Citat

ur nätkollegan Dagens Arena (s), 13 februari
”Det är dags för Ohly att skärpa sig och börja ta den övriga vänstern på allvar och tänka på hur alliansen ska motas till nästa val. De ensamma dörrknackningarna i Hallonbergen är ett bra försök men räcker inte till för regeringsskifte.”

Årsmöte i v-Lund av Gunnar Sandin

Självförnöjd föråldring

Vänsterpartiets årsmöte i Lund 2008 kommer nog mest att minnas för sitt bisarra mellanspel. På återväg till mötet efter lunchpausen överraskades man av att Nationalsocialistisk front kom tågande på väg mot Stortorget. Mötet beslöt (efter omröstning) att ajournera sej för en aktion. Innan den organiserade motdemonstrationen hunnit fram till nazisternas samlingsplats hade dessa försvunnit, men dessförinnan kom det till en del spontana motståndsyttringar. Appellen framför rådhuset (”Svenskar! Lundabor! Arbetare! Studenter! … Dagligen våldtas svenska kvinnor av invandrare” etc. etc.) kunde dock framföras tämligen ostört.
Vad själva årsmötet beträffar kunde konstateras att det som mest samlade en knapp fjärdedel av de numera cirka 130 medlemmarna, en lätt nedgång sen förra året. Ett stycke in i förhandlingarna gjorde VB:s reporter ett överslag och fann, att fem av de 26 då närvarande var under tretti år medan hälften hade fyllt sexti. Under mötet redovisades visserligen två nya medlemmar, men båda hade varit med redan på det glada 70-talet.
Klart är att den föryngring av partiföreningen som skymtade för några år sen nu har upphört och återgått till föråldring. Därtill framkom att Ung vänster haft betydande svårigheter under året, och en mångårig tradition med hälsningsanförande därifrån bröts. Däremot försäkrades från studentförbundets representant (”Kamrater! Feminister!”) att kapitalismen sannolikt hade inlett sin sista kris.

Härliga kompolmöten!
Av verksamhetsberättelserna med anslutande diskussion framgick att allt som beslutades och eftersträvades ett år tidigare inte hade kunnat förverkligas. Försöket att få 2008 års partikongress till Lund hade strandat, och som det rapporterades från initierat håll främst på det motarbetades från andra håll i Skåne. (Vilmer Andersens namn nämndes inte, men det är känt att han och organisationen i Malmö inte gillade tanken.) En annan stor diskussion den gången gällde insatser i de östra kommundelarna. Två flygbladsutdelningar och några insändare kunde redovisas, men det är tveksamt om det starkt stadsorienterade partiet har ökat sitt stöd ute i bushen.
Vad kommunalpolitiken beträffar östes beröm över de kommunalpolitiska måndagsmötena, som upplevs som både konstruktiva och trivsamma. Klart är att vänsterpartiet bereder de kommunala frågorna grundligt och brett, och genom inbjudna sakkunniga och politiker utifrån eftersträvar att bredda sina perspektiv och kunskaper. Om ett flitigt opinionsarbete i lokaltidningarna vittnade en tjock bunt med pressklipp. Däremot finns det inget entydigt samband mellan aktivitet och popularitet: partiets kommunalpolitiker har varit aktiva även tidigare men ändå tappade man tre mandat av sju i det senaste valet.
Olika generationsperspektiv präglade mötets längsta debatt. I en motion efterlystes större aktionsinriktning på medlemsmötena, och de unga motionärerna besannade det gamla talesättet att avloppstaxan inte är något för ungdomar att syssla med. De tyckte att de av andra lovordade ”kompolmötena” var dödtrista! Det förståndiga svaret var att människor är medlemmar i ett parti av många skäl och att somliga har sin stora aktivitetsperiod bakom sej. Ålderssammansättningen är förstås en naturlig förklaring till svårigheten att entusiasmera medlemmarna, även om det finns fler.
Det hade varit intressant med en diskussion om partiet nationella taktik just när avståndstagandet från ett förvalssamarbete med mp och s var aktuellt, men de ämnen som togs upp var strikt lokala.

Mogen styrelse
Även styrelsevalet innebar en föråldring, med tre 60+are (varv en 69+are) bland de sju ordinarie ledamöterna. Man kan också notera att alla dessa tre var aktiva i krysskampanjen för Karin Svensson Smith, vilket kanske borgar för en framtida besinning och realism hos partiföreningen, men man kan undra varför de med sina erfarenheter inte stödde en motion som ville mjuka upp partiets rigida hållning mot just personval.
Styrelse och valberedning utsågs med acklamation, men det blev lite debatt och röstningar när ombud skulle utses till partidistriktets årskonferens, och det framgick att motsättningarna mellan förnyare och nytraditionalister finns där ännu. Med fröken Lottens hjälp ombesörjdes emellertid att inga störande röster lär höras från Lundabänken.

Rekordintresse för påskvandring

Inte sen 1980-talet har någon av lundavänsterns påskvandringar väckt så stort förhandsintresse. Fem personer är anmälda och andra står på lut. Men fler får plats, till exempel om vi bygger vindskydden i vinkel.
Några detaljer i planeringen har klarnat och meddelas här.
Vi startar skärtorsdag, den 20 mars, och tar tåget från Lund C 10.02. Vi stiger av i Höör och handlar mat till de båda gemensamma kvällsmåltiderna. Sen tar vi bussen till Tjörnarp där vi börjar gå 11.27. Efter halvannan mils promenad på småvägar kommer vi i den första skymningen till Linderöd, där deltagare som arbetat under dagen kan ansluta med en buss som går från Lund 17.15 (byte i Hörby). Vår första övernattning blir i skogen strax söder om byn. Långfredagens etapp blir cirka två mil och slutar utanför Hörröd. På påskaftonen återstår så en mil till bussen i Brösarp som avgår 13.53. Efter byte till tåg i Kristianstad är man åter i Lund 15.57.
Fler preciseringar i kommande nummer. Men ring gärna Gunnar Sandin, 135899, för personlig vägledning.

