Valkampanjen i år var den roligaste jag upplevt. Särskilt de blåsiga manifestationerna på Mårtenstorget. Lördag för lördag förtätade de rödgröna sina budskap. Lördag för lördag blev det på en gång tydligare och bättre artikulerat. Lördag för lördag steg entusiasmen.
En kulmen nåddes när Anders Almgren, Sven-Bertil Persson och Mats Olsson framträdde gemensamt, stödda av fanfarerna från det vecka för vecka alltmer månghövdade och samspelta Röda Kapellet.
Förtroendet, värdegemenskapen och entusiasmen är ett politiskt kapital som inte får förslösas under den kommande mandatperioden, oavsett vilka snedtramp partiledningarna gör i riksdagen.
Om fyra år ställer också Miljöpartiet upp, efter att ha genomgått en imponerande föryngring och förnyelse här i Lund.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2010-11-04
Krönika den 3/11–2010 av Stig Henriksson
Publicerad i VLT
I november hade landstingsfullmäktige sitt första sammanträde för valperioden. Inför uppdraget som ledamot har jag grubblat över varför ingen älskar sitt landsting. För ett antal år sedan råkade man göra två undersökningar i samma del av landet. I den ena frågades om vilket förtroende de svarande hade för sjukvården och fick toppresultat.
I den andra frågade man vad folk tyckte om landstingets sätt att sköta sjukvården. Bottenbetyg! Men med tanke på att landstingen svarade för 90% av sjukvården och finansierade det mesta av de övriga 10% var det lite märkligt
För om sanningen ska fram – och det ska den väl – är vår sjukvård i de flesta internationella jämförelser i topp både vad gäller resultaten i sig och i förhållande till de ganska måttliga kostnaderna sett som andel av BNP.
Där vi ofta kommer sämst ut är ”tillgänglighet”. Dvs när man söker för ganska bagatellartade åkommor, vilket flertalet av oss gör. Det försöker man nu råda bot på genom att allt mer kvalificerad läkartid går åt till vad som i branschen kallas ”snorjour”. Delvis till priset av försämringar för de riktigt sjuka. De är ju relativt få. Men kanske är det så vår nya, sköna värld ska organiseras? För jag tror det är en av de historiska orsakerna till det märkligt oälskade landstinget. Att vården helt enligt prioriteringsbeslutet fördelats efter behov. Vidare verkar förväntningar öka på ungdom, hälsa och rent av evigt liv.
Sedan är stora organisationer sällan lätta att älska. Inte heller för de anställda; vårdens ambassadörer. Läkare i chefsställning slits förstås mellan arbetsgivaren och uppdragsgivaren patienten. Tyvärr medför det till många reportage med bekymrade doktorer i vita rockar och till synes okänsliga landstingspolitiker som har den delikata uppgiften att fördela ändliga resurser till närmast oändliga behov. Helhetsansvar är svårt när det handlar om hälsa, lidande och död.
Mycket kan säkert förbättras men kanske är det ändå så att landsting är det sämsta sjukvårdssystemet – frånsett alla andra?
Stig Henriksson
"Den sjuke gör ett dåligt val om han gör sin läkare till arvtagare." I november hade landstingsfullmäktige sitt första sammanträde för valperioden. Inför uppdraget som ledamot har jag grubblat över varför ingen älskar sitt landsting. För ett antal år sedan råkade man göra två undersökningar i samma del av landet. I den ena frågades om vilket förtroende de svarande hade för sjukvården och fick toppresultat.
I den andra frågade man vad folk tyckte om landstingets sätt att sköta sjukvården. Bottenbetyg! Men med tanke på att landstingen svarade för 90% av sjukvården och finansierade det mesta av de övriga 10% var det lite märkligt
För om sanningen ska fram – och det ska den väl – är vår sjukvård i de flesta internationella jämförelser i topp både vad gäller resultaten i sig och i förhållande till de ganska måttliga kostnaderna sett som andel av BNP.
Där vi ofta kommer sämst ut är ”tillgänglighet”. Dvs när man söker för ganska bagatellartade åkommor, vilket flertalet av oss gör. Det försöker man nu råda bot på genom att allt mer kvalificerad läkartid går åt till vad som i branschen kallas ”snorjour”. Delvis till priset av försämringar för de riktigt sjuka. De är ju relativt få. Men kanske är det så vår nya, sköna värld ska organiseras? För jag tror det är en av de historiska orsakerna till det märkligt oälskade landstinget. Att vården helt enligt prioriteringsbeslutet fördelats efter behov. Vidare verkar förväntningar öka på ungdom, hälsa och rent av evigt liv.
Sedan är stora organisationer sällan lätta att älska. Inte heller för de anställda; vårdens ambassadörer. Läkare i chefsställning slits förstås mellan arbetsgivaren och uppdragsgivaren patienten. Tyvärr medför det till många reportage med bekymrade doktorer i vita rockar och till synes okänsliga landstingspolitiker som har den delikata uppgiften att fördela ändliga resurser till närmast oändliga behov. Helhetsansvar är svårt när det handlar om hälsa, lidande och död.
Mycket kan säkert förbättras men kanske är det ändå så att landsting är det sämsta sjukvårdssystemet – frånsett alla andra?
Stig Henriksson
Danskt ordspråk
Hemlig amerikansk underrättelseorganisation i Oslo kartlägger norrmän av Gunnar Stensson
Den amerikanska ambassaden i Oslo har byggt upp en hemlig organisation med uppgift att kartlägga och övervaka norska medborgare, helt utan rättssäkerhetsgarantier. Även om det inte är olagligt att fotografera demonstrationståg som går genom Oslo är det djupt obehagligt att inte veta hur sådana bilder används, skriver Aftenposten.
Obehagligt är det också att en tidigare antiterroristchef i norsk tjänst använder sin expertis till att bygga upp en övervakningsorganisation med norsk pensionerad underrättelsepersonal åt ett annat land.
USA har liknande underrättelseverksamhet i flera länder. Förekommer sådan också i Scerige?
Vi minns hur IB under Vietnam-kriget upprättade listor över FNLare och andra kritiker av USA:s krig och att dessa listor skickades till CIA, i många fall till stor skada för svenska medborgare.
Har denna verksamhet fortsatt i hemlighet? Eller har en helt ny hemlig amerikansk underrättelseorganisation byggts upp i Sverige? Har det i så fall skett i samförstånd med svenska myndigheter?
Eller har svenska underrättelseorgan brända av erfarenheterna från IB-skandalen helt avstått från sådant samarbete?
Var det kanske en sådan organisation som tipsade polisen i Göteborg natten till den 30 november?
Källa Aftenposten 4/11, Ubesvarte spörsmål om USA-overvåking.
Obehagligt är det också att en tidigare antiterroristchef i norsk tjänst använder sin expertis till att bygga upp en övervakningsorganisation med norsk pensionerad underrättelsepersonal åt ett annat land.
USA har liknande underrättelseverksamhet i flera länder. Förekommer sådan också i Scerige?
Vi minns hur IB under Vietnam-kriget upprättade listor över FNLare och andra kritiker av USA:s krig och att dessa listor skickades till CIA, i många fall till stor skada för svenska medborgare.
Har denna verksamhet fortsatt i hemlighet? Eller har en helt ny hemlig amerikansk underrättelseorganisation byggts upp i Sverige? Har det i så fall skett i samförstånd med svenska myndigheter?
Eller har svenska underrättelseorgan brända av erfarenheterna från IB-skandalen helt avstått från sådant samarbete?
Var det kanske en sådan organisation som tipsade polisen i Göteborg natten till den 30 november?
Källa Aftenposten 4/11, Ubesvarte spörsmål om USA-overvåking.
Dags för bokslut och nystart av Lucifer
Det händer mycket, och det kräver kommentarer i VB, lundavänsterns främsta tankesmedja. 
Det finns ärenden man kan behöva tänka över så här under årets tristaste helg. Inte minst finns det saker att säga vid en tidpunkt då 90 procent av svensk offentlighet är ense om att döma ut Vänsterpartiet som ett exteremistparti som nu står isolerat och som förtjänar att ytterligare isoleras och helst utplånas.
Göran Greider på fel spår
Låt oss först ta Afghanistanhållningen. Jag vill påstå att om Ohly hade vacklat där så hade han mötts av ett totalt uppror i partiet. Det var illa nog med de kompromisser han gjort tidigare, men som ändå kunde försvaras med den rödgröna enigheten. Och då är det häpnadsväckande att läsa Göran Greider i Dala-Demokraten som säger att Ohly borde ha gett sig i frågan och ställt upp på den borgerligt-socialdemokratiska linjen. (V) begick ett stort misstag säger Greider. Varför? Inte sakligt vad gäller svenska trupper i Afghanistan – där delar Greider V.s hållning. Men V missade ”en chans att ge partiet ett verkligt genombrott i det parlamentariska spelet. Hade (V) varit med på denna överenskommelse om Afghanistan så hade borgerligheten, kanske för all framtid, förlorat ett demoniseringsverktyg: att utmåla vänsterpartiet som något totalt opålitligt och knappt hemmahörande i svensk demokrati hade blivit mycket svårare.”
Jag refererar Greider så utförligt därför att jag nästan alltid är enig med honom i hans bedömningar. Men här är det omöjligt att dela hans åsikt. Han är naiv om han tror att borgarna skulle sluta demonisera (V) om vi ställde upp på deras sida. Förmodligen skulle det anses särskilt demoniskt. Han gör dessutom en sofistikerad och taktiserande bedömning som är orimlig i en så central fråga som Sveriges deltagande i ett krig.
Socialdemokraterna kommer att få ångra sig
Tvärtom tror jag att det är socialdemokraterna som har begått ett stort misstag och det är betecknande att ännu på torsdagskvällen har Dagens Arena inte lyckats formulera en ledare i ämnet. Men man kunde ha lärt sig av historien. Vi är en del som minns hur S och gamla VPK engagerade sig i Svenska Kommittén för Vietnam i mitten av 60-talet och bekämpade den radikala FNL-rörelsen. Det innebar att en generation av de unga och mest aktiva ställde sig mot socialdemokratin, vilket fick allvarliga konsekvenser på sikt, vilket bl.a. har retts ut i en liten skrift av Gunnar Fredriksson.
Det finns ärenden man kan behöva tänka över så här under årets tristaste helg. Inte minst finns det saker att säga vid en tidpunkt då 90 procent av svensk offentlighet är ense om att döma ut Vänsterpartiet som ett exteremistparti som nu står isolerat och som förtjänar att ytterligare isoleras och helst utplånas.Göran Greider på fel spår
Låt oss först ta Afghanistanhållningen. Jag vill påstå att om Ohly hade vacklat där så hade han mötts av ett totalt uppror i partiet. Det var illa nog med de kompromisser han gjort tidigare, men som ändå kunde försvaras med den rödgröna enigheten. Och då är det häpnadsväckande att läsa Göran Greider i Dala-Demokraten som säger att Ohly borde ha gett sig i frågan och ställt upp på den borgerligt-socialdemokratiska linjen. (V) begick ett stort misstag säger Greider. Varför? Inte sakligt vad gäller svenska trupper i Afghanistan – där delar Greider V.s hållning. Men V missade ”en chans att ge partiet ett verkligt genombrott i det parlamentariska spelet. Hade (V) varit med på denna överenskommelse om Afghanistan så hade borgerligheten, kanske för all framtid, förlorat ett demoniseringsverktyg: att utmåla vänsterpartiet som något totalt opålitligt och knappt hemmahörande i svensk demokrati hade blivit mycket svårare.”
Jag refererar Greider så utförligt därför att jag nästan alltid är enig med honom i hans bedömningar. Men här är det omöjligt att dela hans åsikt. Han är naiv om han tror att borgarna skulle sluta demonisera (V) om vi ställde upp på deras sida. Förmodligen skulle det anses särskilt demoniskt. Han gör dessutom en sofistikerad och taktiserande bedömning som är orimlig i en så central fråga som Sveriges deltagande i ett krig.
Socialdemokraterna kommer att få ångra sig
Tvärtom tror jag att det är socialdemokraterna som har begått ett stort misstag och det är betecknande att ännu på torsdagskvällen har Dagens Arena inte lyckats formulera en ledare i ämnet. Men man kunde ha lärt sig av historien. Vi är en del som minns hur S och gamla VPK engagerade sig i Svenska Kommittén för Vietnam i mitten av 60-talet och bekämpade den radikala FNL-rörelsen. Det innebar att en generation av de unga och mest aktiva ställde sig mot socialdemokratin, vilket fick allvarliga konsekvenser på sikt, vilket bl.a. har retts ut i en liten skrift av Gunnar Fredriksson.
