Helgeandskyrkan
1 mars kl 17
Motettföreningen Kamraterna
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2014-02-27
Afghanistansolidaritet Skåne
Lunds Afghanistankommitté arrangerar den 3/3 kl. 18.30 ett möte med
Dimitrije Todorovic, ny chef för SAK:s verksamhet i Afghanistan, på
Kiliansgatan 9, Lund: ABF MittSkåne, i Oscar Olsson-rummet.
Todorovic har tidigare haft samma position på den brittiska organisationen OXFAM och kan Afghanistan. Viktigt tillfälle att ställa frågor, att lyssna och lära.
Todorovic har tidigare haft samma position på den brittiska organisationen OXFAM och kan Afghanistan. Viktigt tillfälle att ställa frågor, att lyssna och lära.
Pusselbitar
1. Behöver Schweiz Jas Gripen?
2. Sverige är världens åttonde största exportör av vapen.
3. Sverige säljer vapen till diktaturer. Exporten till Saudiarabien var 2013 nummer fyra i storleksordning och gick till ett land som klassas som en av världens brutalaste diktaturer. Ett land som allvarligt kränker mänskliga rättigheter. Ett rike som förbjuder kritik av islam och kungafamiljen. En nation med ett stenhårt kvinnoförtryck. En stat som dömer folk till piskning, stympning och offentliga avrättningar i enlighet med sharia.
Även Egypten, Bahrain, Kuwait och Oman fick i fjol vapenleveranser.
Olle Lönnaeus, SDS 26/2
4. 130 000 har dödats i kriget i Syrien.
5. Vänsterpartiet och miljöpartiet säger nej till svensk vapenexport. Regeringen har gått med på att utreda om export till diktaturer som Saudiarabien bör stoppas.
Olle Lönnaeus, SDS
2. Sverige är världens åttonde största exportör av vapen.
3. Sverige säljer vapen till diktaturer. Exporten till Saudiarabien var 2013 nummer fyra i storleksordning och gick till ett land som klassas som en av världens brutalaste diktaturer. Ett land som allvarligt kränker mänskliga rättigheter. Ett rike som förbjuder kritik av islam och kungafamiljen. En nation med ett stenhårt kvinnoförtryck. En stat som dömer folk till piskning, stympning och offentliga avrättningar i enlighet med sharia.
Även Egypten, Bahrain, Kuwait och Oman fick i fjol vapenleveranser.
Olle Lönnaeus, SDS 26/2
4. 130 000 har dödats i kriget i Syrien.
5. Vänsterpartiet och miljöpartiet säger nej till svensk vapenexport. Regeringen har gått med på att utreda om export till diktaturer som Saudiarabien bör stoppas.
Olle Lönnaeus, SDS
Vår vid dammarna av Gunnar Stensson
Innan nattfrosten hunnit smälta plockar jag vårens första
grönsvarta nässlor med stelfrusna fingrar. Ett svanpar simmar fram, i
hopp om mat. Klargröna, krusiga hundkextelningar och frodiga
kardborrsblad tävlar om det sneda solljuset. Hasselbuskens svängande
hängen lyser gula.
Hemkommen lägger jag nässlorna i en gryta kokande vatten. När fingrarna tinar började de brännas och klia. Kliar gör också ögonen av hasselpollen.
Hemkommen lägger jag nässlorna i en gryta kokande vatten. När fingrarna tinar började de brännas och klia. Kliar gör också ögonen av hasselpollen.
I upprorstider av SH
”Det är rätt att göra uppror” hette det bland
vänsteristerna som tågade runt i Stockholm i slutet av 1960-talet. Det
var en uppfordrande slogan som fastnade i minnet. Är det då rätt att
göra uppror, oberoende av vad man gör uppror mot? Nej, naturligtvis
inte och världshändelserna under senare år tvingar en att reflektera
över vad man gör uppror mot och vad man får i stället.
En stark nationalism
Man kan börja med att se på de pågående händelserna i Ukraina, det må mu kallas en revolution eller en statskupp.
Ukraina
Ukraina är en stat med starka nationella traditioner, ett
eget språk och en ovilja att låta sig styras från Moskva. T.ex. var
hatet mot Sovjetstaten så starkt att man satte upp en egen armé,
Vlasovarmén med hundratusentals man, som gick med i Hitlers koalition
och stred mot Sovjet för att sedan kohandla med amerikanerna. Men de
senaste årens oro tog sin början 2004 när en stark oppositionsgrupp
ifrågasatte ett valresultat där den ryssvänlige Viktor Janukovytj
vann över den västvänlige Viktor Jusjtjenko. Valfusk, ja kanske, men
inte belagt, man hänvisade till vallokalenkäter. I en oerhört skicklig
och välfinansierad kampanj (”den orangea revolutionen” med utdelning av
tält och kommunikationsutrustning till demonstranterna från de stora
amerikanska propagandafonderna) satte man vinnarna under sådan press
att valet kunde göras om och Västsidan vann. Här demonstrerades att man
från gatan kunde nå politiska resultat utanför parlamentet och att
detta applåderades i hela västvärlden.
En stark nationalism
Man kan börja med att se på de pågående händelserna i Ukraina, det må mu kallas en revolution eller en statskupp.
Ukraina
En gång till
Vad som hänt nu är en upprepning. Kravallpolis gick hårt fram, med dödsoffer på båda sidorna. Men det blev en överenskommelse med oppositionspartierna om en koalitionsregering och slut på ockupationer och blodsutgjutelse. Men det kunde inte torget under ledning av mer hårdföra ledare acceptera. Man tog makten i parlamentet och struntade i överenskommelsen och sådant är läget nu. Gillandet är fullständigt från dem som annars är så noga med formaliteterna.
Det är säkert kört för Janukovytj och något annat är han inte värd efter att ha beordrat/låtit det ske att bortåt hundratalet demonstranter dödats av prickskyttar från hustaken. Men redan innan detta var västvärldens dom klar: det var Kievdemonstranternas önskningar som skulle följas. Det vore frestande att ta upp några andra uppror där västvärldens bild och åtgärder analyseras, säg Libyen, Thailand, Syrien, Iran. Journalisterna sitter på sina hotell och kan egentligen bara prata med studenter och folk från städernas utbildade elit. Ta Egypten. Där har militären i samarbete med städernas västorienterade medelklass förbjudit det parti/gruppering som har organiserat Egyptens fattiga landsbygdbefolkning och kastat dess ledare i fängelse. I trettio(?) år har det Muslimska brödraskapet stått för det folkliga motstånd som finns mot militärerna och utsatts för våld och förföljelse. Nu, efter den s.k. revolutionen, är man där igen och västjournalisterna beklagar detta lite lamt, det är ju bara religiösa fundamentalister det gäller. Man skulle önska att korrespondenterna och utrikeskommentatorerna kunde se att det är klasskamp som utspelar sig.
EU som stormakt
Till slut: Med händelserna i Ukraina har EU nu etablerat sig som en utrikespolitisk aktör på jämbredd med stormakter. Man är på väg att vinna kampen om Ukraina. Förloraren är Ryssland och dess inringning är nog snart fullbordad. Vitryssland återstår, men efter några resor av Carl Bildt och lite påtryckningar från Polen och Tyskland ska det väl snart vara fixat. Det behövs inga arméer numera.
Vad som hänt nu är en upprepning. Kravallpolis gick hårt fram, med dödsoffer på båda sidorna. Men det blev en överenskommelse med oppositionspartierna om en koalitionsregering och slut på ockupationer och blodsutgjutelse. Men det kunde inte torget under ledning av mer hårdföra ledare acceptera. Man tog makten i parlamentet och struntade i överenskommelsen och sådant är läget nu. Gillandet är fullständigt från dem som annars är så noga med formaliteterna.
