Vägen till Palestina har arrangerat en välgörenhetsgala för Palestina. Denna galan kommer att äga rum den 22 februari 17:30 i Arena 305, Lönngatan 30, Malmö.
Syftet med denna galan är att man ska få chansen att komma närmare
den palestinska kulturen och lära sig mer. Kvällen kommer bland annat
att innehålla såväl palestinsk folkdans och poesi,musik och stand-up
komedi.
Det kommer att finnas mat samt palestinska hantverk till försäljning,
pengarna vi får in går oavbrutet till dem behövande i Palestina, via
Nordisk Hjälp.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2013-02-14
Hur ska vi fortsätta? Internationell solidaritet 1973 och 2013 av Gunnar Stensson
På 1960- och 70-talen var det lätt att ta ställning. De europeiska och
amerikanska imperiernas kolonier i Afrika, Asien och Latinamerika
kämpade för frihet mot sina förtryckare. Många av befrielserörelserna
var marxistiskt skolade. Det gällde inte bara att befria länderna, det
gällde också att skapa socialistiska och demokratiska samhällssystem.
Den stora, men just därför diffusa, vision som delades av många handlade en sorts världsrevolution. I en av Vietnamrörelsens sånger uttrycks den med orden ”Som en flodvåg reser sig folken.” I marxistiskt präglade demonstrationer framfördes parollen ”Internationell solidaritet. Arbetarklassens kampenhet.”
När USA var som värst nedgånget under Nixon hoppades många på en omvälvning där. Även Sovjetunionen tycktes vara på väg mot demokrati. Länderna i Östeuropa skulle snart vinna nationellt självbestämmande.
Att engagera sig internationellt var betydelsefullt också för utvecklingen i Sverige.
Visionen var kraftfull. Och den såg ut att börja förverkligas. Vietnam, Laos, Kambodja och de afrikanska staterna befriade sig. Starka rörelser var verksamma i Latinamerika. Sovjetunionens förstenade diktatur öppnades. Lydstaterna befriades. Estland, Lettland, Polen, Tjeckoslovakien och alla de andra.
Attacken mot World Trade Center ledde till ”kriget mot terrorismen”. Den världsomspännande demonstrationen mot USA:s avsikt att angripa Irak för exakt tio år sedan (det var sol och minusgrader den dagen i Lund) blev den hittills senaste folkliga massmobiliseringen för fred. Efter ett par månader stövlade USA in i Irak ändå. ”Mission accomplished” sa Bush.
Konsekvenserna av hans sanslösa chauvinism plågar fortfarande världen – och inte minst USA.
Desperata muslimska grupper, rättslösa på grund av terrorstämpeln, står mot de mäktiga nationerna i Väst med USA i spetsen, samtidigt som de försvårar och fördröjer den demokratiska utvecklingen i ”den arabiska våren”.
Sekteristiska konflikter föröder länderna i Mellanöstern. De är en konsekvens av imperialistiska övergrepp under 1900-talet. Giriga aktörer underblåser och utnyttjar krigen för egna syften. Olja. Metaller. Demokratins fiender som Saudiarabien rustas av USA, Tyskland och Sverige. I två artiklar nedan analyseras konflikterna i Mali och Syrien.
Kapitalism och utsugning är fortfarande huvudfienderna. De allra rikaste är rikare än någonsin och har störtat världens folk i två stora ekonomiska krascher. Konsumtionstillväxten förbrukar jordens ändliga tillgångar av metaller och olja. Rika länder roffar åt sig den produktiva jorden i Afrika. Haven utfiskas. Och kanske värst av allt: den globala uppvärmningen har blivit ett hot mot mänskligheten.
Vi måste studera den komplexa verkligheten och finna nya former och organisationer för vårt motstånd. Det är viktigare än någonsin. Vi måste förbereda folkens kommande flodvåg.
Den stora, men just därför diffusa, vision som delades av många handlade en sorts världsrevolution. I en av Vietnamrörelsens sånger uttrycks den med orden ”Som en flodvåg reser sig folken.” I marxistiskt präglade demonstrationer framfördes parollen ”Internationell solidaritet. Arbetarklassens kampenhet.”
När USA var som värst nedgånget under Nixon hoppades många på en omvälvning där. Även Sovjetunionen tycktes vara på väg mot demokrati. Länderna i Östeuropa skulle snart vinna nationellt självbestämmande.
Att engagera sig internationellt var betydelsefullt också för utvecklingen i Sverige.
Visionen var kraftfull. Och den såg ut att börja förverkligas. Vietnam, Laos, Kambodja och de afrikanska staterna befriade sig. Starka rörelser var verksamma i Latinamerika. Sovjetunionens förstenade diktatur öppnades. Lydstaterna befriades. Estland, Lettland, Polen, Tjeckoslovakien och alla de andra.
Attacken mot World Trade Center ledde till ”kriget mot terrorismen”. Den världsomspännande demonstrationen mot USA:s avsikt att angripa Irak för exakt tio år sedan (det var sol och minusgrader den dagen i Lund) blev den hittills senaste folkliga massmobiliseringen för fred. Efter ett par månader stövlade USA in i Irak ändå. ”Mission accomplished” sa Bush.
Konsekvenserna av hans sanslösa chauvinism plågar fortfarande världen – och inte minst USA.
Desperata muslimska grupper, rättslösa på grund av terrorstämpeln, står mot de mäktiga nationerna i Väst med USA i spetsen, samtidigt som de försvårar och fördröjer den demokratiska utvecklingen i ”den arabiska våren”.
Sekteristiska konflikter föröder länderna i Mellanöstern. De är en konsekvens av imperialistiska övergrepp under 1900-talet. Giriga aktörer underblåser och utnyttjar krigen för egna syften. Olja. Metaller. Demokratins fiender som Saudiarabien rustas av USA, Tyskland och Sverige. I två artiklar nedan analyseras konflikterna i Mali och Syrien.
Kapitalism och utsugning är fortfarande huvudfienderna. De allra rikaste är rikare än någonsin och har störtat världens folk i två stora ekonomiska krascher. Konsumtionstillväxten förbrukar jordens ändliga tillgångar av metaller och olja. Rika länder roffar åt sig den produktiva jorden i Afrika. Haven utfiskas. Och kanske värst av allt: den globala uppvärmningen har blivit ett hot mot mänskligheten.
Vi måste studera den komplexa verkligheten och finna nya former och organisationer för vårt motstånd. Det är viktigare än någonsin. Vi måste förbereda folkens kommande flodvåg.
Årsmöte i Vänsterpartiet Lund av Sten H
V Lund hade årsmöte förra helgen och stämningen var god. Det är ingen
hemlighet att partiföreningen hade en djup svacka i början av 00-talet,
med hårda interna motsättningar och medlemsflykt. Men nu är det andra
tider – i fjor fick man 48 nya medlemmar! Man kan spekulera om
orsakerna, t.ex. en ny förnuftig och debattskicklig partiledare,
avflyttning av nytraditionalister och en allt grövre borgerlig politik.
Årsmötet samlade drygt 40 medlemmar och hölls för första gången i det nygamla Folkets Hus, ”Wieselgrens minne”, på Kiliansgatan. Som vanligt spelade kommunalpolitiken en stor roll i redovisningen av det gångna året. Vänsterpartiet får nog sägas vara det ledande oppositionspartiet – S ligger oftast lågt i styrelser och nämnder medan Mp har en klen organisation och oklara politiska avsikter. Men det håller på att ändras: S verkar ta sin oppositionsroll mer på allvar och Mp tar nu egna politiska initiativ, mycket glädjande men V (och eventuellt DV) får se upp. Det kommer att bli spännande i den lokala valrörelsen 2014.
Ett aktivt år
Annars är det sjukvårdsfrågorna som har växt fram som de mest engagerande. Borgarnas sammanslagning av universitetssjukhusen i Malmö och Lund, kopplat med nedskärningar vad gäller personal och platser har mött motstånd hos lundaborna både som patienter, anställda och medborgare.
Partiföreningen har haft ett aktivt år, med många utåtriktade aktiviteter och där är vi som vanligt ensamma. Många partier tycks fungera allt mer ungefär som i USA: val-organisationer som dyker upp vart fjärde år. V Lund kämpar emot på den punkten, har torgmöten varje vår och höst, och driver kampanjer med flygblad och allt.
Det var stor, kanske alltför stor, enighet i nästan allt på årsmötet. En debatt om en valberednings funktioner utspelades dock, liksom om en motion om Kommunrevisionen. Motionären ville att vi i Lund skulle ha det som i den överväldigande majoriteten av andra kommuner, nämligen att dess ordförande och dess majoritet skulle ligga i minoritetens händer. Det skulle stärka dess ställning och öka intresset, menade motionären. Alls icke, fick vi höra, då skulle vi bara få en massa politiskt käbbel där majoriteten stod mot minoriteten. Dessutom skulle man då missa den funktion den fyller i dag där majoriteten har möjlighet att se till att nämnderna handlar i enlighet med fullmäktiges beslut. Lite oväntade synpunkter i ett parti som inte brukar vara rädd för motsättningar och som sällan har anledning att bekymra sig över självsvåldiga nämnder. Men resultatet blev, något överraskande, att motionen avslogs efter votering, och allt förblir alltså vid det gamla.
Ett långt möte
Årsmötet började kl 11 och var klart kl 18, låt vara med en timmes måltidspaus. V Lund upprätthåller verkligen den gamla folkrörelse- och möteskulturen även om det kostar på för mötesdeltagarna. Det tråkiga är bara att det blev så där en timme politik och fem timmar om apparaten kring den.
Hur som helst tycks nu V Lund gå mot ytterligare ett aktivt år. I dagarna har borgarna bjudit på en ny uppslagsända. De har beslutat sälja Stortorget 1, den magnifika byggnad där restaurang Stortorget finns i bottenvåningen liksom Lilla teatern. Varför? Jo för att det är utförsäljningar som ska rädda kommunens dåliga finanser. V Lunds första stora framgångar nåddes genom att man blev stadsmiljöns främsta förkämpe. Kommer historien att upprepa sig?
Årsmötet samlade drygt 40 medlemmar och hölls för första gången i det nygamla Folkets Hus, ”Wieselgrens minne”, på Kiliansgatan. Som vanligt spelade kommunalpolitiken en stor roll i redovisningen av det gångna året. Vänsterpartiet får nog sägas vara det ledande oppositionspartiet – S ligger oftast lågt i styrelser och nämnder medan Mp har en klen organisation och oklara politiska avsikter. Men det håller på att ändras: S verkar ta sin oppositionsroll mer på allvar och Mp tar nu egna politiska initiativ, mycket glädjande men V (och eventuellt DV) får se upp. Det kommer att bli spännande i den lokala valrörelsen 2014.
Ett aktivt år
Annars är det sjukvårdsfrågorna som har växt fram som de mest engagerande. Borgarnas sammanslagning av universitetssjukhusen i Malmö och Lund, kopplat med nedskärningar vad gäller personal och platser har mött motstånd hos lundaborna både som patienter, anställda och medborgare.
Partiföreningen har haft ett aktivt år, med många utåtriktade aktiviteter och där är vi som vanligt ensamma. Många partier tycks fungera allt mer ungefär som i USA: val-organisationer som dyker upp vart fjärde år. V Lund kämpar emot på den punkten, har torgmöten varje vår och höst, och driver kampanjer med flygblad och allt.
Det var stor, kanske alltför stor, enighet i nästan allt på årsmötet. En debatt om en valberednings funktioner utspelades dock, liksom om en motion om Kommunrevisionen. Motionären ville att vi i Lund skulle ha det som i den överväldigande majoriteten av andra kommuner, nämligen att dess ordförande och dess majoritet skulle ligga i minoritetens händer. Det skulle stärka dess ställning och öka intresset, menade motionären. Alls icke, fick vi höra, då skulle vi bara få en massa politiskt käbbel där majoriteten stod mot minoriteten. Dessutom skulle man då missa den funktion den fyller i dag där majoriteten har möjlighet att se till att nämnderna handlar i enlighet med fullmäktiges beslut. Lite oväntade synpunkter i ett parti som inte brukar vara rädd för motsättningar och som sällan har anledning att bekymra sig över självsvåldiga nämnder. Men resultatet blev, något överraskande, att motionen avslogs efter votering, och allt förblir alltså vid det gamla.
Ett långt möte
Årsmötet började kl 11 och var klart kl 18, låt vara med en timmes måltidspaus. V Lund upprätthåller verkligen den gamla folkrörelse- och möteskulturen även om det kostar på för mötesdeltagarna. Det tråkiga är bara att det blev så där en timme politik och fem timmar om apparaten kring den.
Hur som helst tycks nu V Lund gå mot ytterligare ett aktivt år. I dagarna har borgarna bjudit på en ny uppslagsända. De har beslutat sälja Stortorget 1, den magnifika byggnad där restaurang Stortorget finns i bottenvåningen liksom Lilla teatern. Varför? Jo för att det är utförsäljningar som ska rädda kommunens dåliga finanser. V Lunds första stora framgångar nåddes genom att man blev stadsmiljöns främsta förkämpe. Kommer historien att upprepa sig?
Ingripandet i Mali: Modigt eller katastrofalt?
av Gunnar Stensson
I Veckobladet nummer 4 uttryckte Lucifer oro för vad som kan komma att
hända i Mali efter det franska ingripandet. Han är inte ensam. Det har
flera andra bedömare också gjort. Immanuel Wallerstein till exempel. Det
finns skäl att kortfattat återge hans analys, skriven den 1 februari –
i synnerhet som de senaste dagarnas utveckling bekräftar den.
Frankrikes president Hollande fick en formell begäran från Malis president att genast sända trupper, eftersom Malis armé befann sig i full reträtt och det var sannolikt att fundamentalisterna skulle ta kontroll över huvudstaden Bamako och makten över hela landet. De franska trupperna måste nå fronten nu eller aldrig.
President Hollande kände att världsopinionen stödde inmarschen. FN hade enhälligt erbjudit regeringen i Mali sitt politiska stöd och gett de afrikanska länderna i regionen fullmakt att bistå den. Problemet var att de afrikanska trupperna inte skulle hinna bli klara att ingripa före midsommar. Hollande kände att Frankrike inte kunde vänta så länge.