Ja, V får nu ensamt företräda en fredsopinion som borde finnas på sina håll ända in i borgerligheten. Just Fredriksson tillsammans med Eva Moberg, Maria-Pia Boethius m.fl. skrev ju kraftfullt (3 nov i SvD).om hur de svenska trupperna bara är ett sätt att ställa in sig gentemot USA och göra Sverige moget för Nato-anslutning. Jo, så är det förstås, och det var det redan för regeringen Persson. Man undrar bara om folk som Per T. Ohlsson och hans lärjungar på Sydsvenskans ledarredaktion själva tror på att det handlar om flickskolor och demokrati.
Då kan man också fråga sig: Var är de svenska författarna, kulturpersonligheterna, debattörerna – de som var så viktiga för Vietnamopinonen? Tänker de fortsätta att huka sig under tidsandan? Vakna, allt handlar väl inte om jobbskatteavdrag!
Hade Neergaard rätt?
Det är nu också ett tillfälle att göra ett bokslut över det röd-gröna samarbetet. Vi var många som ansåg att det var bra att V jobbade ihop med S och Mp, men som inte önskade ett gemensamt regeringsprogram före valet. Ett sådant skulle vara olyckligt för alla de tre partierna – det skulle hindra dem från att utveckla sin profil och därmed entusiasmera och fånga egna röster. Men så slog Mona Sahlin till och fick ihop det med Mp.
Vänstersocialdemokrater och LO slog förstås bakut och krävde att V också skulle inbjudas. V kom i en tvångssituation och vi hade gjort oss omöjliga om vi sagt nej. Några av de mest ortodoxa gjorde dock det, t.ex. lundasociologen Anders Neergaard som lämnade partistyrelsen i protest.
Hur det gick vet vi – vi genomled en valrörelse där man knappt fick nämna Afghanistan eller det groteska friskolesystemet. Hade då Neergaard rätt? Jag tycker inte det. V är från början en vänsterflygel av S och fortsätter som sådan. Vad gäller Mp är det en självklarhet att om man ska göra något åt miljöhoten så måste det till samhällsåtgärder och ett tänkande som inte ryms på den borgerliga sidan. Också Mp kommer att tvingas bekänna färg och kanske splittras. Vi är alla tre vänsterpartier eller någon sorts socialdemokrater om man föredrar den termen. Det är klart att vi måste samarbeta på sikt. Vad vi gjorde var en nyttig övning, lärorik och positiv redan på lokalplanet, men förhoppningsvis under friare och klokare former i framtiden. I huvudsak var det Monas fel att det blev så här. Hon borde ha tagit det lugnt och diskuterat med alla. Det finns en del att säga om partiledningen i V också, men det sparar vi till ett senare tillfälle.
Då kan man också fråga sig: Var är de svenska författarna, kulturpersonligheterna, debattörerna – de som var så viktiga för Vietnamopinonen? Tänker de fortsätta att huka sig under tidsandan? Vakna, allt handlar väl inte om jobbskatteavdrag!
Hade Neergaard rätt?
Det är nu också ett tillfälle att göra ett bokslut över det röd-gröna samarbetet. Vi var många som ansåg att det var bra att V jobbade ihop med S och Mp, men som inte önskade ett gemensamt regeringsprogram före valet. Ett sådant skulle vara olyckligt för alla de tre partierna – det skulle hindra dem från att utveckla sin profil och därmed entusiasmera och fånga egna röster. Men så slog Mona Sahlin till och fick ihop det med Mp.
Vänstersocialdemokrater och LO slog förstås bakut och krävde att V också skulle inbjudas. V kom i en tvångssituation och vi hade gjort oss omöjliga om vi sagt nej. Några av de mest ortodoxa gjorde dock det, t.ex. lundasociologen Anders Neergaard som lämnade partistyrelsen i protest.
Hur det gick vet vi – vi genomled en valrörelse där man knappt fick nämna Afghanistan eller det groteska friskolesystemet. Hade då Neergaard rätt? Jag tycker inte det. V är från början en vänsterflygel av S och fortsätter som sådan. Vad gäller Mp är det en självklarhet att om man ska göra något åt miljöhoten så måste det till samhällsåtgärder och ett tänkande som inte ryms på den borgerliga sidan. Också Mp kommer att tvingas bekänna färg och kanske splittras. Vi är alla tre vänsterpartier eller någon sorts socialdemokrater om man föredrar den termen. Det är klart att vi måste samarbeta på sikt. Vad vi gjorde var en nyttig övning, lärorik och positiv redan på lokalplanet, men förhoppningsvis under friare och klokare former i framtiden. I huvudsak var det Monas fel att det blev så här. Hon borde ha tagit det lugnt och diskuterat med alla. Det finns en del att säga om partiledningen i V också, men det sparar vi till ett senare tillfälle.
Spårväg? Javisst! av Gunnar Sandin
P.G. Andersson gör det inte lätt för sej. Hans företag Trivector ska göra en förstudie om spårvagn i Lund. Inga kunde vara bättre än det och han för detta syfte. Han är inte bara enormt kunnig om både historiska och moderna spårvagnar (liksom om övrig spårtrafik), han har sysslat med många utredningar och vet vad som händer på detta dynamiska område ute i världen. Han har också ett personligt intresse och engagemang som kommer till uttryck i hans ideella insatser för olika spårhobbyföreningar.
Och så går han ut och berättar att en centimeter spårväg kostar minst tusen kronor, att Lund egentligen är en för liten stad för spårvagnar, att det sannolikt blir nödvändigt att riva hus och att den fyraåriga tidsplanen nog inte håller. Vad menar karln?
Det finns pengar
År 1885 fick två engelska ingenjörer koncession på en hästspårväg i Malmö. Den övergick i maj 1887 till Malmö Spårvägs AB som började lägga ut spår i juli och invigde första sträckan den 27 augusti. Ibland går det undan! Om detta kan man läsa i P.G. Andersson & Anders Forsbergs bok ”Malmö elektriska spårväg 100 år”, 2006.
När Helsingborg fick spårväg 1903 hade staden cirka 30 000 invånare.
Dagens prislapp på spårväg i Lund är 900 miljoner kr. Det samlade värdet av Lundabornas personbilar är cirka 3 miljarder.
Tid, storlek och pengar är alltså inga oöverstigliga problem. Än rivningarna då? Det är knepigare. Internationella jämförelser från Lundageografen Tommy Book och andra visar att spårvägarna generellt har haft svårt att tränga in i medeltida stadskärnor, och här i Lund tycks svängen om Kyrkogatan vara den optimala sträckningen. Men just nu omformas ändå bebyggelsen söder om kyrkan. Om man river det inte särskilt ärevördiga huset med bokhandeln Arken och låter gångbanan göra en böj inåt kvarteret kan man ge spårvägen en frikostigare radie så att skengnisslet inte behöver störa gudstjänsten. Det sämre alternativet är att låta spårvägen gå i Nygatan och följa kanten av Stadsparken. Själva gatan är inte särskilt gammal med Lundamått mätt och bebyggelsen utmed dess västra sida kommer ändå att spolieras när järnvägen byggs ut till fyra spår.
Bjerkemos blindspår
Nej, det stora problemet ligger (som Sydsvenskans Jan Samuelsson påpekar) i opinionen och politiken. Det har redan dykt upp insändare som ifrågasätter projektet, och politikerna är inte okänsliga för vad medborgarna tycker. Och så ska det till en viss gräns vara.
Kritikerna kan hämta stöd hos Sven-Allan Bjerkemo, som i tisdagens Sydsvenska påstod att det finns smidigare och billigare lösningar. Han har varit ute och fotograferat olika bussbaserade system i bland annat Essen, Caen och Utrecht. Det som emellertid förenar dem är att de i princip inte har fått några efterföljare. De har drabbats av tekniska problem, deras kostnader närmar sej spårvagnarnas. Medan den mer eller mindre konventionella spårvagnen (åter)etableras i stad efter stad. Läs mera i Thomas Johansson & Thomas Lange, ”Persontransporter i långa banor”, 2008.
Dessutom bortser Bjerkemo från en central omständighet. Lund driver sitt projekt tillsammans med Helsingborg och Malmö vilket ger stora ekonomiska fördelar. Det är varken solidariskt eller praktiskt att bryta upp från det samarbetet.
Bra med klarspråk
Hur som helst får vi en debatt eller rentav en opinionsstorm, och då gäller det för politikerna att stå pall. Det gäller att inte förfalla till tron på några enkla utvägar à la Bjerkemo. Att inte glömma klimatmålen, att inte skylla på region och regering. Visst är det önskvärt med stöd utifrån men det finns som sagt pengar: Lundaborna har bilar för tre miljarder.
Det är inte billigt eller enkelt med spårväg, och det är trots allt bra att P.G. Andersson pekar ut svårigheterna redan för början.
Sen man man undra om det planerade nätet verkligen är det optimala. Om inte spåret till ESS borde fortsätta rakt ut till Sandby och om inte linjen till Staffanstorp borde utformas för duospårvagnar så att Dalbyborna kunde komma till Lund den vägen.
Och så går han ut och berättar att en centimeter spårväg kostar minst tusen kronor, att Lund egentligen är en för liten stad för spårvagnar, att det sannolikt blir nödvändigt att riva hus och att den fyraåriga tidsplanen nog inte håller. Vad menar karln?
Det finns pengar
År 1885 fick två engelska ingenjörer koncession på en hästspårväg i Malmö. Den övergick i maj 1887 till Malmö Spårvägs AB som började lägga ut spår i juli och invigde första sträckan den 27 augusti. Ibland går det undan! Om detta kan man läsa i P.G. Andersson & Anders Forsbergs bok ”Malmö elektriska spårväg 100 år”, 2006.
När Helsingborg fick spårväg 1903 hade staden cirka 30 000 invånare.
Dagens prislapp på spårväg i Lund är 900 miljoner kr. Det samlade värdet av Lundabornas personbilar är cirka 3 miljarder.
Tid, storlek och pengar är alltså inga oöverstigliga problem. Än rivningarna då? Det är knepigare. Internationella jämförelser från Lundageografen Tommy Book och andra visar att spårvägarna generellt har haft svårt att tränga in i medeltida stadskärnor, och här i Lund tycks svängen om Kyrkogatan vara den optimala sträckningen. Men just nu omformas ändå bebyggelsen söder om kyrkan. Om man river det inte särskilt ärevördiga huset med bokhandeln Arken och låter gångbanan göra en böj inåt kvarteret kan man ge spårvägen en frikostigare radie så att skengnisslet inte behöver störa gudstjänsten. Det sämre alternativet är att låta spårvägen gå i Nygatan och följa kanten av Stadsparken. Själva gatan är inte särskilt gammal med Lundamått mätt och bebyggelsen utmed dess västra sida kommer ändå att spolieras när järnvägen byggs ut till fyra spår.
Bjerkemos blindspår
Nej, det stora problemet ligger (som Sydsvenskans Jan Samuelsson påpekar) i opinionen och politiken. Det har redan dykt upp insändare som ifrågasätter projektet, och politikerna är inte okänsliga för vad medborgarna tycker. Och så ska det till en viss gräns vara.
Kritikerna kan hämta stöd hos Sven-Allan Bjerkemo, som i tisdagens Sydsvenska påstod att det finns smidigare och billigare lösningar. Han har varit ute och fotograferat olika bussbaserade system i bland annat Essen, Caen och Utrecht. Det som emellertid förenar dem är att de i princip inte har fått några efterföljare. De har drabbats av tekniska problem, deras kostnader närmar sej spårvagnarnas. Medan den mer eller mindre konventionella spårvagnen (åter)etableras i stad efter stad. Läs mera i Thomas Johansson & Thomas Lange, ”Persontransporter i långa banor”, 2008.
Dessutom bortser Bjerkemo från en central omständighet. Lund driver sitt projekt tillsammans med Helsingborg och Malmö vilket ger stora ekonomiska fördelar. Det är varken solidariskt eller praktiskt att bryta upp från det samarbetet.
Bra med klarspråk
Hur som helst får vi en debatt eller rentav en opinionsstorm, och då gäller det för politikerna att stå pall. Det gäller att inte förfalla till tron på några enkla utvägar à la Bjerkemo. Att inte glömma klimatmålen, att inte skylla på region och regering. Visst är det önskvärt med stöd utifrån men det finns som sagt pengar: Lundaborna har bilar för tre miljarder.
