obama för att vilja förvandla USA till ett Sverige. De är passionerade förespråkare för en fri marknad för skjutvapen, inklusive pansarskott, pumpgevär, automatvapen, Usis och allt vad det heter. De påminner om USA:s fascistiska, rasistiska och kriminella kretsar under 1960-talet, så som James Ellroy beskriver dem.
John F Kennedy, Martin Luther King och Robert Kennedy var alla i 40-årsåldern när de mördades. President Kennedy hade lotsat världen genom Kubakrisen. Martin Luther Kings medborgarrättskamp hade kulminerat i Washington. Robert Kennedy hade vunnit det viktiga primärvalet i Kalifornien och var på väg att bli USA:s president 1968. De mördades i triumfens ögonblick.
De var alla populära. Ju mer populära de blev, desto mer passionerat hatades de av samma orsaker och samma sorts människor som de som nu riktar sina lögner och hotelser mot Barack Obama.
Efter att ha vunnit sin största politiska seger sedan presidentvalet kan Obama med hela sin energi ta itu med Netanyahu, finanskrisen, budgetunderskottet och krigen. Liksom Martin Luther King och bröderna Kennedy är han i 40-årsåldern.
Vad rör sig i den soppa av fördomar, dumhet och hat där krigsförbrytaren Cheneys dotter driver sin smutsiga kampanj under beteckningen ”The Al Qaida Seven” mot de advokater som företräder de torterade fångarna från det illegala Guantanamo?
Får president Barack Obama tillfälle att fullfölja den politik som han har mandat för?