Det är säkert kört för Janukovytj och något annat är han inte värd efter att ha beordrat/låtit det ske att bortåt hundratalet demonstranter dödats av prickskyttar från hustaken. Men redan innan detta var västvärldens dom klar: det var Kievdemonstranternas önskningar som skulle följas. Det vore frestande att ta upp några andra uppror där västvärldens bild och åtgärder analyseras, säg Libyen, Thailand, Syrien, Iran. Journalisterna sitter på sina hotell och kan egentligen bara prata med studenter och folk från städernas utbildade elit. Ta Egypten. Där har militären i samarbete med städernas västorienterade medelklass förbjudit det parti/gruppering som har organiserat Egyptens fattiga landsbygdbefolkning och kastat dess ledare i fängelse. I trettio(?) år har det Muslimska brödraskapet stått för det folkliga motstånd som finns mot militärerna och utsatts för våld och förföljelse. Nu, efter den s.k. revolutionen, är man där igen och västjournalisterna beklagar detta lite lamt, det är ju bara religiösa fundamentalister det gäller. Man skulle önska att korrespondenterna och utrikeskommentatorerna kunde se att det är klasskamp som utspelar sig.
EU som stormakt
Till slut: Med händelserna i Ukraina har EU nu etablerat sig som en utrikespolitisk aktör på jämbredd med stormakter. Man är på väg att vinna kampen om Ukraina. Förloraren är Ryssland och dess inringning är nog snart fullbordad. Vitryssland återstår, men efter några resor av Carl Bildt och lite påtryckningar från Polen och Tyskland ska det väl snart vara fixat. Det behövs inga arméer numera.
Upp flyga orden, tanken stilla står: Sjutton år i Jan Björklunds föreställningsvärld av Gunnar Stensson
DN Debatt 29/5 1997: ”De skildringar som kommer från
klassrummen är skrämmande: Elever som systematiskt stör, bråkar och
hindrar kamraterna att ta del av undervisningen. Elever som medvetet
provocerar genom att konsekvent komma för sent, sitta med fötterna på
bordet och vara oförskämda mot sina lärare.”
Sjutton år senare:
TT 26/2 2014: ”Lärare kommer aldrig ensamma att åstadkomma förändring. Om en lärare tar tag i en ordningssituation är det alldeles för ofta, upplever jag, som föräldrarna tar elevens parti.”
Därför får Metta Fjelkner, tidigare ordförande i Lärarnas Riksförbund, nu regeringens uppdrag att utreda skolans ordningsproblem, som bara förvärrats medan Jan Björklund i minst sjutton år upprepat sitt mantra: Ordning och reda, ordning och reda, ordning och reda!
Sjutton år senare:
TT 26/2 2014: ”Lärare kommer aldrig ensamma att åstadkomma förändring. Om en lärare tar tag i en ordningssituation är det alldeles för ofta, upplever jag, som föräldrarna tar elevens parti.”
Därför får Metta Fjelkner, tidigare ordförande i Lärarnas Riksförbund, nu regeringens uppdrag att utreda skolans ordningsproblem, som bara förvärrats medan Jan Björklund i minst sjutton år upprepat sitt mantra: Ordning och reda, ordning och reda, ordning och reda!
Framgafflat - om cykel och trafik: Den (nästan) ocyklingsbara staden av Ulf Nymark
Tekniska nämndens borgerliga majoritet har som
bekant sagt nej till en snabbcykelväg genom Lund – från
Allhelgonakyrkan och söderut genom stan och vidare till Malmö. Deras nej
innebär så vitt jag förstår att det bedrövliga skick som Lunds stads
gator befinner sig i ska bestå inom överskådlig framtid.
Jag cyklade igår från sträckan från Bredgatans början i norr och
söderut. Från startpunkten och till Stora Södergatans korsning med
Drottensgatan räknade jag in 68 farthinder för cyklar i form av gupp
eller upphöjningar. Med farthinder menar jag ojämnheter som gör det
direkt obehagligt eller t.o.m farligt att passera i måttlig marschfart,
dvs 18-20 km/tim. Där ojämnheterna inte direkt är att betrakta som
farthinder för det nästan hela sträckningen otrevligt att köra på grund
av ojämnheter. Jag testade också sträckningen förbi Stortorget i norrgående körbana. Från torgets södra del till dess norra som kan vara vid pass 60 meter räknade jag in inte mindre än 18 farthinder.
Hela stadskärnan är fylld av cykelfarthinder . Vissa gatuavsnitt, som t ex stora delar av Magle Lilla Kyrkogata, som är en del av den lila cykelstråket, är rena hinderbanan. Och där det inte är farthinder är ändå korrugeringen så påtaglig att det känns otrivsamt och obekvämt att cykla. Till detta kommer förstås den alltmer ohämmade biltrafiken i stadskärnan. Det s k låset vid Stortorget är ett stort skämt och Lilla Fiskaregatan myllrar av bilar. Polisen och kommunen struntar helt i den olagliga biltrafiken. Lunds stadskärna är inte ur någon aspekt cykelvänlig, den är direkt cykelfientlig och nästintill ocyklingsbar. Att så många lundabor ändå cyklar är alltså inte beroende på bra cykelinfrastruktur, det är trots den kassa infrastrukturen.
Nishiki vädrar morgonluft
”Luften är fylld av förväntan i Göteborg. I veckan slog man upp portarna för en samlad presskår och pratade om säkerhet, nya Nishikicyklar och framtiden. Konceptcykeln B 809 Hybrid hade skeppats från cykelmässan i Amsterdam för ett par veckor sedan och stod nu upplyst i en stor disajnstudio på Hisingen. Cykeltidningsjournalister från hela Europa studerade cykeln in i minsta detalj. Den stilrena skandinaviska disajnen höjdes till skyarna.”
Så skrev förstås inte Sydsvenskan på sina trafiksidor häromveckan. Så skrivs det inte om cyklar. Men byt ut Nishiki mot Volvo och bil mot cykel i texten ovan (och anglifiera stavningen av ”disajn”) så får ni vad som skrevs i tidningen.
Men tänk om vi någon gång i en i framtid skulle kunna läsa texter som den ovanstående om cyklar – då kan man verkligen prata om att mänskligheten gjort ett par pedalvarv på utvecklingens väg.
Fredrik Reinfeldt inbjuder S att bilda front med M mot V
av Gunnar Stensson
Fredrik Reinfeldt besökte gymnasisterna i Borgarskolan i Malmö i
onsdags. Han pratade farbroderligt om högre krav och ordning och reda.
De vanliga flosklerna, alltså.
Men det var inte det viktiga. Det viktiga var budskapet till Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt ser inte dem som Moderaternas huvudmotståndare i skolfrågan. Deras skolsyn ligger så nära Moderaternas, menar han. M och S skall gemensamt avföra den seriösa debatten om skolfrågan från valet.
Det här är vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger: ”Vi slutar tjata om hur ni slog sönder den likvärdiga skolan genom kommunaliseringen. Men då måste ni också lova att sluta kritisera oss för vinsterna, skolmarknaden och friskolorna. Och Academedias miljoner. Vi ska prata om vår samsyn i skolfrågan i stället.
Jag har hållit på med politik i 25 år, jag har aldrig känt en sådan enighet bakom den typ av kunskapssyn som jag alltid företrätt. Men vi har en gemensam fiende: Vänsterpartiet, som kritiserar både kommunaliseringen och friskolan. Och de har stöd från en opinion som är både stor och bred. Men gud ske lov har vi alla de andra partierna, FP, C, KD, MP, med oss i fronten.
Vi sätter in våra samlade resurser – och de är inte små – på att utmåla Vänsterpartiet som ett extremistparti genom att fylla media med struntprat som att Vänsterpartiet är mot tidiga betyg och ökningen av antalet nationella prov. Allt tal om kommunalisering och friskolemarknad däremot måste vi tiga ihjäl. Folk är så dumma så det kommer säkert att lyckas.