Det är inte billigt eller enkelt med spårväg, och det är trots allt bra att P.G. Andersson pekar ut svårigheterna redan för början.
Sen man man undra om det planerade nätet verkligen är det optimala. Om inte spåret till ESS borde fortsätta rakt ut till Sandby och om inte linjen till Staffanstorp borde utformas för duospårvagnar så att Dalbyborna kunde komma till Lund den vägen.
Bred politisk enighet om ny översiktsplan – men Demokratisk Vänster sa nej av Ulf Nymark
Nu har Lunds kommun begåvats med en ny översiktsplan. En översiktsplan skisserar i grova drag hur mark- och vattenområden ska användas och om var nya bostads- och verksamhetsområden ska vara belägna. En annan viktig del av en översiktsplan är planering av den framtida trafikinfrastrukturen och vilka trafikslag som ska prioriteras.
Den nu antagna översiktsplanen sträcker sig fyrtio år framåt i tiden. Den antogs av fullmäktige i en bred enighet alltifrån Vänsterpartiet till Moderaterna. Centern och Demokratisk Vänster var de enda partier som inte stödde planen utan röstade för avslag. Centern därför att man inte ville bygga så många bostäder som planen ska ge möjlighet till – Lunds kommun ska ha en planberedskap för att bygga minst 900 bostäder per år. DV gick stödde givetvis den höga beredskapen för bostadsbyggande, men sa nej till den ändå på grund av att planeringen är inriktad på fortsatt utbyggnad av stora bilvägar och trafikplatser – trots spårtrafiksatsningen till Brunnshög.
Nedan följer DV:s reservation till planbeslutet.
DV:s reservation
Förslaget till Översiktsplan 2010 har många förtjänster. Till förtjänsterna hör en planberedskap för byggande av minst 900 bostäder per år, men även en hel del skrivningar som värnar om miljö och klimat, t ex satsningen på spårvagnstrafik, betoningen av att stärka och utveckla stadsdelscentra och att aktivt använda balanseringsprincipen.
Lunds kommuns två olika klimatutsläppsmål
Beklagligtvis visar det sig att de positiva skrivningarna om miljö och klimat inte återspeglas i de konkreta förslagen till åtgärder. Översiktsplanens klimatmål bygger på att den ska bidra till att minska utsläppen av växthusgaser till 85% fram till år 2050. Fullmäktiges mål för växthusgasutsläppen, som antogs för ett par månader sedan, är att de ska minska med 50 % till år 2020 och vara nära noll år 2050. Fullmäktige avstod från att ändra målnivån i förslaget till översiktsplan, vilket innebär att fullmäktige har satt upp två olika mål för år 2050. De dubbla, sinsemellan olika målnivåerna är ägnade att skapa förvirring och bristande tilltro till kommunens vilja att verkligen nå en utsläppsnivå nära noll om 40 år.
Bilresandet måste halveras
Den samlade mängden åtgärder som fordras för att nå de uppsatta miljö- och klimatmålen kan givetvis inte rymmas inom ramen för ÖP 2010. Men vad lundaborna har rätt att förvänta sig är en översiktsplan som aktivt bidrar till att nå målen. Dessvärre gör ÖP 2010 inte detta. Den tvärtom motarbetar målen genom förslag om en massiv utbyggnad av vägtrafiken. Enligt den av kommunen framtagna s.k. Klimatbasutredningen krävs, för att översiktsplanens lågambitiösa klimatmål (utsläppsminskning med 85 % till år 2050), att den totala ressträckan med bil jämfört med idag minskas till hälften fram till målåret 2050. Om utsläppen ska vara nära noll år 2050 måste givetvis bilresandet minska ännu mera än vad som framgår av Klimatbasutredningen.
Översiktsplan 2010: ”Biltrafiken måste få öka!”
Fullmäktiges majoritet väljer att anta en plan som innebär att kapaciteten i bilinfrastrukturen kraftigt byggs ut, dvs. planen ger en kraftfull stimulans till ökad biltrafik. (och i viss mån flygtrafik). En rad föreslagna åtgärder måste enligt Demokratisk Vänsters uppfattning utgå ur planen för att Lunds klimat- och miljöpolitik ska ha möjlighet att nå målen. Här följer några exempel på åtgärder som fullmäktige beslutat om men som är kontraproduktiva i förhållande till miljö- och klimatmålen:
1. Nya trafikplatser på E22:an vid Brunnshög, Östra Torn/Ideon och en ny trafikplats vid Lund Södra
2. Ny bilväg mellan Brunnshög och Norra Fäladen
3. Planen föreslår en ny Yttre Norra Ring, dvs. en väg mellan Odarslöv/Brunnshög och E6 via Vallkärra station
4. Åkerlund & Rausings väg ska enligt planen förlängas över Höje ås dalgång och anknyta till väg 108
5. Trafikverkets planer på att bygga ut väg 16 till en fyrfilig väg med nära-nog-motorvägsstandard välkomnas i planen
6. Vägen mellan Odarslöv och Södra Sandby ska byggas ut
7. Lunds kommun är enligt planen beredd att ställa mark till förfogande för ett reservat för ny landningsbana vid Sturup
ÖP 2010 är en plan för ökad biltrafik, vilket också slås fast i planen. Därmed framstår de uppsatta målen, även planens egen lågambitiösa målnivå, som ett illusionstrick.
Inget om ”tysta miljöer” i planen
Det framgick också vid fullmäktiges behandling av översiktsplanen att den borgerliga majoriteten i Byggnadsnämnden inte fullföljt fullmäktiges uppdrag (som finns angivet som åtgärd 5.21 i LundaEko) att utpeka s k tysta miljöer och föreslå åtgärder för att skydda dessa. Fullmäktiges majoritet tyckte, märkligt nog, att det var helt i sin ordning att negligera fullmäktiges uppdrag. Det är synnerligen anmärkningsvärt att fullmäktige inte tar sina egna beslut på allvar.
Därför yrkade Demokratisk Vänster avslag på planen
Av formella skäl inte är möjligt att göra ändringar i förslaget när det väl har lagts på fullmäktiges bord – ja eller nej är det enda som är möjligt att i sak yrka på. Eftersom vi inte kan ställa oss bakom en plan som under de kommande fyrtio åren fortsätter att främja bilismen och motverka en aktiv och verkningsfull miljö- och klimatpolitik yrkade vi avslag på planen i sin helhet.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
Den nu antagna översiktsplanen sträcker sig fyrtio år framåt i tiden. Den antogs av fullmäktige i en bred enighet alltifrån Vänsterpartiet till Moderaterna. Centern och Demokratisk Vänster var de enda partier som inte stödde planen utan röstade för avslag. Centern därför att man inte ville bygga så många bostäder som planen ska ge möjlighet till – Lunds kommun ska ha en planberedskap för att bygga minst 900 bostäder per år. DV gick stödde givetvis den höga beredskapen för bostadsbyggande, men sa nej till den ändå på grund av att planeringen är inriktad på fortsatt utbyggnad av stora bilvägar och trafikplatser – trots spårtrafiksatsningen till Brunnshög.
Nedan följer DV:s reservation till planbeslutet.
DV:s reservation
Förslaget till Översiktsplan 2010 har många förtjänster. Till förtjänsterna hör en planberedskap för byggande av minst 900 bostäder per år, men även en hel del skrivningar som värnar om miljö och klimat, t ex satsningen på spårvagnstrafik, betoningen av att stärka och utveckla stadsdelscentra och att aktivt använda balanseringsprincipen.
Lunds kommuns två olika klimatutsläppsmål
Beklagligtvis visar det sig att de positiva skrivningarna om miljö och klimat inte återspeglas i de konkreta förslagen till åtgärder. Översiktsplanens klimatmål bygger på att den ska bidra till att minska utsläppen av växthusgaser till 85% fram till år 2050. Fullmäktiges mål för växthusgasutsläppen, som antogs för ett par månader sedan, är att de ska minska med 50 % till år 2020 och vara nära noll år 2050. Fullmäktige avstod från att ändra målnivån i förslaget till översiktsplan, vilket innebär att fullmäktige har satt upp två olika mål för år 2050. De dubbla, sinsemellan olika målnivåerna är ägnade att skapa förvirring och bristande tilltro till kommunens vilja att verkligen nå en utsläppsnivå nära noll om 40 år.
Bilresandet måste halveras
Den samlade mängden åtgärder som fordras för att nå de uppsatta miljö- och klimatmålen kan givetvis inte rymmas inom ramen för ÖP 2010. Men vad lundaborna har rätt att förvänta sig är en översiktsplan som aktivt bidrar till att nå målen. Dessvärre gör ÖP 2010 inte detta. Den tvärtom motarbetar målen genom förslag om en massiv utbyggnad av vägtrafiken. Enligt den av kommunen framtagna s.k. Klimatbasutredningen krävs, för att översiktsplanens lågambitiösa klimatmål (utsläppsminskning med 85 % till år 2050), att den totala ressträckan med bil jämfört med idag minskas till hälften fram till målåret 2050. Om utsläppen ska vara nära noll år 2050 måste givetvis bilresandet minska ännu mera än vad som framgår av Klimatbasutredningen.
Översiktsplan 2010: ”Biltrafiken måste få öka!”
Fullmäktiges majoritet väljer att anta en plan som innebär att kapaciteten i bilinfrastrukturen kraftigt byggs ut, dvs. planen ger en kraftfull stimulans till ökad biltrafik. (och i viss mån flygtrafik). En rad föreslagna åtgärder måste enligt Demokratisk Vänsters uppfattning utgå ur planen för att Lunds klimat- och miljöpolitik ska ha möjlighet att nå målen. Här följer några exempel på åtgärder som fullmäktige beslutat om men som är kontraproduktiva i förhållande till miljö- och klimatmålen:
1. Nya trafikplatser på E22:an vid Brunnshög, Östra Torn/Ideon och en ny trafikplats vid Lund Södra
2. Ny bilväg mellan Brunnshög och Norra Fäladen
3. Planen föreslår en ny Yttre Norra Ring, dvs. en väg mellan Odarslöv/Brunnshög och E6 via Vallkärra station
4. Åkerlund & Rausings väg ska enligt planen förlängas över Höje ås dalgång och anknyta till väg 108
5. Trafikverkets planer på att bygga ut väg 16 till en fyrfilig väg med nära-nog-motorvägsstandard välkomnas i planen
6. Vägen mellan Odarslöv och Södra Sandby ska byggas ut
7. Lunds kommun är enligt planen beredd att ställa mark till förfogande för ett reservat för ny landningsbana vid Sturup
ÖP 2010 är en plan för ökad biltrafik, vilket också slås fast i planen. Därmed framstår de uppsatta målen, även planens egen lågambitiösa målnivå, som ett illusionstrick.
Inget om ”tysta miljöer” i planen
Det framgick också vid fullmäktiges behandling av översiktsplanen att den borgerliga majoriteten i Byggnadsnämnden inte fullföljt fullmäktiges uppdrag (som finns angivet som åtgärd 5.21 i LundaEko) att utpeka s k tysta miljöer och föreslå åtgärder för att skydda dessa. Fullmäktiges majoritet tyckte, märkligt nog, att det var helt i sin ordning att negligera fullmäktiges uppdrag. Det är synnerligen anmärkningsvärt att fullmäktige inte tar sina egna beslut på allvar.
Därför yrkade Demokratisk Vänster avslag på planen
Av formella skäl inte är möjligt att göra ändringar i förslaget när det väl har lagts på fullmäktiges bord – ja eller nej är det enda som är möjligt att i sak yrka på. Eftersom vi inte kan ställa oss bakom en plan som under de kommande fyrtio åren fortsätter att främja bilismen och motverka en aktiv och verkningsfull miljö- och klimatpolitik yrkade vi avslag på planen i sin helhet.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
Kulturtips
Från Big Bang till happy ending - Thomas Järvheden
5 november kl 19:30 på Palladium
Läs mer
Orena tankar - Dorte Olesen - Lund
På Lunds Stadsteater fredag 5 november kl 19.
Läs mer
5 november kl 19:30 på Palladium
Läs mer
Orena tankar - Dorte Olesen - Lund
På Lunds Stadsteater fredag 5 november kl 19.
Läs mer
Teaterrepubliken öppnar apotek
Regissören till succéföreställningen Finanskris Krasch Boom Bang! tar er med på ännu en framgångssaga i en konkurrensutsatt bransch.
Fre 05 nov kl. 19:30.