Algeriet, som tidigare motsatt sig varje form av militärt ingripande – också av afrikansk trupp - förklarade sig nu villigt att acceptera att franska stridsplan använde algeriskt luftrum. Det gjorde också Tunisien som sade sig ”förstå vad Frankrike gjorde”. Alla Frankrikes Nato-allierade, särskilt Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien och – mindre entusiastiskt – USA förklarade att Frankrike gjorde rätt och erbjöd sig att bistå med transportplan och personal för att utbilda de afrikanska soldaterna – men inte att sända egen trupp.
Ingripandet skulle ge Frankrike möjlighet att stärka Malis president på bekostnad av arméns överbefälhavare som försökt genomföra en militärkupp. Det var något som både Frankrike och dess allierade önskade.
Så Hollande beslöt att skicka in ett begränsat antal soldater och stridsflygplan och se till att Malis regering återerövrade norra Mali, kanske med hjälp av afrikanska trupper, och mer eller mindre permanent köra ut de islamistiska fundamentalisterna. På mycket kort tid, en månad eller så.
Beslutet höjde omedelbart Hollandes prestige både i Frankrike och omvärlden.
Men redan nu, efter inte mycket mer än en månad, verkar det som om Hollandes beslut var felaktigt och har försatt Frankrike i samma slags moras som västvärlden tycks specialisera sig på. Redan innan Frankrike fattade beslutet att skicka trupp pågick en bred diskussion både i Frankrike och resten av världen om att Frankrike riskerade att hamna i ”ett nytt Afghanistan”, vilket var vad många trodde skulle ske. Och det är just vad som ser ut att hända – även om det är stora skillnader mellan Mali och Afghanistan. De franska politiker som enhälligt stödde Hollande börjar redan ”distansera sig”. Och ingen NATO-allierad verkar beredd att ge något substantiellt bidrag.
De franska och maliska trupperna har återerövrat de viktigaste städerna i norra Mali och afrikanska soldater från Tchad deltar i krigsansträngningen. På ytan ser det alltså bra ut. Men under ytan är situationen inte det minsta bra för Frankrike - och Väst.
Vad innebär det att återerövra en stad? Visst har de väpnade grupperna – det finns flera sådana – kört bort sina lastfordon och soldater från städerna. De islamistiska fundamentalisterna avser tydligen att utkämpa ett gerillakrig eftersom de är för svaga för en direkt konfrontation. Men det förefaller också som om de gått under jorden inne i städerna samtidigt som större delen av dem har förflyttat sig till de grottrika bergstrakterna i norra Mali. Det kommer att bli mycket svårt att driva bort dem därifrån.
Tuaregerna finns kvar i städerna. Och det var deras kamp för självstyre i sin region som inledde hela konflikten.
Det finns flera religiösa och etniska konflikter i området. Malis armé består till största delen av mörkhyade afrikaner från södra Mali medan tuaregerna och sahara-malierna är mer ljushyade. Det har redan förekommit övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna som är besvärande för Frankrike.
Är det möjligt att överlåta till den återinsatta maliska regeringen att klara av situationen? Eller kommer Mali då att falla sönder igen?
Hollandes modiga beslut kan mycket väl visa sig ha varit ett katastrofalt beslut, slutar Immanuel Wallerstein
Så Lucifers skepsis är i högsta grad befogad. Det är värt att minnas om det skulle bli tal om en svensk militär insats. (Vi är redan inblandade via EU)
Frankrikes president Hollande fick en formell begäran från Malis president att genast sända trupper, eftersom Malis armé befann sig i full reträtt och det var sannolikt att fundamentalisterna skulle ta kontroll över huvudstaden Bamako och makten över hela landet. De franska trupperna måste nå fronten nu eller aldrig.
President Hollande kände att världsopinionen stödde inmarschen. FN hade enhälligt erbjudit regeringen i Mali sitt politiska stöd och gett de afrikanska länderna i regionen fullmakt att bistå den. Problemet var att de afrikanska trupperna inte skulle hinna bli klara att ingripa före midsommar. Hollande kände att Frankrike inte kunde vänta så länge.
Algeriet, som tidigare motsatt sig varje form av militärt ingripande – också av afrikansk trupp - förklarade sig nu villigt att acceptera att franska stridsplan använde algeriskt luftrum. Det gjorde också Tunisien som sade sig ”förstå vad Frankrike gjorde”. Alla Frankrikes Nato-allierade, särskilt Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien och – mindre entusiastiskt – USA förklarade att Frankrike gjorde rätt och erbjöd sig att bistå med transportplan och personal för att utbilda de afrikanska soldaterna – men inte att sända egen trupp.
Ingripandet skulle ge Frankrike möjlighet att stärka Malis president på bekostnad av arméns överbefälhavare som försökt genomföra en militärkupp. Det var något som både Frankrike och dess allierade önskade.
Så Hollande beslöt att skicka in ett begränsat antal soldater och stridsflygplan och se till att Malis regering återerövrade norra Mali, kanske med hjälp av afrikanska trupper, och mer eller mindre permanent köra ut de islamistiska fundamentalisterna. På mycket kort tid, en månad eller så.
Beslutet höjde omedelbart Hollandes prestige både i Frankrike och omvärlden.
Men redan nu, efter inte mycket mer än en månad, verkar det som om Hollandes beslut var felaktigt och har försatt Frankrike i samma slags moras som västvärlden tycks specialisera sig på. Redan innan Frankrike fattade beslutet att skicka trupp pågick en bred diskussion både i Frankrike och resten av världen om att Frankrike riskerade att hamna i ”ett nytt Afghanistan”, vilket var vad många trodde skulle ske. Och det är just vad som ser ut att hända – även om det är stora skillnader mellan Mali och Afghanistan. De franska politiker som enhälligt stödde Hollande börjar redan ”distansera sig”. Och ingen NATO-allierad verkar beredd att ge något substantiellt bidrag.
De franska och maliska trupperna har återerövrat de viktigaste städerna i norra Mali och afrikanska soldater från Tchad deltar i krigsansträngningen. På ytan ser det alltså bra ut. Men under ytan är situationen inte det minsta bra för Frankrike - och Väst.
Vad innebär det att återerövra en stad? Visst har de väpnade grupperna – det finns flera sådana – kört bort sina lastfordon och soldater från städerna. De islamistiska fundamentalisterna avser tydligen att utkämpa ett gerillakrig eftersom de är för svaga för en direkt konfrontation. Men det förefaller också som om de gått under jorden inne i städerna samtidigt som större delen av dem har förflyttat sig till de grottrika bergstrakterna i norra Mali. Det kommer att bli mycket svårt att driva bort dem därifrån.
Tuaregerna finns kvar i städerna. Och det var deras kamp för självstyre i sin region som inledde hela konflikten.
Det finns flera religiösa och etniska konflikter i området. Malis armé består till största delen av mörkhyade afrikaner från södra Mali medan tuaregerna och sahara-malierna är mer ljushyade. Det har redan förekommit övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna som är besvärande för Frankrike.
Är det möjligt att överlåta till den återinsatta maliska regeringen att klara av situationen? Eller kommer Mali då att falla sönder igen?
Hollandes modiga beslut kan mycket väl visa sig ha varit ett katastrofalt beslut, slutar Immanuel Wallerstein
Så Lucifers skepsis är i högsta grad befogad. Det är värt att minnas om det skulle bli tal om en svensk militär insats. (Vi är redan inblandade via EU)
Borde USA ingripa för att stoppa blodbadet i Syrien?
av Gunnar Stensson
VB har skrivit ytterst lite om inbördeskriget i Syrien, trots att det hittills har kostat
60 000 liv och påverkar Sverige direkt genom flyktingströmmen. Utvecklingen förefaller omöjlig att påverka. Det enda man tycks kunna göra är att ge pengar till ”Läkare utan gränser” och argumentera för en generös flyktingpolitik.
Härom dagen publicerade New York Times en krönika av Paul Krugman om Syrien. Den ger ett intressant perspektiv på utvecklingen, en förklaring till låsningen i FN och i världspolitiken och innehåller ett inlindat förslag till en möjlig lösning, ett förslag som vi inte behöver acceptera. Här kommer en redigerad översättning av Krugmans text:
”Förra veckan mötte jag en grupp indiska strateger på Institute for Defence Studies and Analyses för att samtala om hur USA skulle kunna dra sig tillbaka från Afghanistan och samordna Indiens, Pakistans och Irans intressen.
Vid ett tillfälle kastade jag fram ett förslag och fick följande svar från en av de indiska deltagarna: ”Det har prövats förut - på 1000-talet - och det fungerade inte.”
Det är därför jag tycker om att resa till Delhi och tala om regionen. Indiska tjänstemän tänker ur ett hundraårsperspektiv, inte månader, och de ser kartan över Mellanöstern utan de kolonialgränser som britterna drog.
I stället ser de gamla civilisationerna (Persien, Turkiet, Egypten) och trosriktningarna (shiiter, sunni och hinduer) och de gamla folken (pashtuner, tadchiker, judar och araber) som interagerar enligt historiska beteendemönster.
”Om du vill förstå regionen så lägg fram en karta över området från Ganges till Atlanten och sudda ut de brittiska gränserna”, anmärkte Akbar, den gamle indisk-muslimske historikern och författaren. Då ser du de verkliga underströmmarna som under lång tid har styrt Mellanöstern, och de intressen som styr folk och stammar – och inte bara regeringar”. När du ser på regionen på det sättet, vad ser du då?
För det första att det inte finns någon metod för USA att uppnå stabilitet i Afghanistan utan samarbete med Iran. På grund av de uråldriga banden mellan de iranska shiiterna och de shiitiska persisktalande afghanerna i Herat, Afghanistans tredje största stad, har Iran alltid varit och kommer alltid att förbli en aktör i afghansk politik. Det shiitiska Iran har aldrig gillat de sunni-muslimska talibanerna. ”Iran är den sunni-muslimska extremismens naturliga motpart”, sa Akbar. Det är i Irans intresse att minska talibanernas inflytande. Det var därför USA och Iran var tysta allierade när talibanerna störtades från makten, och de kommer att förbli tysta allierade i ansträngningarna att förhindra att talibanerna kommer tillbaka.
Ur indiskt perspektiv är kriget i Syrien bara ännu ett kapitel i det långa sunni-shiitiska inbördeskriget. Det är ett krig genom ombud mellan de sunni-styrda Saudiarabien och Qatar – de två monarkier som stöder den syriska ”demokraterna” som till största delen är syriska sunnimuslimer – och det shiitiska Iran och den shiit-alawitiska syriska regimen. Det är ett krig som aldrig upphör, det kan bara undertryckas.
Det är därför en del generaler i Israel börjar förstå att om kriget i Syrien är en dödskamp kan det innebära ett lika stort strategiskt hot mot Israel som Irans utveckling av kärnteknologi. Om den syriska staten faller sönder som Afghanistan – vid Israels gräns – blir det ett laglöst land där jihadister, kemiska vapen och missiler flyter omkring utan kontroll.
60 000 liv och påverkar Sverige direkt genom flyktingströmmen. Utvecklingen förefaller omöjlig att påverka. Det enda man tycks kunna göra är att ge pengar till ”Läkare utan gränser” och argumentera för en generös flyktingpolitik.
Härom dagen publicerade New York Times en krönika av Paul Krugman om Syrien. Den ger ett intressant perspektiv på utvecklingen, en förklaring till låsningen i FN och i världspolitiken och innehåller ett inlindat förslag till en möjlig lösning, ett förslag som vi inte behöver acceptera. Här kommer en redigerad översättning av Krugmans text:
”Förra veckan mötte jag en grupp indiska strateger på Institute for Defence Studies and Analyses för att samtala om hur USA skulle kunna dra sig tillbaka från Afghanistan och samordna Indiens, Pakistans och Irans intressen.
Vid ett tillfälle kastade jag fram ett förslag och fick följande svar från en av de indiska deltagarna: ”Det har prövats förut - på 1000-talet - och det fungerade inte.”
Det är därför jag tycker om att resa till Delhi och tala om regionen. Indiska tjänstemän tänker ur ett hundraårsperspektiv, inte månader, och de ser kartan över Mellanöstern utan de kolonialgränser som britterna drog.
I stället ser de gamla civilisationerna (Persien, Turkiet, Egypten) och trosriktningarna (shiiter, sunni och hinduer) och de gamla folken (pashtuner, tadchiker, judar och araber) som interagerar enligt historiska beteendemönster.
”Om du vill förstå regionen så lägg fram en karta över området från Ganges till Atlanten och sudda ut de brittiska gränserna”, anmärkte Akbar, den gamle indisk-muslimske historikern och författaren. Då ser du de verkliga underströmmarna som under lång tid har styrt Mellanöstern, och de intressen som styr folk och stammar – och inte bara regeringar”. När du ser på regionen på det sättet, vad ser du då?
För det första att det inte finns någon metod för USA att uppnå stabilitet i Afghanistan utan samarbete med Iran. På grund av de uråldriga banden mellan de iranska shiiterna och de shiitiska persisktalande afghanerna i Herat, Afghanistans tredje största stad, har Iran alltid varit och kommer alltid att förbli en aktör i afghansk politik. Det shiitiska Iran har aldrig gillat de sunni-muslimska talibanerna. ”Iran är den sunni-muslimska extremismens naturliga motpart”, sa Akbar. Det är i Irans intresse att minska talibanernas inflytande. Det var därför USA och Iran var tysta allierade när talibanerna störtades från makten, och de kommer att förbli tysta allierade i ansträngningarna att förhindra att talibanerna kommer tillbaka.
Ur indiskt perspektiv är kriget i Syrien bara ännu ett kapitel i det långa sunni-shiitiska inbördeskriget. Det är ett krig genom ombud mellan de sunni-styrda Saudiarabien och Qatar – de två monarkier som stöder den syriska ”demokraterna” som till största delen är syriska sunnimuslimer – och det shiitiska Iran och den shiit-alawitiska syriska regimen. Det är ett krig som aldrig upphör, det kan bara undertryckas.
Det är därför en del generaler i Israel börjar förstå att om kriget i Syrien är en dödskamp kan det innebära ett lika stort strategiskt hot mot Israel som Irans utveckling av kärnteknologi. Om den syriska staten faller sönder som Afghanistan – vid Israels gräns – blir det ett laglöst land där jihadister, kemiska vapen och missiler flyter omkring utan kontroll.
Kan den kollapsen undvikas? I Washington hoppas somliga att om man störtar den Bashar al-Assads regim i Damaskus skulle väst och sunnimuslimerna kunna flytta Syrien från Den iransk - sovjetiska maktsfären till den sunni-saudi-amerikanska sfären.