Ställ upp på ett fruktbart samarbete mellan det nya och det gamla arbetarpartiet mot vänsterextremismen!”
Vi får hoppas att Löfven inte nappar på kroken. Det vore helt förödande för skolan. Den fragmentiserade segregerande skolmarknaden skulle cementeras för all framtid.
Det skulle också vara förödande för Socialdemokraternas trovärdighet. Däremot skulle det säkert gynna Vänsterpartiet, som visserligen skulle svartmålas av alla övriga partier, men hela tiden stå i centrum för valdebatten och vinna röster från den breda opinion som inser vad som står på spel. Men skolans kvalitet är viktigare än en valframgång för Vänsterpartiet.
Man brukar peka på borgerlighetens dominans när det gäller media som gör det möjligt att vilseleda opinionen genom ren massverkan.
Men den dominansen fungerar inte i skolfrågan. Varken DN eller SvD kan utestänga skolexperterna från sina debattsidor. Landets största tidning, Aftonbladet, företräder genom sin politiska redaktör Karin Pettersson en syn på skolfrågan är närmast identisk med Vänsterpartiets. Journalister som Emma Leijnse i Sydsvenskan har som skolexpert en liknande syn. Flera unga engagerade kvinnor på Expressens ledarredaktion likaså. Jag exemplifierar med slutklämmen i Expressens ledare den 26/2, skriven av Ann-Charlotte Marteus:
”Vi skulle inte behöva nedlåta oss till fjantiga diskussioner om huruvida lärare bör ha rätt att låsa dörren till klassrummet.
En bra skola är enhetlig: alla lärare och klassrum genomsyras av samma normer och höga målsättningar. Skolan måste styras. Men hur ska det ske i ett land med världens mest decentraliserade och fragmentiserade skolmarknad?”
Men det var inte det viktiga. Det viktiga var budskapet till Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt ser inte dem som Moderaternas huvudmotståndare i skolfrågan. Deras skolsyn ligger så nära Moderaternas, menar han. M och S skall gemensamt avföra den seriösa debatten om skolfrågan från valet.
Det här är vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger: ”Vi slutar tjata om hur ni slog sönder den likvärdiga skolan genom kommunaliseringen. Men då måste ni också lova att sluta kritisera oss för vinsterna, skolmarknaden och friskolorna. Och Academedias miljoner. Vi ska prata om vår samsyn i skolfrågan i stället.
Jag har hållit på med politik i 25 år, jag har aldrig känt en sådan enighet bakom den typ av kunskapssyn som jag alltid företrätt. Men vi har en gemensam fiende: Vänsterpartiet, som kritiserar både kommunaliseringen och friskolan. Och de har stöd från en opinion som är både stor och bred. Men gud ske lov har vi alla de andra partierna, FP, C, KD, MP, med oss i fronten.
Vi sätter in våra samlade resurser – och de är inte små – på att utmåla Vänsterpartiet som ett extremistparti genom att fylla media med struntprat som att Vänsterpartiet är mot tidiga betyg och ökningen av antalet nationella prov. Allt tal om kommunalisering och friskolemarknad däremot måste vi tiga ihjäl. Folk är så dumma så det kommer säkert att lyckas.
Ställ upp på ett fruktbart samarbete mellan det nya och det gamla arbetarpartiet mot vänsterextremismen!”
Vi får hoppas att Löfven inte nappar på kroken. Det vore helt förödande för skolan. Den fragmentiserade segregerande skolmarknaden skulle cementeras för all framtid.
Det skulle också vara förödande för Socialdemokraternas trovärdighet. Däremot skulle det säkert gynna Vänsterpartiet, som visserligen skulle svartmålas av alla övriga partier, men hela tiden stå i centrum för valdebatten och vinna röster från den breda opinion som inser vad som står på spel. Men skolans kvalitet är viktigare än en valframgång för Vänsterpartiet.
Man brukar peka på borgerlighetens dominans när det gäller media som gör det möjligt att vilseleda opinionen genom ren massverkan.
Men den dominansen fungerar inte i skolfrågan. Varken DN eller SvD kan utestänga skolexperterna från sina debattsidor. Landets största tidning, Aftonbladet, företräder genom sin politiska redaktör Karin Pettersson en syn på skolfrågan är närmast identisk med Vänsterpartiets. Journalister som Emma Leijnse i Sydsvenskan har som skolexpert en liknande syn. Flera unga engagerade kvinnor på Expressens ledarredaktion likaså. Jag exemplifierar med slutklämmen i Expressens ledare den 26/2, skriven av Ann-Charlotte Marteus:
”Vi skulle inte behöva nedlåta oss till fjantiga diskussioner om huruvida lärare bör ha rätt att låsa dörren till klassrummet.
En bra skola är enhetlig: alla lärare och klassrum genomsyras av samma normer och höga målsättningar. Skolan måste styras. Men hur ska det ske i ett land med världens mest decentraliserade och fragmentiserade skolmarknad?”
Tortyren av palestinska barn måste upphöra
av Gunnar Olofsson
Tre av fyra palestinska barn som fängslas av
israelisk militär misshandlas fortfarande fysiskt i samband med
arrestering och förhör. Det konstaterar den palestinska grenen av Rädda
Barnen (DCI-Palestine)
i en aktuell rapport. Israel är det enda land som automatiskt och
systematiskt åtalar och dömer barn i militärdomstolar, och varje år
hanteras 500-700 barn - en del så unga som 12 år! - inom det militära
systemet.
Allt fler barn arresteras i sina hem på natten, mellan midnatt och klockan 5 på morgonen – 56,1% förra året mot 45,4% året innan. Barnen förses med ögonbindlar, bakbinds och utsätts för sömndeprivation. De förs till något förhörscenter, där de i 96% av de dokumenterade fallen förhörs ensamma, utan närvaro av advokat eller någon förälder eller annan för barnen bekant vuxen person. I 21,4% av fallen hålls barnen inspärrade i isoleringscell, i genomsnitt 10 dagar, innan de ställs inför en militärdomstol och får skriva på ett ”erkännande” på hebreiska – ett språk de inte förstår. Straffen avtjänas sedan, ofta bland vuxna kriminella, i fängelser inne i Israel – där barnen inte kan få besök av sina anhöriga. Anklagelsen är i de flesta fall stenkastning, ett brott som enligt israelisk militärlag kan ge upp till 10 års fängelse. Vid årsskiftet satt 154 palestinska barn i israeliska fängelser. Inga israeliska barn hanteras inom det militära rättssystemet.
Enligt Barnkonventionen, som Israel undertecknat, får inget barn utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning (artikel 37), och Fjärde Genèvekonventionen förbjuder uttryckligen Israel att fängsla palestinska barn från Västbanken inne i Israel (artikel 76). År 2012 visade en rapport skriven av brittiska advokater (”Children in Military Custody”, juni 2012) att palestinska barn regelbundet misshandlas och torteras i israelisk fångenskap. I människorättsorganisationen Human Rights Watchs årsrapport 2013 konstateras samma sak. Trots detta kan övergreppen uppenbarligen fortsätta.
Det är nu hög tid att reagera. Misshandeln av barnen måste stoppas. Sveriges regering och EU måste klart deklarera att fängslande och tortyr av palestinska barn inte är förenligt med den respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer som är ett villkor för associationsavtalet (artikel 2) om samarbete mellan Israel och EU. Upphör inte övergreppen måste avtalet upphävas. Människorättsorganisationerna måste göra mer än skriva nya rapporter, och börja utreda möjligheten att agera juridiskt eller på annat sätt. Läkarförbundet måste kräva av sin israeliska motpart trovärdiga bevis för att den israeliska sjukvården inte deltar i tortyr av fångar - något som åtminstone fram till nyligen varit fallet.