Läs mer
Regissören till succéföreställningen Finanskris Krasch Boom Bang! tar er med på ännu en framgångssaga i en konkurrensutsatt bransch.
Fre 05 nov kl. 19:30.
Läs mer
Teaterimprovisation
Teaterimprovisation på Månteatern, Bredgatan 3 i Lund under hösten 2010.
Lör 06 nov kl. 19:00.
Läs mer
Teaterimprovisation på Månteatern, Bredgatan 3 i Lund under hösten 2010.
Lör 06 nov kl. 19:00.
Läs mer
VÄRLDSPREMIÄR - Minilogue vs Mathew Jonson Live
På Inkonst 6 november kl 22.
Läs mer
På Inkonst 6 november kl 22.
Läs mer
Elvis Presley – G. I. Blues
En musik & filmkväll med sångaren Henrik Solera, på BioCentrum 8 november kl 19.
Läs mer
En musik & filmkväll med sångaren Henrik Solera, på BioCentrum 8 november kl 19.
Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 09 nov kl. 16:00.
Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 09 nov kl. 16:00.
Läs mer
Compagnie of Strangers
Tillsammans med Moomsteatern skapar Nina Jemth & Pelle Öhlund ett rörligt, rörande konstverk. Med mörk humor och visuella spratt berättas historien om en gammal man som minns och möter karaktärer ur sitt liv. 9 oktober - 14 november.
Ons 10 nov kl. 19:00.
Läs mer
Tillsammans med Moomsteatern skapar Nina Jemth & Pelle Öhlund ett rörligt, rörande konstverk. Med mörk humor och visuella spratt berättas historien om en gammal man som minns och möter karaktärer ur sitt liv. 9 oktober - 14 november.
Ons 10 nov kl. 19:00.
Läs mer
DJUR SOM DÖR- RAPPORTER
Marcus Lindeen skapar här nya spelregler för hur teater produceras i en föreställning som kommenterar samtiden och utspelar sig här och nu, på Inkonst 11 november kl 19.
Läs mer
Marcus Lindeen skapar här nya spelregler för hur teater produceras i en föreställning som kommenterar samtiden och utspelar sig här och nu, på Inkonst 11 november kl 19.
Läs mer
Stanza 11/11
Stanza har bjudit in tre alltid lika aktuella som intressanta författare och vänder sig mot prosan med hjälp av Johannes Anyuru, Asli Erdogan och Nina Wähä.
Tor 11 nov kl. 20:00.
Läs mer
Stanza har bjudit in tre alltid lika aktuella som intressanta författare och vänder sig mot prosan med hjälp av Johannes Anyuru, Asli Erdogan och Nina Wähä.
Tor 11 nov kl. 20:00.
Läs mer
Ingen är som jag - En monologföreställning med Eva Dahlgren
På Palladium 12 november kl 19.30
Läs mer
På Palladium 12 november kl 19.30
Läs mer
Hela kulturcentralens program
2010-10-28
Söndagspromenad
"Arena-pusslet snart färdiglagt”.
Söndagspromenad 31/10 klockan 14.
Samling utanför kyrkan i Klostergården.
Söndagspromenad 31/10 klockan 14.
Samling utanför kyrkan i Klostergården.
Verklighetens terrorist
Säpo varnade för terroristdåd härom veckan. Vi trodde att det som vanligt handlade om att trakassera någon somalier som försökte skicka pengar till sin familj. Men den här gången var det på riktigt! Nu finns det en verklig terrorist i Malmö, en högerterrorist! Vi får se om Säpo kan göra något nyttigt den här gången.
Att erkänna svarslöshet av Gr
Sydsvenskans Kenneth Hermele nämnde i sitt referat fem av de sex deltagarna i den ”Vad är det för fel på vänstern?”-debatt som efterArbetet och ABF Malmö ordnade i måndags. Av generationssolidaritet börjar jag med den sjätte.
– Tänk om det är så att den rödgröna vänstern inte har svar på de stora politiska frågorna, sa Örjan Nyström, och att det var därför som den förlorade valet. Ta outsiderproblemet på arbetsmarknaden: går det verkligen att lösa genom socialförsäkringssystemet? Sannolikt inte, eftersom den bottnar i arbetslivets strukturförändringar. Då måste vi skaffa oss ny djup kunskap om samhället, och ett sätt kan vara att återupprätta den sociala ingenjörskonsten och sträva efter att nå den högsta intellektuella nivån. Ta exempel av 1930-talets bostadssociala utredning eller av Rehn & Meidner som for runt och föreläste i tio år.
– Slutresultatet av det blev löntagarfonderna, kontrade Dewrit Mavi. Somliga inom vänstern blev saliga och på den avgörande LO-kongressen stämde man upp Internationalen. Men det var förmodligen löntagarfonderna och Pomperipossadebatten om skatterna som var vändpunkten ooch början på den utveckling som nu har lett till fram till Reinfeldt. Det är nog inte längre möjligt att vinna val på skattehöjningar eller kollektiv kapitalbildning.
– Men just kollektiv kapitalbildning är oundgänglig om vi ska kunna göra de investeringar som behövs för att klara klimatkrisen, inskärpte Andreas Malm. Som även lyfte fram ett annat av sina stora teman, den islamofobi som hotar Europa och Sverige. (Den betonades även av Mavi, som sa att den inte får reduceras till en fråga om social utjämning och rättvisa utan att den har en egen kraft.) I övrigt framstod Malm som panelens vänsterist när han hyllade de pågående gatuaktionerna i Frankrike och kritiserade den byråkratiserade svenska fackföreningsrörelsen som sades ha matat arbetarklassen med lugnande medel.
Nyström och Aron Etzler invände att de svenska arbetarna har andra traditioner än de latinska, och att de senare inte alltid är så framgångsrika även om det kan vara häftigt att demonstrera tillsammans med en halv miljon andra. Etzler underströk att vänsterpartierna backar över hela kontinenten oavsett om de försöker gå åt vänster eller höger (med Norge som möjligt undantag), men varnade liksom Klas Gustafsson för det senare och höll med Malm om att det måste finnas ett underförstått hot i botten för att klasskompromisser ska fungera.
Behöver vänstern vinna val? Debattörerna gav motsatta svar. Ja, sa Etzler, som också menade att de rödgröna hade talat för lite om arbetslösheten. Nej, inte om vi eftersträvar full sysselsättning till varje pris, protesterade Nina Björk. Vi måste vinna på att tala om de reella behov som behöver fyllas, annars kan det vara. Och om de gränser som naturen sätter.
Därmed hade hon och Malm direkt eller indirekt nämnt klimatet och naturen, och debattledaren ville ha en diskussion om begreppet grönt folkhem. Vilket Malm förklarade som mossigt, ekosocialism ska det vara. Etzler tog klimathotet på mycket stort allvar och pekade på Kuba som blivit ett ekologiskt föregångsland genom den påtvungna resursbristen efter Sovjets fall. Men kan vi vinna de svenska arbetarna genom att lyfta fram Kuba som exempel? Etzler tvivlade.
Ja, vi måste koppla klimatet till andra frågor, menade Malm. Bilarbetarna kan göra solpaneler i stället. Han tycktes liksom en gång Göran Persson mena att den gröna samhällsomvandlingen kan skapa full sysselsättning.
Om Erik Kågström varit i publiken hade han nog invänt mot detta och hävdat att det kaos som produktionskrisen för olja och andra nyckelvaror skapar omöjliggör en ordnad omläggning av samhället i grön och harmonisk riktning. Men i stället undrade publikröster varför vänstern hade talat så lite om feminism i valrörelsen. Var det av rädsla för att stärka FI? Hur som helst borde andra ha tagit upp Schymans idé om en löneutjämningsform, tyckte Örjan Nyström. Och citerade Marx Kapitalet del 3 som den gamle r-are han var.
– Tänk om det är så att den rödgröna vänstern inte har svar på de stora politiska frågorna, sa Örjan Nyström, och att det var därför som den förlorade valet. Ta outsiderproblemet på arbetsmarknaden: går det verkligen att lösa genom socialförsäkringssystemet? Sannolikt inte, eftersom den bottnar i arbetslivets strukturförändringar. Då måste vi skaffa oss ny djup kunskap om samhället, och ett sätt kan vara att återupprätta den sociala ingenjörskonsten och sträva efter att nå den högsta intellektuella nivån. Ta exempel av 1930-talets bostadssociala utredning eller av Rehn & Meidner som for runt och föreläste i tio år.
– Slutresultatet av det blev löntagarfonderna, kontrade Dewrit Mavi. Somliga inom vänstern blev saliga och på den avgörande LO-kongressen stämde man upp Internationalen. Men det var förmodligen löntagarfonderna och Pomperipossadebatten om skatterna som var vändpunkten ooch början på den utveckling som nu har lett till fram till Reinfeldt. Det är nog inte längre möjligt att vinna val på skattehöjningar eller kollektiv kapitalbildning.
– Men just kollektiv kapitalbildning är oundgänglig om vi ska kunna göra de investeringar som behövs för att klara klimatkrisen, inskärpte Andreas Malm. Som även lyfte fram ett annat av sina stora teman, den islamofobi som hotar Europa och Sverige. (Den betonades även av Mavi, som sa att den inte får reduceras till en fråga om social utjämning och rättvisa utan att den har en egen kraft.) I övrigt framstod Malm som panelens vänsterist när han hyllade de pågående gatuaktionerna i Frankrike och kritiserade den byråkratiserade svenska fackföreningsrörelsen som sades ha matat arbetarklassen med lugnande medel.
Nyström och Aron Etzler invände att de svenska arbetarna har andra traditioner än de latinska, och att de senare inte alltid är så framgångsrika även om det kan vara häftigt att demonstrera tillsammans med en halv miljon andra. Etzler underströk att vänsterpartierna backar över hela kontinenten oavsett om de försöker gå åt vänster eller höger (med Norge som möjligt undantag), men varnade liksom Klas Gustafsson för det senare och höll med Malm om att det måste finnas ett underförstått hot i botten för att klasskompromisser ska fungera.
Behöver vänstern vinna val? Debattörerna gav motsatta svar. Ja, sa Etzler, som också menade att de rödgröna hade talat för lite om arbetslösheten. Nej, inte om vi eftersträvar full sysselsättning till varje pris, protesterade Nina Björk. Vi måste vinna på att tala om de reella behov som behöver fyllas, annars kan det vara. Och om de gränser som naturen sätter.
Därmed hade hon och Malm direkt eller indirekt nämnt klimatet och naturen, och debattledaren ville ha en diskussion om begreppet grönt folkhem. Vilket Malm förklarade som mossigt, ekosocialism ska det vara. Etzler tog klimathotet på mycket stort allvar och pekade på Kuba som blivit ett ekologiskt föregångsland genom den påtvungna resursbristen efter Sovjets fall. Men kan vi vinna de svenska arbetarna genom att lyfta fram Kuba som exempel? Etzler tvivlade.
Ja, vi måste koppla klimatet till andra frågor, menade Malm. Bilarbetarna kan göra solpaneler i stället. Han tycktes liksom en gång Göran Persson mena att den gröna samhällsomvandlingen kan skapa full sysselsättning.
Om Erik Kågström varit i publiken hade han nog invänt mot detta och hävdat att det kaos som produktionskrisen för olja och andra nyckelvaror skapar omöjliggör en ordnad omläggning av samhället i grön och harmonisk riktning. Men i stället undrade publikröster varför vänstern hade talat så lite om feminism i valrörelsen. Var det av rädsla för att stärka FI? Hur som helst borde andra ha tagit upp Schymans idé om en löneutjämningsform, tyckte Örjan Nyström. Och citerade Marx Kapitalet del 3 som den gamle r-are han var.
Personfrågor av Lucifer
En eller flera galningar går omkring och skjuter på folk i Malmö. Det handlar om brott, kriminalitet, ett ärende för polisen. Men fram träder förstås sådana som brukar rymmas under beteckningen ”alla goda krafter”, t.ex. Sydsvenskans marknadsavdelning. En kampanj har startats under rubriken ”Vi älskar Malmö”, med ett rött hjärta. Man väntar nu bara på återlanseringen av den förra succén, ”Har du sett Malmö, har du sett världen.”
En missförstådd och ringaktad stad
Som lundabo är det inte lätt att yttra sig om Malmö utan att bli beskylld för klichébetonat förakt för syskonstaden. Jag tror mig inte känna något sådant – mitt största problem med Malmö är att jag har lite svårt att känna in väderstrecken där och därmed inte alltid hittar så bra. Men talespersonerna för Malmö – lokalpatrioterna, insändarskribenterna, journalisterna – verkar ha allvarligare problem. De tycks vackla mellan hybris, där staden prisas för sin skönhet, sina byggnader, sin kulturmiljö etc, och djup olycka, där stan intar en offerroll, ständigt föraktad och nedvärderad av kultureliten.