(Notera hur Paul Krugman ofrivilligt råkar använda termen ”sovjetisk” i stället för ”rysk! Och att New York Times korrekturläsare har missat det!)
Men det går inte att genomföra flytten i ett stycke; Syrien skulle falla isär i sunni-ragioner och alawitiska regioner. Och om flytten mot förmodan skulle lyckas, skulle Iran försöka flytta det övervägande shiitiska Irak och Bahrain till sin maktsfär.
En del arabiska diplomater i FN hävdar emellertid att det finns en medelväg, men för att den ska lyckas måste USA ta ledningen: Först måste säkerhetsrådet anta en resolution om att upprätta en övergångsregering i Syrien med alla maktbefogenheter och med jämlik representation av alawiter och sunni-rebeller. Om ryssarna kan övertalas att stödja en sådan resolution (inte lätt!) skulle det kunna bryta dödläget i inbördeskriget eftersom många av dem som nu är lojala med regimen då skulle se skriften på väggen och överge Assad. Käppen skulle bestå i att tala om för ryssarna att om de inte stöder en sådan resolution kommer USA börja sända vapen till de sekulära/moderata rebellerna.
Existerar verkligen en sådan politisk medelväg mellan George W Bushs linje att satsa alla resurser på att omforma Irak och Barack Obamas ”om du snuddar vid det får du det på halsen så rör det inte ens”?
Man måste studera Irak. Lärdomen från Irak är att trots att djupa historiska strömningar styrde där – sunnimuslimer mot shiiter och kurder mot araber - visade Iraks val i december 2010 att multisekteristiska partier och demokratiskt styre var möjliga – och i själva verket var vad många irakier önskade. Men USA skulle behöva ha kvar trupper ytterligare ett årtionde för att garantera att övergången från sekterism till multi-sekterism ska fungera.
Syrien är en tvilling till Irak. Det enda sättet att starta en övergång till multi-sekteristiskt styre – dvs en övergång till sekulära partier – är en FN-resolution stödd av Ryssland och med en politisk kraft på marken som kan övertala, tvinga och förmå partierna att samexistera.
Om du vill uppnå målet måste du gilla medlen att nå det. Du kan inte förändra politiken ”om du inte säger att du tänker stanna i hundra år”, insisterar Akbar. Men ingen vill leka imperium längre. Därför är det bäst, hävdar han, att inte stanna länge i något av dessa länder – fem månader kanske, men inte fem år. Fem år, säger Akbar, är precis lagom länge för att folket ska börja hata dig, men inte frukta eller respektera dig, och än mindre förändra sitt sätt att leva.
På Olof Palmes tid 5 av Gunnar Stensson
En lärare som utexaminerats från
Lärarhögskolan och fått sin första tjänst i Blekinge tog sitt liv sedan
partnern insjuknat i HIV.
Jag slutade förra avsnittet med skandalen då Palme blev utbuad i Storkyrkan. Här något om bakgrunden. 1982 angrep Israel Libanon. En fredsrörelse växte fram i Israel. Yasser Arafat och PLO var beredda att erkänna Israel under förutsättning att man kom fram till en tvåstatslösning med utgångspunkt från 1967 års gränser. Olof Palme engagerade sig starkt. Och blev utbuad av svenska sionister i Storkyrkan.
Ronald Reagan tillträdde 1981 som amerikansk president. Han inledde en kapprustning och något som kallades Star Wars som skulle skydda USA mot sovjetiska missiler. Längs järnridån placerade han ut hundratals taktiska kärnvapen.
En stark fredsrörelse växte fram. På Heleneholmsskolan ansvarade jag för en studiedag om krig och fred. Jag fick Rune Liljegren att ställa upp som talare. Eleverna var engagerade. Jag var nöjd att studiedagen fungerade bra.
Jag firade min 50-årsdag med några kollegor på en restaurang vid Möllevångstorget i Malmö.
Ronald Reagan var angelägen att hämnas på Iran efter den förödmjukande ambassadockupationen. Han tog kontakt med Saddam Hussein och utlovade amerikanskt stöd om Irak anföll Iran. Ett av hans ombud var Dick Cheney, som blev USA:s vicepresident under Irak-kriget 2003. Han medverkade till att Saddam Hussein hängdes. 1980 var han Saddam Husseins vän och såg till att han fick tillgång till den giftgas med vilken han mördade tusentals civila kurder i Halabja.
Saddams blixtanfall överraskade Iran och hade till att börja med en del framgångar men snart förvandlades kriget till ett ställningskrig. Iran förlorade hundratusentals ungdomar och ayatolla Khomeini befäste sin makt. Kriget varade nästan hela 1980-talet. Olof Palme utsågs till medlare. När han återvalts till statsminister 1982 övertog Jan Eliasson uppgiften.
1985 förändrades läget i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen genom att Gorbatjov valdes till generalsekreterare i Sovjetunionen och inledde nedrustningsförhandlingar. För sent. Sovjetunionen skulle aldrig hämta sig från den ekonomiska krisen.
Kulturen på Olof Palmes tid måste nämnas. Litteraturen som tog ställning: P O Enqvist, Sara Lidman, Jan Myrdal, Sven Lindkvist, Karl Vennberg, Göran Sonnevi, Peter Weiss. Musik: Bob Dylan, Blå tåget. FNL:s sånggrupper, Grupp 8. Teater: Fria Pro, Flotten, Tältprojektet. Tältprojektet ja. När den stora turnén var över fick VPK LUND överta de långa röda fanorna. Det var en tid då kulturen var en självklar del i samhällsutveckling och politik.
Vpk tog kulturellt ansvar. I Ny Dag recenserades lyrik, romaner och rapportböcker. Där fördes debatter. Partiets förlag Arbetarkultur gav ut Peter Weiss stora dialogroman om Europa från revolutionsåren i början av 1900-talet till slutet av andra världskriget. Romanens form är ytterst krävande och förutsätter bakgrundskunskaper som man måste tillägna sig på annat håll. Den är lång; tre digra volymer som gavs ut mellan 1975 och 1981. Den är bra att läsa som studiecirkel i grupper av läsare med olika kunskaper under flera sammankomster. Jag vet att CH Hermansson ledde en. Ett kollektivt konstverk som kräver kollektiv läsning för att deltagarna ska kunna tillgodogöra sig det. Förmodligen är den ett av världslitteraturens stora konstverk på samma sätt som Dantes Divina Commedia eller James Joyces Ulysses, inte heller lättillgängliga. Idag läst av få, svår att få tag på. Den skrevs på tyska och översattes av Ulrika Wallenström. Kanske garanteras dess fortlevnad av att den finns på det tyska världsspråket. Men den är lika mycket svensk och utspelar sig till stor del i Sverige. Ny Dag är sedan årtionden nedlagd och förlaget Arbetarkultur finns inte mer.
I första avsnittet av den här historien berättade jag om min glädje över Olof Palmes demokratiska grundskola som öppnat vägar till högre utbildning för alla.
Jag berättade också om samordningen av låg- och mellanstadium, högstadium och gymnasium på Heleneholm som gjort det möjligt för eleverna att genomföra hela sin tolvåriga skolgång med samma kamrater och med samma lärare de sex åren på högstadium och gymnasium. Det innebar ovärderliga sociala och pedagogiska fördelar. Korsningen Munkhättegatan-Ystadvägen ligger i ett av Malmös fattigaste områden. Trots det lyckades vi slussa flertalet elever fram till studentexamen.
Nu beslöt regeringen att skilja högstadiet från gymnasiet. Heleneholms högstadium måste läggas ner. En tredjedel av lärarna skickades till andra skolor (flera återvände så småningom). Och värst av allt: eleverna drabbades. Rekryteringen från närområdet till gymnasiet upphörde nästan helt.
2013 ska Heleneholmsgymnasiet flyttas till Malmö Latin. Munkhätteskolan har förfallit och blivit en av Malmös mest förslummade skolor.
Nedläggningen av högstadiet innebar en mängd lokala konflikter kring rättvisefrågor. De flesta av oss var eniga om att själva reformen var ett misstag. Gick det att avskaffa den? Naturligtvis inte. Det gjorde mig till skolpolitiker. 1989 efterträdde jag Rolf Nilsson i Lunds skolstyrelse. Jag blev kvar i kommunal skolpolitik i Lund i sjutton år.
Martin fick en son i början av 80-talet. Dag. Han är lärare nu. Jag blev farfar. Sara fick tack vare Kajsa Theander ett jobb i Malmö efter att ha avslutat sin utbildning på Styr- och regler-programmet på Polhem, där hon haft en bra klassföreståndare, men varit den enda flickan i klassen. Johanna gick i Klostergårdsskolan.
Jag slutade förra avsnittet med skandalen då Palme blev utbuad i Storkyrkan. Här något om bakgrunden. 1982 angrep Israel Libanon. En fredsrörelse växte fram i Israel. Yasser Arafat och PLO var beredda att erkänna Israel under förutsättning att man kom fram till en tvåstatslösning med utgångspunkt från 1967 års gränser. Olof Palme engagerade sig starkt. Och blev utbuad av svenska sionister i Storkyrkan.
Ronald Reagan tillträdde 1981 som amerikansk president. Han inledde en kapprustning och något som kallades Star Wars som skulle skydda USA mot sovjetiska missiler. Längs järnridån placerade han ut hundratals taktiska kärnvapen.
En stark fredsrörelse växte fram. På Heleneholmsskolan ansvarade jag för en studiedag om krig och fred. Jag fick Rune Liljegren att ställa upp som talare. Eleverna var engagerade. Jag var nöjd att studiedagen fungerade bra.
Jag firade min 50-årsdag med några kollegor på en restaurang vid Möllevångstorget i Malmö.
Ronald Reagan var angelägen att hämnas på Iran efter den förödmjukande ambassadockupationen. Han tog kontakt med Saddam Hussein och utlovade amerikanskt stöd om Irak anföll Iran. Ett av hans ombud var Dick Cheney, som blev USA:s vicepresident under Irak-kriget 2003. Han medverkade till att Saddam Hussein hängdes. 1980 var han Saddam Husseins vän och såg till att han fick tillgång till den giftgas med vilken han mördade tusentals civila kurder i Halabja.
Saddams blixtanfall överraskade Iran och hade till att börja med en del framgångar men snart förvandlades kriget till ett ställningskrig. Iran förlorade hundratusentals ungdomar och ayatolla Khomeini befäste sin makt. Kriget varade nästan hela 1980-talet. Olof Palme utsågs till medlare. När han återvalts till statsminister 1982 övertog Jan Eliasson uppgiften.
1985 förändrades läget i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen genom att Gorbatjov valdes till generalsekreterare i Sovjetunionen och inledde nedrustningsförhandlingar. För sent. Sovjetunionen skulle aldrig hämta sig från den ekonomiska krisen.
Kulturen på Olof Palmes tid måste nämnas. Litteraturen som tog ställning: P O Enqvist, Sara Lidman, Jan Myrdal, Sven Lindkvist, Karl Vennberg, Göran Sonnevi, Peter Weiss. Musik: Bob Dylan, Blå tåget. FNL:s sånggrupper, Grupp 8. Teater: Fria Pro, Flotten, Tältprojektet. Tältprojektet ja. När den stora turnén var över fick VPK LUND överta de långa röda fanorna. Det var en tid då kulturen var en självklar del i samhällsutveckling och politik.
Vpk tog kulturellt ansvar. I Ny Dag recenserades lyrik, romaner och rapportböcker. Där fördes debatter. Partiets förlag Arbetarkultur gav ut Peter Weiss stora dialogroman om Europa från revolutionsåren i början av 1900-talet till slutet av andra världskriget. Romanens form är ytterst krävande och förutsätter bakgrundskunskaper som man måste tillägna sig på annat håll. Den är lång; tre digra volymer som gavs ut mellan 1975 och 1981. Den är bra att läsa som studiecirkel i grupper av läsare med olika kunskaper under flera sammankomster. Jag vet att CH Hermansson ledde en. Ett kollektivt konstverk som kräver kollektiv läsning för att deltagarna ska kunna tillgodogöra sig det. Förmodligen är den ett av världslitteraturens stora konstverk på samma sätt som Dantes Divina Commedia eller James Joyces Ulysses, inte heller lättillgängliga. Idag läst av få, svår att få tag på. Den skrevs på tyska och översattes av Ulrika Wallenström. Kanske garanteras dess fortlevnad av att den finns på det tyska världsspråket. Men den är lika mycket svensk och utspelar sig till stor del i Sverige. Ny Dag är sedan årtionden nedlagd och förlaget Arbetarkultur finns inte mer.
I första avsnittet av den här historien berättade jag om min glädje över Olof Palmes demokratiska grundskola som öppnat vägar till högre utbildning för alla.
Jag berättade också om samordningen av låg- och mellanstadium, högstadium och gymnasium på Heleneholm som gjort det möjligt för eleverna att genomföra hela sin tolvåriga skolgång med samma kamrater och med samma lärare de sex åren på högstadium och gymnasium. Det innebar ovärderliga sociala och pedagogiska fördelar. Korsningen Munkhättegatan-Ystadvägen ligger i ett av Malmös fattigaste områden. Trots det lyckades vi slussa flertalet elever fram till studentexamen.
Nu beslöt regeringen att skilja högstadiet från gymnasiet. Heleneholms högstadium måste läggas ner. En tredjedel av lärarna skickades till andra skolor (flera återvände så småningom). Och värst av allt: eleverna drabbades. Rekryteringen från närområdet till gymnasiet upphörde nästan helt.
2013 ska Heleneholmsgymnasiet flyttas till Malmö Latin. Munkhätteskolan har förfallit och blivit en av Malmös mest förslummade skolor.
Nedläggningen av högstadiet innebar en mängd lokala konflikter kring rättvisefrågor. De flesta av oss var eniga om att själva reformen var ett misstag. Gick det att avskaffa den? Naturligtvis inte. Det gjorde mig till skolpolitiker. 1989 efterträdde jag Rolf Nilsson i Lunds skolstyrelse. Jag blev kvar i kommunal skolpolitik i Lund i sjutton år.
Martin fick en son i början av 80-talet. Dag. Han är lärare nu. Jag blev farfar. Sara fick tack vare Kajsa Theander ett jobb i Malmö efter att ha avslutat sin utbildning på Styr- och regler-programmet på Polhem, där hon haft en bra klassföreståndare, men varit den enda flickan i klassen. Johanna gick i Klostergårdsskolan.