Gerda fyller år av Lucifer

Gerdahallen firade i söndags sitt tjugofemårsjubileum. Den oreflekterade läsaren kan då kanske undra vad det har att göra i denna tidning, men det har det naturligtvis. Vi behandlar viktiga företeelser i Lund och vi intresserar oss för politik och däribland också folkhälsa.

Vi som hatade gymnastik
Jag vet inte hur ni har haft det med gymnastiken, men själv hatade jag det. Serien av gymnastiklärare med tvivelaktiga personliga och politiska karakteristiker bidrog säkert. I Helsingborgs Högre Allmänna Läroverk för Gossar var det Kigern och Prawitz, i Jönköping Folke Dahlström, en av grundarna av förbundet Manhem och sedan Lindholmsnasse och till slut KDS-are. Men i grunden var det nog annat: under mina tonår ansåg jag att intresse för sportutövning var ett direkt hinder för tankeverksamhet. Jag skolkade alltså från gymnastiken och satt mycket hellre och diskuterade Hemingway,rökte pipa och åt wienerbröd på Bernards konditori.
Jag vill med detta bara ha sagt att om någon i min ungdom hade påstått att jag vid mogen ålder frivilligt skulle gå på gympa två dagar i veckan så hade jag aldrig trott på det. Det var naturligtvis en flicka som i mitten på sextiotalet talade om för mig hur häftigt det var med musiken på Kerstin Anderséns timmar i Palestra. Men när jag också gick dit var det en äldre gentleman, idrottsläraren Stig Björnung, som lät oss gympa till gamla regementsmarscher och en och annan schottis. Men så småningom var det Bertil Andersén och han lånade hustruns rockmusik. Det var förstås könssegregerat och därmed möjligt för Bertil att på fredagseftermiddagen uppmana oss att göra några armhävningarna extra med hänvisning till att i morgon var lördagkväll.

En framgångshistoria
Ja, och sen brann Palestra och gamla Seminariet blev en tillfällig lösning, men för tjugofem år sen stod alltså Gerdahallen färdig i sin ursprungliga skepnad. Visst, den blev bra, men bastun har aldrig nått upp till Palestras och inte riktigt golvet heller. Men i stort är Gerdahallen en fantastisk framgångshistoria och det var den Bertil Andersén, nu pensionerad, berättad om i en föreläsning på jubileumsdagen. Tretusen deltagare har blivit tjugotretusen. Gerdahallen är störst i Sverige som motionscentrum. Fysiskt har det växt med åren i kvarteret, men än står striden om den gamla tennishallen. Den står tom stora delar av dygnet men omhuldas av en liten grupp röststarka spelare. – Jag har inget emot tennis, sa Bertil, men när det gäller utrymmeskrav kan man räkna med att en tennisspelare lägger beslag på ungefär samma utrymme som 100 gympamotionärer. Där har vi politiken igen.
Men hur blev gympa populärt? En intressant fråga. Nog var det i viss mån via USA, med Jane Fonda och aerobic. Som om vi behövde det för att komma bort från de gamla associationerna till redskapsgymnastiken och dess elände. Viktig var nog också musiken och det är inte heller fel att man kan nu vila ögonen på varandra när det inte längre är könsuppdelat. Kerstin Andersén, också hon nu pensionerad och sällan förekommande i hallen, har alltid haft den bästa musiken. Själv höll jag på att lämna salen när en av hennes yngre adepter envisades med att köra Magnus Uggla.

Motion – en klassfråga
Jag är övertygad om att de båda Andersénarna har haft stor betydelse för motionsgympans spridning i Sverige och de är såvitt jag kan förstå också de som har inspirerat Friskis och Svettis som ju når ut till hela landet. Men det är säkert också så att de tiotusentals studenter som passerat igenom Lund har spritt deras syn på motion: inga kommandon, man jobbar som man vill och ingen mjölksyra.
Alla går på gympa, säger man. Nåja, kanske inte alla. Jag tror att det fortfarande är en klassfråga och därmed något som är åtkomligt för politiska beslut. Gerdahallen har inte fått ett öre i kommunala eller statliga bidrag. Det är billigare än någon annan inrättning, men också i basutförandet kostar det 700 för studenter per termin. Ska man gå på gymmet också blir det 1000 och det är summor som kan få folk att tveka. Jag tror sjukvårds- och välbefinnandevinsterna är så stora att samhället borde subventionera det till, säg hälften, (och naturligtvis komplettera det med kost- och levnadsråd!).

Var är dricksvattenfontänerna?
Problem då? Ja, motionsanorexin är ingen ovanlig företeelse på Gerdahallen och som sagt, det börjar bli lite dyrt. En gammal käpphäst: varför finns det numera inga dricksvattenfontäner, varken på Gerdahallen eller på universitetet? Man får stå och dricka ur toalettkranar, eller, vilket Gerdahallsledningen förmodligen önskar, köpa drycker i cafeterian. Man blir nämligen himla törstig av att gå på gympa.
Lucifer

Vid gränsälven av Lars-Anders Jönsson

Strax innan Pajala på vägen från Antis kan man ändra färdriktning, ta sig över Torneälv och vidare mot byn Kaunisvaara. Kaunisvaara betyder det vackra berget.
Vi färdas förbi byn norrut längs Muonioälven, gränsen mot Finland.

Vid vägkanten står plötsligt en skylt som visar på ett minnesmärke. En bit in i skogen har vänsterpartiet i Pajala rest ett litet monument som vittnar om en händelse under kriget mellan Sovjet och Finland. Inbördeskriget 1918 delade Finland i ett vitt och ett rött läger. Många såg fortfarande Sovjet som arbetarnas stat. För att undvika att slåss mot sovjets soldater stack man till skogs och sedan vidare över gränsen in i Sverige. De finska flyktingarna togs dock av svensk polis och militär för att utvisas till Finland. Vad dessa finnars, jag tror de benämndes skogsgardister, öde sedan blev vet jag inte.