I spelet här ingår förstås också MFF, på hybrissidan. Men i svåra situationer får Malmö vägledning av högre krafter, Ödet, eller vad man vill kalla det. I torsdagens Sydsvenska skriver sportchefen: ”MFF hade ett val inför matchen mot Häcken. Det fanns två alternativ och MFF valde det enda de egentligen kunde. MFF valde att inte lämna över guldet till HIF.” Ett så klokt val skulle man vilja utbrista, Annars skulle ju guldmedaljerna hamna i Helsingborg och det skulle ju inte vara att stå ut med.
Efterträdaren till vår nye tyske propagandaminister ifrågasatt
Ytterligare en person utvald av Reinfeldt visar sig nu vara omöjlig i offentligheten utanför moderaterna. Moderaternas tidigare partisekreterare, vår nye tyska propagandaminister, Schlingmann, är statsekreterare och chef för Reinfeldts regeringskansli, ungfär som Haldeman var för Nixon. Tysk? Nja, han blev nyss svensk medborgare. Men visst är det egendomligt att det under alla dessa år då han tjänat Reinfeldt inte sagts ett ord om hans medborgarskap. Lite nyhetsvärde hade det väl haft ändå?
Många vill säkert hävda att det är en ren tillfällighet att ett halvt dussin personer, alla moderater utsedda till höga poster av Reinfeldt, har tvingats hoppa av därför att deras omdöme inte har levt upp till de blygsamma krav allmänheten ställer på politiska företrädare. Sådana ska betala skatter som vi andra, de ska inte fixa sig ekonomiska förmåner på gränsen till det olagliga, de ska visa någon grad av politiskt omdöme. Personernas uppträdande har varit väl känt inom Moderaterna, men har där inte väckt något uppseende. Smita från TV-licensen, ha svarta barnflickor, åka på bjudresor, ja det är väl inget? Det tyder väl bara på lite smartness och anpassning till världen. Skulle det vara något problem att partiets ansvarige i miljöfrågor åker på bjudresa med Shell? Nej, tycker inte Reinfeldt och de flesta andra moderater, tror jag. Det är vi andra som reagerar. När Reinfedt fås att inse det om ett tag är det nog kört för partisekreteraren.
En lösning för Shell hade annars varit att ge pengar för flygbiljett, uppehälle mm till Moderata Samlingspartiet. Det hade varit anonymt, pengarna kunde sedan gå till Sofia Arkelsten och då hade hon ju inte behövt skylta med anknytningen till Shell.
Fallet Ebbesson
Mycket personfrågor i dag, men det är svårt att inte ta upp fallet med Anders Ebbeson. Som meddelats i torsdagens tidningar får han inte sin eftertraktade kommunalrådsplats trots att de borgerliga ville bjuda honom på det. Han lämnar i protest sina uppdrag för Miljöpartiet, utom själva platsen i Lunds kommunfullmäktige.
Jag kan inte bli särskilt upprörd över detta och vet inget om hans särskilda bevekelsegrunder. Kanske tycker han det är jobbigt att pendla till ett jobb fem mil bort och hellre skulle vilja sitta vid ett skrivbord i Lund, kanske är det det ganska rejäla lönelyftet som lockade.
Däremot är det svårt att tro att det handlar om politik, det verkar ju inte vara något som bekymrar Ebbesson. För mig är det en påminnelse om att pengar och poster faktiskt kan betyda en hel del i förment politiska avgöranden. Det borde inte vara så och därför är det så viktigt att hålla ner löner och ersättningar inom politiken. Riksdagsmän tjänar redan alldeles för mycket och de kommunalrådslöner som på torsdagskvällen bestäms av borgarna i Lund är på tok för höga. Borgarna vill höja därför att de annars anser sig få ett B-lag som sina representanter och det är kanske sant. Men för vänsterpartierna som inte behöver tävla mot näringslivets löner får vi fel representanter om lönerna sätts för högt.
Det handlar om brott, kriminalitet, ett ärende för polisen. Men fram träder förstås sådana som brukar rymmas under beteckningen ”alla goda krafter”, t.ex. Sydsvenskans marknadsavdelning. En kampanj har startats under rubriken ”Vi älskar Malmö”, med ett rött hjärta. Man väntar nu bara på återlanseringen av den förra succén, ”Har du sett Malmö, har du sett världen.”En missförstådd och ringaktad stad
Som lundabo är det inte lätt att yttra sig om Malmö utan att bli beskylld för klichébetonat förakt för syskonstaden. Jag tror mig inte känna något sådant – mitt största problem med Malmö är att jag har lite svårt att känna in väderstrecken där och därmed inte alltid hittar så bra. Men talespersonerna för Malmö – lokalpatrioterna, insändarskribenterna, journalisterna – verkar ha allvarligare problem. De tycks vackla mellan hybris, där staden prisas för sin skönhet, sina byggnader, sin kulturmiljö etc, och djup olycka, där stan intar en offerroll, ständigt föraktad och nedvärderad av kultureliten.
I spelet här ingår förstås också MFF, på hybrissidan. Men i svåra situationer får Malmö vägledning av högre krafter, Ödet, eller vad man vill kalla det. I torsdagens Sydsvenska skriver sportchefen: ”MFF hade ett val inför matchen mot Häcken. Det fanns två alternativ och MFF valde det enda de egentligen kunde. MFF valde att inte lämna över guldet till HIF.” Ett så klokt val skulle man vilja utbrista, Annars skulle ju guldmedaljerna hamna i Helsingborg och det skulle ju inte vara att stå ut med.
Efterträdaren till vår nye tyske propagandaminister ifrågasatt
Ytterligare en person utvald av Reinfeldt visar sig nu vara omöjlig i offentligheten utanför moderaterna. Moderaternas tidigare partisekreterare, vår nye tyska propagandaminister, Schlingmann, är statsekreterare och chef för Reinfeldts regeringskansli, ungfär som Haldeman var för Nixon. Tysk? Nja, han blev nyss svensk medborgare. Men visst är det egendomligt att det under alla dessa år då han tjänat Reinfeldt inte sagts ett ord om hans medborgarskap. Lite nyhetsvärde hade det väl haft ändå?
Många vill säkert hävda att det är en ren tillfällighet att ett halvt dussin personer, alla moderater utsedda till höga poster av Reinfeldt, har tvingats hoppa av därför att deras omdöme inte har levt upp till de blygsamma krav allmänheten ställer på politiska företrädare. Sådana ska betala skatter som vi andra, de ska inte fixa sig ekonomiska förmåner på gränsen till det olagliga, de ska visa någon grad av politiskt omdöme. Personernas uppträdande har varit väl känt inom Moderaterna, men har där inte väckt något uppseende. Smita från TV-licensen, ha svarta barnflickor, åka på bjudresor, ja det är väl inget? Det tyder väl bara på lite smartness och anpassning till världen. Skulle det vara något problem att partiets ansvarige i miljöfrågor åker på bjudresa med Shell? Nej, tycker inte Reinfeldt och de flesta andra moderater, tror jag. Det är vi andra som reagerar. När Reinfedt fås att inse det om ett tag är det nog kört för partisekreteraren.
En lösning för Shell hade annars varit att ge pengar för flygbiljett, uppehälle mm till Moderata Samlingspartiet. Det hade varit anonymt, pengarna kunde sedan gå till Sofia Arkelsten och då hade hon ju inte behövt skylta med anknytningen till Shell.
Fallet Ebbesson
Mycket personfrågor i dag, men det är svårt att inte ta upp fallet med Anders Ebbeson. Som meddelats i torsdagens tidningar får han inte sin eftertraktade kommunalrådsplats trots att de borgerliga ville bjuda honom på det. Han lämnar i protest sina uppdrag för Miljöpartiet, utom själva platsen i Lunds kommunfullmäktige.
Jag kan inte bli särskilt upprörd över detta och vet inget om hans särskilda bevekelsegrunder. Kanske tycker han det är jobbigt att pendla till ett jobb fem mil bort och hellre skulle vilja sitta vid ett skrivbord i Lund, kanske är det det ganska rejäla lönelyftet som lockade.
Däremot är det svårt att tro att det handlar om politik, det verkar ju inte vara något som bekymrar Ebbesson. För mig är det en påminnelse om att pengar och poster faktiskt kan betyda en hel del i förment politiska avgöranden. Det borde inte vara så och därför är det så viktigt att hålla ner löner och ersättningar inom politiken. Riksdagsmän tjänar redan alldeles för mycket och de kommunalrådslöner som på torsdagskvällen bestäms av borgarna i Lund är på tok för höga. Borgarna vill höja därför att de annars anser sig få ett B-lag som sina representanter och det är kanske sant. Men för vänsterpartierna som inte behöver tävla mot näringslivets löner får vi fel representanter om lönerna sätts för högt.
Den galna bloggvärlden av Göran Persson
Satt och sökte lite planlöst på nätet för att se vad man skriver om Sofia Arkelsten och hennes res- och bilvanor. Efter att tittat lite på de stora kanonernas sidor, sk gammelmedia, och deras ännu lite inlindade krav på omedelbar avgång så leddes jag av kommentarsfälten vidare ut i bloggosfären.
Där skräder man som vanligt inte orden, den som gitter kan läsa själv.
Tänkte avsluta det hela med att kolla hos moderaterna själv vad som sades där. Hemsidan lider nog av lite ”dagen efter valet syndrom” fortfarande för den var inte så jätteaktuell. Första artikeln var en rekryteringsannons: ”Vill du jobba hos oss? Vi erbjuder spännande och dynamiska arbetsplatser över hela Sverige, där du får möjlighet att vara med och påverka hur Moderaterna och Sverige utvecklas lokalt, regionalt eller nationellt.” Det blev nästan lite kul efter alla avgångskraven jag läst tidigare. Men så klickade jag på fliken Bloggar på deras hemsida och där får man ett antal tips på läsvärda blogginlägg. Än en gång vill jag understryka att det är Nya Moderaternas egen hemsida som ger läsförslaget som jag citerar nedan.
"HYCKLERIETS HÖGSTA HÖNA HÖJER RÖSTENDär skräder man som vanligt inte orden, den som gitter kan läsa själv.
Tänkte avsluta det hela med att kolla hos moderaterna själv vad som sades där. Hemsidan lider nog av lite ”dagen efter valet syndrom” fortfarande för den var inte så jätteaktuell. Första artikeln var en rekryteringsannons: ”Vill du jobba hos oss? Vi erbjuder spännande och dynamiska arbetsplatser över hela Sverige, där du får möjlighet att vara med och påverka hur Moderaterna och Sverige utvecklas lokalt, regionalt eller nationellt.” Det blev nästan lite kul efter alla avgångskraven jag läst tidigare. Men så klickade jag på fliken Bloggar på deras hemsida och där får man ett antal tips på läsvärda blogginlägg. Än en gång vill jag understryka att det är Nya Moderaternas egen hemsida som ger läsförslaget som jag citerar nedan.
skrivet av Fredrik Antonsson - Tokmoderaten
Jag vet inte om man skall skratta eller gråta när socialdemokraternas infamösa partiordförande Mona Sahlin tar till ton i den så kallade Arkelsten-affären. För oss som kan vår politiska historia så känns det ju som om Mona Sahlin är en av de människorna i politikerskrået som borde knipa igen och hålla sig ifrån att sätta epitetet omdömeslösa...
Det är hyckleriets högsta höna som höjer rösten när hon får chansen att kackla med tupparna som driver drevet. Mona Sahlin - denna kvinna som alltid har haft ett sjusärdeles gott omdöme - säger att Sofia Arkelsten "visar ett fruktansvärt dåligt omdöme" som sedan varvas med "hon visade prov på otroligt dåligt omdöme".
Mona spelar naturligtvis sin roll i politikens fars, till synes sjukligt minnessvag över vad hon själv bär med sig i sin ryggsäck. Mona pratar om andra som har ett fruktansvärt dåligt eller ett otroligt dåligt omdöme när hon själv är ohotad svensk mästarinna i just den grenen. Eller vad säger man om en statsministerkandidat som hade fruktansvärt svårt att skilja på sin egen ekonomi och skattebetalarnas dito?