1986
Teddy Adolfsson på Vårdcentralen i St Lars konstaterade hösten 85 en orimlig ökning av antalet fall med halsinfektioner och lungproblem bland Klostergårdsborna. Cancerfallen var också onormalt många. Utsläppen från Åkerlund och Rausing var orsaken. När vinden låg på, var Klostergården insvept i en sötaktig eterliknande doft. Föräldrar tog sina barn från förskolorna vid Västanväg.
Byalaget inledde en kampanj med namninsamling och opinionsmöten, Arbetet och Sydsvenskan rapporterade. Det var arbetskrävande och drygt. En stor del av 1985 ägnades åt kampanjen. Men den fick genomslag.
En tisdag, kanske den 25 mars 86, ringde Elisabet Norborg mig. Sydsvenskan ville intervjua Klostergårdsbor om länsstyrelsens beslut att ålägga Åkerlund och Rausing att begränsa utsläppen. Jag har undrat över att telefonkedjan var just sådan, men det är en detalj jag är säker på. Det var svårt att snabbt nå någon person som var beredd att svara. Jag minns mycket väl att jag ringde Kajsa Theander och att hon ställde upp. Jag kände henne väl, ända sedan något Vietnammöte på Smålands nation på 1970-talet.
Åkerlund och Rausing minskade utsläppsnivån och inbjöd Byalag och Klostergårdsbor att besöka anläggningen på andra sidan korpfotbollsplanerna. Det var en seger som gav vårdcentralen, byalaget och Klostergårdsborna råg i ryggen.
Fredagskvällen den 27 februari var kall och snöig. Johanna hade namnsdag den tjuguåttonde och jag köpte en present till henne, en leksakspistol att skjuta till måls med, i en butik vid Södra Förstadsgatan medan jag var på väg hem till Lund i skymningen.
Morgonen den 28 februari planterade vi om krukväxter, Karin och jag. När vi slog på radion fick vi höra att Olof Palme var skjuten.
Mars var en stressig månad. Under åren 1981 till 86 hade jag och mina kamrater byggt upp en Eritrea-organisation, EGIS, Eritreagrupperna i Sverige. I början av mars skulle Eritreagrupperna i Norden ha ett gemensamt möte i Oslo. Jag reste dit tillsammans med Lars Bondestam, en etnolog som studerade nomadfolken på Afrikas Horn. Något år senare dödades han av en vägbomb vid gränsen mellan Etiopien och Sudan.
Mötet hölls på Veterinärhögskolan. Under vistelsen i Oslo såg jag Olof Palmes begravning i direktsändning i norsk television. Ett 30-tal personer var samlade framför TVn. Kort tid därefter hade EGIS ett nytt möte, denna gång i Stockholm. Jag reste nattåg som jag brukade på den tiden. Vid sjutiden på morgonen gick jag mot Sveavägen. Det låg fortfarande ett berg av blommor på mordplatsen. Jag stötte på Joakim Lenz som var på väg till Folkets Hus. Ett tredje nordiskt Eritreamöte genomfördes i Köpenhamn.
I Lund ställde jag mig någon av de där dagarna i kön på Folkets hus för att skriva mitt namn i kondoleansboken. Stämningen var allvarlig. Kön rörde sig långsamt framåt. Tyst. Det var kanske redan 1/3.
Hur kändes det? Vintern var mörk och kall och grå de där dagarna i Malmö, Lund, Oslo, Köpenhamn – nej., där var det lite sol - och Stockholm. En känsla av overklighet och tomhet dominerade. Olof Palme hade präglat hela 70-talet och 80-talet fram till sin död. Vi hade varit engagerade i samma frågor. Vi läste samma litteratur, vi såg samma filmer. Jag hade förstås också sett ”Bröderna Mozart”. På 60-talet hade jag som han läst Norman Mailers ”De nakna och de döda” om den framväxande fascismen i den amerikanska Stilla Havs-armén. Jag hade vid flera tillfällen tagit hårt avstånd från Olof Palmes handlingar och ståndpunkter (det visste han säkert inte, såvida han inte råkat stöta på någon enstaka tidningsartikel). Jag hade trott att han skulle finnas alltid. Det är så man känner mitt i livet Nu var han borta. En epok var slut. En ny hade inletts. Vad gällde?
Eritrea kan ha fungerat som en avledning. Resandet. Alla de människor som deltog i organiserandet och opinionsbildningen. Lars Bondestam. Rezene Tesfazion som var med när Eritreagruppen i Lund bildades i ett av bibliotekets studiecirkelrum 1981 och som ledde en demonstration mot militärkuppen i Eritrea 20 år senare och som blev socialdemokratisk riksdagsman.
Aktiviteten kring Eritrea var intensiv. Vi började ge ut kvartalstidskriften Eritrea-nytt. Jag körde hela upplagan i en barnvagn från tryckeriet vid Kung Oskars bro. Sedan skulle några hundra ex adresseras och skickas. Vi såg till att få tidskriftsstöd.
Befrielsefronten EPLF, Eritrean Peoples Liberation Front, skulle genomföra en kongress i det befriade området med gäster från hela världen. Lars Bondestam, Philip Gottlieb och jag skulle representera EGIS. Inte förrän vintern 1987 kom vi iväg. Kongressen inleddes 12 mars. Jag höll ett hälsningsanförande från Sverige och framförde den nye svenska statsministern Ingvar Karlssons välgångsönskningar i den stora amfiteatern, sammanfogad av flata lösa stenar, där kongressen genomfördes i det befriade norra Eritrea. Isayas Afeworki valdes till EPLF:s nya generalsekreterare. Etiopiska spaningsplan cirklade över bergen.
Olof Palmes tid är förbi. Medan jag skrivit har minnen dykt upp, flaxat förbi och försvunnit liksom namn, ansikten, episoder och känslor. Det har flimrat för ögonen och susat i öronen. Särskilt på nätterna. Det kunde ha blivit en helt annan berättelse. Sök gärna felen, luckorna, tillför!
2013-02-07
BALKAN NEW FILM FESTIVAL
BaNeFF – är den första filmfestivalen i Sverige som visar och uppmärksammar film från Balkan-regionen.
I år har BALKAN NEW FILM FESTIVAL glädjen att presentera filmer från Makedonien, Montenegro, Bosnien och Hercegovina, Slovenien, Serbien samt Sverige.
8-10 feb 2013 på INKONST (Teatersalen, Bergsgatan 29 Malmö)
Program »
DOC LOUNGE 12 Februari
Rykande färsk från världspremiären på
Göteborgsfilmfestival (28 jan) kommer nu The Sarnos – A Life in Dirty
Movies till Doc Lounge Lund för Skånepremiär. Detta är filmen om den
legendariske sexploitation-regissören Joe Sarno och hans lojala fru och
samarbetspartner Peggy.
Vi har den stora äran att gästas av regissören Wiktor Ericsson och Peggy under denna speciella kväll!
Vi har den stora äran att gästas av regissören Wiktor Ericsson och Peggy under denna speciella kväll!
THE SARNOS – A LIFE IN DIRTY MOVIES
Av Wiktor Eriksson / Sverige, 2013 / 80 min
The Sarnos är en kärlekshistoria om den legendariske sexploitation-regissören Joe Sarno och hans lojala fru och samarbetspartner Peggy. Filmen berättar om deras plats i sexfilmshistorien, om livet mellan New York och Sverige och deras strävan att producera en sista erotisk film.
För manus och regi står Wiktor Ericsson, som tidigare framförallt gjort sig känd som manusförfattare, bland annat till den hyllade TV-serien Starke Man. Han har också regisserat kortfilmen I Sverige kan alla simma och KK. Detta är hans första långfilmsdokumentär.
DJ: Master mindsen bakom RadioAFs program I Vaginan står för musiken. Möt dem på Doc Lounge, eller tune in på 99,1 MHz varje fredag kl. 18.00!
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr
Av Wiktor Eriksson / Sverige, 2013 / 80 min
The Sarnos är en kärlekshistoria om den legendariske sexploitation-regissören Joe Sarno och hans lojala fru och samarbetspartner Peggy. Filmen berättar om deras plats i sexfilmshistorien, om livet mellan New York och Sverige och deras strävan att producera en sista erotisk film.
För manus och regi står Wiktor Ericsson, som tidigare framförallt gjort sig känd som manusförfattare, bland annat till den hyllade TV-serien Starke Man. Han har också regisserat kortfilmen I Sverige kan alla simma och KK. Detta är hans första långfilmsdokumentär.
DJ: Master mindsen bakom RadioAFs program I Vaginan står för musiken. Möt dem på Doc Lounge, eller tune in på 99,1 MHz varje fredag kl. 18.00!
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr
Zlatan Ibrahimovic om etniskt larv
"Det var skitprat. Vad som hände på plan hade ingenting med kriget att
göra. Jag och Mihajlovic blev vänner senare i Inter och jag har aldrig
brytt mig om var folk kommer ifrån. Jag skiter i sånt etniskt larv,
uppriktigt sagt, hur skulle jag kunna göra annat? Vi är huller om buller
i vår familj. Farsan är bosnier, morsan kroat och lillbrorsan har en
far som är serb. Nej, nej, det handlade inte om sånt."
Kan ETC bli en socialistisk dagstidning?
av Gunnar Stensson
Därför behövs en socialistisk dagstidning i Sverige, skriver Nina
Björk: ”Vad vi väljer att beskriva och hur vi beskriver det avgör delvis
vad vi ser. Med en grön, feministisk och socialistisk blick ser vi en
annan värld än med en liberal blick. Och med en annan blick på världen
blir också en annan värld möjlig.”
Michael Wiehe skriver: ”Jag vill läsa om de arbetare och bönder, lärare och elever, vetenskapsmän och konstnärer, folk och länder som gör motstånd mot kapitalismens människosyn, utsugning och miljöförstöring.”
Gudrun Schyman, Johan Ehrenberg, Maria-Pia Boëthius, Göran Greider och Jenny Wrangborg anser också att en socialistisk dagstidning är nödvändig.
Det är inte bara en idé. De har börjat samla in pengar. 30 miljoner behövs. 3 miljoner är målet för det första kvartalet 2013. 1 februari hade ungefär en och en halv miljon samlats in.
Man kan förhandsprenumerera för 2 500 kronor. Man kan låna pengar till projektet. Lånet är på 2 år. Ränta 3 %. Det är bara att sätta igång. Kolla ETC Malmö på fredag.
Michael Wiehe skriver: ”Jag vill läsa om de arbetare och bönder, lärare och elever, vetenskapsmän och konstnärer, folk och länder som gör motstånd mot kapitalismens människosyn, utsugning och miljöförstöring.”
Gudrun Schyman, Johan Ehrenberg, Maria-Pia Boëthius, Göran Greider och Jenny Wrangborg anser också att en socialistisk dagstidning är nödvändig.
Det är inte bara en idé. De har börjat samla in pengar. 30 miljoner behövs. 3 miljoner är målet för det första kvartalet 2013. 1 februari hade ungefär en och en halv miljon samlats in.
Man kan förhandsprenumerera för 2 500 kronor. Man kan låna pengar till projektet. Lånet är på 2 år. Ränta 3 %. Det är bara att sätta igång. Kolla ETC Malmö på fredag.
Bloggtips av Göran Persson
VB har tidigare pekat på Mats Olssons (v) blogg
som synnerligen läsvärd. Här kan man lära mycket om politiken i Lund,
nästan alltid förmedlat med en humoristisk glimt. Min senaste lärdom
därifrån är: ”Lund har äntligen utsetts till Årets Värmepumps-kommun
2012”. Kanske inte livsavgörande kunskap, men trevligt att veta.
Nu vill vi gärna tipsa om en annan bloggande vänsterpartist som är väl värd att följa. Det är Abe Bergegårdh som presenterar sig själv såhär: ”Utbildad statsvetare med inriktning mot kommunikation, omvärldsanalys och internationell historia. Har för närvarande världens mest stimulerande arbete som kommunikatör för Vänsterpartiet i Lund.” Han avslutar sin presentation med devisen: ”Får jag inte flabba är det inte min revolution :)” En devis som det känns lätt för en gammal VB-aktivist att instämma i.
Hans senaste inlägg är läsvärt och behandlar frågor som VB ofta skriver om. ”Barn är inte sopor, 2013/02/05. De grundläggande argumenten för att kommersialisera gemensam verksamhet är två: dels att det ska bli billigare och dels att kvalitén ska höjas. Höjd kvalitet ska komma av att konkurrens tvingar verksamheter att förändras och förbättras. Är det verkligen så? Abe Bergegårdh menar att något sådant stöd inte finns i forskningen.”
Nu vill vi gärna tipsa om en annan bloggande vänsterpartist som är väl värd att följa. Det är Abe Bergegårdh som presenterar sig själv såhär: ”Utbildad statsvetare med inriktning mot kommunikation, omvärldsanalys och internationell historia. Har för närvarande världens mest stimulerande arbete som kommunikatör för Vänsterpartiet i Lund.” Han avslutar sin presentation med devisen: ”Får jag inte flabba är det inte min revolution :)” En devis som det känns lätt för en gammal VB-aktivist att instämma i.
Hans senaste inlägg är läsvärt och behandlar frågor som VB ofta skriver om. ”Barn är inte sopor, 2013/02/05. De grundläggande argumenten för att kommersialisera gemensam verksamhet är två: dels att det ska bli billigare och dels att kvalitén ska höjas. Höjd kvalitet ska komma av att konkurrens tvingar verksamheter att förändras och förbättras. Är det verkligen så? Abe Bergegårdh menar att något sådant stöd inte finns i forskningen.”
Vid frukostbordet av Asch
På torsdagar får vi som har kommunala uppdrag tidningen Dagens
Samhälle. Där kan man ofta läsa intressanta saker, även om vinklingarna
ibland kan vara överraskande. Idag till exempel handlar det om att
miljonärerna måste betala så mycket skatt. jobbskatteavdraget gynnar ju
inte dom något påtagligt och de betalar en oproportionellt stor del av
kommunalskatten. I Lund till exempel utgör 962 personer med en inkomst
av tjänst på över en miljon kronor om året 0,6 % av befolkningen, men
betalar 6 % av den totala kommunalskatten. Man skulle kunna tro att
det är bra för den kommunala ekonomin att andelen miljoninkomsttagare
ökat med 216 % på 2000-talet.
Sen får vi veta att vårdföretagen har anlitat en utredare som kommit fram till att non-profitbolag inte får gynnas vid kommunal upphandling. Kommunerna kan däremot hindra företag utan vinstsyfte att delta i upphandlingen eftersom det snedvrider konkurrensen. Enligt utredarens tolkning av EU-domstolens praxis. Det här lär vi få höra mer om.