Som så mycket annat kan en gräns såväl ha positiv som negativ betydelse. Gränsen kan markera en skillnad. För de flyende finnarna betydde gränsen frihet i ett land som inte låg i krig, en frihet som dock förhindrades av svensk polis och militär. Är det inte många gånger så att den svage söker skydd bakom en gräns medan den starke vill riva gränser för att de är i vägen för honom. Murar byggs av folk som vill skydda sig. Murar rivs av de som vill breda ut sig.

Mörkrets hjärta 7 av Gunnar Stensson

Den värsta humanitära situationen i världen är enligt FN inte Darfur utan Somalia. En miljon somalier befinner sig på flykt. Till och med Läkare utan gränser har lämnat landet.
Det möte som Alliance for the reliberation of Somalia försökte arrangera i Stockholm i november kunde stoppas genom att delegaterna förvägrades visum efter ett ingripande från Svenska Dagbladets ledarredaktion.
Allt enligt Sveriges Radios Konflikt, som sändes lördagen 9/2.

Den franske Somalia-experten Roland Marchal vid Centrum för internationella studier i Paris intervjuades. Interimsregeringen är uppenbart illegitim. Den har inte lyckats uppnå några resultat trots den etiopisk-amerikanska uppbackningen. Den består av krigsherrar, som den till stor del inte ens kan kontrollera när de utför egna terrorangrepp.
Han fördömde Etiopiens USA-initierade invasion i december 2006. Den skapade ett nytt Irak. Nu sitter Etiopien fast för överskådlig tid. USA är enögt inriktat på militär terroristbekämpning och tycks aldrig lära sig vad som krävs. Den amerikanska strategin leder bara till självuppfyllande profetior.
Det enda som kan rädda det somaliska folket är en politisk lösning. Nu är striderna spridda över hela Somalia. Kostnaderna för den etiopiska invasionsarmén växer. Så länge den finns kvar försvåras en politisk lösning av konflikten. Den måste ersättas med styrkor från Afrikanska Unionen och fredsbevarande FN-styrkor. Men AU saknar resurser.

Den stillsamme amerikanen
Man intervjuade också den amerikanske rådgivare vars främsta merit är att han initierat USA:s strategi. Han stödde till hundra procent den etiopiska invasionen. Den kunde motiveras med att de somaliska domstolarna utgjorde ett militärt hot mot Etiopien. Invasionen hade dessutom förhindrat att Somalia blev en bas för terrornätverket al Qaida.
Men beträffande interimsregeringen var han helt enig med Marchal. Den var oduglig och saknade legitimitet. Slutsatsen han drog var att den etiopiska invasionsarmén måste stanna för överskådlig tid för att hålla ordning på somalierna.

Fredsutsikter?
Alliansen för återbefrielse av Somalia kräver att Etiopien lämnar Somalia. Först sedan det har skett är det möjligt att förhandla med interimsregeringen.
Interimsregeringens nye premiärminister Nur Hassan Hussein företräder en mer försonlig inställning än den tidigare, och det lilla hopp som finns om en förhandlingslösning är knutet till honom.
Men Alliansens styrka växer och motståndet mot den etiopiska inblandningen finns i alla somaliska skikt. Frankrike har gjort medlingsförsök, men så länge Etiopien och USA agerar som de gör är medlingen svår.
Den svenska ambassadören för Afrikas Horn Marika Fahlén förklarade att Sverige har kontakter både med Alliansen för återbefrielse och interimsregeringen. Sveriges syn på konflikten och möjligheterna till fred överensstämmer i stort med Roland Marchals. Sverige arbetar för förhandlingar mellan alliansen och interimsregeringen.

Svensksomalierna
De svenska somalierna stöder i stor utsträckning Alliansen för återbefrielse. Flera av deras representanter deltog i Alliansens kongress i Asmara i höstas. De känner sig kränkta av den etiopiska invasionen. Den enda som talade för interimsregeringen var ordföranden för det somaliska riksförbundet. Bland yngre somalier finns också många opolitiska utan intresse för konflikten.

Omvärlden blundar
Efter en period av fredlig utveckling, då de Islamiska domstolarna styrde en stor del av landet, stoppade mördandet och våldtäkterna, plundringarna och sjöröveriet, kastades Somalia åter in i det förödande inbördeskriget genom den etiopisk-amerikanska invasionen.
Anledningen till att världen blundar för en katastrof som är värre än Darfur – i det fallet agerar Steven Spielburg och andra kraftfullt och riktar kritiken mot Kina - är att den orsakats av USA med dess terrorparanoia, ensidiga inriktning på terroristbekämpning och vulgära fobier mot islam. Väst är ju i stort för USA och mot ”terroristerna”.