Fia Arklesten må ha varit naiv som inte såg att hennes resor, som betalades av företag och inte av skattebetalarna, skulle ifrågasättas av medias likhundar och en opposition som gärna flyttar fokus från en förnyelseprocess som är lika död som Hjalmar Branting. Men nu är det som det är, Fia föses fram av ett drev som utvecklat sig till en lavin, och det verkar svårt att få stopp på skiten. För att förlänga plågan så öppnar så Mona Sahlin munnen och börjar svammla om omdöme..."
För några veckor sen uppmärksammade VB Skånepartiets skandalösa valutskick där man försett Mona Sahlin med huvudduk. Då trodde i alla fall jag att det bara var förhållandevis marginaliserade extrempartier som höll på med sånt. Men ack så fel jag hade.
Eritrea: Sammanbrottet 18 -19 september 2001 av Gunnar Stensson
USA:s besinningslösa reaktion på 9/11 gav världens destruktiva krafter fria tyglar..
I Eritrea krossade president Isayas Afeworki med väpnat våld oppositionen och den fria pressen. Den 18-19 september kom dödsstöten. Därefter har landet aldrig återhämtat sig. Bland de fängslade återfinns hela den eritreanska politiska eliten med internationellt kända personer som utrikesminister Haile Woldensae, tidigare utrikesminister Petros Salomon och överbefälhavare Mesfin Hagos, som ledde EPLF till seger över den etiopiska ockupationsarmén. Flera av dem har dött i fängelse av hetta, hunger och misshandel. Den svenske journalisten Dawit Isaak fängslades för att i tidningen Setit ha publicerat Berlin-manifestet, det viktiga dokument där oppositionens kräver fria val och konstitutionellt styre.
Isayas slöt upp bakom Bush och beskrev sin kupp som ett led i kriget mot terrorismen. USA uppskattade stödet. Relationerna förbättrades ytterligare när Eritrea som ett av de första länderna anslöt sig till den ”koalition av villiga” som tillsammans med USA angrep Irak
Isayas erbjöd USA en flottbas vid Röda Havet, men USA sa så småningom nej till anbudet.
När USA 2006 stödde Etiopiens inmarsch i Somalia övergick förhållandet mellan Eritrea och USA i bitter fiendskap.
Under Isayas snart tioåriga diktatur har Eritrea gått mot fullständig kollaps. I en omsorgsfull studie publicerad den 24 september 2010 varnar den betydelsefulla International Crisis Group för att landet kan bli ännu en ”failed state” – havererad stat – på Afrikas Horn.
Kriget mot Etiopien 1998 till 2000 var förödande. Alla resurser gick till krigsmateriel. 10 procent av befolkningen var mobiliserad.
Fortfarande är hundratusentals ungdomar i de mest produktiva åldrarna – 20 till 40 år – inkallade. Varje månad flyr hundratals ungdomar ur landet, en förlust av begåvning och yrkesskicklighet som utgör en socioekonomisk katastrof.
Överföringen av arbetskraft till armén har allvarligt skadat jordbruksproduktionen. Fattigdomen är omfattande och synlig.
Miljontals eritreaner är beroende av bistånd från släktingar utomlands.
Samhällslivet försvagas och rädslan för angivare även inom nära relationer ökar.
En hel generation född under 80- och 90-talen känner att den förlorat sin framtid. Många av dem befinner sig i flyktingläger eller lever under svåra förhållanden i europeiska och nordamerikanska städer medan de ansöker om asyl.
Universitetet i Asmara har stängts och högskoleutbildningen har upphört, frånsett den marina utbildningen i Massawa och ytterligare några praktiska utbildningar.
De religiösa organisationerna, såväl kristna som muslimska, övervakas noga. Konflikterna mellan etniska grupper tenderar att skärpas i Eritrea, som rymmer nio nationaliteter.
Efter 2001 existerar inga oberoende media utan bara statliga som Eritrea Profile, Massornas röst (radio) och EriTV.
Det finns inga lagliga kanaler för protest eller missnöje, vilket har tvingat motståndet under jord eller utomlands. Förekomsten av tusentals missnöjda, krigsvana, beväpnade unga män utgör en klar risk för plötslig förändring.
Eritreas stora diaspora var enormt betydelsefull för befrielsen och bildandet av det moderna Eritrea. Nu fylls diasporan på
I Eritrea krossade president Isayas Afeworki med väpnat våld oppositionen och den fria pressen. Den 18-19 september kom dödsstöten. Därefter har landet aldrig återhämtat sig. Bland de fängslade återfinns hela den eritreanska politiska eliten med internationellt kända personer som utrikesminister Haile Woldensae, tidigare utrikesminister Petros Salomon och överbefälhavare Mesfin Hagos, som ledde EPLF till seger över den etiopiska ockupationsarmén. Flera av dem har dött i fängelse av hetta, hunger och misshandel. Den svenske journalisten Dawit Isaak fängslades för att i tidningen Setit ha publicerat Berlin-manifestet, det viktiga dokument där oppositionens kräver fria val och konstitutionellt styre.
Isayas slöt upp bakom Bush och beskrev sin kupp som ett led i kriget mot terrorismen. USA uppskattade stödet. Relationerna förbättrades ytterligare när Eritrea som ett av de första länderna anslöt sig till den ”koalition av villiga” som tillsammans med USA angrep Irak
Isayas erbjöd USA en flottbas vid Röda Havet, men USA sa så småningom nej till anbudet.
När USA 2006 stödde Etiopiens inmarsch i Somalia övergick förhållandet mellan Eritrea och USA i bitter fiendskap.
Under Isayas snart tioåriga diktatur har Eritrea gått mot fullständig kollaps. I en omsorgsfull studie publicerad den 24 september 2010 varnar den betydelsefulla International Crisis Group för att landet kan bli ännu en ”failed state” – havererad stat – på Afrikas Horn.
Kriget mot Etiopien 1998 till 2000 var förödande. Alla resurser gick till krigsmateriel. 10 procent av befolkningen var mobiliserad.
Fortfarande är hundratusentals ungdomar i de mest produktiva åldrarna – 20 till 40 år – inkallade. Varje månad flyr hundratals ungdomar ur landet, en förlust av begåvning och yrkesskicklighet som utgör en socioekonomisk katastrof.
Överföringen av arbetskraft till armén har allvarligt skadat jordbruksproduktionen. Fattigdomen är omfattande och synlig.
Miljontals eritreaner är beroende av bistånd från släktingar utomlands.
Samhällslivet försvagas och rädslan för angivare även inom nära relationer ökar.
En hel generation född under 80- och 90-talen känner att den förlorat sin framtid. Många av dem befinner sig i flyktingläger eller lever under svåra förhållanden i europeiska och nordamerikanska städer medan de ansöker om asyl.
Universitetet i Asmara har stängts och högskoleutbildningen har upphört, frånsett den marina utbildningen i Massawa och ytterligare några praktiska utbildningar.
De religiösa organisationerna, såväl kristna som muslimska, övervakas noga. Konflikterna mellan etniska grupper tenderar att skärpas i Eritrea, som rymmer nio nationaliteter.
Efter 2001 existerar inga oberoende media utan bara statliga som Eritrea Profile, Massornas röst (radio) och EriTV.
Det finns inga lagliga kanaler för protest eller missnöje, vilket har tvingat motståndet under jord eller utomlands. Förekomsten av tusentals missnöjda, krigsvana, beväpnade unga män utgör en klar risk för plötslig förändring.
Eritreas stora diaspora var enormt betydelsefull för befrielsen och bildandet av det moderna Eritrea. Nu fylls diasporan på
av unga eritreaner som flyr det samhälle som diasporans äldre medlemmar gjort stora uppoffringar för att skapa.
Många av den äldre diasporans medlemmar är utbildade i väst och erbjöd Eritrea sina yrkeskunskaper. Andra var villiga att investera i landet. Men regimen ställer sig avvisande.
Alla eritreaner utanför Eritrea förväntas betala 2 procent av sin inkomst till staten för att behålla medborgarskapet. Många gör det, dels för att de vill ha möjlighet att behålla kontakten med familj och släkt och dels för att kunna återvända när den nuvarande regimen försvunnit.
Landet är delat i fem militära zoner ledda av generaler som är underställda presidenten. Generalerna styr i själva verket regionerna. Mellan dem råder bitter rivalitet. Längs långa gränsavsnitt opererar styrkorna med mindre än hälften av sitt manskap på grund av omfattande deserteringar. Korruptionen och missbruket av resurser ökar. Den militära kapaciteten försämras snabbt.
Mellan 2001 och 2010 har tiotusentals politiska fångar och samvetsfångar arresterats, flertalet utan att ställas inför domstol. Förhållandena i fängelserna är fruktansvärda och tortyr vanlig. Värnpliktsvägrare och desertörer är de två största grupperna i fängelserna.
Utanför landet blir oppositionen alltmer omfattande. I den ingår till exempel de ambassadörer som representerade Eritrea i Sverige under 1990-talet, Adhanom och Berhet Hebre, vars make tvingades till självmord för att undgå tortyr i ett etiopiskt fängelse. Bereket Habte-Selassie, som skrev den eritreanska konstitutionen, hör också dit.
Oppositionsgrupperna har svårigheter att enas och skapa en sammanhängande politik. Den geografiska spridningen och förekomsten av spioner från regimen gör arbetet än svårare..
Hur undvika en ny katastrof på Afrikas Horn?
Både eritreanerna och det internationella samhället måste agera kreativt och flexibelt. Omvärlden måste engagera sig politiskt och ekonomiskt och ta itu med såväl Eritreas interna problem som det yttre tryck landet utsätts för, påpekar International Crisis Group.
Utvecklingsbistånd och förbättrade handelsförbindelser måste länkas till krav att Eritrea genomför det sedan lång tid utlovade valet och att den 1997 ratificerade konstitutionen tillämpas.
Samtidigt måste FN:s säkerhetsråd tvinga Etiopien att acceptera gränskommissionens beslut om gränsen mellan Etiopien och Eritrea.
Detta är nödvändigt för att förhindra uppkomsten av ännu en failed state på Afrikas Horn. Katastrofhotet växer snabbt på grund av befolkningens låga förtroende för regimen och arméns försvagning, som gör den oförmögen att vare sig försvara den nuvarande presidenten eller medverka till till ett fredligt regimskifte.
Det är nödvändigt att inrikta sig på Eritreas framtid bortom Isaias Afeworki.
Dawit Isaak är en symbol för Eritreas förtryckta folk. Kanske kan han inte befrias förrän folket befrias..
Den omfattande rapporten från International Crisis Group kan lätt hämtas hem från nätet. Jag rekommenderar alla att läsa den, och då särskilt signaturen Samuel.
Många av den äldre diasporans medlemmar är utbildade i väst och erbjöd Eritrea sina yrkeskunskaper. Andra var villiga att investera i landet. Men regimen ställer sig avvisande.
Alla eritreaner utanför Eritrea förväntas betala 2 procent av sin inkomst till staten för att behålla medborgarskapet. Många gör det, dels för att de vill ha möjlighet att behålla kontakten med familj och släkt och dels för att kunna återvända när den nuvarande regimen försvunnit.
Landet är delat i fem militära zoner ledda av generaler som är underställda presidenten. Generalerna styr i själva verket regionerna. Mellan dem råder bitter rivalitet. Längs långa gränsavsnitt opererar styrkorna med mindre än hälften av sitt manskap på grund av omfattande deserteringar. Korruptionen och missbruket av resurser ökar. Den militära kapaciteten försämras snabbt.
Mellan 2001 och 2010 har tiotusentals politiska fångar och samvetsfångar arresterats, flertalet utan att ställas inför domstol. Förhållandena i fängelserna är fruktansvärda och tortyr vanlig. Värnpliktsvägrare och desertörer är de två största grupperna i fängelserna.
Utanför landet blir oppositionen alltmer omfattande. I den ingår till exempel de ambassadörer som representerade Eritrea i Sverige under 1990-talet, Adhanom och Berhet Hebre, vars make tvingades till självmord för att undgå tortyr i ett etiopiskt fängelse. Bereket Habte-Selassie, som skrev den eritreanska konstitutionen, hör också dit.
Oppositionsgrupperna har svårigheter att enas och skapa en sammanhängande politik. Den geografiska spridningen och förekomsten av spioner från regimen gör arbetet än svårare..
Hur undvika en ny katastrof på Afrikas Horn?
Både eritreanerna och det internationella samhället måste agera kreativt och flexibelt. Omvärlden måste engagera sig politiskt och ekonomiskt och ta itu med såväl Eritreas interna problem som det yttre tryck landet utsätts för, påpekar International Crisis Group.