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna
Allt fler barn arresteras i sina hem på natten, mellan midnatt och klockan 5 på morgonen – 56,1% förra året mot 45,4% året innan. Barnen förses med ögonbindlar, bakbinds och utsätts för sömndeprivation. De förs till något förhörscenter, där de i 96% av de dokumenterade fallen förhörs ensamma, utan närvaro av advokat eller någon förälder eller annan för barnen bekant vuxen person. I 21,4% av fallen hålls barnen inspärrade i isoleringscell, i genomsnitt 10 dagar, innan de ställs inför en militärdomstol och får skriva på ett ”erkännande” på hebreiska – ett språk de inte förstår. Straffen avtjänas sedan, ofta bland vuxna kriminella, i fängelser inne i Israel – där barnen inte kan få besök av sina anhöriga. Anklagelsen är i de flesta fall stenkastning, ett brott som enligt israelisk militärlag kan ge upp till 10 års fängelse. Vid årsskiftet satt 154 palestinska barn i israeliska fängelser. Inga israeliska barn hanteras inom det militära rättssystemet.
Enligt Barnkonventionen, som Israel undertecknat, får inget barn utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning (artikel 37), och Fjärde Genèvekonventionen förbjuder uttryckligen Israel att fängsla palestinska barn från Västbanken inne i Israel (artikel 76). År 2012 visade en rapport skriven av brittiska advokater (”Children in Military Custody”, juni 2012) att palestinska barn regelbundet misshandlas och torteras i israelisk fångenskap. I människorättsorganisationen Human Rights Watchs årsrapport 2013 konstateras samma sak. Trots detta kan övergreppen uppenbarligen fortsätta.
Det är nu hög tid att reagera. Misshandeln av barnen måste stoppas. Sveriges regering och EU måste klart deklarera att fängslande och tortyr av palestinska barn inte är förenligt med den respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer som är ett villkor för associationsavtalet (artikel 2) om samarbete mellan Israel och EU. Upphör inte övergreppen måste avtalet upphävas. Människorättsorganisationerna måste göra mer än skriva nya rapporter, och börja utreda möjligheten att agera juridiskt eller på annat sätt. Läkarförbundet måste kräva av sin israeliska motpart trovärdiga bevis för att den israeliska sjukvården inte deltar i tortyr av fångar - något som åtminstone fram till nyligen varit fallet.
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna
Vad vet vi om Venezuela?
I skuggan av dramat i Ukraina gör sig
oppositionen i Venezuela alltmer synlig, med kastrullskrammel och krav
på president Maduros avgång. Medan rapporteringen från Ukraina oftast
varit insiktsfull och prövande, kan detta inte sägas om rapporteringen
från Venezuela. En rimligen väl insatt person, Francisco Contreras,
ordförande i Latinamerikagrupperna, skräder inte orden. Texten nedan
återges oavkortad från hans debattinlägg den 25 februari med rubriken Hur svensk media tog kål på sanningen om Venezuela
Offret i krig är alltid sanningen, sägs det. Och uppenbart har stormedia laddat för krig kring Venezuela. För man häpnar hur rapporteringen har gått överstyr med felaktigheter, lögner och lösa rykten.
Värst kanske är de falska bilderna. I brist på bilder med blod och ”smaskiga” inslag från Venezuela använde man sig av bilder från Grekland, Spanien, Chile, Colombia och Mexiko. CNN var kanske värst med bilder från Singapore. Studenter och demonstranter själva från dessa länder avslöjade snabbt CNN, spanska medier och andra som falsifierat bilderna via de sociala medierna med #NoEsVenezuelaEsChile eller #NoEsVenezuelaEsColombia. Den svenska rapporteringen har följt samma olyckliga informationsmönster.
SvD (2014-02-21) skrev att Maduro ”beordrat ut nationalgardet för att tillsammans med polisstyrkor slå ner demonstrationerna”. Detta dementerades av en notis från TT-Reuters som publicerade Maduros korrekta citat ”Alla som ger sig ut för att begå våldsamheter kommer att gripas”.
Dagens Nyheter (2014-02-22) rapporterade felaktigt att ”Undantagstillståndet ska tysta oppositionen” och att regeringen ”sänt fallskärmstrupper i ett försök att slå ned protesterna”. I sista meningen i artikeln preciseras, men återigen felaktigt, att det skulle vara i delstaten Táchira som ”undantagstillstånd” införts. Sveriges Radio rapporterade (2014-02-23) att regeringen militariserat ”delar av landet”. New York Times och TT-Reuters dementerade DN och SR:s rapportering då undantagstillståndet aldrig infördes i någon del av landet och fallskärmstrupper sattes in endast i motorvägen La Fria mellan staden San Cristobal och gränsen till Colombia i delstaten Táchira.
SVT-korrespondenten (2014-02-22) rapporterade att “CNN fått sina ackrediteringar indragna” och SR (2014-02-24) att Maduro ”slängt ut bland annat amerikanska CNN från Venezuela”, nästan i samma minut som vi kunde se journalisterna från CNN i en livesändning från en presskonferens med just Maduro. Aftonbladet (2014-02-16) skrev att nyhetskanalen TNT24 stängts ner. Påståendet faller på eget grepp eftersom det är en colombiansk TV-kanal och fortsätter sända, om inte högerledaren Santos i Colombia beordrar att stänga den.
Aftonbladet (2014-02-17) rapporterade med stora rubriker ”Uppgifter: Kuba skickade soldater till Venezuela”, ”uppgifter” som uppdagades komma från den psykiskt instabila fd generalen Angel Vivas. ”Uppgifterna” var ännu en lögn på vift och bilden som skulle föreställa ”kubanska soldater” var så klart fejkad. Aftonbladet (2014-02-24) skrev också att inrikesdepartementet meddelat att ”de som deltog i våldsamheter skulle bli av med sina pass under fem år”. Ett falskt rykte som planterats den 21/2 av en insändare som förmedlades vidare av den venezuelanska oppositionella tidningen 6toPoder och som snabbt blev en ”världsnyhet”. Inrikesministern Rodriguez Torres dementerade ”nyheten” i Ultimas Noticias och via twitter den 22/2.
SR (2014-02-25) citerar delstatsguvernören Vielma Mora med en uppmaning att släppa ”politiska fångarna”. Men vad guvernören egentligen säger är ”Jag håller inte med att hålla kvar Ivan Simonovis och Leopoldo Lopez i fängelse”.
En ledarskribent skriver i SvD bloggen (2014-02-24) att händelserna i Venezuela förblivit nästintill orapporterade. Vilket inte heller stämmer i Sveriges fall när varenda stormedia haft minst 3 artiklar/inslag om Venezuela i loppet av en vecka. Snarare är det en överrapportering jämfört med exempelvis osynliggörandet av bondestrejken i Colombia i augusti förra året som lamslog hela landet, med införandet av undantagstillstånd, militarisering av delar av landet och som krävde minst 20 döda, 286 gripna, 485 skadade och 4 försvunna. SvD hade (just det) noll artiklar om detta.
Francisco Contreras, Ordförande i Latinamerikagrupperna
Debattinlägget är hämtat från alltid.se. Offret i krig är alltid sanningen, sägs det. Och uppenbart har stormedia laddat för krig kring Venezuela. För man häpnar hur rapporteringen har gått överstyr med felaktigheter, lögner och lösa rykten.
Värst kanske är de falska bilderna. I brist på bilder med blod och ”smaskiga” inslag från Venezuela använde man sig av bilder från Grekland, Spanien, Chile, Colombia och Mexiko. CNN var kanske värst med bilder från Singapore. Studenter och demonstranter själva från dessa länder avslöjade snabbt CNN, spanska medier och andra som falsifierat bilderna via de sociala medierna med #NoEsVenezuelaEsChile eller #NoEsVenezuelaEsColombia. Den svenska rapporteringen har följt samma olyckliga informationsmönster.