Svar till ”Älvräddare” av Gr

Inte bara Skåne

Klimatkrisen har lett till att gamla debatter väcks till liv. Framför allt den om kärnkraften, som även handlar om resurshushållning och livsstilar i stort. Vi kan ju konstatera att inte bara centern utan även miljöpartiet och vänsterpartiet åter slirar i frågan om avvecklingen.
Det sker förstås därför att de inser hur politiskt svårt det blir att genomföra de nedskärningar av utsläppen som forskarna kräver och olika beslutsfattare har bundit sej för. En del tekniska lösningar finns förvisso, men fortsätter levnadsstandarden att öka så uppväger dess energibehov mer än väl de besparingar som kan göras med konventionella metoder. Därmed är vi inne på livsstilsfrågan, och där vågar inget etablerat parti föreslå något radikalt.
Därmed får vi räkna med att kärnkraften bevaras och kanske byggs ut, trots att den genom sitt kylvatten och på andra sätt medverkar till den allmänna uppvärmningen av jorden, enligt termodynamikens andra, förargliga lag. Och att det blir en massiv utbyggnad av vindkraften.
I ett stort, integrerat (numera allleuropeiskt) elnät innebär båda kraftkällorna speciella problem. En kärnkraftsreaktor är binär, påslagen eller stoppad – och stoppar den gör man bara om man är tvungen. Därmed används kärnkraften som baskraft, och det behövs annan teknik för att klara variationerna. Gasturbiner är inte längre till att tänka på, och vi vet inte om det går att få tillräcklig ekonomi i tryckluftsaggregat. Då får vi ännu mer än nu lita till vattenkraften, som ju under senare decennier har anpassats ytterligare för att erbjuda just spetskraft.
Vindkraft kan inte användas som baskraft på grund av sin nyckfullhet. Då kommer åter vattenkraften in i bilden: när det blåser bra kan dammluckorna stängas och magasinen fyllas på.
Detta är ett stort problem som det inte finns några enkla lösningar på, och det är så stort att vi – både medborgare och politiker – lätt skyggar för det. Men det bör vi inte göra utan föra en diskussion om alternativen.
Själv tror jag alltså att vi bör tumma på beslutet att spara fyra stora Norrlandsälvar, trots att även jag uppskattar forsande vatten. I Skåne finns det inte så mycket av den varan att exploatera. Men det finns kanske skäl att aktualisera en annan gammal plan. Den gick ut på att dämma upp ett stort vattenmagasin på Västanåberget i nordvästra Skåne. Nattetid, när förbrukningen är lägre, skulle vatten pumpas dit från den närliggande Ivösjön, för att släppas tillbaka dit under dagens högförbrukning. Vattennivån i sjön skulle förstås pendla med vissa negativa konsekvenser för lokala organismer och miljö, vilket ledde till häftiga protester när planerna yppades. Sådana skulle säkert komma även nu, men vi måste alltså vara inställda på radikala omställningar.
Undertecknad är beredd, liksom jag här i VB tidigare, tillsammans med andra, har varit öppen för gruvdrift såväl på Österlen som på andra håll i Skåne.

Sydsvenskans insändarredaktion av Gunnar Stensson

Chefen på Sydsvenskans lundaredaktion Pia Rehnquist ringde mig sådär klockan 10 i fredags morse. Veckobladet tycks vara det första redaktionen läser på fredagsmorgnarna. Vi hade en liten diskussion som slutade med att vi kom överens om att jag skulle intervjua henne klockan 14 samma dag. Jag sammanställde i hast några frågor (mer om dem nedan) och mailade dem.
När jag sedan ringde henne klockan 14 menade hon att intervjun måste uppskjutas eftersom frågorna var av principiell betydelse och hon ville samordna svaren med Sydsvenskans ledning. Dessutom var hon jäktad eftersom hon skulle resa på semester. Jag kunde återkomma till intervjun i mitten av vecka åtta.
Hon bad samtidigt att jag skulle meddela tid och plats för den aktuella skoldebatten. Jag skickade in en notis men kan idag konstatera att den inte publicerats.

De gångna dagarna har jag kollat lite vilka insändare som kan ha refuserats de senaste dagarna. Monica Molins, s, insändare om skolpengen och Klostergårdsskolan publicerades i Skånskan den 7 februari. Den blev troligen refuserad av Sydsvenskan. Samma sak gäller Anders Ebbessons, mp, om skolanslag och skolpeng häromdagen. Nilla Bolding (v) skrev en intressant insändare om Sankt Lars-parken och ett grönt bälte kring Lund. Den refuserades på Sydsvenskan men trycktes också i Skånskan.
Alla tre insändarna är av stort allmänt intresse och gäller viktiga aktuella frågor men refuserades av Sydsvenskan. Tack vare Skånskan publicerades de.

Mot den bakgrunden formulerade jag följande frågor:
1. Jag upplever att Sydsvenskans lundaredaktion har en liberal och självständig hållning när det gäller insändarna (och för resten också i övrigt). Allt kan inte tryckas, bland annat av utrymmesskäl. Vilka huvudprinciper styr urvalet när det gäller de insändare som ska publiceras?
2. Sydsvenskan har ägarintressen och en övergripande politisk linje. Hur styrande är de?
3. Lundaredaktionen rör sig i en mycket begränsad krets makthavare (inte bara politiker) som är ytterst angelägna att tidningens verklighetsbeskrivning motsvarar vad de vill se. Många reportrar kommer i kontakt med dessa makthavare så gott som dagligen. Kan det då inte vara svårt att upprätthålla tidningens integritet? Ett sätt skulle vara att flytta lokaljournalister då och då. Man förlorar i erfarenhet men vinner i oberoende. Tillämpas det som en medveten policy?
4. Insändardebatten kan fungera som ett korrektiv, och kanske ibland ett stöd, i journalisternas ansträngningar att beskriva verkligheten självständigt. Håller du med om det?
5. Jag upplever att insändaravdelningarna fått ökat utrymme i alla sammanhang i Sydsvenskan. Stämmer det?
6. Skånska Dagbladet är hotat. Om tidningsstödet försvinner eller minskar kraftigt kan det i värsta fall läggas ner. Jag är säker på att du skulle beklaga det. Eller hur?
7. Jag kan konstatera att tre av mina insändare de senaste två månaderna har refuserats i Sydsvenskan men publicerats i Skånskan. Det måste väl vara bra att ha två olika redaktioner som gör egna bedömningar?
8. I din motivering för att inte publicera insändaren Alla förlorar ( som var ett svar på Lars Hanssons insändare Rättvisare med direkt skolpeng ) nämnde du att Sydsvenskan fått en massa insändare om skolpengen och det är viktigast att publicera texter av föräldrar, lärare osv än av tyckare med känd inställning. Jag instämde. Men mitt intryck är att Sydsvenskan inte publicerat så värst många kritiska insändare från allmänheten om skolpengen. Det vore intressant att få veta hur många insändare det rör sig om, om du gör ett överslag? Ett stort antal insändare kanske inte ger så många nya perspektiv, men de kan väl spegla förekomsten av en stark opinion och därför vara värda att publiceras.