Utvecklingsbistånd och förbättrade handelsförbindelser måste länkas till krav att Eritrea genomför det sedan lång tid utlovade valet och att den 1997 ratificerade konstitutionen tillämpas.
Samtidigt måste FN:s säkerhetsråd tvinga Etiopien att acceptera gränskommissionens beslut om gränsen mellan Etiopien och Eritrea.
Detta är nödvändigt för att förhindra uppkomsten av ännu en failed state på Afrikas Horn. Katastrofhotet växer snabbt på grund av befolkningens låga förtroende för regimen och arméns försvagning, som gör den oförmögen att vare sig försvara den nuvarande presidenten eller medverka till till ett fredligt regimskifte.
Det är nödvändigt att inrikta sig på Eritreas framtid bortom Isaias Afeworki.
Dawit Isaak är en symbol för Eritreas förtryckta folk. Kanske kan han inte befrias förrän folket befrias..
Den omfattande rapporten från International Crisis Group kan lätt hämtas hem från nätet. Jag rekommenderar alla att läsa den, och då särskilt signaturen Samuel.
Peak Oil 6 av Erik Kågström
Under innevarande år räknar International Energy Agency med att oljeproduktionen i världen i genomsnitt skall bli drygt 86 miljoner fat om dagen. D.v.s. samma nivå som det tidigare toppåret 2008. För länder som är beroende av oljeimport – som Sverige – är det viktigt hur mycket som blir över för export när de oljeproducerande länderna tillfredsställt sina egna konsumtionsbehov. Från 2005 till 2009 ökade den inhemska konsumtionens andel av produktionen i dessa länder från 26% till 29%. Det finns anledning att tro att denna andel kommer att öka ytterligare till förfång för exportvolymen. Flera faktorer bidrar till en sådan utveckling.
Världsmarknadspriset på olja har senaste månaden legat mellan 80 och 85 dollar per fat. Om det är dyrt eller billigt beror på vad man jämför med. Fossil energi är fortfarande mycket billig om man jämför med kostnaden för mänskligt arbete. Men 85 dollar per fat närmar sig kanske smärtgränsen för vad världsekonomin tål. Att återhämtningen av ekonomin i västvärlden i den aktuella recessionen gått långsamt kan till en del bero på att oljepriset är i högsta laget. Världsmarknadsspriset gäller emellertid inte för alla konsumenter av oljeprodukter. I de oljeproducerande länderna får medborgarna och företagen i regel köpa bensin och diesel mer eller mindre till självkostnadspris. Billigast är bensinen i Venezuela med femtio öre litern. I Saudiarabien och Kuwait betalar man mindre än en krona per liter. I Kina och Indien gäller prisreglering och subventioner. USA och Kanada intar en särställning inom oljesektorn. De hör till de få länder som inte har statligt ägda eller delägda oljebolag. Bensinpriset styrs därför av marknaden men priset är i USA ändå ganska lågt p.g.a. låga skatter – i dag betalar man motsvarande ungefär 5 kr litern. I Kanada som är självförsörjande på olja och den största oljeleverantören till USA, ligger bensinpriset några kronor över grannens.
Låga priser ger inga incitament till sparsamhet när det gäller energi och där har vi en av orsakerna till den ökande oljekonsumtionen i oljeländerna. Dessutom är befolkningstillväxten där 2 procent om året och det är över världsgenomsnittet. Inflödet av petrodollar har lett till stadigt ökande levnadsstandard och därmed ökad energikonsumtion.
Världsmarknadspriset på olja har senaste månaden legat mellan 80 och 85 dollar per fat. Om det är dyrt eller billigt beror på vad man jämför med. Fossil energi är fortfarande mycket billig om man jämför med kostnaden för mänskligt arbete. Men 85 dollar per fat närmar sig kanske smärtgränsen för vad världsekonomin tål. Att återhämtningen av ekonomin i västvärlden i den aktuella recessionen gått långsamt kan till en del bero på att oljepriset är i högsta laget. Världsmarknadsspriset gäller emellertid inte för alla konsumenter av oljeprodukter. I de oljeproducerande länderna får medborgarna och företagen i regel köpa bensin och diesel mer eller mindre till självkostnadspris. Billigast är bensinen i Venezuela med femtio öre litern. I Saudiarabien och Kuwait betalar man mindre än en krona per liter. I Kina och Indien gäller prisreglering och subventioner. USA och Kanada intar en särställning inom oljesektorn. De hör till de få länder som inte har statligt ägda eller delägda oljebolag. Bensinpriset styrs därför av marknaden men priset är i USA ändå ganska lågt p.g.a. låga skatter – i dag betalar man motsvarande ungefär 5 kr litern. I Kanada som är självförsörjande på olja och den största oljeleverantören till USA, ligger bensinpriset några kronor över grannens.
Låga priser ger inga incitament till sparsamhet när det gäller energi och där har vi en av orsakerna till den ökande oljekonsumtionen i oljeländerna. Dessutom är befolkningstillväxten där 2 procent om året och det är över världsgenomsnittet. Inflödet av petrodollar har lett till stadigt ökande levnadsstandard och därmed ökad energikonsumtion.
Iran har gott om olja men inte tillräckligt med raffinaderier för det egna bensinbehovet. Man har därför varit tvungen att importera bensin till världsmarknadspris. P.g.a. de aktuella sanktionerna mot landet har man fått brist på bensin. Men häromdagen förklarade plötsligt president Ahmadinejad att Iran nu är självförsörjande på bensin. Det visade sig att man har lagt om verksamheten vid sex petrokemiska fabriker som producerar bensin i stället för parfym och andra kemikalier. Det kan ses som tecken på misslyckad resursallokering men är förståeligt eftersom det är oerhört mycket lönsammare att använda olja som bas för plast och kemikalier än att sälja den till att eldas upp i förbränningsmotorer. Det är man tagit fasta på i Mellanöstern. I Abu Dhabi byggs världens största industrikomplex för integrerad plast- och kemikalieproduktion. Ett företag i Saudiarabien siktar på att bli världsledande petrokemisk aktör inom 10 år.
Elverken drivs ofta med gas eller olja i dessa länder. Infrastrukturen är inte sällan bristfällig och strömavbrott hör till vardagen. Många familjer och företag väljer att ha en egen dieseldriven elgenerator.
En annan anledning till ökad oljekonsumtion är den kroniska vattenbrist som är ett stort problem i Mellanöstern. Avsaltning av havsvatten är ett sätt att lösa detta problem. Men det är en teknik som är mycket energikrävande. För att tillgodose Saudiarabiens vattenbehov med avsaltning skulle det gå åt motsvarande en miljon fat olja om dagen. Stora fabriker för avsaltning startas nu på flera håll i gulfländerna
Växande befolkning, stigande levnadsstandard, låga bensinpriser, satsning på petrokemi, ökat elbehov, avsaltning av havsvatten är sålunda faktorer som kan öka den inhemska konsumtionen av olja i de oljeexporterande länderna och minska den volym som blir över till export. Som om det inte skulle räcka har kung Abdullah i Saudiarabien gett order om att inga nya oljefält får öppnas i landet. Oljan skall sparas till kommande generationer. Saudiarabiens oljeminister har visserligen förklarat att detta inte kan ses som ett förbud men det är säkert en aspekt som kommer att bli ännu mer aktuell den dag oljeproduktionen i världen inte längre motsvarar efterfrågan.
Elverken drivs ofta med gas eller olja i dessa länder. Infrastrukturen är inte sällan bristfällig och strömavbrott hör till vardagen. Många familjer och företag väljer att ha en egen dieseldriven elgenerator.
En annan anledning till ökad oljekonsumtion är den kroniska vattenbrist som är ett stort problem i Mellanöstern. Avsaltning av havsvatten är ett sätt att lösa detta problem. Men det är en teknik som är mycket energikrävande. För att tillgodose Saudiarabiens vattenbehov med avsaltning skulle det gå åt motsvarande en miljon fat olja om dagen. Stora fabriker för avsaltning startas nu på flera håll i gulfländerna
Växande befolkning, stigande levnadsstandard, låga bensinpriser, satsning på petrokemi, ökat elbehov, avsaltning av havsvatten är sålunda faktorer som kan öka den inhemska konsumtionen av olja i de oljeexporterande länderna och minska den volym som blir över till export. Som om det inte skulle räcka har kung Abdullah i Saudiarabien gett order om att inga nya oljefält får öppnas i landet. Oljan skall sparas till kommande generationer. Saudiarabiens oljeminister har visserligen förklarat att detta inte kan ses som ett förbud men det är säkert en aspekt som kommer att bli ännu mer aktuell den dag oljeproduktionen i världen inte längre motsvarar efterfrågan.
Lunds gröna stig till Höje å av Gunnar Stensson
Hoppbackehuset, matcharenan och Mötesplats Klostergården
Det finns en grön stig från stadsparken till Höje å mellan järnvägen och Klostergårdens idrottsplats. I soluppgången följer jag den norrut mot Lund. Popplarna vid idrottsplatsen har fällts till förmån för någon sorts ekonomibyggnader. Längre fram är trädridån mellan vägen och fotbollsplanerna intakt: almar, kastanjer, avenbok, lind, ek. Blommar vackert om våren!
Det sår som Banverket tillfogade stråket genom sin egenmäktiga trädmassaker för ett par år sen har ännu inte återplanterats, trots löfte. En buskdjungel har vuxit upp och döljer det värsta.
Det finns en grön stig från stadsparken till Höje å mellan järnvägen och Klostergårdens idrottsplats. I soluppgången följer jag den norrut mot Lund. Popplarna vid idrottsplatsen har fällts till förmån för någon sorts ekonomibyggnader. Längre fram är trädridån mellan vägen och fotbollsplanerna intakt: almar, kastanjer, avenbok, lind, ek. Blommar vackert om våren!
Det sår som Banverket tillfogade stråket genom sin egenmäktiga trädmassaker för ett par år sen har ännu inte återplanterats, trots löfte. En buskdjungel har vuxit upp och döljer det värsta.
Tre blonda flickor i rödvita träningsoveraller möter mig skrattande. Danska studenter? Sen kommer en farbror med en stor sanktbernhard. Han blir förbisprungen av grupp unga män. Nu löper en flicka i svart träningsoverall och slöja förbi. Populärt stråk!
Så är jag vid Södra Ringen mitt emot det nya parkeringshuset. Där dundrar schaktmaskinerna. Men ljudet dämpas av träden. Se, ett par körsbärsträd! Nu kommer ett ungt par. Hon bär babyn i en binda runt bröstet. Solen har hunnit upp.
När Klostergårdens idrottsplats omformas planeras en ombyggnad av gröna stråket. Det ska bli transportväg från Nordanväg upp till Arenans baksida. Oron kniper till i magen, även om det inte handlar om en genomfartsväg utan bara om transporter till Arenan.
Om vägbygget bedöms nödvändigt, måste man anpassa utbyggnaden! Man kan spärra vägen för annan trafik än transporter till Arenan. Man kan nöja sig med att hårdgöra en begränsad bredd av vägen. Trädridån mellan väg och idrottsplats måste bevaras och vårdas. Återplantering av träd mellan vägen och järnvägen är nödvändig. Det handlar om att hantera ett av Lunds viktigaste naturstråk varsamt!
Skidbacke med hopp
Jag fortsätter norr och öster om arenan. Hoppbackehuset ska sträcka sig härifrån till Klostergården. Jag böjer mig baklänges och föreställer mig hur det speglar de farande
Så är jag vid Södra Ringen mitt emot det nya parkeringshuset. Där dundrar schaktmaskinerna. Men ljudet dämpas av träden. Se, ett par körsbärsträd! Nu kommer ett ungt par. Hon bär babyn i en binda runt bröstet. Solen har hunnit upp.
När Klostergårdens idrottsplats omformas planeras en ombyggnad av gröna stråket. Det ska bli transportväg från Nordanväg upp till Arenans baksida. Oron kniper till i magen, även om det inte handlar om en genomfartsväg utan bara om transporter till Arenan.
Om vägbygget bedöms nödvändigt, måste man anpassa utbyggnaden! Man kan spärra vägen för annan trafik än transporter till Arenan. Man kan nöja sig med att hårdgöra en begränsad bredd av vägen. Trädridån mellan väg och idrottsplats måste bevaras och vårdas. Återplantering av träd mellan vägen och järnvägen är nödvändig. Det handlar om att hantera ett av Lunds viktigaste naturstråk varsamt!