Jag letar efter något positivt att kommentera, men det för det får jag gå tillbaka till förra veckans nummer, där riksantikvarien Lars Amreus i en liten notis konstaterar att historielös stadsplanering är farlig. Hållbar stadsplanering handlar om hur vi kan foga det nya till det gamla utan att förlora stadens själ.
Sen får vi veta att vårdföretagen har anlitat en utredare som kommit fram till att non-profitbolag inte får gynnas vid kommunal upphandling. Kommunerna kan däremot hindra företag utan vinstsyfte att delta i upphandlingen eftersom det snedvrider konkurrensen. Enligt utredarens tolkning av EU-domstolens praxis. Det här lär vi få höra mer om.
Jag letar efter något positivt att kommentera, men det för det får jag gå tillbaka till förra veckans nummer, där riksantikvarien Lars Amreus i en liten notis konstaterar att historielös stadsplanering är farlig. Hållbar stadsplanering handlar om hur vi kan foga det nya till det gamla utan att förlora stadens själ.
In- och utrikes av Lucifer
Det är 
mycket att kommentera nu, så det blir att beta av de viktigaste ämnena i rask takt.
Nykolonialt
Vi börjar med Mali. Allt går som smort för den forna kolonialmakten, invånarna jublar och Hollande ler hult och njuter av de förbättrade opinionssiffrorna. Han har ett förflutet som officer vilket Guardian berättar om i dag, något som inte omnämns så ofta. Entusiasmen över de franska framgångarna verkar dock vara vitt spridd och inte ett ont ord sägs om vad det innebär att franska attackplan dygn efter dygn attackerar byar i norra Mali. I den allmänna goda stämningen har naturligtvis Sverige också kastat in militär. Än så länge är det i liten skala men nu ska en grupp resa ner och utbilda regeringstrupper. Sätta upp ett rimligt försvar i Sverige är det ju inte längre tal om, det är i Asien och Afrika vi verkar. Vad har vi där att göra? Och om tio år är nog inte entusiasmen så hög.
Den svenska Afghanistantruppen är kvar i landet och är väl snart den sista där. Nu ska ju t.o.m. danskarna åka hem. 43 döda danskar, tja, det är väl priset för den återerövrade danska militära äran. Vad gäller USA har de insett att det är Afrika som gäller och de bygger nu upp en bas för sina drönare mitt i Afrika. Obama tänker f.ö. utse sin drönarspecialist till ny CIA-chef. Och nyss kom nyheten att drygt femtio stater medverkade i det amerikanska programmet för hemliga fängelser. Poängen med det var att hjälpa USA att bedriva tortyr mot de tyckte var terrorister utan att hindras av USA:s egna lagar. Hyggligt av västvärlden att ställa upp.
Ekonomin inte den bästa
I Europa handlar det mest om ekonomin och det är ju skönt som omväxling till all död och tortyr. Vad jag kan få fram ur ekonominyheterna så är det som vanligt illa ute med Grekland, Spanien, Italien och Portugal. Men nu har man också på allvar börjat oroa sig för Frankrike och Storbritannien, med arbetslöshet och statsfinansiella underskott med höga siffror. Sverige klarar sig fortsatt hyggligt även om folk i Göteborg och Hyltebruk etc får lämna in. Mycket riktigt höjs nu krav att arbetarna ska gå ner i lön. Alltså, det här är en konjunkturförsämring som berör på bristande efterfrågan och den kan över huvud taget inte bekämpas med lönesänkningar. Men arbetsgivarna tänker tydligen ta chansen. Det säljs inte en rulle mer tidningspapper om så Hyltebruksjobbarna skulle gå ner med tio procent i lön.
Sjukhuskrisen
Här i trakten handlar det fortsatt mest om sjukhusen. Det är som om borgarna (och Miljöpartiet, glöm inte dem, de är med alliansen!) har tappat normal självbevarelsedrift och vansköter universitetssjukhusen i Lund och Malmö å det grövsta. Vad har då hänt? Ja, man får väl gissa på det vanliga – maktens arrogans. Till det kommer en övertygelse om att de själva är företrädare för det rationella näringslivet och att de och deras kompisar ordnar allt ekonomiskt till det bästa. De behöver bara inte fråga personalen eller så, och tanken att de ska lyssna på vad den politiska minoriteten säger faller dem inte in. Till det kommer att socialdemokraterna kanske inte varit så vassa och inte tagit den folkliga opinionen till hjälp. Vänsterpartiet har faktiskt tagit ledningen nu genom att lyssna på personalen. Det är bara två olika saker som kan hända: att borgarna backar från sina förslag eller att de åker på ett grymt nederlag i regionvalet 2914.
mycket att kommentera nu, så det blir att beta av de viktigaste ämnena i rask takt.Nykolonialt
Vi börjar med Mali. Allt går som smort för den forna kolonialmakten, invånarna jublar och Hollande ler hult och njuter av de förbättrade opinionssiffrorna. Han har ett förflutet som officer vilket Guardian berättar om i dag, något som inte omnämns så ofta. Entusiasmen över de franska framgångarna verkar dock vara vitt spridd och inte ett ont ord sägs om vad det innebär att franska attackplan dygn efter dygn attackerar byar i norra Mali. I den allmänna goda stämningen har naturligtvis Sverige också kastat in militär. Än så länge är det i liten skala men nu ska en grupp resa ner och utbilda regeringstrupper. Sätta upp ett rimligt försvar i Sverige är det ju inte längre tal om, det är i Asien och Afrika vi verkar. Vad har vi där att göra? Och om tio år är nog inte entusiasmen så hög.
Den svenska Afghanistantruppen är kvar i landet och är väl snart den sista där. Nu ska ju t.o.m. danskarna åka hem. 43 döda danskar, tja, det är väl priset för den återerövrade danska militära äran. Vad gäller USA har de insett att det är Afrika som gäller och de bygger nu upp en bas för sina drönare mitt i Afrika. Obama tänker f.ö. utse sin drönarspecialist till ny CIA-chef. Och nyss kom nyheten att drygt femtio stater medverkade i det amerikanska programmet för hemliga fängelser. Poängen med det var att hjälpa USA att bedriva tortyr mot de tyckte var terrorister utan att hindras av USA:s egna lagar. Hyggligt av västvärlden att ställa upp.
Ekonomin inte den bästa
I Europa handlar det mest om ekonomin och det är ju skönt som omväxling till all död och tortyr. Vad jag kan få fram ur ekonominyheterna så är det som vanligt illa ute med Grekland, Spanien, Italien och Portugal. Men nu har man också på allvar börjat oroa sig för Frankrike och Storbritannien, med arbetslöshet och statsfinansiella underskott med höga siffror. Sverige klarar sig fortsatt hyggligt även om folk i Göteborg och Hyltebruk etc får lämna in. Mycket riktigt höjs nu krav att arbetarna ska gå ner i lön. Alltså, det här är en konjunkturförsämring som berör på bristande efterfrågan och den kan över huvud taget inte bekämpas med lönesänkningar. Men arbetsgivarna tänker tydligen ta chansen. Det säljs inte en rulle mer tidningspapper om så Hyltebruksjobbarna skulle gå ner med tio procent i lön.
Sjukhuskrisen
Här i trakten handlar det fortsatt mest om sjukhusen. Det är som om borgarna (och Miljöpartiet, glöm inte dem, de är med alliansen!) har tappat normal självbevarelsedrift och vansköter universitetssjukhusen i Lund och Malmö å det grövsta. Vad har då hänt? Ja, man får väl gissa på det vanliga – maktens arrogans. Till det kommer en övertygelse om att de själva är företrädare för det rationella näringslivet och att de och deras kompisar ordnar allt ekonomiskt till det bästa. De behöver bara inte fråga personalen eller så, och tanken att de ska lyssna på vad den politiska minoriteten säger faller dem inte in. Till det kommer att socialdemokraterna kanske inte varit så vassa och inte tagit den folkliga opinionen till hjälp. Vänsterpartiet har faktiskt tagit ledningen nu genom att lyssna på personalen. Det är bara två olika saker som kan hända: att borgarna backar från sina förslag eller att de åker på ett grymt nederlag i regionvalet 2914.
Dvs det finns ytterligare en möjlighet, nämligen att folk
fortsätter som tidigare och inte bryr sig om vad som händer i
regionledningen. Anta att sossarna klantar till det i nästa valrörelse
så att alliansen vinner, varpå folk röstar likadant i regionvalet som i
riksdagsvalet. Då är jag färdig att lägga ner all politisk verksamhet
för att ägna mig åt att svärta ner Tage Erlanders insats i den svenska
författningen till fördel för det kommunala sambandet.
PS.
Stoppa pressarna! Minns ni Håkan Arvidsson, den forne ledaren och tänkaren som sedan länge kunnat hämta hem en hygglig extrainkomst genom att avslöja vänstern i Svenska Dagbladet tillsammans med Svante Nordin och Lennart Berntsson? Jo, denne Arvidsson har i dag på sajten Newsmill meddelat att han nu har lagt ner pennan, detta i protest. Anledningen är att han numera refuseras av Svenskans kulturredaktör Martin Jönsson. Arvidsson låter meddela att ”en flodvåg av bottenlös okunnighet och primitivt hat” sköljer över landet. Det var kort sagt bättre förr.
Det intressanta är att Arvidsson skriver som om han tror att han representerar en radikal och oberoende intellektuell opinion. Detta efter att i ett 30-tal år ha servat makten och pengarna, det borgerliga etablissemanget liksom Jan Stenbeck.
Jag har i detta blad skrivit uppskattande om Håkan Arvidsson som skribent. Han har liksom Svante Nordin en sorts tyngd och vältalighet som får mig att tänka på Fredrik Böök. Men jag kan nog ana tveksamheten hos SvD:s kulturredaktion när jag läser ordet ”inmundigar” i Arvidssons text . Ett vackert ord förvisso, men kanske inte sista skriket i kulturkretsarna på Östermalm och i Täby.
PS.
Stoppa pressarna! Minns ni Håkan Arvidsson, den forne ledaren och tänkaren som sedan länge kunnat hämta hem en hygglig extrainkomst genom att avslöja vänstern i Svenska Dagbladet tillsammans med Svante Nordin och Lennart Berntsson? Jo, denne Arvidsson har i dag på sajten Newsmill meddelat att han nu har lagt ner pennan, detta i protest. Anledningen är att han numera refuseras av Svenskans kulturredaktör Martin Jönsson. Arvidsson låter meddela att ”en flodvåg av bottenlös okunnighet och primitivt hat” sköljer över landet. Det var kort sagt bättre förr.
Det intressanta är att Arvidsson skriver som om han tror att han representerar en radikal och oberoende intellektuell opinion. Detta efter att i ett 30-tal år ha servat makten och pengarna, det borgerliga etablissemanget liksom Jan Stenbeck.
Jag har i detta blad skrivit uppskattande om Håkan Arvidsson som skribent. Han har liksom Svante Nordin en sorts tyngd och vältalighet som får mig att tänka på Fredrik Böök. Men jag kan nog ana tveksamheten hos SvD:s kulturredaktion när jag läser ordet ”inmundigar” i Arvidssons text . Ett vackert ord förvisso, men kanske inte sista skriket i kulturkretsarna på Östermalm och i Täby.
Betygsinflationen i fristående skolor i Lund större än rikssnittet av Gunnar Stensson
Skolverket har för andra året samlat in och jämfört provresultat med
betygsättning för alla gymnasier. Dagens Nyheter och Sydsvenskan har
analyserat materialet
Dagens Nyheter visar i sitt stora uppslag den 4 februari att de fristående skolorna konkurrerar om elevpengen genom att sätta överbetyg på eleverna. Skolpengen är incitamentet till betygsinflationen.
DN påpekar att svenska skolor är en miljardindustri som ägs av riskkapitalbolag i skatteparadis.
DN:s grafik visar att Consensum i Lund är en av de skolor där betygsinflationen är störst. 73,7 procent av eleverna har högre betyg än provresultaten motiverar i Matematik A1C.
Sydsvenskan har med hjälp av Skolverkets tabeller analyserat vilka skolor som erbjuder eleverna störst chans att lyckas med sina studier. Det är förstås intressant för eleverna inför gymnasievalet. Samtidigt gynnar det skolor som använder överbetyg som konkurrensmedel eftersom betygen är en av de parametrar som ligger till grund för resultatet.
Men Emma Lejsne, tidningens skolreporter, är dock noga med att påpeka att skolornas betyg inte är jämförbara eftersom vissa skolor sätter högre betyg är provresultaten motiverar. De fristående skolorna sätter generellt högre betyg än de kommunala, skriver hon.
I Lund är skillnaden mellan fristående skolor och kommunala skolor betydligt större än på riksplan. Speciellt utmärker sig Consensum. Där är man ”betydligt mer generösa i alla testade ämnen”.
Sydsvenskan kallade 5/2 fyra rektorer till samtal om betygsättningen. De var ”rörande överens om att elevernas kunskapsvärde inte skiljer sig år beroende på om skolan är kommunal eller privat” rapporterar Maria Lovén. Konstigt! Det är ju just det analyserna visar!
Utbildningsnämnden i Lund har all anledning att granska de fristående skolornas betygssättning. Särskilt Consensums.
Varför sätter lärarna för höga betyg?
DN:s reporter Lenita Jällhage kommenterar: ”Det intressanta är när samma skolor år efter år sätter de högre betygen – då blir betygsinflationen tydlig. Då kan man lättare tala klarspråk om att vissa skolor systematiskt sätter överbetyg.
Inte minst för att locka till sig nya elever och säkra intäkterna i den allt hårdare konkurrensen mellan skolor...
Lärare pressas vid betygssättningen mer eller mindre öppet av elever, föräldrar och sin egen rektor. Där har hotet att eleven ska byta skola och skolan ska förlora pengar funnits i bakgrunden.”
Mot den bakgrunden är det inte överraskande att lärarna i Lund i en enkät nyligen klagar över stress och sömnproblem. Även den som inte låter sig korrumperas upplever ju pressen, ja upplever den mer akut än den som bara glider med strömmen. Men också den som låter sig korrumperas förlorar sin självrespekt.
Dagens Nyheter visar i sitt stora uppslag den 4 februari att de fristående skolorna konkurrerar om elevpengen genom att sätta överbetyg på eleverna. Skolpengen är incitamentet till betygsinflationen.