SvD (2014-02-21) skrev att Maduro ”beordrat ut nationalgardet för att tillsammans med polisstyrkor slå ner demonstrationerna”. Detta dementerades av en notis från TT-Reuters som publicerade Maduros korrekta citat ”Alla som ger sig ut för att begå våldsamheter kommer att gripas”.
Dagens Nyheter (2014-02-22) rapporterade felaktigt att ”Undantagstillståndet ska tysta oppositionen” och att regeringen ”sänt fallskärmstrupper i ett försök att slå ned protesterna”. I sista meningen i artikeln preciseras, men återigen felaktigt, att det skulle vara i delstaten Táchira som ”undantagstillstånd” införts. Sveriges Radio rapporterade (2014-02-23) att regeringen militariserat ”delar av landet”. New York Times och TT-Reuters dementerade DN och SR:s rapportering då undantagstillståndet aldrig infördes i någon del av landet och fallskärmstrupper sattes in endast i motorvägen La Fria mellan staden San Cristobal och gränsen till Colombia i delstaten Táchira.
SVT-korrespondenten (2014-02-22) rapporterade att “CNN fått sina ackrediteringar indragna” och SR (2014-02-24) att Maduro ”slängt ut bland annat amerikanska CNN från Venezuela”, nästan i samma minut som vi kunde se journalisterna från CNN i en livesändning från en presskonferens med just Maduro. Aftonbladet (2014-02-16) skrev att nyhetskanalen TNT24 stängts ner. Påståendet faller på eget grepp eftersom det är en colombiansk TV-kanal och fortsätter sända, om inte högerledaren Santos i Colombia beordrar att stänga den.
Aftonbladet (2014-02-17) rapporterade med stora rubriker ”Uppgifter: Kuba skickade soldater till Venezuela”, ”uppgifter” som uppdagades komma från den psykiskt instabila fd generalen Angel Vivas. ”Uppgifterna” var ännu en lögn på vift och bilden som skulle föreställa ”kubanska soldater” var så klart fejkad. Aftonbladet (2014-02-24) skrev också att inrikesdepartementet meddelat att ”de som deltog i våldsamheter skulle bli av med sina pass under fem år”. Ett falskt rykte som planterats den 21/2 av en insändare som förmedlades vidare av den venezuelanska oppositionella tidningen 6toPoder och som snabbt blev en ”världsnyhet”. Inrikesministern Rodriguez Torres dementerade ”nyheten” i Ultimas Noticias och via twitter den 22/2.
SR (2014-02-25) citerar delstatsguvernören Vielma Mora med en uppmaning att släppa ”politiska fångarna”. Men vad guvernören egentligen säger är ”Jag håller inte med att hålla kvar Ivan Simonovis och Leopoldo Lopez i fängelse”.
En ledarskribent skriver i SvD bloggen (2014-02-24) att händelserna i Venezuela förblivit nästintill orapporterade. Vilket inte heller stämmer i Sveriges fall när varenda stormedia haft minst 3 artiklar/inslag om Venezuela i loppet av en vecka. Snarare är det en överrapportering jämfört med exempelvis osynliggörandet av bondestrejken i Colombia i augusti förra året som lamslog hela landet, med införandet av undantagstillstånd, militarisering av delar av landet och som krävde minst 20 döda, 286 gripna, 485 skadade och 4 försvunna. SvD hade (just det) noll artiklar om detta.
Francisco Contreras, Ordförande i Latinamerikagrupperna
Bertil Egerö
Svar på PRO:s och Byalagets fem frågor till de politiska partierna av Gunnar Stensson
Modern, centralt belägen Träffpunkt i Klostergården utlovar Socialdemokraterna i sitt svar.
Vi är naturligtvis glada över detta löfte, liksom över de övriga konstruktiva förslagen i skrivelsen från Ann-Margreth Olsson, S, andre vice ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
Men verksamheten måste komma igång snarast möjligt. Det blir därför nödvändigt att omedelbart efter en eventuell valseger åter hyra den tidigare lokalen på Vårvädersvägen.
På det sättet får man tid att utforma ”en modern, centralt belägen Träffpunkt” samtidigt som man tillgodoser det omedelbara behovet av en Träffpunkt efter tre år utan all träffpunktsverksamhet. Dessa synpunkter framfördes till Ann-Margreth Olsson, som snart replikerade:
”Tack för ditt svar. Träffade Torsten idag på förmiddagen på PRO-möte i deras samorganisation. Förstod också på honom att det är viktigt att ta chansen att använda den lokal som redan finns. Skulle kunna fungera som ett viktigt komplement till mötesplatsen.”
Läs hela s-svaret »
Någon dag senare anlände också svar från C och FP. John Lager och Lars Bergwall, C, skriver, att om inte samarbetet med Kultur och Fritid fungerar tillfredsställande måste nya och ändamålsenliga lokaler tas fram till halvårsskiftet 2015.
Den korta nyttjandetiden är olycklig och vi försöker utöka den, skriver Tove Klette, FP. Hon lovar också att utvärdera verksamheten i Mötesplats Klostergården och om den inte fungerar leta efter andra lösningar.
Läs hela svaret från c och fp»
Därmed har vi fått svar från samtliga partier utom M, KD och SD. Vi konstaterar att Vård och Omsorgsnämnden hittills varit passiv, trots att det redan för ett halvår sedan blev uppenbart, att det inte finns möjlighet att erbjuda träffpunktsverkssamhet i Mötesplats Klostergården mer än några timmar två förmiddagar i veckan.
Om man tagit fasta på kritiken, kunde man ha tillfredsställt de gamlas behov, samtidigt som man sökt andra lösningar än den korta nyttjandetid som erbjuds på Mötesplats Klostergården.
Vi förväntar oss nu att S så snart som möjligt tar initiativ till att återuppta träffpunktsverksamheten i den tidigare lokalen.
Vi är naturligtvis glada över detta löfte, liksom över de övriga konstruktiva förslagen i skrivelsen från Ann-Margreth Olsson, S, andre vice ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
Men verksamheten måste komma igång snarast möjligt. Det blir därför nödvändigt att omedelbart efter en eventuell valseger åter hyra den tidigare lokalen på Vårvädersvägen.
På det sättet får man tid att utforma ”en modern, centralt belägen Träffpunkt” samtidigt som man tillgodoser det omedelbara behovet av en Träffpunkt efter tre år utan all träffpunktsverksamhet. Dessa synpunkter framfördes till Ann-Margreth Olsson, som snart replikerade:
”Tack för ditt svar. Träffade Torsten idag på förmiddagen på PRO-möte i deras samorganisation. Förstod också på honom att det är viktigt att ta chansen att använda den lokal som redan finns. Skulle kunna fungera som ett viktigt komplement till mötesplatsen.”
Läs hela s-svaret »
Någon dag senare anlände också svar från C och FP. John Lager och Lars Bergwall, C, skriver, att om inte samarbetet med Kultur och Fritid fungerar tillfredsställande måste nya och ändamålsenliga lokaler tas fram till halvårsskiftet 2015.
Den korta nyttjandetiden är olycklig och vi försöker utöka den, skriver Tove Klette, FP. Hon lovar också att utvärdera verksamheten i Mötesplats Klostergården och om den inte fungerar leta efter andra lösningar.
Läs hela svaret från c och fp»
Därmed har vi fått svar från samtliga partier utom M, KD och SD. Vi konstaterar att Vård och Omsorgsnämnden hittills varit passiv, trots att det redan för ett halvår sedan blev uppenbart, att det inte finns möjlighet att erbjuda träffpunktsverkssamhet i Mötesplats Klostergården mer än några timmar två förmiddagar i veckan.