Skidbacke med hopp
Jag fortsätter norr och öster om arenan. Hoppbackehuset ska sträcka sig härifrån till Klostergården. Jag böjer mig baklänges och föreställer mig hur det speglar de farande
molnen. 16 våningar. 450 lägenheter. Det är lika mycket som två Klostergårdskvarter.
Arkitekt Gunilla Svenssons projekt är berömt i vida kretsar. Det överträffar den byggnad för vilken hon fick Lunds pris för vackraste hus härom året.
Men det är inte längre ett hus, utan indelat i block med passager emellan. En skidåkare som åkte från toppen vore tvungen att göra fyra, fem hopp under nedfarten.
Jag går en liten extrasväng in på idrottsplatsen och försöker bedöma var matcharenan kommer att ligga enligt det senast presenterade förslaget. Där! Trots en kort flytt tycks den bli ljusare och luftigare. Men då kommer den att ligga intill en nyanlagd park.
Jag fortsätter längs den nuvarande trista asfaltvägen mellan den vidsträckta parkeringsplatsen och det höga stängsel som idag avskärmar Klostergårdens idrottsplats. Det är den sämsta delen av Hälsans stig. De som drog stigen där kan aldrig ha kollat hur det ser ut i verkligheten.
Bullret från Stattenavägen till vänster om mig är starkt men kommer att avskärmas av hoppbackehuset. Till höger får jag fri sikt in över parken bort mot matcharenan. En del av den mark som ägs av det yttersta huset i Klostervallen kommer att behövas för parkanläggningen.
Mötesplats Klostergården
Över Nordanväg. De åtta år gamla paviljongerna som tillfälligt skulle ersätta fritidsgården skymtar mellan Akeliushusen. Där kommer Klostergårdsfältet att återställas till sin gamla prakt. Vid Helgeandskyrkan börjar man 2011 bygga den nya ”Mötesplats Klostergården” enligt ett nytt koncept som sammanför unga och äldre i en byggnad för bibliotek, teater, musik, dans och föreningslokaler.
Nu är jag snart hemma. Grå regnmoln närmar sig från sydväst.
Ungefär så här ska vi gå på söndagspromenaden klockan 14 den 31 oktober.
Arkitekt Gunilla Svenssons projekt är berömt i vida kretsar. Det överträffar den byggnad för vilken hon fick Lunds pris för vackraste hus härom året.
Men det är inte längre ett hus, utan indelat i block med passager emellan. En skidåkare som åkte från toppen vore tvungen att göra fyra, fem hopp under nedfarten.
Jag går en liten extrasväng in på idrottsplatsen och försöker bedöma var matcharenan kommer att ligga enligt det senast presenterade förslaget. Där! Trots en kort flytt tycks den bli ljusare och luftigare. Men då kommer den att ligga intill en nyanlagd park.
Jag fortsätter längs den nuvarande trista asfaltvägen mellan den vidsträckta parkeringsplatsen och det höga stängsel som idag avskärmar Klostergårdens idrottsplats. Det är den sämsta delen av Hälsans stig. De som drog stigen där kan aldrig ha kollat hur det ser ut i verkligheten.
Bullret från Stattenavägen till vänster om mig är starkt men kommer att avskärmas av hoppbackehuset. Till höger får jag fri sikt in över parken bort mot matcharenan. En del av den mark som ägs av det yttersta huset i Klostervallen kommer att behövas för parkanläggningen.
Mötesplats Klostergården
Över Nordanväg. De åtta år gamla paviljongerna som tillfälligt skulle ersätta fritidsgården skymtar mellan Akeliushusen. Där kommer Klostergårdsfältet att återställas till sin gamla prakt. Vid Helgeandskyrkan börjar man 2011 bygga den nya ”Mötesplats Klostergården” enligt ett nytt koncept som sammanför unga och äldre i en byggnad för bibliotek, teater, musik, dans och föreningslokaler.
Nu är jag snart hemma. Grå regnmoln närmar sig från sydväst.
Ungefär så här ska vi gå på söndagspromenaden klockan 14 den 31 oktober.
Kulturtips
Ayn
Teaterrepubliken välkomnar er till en värld utan parasiter!. Spelas på Teaterrepubliken 18 september - 30 oktober.
"Teaterrepublikens Ayn hör till det klyftigaste och roligaste jag sett på en teaterscen." AFTONBLADET
Fre 29 okt kl. 19:30 Läs mer
Conte d’Amour
Teaterrepubliken välkomnar er till en värld utan parasiter!. Spelas på Teaterrepubliken 18 september - 30 oktober.
"Teaterrepublikens Ayn hör till det klyftigaste och roligaste jag sett på en teaterscen." AFTONBLADET
Fre 29 okt kl. 19:30 Läs mer
Conte d’Amour
Med utgångspunkt i den extrema kärlekssagan om Josef Frizl och hans källarfamilj synliggör Institutet något obehagligt men samtidigt välbekant i den romantiska kärleken, på Inkonst 15-30 oktober
Fre 29 okt kl. 19:00 Läs mer
Fre 29 okt kl. 19:00 Läs mer
Midnattsmässa med Bohren & der Club of Gores
En exklusiv midnattskonsert med det mytomspunna doomjazzbandet Bohren & der Club of Gore, på Inkonst 29 oktober kl 23. Läs mer
En exklusiv midnattskonsert med det mytomspunna doomjazzbandet Bohren & der Club of Gore, på Inkonst 29 oktober kl 23. Läs mer
Semestersabotörerna On tour
På Palladium fredag 29 oktober kl 19.30 och lördag 30 okt kl 16. Läs mer
På Palladium fredag 29 oktober kl 19.30 och lördag 30 okt kl 16. Läs mer
Compagnie of Strangers
Tillsammans med Moomsteatern skapar Nina Jemth & Pelle Öhlund ett rörligt, rörande konstverk. Med mörk humor och visuella spratt berättas historien om en gammal man som minns och möter karaktärer ur sitt liv. 9 oktober - 14 november.
Lör 30 okt kl. 19:00 Läs mer
Tillsammans med Moomsteatern skapar Nina Jemth & Pelle Öhlund ett rörligt, rörande konstverk. Med mörk humor och visuella spratt berättas historien om en gammal man som minns och möter karaktärer ur sitt liv. 9 oktober - 14 november.
Lör 30 okt kl. 19:00 Läs mer
Nordic (Sverige)
Mästerlig folkmusik med ung attityd, 30 oktober kl 20 på Kong. Läs mer
Mästerlig folkmusik med ung attityd, 30 oktober kl 20 på Kong. Läs mer
Boris Godunov av Modest Mussorgskij
Direktsänt från The Met på KINO i Lund.
Sön 31 okt kl. 13:00, Repris Mån 01 nov kl. 18:00. Läs mer
Direktsänt från The Met på KINO i Lund.
Sön 31 okt kl. 13:00, Repris Mån 01 nov kl. 18:00. Läs mer
Classic Lounge: Barock i Guldfoajén
Fransk barockmusik blandas med recitation av litteraturvetaren Bengt Lewan, På Palladium 1 november
Mån 01 nov kl. 19:30. Läs mer
Fransk barockmusik blandas med recitation av litteraturvetaren Bengt Lewan, På Palladium 1 november
Mån 01 nov kl. 19:30. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 03 nov och Tor 04 nov kl. 16:00
Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 03 nov och Tor 04 nov kl. 16:00
Läs mer
Orena tankar - Dorte Olesen
Ett syndarnas paradis. På Dansstationen, Palladium 3 nov kl 19.30. Läs mer
Ett syndarnas paradis. På Dansstationen, Palladium 3 nov kl 19.30. Läs mer
Teaterrepubliken öppnar apotek
Regissören till succéföreställningen Finanskris Krasch Boom Bang! tar er med på ännu en framgångssaga i en konkurrensutsatt bransch.
Ons 03 nov kl. 19:30. Läs mer
Regissören till succéföreställningen Finanskris Krasch Boom Bang! tar er med på ännu en framgångssaga i en konkurrensutsatt bransch.
Ons 03 nov kl. 19:30. Läs mer
Teenage Riot
Det belgiska teatergruppen Ontroerend Goed är tillbaks på Inkonst med en föreställning om de mörka sidorna av att vara tonåring, på Inkonst 3-4 november
Ons 03 nov kl. 19:00. Läs mer
Det belgiska teatergruppen Ontroerend Goed är tillbaks på Inkonst med en föreställning om de mörka sidorna av att vara tonåring, på Inkonst 3-4 november
Ons 03 nov kl. 19:00. Läs mer
Hela kulturcentralens program
2010-10-21
Vad ska vi göra med vänstern?
Trots finanskris, växande klassklyftor och en skenande klimatkris förlorar vänstern val i land efter land. Socialdemokratin krymper stadigt. Europa styrs åter av borgerligheten. Samtidigt tar högerradikala partier plats i parlamenten.
Är det fel på politiken? På förpackningen? På organiseringen? Kanske på hela vänsterns världsbild? Och vad ska vi göra åt det?
Vår panel diskuterar med varann och med publiken.
Medverkande:
Nina Björk, journalist och författare
Aron Etzler, chefredaktör Flamman
Klas Gustavsson, sociolog och författare
Andreas Malm, debattör och författare
Devrim Mavi, chefredaktör Arena
Örjan Nyström, författare och före detta LO-ombudsman
Måndag 25 OKTOBER 18.00–21.00 (Dörrarna öppnas 17.30)
Inkonst Teatersalongen, Bergsgatan 29 Malmö
Fritt inträde
Arrangörer: Efter Arbetet och ABF
Är det fel på politiken? På förpackningen? På organiseringen? Kanske på hela vänsterns världsbild? Och vad ska vi göra åt det?
Vår panel diskuterar med varann och med publiken.
Medverkande:
Nina Björk, journalist och författare
Aron Etzler, chefredaktör Flamman
Klas Gustavsson, sociolog och författare
Andreas Malm, debattör och författare
Devrim Mavi, chefredaktör Arena
Örjan Nyström, författare och före detta LO-ombudsman
Måndag 25 OKTOBER 18.00–21.00 (Dörrarna öppnas 17.30)
Inkonst Teatersalongen, Bergsgatan 29 Malmö
Fritt inträde
Arrangörer: Efter Arbetet och ABF
Söndagspromenad
Gårdsvandring i Klostergården söndagen den 24 oktober klockan 14.
Samling på Kyrktorget.
Klostergårdens byalag arrangerar
Samling på Kyrktorget.
Klostergårdens byalag arrangerar
Rätt skall vara rätt
Rättelse till min artikel:
Ibland måste man bara berätta
Jag skrev. ”Min mor var en av de tusentals polska kvinnor som i slutet av maj 1945 genom Bernadottes räddningsinsats fördes till Sverige.”
Skall vara: ”i slutet av april 1945”. De ryska trupperna gick in i Ravensbrück den sista april och då återstod endast ett par tusen fångar kvarlämnade. Fångar som bedömts alltför svaga för att klara av den marsch till fots som övriga, främst ryskor, hade påbörjat.
Lars-Anders Jönsson
Ibland måste man bara berätta
Jag skrev. ”Min mor var en av de tusentals polska kvinnor som i slutet av maj 1945 genom Bernadottes räddningsinsats fördes till Sverige.”
Skall vara: ”i slutet av april 1945”. De ryska trupperna gick in i Ravensbrück den sista april och då återstod endast ett par tusen fångar kvarlämnade. Fångar som bedömts alltför svaga för att klara av den marsch till fots som övriga, främst ryskor, hade påbörjat.
Lars-Anders Jönsson
Citatet
En av gästerna vid årets skojiga valvaka i SVT var mysfarbrorn Bert Karlsson. Tillsammans med den hjärtekalle greven Wachtmeister staplade han ölbackar i början av 90-talet. Så småningom skaffade paret en pitbull. Hon hette Vivianne Franzén. Wachtmeister är idag rådgivare åt Jimmie Åkesson. ”Det ser illa ut. Ett Danmark där politiker av alla kulörer tävlar om att vara hårdast mot ´främlingarna´. Ett Ungern där judehatet är på marsch. Ett Frankrike som förföljer romer. Ett Holland där muslimhataren Geert Wilders avancerat till kungamakare. Ett Tyskland där en ledande politiker slår fast att det inte finns plats i för människor från ´främmande kulturkretsar´. Och i Sverige…Jimmie Åkessons troskyldiga blick och avtryckaren som kramas i mörka buskage.
Per Svensson, Sydsvenskan 21/10
Per Svensson, Sydsvenskan 21/10
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)