Ja, det var de frågor jag i hast kunde komma på. Jag hoppas de besvaras nästa vecka.

Val i Vänsterpartiet

Till styrelse valdes:
ordförande: Marta Santander,
övriga ordinarie: Sten Henriksson, Saima Jönsson Fahoum, Olof Norborg, Lars A. Ohlsson, Maja Stolt, Angelica Svensson
ersättare: Gösta Eklund, Claes Regander, Anna Klara Arvidsson

Årsmötesuttalande v-Lund 2008

Stoppa borgarna!

Lund drabbas nu fullt ut av konsekvenserna av den borgerliga politiken. Inom skola och förskola har hittills 40 miljoner kronor skurits ner, och ytterligare kraftiga sparbeting är att vänta 2008 och 2009. Inom vård och omsorg är privatisering och utförsäljning orden för dagen, samtidigt som resurserna inte räcker till för att täcka behoven. För de hemlösa räcker inte platserna ens i tillfälliga boenden till, samtidigt som kommunen plockar bort bänkar och genomför upprensningsaktioner mot de tält och skjul som utgjort de hemlösas tillflyktsort.

Nu har invånarna i Lund också på allvar börjat reagera mot den förda politiken. De ser att detta inte är vad borgarna sa att de skulle göra innan valet 2006. Visserligen utlovades då sänkningar av kommunalskatten, något som de lyckas genomföra, åtminstone till hälften. Men samtidigt lät borgarna påskina att skattesänkningarna inte skulle påverka kvaliteten i verksamheten. Alla kan nu se att detta var en lögn.

Den borgerliga politiken är inget annat än en katastrof för Lund. Skolan, förskolan, vården och omsorgen måste värnas. Vi uppmanar kommunens invånare att protestera mot nedskärningar, försämringar och privatiseringar. För Lunds skull – stoppa borgarna!

---

Borgerlig anhöriginvandring
– ökad diskriminering och ändlös cynism

Regeringen beslutade den 7 februari 2008 att tillsätta en utredning med uppgift att försvåra för anhöriga till bland annat flyktingar med uppehållstillstånd att återförenas i Sverige. Borgarna vill att flyktingar med uppehållstillstånd skall ha jobb såväl som bostad för att få tillåtelse att deras närmaste (man/fru och barn) flyttar till Sverige.
Det är ett cyniskt förslag som diskriminerar mot kvinnor, gör flyktingar ansvariga för den diskriminering de utsätts för och bryter troligen mot barnkonventionen. Det diskriminerar mot kvinnor eftersom det oftast är mannen som får flyktingstatus, men kvinnor får ofta bära en stor del av bördan av politisk förföljelse. Syftet med utredningen är att ändra lagstiftningen så att de inte får förenas med sina nära och kära förrän de har bostad och arbete. Samtidigt vet vi att de utsätts för diskriminering inom såväl bostads- som arbetsmarknaden. Detta är ren cynism.
Barnkonventionen som Sverige anslutit sig till innebär barns rätt till sina föräldrar. Med den borgerliga regeringens intentioner kommer barn att med lagens hjälp hållas åtskilda från en förälder i Sverige i upp till fyra år.
Migrationsministern Tobias Billström och regeringen Reinfeldt har inte bara sneglat på den danska regeringen och Dansk Folkeparti. Direktiven till utredningen presenterades inte av en slump i Landskrona – är det sverigedemokraternas röster man söker?
Vänsterpartiet kräver genom sitt årsmöte 080209
– att regeringen omedelbart drar tillbaka
direktiven till utredningen
– att regeringen omedelbart slutar att flörta med
sverigedemokraterna
– att regeringen kämpar för att minska
diskrimineringen av kvinnor och personer med
utländsk bakgrund – inte öka effekten av den.

Årsmöte

i vänsterpartiet Lund
Lördagen 9 februari 2008
Tid: kl 10.00
Plats: IOGT NTO:s lokal på Bantorget 5
Vänsterpartiets medlemsmöten är öppna för alla intresserade.

Årets första Rosa Parks kafé i Malmö

Föredragshållare: Emma Johansson
Ämne: Implementeringen av FN-resolutionen 1325 i Sverige - kvinnor, fred och säkerhet.
Vi avslutar årets första Rosa Parks kafé med ett möte för att kunna vidareutveckla idéer som framfördes i planeringsmötet den 23/1.
Tordsdag 14 februari kl. 18.00
Bokcafé Liberté, S:t Gertrudsgatan 4C

Så drabbar skolpengen och nedskärningarna Klostergårdsskolan

Politikerna i fullmäktige möter allmänheten i en skolpolitisk debatt i Kultur- och Fritidsnämnden lokal i Klostergårdens centrum torsdagen den 14 februari klockan 19 till 21.
Välkomna till en hjärtlig debatt!
Klostergårdens byalag

Mot koldoixidutsläpp av Demokratisk Vänster

Med hänvisning till behovet av akuta åtgärder för att minska koldioxidutsläppen menar Demokratisk Vänster i en motion att Lund bör tillsätta en politisk styrgrupp, en ”klimatkommission”, som ges i uppdrag att:
1. granska hur utvecklingen i Lund förhåller sig till de uppsatta målen i LundaEko och LundaMats,
2. kartlägga hur stor ökning av växthusgaser planerade stora infrastruktur- och verksamhetsprojekt alstrar
3. pröva om de beslutade målen behöver skärpas med tanke på den accelererande globala uppvärmningen
4. föreslå snabbt verkande åtgärder och finansiering av åtgärderna för att nå målen
Läs hela motionen»