Om man tagit fasta på kritiken, kunde man ha tillfredsställt de gamlas behov, samtidigt som man sökt andra lösningar än den korta nyttjandetid som erbjuds på Mötesplats Klostergården.
Vi förväntar oss nu att S så snart som möjligt tar initiativ till att återuppta träffpunktsverksamheten i den tidigare lokalen.
2014-02-20
Nämndledamöter ställer ut
Där öppnar en akvarellutställning kl 11, som visar hur
kul det kan vara att träffas och måla tillsammans. Sex kvinnor visar
upp helt opolitiska bilder som mestadels tillkommit vid Ann Schlyters
matbord.
Bilderna kommer att hänga kvar till den 19 mars och kan ses under bibliotekets öppethållande, på lördag dock till kl 14.
Affisch »
Bilderna kommer att hänga kvar till den 19 mars och kan ses under bibliotekets öppethållande, på lördag dock till kl 14.
Affisch »
Utsikt över Pooslätten från tågfönstret i november
av Ann Schlyter
av Ann Schlyter
Allsångskväll
Vita Huset, Uardavägen i Lund
Fredag 28 februari kl 20
Medverkande:
Flygelkören
Lund International Students Choir
Anna Elwing, folklig sång
Martin Landgren, dragspel & keyboard
Gösta Petersen, Sångledning & dragspel
Entré: 100 kr, stud. 60 kr, barn under 10 år gratis.
Arr. Flygelkören med stöd av Folkuniversitetet - Biljetter säljs vid entrén.
Fredag 28 februari kl 20
Medverkande:
Flygelkören
Lund International Students Choir
Anna Elwing, folklig sång
Martin Landgren, dragspel & keyboard
Gösta Petersen, Sångledning & dragspel
Entré: 100 kr, stud. 60 kr, barn under 10 år gratis.
Arr. Flygelkören med stöd av Folkuniversitetet - Biljetter säljs vid entrén.
Februari – Gäckens månad av Ulf N
De lurar kung Bore, de gula, de alltid lika
kära vintergäcken. Februari är gäckens månad. De borgerliga erkänner
nu att de gäckade lundaborna i förra valrörelsen: utspelet om spårväg
söderut genom stan var lurendrejeri. Tekniska nämnden säjer nej till en
anständig och snabb cykelväg genom centrum – förhoppningarna om Lund
som cykelkommun gäckas. Antispårvägspartiet FNL gäckar väljarna genom
att låtsas stå för förnyelse. Måhända gäckas också i en del partier
provvalsresultaten? Februari – Göjemånad - Gäckemånad.
Alla Hjärtans Dag avbruten! av Mikael Johansson
Denna Alla Hjärtans Dag lanserar Adalah en ny
hemsida för sin utställning: Families Interrupted. Utställningen
använder en rad olika anonyma porträtt för att fånga verkligheten hos
många tusen palestinska familjer som är tvingade att leva i skuggan av
den israeliska medborgarlagens förbud av familjeåterföreningar.
”Jag riskerade mitt liv för att åka och träffa min
familj på Västbanken. Jag hoppade mer än tio meter ner från barrikaden
och de sköt på mig två gånger. Jag har också försökt med hjälp av
människosmugglare. Det finns människor som köper och säljer dig vid
barrikaden.” Hisham2003 ändrade Knesset Citizenship and Entry Into Israel lagen för att förhindra Palestinier från OPT, som gifter sig med israeliska medborgare, från att få legal status i Israel. Det hindrar Palestinska medborgare i Israel att verkliggöra deras rätt till familjeliv i Israel. Lagen var uppförd som en ”tillfällig order”, men den har gällt i tio år. Den är för närvarande giltig till 30:e april 2014, när Knesset kommer rösta om den igen.
Lagen syftar till att behålla en judisk demografisk majoritet och är totalt oproportionell när det kommer till de säkerhetsanledningar som Israel använder för att försvara det. Det är en diskriminerande, rasistisk lag som inte har någon like i någon annan demokratisk stat.
Länken till hemsidan
Kommandoran och de två bagarna av Gunnar Stensson
Kommandorans minilimpa som de gamla i Klostergården
måste äta var varken god eller billig. Men kan du inte baka själv, så
köper du limpan, tänkte Kommandoran för sig själv.
Hon kände två bagare som bakade billiga limpor, Vardaga och Attendo hette de. De sålde mycket bröd. Det enda felet var att folk sa, att de blandade sågspån i mjölet.
Kommandoran kom överens med dem om att i fortsättningen köpa deras limpor. Men folk tyckte att limporna smakade sågspån. De ville varken ha Kommandorans eller bagarnas limpor.
De ville att Emil skulle baka deras limpor och så blev det också. Sedan ställde han till med ett stort nyårskalas för alla i Lönn, nej, Lund. Det kom senare att kallas ”det stora tabberaset i Lund”.
Kommandoran ramlade ner i varggropen och satt där och tjöt tills Emil hörde det och förbarmade sig och hjälpte henne opp.
Bagarna Vardaga och Attendo ville ingen längre veta av, så de reste till Västindien med alla pengarna de tjänat. Tyvärr fick de ingen glädje av dem eftersom de en varm dag simmade för långt ut och blev slukade av hajarna.
Men Emil tillhandahöll goda och billiga limpor, och i Lund var alla mätta och glada.
Hon kände två bagare som bakade billiga limpor, Vardaga och Attendo hette de. De sålde mycket bröd. Det enda felet var att folk sa, att de blandade sågspån i mjölet.
Kommandoran kom överens med dem om att i fortsättningen köpa deras limpor. Men folk tyckte att limporna smakade sågspån. De ville varken ha Kommandorans eller bagarnas limpor.
De ville att Emil skulle baka deras limpor och så blev det också. Sedan ställde han till med ett stort nyårskalas för alla i Lönn, nej, Lund. Det kom senare att kallas ”det stora tabberaset i Lund”.
Kommandoran ramlade ner i varggropen och satt där och tjöt tills Emil hörde det och förbarmade sig och hjälpte henne opp.
Bagarna Vardaga och Attendo ville ingen längre veta av, så de reste till Västindien med alla pengarna de tjänat. Tyvärr fick de ingen glädje av dem eftersom de en varm dag simmade för långt ut och blev slukade av hajarna.
Men Emil tillhandahöll goda och billiga limpor, och i Lund var alla mätta och glada.
Därför skapar politiker bästa billigaste vården
av Per Strandell
Thomas Frostberg vid Sydsvenskans näringslivsredaktion tycker att
diskussionerna med privata företag inom välfärden är begränsade. I en
krönika efterlyser han en "smart debatt kring vinster i välfärden".
Det är lovvärt. Att debatten haltat kan förklaras med känslor. Människor reagerar emotionellt när de läser om hur skattemiljoner försvinner till skatteparadis. Det är på många sätt en sund reaktion. I grunden handlar det om anständighet.
Låt mig i all ödmjukhet komma med två inpass som kanske skingrar lite av den dimma som råder över detta "slagfält".
Förespråkare för privata företag inom välfärden brukar ofta hänvisa till att det är ok om ett byggbolag gör vinst på att uppföra en skola. Varför kan då inte ett skolföretag göra vinst på eleverna? Skattepengar som skattepengar.
Det finns en stor skillnad. Om en kommun beslutar att uppföra en skola riktar man sig till ett byggbolag. Kommunen agerar i princip som vilken kund som helst. Kommuner har ju inga egna byggföretag. Får förmodligen inte heller.
Låt säga att Peab får jobbet. Om sedan Peab även skulle driva själva undervisningen går bolaget in och gör vinst på verksamheten. Kärnan i det hela. Undervisningsnivån pressas nedåt av vinstambitionen, för Peab kan ju inte gå till politikerna och få mer pengar eller ta ut avgifter från föräldrarna.