DN påpekar att svenska skolor är en miljardindustri som ägs av riskkapitalbolag i skatteparadis.
DN:s grafik visar att Consensum i Lund är en av de skolor där betygsinflationen är störst. 73,7 procent av eleverna har högre betyg än provresultaten motiverar i Matematik A1C.
Sydsvenskan har med hjälp av Skolverkets tabeller analyserat vilka skolor som erbjuder eleverna störst chans att lyckas med sina studier. Det är förstås intressant för eleverna inför gymnasievalet. Samtidigt gynnar det skolor som använder överbetyg som konkurrensmedel eftersom betygen är en av de parametrar som ligger till grund för resultatet.
Men Emma Lejsne, tidningens skolreporter, är dock noga med att påpeka att skolornas betyg inte är jämförbara eftersom vissa skolor sätter högre betyg är provresultaten motiverar. De fristående skolorna sätter generellt högre betyg än de kommunala, skriver hon.
I Lund är skillnaden mellan fristående skolor och kommunala skolor betydligt större än på riksplan. Speciellt utmärker sig Consensum. Där är man ”betydligt mer generösa i alla testade ämnen”.
Sydsvenskan kallade 5/2 fyra rektorer till samtal om betygsättningen. De var ”rörande överens om att elevernas kunskapsvärde inte skiljer sig år beroende på om skolan är kommunal eller privat” rapporterar Maria Lovén. Konstigt! Det är ju just det analyserna visar!
Utbildningsnämnden i Lund har all anledning att granska de fristående skolornas betygssättning. Särskilt Consensums.
Varför sätter lärarna för höga betyg?
DN:s reporter Lenita Jällhage kommenterar: ”Det intressanta är när samma skolor år efter år sätter de högre betygen – då blir betygsinflationen tydlig. Då kan man lättare tala klarspråk om att vissa skolor systematiskt sätter överbetyg.
Inte minst för att locka till sig nya elever och säkra intäkterna i den allt hårdare konkurrensen mellan skolor...
Lärare pressas vid betygssättningen mer eller mindre öppet av elever, föräldrar och sin egen rektor. Där har hotet att eleven ska byta skola och skolan ska förlora pengar funnits i bakgrunden.”
Mot den bakgrunden är det inte överraskande att lärarna i Lund i en enkät nyligen klagar över stress och sömnproblem. Även den som inte låter sig korrumperas upplever ju pressen, ja upplever den mer akut än den som bara glider med strömmen. Men också den som låter sig korrumperas förlorar sin självrespekt.
Platt Skatt av Sven-Hugo Mattsson
När Annie Lööf, som ungdomsförbundare beskrev platt skatt så betonade
hon att även med en platt skatt skulle de med högst inkomster
fortfarande betala mer i skatt än de med låga inkomster. Här har hon
rätt, ett exempel, den som har 80.000 i lön skulle, med platt skatt,
betala åtta gånger mer i skatt i förhållande till den som har en lön på
8.000. Se nedan. Men det är viktigt att påpeka att vi har ett
skattesystem som är kraftigt progressivt, accepterat av alla, Alliansen
har höjt grundavdraget för pensionärer, bra! Den som har en lön på
80.000 betalar nu 33.828 i skatt per månad, enligt tabell. I det här
fallet 32:ans tabell, 32 kr är en genomsnittligt kommunalaskatt. Den
som har en lön på 8.000 kr betalar 1058 i skatt. Idag är skillnaden
alltså inte åtta gånger, den är 32 gånger. Anledningen till att den med
låg lön betalar relativt lite i skatt beror på grundavdraget, den
lågavlönades avdrag. Anledningen till att den med hög lön betalar
relativt mycket i skatt beror på den statliga skatten och värnskatten.
Om man vill har en platt skatt måste man ta bort dessa avsnitt i vårt
skattesystem. Jag gör antagandet att den platta skatten skulle stanna
vid 25 kr per intjänad hundralapp. Det kan tyckas lite när den
genomsnittliga beslutade skatten är 32 kr, men det beror just på
grundavdraget. Det är faktiskt så att flertalet inte betalar mer än 25
kr i inkomstskatt.
Detta är platt skatt
Låt oss då se vad en platt skatt innebär. Den som har 140.000 kr i lön betalar nu 49 % i skatt och får med antagandet om 25 kr i skatt, nästan en halvering av sin skatt. Från ca 68.000 kr till 35.000 kr. En skattelättnad med 33.000 kr, (trettiotre tusen), i månaden observera. Den som har en lön på 80.000 kr får en skattelättnad med ca 14.000 kr, per månad. Den som har en inkomst på 40.000 kr får en lättnad med 1.500 kr, ni ser att det sjunker snabbt, men 1.500 kr är trots allt en rejäl sänkning.
Visst, det är inte så värst många som tjänar så här mycket, men det är våldsamma skattesänkningar för dessa och för att finansiera det blir det de många som får betala högre skatt. Den som i exemplet ovan har 8.000 i lön får nästan en fördubbling av skatten. Från 1058 till 2000 kr. Den som har 8.000 kr i inkomst lever förmodligen redan nu ur hand i mun. Många av dessa har säkert någon form av bidrag, med en platt skatt skulle bidragen kraftigt öka om man inte vill genomföra en försämring för dessa. Snacka om att vilja förstärka bidragkarusellen. Faktum är att det är en majoritet som kommer att betala för den minoritet som har höga löner.
Gigantisk omfördelning
Platt skatt innebär alltså en gigantisk omfördelning från de med låga inkomster till de med höga, därmed innebär det också en gigantisk omfördelning från kvinnor till män. Jag har en känsla av att Annie Lööf helt enkelt inte har kläm på hur vårt skattesystem ser ut, hon vet helt enkelt inte hur grundavdraget ser ut, ett grundavdrag som gör att även låginkomsttagare kan få en någorlunda god ekonomisk tillvaro. Hon förstår inte att samhället skulle bli ännu mer isädraget.
Nu har Annie Lööf backat ur återvändsgränden. Hon vill sänka skatten för de lägsta inkomsterna, hon vill sänka för de med inkomster runt 30.000, men hon vill inte ta bort värnskatten. Ungefär så långt man kan komma från platt skatt. Hon vill helt enkelt sänka skatter, så se upp för denna högerpolitiker. Just nu är det inte läge för platt skatt, hon fick backning av sina egna och hade inte fått igenom det i Alliansen. Men i en annan tid är det inte omöjligt att hon återkommer, i grund och botten vill hon nog ha en platt skatt och kommer säkert att återkomma med förslag åt det hållet.
Detta är platt skatt
Låt oss då se vad en platt skatt innebär. Den som har 140.000 kr i lön betalar nu 49 % i skatt och får med antagandet om 25 kr i skatt, nästan en halvering av sin skatt. Från ca 68.000 kr till 35.000 kr. En skattelättnad med 33.000 kr, (trettiotre tusen), i månaden observera. Den som har en lön på 80.000 kr får en skattelättnad med ca 14.000 kr, per månad. Den som har en inkomst på 40.000 kr får en lättnad med 1.500 kr, ni ser att det sjunker snabbt, men 1.500 kr är trots allt en rejäl sänkning.
Visst, det är inte så värst många som tjänar så här mycket, men det är våldsamma skattesänkningar för dessa och för att finansiera det blir det de många som får betala högre skatt. Den som i exemplet ovan har 8.000 i lön får nästan en fördubbling av skatten. Från 1058 till 2000 kr. Den som har 8.000 kr i inkomst lever förmodligen redan nu ur hand i mun. Många av dessa har säkert någon form av bidrag, med en platt skatt skulle bidragen kraftigt öka om man inte vill genomföra en försämring för dessa. Snacka om att vilja förstärka bidragkarusellen. Faktum är att det är en majoritet som kommer att betala för den minoritet som har höga löner.
Gigantisk omfördelning
Platt skatt innebär alltså en gigantisk omfördelning från de med låga inkomster till de med höga, därmed innebär det också en gigantisk omfördelning från kvinnor till män. Jag har en känsla av att Annie Lööf helt enkelt inte har kläm på hur vårt skattesystem ser ut, hon vet helt enkelt inte hur grundavdraget ser ut, ett grundavdrag som gör att även låginkomsttagare kan få en någorlunda god ekonomisk tillvaro. Hon förstår inte att samhället skulle bli ännu mer isädraget.
Nu har Annie Lööf backat ur återvändsgränden. Hon vill sänka skatten för de lägsta inkomsterna, hon vill sänka för de med inkomster runt 30.000, men hon vill inte ta bort värnskatten. Ungefär så långt man kan komma från platt skatt. Hon vill helt enkelt sänka skatter, så se upp för denna högerpolitiker. Just nu är det inte läge för platt skatt, hon fick backning av sina egna och hade inte fått igenom det i Alliansen. Men i en annan tid är det inte omöjligt att hon återkommer, i grund och botten vill hon nog ha en platt skatt och kommer säkert att återkomma med förslag åt det hållet.
Miljöpartiet om åtgärder för att nå klimatmålet
av Ulf Nymark
Kommunstyrelsen hade vid sammanträde denna vecka att ta ställning till
om planerade åtgärder för att nå klimatmålets etapp 2020 var
tillräckliga för att målet skulle kunna nås. Detta etappmål innebär att
utsläppsmängderna av växthusgaser år 2020 ska vara högst hälften av
1990 års nivå. De borgerliga ville utan debatt eller några som helst
kommentarer godkänna nämndernas och styrelsernas redovisningar och
kommunstyrelsens sammanställning. De uppmanade Miljöpartiet att hålla
sig så kortfattat som möjligt, medan de själva teg som muren.
Miljöpartiet föreslog att kommunstyrelsen skulle återremittera ärendet
till Kommunkontoret med följande motivering:
Motivering
Vi bedömer att redovisningen av åtgärder för att nå klimatmålet har stora brister och oklarheter. Det gäller såväl en del nämnders redovisningar som sammanställningen från kommunkontoret. Dels saknas i många fall kvantifiering av åtgärder, dels saknas i flera fall redovisning av konkreta, verksamma åtgärder för att nå de reduceringar som beräknats. Det förefaller också som om en del dubbelräkningar inte kan uteslutas. Slutsatsen att de redovisade åtgärderna är tillräckliga för att nå klimatmålet framstår som synnerligen bräckligt underbyggd.
Uppdrag
Miljöpartiet ville bland annat ge Kommunkontoret i uppdrag:
• att i den sammanfattande bedömningen överskådligt redovisa reduceringarna per nämnd/styrelse eller där så anses lämpligt åtgärdsvis (t ex vid större, övergripande åtgärder där flera nämnder är involverade) så att det blir möjligt att ta del av de uppgifter som den sammanlagda utsläppsminskningen bygger på
• att redovisa grunderna för bedömningen att de föreslagna åtgärderna är tillräckliga,
• att inhämta redogörelse för beslutade och eller planerade konkreta, kvantifierbara åtgärder från i första hand Tekniska nämnden och Byggnadsnämnden
• att kommunkontoret ges i uppdrag att anlita en extern konsult för oberoende granskning av klimatmålsåtgärdernas effekt.
Nej till att utreda oklarheter
Den borgerliga majoriteten röstade alltså emot Miljöpartiets förslag om återremiss. Förslaget fick stöd av samtliga oppositionspartier. Efter borgarnas nej till att få oklarheterna utredda yrkade MP på att redovisningen skulle lämnas vidare till Kommunfullmäktige för ställningstagande. Även detta yrkande fick hela oppositionens bifall. Men borgarna ville inte att ärendet skulle till fullmäktige. Av någon anledning ville man inte att fullmäktige skulle få en bild av om det är möjligt att nå klimatmålet eller inte. Ärendet är därför lagt till handlingarna och borgarna kommer att försöka fortsätta att tiga.
Motivering
Vi bedömer att redovisningen av åtgärder för att nå klimatmålet har stora brister och oklarheter. Det gäller såväl en del nämnders redovisningar som sammanställningen från kommunkontoret. Dels saknas i många fall kvantifiering av åtgärder, dels saknas i flera fall redovisning av konkreta, verksamma åtgärder för att nå de reduceringar som beräknats. Det förefaller också som om en del dubbelräkningar inte kan uteslutas. Slutsatsen att de redovisade åtgärderna är tillräckliga för att nå klimatmålet framstår som synnerligen bräckligt underbyggd.
Uppdrag
Miljöpartiet ville bland annat ge Kommunkontoret i uppdrag:
• att i den sammanfattande bedömningen överskådligt redovisa reduceringarna per nämnd/styrelse eller där så anses lämpligt åtgärdsvis (t ex vid större, övergripande åtgärder där flera nämnder är involverade) så att det blir möjligt att ta del av de uppgifter som den sammanlagda utsläppsminskningen bygger på
• att redovisa grunderna för bedömningen att de föreslagna åtgärderna är tillräckliga,
• att inhämta redogörelse för beslutade och eller planerade konkreta, kvantifierbara åtgärder från i första hand Tekniska nämnden och Byggnadsnämnden
• att kommunkontoret ges i uppdrag att anlita en extern konsult för oberoende granskning av klimatmålsåtgärdernas effekt.
Nej till att utreda oklarheter
Den borgerliga majoriteten röstade alltså emot Miljöpartiets förslag om återremiss. Förslaget fick stöd av samtliga oppositionspartier. Efter borgarnas nej till att få oklarheterna utredda yrkade MP på att redovisningen skulle lämnas vidare till Kommunfullmäktige för ställningstagande. Även detta yrkande fick hela oppositionens bifall. Men borgarna ville inte att ärendet skulle till fullmäktige. Av någon anledning ville man inte att fullmäktige skulle få en bild av om det är möjligt att nå klimatmålet eller inte. Ärendet är därför lagt till handlingarna och borgarna kommer att försöka fortsätta att tiga.
Hannah Arendt – en berättelse om vår tid
av Gunnar Stensson
Se den tyska regissören Margaretha von Trottas film om den 
judiska filosofen och politikern Hannah Arendt, som tolkas på ett oförglömligt sätt av skådespelaren Barbara Sulowa!
”Om Hannah Arendt inte hade existerat hade det varit nödvändigt att uppfinna henne. Hennes liv är en parabel, en liknelse, en berättelse inte bara om vår tidsålder utan om några århundraden av europeiskt tänkande och erfarenheter.”
Det skriver den engelske filosofen Ernest Geller 1987.
Hannah Arendt föddes 1906 i Königsberg. 1924 började hon studera filosofi för Martin Heidegger. När hon fick reda på Heideggers samarbete med nazisterna blev hon förfärad.