Från Kulturcentralen

The Tossers (US)
på KB, Bergsgatan 18, Malmö fredag 8 februari kl18:30
Läs mer

Oomaigoosh
Det nya Malmöbandet som hyllar den persiska sångerskan Googoosh, på Jeriko, Spångatan 38, Malmö 8 februari kl. 19:30
Läs mer

Musikalen PIPPIN för första gången i Sverige!, 8, 10 och 12 februari på Heleneholmsgymnasiets aula, Munkhättegatan 1, Malmö
Läs mer

Klas Klättermus
Klassisk familjemus-ikal! 8-24 februari på MAF Scen 3, Spångatan 20, Malmö
Läs mer

Donkeyshot
picknickteater på Victoria, S Förstadsgatan 18, Malmö 8/2 kl. 19:30
Läs mer

Prunes - Tour de France
picknickteater på Victoria 9/2, kl. 19:30
Läs mer

Bortbytingen
Moomsteatern gör Selma Lagerlöf! på Södra Teatern, Folkets Hus, Olof Palmes plats 1, Malmö, sön 10 feb kl. 15:00
Läs mer

Familjekonsert, Arga Damen och
Andra Djur
På Palladium, Södergatan 15, Malmö 10 februari kl. 15.00
Läs mer

Kronvittnet (Swiadek koronny)
Sverigepremiär! Endast en föreställning. På Biograf Panora, S:t Gertrudsgatan 4, Malmö, 10/2 kl 16.00
Läs mer

Tower Of Power (US)
KB söndag 10 Februari kl. 20:00
Läs mer

Georg & Sarah Riedel
picknickteater på Victoria 12/2 kl. 19:30
Läs mer

Shi vilken graj
Ungdomsarrangemang med standupkomedi, improvisationsteater, Hiphop och en massa annat, 13/2, 13/3 och 9/4 på Jeriko kl. 19.00-23.30
Läs mer

Svensk tenn, Varanteatern
13-16 februari på Inkonst, Bergsgatan 29, kl. 19:00
Läs mer

Alla barnhjärtans konsert
På Palladium 14 feb kl 19:30
Läs mer

För tidiga vårkänslor av Lucifer

I förra veckan hörde jag koltrasten sjunga för första gången i år och i går var det fullt ös i råkkolonierna på Helgona- backen. Vi går förmodligen mot en ljusnande tid, om än inte i alla avseenden. Lågkonjunkturen är så sakta på gång och den lär inte hejdas av de restriktioner klimatkrisen kommer att tvinga fram. Stimulans är ordet, president Bush delar nu i fullt Keynesiansk anda ut pengar till alla alltmedan riksbankerna sänker räntan.
Apropå stimulans kommenterar den sympatiska journalisten Barbara Ehrenreich (Barbara’s blog) läget: ”Med allt tal om hur den ska stimuleras så skulle man kunna tro att ekonomin är en jättestor clitoris.” Nu fullföljer hon tyvärr inte med fler sexuella metaforer utan försöker mest göra upp med begreppet ”ekonomin”, något som är så långt från verkligheten att man är tvungen att för den senare tala om ”den reella ekonomin”.

Nytt barnvagnsmode
I nyhetsfloden har jag annars mest fastnat för det nya häftiga barnvagnsmodet. Det är slut med de rickiga kärror man drog omkring med förr. Det som gäller är avancerade sportmodeller, en sorts barnvagnarnas stadsjeepar. Det senaste är att de nu också har en lattehållare där man behändigt ställer ifrån sig den långsmala kaffemuggen medan man trycker i sig den degiga jättemuffinsen.
Jag tror det blir årets nya svenska ord: lattehållare.
Visst, den amerikanska valrörelsen inför presidentvalet är en utomordentlig show som har det mesta: pengar, tårar, karisma, ja rentav lite politik emellanåt. Vi är många som följer den och ibland vet vi väl inte om det är verklighet eller en TV-serie, West Wing eller vad den kan heta. Jag vill med det här på intet sätt förstöra glädjen eller spänningen.
Men risken finns att man börjar knyta förhoppningar till den ena eller andra utgången. Jag vill verkligen varna för det. Många hyggliga liberaler trodde att Bush skulle hålla USA hemma och föra lite stillsam frikyrklig politik och det fanns socialdemokrater som trodde att Bill Clinton på sin tid skulle bedriva klassisk socialdemokratisk politik. Vad Bush gjorde vet alla och Clinton var den store nerskäraren av amerikansk Social Security, dvs. generell välfärdspolitik. Då har jag ändå inte dragit min vanliga historia om hur vi 1964 knöt förhoppningar till LBJ i motsats till den hemske Barry Goldwater.

Strukturerna!
Hilary Clinton och Barrack Obama är emot Bush och vill säkert avsluta Irakkriget, förmodligen med äran i behåll, vilket brukar betyda några år extra. Men det avgörande är strukturerna kring dem. Om man tittar på gruppen av utrikespolitiska rådgivare kring dem består kärnorna i båda fallen av ett halv dussin generaler och amiraler. På Hilarys sida tillkommer sedan namn som Leslie Gelb, Strobe Talbot, Madeleine Albright, ingen av dem någon duvunge precis, medan Obama kan räkna in Zbigniew Brzezinski och Richard Clarke bland de sina. Det är inget konstigt eller elakartat i det. Det är den amerikanska världsmaktens ledare som ska väljas och det är på det här sättet man får kontinuitet. Det är en kontinuitet som fanns också i övergången från Clinton till Bush: också under Clintons period skickades det ut straffexpeditioner med bombplan när något inte passade världsmakten. Jag ska inte förneka att Bush var lite dummare och mer ideologiskt driven. Men amerikansk utrikespolitik kommer att ligga tämligen fast vad som än händer. Vinner McCain blir det väl hundratusen man till i Irak, visst, det kommer att förlänga plågan ungefär som när Nixon vann 1968 när Vietnamkriget skulle kunna avslutats. Personligheterna har förvisso en roll i historien, men de verkar inom strukturer.