Att en urholkning av etablerad pedagogisk och god undervisning sker kan vi se genom att många friskoleföretag genomför så kallade sexveckors "cace". Det vill säga ett paket med minsta möjliga grad av lagstadgad undervisning. Dessa bolag har färre lärare med generellt lägre löner.
Frostberg ställer frågan "Hur får vi bästa möjliga kvalitet i vården till lägsta möjliga kostnad?". Marknadens aktörer klarar nog "lägsta" men inte "bästa". En Skoda är ju trots allt billigare än en BMW.
Det är vinstambitionen som ställer till det. Med den som ingrediens klaras inte båda variablerna. Det gör bara en kompetent, kunnig och kostnadsmedveten politisk nämnd. De folkvalda äger och styr hela frågan.
Det offentliga har alltid lägre kringkostnader. Hos statliga försäkringar går cirka tre procent av omsättningen till administration och marknadsföring. De privata försäkringsbolagen lägger cirka 25 procent av omsättningen på reklam, administration - och vinst.
Det är lovvärt. Att debatten haltat kan förklaras med känslor. Människor reagerar emotionellt när de läser om hur skattemiljoner försvinner till skatteparadis. Det är på många sätt en sund reaktion. I grunden handlar det om anständighet.
Låt mig i all ödmjukhet komma med två inpass som kanske skingrar lite av den dimma som råder över detta "slagfält".
Förespråkare för privata företag inom välfärden brukar ofta hänvisa till att det är ok om ett byggbolag gör vinst på att uppföra en skola. Varför kan då inte ett skolföretag göra vinst på eleverna? Skattepengar som skattepengar.
Det finns en stor skillnad. Om en kommun beslutar att uppföra en skola riktar man sig till ett byggbolag. Kommunen agerar i princip som vilken kund som helst. Kommuner har ju inga egna byggföretag. Får förmodligen inte heller.
Låt säga att Peab får jobbet. Om sedan Peab även skulle driva själva undervisningen går bolaget in och gör vinst på verksamheten. Kärnan i det hela. Undervisningsnivån pressas nedåt av vinstambitionen, för Peab kan ju inte gå till politikerna och få mer pengar eller ta ut avgifter från föräldrarna.
Att en urholkning av etablerad pedagogisk och god undervisning sker kan vi se genom att många friskoleföretag genomför så kallade sexveckors "cace". Det vill säga ett paket med minsta möjliga grad av lagstadgad undervisning. Dessa bolag har färre lärare med generellt lägre löner.
Frostberg ställer frågan "Hur får vi bästa möjliga kvalitet i vården till lägsta möjliga kostnad?". Marknadens aktörer klarar nog "lägsta" men inte "bästa". En Skoda är ju trots allt billigare än en BMW.
Det är vinstambitionen som ställer till det. Med den som ingrediens klaras inte båda variablerna. Det gör bara en kompetent, kunnig och kostnadsmedveten politisk nämnd. De folkvalda äger och styr hela frågan.
Det offentliga har alltid lägre kringkostnader. Hos statliga försäkringar går cirka tre procent av omsättningen till administration och marknadsföring. De privata försäkringsbolagen lägger cirka 25 procent av omsättningen på reklam, administration - och vinst.
Endast Vänsterpartiet har en trovärdig skolpolitik
av Gunnar Stensson
Pisa-rapporten bekräftar vad alla redan visste: att den svenska skolan,
som ännu 1995 var världsledande, har blivit sämre och sämre, i
synnerhet efter 2007. Det förvånande är inte att den blivit sämre, det
förvånande är att den på så kort tid har blivit sämst i den utvecklade
delen av världen så att den nu hjälplöst kravlar omkring på bottnen av
en gatubrunn tillsammans med den chilenska skolan och kanske någon
annan rånad skola.
Leif Lewin, professor i statskunskap, fick av Jan Björklund uppgiften att ta reda på hur det kunde gå så illa. Utredningen, som kom den 10 februari, bekräftade vad de flesta experter tjatat om i åratal.
Den slog fast att de två huvudorsakerna var:
Kommunaliseringen, som Göran Persson genomdrev 1991. Kommunaliseringen slog sönder den sammanhållna skolan och gjorde den beroende av kommunala småpåvar i fattiga och rika kommuner som skar ner skolanslagen samtidigt som de ökade lärarnas arbetsuppgifter och försämrade deras lön.
Friskolereformen, som Carl Bildt och Beatrice Ask genomdrev ett par år senare. Vinstdrivna friskolekoncerner gavs möjlighet att driva skola med hjälp av skolpengen och det fria skolvalet. Konkurrensen drev fram en galopperande betygsinflation. Lärarna hunsades uppifrån av ägare och rektorer och trakasserades nedifrån av föräldrar och elever. Sydsvenskan rapporterade (13/2) hur mycket pengar det är som står på spel. Academedia t. ex. tog ut 467 miljoner från 77 friskolor i underställda bolag. Friskolorna stoppar all insyn i ekonomin, eftersom vinsten är diktator i deras hierarkiska system (Amnell i Sydsvenskan 14/2). Skurups kommun klagade härom dagen över hur dess utgifter för gymnasisterna fyrdubblats på ett år och att all kommunal planering blivit omöjlig sedan man hamnat i skolkoncernernas våld.
Men det är inte längre nödvändigt att öda energi på att stapla bevis, som alla med insikt tvingats göra under de gångna åren utan att politikerna lyssnat. Saken är klar. Strukturfelen är kända. Nu gäller det att undanröja dem.
Panik har utbrutit i riksdagen. Alla skyller ifrån sig. Jan Björklund som i åratal ägnat sig åt småreparationer på det sjunkande skeppets överbyggnad har åtminstone ett radikalt krav, som han delar med Vänsterpartiet: förstatliga skolan! Så skulle vi åter kunna närma oss målet: en sammanhållen, jämlik skola av hög kvalitet. Tyvärr ställer inget annat parti upp på förslaget
Ja, FP, förstatligande kan hjälpa, förutsatt att vi avskaffar det ”fria” valet som det är utformat idag, avskaffar skolpengen, avskaffar konkurrensen, avskaffar betygsinflationen och reklamen och förbjuder vinstuttagen. Men det vill inte Jan Björklund.
FP, M, C och KD flaxar omkring som skrämda höns. De har följe av en halt tupp, S, och den ledsna gåsen MP som suckar: ”Förlåt! Vi ville ju så väl.”
De vägrar (utom då FP) att förstatliga skolan. De vägrar att förbjuda friskolornas vinst. Flosklerna korsar varandra. ”Vem som är huvudman spelar ingen roll. Vi fokuserar på skolans problem.” ”Utan vinst kan ingen driva skolverksamhet.”
Förslagen yr som dun och fjädrar: extra skolår, sommarläsning, ny lärarutbildning, fler centrala prov, central provrättning, ökad kontroll, nya kursplaner, ökad insyn, långsiktiga ägare, högre lärarlöner, ännu högre lärarlöner, bättre lärarhögskolor, fler miljoner, miljarder... statlig kontroll. Staten ska styra genom bidrag. Staten ska hota med vitesföreläggande. Förlamande byråkrati är konkurrenssystemets ständiga följeslagare.
Utanför hönsburen väntar räven. Den slickar sig om munnen.
Pisa-mätningen visar en skola i fritt fall. Leif Lewins utredning klargör orsakerna: kommunaliseringen och friskolereformen. Nu är det hög tid att handla!
Vänsterpartiet är ensamt om att förespråka en konsekvent politik för att undanröja skolans destruktiva strukturer. Bort med kommunaliseringen! Bort med vinstintresset!