Eftersom hon var judinna blev hon häktad när Hitler kom till makten 1933 men släpptes sedan och flydde via Prag till Paris. Hon ingick i en sionistisk-socialistisk rörelse som hjälpte flyktingbarn att komma till kibbutzer i Israel.
Hon gifte sig med en landsflyktig tysk kommunist 1936. Tillsammans med honom upplevde hon hur Paris bröt samman under de anstormande tyska arméerna. Hon forslades till koncentrationslägret Gurs i södra Frankrike. Det rådande kaoset gjorde det möjligt för henne att fly. Via Lissabon lyckades hon med sin make ta sig till USA.
Där blev hon så småningom professor vid New School of Social Research, det universitet som ursprungligen grundades för att ge av nazisterna förföljda forskare möjlighet att arbeta och undervisa.
Mycket förenklat kan man säga att samhällelig och politisk aktivitet är det högsta mänskliga värdet i Hannah Arendts filosofi. Värderingarna måste omsättas i handling.
I New York samarbetade hon med grupper som verkade för ett federalt Israel/Palestina där palestinier och judar har samma demokratiska rättigheter.
När Begin, ledare för Herutpartiet och senare ministerpresident i staten Israel, besökte New York, författade hon ett uttalande som hon fick ett antal judiska kulturpersoner, bland dem Albert Einstein, att underteckna. I uttalandet heter det: ”Ett av vår tids mest upprörande politiska fenomen är skapandet av Frihetspartiet (Tunat Haherut) i den nytillkomna staten Israel, ett politiskt parti som i sin politiska organisation, sina metoder, sin politiska filosofi och sin samhälleliga målsättning är besläktat med nazist- och fascistpartierna. Det har bildats av medlemmar och anhängare till Irgun Zwai Leumi, en terroristisk, högerorienterad, chauvinistisk organisation.”
I ljuset av Israels utveckling de senaste 50 åren ter sig uttalandet profetiskt. Det publicerades i New York Times 4 december 1948.
1961
rapporterade Hannah Arendt från Eichmann-rättegången
Hon väckte indignation när hon beskrev Eichmann som en rationell, plikttrogen byråkrat, en representant för den banala ondskan. Judarna upprördes än mer av hennes påstående att de judiska ledarnas samarbete med nazismen bidragit till Förintelsen. Hennes bok ”Den banala ondskan” är fortfarande provokativ genom sitt underförstådda krav på ansvar och i förlängningen civil ohörsamhet. Om du inte tar ansvar är du en moralisk nolla, en ingen, en Eichmann. En ny upplaga av ”Den banala ondskan” finns nu, utgiven av förlaget Daidalos.
Filmen handlar om Eichmannrättegången och ”den banala ondskan”. Hannah Arendt fick betala ett högt pris för sin konsekventa hållning. Barbara Salowa är magnifik i rollen!
PS. De biografiska notiserna ovan är hämtade
ur Joachim Israels förord till ”Människans villkor. Vita Activa” av
Hannah Arendt, utgiven på Röda Bokförlaget, tryckt i Eslöv av min vän
Helmut Glöck 1988. För översättningen står Joachim Retzlaff, då medlem i
vpk Lund. Röda bokförlaget blev senare förlaget Daidalos, som under
åren utgivit många av Gunnar Sandins översättningar.
Man kan påstå att vpk Lund på många sätt var förbundet med Hannah Arendt, som gick bort 1975.
judiska filosofen och politikern Hannah Arendt, som tolkas på ett oförglömligt sätt av skådespelaren Barbara Sulowa!”Om Hannah Arendt inte hade existerat hade det varit nödvändigt att uppfinna henne. Hennes liv är en parabel, en liknelse, en berättelse inte bara om vår tidsålder utan om några århundraden av europeiskt tänkande och erfarenheter.”
Det skriver den engelske filosofen Ernest Geller 1987.
Hannah Arendt föddes 1906 i Königsberg. 1924 började hon studera filosofi för Martin Heidegger. När hon fick reda på Heideggers samarbete med nazisterna blev hon förfärad.
Eftersom hon var judinna blev hon häktad när Hitler kom till makten 1933 men släpptes sedan och flydde via Prag till Paris. Hon ingick i en sionistisk-socialistisk rörelse som hjälpte flyktingbarn att komma till kibbutzer i Israel.
Hon gifte sig med en landsflyktig tysk kommunist 1936. Tillsammans med honom upplevde hon hur Paris bröt samman under de anstormande tyska arméerna. Hon forslades till koncentrationslägret Gurs i södra Frankrike. Det rådande kaoset gjorde det möjligt för henne att fly. Via Lissabon lyckades hon med sin make ta sig till USA.
Där blev hon så småningom professor vid New School of Social Research, det universitet som ursprungligen grundades för att ge av nazisterna förföljda forskare möjlighet att arbeta och undervisa.
Mycket förenklat kan man säga att samhällelig och politisk aktivitet är det högsta mänskliga värdet i Hannah Arendts filosofi. Värderingarna måste omsättas i handling.
I New York samarbetade hon med grupper som verkade för ett federalt Israel/Palestina där palestinier och judar har samma demokratiska rättigheter.
När Begin, ledare för Herutpartiet och senare ministerpresident i staten Israel, besökte New York, författade hon ett uttalande som hon fick ett antal judiska kulturpersoner, bland dem Albert Einstein, att underteckna. I uttalandet heter det: ”Ett av vår tids mest upprörande politiska fenomen är skapandet av Frihetspartiet (Tunat Haherut) i den nytillkomna staten Israel, ett politiskt parti som i sin politiska organisation, sina metoder, sin politiska filosofi och sin samhälleliga målsättning är besläktat med nazist- och fascistpartierna. Det har bildats av medlemmar och anhängare till Irgun Zwai Leumi, en terroristisk, högerorienterad, chauvinistisk organisation.”
I ljuset av Israels utveckling de senaste 50 åren ter sig uttalandet profetiskt. Det publicerades i New York Times 4 december 1948.
1961
rapporterade Hannah Arendt från Eichmann-rättegångenHon väckte indignation när hon beskrev Eichmann som en rationell, plikttrogen byråkrat, en representant för den banala ondskan. Judarna upprördes än mer av hennes påstående att de judiska ledarnas samarbete med nazismen bidragit till Förintelsen. Hennes bok ”Den banala ondskan” är fortfarande provokativ genom sitt underförstådda krav på ansvar och i förlängningen civil ohörsamhet. Om du inte tar ansvar är du en moralisk nolla, en ingen, en Eichmann. En ny upplaga av ”Den banala ondskan” finns nu, utgiven av förlaget Daidalos.
Filmen handlar om Eichmannrättegången och ”den banala ondskan”. Hannah Arendt fick betala ett högt pris för sin konsekventa hållning. Barbara Salowa är magnifik i rollen!
PS. De biografiska notiserna ovan är hämtade
ur Joachim Israels förord till ”Människans villkor. Vita Activa” av
Hannah Arendt, utgiven på Röda Bokförlaget, tryckt i Eslöv av min vän
Helmut Glöck 1988. För översättningen står Joachim Retzlaff, då medlem i
vpk Lund. Röda bokförlaget blev senare förlaget Daidalos, som under
åren utgivit många av Gunnar Sandins översättningar.Man kan påstå att vpk Lund på många sätt var förbundet med Hannah Arendt, som gick bort 1975.
Annie Lööf och Margaret Thatcher av Bengt Hall
Våga inte kalla mig hård, kall och nyliberal. Lägg inte åsikter i min mun sa centerpartiets ledare Annie Lööf nyligen. Med stor emfas inför sina meningsfränder.
2008 fick hon frågan om hon hade någon egen förebild. ”Ja…Sen är jag väldigt fascinerad av Margaret Thatcher. Hon hade verkligen råg i ryggen och visade var skåpet ska stå…när man har sett henne i debattstolen så mår man bra hela dagen! Hon har betytt mer för eftervärlden än någon annan brittisk ledare. Jag försöker ta efter henne….”
Margaret Thatcher var konservativ premiärminister 1979 – 1990. Några berömda citat kan ge en snabb bild av hennes åsikter. Mest känt av alla är förmodligen förnekandet av samhället: Det finns inget samhälle, bara individer. En mer extremt liberal hållning är förmodligen svår att finna: ”there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families.”
Några uttalanden som illustrerar hur “mjuk och varm” hon var kan vara värda att citera:
“A world without nuclear weapons would be less stable and more dangerous for all of us.”
“I personally have always voted for the death penalty because I believe that people who go out prepared to take the lives of other people forfeit their own right to live.”
“There are still people in my party who believe in consensus politics. I regard them as Quislings, as traitors… I mean it.”
Det är alltså bra med kärnvapen och dödsstraff och de som förespråkar samförståndslösningar I politiken är förrädare. En liten glimt av Margaret Thatchers politiska stil!
Kamp mot facket!
Margaret Thatcher såg fackföreningsrörelsen som fiender. Hon förbjöd sympatiåtgärder och införde begränsningar i strejkrätten. Det var under Thatcher som Falklandskriget mot Argentina genomfördes. Hon jämförde Falklandskriget med sitt eget krig mot facket. Facket var en farligare fiende:
”We had to fight the enemy without in the Falklands. We always have to be aware of the enemy within, which is much more difficult to fight and more dangerous to liberty.”
Centralisering av den politiska makten
Den kommunala självstyrelsen var en nagel I ögat på Thatcher och hon kämpade aktivt för att begränsa de: Staten ingrep och ändrade I enskilda kommuners budgetar. Skolor förstatligades. Allmännyttiga bostäder privatiserades. Kommunerna förlorade en rad verksamheter som istället kom att styras av icke-valda organ. Dvs offentlig verksamhet som var undandragen från demokratiskt inflytande. Kampen mot kommunerna och den demokratiskt styrda offentliga verksamheten är bakgrunden till omdömet ”She hates everyone elected. Except herself.”
2008 fick hon frågan om hon hade någon egen förebild. ”Ja…Sen är jag väldigt fascinerad av Margaret Thatcher. Hon hade verkligen råg i ryggen och visade var skåpet ska stå…när man har sett henne i debattstolen så mår man bra hela dagen! Hon har betytt mer för eftervärlden än någon annan brittisk ledare. Jag försöker ta efter henne….”
Margaret Thatcher var konservativ premiärminister 1979 – 1990. Några berömda citat kan ge en snabb bild av hennes åsikter. Mest känt av alla är förmodligen förnekandet av samhället: Det finns inget samhälle, bara individer. En mer extremt liberal hållning är förmodligen svår att finna: ”there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families.”
Några uttalanden som illustrerar hur “mjuk och varm” hon var kan vara värda att citera:
“A world without nuclear weapons would be less stable and more dangerous for all of us.”
“I personally have always voted for the death penalty because I believe that people who go out prepared to take the lives of other people forfeit their own right to live.”
“There are still people in my party who believe in consensus politics. I regard them as Quislings, as traitors… I mean it.”
Det är alltså bra med kärnvapen och dödsstraff och de som förespråkar samförståndslösningar I politiken är förrädare. En liten glimt av Margaret Thatchers politiska stil!
Kamp mot facket!
Margaret Thatcher såg fackföreningsrörelsen som fiender. Hon förbjöd sympatiåtgärder och införde begränsningar i strejkrätten. Det var under Thatcher som Falklandskriget mot Argentina genomfördes. Hon jämförde Falklandskriget med sitt eget krig mot facket. Facket var en farligare fiende:
”We had to fight the enemy without in the Falklands. We always have to be aware of the enemy within, which is much more difficult to fight and more dangerous to liberty.”
Centralisering av den politiska makten
Den kommunala självstyrelsen var en nagel I ögat på Thatcher och hon kämpade aktivt för att begränsa de: Staten ingrep och ändrade I enskilda kommuners budgetar. Skolor förstatligades. Allmännyttiga bostäder privatiserades. Kommunerna förlorade en rad verksamheter som istället kom att styras av icke-valda organ. Dvs offentlig verksamhet som var undandragen från demokratiskt inflytande. Kampen mot kommunerna och den demokratiskt styrda offentliga verksamheten är bakgrunden till omdömet ”She hates everyone elected. Except herself.”
Ett spektakulärt exempel var nedläggningen av Greater London
Council (GLC). GLC var en kommunal nivå – ungefär som ett landsting
för Londonregionen – med ansvar för bl a kollektivtrafik, gator och
vägar och övergripande planering. I GLC hade motståndarna – Labour –
makten. Under den legendariske ordföranden 1981 – 1986 Ken Livingstone
(Red Ken) kom det till öppen konflikt med thatcherregeringen.
Livingstone jobbade för lägre avgifter i kollektivtrafiken. London
förklarade sig som kärvapenfri zon. Olika åtgärder genomfördes för att
stödja kvinnor och missgynnade minoriteter som invandrare, handikappade
och homosexuella. Det blev för mycket för Thatcher som istället för
att besegra Londonvänstern i val bestämde sig för att helt enkelt
avskaffa GLC.
Den platta skatten
Kommunerna i Storbritannien får, förutom statsbidrag, sin inkomster från fastighetsskatt. Åren 1989 och 1990 införde Thatcher-regeringen istället en skatt som kallades community charge eller poll tax som den kom att kallas. Poll tax innebär att alla skattebetalare betalade samma summa (alltså inte samma procent av sin inkomst). Det är detta som är en så kallad ”platt skatt”. Övergången från fastighetsskatt till poll tax innebar att skattebördan flyttades från de rika till de fattiga. Ju lägre ens inkomst är, desto högre procent av den måste man alltså betala i skatt.
Enda sättet att slippa undan poll tax var att låta bli att registrera sig i röstlängden, eftersom skattebetalarregistret stämdes av mot röstlängden. Konsekvensern blev alltså att den som inte betalade sin poll tax förlorade sin rösträtt.
Det blev oerhörda protester mot poll tax. Dessa kulminerade i ”slaget om Trafalgar Square” med 113 skadade och 340 arresterade. Man kan lugnt säga att inget västeuropeiskt land har varit så nära revolution som England i protesterna mot den platta kommunalskatten. Men så blev det också slutet på Thatcher-eran. Efter uppror i det egna partiet tvingades hon avgå 1990.