Bryt borgarväldet i Lund!
Om man åter vänder blickarna mot Lund kan man bara notera det för varje vecka försämrade läget för borgarna. Jag gissar att de snart börjar känna det rent fysiskt, som en matthet i knäna. Det handlar om folkstämningen, vad som sägs på kafferaster och på insändarsidor, vilka protestlistor som är på gång. Det handlar inte om att oppositionen har varit speciellt framgångsrik. Nej det jag talar om är den vanliga medelklassen i Lund, med barn på dagis och i skolan, en grupp med stort självförtroende och stor politisk styrka när den väl tas i anspråk. Jag känner igen stämningen från tidigt 80-tal. Resultatet då blev parollen ”Bryt borgarväldet i Lund” och så småningom ett regimskifte. Jag har goda förhoppningar inför 2010.
Lucifer

Klarar Skånes tågstrategi 40 procent av Gr

Skånetrafiken har kommit med ett ambitiöst dokument, en strategi för tågtrafikens utveckling tretti år framåt. Det är i princip glädjande tankar. Författarna vågar inte räkna med att de senaste årens våldsamma expansion håller i sej, men även med en måttligare ökning kommer trafiken att fem–sexfaldigas till år 2037. Det låter mycket, men rapporten påpekar att man i Zürich redan är uppe i motsvarande mängd kollektivresor per person och år.
För Lunds del finns det några positiva ting att peka på. När Citytunneln under Malmö har öppnats 2011 blir tågen dit fler, och inte minst direkttågen till Köpenhamn. Därtill blir det tågtrafik hela natten. Som bekant ska Lunds station rustas upp, delvis med kommunala pengar. Utredarna menar att vi får bereda oss på att kommuner och län/regioner tar ett större ekonomiskt ansvar för tågen i framtiden, och i ett historiskt perspektiv är detta inget nytt – närmare två tredjedelar av det svenska järnvägsnätet byggdes med icke-statliga medel och med kommunerna som de stora finansiärerna.
Negativt är däremot att planen tiger om det gamla kravet på en hållplats vid Klostergården/Källbymölla. Med fyra spår till Malmö blir en sådan möjlig, och resandeunderlaget för den har vuxit, inte minst genom glasmästare Paulssons arena. Här finns utrymme för kommunen att deklarera sin vilja att bidra till hållplatsens etablering, ungefär som Malmö nyss har förklarat sej villigt att betala ett extra spår ut från Hyllie.
Vänsterpartiet i Skåne har yttrat sej över planen under ett tidigare skede och det är positivt – de flesta partier har avstått från möjligheten. Dock har yttrandet en voluntaristisk (”vi kan bara vi vill”) prägel. När planförfattarna utmålade ett antal trender i samhället som kunde påverka järnvägens förutsättningar löd v-kritiken att det inte bara gällde att passivt förhålla sej till trenderna utan att påverka samhällsutvecklingen. Visst, men det finns stora skeenden – världsbefolkningens tillväxt, urbanisering, internationell migration och en hel del annat – som skånska politiker inte kan göra så mycket åt.
Vettigare är den starkare betoning som v vill ge åt nya spårvägar, något som rapporten behandlar mycket knapphändigt. Med spårvägsteknik kan spårtrafiken blir betydligt mer yttäckande, det vill säga att många fler kan få nära till en hållplats. Det sker i någon mån på bekostnad av hastigheten, men spårväg är också betydligt billigare att anlägga än ny järnväg.
De senaste klimatpolitiska signalerna ger stöd åt resonemanget. Miljöminister Carlgren och Maria Wetterstrand (mp) har ju antytt att målet för Sveriges reduktion av växthusgaser blir 35–40 och inte 20 procent. I så fall krävs en enorm omläggning av hela trafiksystemet, och exempelvis måste många fler orter – Sandby, Veberöd, Genarp för att ta några exempel från Lunds kommun – få miljövänlig kollektivtrafik (principbeslut om Dalby föreligger redan). Då gäller det att utnyttja pengarna maximalt.
I den fortsatta politiska behandlingen av tågstrategin bör därför realistiska politiker kräva att det utarbetas en alternativ strategi som utgår från de andra och dystrare förutsättningar som formuleras av de initierade klimatforskarna.
Gr

Hej och hå uti Skåne vi vill gå av Älvräddare

För något år sedan stoppades transporten av ett uttjänt franskt hangarfartyg till Indien. Fartyget, eller det som var kvar av det, skulle till Indien för att huggas upp. Fartyget var fullt av asbest och andra farliga material. Först efter sanering kunde transporten återupptas.
För någon vecka sedan fick jag se en med mobil tagen film från en fabrik i Asien, troligtvis Kina. Ett antal arbetare sitter inne i en stor press där deras uppgift var att lyfta in material och efter det att pressen tryckt ner lyfta ut de färdiga produkterna. Problemet i detta fall var att det fria utrymmet som var kvar när den övre presshalvan gick ner var så begränsat att arbetarna fick böja sig mer eller mindre beroende på hur långa de var. Det är lätt att förstå vad som inträffar när en person kommer i otakt, ej hinner. I västvärlden är naturligtvis matning och utplock mekaniserad.
Bilderna beskriver den ena sidan av relationen mellan västs utvecklade ekonomier och de ekonomier vi tidigare benämnde underutvecklade. Den kan också beskrivas som relationen mellan centra och periferi. Periferin står för arbetskraftsintensiv produktion och råvaror.
Det kapitalstarka centra styr över den beroende periferin. Detta förhållande är sedan länge känt inte minst inom vänstern.
En liknande relation mellan centra och periferi kan också ses på nationell eller regional nivå.
Norrland levererar råvaror och många av jobben finns i gruva och i skog. Men här försvinner
insikten. Att de norra delarna av landet, lappmarkerna och Tornedalen egentligen är ickesvenska områden med ett ursprung i en annan kultur vill vi inte inse. När ryssarna förhandlade om fred efter kriget 1809 ställdes krav på de norra delarna eftersom de inte sågs som svenska områden.