Bara på den grunden kan den svenska skolan åter upprättas. Men det räcker inte med en fast grund. På grunden måste en överbyggnad resas. Det är ett långsiktigt, krävande, komplicerat arbete. Men vi har gjort det en gång: när vi skapade den svenska grundskolan, den som nu ligger i ruiner.
Leif Lewin, professor i statskunskap, fick av Jan Björklund uppgiften att ta reda på hur det kunde gå så illa. Utredningen, som kom den 10 februari, bekräftade vad de flesta experter tjatat om i åratal.
Den slog fast att de två huvudorsakerna var:
Kommunaliseringen, som Göran Persson genomdrev 1991. Kommunaliseringen slog sönder den sammanhållna skolan och gjorde den beroende av kommunala småpåvar i fattiga och rika kommuner som skar ner skolanslagen samtidigt som de ökade lärarnas arbetsuppgifter och försämrade deras lön.
Friskolereformen, som Carl Bildt och Beatrice Ask genomdrev ett par år senare. Vinstdrivna friskolekoncerner gavs möjlighet att driva skola med hjälp av skolpengen och det fria skolvalet. Konkurrensen drev fram en galopperande betygsinflation. Lärarna hunsades uppifrån av ägare och rektorer och trakasserades nedifrån av föräldrar och elever. Sydsvenskan rapporterade (13/2) hur mycket pengar det är som står på spel. Academedia t. ex. tog ut 467 miljoner från 77 friskolor i underställda bolag. Friskolorna stoppar all insyn i ekonomin, eftersom vinsten är diktator i deras hierarkiska system (Amnell i Sydsvenskan 14/2). Skurups kommun klagade härom dagen över hur dess utgifter för gymnasisterna fyrdubblats på ett år och att all kommunal planering blivit omöjlig sedan man hamnat i skolkoncernernas våld.
Men det är inte längre nödvändigt att öda energi på att stapla bevis, som alla med insikt tvingats göra under de gångna åren utan att politikerna lyssnat. Saken är klar. Strukturfelen är kända. Nu gäller det att undanröja dem.
Panik har utbrutit i riksdagen. Alla skyller ifrån sig. Jan Björklund som i åratal ägnat sig åt småreparationer på det sjunkande skeppets överbyggnad har åtminstone ett radikalt krav, som han delar med Vänsterpartiet: förstatliga skolan! Så skulle vi åter kunna närma oss målet: en sammanhållen, jämlik skola av hög kvalitet. Tyvärr ställer inget annat parti upp på förslaget
Ja, FP, förstatligande kan hjälpa, förutsatt att vi avskaffar det ”fria” valet som det är utformat idag, avskaffar skolpengen, avskaffar konkurrensen, avskaffar betygsinflationen och reklamen och förbjuder vinstuttagen. Men det vill inte Jan Björklund.
FP, M, C och KD flaxar omkring som skrämda höns. De har följe av en halt tupp, S, och den ledsna gåsen MP som suckar: ”Förlåt! Vi ville ju så väl.”
De vägrar (utom då FP) att förstatliga skolan. De vägrar att förbjuda friskolornas vinst. Flosklerna korsar varandra. ”Vem som är huvudman spelar ingen roll. Vi fokuserar på skolans problem.” ”Utan vinst kan ingen driva skolverksamhet.”
Förslagen yr som dun och fjädrar: extra skolår, sommarläsning, ny lärarutbildning, fler centrala prov, central provrättning, ökad kontroll, nya kursplaner, ökad insyn, långsiktiga ägare, högre lärarlöner, ännu högre lärarlöner, bättre lärarhögskolor, fler miljoner, miljarder... statlig kontroll. Staten ska styra genom bidrag. Staten ska hota med vitesföreläggande. Förlamande byråkrati är konkurrenssystemets ständiga följeslagare.
Utanför hönsburen väntar räven. Den slickar sig om munnen.
Pisa-mätningen visar en skola i fritt fall. Leif Lewins utredning klargör orsakerna: kommunaliseringen och friskolereformen. Nu är det hög tid att handla!
Vänsterpartiet är ensamt om att förespråka en konsekvent politik för att undanröja skolans destruktiva strukturer. Bort med kommunaliseringen! Bort med vinstintresset!
Bara på den grunden kan den svenska skolan åter upprättas. Men det räcker inte med en fast grund. På grunden måste en överbyggnad resas. Det är ett långsiktigt, krävande, komplicerat arbete. Men vi har gjort det en gång: när vi skapade den svenska grundskolan, den som nu ligger i ruiner.
LundaMaTs III: Ska de borgerliga ta sin Mats ur skolan? Del 2 av Ulf Nymark
I nr 4 av Veckobladet konstaterade jag att
LundaMats III – förkortningsvis kallad Trean – föreslår att trafikens
sparbeting för att totalt minska utsläppen av klimatgaser ska vara
löjligt litet.
Den pinsamt låga ambitionsnivån för minskningen av
trafikens utsläpp är bara en av del av de många bristerna i den
”strategi för ett hållbart transportsystem för Lunds kommun” som Trean
gör anspråk på att vara. Målen ska nås utan åtgärder!
Den allvarligaste bristen av alla är kanske den att inte en enda konkret åtgärd för att nå målen föreslås! Dokumentet tar upp en del ”möjliga” åtgärder, men inga skarpa förslag. Och skarpa, helst snabbt verkande, förslag är vad som behövs. Trafikens utsläpp ligger fortfarande på en nivå flera procent över 1990 års nivå. Utsläppen måste ner till minst hälften om motortrafiken ska ta sin beskärda del av minskningen av de totala utsläppen, vilket är en förutsättning för att kommunen ska klara etappmålet 2020.
Mål går inta att tolka
Vad som karaktäriserar de sammanlagt 13 målen i Trean är att praktiskt taget alla har en extremt mesig ambitionsnivå. De är också så diffust formulerade att en det är omöjligt att tolka vad som menas.
Inte mindre än fem mål i Trean tillhör kategorin ”omöjliga att tolka”, dvs de är obegripliga. De är av typen ”Gång-, cykel, eller motorfordonstrafiken” ska öka alternativt minska. Vad som är ”trafiken” är oklart. Är det trafikarbetet (den sammanlagda mängden fordonskilometer i kommunen) som ska avses? Eller är det flöden, dvs antalet bilar som passerar vissa mätpunkter? Om ”trafiken” inte definieras kommer dessa mål i princip att alltid kunna uppnås – utan att någon egentligen vet vad som uppnåtts.
Diffusa mål är satta som att ”någonting ska öka eller minska” men säjer inte hur mycket. Så säjs till exempel att ”Motorfordonstrafiken per invånare på det statliga och kommunala vägnätet skall årligen minska”. Det innebär att om man med ”trafiken” menar trafikarbete räcker det att trafikarbetet minskar med 1 fordonskilometer per år så är målet uppnått!
Trean öppnar för en ökning av biltrafiken
I flera av målen ska ”trafiken” mätas per invånare. Exempelvis: ”motorfordonstrafiken per invånare på det kommunala vägnätet skall minska med 1 % per år.” Se där ett mått! Men vänta, ett mål satt per invånare säjer ju inget om det samlade trafikarbetet eller flödena. Ju fler invånare vi blir i Lunds kommun desto mer kan det totala bilresandet öka, även om det minskar per invånare!
Det finns anledning att återkomma med en tredje och sista del i granskningen av Trean. Så här långt kan vi sammanfatta:
LundaMaTs III präglas av att biltrafiken inte ska behöva ta sin del av utsläppsreduceringen av växthusgaser. Frånvaron av förslag på beslut om åtgärder för att nå hållbarhet kan kanske förklaras av att det egentligen inte behövs några särskilda insatser för att klara de oprecisa, omätbara och obegripliga målen. Den pinsamt låga ambitionsnivån tyder på att de borgerliga har kastat in handduken och gett upp striden för att nå kommunens klimatmål.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)