Sämre utbildning
Det har varit regel att gamla studenter från Oxford som varit premiärminister har utsetts till hedersdoktor vid universitetet. Men Oxforduniversitetets beslutande församling beslöt 1985 efter omröstning med siffrorna 738 – 319 att vägra Margaret Thatcher en sådan utnämning. Man motiverade vägran med den ”djupa och systematiska skada” hon tillfogat hela det brittiska skolsystemet:
”Mrs Thatcher´s Government has done deep and systematic damage to the whole public education system in Britain from the provision for the youngest child up to the most advanced research programmes.”
Våga inte kalla mig hård, kall och nyliberal. Sa Annie Lööf. Fan tro´t.
Den platta skatten
Kommunerna i Storbritannien får, förutom statsbidrag, sin inkomster från fastighetsskatt. Åren 1989 och 1990 införde Thatcher-regeringen istället en skatt som kallades community charge eller poll tax som den kom att kallas. Poll tax innebär att alla skattebetalare betalade samma summa (alltså inte samma procent av sin inkomst). Det är detta som är en så kallad ”platt skatt”. Övergången från fastighetsskatt till poll tax innebar att skattebördan flyttades från de rika till de fattiga. Ju lägre ens inkomst är, desto högre procent av den måste man alltså betala i skatt.
Enda sättet att slippa undan poll tax var att låta bli att registrera sig i röstlängden, eftersom skattebetalarregistret stämdes av mot röstlängden. Konsekvensern blev alltså att den som inte betalade sin poll tax förlorade sin rösträtt.
Det blev oerhörda protester mot poll tax. Dessa kulminerade i ”slaget om Trafalgar Square” med 113 skadade och 340 arresterade. Man kan lugnt säga att inget västeuropeiskt land har varit så nära revolution som England i protesterna mot den platta kommunalskatten. Men så blev det också slutet på Thatcher-eran. Efter uppror i det egna partiet tvingades hon avgå 1990.
Sämre utbildning
Det har varit regel att gamla studenter från Oxford som varit premiärminister har utsetts till hedersdoktor vid universitetet. Men Oxforduniversitetets beslutande församling beslöt 1985 efter omröstning med siffrorna 738 – 319 att vägra Margaret Thatcher en sådan utnämning. Man motiverade vägran med den ”djupa och systematiska skada” hon tillfogat hela det brittiska skolsystemet:
”Mrs Thatcher´s Government has done deep and systematic damage to the whole public education system in Britain from the provision for the youngest child up to the most advanced research programmes.”
Våga inte kalla mig hård, kall och nyliberal. Sa Annie Lööf. Fan tro´t.
På Olof Palmes tid 4 av Gunnar Stensson
Ett bål och tända marschaller spred ett
flackande sken medan den blöta snön föll över Stortorget i Lund klockan
17 den 13 december 1981. Det var en manifestation mot att general
Jaruzelski tagit makten i Polen, utfärdat undantagstillstånd och
förbjudit fackföreningen Solidaritet.
Jag tror att det var Sven-Hugo Mattsson och Monica Bondesson som tagit initiativet. De var i alla fall där när jag kom till torget.
En jobbig julhelg följde. Vi samlade in pengar till Solidaritet på alla kända torg och insamlingsställen, utanför systembutiker och i domkyrkans vapenhus, där polacker vakade dygnet runt. Fötterna var blöta och näsorna snorade.
I mellandagarna beslöt ett enhälligt medlemsmöte att vpk Lund skulle bryta förbindelserna med de kommunistiska partierna i Sovjetunionen och dess vasallstater. Jag utsågs att från partilokalen vid Bredgatan ringa Lars Werner om beslutet. Han svarade genast, men kommenterade det inte. Däremot klagade han över ont i knäet. Han hade en menisk som måste opereras. Vi önskade varandra god fortsättning på julen.
På partikongressen i Södertälje gick det demokratiska manifestet, något urvattnat, igenom utan diskussion. Ingen sovjetisk delegation syntes till. På tåget hade vi pratat om den sovjetiska ubåten utanför Karlskrona. Den betraktades som ett bevis för att sovjetiska ubåtar spionerade på svenskt vatten. Ubåts-paranoian blev Carl Bildts språngbräda till makten, även om det kanske var illrar som registrerades vid Hårsfjärden.
Ett par år satt jag i distriktsstyrelsen och lärde känna Joakim Lenz, en beläst och noggrann person som jag uppskattar mycket. Lokalen låg vid Bergsgatan i Malmö. Vi hade ett egendomligt fall som handlade om en talför person från Åstorp, Tony Wiklander, som då tillhörde vpk men nu är aktiv sverigedemokrat. Han anklagades för förskingring i en kiosk i anslutning till en skola och hade skrivit en lång försvarsinlaga där han kallade sig ”Åstorps Dreyfus”. Eftersom han var partimedlem engagerade vi oss och försökte hjälpa honom juridiskt. Det kostade tid och lite pengar.
I Antiimperialistiska utskottet engagerade vi oss i Eritreas befrielsekamp. Jag var nära vän med en lärare på Lärarhögskolan, Bereket Yebio, och han informerade oss. Eritrea kämpade sedan 1961 för sitt nationella oberoende. I Etiopien hade Mengistu mördat kejsaren och infört militärdiktatur. Han kallade sig kommunist och fick stöd från Sovjetunionen med vapen och ekonomi. VPK stödde sedan gammalt Eritreas äldsta befrielserörelse, ELF, som var Moskvatrogen. Jag påpekade i Ny Dag det orimliga i att en befrielserörelse anknöt till det land som försörjde dess förtryckare med bombplan och kanoner. Jag fick uppdraget att resa till Eritrea av vpk. Jag fick 15 000 kronor för att bestrida kostnaderna, och snart var jag i Sudans huvudstad Khartoum. Den berättelsen får anstå.
VPK Lund sjöd av energi omkring 1980. Hundratals unga partimedlemmar av vilka en oproportionerligt stor andel så småningom blev professorer, män som kvinnor. Stadsdelsgrupper där vi studerade marxistisk grundkurs och anordnade barntillsyn. I Klostergårdsgruppen lärde jag bland annat känna Sven-Bertil Persson. Här fanns det verkligen entreprenörsanda. Men ingen blev rik. Det var slit hela tiden. Och entusiasm. Tusen läsare av VB som skickades ut med posten. Tjogtals indragna i kommunalpolitiken. Höstfest med tivoli och skjutbanor i Folkets park. Stor internationell aktivitet. Försök till kontinuerlig bokutgivning: Lund sett från vänster. Röda Kapellet. Bokcafé mitt emot Stadsbiblioteket.
Jag tror att det var Sven-Hugo Mattsson och Monica Bondesson som tagit initiativet. De var i alla fall där när jag kom till torget.
En jobbig julhelg följde. Vi samlade in pengar till Solidaritet på alla kända torg och insamlingsställen, utanför systembutiker och i domkyrkans vapenhus, där polacker vakade dygnet runt. Fötterna var blöta och näsorna snorade.
I mellandagarna beslöt ett enhälligt medlemsmöte att vpk Lund skulle bryta förbindelserna med de kommunistiska partierna i Sovjetunionen och dess vasallstater. Jag utsågs att från partilokalen vid Bredgatan ringa Lars Werner om beslutet. Han svarade genast, men kommenterade det inte. Däremot klagade han över ont i knäet. Han hade en menisk som måste opereras. Vi önskade varandra god fortsättning på julen.
På partikongressen i Södertälje gick det demokratiska manifestet, något urvattnat, igenom utan diskussion. Ingen sovjetisk delegation syntes till. På tåget hade vi pratat om den sovjetiska ubåten utanför Karlskrona. Den betraktades som ett bevis för att sovjetiska ubåtar spionerade på svenskt vatten. Ubåts-paranoian blev Carl Bildts språngbräda till makten, även om det kanske var illrar som registrerades vid Hårsfjärden.
Ett par år satt jag i distriktsstyrelsen och lärde känna Joakim Lenz, en beläst och noggrann person som jag uppskattar mycket. Lokalen låg vid Bergsgatan i Malmö. Vi hade ett egendomligt fall som handlade om en talför person från Åstorp, Tony Wiklander, som då tillhörde vpk men nu är aktiv sverigedemokrat. Han anklagades för förskingring i en kiosk i anslutning till en skola och hade skrivit en lång försvarsinlaga där han kallade sig ”Åstorps Dreyfus”. Eftersom han var partimedlem engagerade vi oss och försökte hjälpa honom juridiskt. Det kostade tid och lite pengar.
I Antiimperialistiska utskottet engagerade vi oss i Eritreas befrielsekamp. Jag var nära vän med en lärare på Lärarhögskolan, Bereket Yebio, och han informerade oss. Eritrea kämpade sedan 1961 för sitt nationella oberoende. I Etiopien hade Mengistu mördat kejsaren och infört militärdiktatur. Han kallade sig kommunist och fick stöd från Sovjetunionen med vapen och ekonomi. VPK stödde sedan gammalt Eritreas äldsta befrielserörelse, ELF, som var Moskvatrogen. Jag påpekade i Ny Dag det orimliga i att en befrielserörelse anknöt till det land som försörjde dess förtryckare med bombplan och kanoner. Jag fick uppdraget att resa till Eritrea av vpk. Jag fick 15 000 kronor för att bestrida kostnaderna, och snart var jag i Sudans huvudstad Khartoum. Den berättelsen får anstå.
VPK Lund sjöd av energi omkring 1980. Hundratals unga partimedlemmar av vilka en oproportionerligt stor andel så småningom blev professorer, män som kvinnor. Stadsdelsgrupper där vi studerade marxistisk grundkurs och anordnade barntillsyn. I Klostergårdsgruppen lärde jag bland annat känna Sven-Bertil Persson. Här fanns det verkligen entreprenörsanda. Men ingen blev rik. Det var slit hela tiden. Och entusiasm. Tusen läsare av VB som skickades ut med posten. Tjogtals indragna i kommunalpolitiken. Höstfest med tivoli och skjutbanor i Folkets park. Stor internationell aktivitet. Försök till kontinuerlig bokutgivning: Lund sett från vänster. Röda Kapellet. Bokcafé mitt emot Stadsbiblioteket.
Vi var störst i Skåne-distriktet, anordnade de i särklass största
demonstrationerna i Lund, inför valen åkte flygbladspatruller från Lund
så långt som till Skanör och Falsterbo, dock utan att opinionen
påverkades nämnvärt. Ändå lyckades de flesta av oss samtidigt med sina
privata liv som lärare, forskare, socialarbetare, läkare,
sjuksköterskor. Förklaringen var väl att alla var aktiva. Är man många
aktiva blir mycket gjort.
Olof Palme 1983: det var då han började ägna sig åt Palestina/Israel på allvar. Med början kring mitten av 70-talet hade Socialdemokraterna börjat svänga från ohämmat stöd till Israel till en balanserad ståndpunkt som försvarade också palestiniernas rättigheter. Målet var en rättvis tvåstatslösning som enda vägen till fred. Olof Palme satsade på Yasser Arafat. Han förhandlade med honom i FN. Han stödde honom i svensk debatt. Det fanns många palestinier i Lund, och vi hade kontakt med dem. Vi uppskattade och stödde Palmes politik i Mellanöstern.
Palme bjöd in Arafat till Sverige. Det tog hus i helvete. En av de smutsigaste politiska kampanjerna i svensk politisk historia följde. Jag minns min bestörtning när jag steg av bussen i Södervärn och fann sjukhuset och hela bussterminalen tapetserade med stencilerade bilder som jag uppfattade som grov antisemitisk propaganda. Men det var inte antisemitisk propaganda. På de svartvita teckningarna var Palme och Arafat avbildade på samma sätt som nazisterna avbildat judar: kroknästa fula skurkar med fanatiskt lysande ögon. Affischeringen var anonym.
Palme tog tjuren vid hornen och bjöd in till ett möte i Stockholms Storkyrka, Sveriges nationalhelgedom. Han skulle tala om en politik för fred och rättvisa i Mellanöstern, i princip för gällande internationell rätt och FN-resolutioner. Storkyrkan fylldes. Men Olof Palme hann knappt öppna munnen innan ett hatiskt buande och bölande började ljuda från den välklädda publiken. Händelsen refererades ordentligt i pressen, och många av referaten var Palme-fientliga. De kan påminna om hur Hannah Arendts ”Den banala ondskan” togs emot.
Episoden finns inte med i filmen och nämns över huvud taget sällan eller aldrig. Men den gav en fingervisning om var Palmehatet fanns och vilka intressen som kanske ville röja honom ur vägen.
Tidsnöd och datorhaveri har försenat mig, men det kommer en fortsättning.
Vi ska baxa oss fram till 1986.
Olof Palme 1983: det var då han började ägna sig åt Palestina/Israel på allvar. Med början kring mitten av 70-talet hade Socialdemokraterna börjat svänga från ohämmat stöd till Israel till en balanserad ståndpunkt som försvarade också palestiniernas rättigheter. Målet var en rättvis tvåstatslösning som enda vägen till fred. Olof Palme satsade på Yasser Arafat. Han förhandlade med honom i FN. Han stödde honom i svensk debatt. Det fanns många palestinier i Lund, och vi hade kontakt med dem. Vi uppskattade och stödde Palmes politik i Mellanöstern.
Palme bjöd in Arafat till Sverige. Det tog hus i helvete. En av de smutsigaste politiska kampanjerna i svensk politisk historia följde. Jag minns min bestörtning när jag steg av bussen i Södervärn och fann sjukhuset och hela bussterminalen tapetserade med stencilerade bilder som jag uppfattade som grov antisemitisk propaganda. Men det var inte antisemitisk propaganda. På de svartvita teckningarna var Palme och Arafat avbildade på samma sätt som nazisterna avbildat judar: kroknästa fula skurkar med fanatiskt lysande ögon. Affischeringen var anonym.
Palme tog tjuren vid hornen och bjöd in till ett möte i Stockholms Storkyrka, Sveriges nationalhelgedom. Han skulle tala om en politik för fred och rättvisa i Mellanöstern, i princip för gällande internationell rätt och FN-resolutioner. Storkyrkan fylldes. Men Olof Palme hann knappt öppna munnen innan ett hatiskt buande och bölande började ljuda från den välklädda publiken. Händelsen refererades ordentligt i pressen, och många av referaten var Palme-fientliga. De kan påminna om hur Hannah Arendts ”Den banala ondskan” togs emot.
Episoden finns inte med i filmen och nämns över huvud taget sällan eller aldrig. Men den gav en fingervisning om var Palmehatet fanns och vilka intressen som kanske ville röja honom ur vägen.
Tidsnöd och datorhaveri har försenat mig, men det kommer en fortsättning.
Vi ska baxa oss fram till 1986.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)