Idag hörs allt fler röster om utbyggnad av de sista älvarna i norr och man känner igen mönstret alltför väl. I det välutbildade Lund demonstreras för att skydda miljön kring en bäck kallad Höje å. Samtidigt propagerar andra för att torrlägga Kalixälven med det helt unika Jockfallet och forsarna i Pahakurkio. Ingen i den gröna vänstern opponerar. För oss i Skåne är vattenkraft ren energi. Att lösningen med vattenkraft är kortsiktig och att en förändring framförallt kräver begränsning och återvinning vill ingen se.
Den lille lundensarens perspektiv är sannerligen begränsat. Låt oss gå ut och ströva på ett Österlen utan gruvor och dagbrott, dricka lite vin och glömma att en stor del av våra exportintäkter leder till kalhuggna skogar, slagghögar och döda stendiken långt från Lund och Skåne.

Alla förlorar av Gunnar Stensson

Lars Hansson är demokrat. För honom är alla barn lika och ska ha likadan skolundervisning. Alltså ska de ha lika stor skolpeng. Alla skolor är också lika. Alltså ska de ha samma ekonomiska villkor. Tre skolor har enligt Lars Hansson varit orättvist gynnade: Klostergårdsskolan, Vikingaskolan och Svenshögskolan. De har stor andel elever med utländsk bakgrund. De ska därför ha extra stora nedskärningar, särskilt Vikingaskolan och Klostergårdsskolan som ska ner till Svenshögsskolans ekonomiska nivå.
Olika kultur på olika skolor tolereras inte. Klostergårdsskolan ska inte ha betalt för sitt integrationsarbete, sin internationella vecka, sina många priser, sina engagerade föräldrar och sina internationella kontakter.
Varje elev är en peng. Minskar antalet med tio som på Klostergårdsskolan kostar det femhundratusen kronor. Tillsammans med bortfallet av tilläggsresursen för elever med utländsk bakgrund leder det till att fem lärare flyttas. Kontinuitet och kontakt med elever, föräldrar och kollegor är ovidkommande. Lärare är lika lika som elever. Flytta dem bara.
Hemspråkslärare är inte heller individer. Modersmålsundervisningen köps per lärartimme. Om det finns pengar. Det har knappast Klostergårdsskolan efter att ha berövats en femtedel av sina resurser. Så kan hemspråkslärarna rationaliseras bort på grund av minskande efterfrågan.
Lunds skoltjänstemän, som till skillnad från politikerna på heltid arbetar i skolans tjänst, betraktas uteslutande som en förlustpost.
- Minskad administration ger mer pengar till verksamheten, säger Tove Klette. Skolpengsreformen ger vinnare och förlorare. Förlorarna är i detta fall elever i behov av extra resurser (dyslexi, andra funktionshinder och språksvårigheter på grund av utländsk härkomst). - Men det brukar sätta sig efter hand, påpekar hon. Väljarna glömmer.
Lars Hansson och Tove Klette har missat gymnasieskolans fördelningssystem som också bygger på antalet elever per program. Men där vet man att undervisningen kostar olika beroende på elevernas olika förutsättningar och val och medlen fördelas per undervisningsenhet, inte per elev. Så uppnås organisatorisk stadga
Lars Hansson och Tove Klette är välkomna till den skolpolitiska debatt som Klostergårdens byalag anordnar den 14 februari.
För Klostergårdens byalag
Gunnar Stensson, sekreterare

Det fria ordet av Gunnar Stensson

Censur på Sydsvenskan?

Sydsvenskans insändarredaktion ville inte införa ovanstående insändare med motiveringen att den fått in en sån massa insändare om skolpengen. Jag svarade att jag var nöjd; min medverkan kunde tänkas vara kontraproduktiv. Jag föreslog att de i stället skulle samla ihop mängden av insändare från lärare, föräldrar osv i ett block. Jag hoppas de gör det, men hittills har det inte skett.
Reportaget om Klostergårdsskolan i söndagens Sydsvenska har upprört allianspartierna. Möjligen har de hört av sig och utövat påtryckningar.
Under de senaste sju veckorna har jag fått ytterligare tre insändare refuserade. De har visserligen tryckts i andra tidningar, så det opinionsbildande syftet har uppnåtts. Men jag har hört att samma sak också hänt andra personer med vänster- och miljöinriktning. Många menar att det skedde en tydlig attitydförändring på insändarredaktionen för cirka två månader sedan. Kan det vara fråga om en ny policy? Det drabbar i så fall främst Sydsvenskan som förlorar i läsvärde.
Det skedda är i varje fall en tankeställare, i synnerhet som nya EU-direktiv hotar Skånska Dagbladets framtid. Tidningsmonopol för Sydsvenskan i Lund, Malmö och stora delar av Skåne skulle med säkerhet leda till en utarmning av det fria ordet.
Man påminns om vikten av att ha tillgång till egna kanaler, som Veckobladet. Dess betydelse kan växa i ett hårdare medieklimat. Skulle vänsterpartierna inte kunna subventionera den för att ekonomiskt stärka den? De skulle samtidigt kunna utvidga och systematisera sin medverkan t ex genom att ha ett bestämt utrymme för respektive v, mp, s och dv. Det skulle innebära värdefulla politiska samordningseffekter. I så fall skulle tidningen också kunna marknadsföra sig själv bättre, dels inom partierna och dels utåt.
Gunnar Stensson